Recension : 'Självbetraktelser - Marcus Aurelius' i översättning avEllen Wester (1953)

Jag gjorde nyligen en genomgång av gamla böcker i bokhyllorna och lyckades förstås hitta en favorit. Kejsar Marcus Aurelius (121-180) var förmodligen den främste tänkaren i det romerska imperiet. Detta trots att hans regeringstid (161-180) var fylld av yttre och inre konflikter. Som kejsare var han duglig på flera områden. Ingen kejsare av Rom har lyckats producera en såpass genomträngande litteratur av filosofisk art under sin regeringstid än Marcus Aurelius. Hans introspektiva och självbiografiska text Meditationer, här översätt till Självbetraktelser har till tema och innehåll samma själsliga styrka som Bibelns texter och håller för läsning än idag. Meditationer har sedan länge klassificerats som en tidlös text och förblir därmed en av den västerländska litteraturens främsta klassiker.  Den översättning jag rekommenderar i detta blogginlägg gjordes av Ellen Wester, 1953 och ingår i serien Forumbibliotekets skrifter. Förhoppningsvis kanske vi snart kan få en ny översättning till svenska av denna klassiker. Mig veterligen finns ingen ny utgåva, eller nyöversättning av Meditationer vilket skulle behövas eftersom språket är något föråldrat i denna utgåva.

Så vad handlar då Meditationer om? Det är förstås inte fråga om några meditationer i österländsk anda som vi nog skulle vilja associera titeln med, men texterna är starkt introspektiva och innehåller förutom självbiografiska uppgifter hans syn på moral, omvärlden samt livet och döden. Den filosofiska inriktning som kommer till uttryck är den stoiska filosofin. Marcus Aurelius var starkt påverkad av stoicismen som gavs stor uppmärksamhet under hans samtid och vars läror ska ha påverkat kristendomen. Hur lever man ett gott liv, vad är ett gott liv och hur kan jag styra mitt tänkande och handlande i en riktning som innebär ett gott liv?  Det handlar förstås inte om ett liv i njutning här. En av den stoiska inriktningens främsta representanter var Epiktetos (55-135) som författade Handbok i livets konst. Hans skrifter och levnadsteckning bevarades genom lärjungen Arrianos böcker. Enligt Epiktetos kan vi aldrig påverka vårt öde, men vi kan påverka vårt tänkande och våra handlingar. Vi är också ansvariga för våra handlingar och den som inser styrkan av bland annat självdisciplin kommer uppnå både inre lycka (eudaimonia) och sinnesfrid (ataraxia). Mycket i stoicismens läror handlar om självkontroll och att som individ förhålla sig oberoende av livets olyckor, mindre behagliga sidor och överraskningar. Stocismen introducerar även etiken och moralen i ett bredare perspektiv att inte enbart gälla oss själva utan även hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Som kejsare förbättrade Marcus Aurelius t ex. slavars och kvinnors rättigheter.

Och kontexten? Marcus Aurelius författade sin text i krig. Den skrevs ned vid krigslägren längs med Donau. Det var också i ett krigsläger i Vindobona, nuvarande Wien som kejsaren själv mötte döden. De germanska stammarna innebar en svår prövning för Roms militärmakt. Han såg mycket död och lidande i lägren och ute på slagfälten vilket säkert påverkade hans inställning och sinnesstämning i Meditationerna. Boken är fördelad i tolv kapitel även kallade för böcker där verserna är numrerade. Denna uppställning av texten finns i alla översättningar. Språket är koine grekiska som var den för dåtiden vanligt förekommande vulgärgrekiskan. Den grekiska titeln under medeltiden var Τὰ εἰς ἑαυτόν [Ta eis heauton], ungefärlig översättning 'det som tillkommer honom själv'. Ursprungligen hade verket troligen ingen titel. Nutida filosofer som exempelvis Bertrand Russell prisade inte hans Meditationer och fann mycket i boken oriktigt och motsägelsefullt samt ett bevis på en trött tidsålder snarare än uttryck för en personligt hållen förklaring av stoisk filosofi.

Övriga källor

Meditations - Engelsk utgåva. Rek äv en utgåva av Loeb Classical Library, innehåller den grekiska texten jämte engelsk översättning.

wikipedia.org

Recension : Gilgamesheposet "Han som såg djupet" (2003) samt en fördjupning i eposets influenser på antika texter, Bibeln och Koranen

I detta inlägg recenseras och kommenteras nyöversättningen av Gilgamesheposet till svenska. Översättningen har gjorts av författarna Lennart Warring (1954-2014) och Taina Kantola. Warring gjorde under sin levnad den assyriska litteraturhistorien vida känd i Sverige och skrev flera böcker i ämnet. Det är mer än femtio år sedan texten om Gilgamesh översattes till svenska, så denna nytolkning har varit mycket välkommen. Pocketversionen tycks numera slutsåld i de stora nätbokhandlarna, men det är bara att hoppas på fler nytryck! Ett epos är ett långt narrativt poem som återberättar en hjältes liv och äventyr. Hjälten har ofta gudomliga drag och klarar av många uppdrag och farliga strapatser. Själva berättelsestoffet har inslag av gudar, mytologi, legender och egendomliga platser. Ofta börjar berättelsen in medias res, dvs med en gång utan att någon särskild bakgrund ges.

Det är förstås roligt att detta verk som överlevt intill våra dagar har översatts till svenska. Det är en oumbärlig kulturgärning som blottats och vi lär oss förstå hur denna 3500 år gamla berättelse har influerat antika texter som Iliaden & Odysséen, Bibeln och Koranen. Hela den judisk-kristna traditionen och även islams urkund Koranen har spår av Gilgamesheposet i sina texter. Själva kilskriften (cuneiform) finns också medtagen i denna utgåva och återges med tillstånd av professor Simo Parpola (Helsingfors Universitet), från hans verk The Standard Babylonian Epic of Gilgamesh. Språket är akkadiska, ett gammalt semitiskt språk som talades i Mesopotamien. Dess huvuddialekter var babyloniska och assyriska. Boken är rikligt försedd med fakta och kommentarer till texten. Läsaren får en unik möjlighet att bekanta sig med det gamla Mespotamiens myter och gudavärld.

Gilgamesh var en litterär hjältefigur som skapades för 4000 år sedan av prästen och läkaren Sin-leqi-unninnis. Författarens namn lära betyda 'Sin, hör min bön'. Uruks regentlängder nämner en person vid namn Gilgamesh och flera inslag i berättelsen bygger troligen på denna historiska person. Själva eposet är dock mytologiskt stoff vars myter och legender lyckades påverka religioner som judendom, kristendom och islam. Eposet har flera teman. Hur lever man ett gott liv? Hur uppnår man vishet? Hur hanterar man sorg efter en älskad vän? Det största och mest framträdande temat i eposet är förstås Gilgameshs egen livsresa i jakten på ett odödligt liv.

Efter den kommenterade översättningen följer en rad intressanta och fristående delavsnitt. För den som inte har så mycket förkunskap tycker jag det är bäst att bekanta sig med dessa avsnitt innan man sätter igång med själva berättelsen. Delavsnittet benämnt 'historisk bakgrund' går igenom:

• Gilgamesh som historisk person


• Eposets ursprung och utveckling


• Standardversionen


• Gilgamesheposets litterära inflytande

Gilgamesh i den antika litteraturen, Bibeln och Koranen

Själv hade jag stor behållning av den sista punkten ovan som handlar om textens litterära inflytande på flera religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen. Spår av Gilgamesh finns även i den grekiska och antika litteraturen. Warring & Kantola påpekar att forskningen om eposet redan har identifierat flera litterära paralleller och inflytande på andra texter. Det finns flera fristående studier och forskning pågår idag. Ett sådant viktigt forskningsprojekt är Melammuprojektet, "The Intellectual Heritage of Assyria and Babylonia in East and West". Projektet startades 1998 av Helsingfors Universitet.

Eposet Gilgamesh i den antika litteraturen : Exempel ur Iliaden och Odysséen

I skalden Homeros epos Iliaden påpekas det hur guden Zeus älskarinnor räknas upp på ett sätt som i Gilgamesh (Tavla 6, verserna 44-78) påminner om uppräkningen av gudinnan Ishtars älskare.

När Akilles sörjer sin bortgångne vän Patroklos i Iliaden går dessa verser att jämföra med Gilgameshs sorg över sin döde vän Enkidu.

När Gilgamesh stiger ned i dödsriket för att samtala med Enkidus ande har detta flera litterära paralleller med liknande scener ur både grekisk och romersk litteratur. Vännerna omfamnar varandra fysiskt i dödsriket och scenen har jämförts med hur hjälten Akilles i en dröm möter sin döde vän i dödsriket, dock utan att kunna omfamna honom.

Ett direkt lån från Gilgamesh har konstaterats i Odysséen och i de verser som beskriver Penelopes offer till gudinnan Athena när hon får reda på att sonen Telemachos ska göra en farlig resa. Hon utför i samband med detta en serie offerriter med syfte att gudarna ska beskydda Telemachos. I Gilgamesh utför hjältens mor Nisun liknande ritualer och ber solguden Shamash att Gilgamesh och Enkidu ska återvända oskadda. Jämförelsen mellan texterna studerades först av Walter Burkert som presenterade sina fynd i The Orientalizing Revolution: Near Eastern Influence on Greek Culture in the Early Archaic Age (1998). Gilgameshs möte med kvinnan Siduri i den magiska trädgården påminner om hjälten Odysseus möte med Kalypso och Kirke.

Eposet Gilgamesh i Bibeln

Gilgamesh har haft stor betydelse för den historisk-kritiska bibelforskningen sedan mitten av 1800-talet när nya stentavlor av eposet återfanns i samband med arkeologiska utgrävningar i Irak. Detta var ett stort arkeologiskt fynd som blev omskakande och nyheten togs inte väl emot av kristna bokstavstroende. De ca 4000 år gamla kilskriftstavlorna återberättade flera historier och myter som fanns med i Bibeln och Gamla Testamentet.

Den mest kända är myten om syndafloden som dränker världen och då även Gilgameshs text beskriver denna händelse ser man tydligt att Bibelns syndaflod inte kan varit den ursprungliga texten. Redan i eposets första stentavla går att utläsa:

"Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden". (Tavla 1, vers 6)

Flodmyten finns beskriven i Första Mosebokens sjunde kapitel. Texten om Noah och floden är från omkring 900-800 f.Kr. enligt 4-källshypotesen som identifierar dateringar av de fem Moseböckerna, hebr. Torah.

4 -källshypotesen utvecklades 1876 av den tyske bibelforskaren och orientalisten Julius Wellhausen (1844-1918) och trycktes med titeln Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen har också varit betydelsefull för islamologin genom sin orientalistiska forskning och synpunkter på islams tidigaste historia. Han har kallats för bibelforskningens Charles Darwin. Läs gärna mer om honom på Encyclopaedia Iranica. Rekommenderar i sammanhanget även artikeln "Islamic Studies - The intellectual and political conditions of a discipline", Penser l'Orient p.p 65-93 (2004) av Baber Johansen, professor i islamologi vid Harvard University. Den innehåller en intressant översikt av den tyska orientalismens historia, samt en efterlängtad sågning och kritik av Edward Said (1935-2003).

Eposet Gilgamesh i Koranen

Warring & Kantola tar upp berättelsen om Moses och mötet med al-Kidhr som återfinns i Koranen 18:65-82. I Hans Wehrs' Arabic dictionary finns följande information om namnet:

"الخضر‎ al-ķaḍir, al-ķiḍr a well-known legendary figure"

Warring & Kantola påpekar i sammanhanget att forskarna sedan länge känt till kopplingen mellan al-Khidr och de mesopotamiska legenderna om Atrahasis (Warring & Kantola 2003, s. 277). Atrahasis förekommer dessutom som ett fristående epos som dessutom är äldre än Gilgamesh och det är möjligt att Gilgamesh (Tavla IX) som handlar om flodmyten kan betraktas som en fristående parafras eller ett direkt inlån från Atrahasis' epos. Detta påpekas av forskaren Tigay som studerat bakgrunden till Gilgamesh i boken The Evolution of the Gilgamesh Epic (Tigay 1982, s. 238-239). Warring & Kantola går steget längre och visar även på hur Sura 18:59-18:60 [Zetterstéens övers. & versindelning] går att sammanlänka med det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish (Warring & Kantola 2013, s. 277):

"Än när Mose sade till sin tjänare: 'Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!' När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet." (Sura 18:59-60)

När Mose och tjänaren går tillbaka för att hämta fisken möter de Al-Khidr. Warring & Kantola påpekar att Korantexten här uppger att haven är sötvatten- och saltvattenhav. Dessa hav har en koppling till det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish. Enligt skapelsen i Enumah Elish så fanns i begynnelsen dessa två hav av salt- och sötvatten. Dessa två hav representerade Apsu [gudafar] och Tiamat [gudamor]. De andra gudarna dödar detta första gudspar och av Apsu uppstår kosmos och av Tiamat skapas himlen och jorden (Warring & Kantola, 2003 s. 277 f.).

Warring & Kantola uppger The Encyclopedia of Islam som källa till kopplingen mellan Gilgamesh och berättelsen om Al-Khidr i Koranen. Jag har inte tillgång till Encyclopedia of Islam och har istället valt The Qur'an: An encyclopedia (2006) som också utgår från en akademisk och vetenskaplig tolkning av islam och Koranens ursprung. Även The Qur'an: an encyclopedia (2006) nämner flera kopplingar mellan olika islamiska företeelser i Koranen och Gilgamesh. Däribland flodmyten som dessutom är gemensam med judisk-kristen tradition och Al-Khidr. Utgåvan har editerats av professor Oliver Leaman (University of Kentucky) och är utgiven av Routledge Press. Den innehåller bidrag från 43 experter i orientalistik och islamologi. Koranens berättelse om Al-Khidr har flera kulturella influenser och berättelsen ges en tydlig koppling till Gilgamesh:

The sources of the Khidr-story go back to mythological motifs appearing in the Akkadian Epic of Gilgamesh, in the Alexander romance and in Jewish legends centered around the mythical figure of Elijah. The story as it is told by the Quran interweaves several narrative motifs: the figure of the travelling companion, the test of patience, the quest for the spring of life, and so on.

Citatet ovan ska tillskrivas den tyske orientalisten, professor Stefan Wild, som varit verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn. Wild har flitigt bidragit med flera artiklar i The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Koranens 18:e kapitel bjuder på många spännande överraskningar för den som är intresserad av hur olika kulturers texter påverkat varandra i en social och religiös kontext genom historien. Bland annat återfinns legenden om  den tvåhövade i Koranens 18:e surah som är en direkt anspelning på legenderna om Alexander den Store som var väl känd i hela Orienten som den 'tvåhövade' under den tid Korantexten tillkom, ca 644-656 e.Kr under kalifen Uthmans levnad.

Källor

• Homeros (2012). Iliaden: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Homeros (2012). Odysséen: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Tigay, J. (1982) The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press.


• Koranen (2003). Översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll].


• The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Routledge Press.


• Wehr, Hans & Cowan, J. Milton (2012). A dictionary of modern written Arabic. [New York]: Snowball Publishing

Agnes von Krusenstjernas intervju med Haile Selassie, 1936

För de flesta är Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) kanske mest känd som romanförfattare, men hon reste också mycket i Europa under 1930-talet. Hon träffade också Etiopiens kejsare Haile Selassie (1892-1975) i Schweiz. Där befann han sig i exil efter ha blivit bortjagad av de italienska fascisterna. Mussolini (1883-1945) lät istället Italiens Viktor Emanuel III (1869-1947) bli kung över Etiopien, eller Abessinien som landet även kallades. Idag minns de flesta av oss Haile Selassies namn tack vare rastafarireligionen och få kanske vet att Etiopien efter mordet på Hailie Selassie, 1975 blev en kommunistisk diktatur fram till 1991. Hailie Selassie var kristen-ortodox och tillhörde den etiopisk-ortodoxa kyrkan som är den nästa största ortodoxa kyrkan i världen efter den rysk-ortodoxa. Krusenstjerna fick möjlighet att göra en intervju med Haile Selassie och blev mycket betagen av hans Kristuslika framtoning. Intervjun trycktes senare i Göteborgs handels- och sjöfartstidning. För svenska läsare gjorde Krustenstjerna tillsammans med sin man David Sprengler, två artiklar om Haile Selassie i Göteborgs handels- och sjöfartstidning.


Intervjun med Haile Selassie ägde rum i Genève där kejsaren befann sig tillsammans med sin hustru Menen Asfaw (1889-1962). Agnes skriver i Göteborgs handels- och sjöfartstidning hur illa de italienska journalisterna behandlade honom och hur journalisterna skrek n-ordet och 'slavhandlare' efter honom. Agnes skriver hur värdigt han tar emot alla förolämpningar och att han i allt detta liknar Jesus. Det är väl högst troligt att von Krusenstjerna kunde identifiera sig något med Hailie Selassies situation. I svenska tidningar debatterades von Krustenstjernas böcker intensivt. Den så kallade Phalen-fejden, efter titeln på hennes romanserie blev orsaken till ett av de största kulturbråken i svensk historia. Hon mådde dåligt av alla skriverier i pressen och situationen försämrade hennes psykiska hälsa. Agnes avled 1940 i sviterna av en långt framskriden cancer. Haile Selassie skulle få ett långt liv innan han mördades av en marxistisk militärjunta som avskaffade kejsardömet och gjorde Etiopien till en kommunistisk diktatur.

Tack vare britternas hjälp kunde Haile Selassie återta Etiopien från de italienska fascisterna, 1942. Den fortsatta regimen blev politiskt turbulent och under 1970-talet drabbades Etiopien av svält flera gånger. År 1974 avsattes Haile Selassie genom en militärkupp och 1975 avskaffades kejsardömet i Etiopien. Haile Selassie mördades 1975 av samma militärjunta (Derg) som avsatte honom och han begravdes bakom en toalett för att ytterligare förnedring mot den avlidne skulle visas. Haile Selassies kvarlevor är numera flyttade till en av de största ortodoxa katedralerna i landet. Den marxistiska militärjuntan som avsatte och mördade Hailie Selassie leddes av Mengistu Haile Mariam, född 1937 och som idag lever i Zimbabwe. Mengistu tog över makten 1974 och blev Etiopiens diktator. 1977 startades med Sovjets godkännande och ekonomiska understöd, den röda terrorn i landet och tiotusenstals etiopier mördades under Mengistus regim och folks egendomar stals av regimen. Mengistu är idag dömd i sin frånvaro (absentia) för folkmord och rättsprocessen mot honom och 73 andra ur Derg varade under 12 år, mellan 1994-2006. Det är också idag klarlagt att det var han som beordrade mordet på Haile Selassie.

Källor:

• Lagercrantz, Olof (1980). Agnes von Krusenstjerna. [Ny, delvis omarb. utg.] Stockholm: Bonnier


• Haile Selassie


• Provincial Military Administrative Council


• Ethiopia

Recension: 'Agnes von Krusenstjerna' av Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz biografi Agnes von Krusenstjerna (1980) var under många år min enda referens till hennes liv och jag läste den första gången under gymnasiet. När jag återkom till boken i tjugoårsåldern tyckte jag han varit återhållsam i sin tolkning av henne. Det var i slutet av 1930-talet som Lagercrantz lärde känna Agnes något bättre och hon bjöd honom personligen till lägenheten på Karlavägen. Förmodligen fick hon då även höra en del nyheter om sin egen familj och föräldrarna. Lagercrantz var ju trots allt en nära släkting till Agnes och det kan förklara hans återhållsamhet i boken, samt faktum att många andra släktingar till Agnes och David faktiskt var i livet under den tiden Lagercrantz författade sin biografi. Den gavs ut 1951 och jag recenserar en utgåva från 1980. Ibland glider den nästan över i ett vänskapsporträtt eftersom han träffade både Agnes och David flera gånger mellan 1937-1940 i deras lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Men jag tycker ända biografin håller än idag och är förstås läsvärd. Biografin är samtidigt en bra introduktion till hennes författarskap och Lagercrantz var ju själv litteraturvetare!

Uppväxten i Gävle

Agnes föddes i Växjö 1894 och familjen flyttade kort tid därefter till Visby där pappan avancerat i graderna till överstelöjtnad. Hon växte upp i Gävle där flera av familjens släktingar bodde. Agnes föräldrar var överste Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) och hennes mor var Eva Hamilton (1859-1945). Båda kom från gamla svenskadliga familjer. På mammans sida var Agnes barnbarnsbarn till den store värmländske skalden Erik Gustaf Geijer. Detta påpekade även Bonniers 1922 när de gjorde reklam för boken Tony växer upp. Pappans släkt tycks ha varit gammal knektsadel och det militära dominerade; medan mammans släkt hade politiskt inriktade figurer och någon satt visst i första kammaren.  Hennes pappa invigde Gävle regemente vars byggnad numera tillhör Högskolan i Gävle. Agnes hade även flera bröder och kom att använda erfarenheterna av sin familjs släkthistoria i sitt författarskap även om händelser från förr och Agnes egen barndomsår blivit starkt litterärt bearbetade. Trots att Agnes bytte ut namn på karaktärer och platser kunde ändå många familjemedlemmar, både Krustenstjernas och Hamiltons, känna igen sig i beskrivningarna! I romansviten Fattigadel ska flera miljöer gå att jämföra med den tiden Gävle. Mycket av Agnes von Krusenstjernas tid i Gävle lever enligt denna artikel numera kvar i Högskolan i Gävles bibliotek. Tyvärr har det litterära Agnes von Krusenstjerna-sällskapet upphört nyligen (2016), men förmodligen kan Högskolan i Gävle fortsätta dess viktiga arv genom att bevara litteratur och brev i sina samlingar. Lagercrantz beskriver hennes tid i staden och hennes skolår där som relativt lyckliga. När hon var femton pensionerades fadern, då 63 år och familjen flyttade till Stockholm.

Debuten 1917

Von Krusenstjerna började som student vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, men kom aldrig att själv bedriva någon undervisning. Debuten kom 1917 med flickboksromanen Ninas dagbok. Det stora litterära genombrottet blev dock böckerna om Tony:

• Tony växer upp (1922)


• Tonys läroår (1924)


• Tonys sista läroår (1926)

Böckerna om Tony fick stor uppmärksamhet eftersom de skildrade sexualitet och de är delvis självbiografiska då Agnes skriver om Solna sjukhem. Solna sjukhem var mellan 1893-1940 en anstalt för personer med psykisk ohälsa.

Hösten 1920 mötte hon David Åkerblom som blev hennes livkramrat och ett år senare gifte hon sig med honom mot familjens vilja. Officiellt var han känd som David Sprengler och han hade precis som Agnes litteraturen som livspassion. David blev hennes främste beundrare och stöttepelare. Under 1930-talet hade Agnes ingen kontakt alls med sin familj och det berodde dels på hennes författarskap och dels på hennes val av man. Agnes skrev under hela sitt produktiva författarliv om ämnen som var starkt tabubelagda under den egna samtiden. Mycket handlade om frigörelse, sexualitet, och förbjuden kärlek. Hon fick många fiender, men även många beundrare. Mellan 1917-1937 skrev hon flera romaner, ofta med självbiografiska inslag. Eftersom hon ansågs kontroversiell uppstod ett cirka två år långt "kulturkrig" som fördes i tidningarna och kallades för Krusenstjernafejden (1933-1935).

Livet med David och skrivandet

David Sprengel var inte omtyckt av familjen Krusenstjerna och det ansågs att han hade en dålig inverkan på Agnes hälsa. Inom kultureliten var det inte heller många som uppskattade David Sprengler som verkar ha varit en svår person att ha att göra med och kunde säkert upplevas som osympatisk. Han hade dock bildning även om han avslutade sina Uppsalastudier innan examen. Under 1880-talet blev han bekant med den främsta kulturpersonligheterna i Sverige och Bonniers intresserade sig för honom.

Agnes och David gifte sig 1921 men redan 1923 vill hon ha skilsmässa från honom. Hennes släkt som tycker det verkar vara ett mycket bra beslut skaffade henne en familjeadvokat. Men någon skilsmässa blev det aldrig. Ett år senare blev Agnes gravid. Tyvärr miste hon tvillingparet och blev mycket svårt sjuk efter missfallet.

Som jag redan nämnt hade Agnes redan i tonåren symptom på psykisk ohälsa som förvärrades när hon blev vuxen. Hon var också diagnosticerad som psykiskt sjuk och hade många sjukhusvistelser på grund av det. Det är nog svårt att idag kunna avgöra vilken diagnos hon kan ha haft. Hon hade det tidvis jobbigt och prövade gärna rusmedel i form av olika tabletter, etersprutor och morfin. Dock utan att utveckla något verkligt beroende även om alkohol kan ha tärt på hennes allmäntillstånd i slutet av hennes liv. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit om Agnes och hennes många sjukhusvistelser i boken Den sårade divan - Om psykets estetik (2016). Hon har också haft tillgång till hennes patientjournaler. I detta inlägg skriver jag bara utifrån Olof Lagercrantz och hans tolkning av Agnes sjukdom genom åren. Ibland tycker jag att Lagercrantz har ett något nedlåtande sätt att skriva om Agnes för han borde i alla lägen valt att överväga orden lite bättre:

Männen drar sig för denna egendomliga kvinna, hälften prydlig adelsdam, hälften erotiskt besatt hysterika (Lagercrantz 1986, s. 184)

Sprengler hjälpte också till att skriva en del avsnitt i Agnes böcker. Hans penna ska ha varit närvarande i romansviten Fröknarna von Phalen. David Sprengler beskrivs ibland som hennes 'onda genius' eftersom han anses ha skrivit de homofobiska avsnitten (= sex mellan män) i böckerna. I biografin citerar Lagercrantz ett brev av Agnes där hon faktiskt antyder att David Sprengel influerar hennes romaner på fler än bara ett sätt (Lagercrantz 1986, s. 151). Orden är också direkt riktade till litteraturvetare som hon vet kommer försöka tolka allt som hon skrivit:

Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni kommer bara att finna att, utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram, och det är namnet David Sprengel.

Agnes von Krusenstjerna skrev frimodigt i sina romaner om frigörelse, sexualitet och ämnen som betraktades som ytterst kontroversiella under hennes samtid. Bonnierförlaget som gav ut Agnes fick också problem på grund av publikationerna och i en alltmer hotande omvärld, där antisemitismen bredde ut sig genom Nazitysklands inflytande, gav Bonniers tillsist efter för det hårda debattklimatet och Agnes två sista böcker i serien Fröknarna von Phalen gavs aldrig ut av Bonniers. Istället blev det nystartade förlaget Spektrum som tryckte Bröllop på Ekered och Av samma blod. Båda titlarna utgivna 1935. David och Agnes kom att strida med Spektrum, förmodligen lika hårt som de stred med Bonniers om censurfrågor  och arvode. Agnes hävdade ofta att hon var förbisedd av Bonniers och skrev många gånger och bad direkt om pengar. Både David och Agnes verkar haft en ansvarslös syn på pengar och när pengar tog slut skrev de rätt så oförskämda brev till Bonniers eller så skrev de till Agnes familj och bad om mera.

Biblioteksbladets lektörsomdöme ger Krusenstjerna negativ kritik

Någon på tidningen Biblioteksbladet gav Krusenstjernas två sista delar av Fröknarna von Phalen ett negativt omdöme. Recensionen speglar delvis den allmänna opinionen och vad vissa tyckte och tänkte om Agnes von Krusenstjerna. Jag har förkortat referatet något:

De två sista delarna av denna stora roman — ett slags blandning av familjehistoria och sedeskildring — [...] Men man måste beklaga, att den starka tonvikt, som förf. redan tidigare lagt på skildringen av det sinnligas allmakt, här utvecklats till en häxdans av erotiska förvecklingar. Det normala och det onormala förekommer sida vid sida, än genomlyst av skir poesi, än skildrat med så frän realism, att läsaren förlorar intresset för den degenererade fänad, som utgör föremålet för författarinnans analyseringskonst. En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet. H. K.

Agnes' sista tid

1937 är det år Agnes fortfarande är någorlunda frisk och hon reser även till Frankrike där hon träffade författaren André Gide. Han hjälpte henne med de litterära kontakter som kunde få romanserien Fröknarna von Phalen översatt till franska. Sommaren och hösten blev Agnes hälsa sämre, men läkarna kunde inte ställa någon särskild diagnos. Hon fick vitaminsprutor, men var ändå kroppsligt svag.

I slutet av januari månad 1940 började Agnes visa symptom på hjärnskada. Hon började att tappa saker i golvet, saker som hon försökte hålla i med vänster hand. I februari samma år lades hon in på Serafimersjukhuset. Det blev genast konstaterat att hon var svårt sjuk och att en hjärntumör var orsaken. Den 9 mars opererades hon, men den visade sig vara inoperabel tumör. I samband med ingreppet avled Agnes bara några timmar efter att operationen avslutats. Obduktionen visade att hon även led av äggstockscancer som spritt sig i hela kroppen.

Gravsättningen följde delvis den judiska begravningsriten och David Sprengel överlevde henne bara med ett år. De vilar tillsammans på Norra kyrkogården i Solna.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde
att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .

("Glömska" ur novellen Vivi, flicka med melodi (1936)

Källor

Lagercrantz, O. G. H. (1986). Agnes von Krusenstjerna. Stockholm: Bonnier.

Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.

Recension : 'Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle'

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan - Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter 'Bilder av kvinnans sjuklighet'. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen "blick". Informationen kommer från flera håll - läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet - läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller 'problemet' med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och "kvinnosjukligheten". Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Recension : 'De Profundis, The Ballad of Reading Gaol and Other Writings'

I detta inlägg recenseras De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings (1999). Denna utgåva av Oscar Wildes (1854-1900) skrifter är en fråga om urval och ingår i Wordsworths Classics serie. Det är Anne Varty vid Royal Holloway, University of London som skrivit introduktionen och arbetat kritiskt med texterna ifråga. Eftersom detta är en utgåva av Wordsworths Classics är notkapitlet omfattande. Texterna som valts ut är dessa:

• De Profundis (1897; delar tryckt 1905; i fullständigt tryck 1965)


• The Ballad of Reading Gaol (1897)


• The Decay of Lying (1891)


• The Critic as Artist (1891)


• The soul of Man under Socialism (1891)

Texterna har valts ut på grundval av Wildes direkta åsikter om politisk filosofi och där han är rakt på sak om estetiska principer. De representerar även två perioder ur hans liv. Den berömda och den skandaliserade perioden. De tre essäerna skrevs när Oscar Wilde var som mest berömd, uppskattad och framgångsrik. För en svensk läsare torde dessa tre vara relativt okända texter värda att upptäckas. Texten De Profundis är ett långt brev som skrevs när Wilde var som mest nedbruten av sin fängelsevistelse och skandaliserad. Han skrev den under tre månader, 1897 när han fortfarande var fängslad. Den är ganska så känd. Adressaten är den f.d älskaren Lord Alfred Douglas (1870-1945), vars far Markisen av Queensberry (1844-1900) var den som såg till att Oscar Wilde åtalades och dömdes för sodomi, 1895. Brevet inleds dessutom med en hälsning till lorden och avslutas med orden 'din tillgivne vän'. Han beskriver deras relation, konflikten med markisen och de omständigheter som ledde fram till varför han befinner sig i fängelse. Tryckningen av manuskriptet blev problematisk. Delar av den kom ut 1905 och först 1962 kunde hela De Profundis tryckas utan svårigheter. Titeln kommer från Bibeln och Psaltaren 130 som innehåller orden 'Ur djupen ropar jag till dig'. Första delen i brevet riktar sig till Lord Alfred, den andra delen handlar mer om Oscar Wildes andliga utveckling och orientering mot kristendomen. Han identifierar sig med Jesus som han beskriver som en stor konstnär. De Profundis börjar enligt följande:

H M Prison, Reading
Dear Bosie,
After long and fruitless waiting I have determined to write to you myself, as much for your sake as for mine, as I would not like to think that I had passed through two long years of imprisonment without ever having received a single line from you, or any news or message even, except such as gave me pain [...]

Anne Varty skriver att De Profundis är en av de största mästerverken inom kategorin självbiografier författade kort före sekelskiftet.

The Ballad of Reading Gaol är relaterad till hans egen tid i fängelse och handlar om en soldat som kommer att hängas för ett mord på kvinnan han älskat. Den är förmodligen hans mest kända dikt. Efter frisläppande flyttade Wilde till Frankrike, men reste även till Italien. Han skulle aldrig mer återse England.

Källor

Wilde, O. (1999). De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings. Ware: Wordsworth Editions.

Arkeologin och biblisk historia: Om Tel Dan-stelen

I detta blogginlägg diskuterar jag kring ett intressant arkeologiskt fynd som gjordes under 1993-1994 i staden Tel Dan som ligger i norra Israel nära gränsen till Libanon.

Tel Dan-stelen : Arkeologiskt fynd i vår tid

Staden kallas i Gamla Testamentet för bara Dan och var den nordligaste staden i kungariket Israel. Här återfanns 1993-1994 en inskription på ett stenblock, en s.k stele vars gammal-arameiska text nämner två intressanta ord - Huset David. Detta är första gången utanför de bibliska skrifterna som orden 'Huset David' nämns. Så fyndet är att betrakta såsom mycket viktigt för den historisk-kritiska forskningen kring berättelserna i Bibeln. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är fyndet kanske ännu viktigare. Texten på stelen bekräftar ju även att det judiska folket, Israels folk bodde i området under den uppskattade dateringen av stelen, ca. 700-850 f.Kr. Inskriptionen är dessutom från den tid då människan ännu saknade 'papper', eller papyrus. Hur bevarades texter med berättelser innan vi fick papyrus? Ja, de kunde exempelvis dyka upp på framgångsrika kungars monument i sten. I Egypten finns en hel del mytologi och regentlängder noggrant karvade på obelisker, på gravkammares väggar och i vissa fall på föremål av olika slag. I området kring staden Tel Dan har tusenåriga keramikskärvor återfunnits. Flera arkeologiska fynd kan dateras till ca 4500 f.Kr.
I Tel Dan har även en stadsport från bronsåldern återupptäckts. Den är gjord av lertegel och är från 1750 f.Kr. Denna stadsport kallas även för Abrahams port och anspelar på bibelversen i Första Moseboken 14:14: "När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan." Observera namnet Abram, som Gud senare ändrade till Abraham efter att han konverterat till judendomen. Brorsonen som skulle befrias var Lot. Idag är Abrahams port en populär turistattraktion då man rekonstruerat den under 2000-talet.

Beskrivning av stelen


Stelen som består av naturämnet basalt är delvis trasig, men det går ändå att utläsa större delen av sammanhanget. Texten handlar om ett krig mot araméerna i området. När den återfanns bestod den av tre separata delar, nu kallade fragment A, B1 och B2. Orden och hela texten i fråga är förstås ovokaliserad och skriven på en arameisk variant, hebr. בית דוד [bjt dwd] och förekommer tillsammans med en regentlängd över kungar i Damaskus. Ovanför raden med Huset David finns även orden [mlk Jisr'l], transkriberad melech Israel, som betyder kung [av] Israel. Det som förvånat forskarna något är att de båda orden är ihopskrivna utan någon särskiljande markör. De flesta är dock överens om att där står Huset David. Stelen dateras till ca. 750 f.Kr. Författaren och forskaren Niels P Lemke skriver i The Israelites in History and Tradition (1998) följande om fyndet:

“ No other inscription from Palestine, or from Transjordan in the Iron Age, has so far provided any specific reference to Israel... The name of Israel was found in only a very limited number of inscriptions, one from Egypt, another separated by at least 250 years from the first, in Transjordan. A third reference is found in the stele from Tel Dan - if it is genuine, a question not yet settled. The Assyrian and Mesopotamian sources only once mentioned a king of Israel, Ahab, in a spurious rendering of the name.”

Det var den israeliske arkeologen Avraham Biran (1909-2008) som hittade stelen och han ledde också utgrävningarna i området. Professor Amnon ben-Tor vid arkeologiska institutionen vid Hebrew University har i The Bible Unearthed (2001) sammanfattat fyndet med dessa ord:

"In this inscription, which dates to around 800 BCE, Biran believe that a king from the House of David is mentioned as being struck down in the battle with the Arameans. This is the only extra-Biblical source ever found to date that mentions the existence of the Davidic dynasty and it indeed is an extra-Biblical source that confirms the existence of David as a real historical figure. During the last few years a number of English and Scandinavian researchers have published works suggesting that the kingdoms (and figures) of David and Solomon are literary inventions rather than historical facts."

Källor

• Lemche, Niels Peter (1998). The Israelites in History and Tradition. Westminster John Knox Press.
• Svenska och engelska wikipedia.

Recension: Walt Whitman - Lives and Legacies (2005)

Walt Whitman (1819-1892) tillhör de mest kända poeterna i den amerikanska litteraturhistorien.
I Sverige är han förstås inte lika uppmärksammad, men nämns i flera antologier och ingår i skolboksundervisningen. Det är Whitman som skrivit 'O Captain! my captain!' och 'America'. Bortsett från Emily Dickinson och Henry Wadsworth Longfellow är han den poet i amerikansk litteraturhistoria vars dikter tonsatts flest gånger. Han är även känd som 'The bard of Democracy' och dikterna är starkt präglade av realismen till tema och innehåll. Den mest kända diktsamlingen är Leaves of Grass som ansågs mycket kontroversiell när den gavs ut på grund av de många erotiska motiven och den fria versen som Whitman släppte lös. Många amerikaner har fått dikter av Whitman i samband med födelsedagar och högtidsdagar. Bland annat sägs Bill Clinton ha gett sin fru Hillary Rodham Clinton ett exemplar av Whitmans Leaves of Grass i bröllopsgåva, men 1998 gav han även Monica Lewinsky ett exemplar av samma diktsamling. I detta inlägg recenserar jag David S. Reynolds biografi om den amerikanske poeten. Biografin omfattar sju kapitel och fångar även in hans författarskap på ett lyckat tillvägagångssätt. Reynolds lyckas också placera Whitman i hans egen samtid och visar på hur hans skrivande svarade på samtidens föreställningar om teater, musik, konst, fotografi, vetenskap, religion och sexualitet. Det är många teman, men man ska nu inte glömma bort att Whitman även var verksam som journalist och han skrev inte enbart lyrik. Reynolds fokus är dock lyriken.

De tidiga åren

Walt Whitman föddes 31 maj 1819 på hemmagodset i West Hills, Long Island i New York och familjen tillhörde inte det övre samhällsskiktet. Visserligen hade de varit ägare av stora markområden, men vid Whitmans födelse hade det mesta av lantegendomarna sålts av. När Walt Whitman debuterade litterärt hade familjen blivit desto mer dysfunktionell på grund av alkoholism och psykisk ohälsa. Vid sju års ålder flyttade familjen in till Brooklyn, en stadsdel som då hade sjutusen invånare. Där fick Whitman sin tidigaste skolgång som var mycket elementär och kunskapsmässigt begränsad. Den omfattande endast undervisning i läsning, skrivning, matematik och geografi. Ett av hans starkaste minnen från denna barndomstid är besöket av den amerikanske revolutionshjälten Marquis de Lafayette och hur hjälten lyft upp flera av barnen. När han var elva år avslutades hans skolgång och efter den fick han ingen mer utbildning. Reynolds skriver att Whitmans uppväxt och tidiga år präglades av liberala strömningar som deismen och den kristna kväkarrörelsen. Fadern var dessutom prenumerant på tidningen Free Enquirer och han var dessutom Thomas Paines (1737-1809) vän. Mycket av de mystiska strömningarna i Whitmans poesi kommer från kväkarrörelsen. Whitman blev springpojke hos en advokatbyrå och fick i samband med detta en bokprenumeration som ivrigt läste. Genom bokprenumerationen kunde han läsa världslitteraturens klassiker. Detta hade utan tvekan betydelse för hans egen fantasi och skrivande. Han började även ge ut en egen tidskrift som han också delade ut till häst till sina prenumeranter. 1837 återvände han till Long Island eftersom en storbrand ödelagt stora delar av New Yorks tryckeridistrikt. På Long Island arbetade han en tid som skollärare och hade en långt mer avslappnad attityd till undervisningen än vad han själv erfarit som ung skolpojke. Han fortsatte dock i sin bana som tidningsman och lämnade skolundervisningen efter fyra år som lärare.

Debut 1850 - Leaves of Grass

Omkring 1850 började han skriva på sin berömda diktsamling Leaves of Grass som han aldrig slutade editera. 1855 lät han trycka samlingen i 795 exemplar och skrev samtidigt tre anonyma recensioner där han berättade för allmänheten hur fantastiska dikterna var (!). Men han fick även beröm av Ralph Waldo Emerson. I samlingen återfinns t ex dikten Song of Myself som innehåller starka drag av realism. Den är alldeles för lång för att läggas upp här, men här följer första versen som är mer introspektiv:

I Celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil, this air,
Born here of parents born here from parents the same, and their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

I Leaves of Grass finns flera teman, men det realistiska brukar åsyfta hans mer konkreta beskrivningar av stadslivet, samhället och Amerika under denna tidsperiod. Det stora inbördeskriget (1861-1865) och kampen för slaveriets upphörande var två viktiga historiska händelser Whitman fick uppleva. Under det amerikanska inbördeskriget anmälde han sig som frivillig sjuksköterska och voluntärarbetade under en längre period som sjuksköterska med krigsskadade soldater. Han såg över 100,000 krigsskadade på sjukhusen runtom i Washington. Samtidigt som han arbetade som frivillig var han även anställd kontorist vid Buerau of Indian Affairs. Men 1865 fick han sparken från byrån efter att dess konservativa sekreterare James Harlan fått syn på en kopia av Leaves of Grass på Whitmans bord. Detta kunde inte accepteras av den stränge metodisten Harlan som sparakde Whitman på moraliska grunder. Whitman beundrade Abraham Lincoln stark och dikten 'O Captain! my Captain!' handlar enbart om president Lincoln. Han beundrade även den kände Cassius Clay som var vida berömd för sin retorik och sin kamp för slaveriets avskaffande. Under Whitmans samtid fanns även antisuperirörelsen the temperance movement vars idéer om nykert liv han sympatiserade med. Alkoholismen var svårt utbredd inom flera samhällsgrupper och även inom Whitmans familj. Reynolds skriver i biografin att hans personliga liv var turbulent liksom hans känsloliv. Whitman hade kärleksaffärer med både kvinnor och män. Han gifte sig aldrig och dog barnlös. I sina dikter är han öppen med det homoerotiska perspektivet som synliggörs i t ex "Song of Myself" och i dikten "Live Oak with Moss". Med tiden blev han något av ett 'byoriginal' och ansågs vara lite socialt avvikande med sitt oklippta och ovårdade hår och långa skägg. Walt Whitman avled i sitt hem i Camden, New Jersey den 26 mars 1892. Reynolds biografi rekommenderas!

Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James' Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för "den lille kärleksguden" (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av "votarys" (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare's Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; -

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga




Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.




Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.

 

Recension: 'Plutarch - Greek Lives: A New Translation by Robin Waterfield

[caption id="attachment_4225" align="alignleft" width="300"] Ruinerna efter Apollons tempel i Delfi. Här tjänstgjorde Plutarchos som präst. (Bild:Wikipedia)[/caption]

I denna recension återkommer jag till översättaren Robin Waterfield som jag tidigare recenserat här på bloggen. Han har översatt den grekiske historikern Plutarchos  (46-120 e.Kr) verk "Parallella liv" [Bioi paralleloi] till engelska. Utgåvan Plutarch-Greek Lives (2008) är återigen en fråga om urval bland de många porträtten av framstående personligheter i det antika Grekland. Den inledande introduktionen är exakt densamma som i Plutarch-Roman Lives. Den grekiska översättningen går igenom nio liv. Waterfields upplägg är att han först själv introducerar varje biografi med sin egen kommentar till texten. Denna kommentar är cirka tre sidor och presenterar den historisk-kritiska forskningen om både personen och texten. Den är inte kommentar till själva översättningen, men redogör för kontext och omständigheter som inte alla gånger blir tydliga i Plutarchos text. Jag kan förvarna den intresserade läsaren om att den innehåller namn du förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Eller så blir det ett underbetyg till mig själv då jag endast kände igen tre personer när jag tittade i innehållsförteckningen, nämligen Perikles, Solon och Alexander den Store. I förordet skriver Waterfield hur Plutarchos verk alltid har varit tillgänglig genom tiderna och hur biografierna lästs och beundrats av Beethoven, Rosseau och Harry Truman. Idag är det väl knappast troligt att politiker läser de gamla antikens klassiker, om dagens politiker nu läser något överhuvudtaget som har med klassisk bildning att göra. Jag ska kortfattat kommentera namnen:

Lykurgus : ca. 800-700 f.Kr. Enligt den gamla traditionen var Lycurgus den person som skapade Spartas konstitution som innebar en kraftig militarisering tack vare en utsaga från det berömda oraklet i Delfi. Personer som Herodotus, Xenofon, Platon och Epitektus nämner Lycurgus i sina verk.

Solon : ca. 640-558 f.Kr. Solon var en atensk ämbetsman och politiker som är känd för sina många reformer som till sist banade väg för republiken. Han skrev även dikter och tänkespråk. Enligt Platons berömda dialog i Protagoras, där han hyllar Sparta, var Solon en av Greklands sju vise. Solon är känd för följande tänkespråk:

• Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.


• Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.


• Ingen man är lycklig. Han är, i bästa fall, tursam.


• Lär dig att lyda innan du får för dig att befalla.


• Medan jag växer lär jag mig något nytt varje dag.*


• När du ger goda råd försök att hjälpa, inte behaga, din vän.


• Poeter berättar många lögner.

Themistokles : ca. 524-459 f.Kr. Atensk politiker och general som var verksam under den Atenska demokratins tidigaste år. Som politiker var han populist och lyckades få den lägre klassens medborgare med sig vilket drev honom i opposition mot adeln. Som militär deltog han i det berömda slaget vid Marathon mot persernas försök till erövring. Under den andra persiska invasion såg han till att bygga upp den grekiska flottan. Han befallde också sjöstyrkorna vid slagen vid Artemesion och Sardis.

Kimon : ca. 510-450 f.Kr.var också en atensk politiker och general. Precis som Themistocles var han närvarande vid Marathon där grekerna segrade i striden mot perserna. Han närvarade även i slaget vid Salamis. Kimon utvisades av statsmannen Perikles.

Perikles : ca. 495 - 429 f:kr. är kanske det mest kända namnet i den atenska demokratins historia. Han var statsman och mycket känd för sin vältaliga retorik. Hans försvar av den atenska demokratins värden innebar att han ansåg att alla medborgare i Aten skulle aktivt delta i politiken. Under hans tid blev Aten den starkaste av de grekiska stadsstaterna och blomstrade kulturellt. Även Perikles själv var intresserad av kulturen och litteraturen. Militärt var Aten mycket starkt och bjöd det persiska imperiet hårt motstånd.

Nikias : ca. 470-413 f.Kr. Var en grekisk statsman och fältherre. Han uppnådde graden general och deltog i det Peleponnesiska kriget (431-404 f.Kr). Hans familj ska ha varit extremt rik, men under expeditionen till Syrakusa, Sicilien uppstod problem. Där tillfångatogs han och avrättades av dess befolkning. Han betalade, enligt Plutarchos, en staty av gudinnan Athena och ett tempel åt guden Dionysos. Dessa monument ska enligt Plutarchos fortfarande finnas synliga. Nikias stabiliserade Atens relation till Sparta, särskilt i slutet av det Peleponnesiska kriget.

Alkibiades : ca. 450-404 f.Kr. Ytterligare en i raden av kända statsmän i Athen. Kanske mer känd för sin extravaganta livsstil. Han fick dock problem när han försökte övertyga perserna att slå till mot Sparta. Istället blev det perserna som överraskade Alkibiades i badrummet och mördade honom efter han försökt dra kniv till sitt försvar.

Agesilaus : ca. 444-360 f.Kr. Kung av Sparta och militär.

Alexander : 356-323 f.Kr. Detta är förstås Alexander den Store, Αλέξανδρος ο Μέγας [Alexandros ho megas]. Den störste och mest framgångsrike fältherren och regenten genom hela mänsklighetens historia? Mannen som sökte sig till världens ände och erövrade emperier som det Persiska riket (Issos, 333 f.Kr; Gaugamela 331 f.Kr.), Egypten och flera platser i dagens Indien. Alexander den Store grundade även flera städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans erövringar gav själv upphov till en historisk epok, hellenismen. Genom hellenismen uppstod en slags internationell [Främre Orienten] beundran inför allt som hade med grekisk kultur att göra. Inklusive litteratur och språk.

Källor:

Wikipedia [De svenska och engelska versionerna.]

Recension: 'The Lagoon : How Aristotele invented Science' (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.

 

Recension: Stefan Zweigs 'Världen av igår - En europés minnen' (2011)och om de nationalsocialistiska bokbålen i Nazityskland 1933

I. Om Stefan Zweig och Världen av igår

Nu har pocketversionen av Stefan Zweigs memoarer givits ut i svensk översättning. Stefan Zweig (1881-1942) var en österrikisk författare som skrev romaner, dikter och skådespel; men han ägnade sig även åt historiskt forskningsarbete och biografier. Zweig etablerade sig som författare i Wien under 1920-talet och blev ett känt namn. Under hela sitt författarliv var han mycket produktiv. Några av hans mest kända verk är:

• Amok: noveller om den stora lidelsen (1933)


• Marie Antoinette: en olycklig drottnings historia (1933)


• Maria Stuart (1935)


• Erasmus av Rotterdam (1935)


• Den outgrundliga hemligheten: romantiska och andra berättelser (1935)

Världen av igår skrevs mellan 1939-1941 och författades i landsflykt. Efter Hitlers tvångsanslutning (Anschluss) av Österrike till Nazityskland tvingades Zweig fly landet tillsammans med sin hustru Lotte. Hans böcker som tidigare varit populära i flera länder förbjöds i Tyskland och Österrike. Längre ned i detta inlägg skriver jag om de bokbål som nationalsocialisterna höll i flera tyska och österrikiska städer under 1930-talet. Jag förklarar också varför nationalsocialisterna valde att bränna upp just Stefan Zweigs litteratur - och flera andra författares böcker.

Paret bodde en tid i London och Bath, men när Nazityskland började avancera militärt 1939 upplevdes inte längre England som tryggt och de flyttade till New York där paret bodde som gäster via Yale University. Till sist gick emigrationen till Brasilien där de några år senare begick kollektiv självmord i en tysk koloni belägen utanför Rio de Janeiro. I sitt självmordsbrev skrev Zweig att han inte längre hade någon kraft att börja om ett nytt liv, i ett nytt land. Såhär i efterhand kan det tyckas märkligt att de inte orkade med att vänta ut kriget när de till och med lyckats fly till en annan världsdel. Men man måste se situationen som den faktiskt var, en traumatiserad människa orkar i längden inte hur mycket som helst och vi reagerar alla olika i ett katastrofläge. Man ska inte heller glömma bort att efter kriget blev flera sydamerikanska länder hemvist för naziförbrytare som försökte hålla sig undan rättvisan. Flera sydamerikanska länder  tog öppet emot de nazistiska förbrytarna och massmördare som Josef Mengele kunde leva klart sina liv utan att någonsin få sina brott mot mänskligheten konfronterade i domstol!

Memoarerna beskriver den stora undergången och en hel kulturs fall i samband med de båda världskrigen, inflationen, den förlorade tryggheten, nazismens brutalisering och nationalsocialismens intåg. Zweig lyckas beskriva den politiska situationen, men det finns även kulturminnen av Freud, poeten Rainer Maria Rilke och flera andra kända tyskspråkiga kulturpersonligheter. Boken inleds med ett citat ur Shakespeares Cymbeline "Vi möter tiden så som den söker oss". I förordet kan man läsa:

Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.

Han börjar med att beskriva sin barndom i Wien som vid hans födelse var den habsburgska monarkin som han beskriver som "hopplöst bortsopad". Det är en pessimistisk och sorglig skildring. Samtidigt sann och överväldigande. Människan tycks aldrig lära sig något av historien och allting upprepas.Boken är översatt av Hugo Hultenberg och reviderad av Anna Bengtson.

II. Vad var de nazistiska bokbålen och varför brändes Stefan Zweigs böcker?

Den 6 april 1933 gav den Tyska studentkåren, som var under uppsikt av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, order om en nationell uppslutning kring rensning av "otysk" litteratur. Det är inte troligt att ölkällarkillarna själva läste särskilt mycket litteratur överhuvudtaget så det blev en bibliotekarie och nazist vid namn Wolfgang Herrmann som först skapade en lista med böcker som skulle brännas.


Bokbålen arrangerades sedan med hjälp av studentföreningarna runtom i landet. Den 8 april satte studenterna igång förberedelserna med att spika upp 12 stycken teser (Zwölf Thesen wider den undeutschen Geist, April 14, 1933) som uppmanade till aktion för ett renat språk och renad kultur. Den 6 maj 1933 satte studenterna fart mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut i Berlin. Där plundrade studenterna bibliotekets böcker och institutets arkiv. Den 10 maj gick studenterna med bibliotekets böcker till Opernplatz. Allting utfördes ceremoniellt kring fackeltåg och 40.000 människor hade samlats för att se bokbålet och lyssna på Goebbels, professorernas och studenternas tal. Josef Goebbels talade till studenterna i Berlin och förklarade att det nu skulle bli slut på judisk intellektualism. Även litteratur av Albert Einstein brändes upp. Herrmann föll dock senare i onåd hos Hitler, men arbetet med att förbjuda böcker fortsatte utan bibliotekariens hjälp och i slutet av 1934 var Propagandaministeriet uppe i ca 5000 titlar. Herrmann skrev även en manual  (Die Bücherei) för hur judisk litteratur och litteratur av andra 'förrädare' skulle identifieras och den skickades ut till biblioteken 1935.  Musik, sånger och besvärjelser förekom medan Hirschfeldsinstitutets samlingar brann upp. 20,000 böcker och tidningar samt 5000 bilder slukades av lågorna. Studenternas heta önskan var att alla universitetsstäder skulle ha bålen på samma datum, men det var omöjligt på grund av regn. Därför upprepades aktionen i trettiofyra studentstäder den 21 juni (midsommar). Det var inte bara sexologernas böcker som brann, även psykoanalysen och Freuds böcker var av nazisterna hatade verk. Böcker av politiska motståndare som kommunister (Marx och Lenin), pacisfister (Bertha von Suttner) eldades upp. Böcker av judiska författare: Zweig, Kafka m.fl men även utländska som t ex Ernst Hemingway. Även den genuint tyske poeten Heinrich Heine brändes upp. Det var Heine som skrev raderna "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen". Hans ord fick en profetisk uppfyllelse trots att han levde och dog hundra år före nazismen.

I flera tyska städer finns idag minnesplakat uppsatta vid platser som anordnade dessa bokbål.

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_book_burnings


• http://www.library.arizona.edu/images/burnedbooks/

Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Om historikern Plutarchos och hans verk 'Parallella liv' samt enrecension av Waterfields utgåva 'Roman Lives' (2008)

Hej på er! Innan jag släpper detta inlägg vill jag skriva in ett tack till alla nya och gamla läsare/följare av bloggen.

I detta inlägg tänkte jag presentera historikern och filosofen Plutarchos lite närmare. Han levde under det första århundradet när en ny religion, kristendomen, höll på att ersätta de gamla gudarnas religioner och myter. Först vill jag säga, att webben idag är att betrakta som en enorm kunskapsbank att söka information i och så även böcker! Det finns många klassiker från antikens värld som numera finns tillgängliga gratis och kan laddas hem utan att intrång görs på någons upphovsrätt. Detta gäller förstås inte samtida historiker som gör nyöversättningar av gamla verk. Ibland behöver vi fräscha upp klassikerna och de har förstås rätt att ta betalt för sitt arbete. Jag rekommenderar därför Robin Waterfields översättning: Plutarch Roman Lives (Oxford World's Classics). Den är även känd under titeln "Parallella liv". Jag avslutar inlägget med att presentera Waterfields översättning.

Vem var Plutarchos?

Plutarchos bar en historiker och filosof som var verksam under första århundrandet. Han föddes 46 i Chaeronea, Grekland som inte låg långt bort från Delfi. Han växte upp i en familj från det övre samhällsskiktet som hade lokala politiska kopplingar i samhället. Fadern hade också ett stort intresse för filosofi och han förekommer ofta i Plutarchos skrifter. Han fick en gedigen utbildning och skickades till Aten för att studera. Skolorna i Aten var under denna tid stark influerade av stoicismen och platonismen även om den sistnämnda var den dominerande filosofiska traditionen. Även influenser från de mytiska, religiösa mysteriekulterna förekom. Plutarchos skrev om Osiris-kulten som kom till Grekland från Egypten.

Plutarchos lärde sig latinet under sina många resor till Rom där han även utvecklade en relation till de styrande genom sin kontakt med många inflytelserika familjer. Tillsist fick han även romerskt medborgarskap och hans latinska namn var Lucius Mestrius Plutarchus. Han tilldelades så småningom ett romerskt ämbete som gjorde honom inflytelserik när han återvände till sin hemstad Chaironeia. Han blev en slags ambassadör. Han var också präst vid den stora helgedomen i Delfi och var intresserad av mysteriekult vilket även märks av i hans texter.

Plutarchos hade även en privatakademi i hemstaden dit även kvinnor hade tillträde! Detta var mycket ovanligt för att inte säga ett enormt undantag i en tid där kvinnan inte hade några särskilda rättigheter! Tänk även på att den kristne Paulus också uttryckte i sina brev att kvinnan inte skulle ha tillträde att undervisa. Plutarchos ansåg att flickor skulle ges samma utbildning som pojkar för att äktenskapet på så sätt skulle bli lyckligare ifråga om ekonomi och reproduktion! I essäsamlingen Moralia finns titeln Om modiga kvinnor (De Mulierum Virtutibus). I inledningen nämner han även Sapfo! I denna essä tar Plutarchos upp, om än mycket kortfattat, de trojanska kvinnornas mod och ger flera andra historiska exempel. Han skriver även om keltiska, persiska och etruskiska kvinnor. Det är väl i det närmaste onödigt att påpeka att fransosen Montaigne ett par århundraden senare kände stor beundran inför Plutarchos och även Shakespeare hade hans Caesarbiografi framför sig när han författade sitt drama om den store kejsaren av Rom.

Plutarchos skrifter har haft en enorm påverkan på den västerländska kulturen och idétraditionen under flera århundraden. Hans texter ger oss mycket information om grekisk- och romersk kultur som Plutarchos levde i. Han har bidragit till den filosofiska inriktning som kallas för platonismen, som dominerade det filosofiska tänkandet under hans egen livstid. Han gjorde själv mycket för att introducera Aristoteles filosofi, främst logiken och i etiken i platonismen. Han har också en psykologisk blick på sin egen samtid vilket gör att vi fortfarande uppskattar honom och kan ta till oss hans texter idag.

Texterna Parallella liv och Moralia

Plutarchos skrifter är fördelade i två större samlingar, nämligen Parallella liv och Moralia. Båda är mycket omfattande till innehållet som ger läsaren stor insikt i livet under 100 e.Kr. Båda texterna är skrivna på grekiska, men tyvärr har inte några helt fullständiga upplagor överlevt historiens gång. Han levde under en relativt stillsam period i romarrikets historia och hans texter var också kända under hans egen samtid. Kanske möjliggjorde det stabila omvärldsläget att han kunde författa såpass mycket? Vi vet att han skrev regelbundet på biografierna redan under kejsar Trajanus tidigaste regeringstid och fortsatte med projektet fram till sin död mellan 120-125 f.Kr.

Plutarchos text "Parallella liv" är en samling om 50 biografier, levnadsskildringar över kända historiska personligheter från Grekland och Romarriket. Idag finns 46 av dem kvar. Den kallas för "Parallella liv" eftersom böckerna ursprungligen är arrangerade i en parallell ordning där en grekisk personlighet presenteras före en romersk personlighet. Någon annan förklaring till titeln går inte att finna. Moralia är en samling essäer där Plutarchos tydligtvill uppmana sin läsare att själv tänka mer filosofiskt kring sitt eget liv, sin samtid och framförallt egna karaktärsdrag. Religionen ges förstås en stor plats i detta och läsaren ska betänka gudarnas makt i tillvaron och det kommande livet efter döden.

Robin Waterfields utgåva Roman Lives : A selection of eight Roman Lives (2008)

I denna utgåva har Waterfield samlat ihop åtta romerska biografier ur Plutarkos "Parallella Liv". Inledningen är på ca 30 sidor och går igenom översättarens kommentar, urvalet, kronologin och kartor. Efter de åtta levnadsskildringarna följer kortfattad info om romerska mynt och mått, särskilda ord och terminologi, en förklaring av romerska familjenamn, den långa notapparaten till levnadsskildringarna (ca. 100 sidor), ett index över litteratur och källor som Plutarchos själv nyttjade. Bokversionen avslutas med ett omfattande namnindex. Textsamlingen kan tyckas övermäktig och tradig för någon som inte är van att läsa feta klassiker på engelska, men boken är ändå värd en chans för någon som vill uppleva en antik klassiker och den antika världen i en så kallad originaltext!

Jag gillar Waterfields upplägg. Varje levnadsskildring introduceras med en längre kommentar om ca tre sidor med hänvisning till modern forskning. På många sätt är Waterfields utgåva mer vetenskapligt orienterad än t ex Lagerström som också har översatt fem biografier av Plutarchos, men till svenska.

Cato den äldre: 239-149 f.Kr.  Cato d.ä var en romersk statsman, senator och författare. Cato d.ä är mycket berömd för sina tal och sin retorik. I senaten avslutade han alltid sina tal med meningen: Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam "För övrigt anser jag att Karthago måste förstöras". Hans önskan gick i uppfyllelse år 149 f.Kr då Rom startade det tredje puniska kriget mot Karthago. Hela Karthago slogs sönder, man strödde salt i dess åkrar och befolkningen såldes som slavar.

Aemilius Paullus:  229 - 160 f.Kr, romersk fältherre

Tiberius och Gajus Gracchus - Bröderna Gracchus var två tribunaler som levde i slutet av 100-talet f. Kr. Deras största bedrift var en reform som gick ut på att fördela aristokratins egendomar ute på landsbygden så den även kom krigsveteraner och fattigare folk till nytta. De mördades av motståndare till reformen.

Marius: 157-86 f.Kr var en romersk fältherre och statsman.

Sulla: 138-78 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Under en tid var han även diktator som intog Rom vid två tillfällen och fördubblade under den tiden senatorernas makt.

Pompejus: 106-48 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Mördad.

Caesar: 100-44 f.Kr. Kejsare och förmodligen den mest kände av dem.  

Antonius: 83-30 f.Kr. Romersk fältherre, död genom suicid.

Nyfiken på Plutarchos på svenska?

Här är några titlar som jag funnit för dig som är intresserad av svenska översättningar av Plutarchos texter:









Källor:

Bill Thayers webbsida innehåller tusentals verk av antikens författare och här kan man läsa flera intressanta författare i engelsk översättning. Dessa bygger i sin tur på översättningar publicerade 1931 i Loebs Classical Library. Här finns mycket kul läsning för den som inte vill lägga pengar på nytryck!

Recension: 'Kejsarhistorier - Historia Augusta översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström' (2005)

I lördags gjorde jag ett bokfynd när jag var ute på loppis. Jag fann nämligen ett oläst och tillsynes nytt exemplar av Ingemar Lagerströms Kejsarhistorier, även känd som Historia Augusta. Ja, den var väl lite dammig och verkade ha stått osåld ett tag, men det var bara att blåsa bort dammet. Lagerström översätter som bekant från latin och grekiska. Vart och vartannat år utkommer Lagerström med nya klassiker översatta till svenska. Han har även översatt Suetonius Kejsarbiografier (2001). Detta är första gången ett urval ur Historia Augusta presenteras på svenska, men tyvärr verkar boken numera helt slutsåld i nätbokhandlarna.

Kejsarhistorier består av en samling biografier, eller levnadsskildringar över romerska kejsare vilka styrde det romerska imperiet mellan 76-222 e.Kr. Den är att betrakta som en fristående samling och en möjlig fortsättning på Suetonius bok Kejsarnas liv. Suetonius kejsarbiografi slutar med Domitianus död ca 96 e.Kr och Historia Augusta börjar med Hadrianus. Lagerström har översatt även Suetonius verk, men jag valde att recensera Catharine Edwards utgåva och översättning till engelska av Suetonius i ett tidigare inlägg här.

Om Lagerströms utgåva

Hos Suetonius är den sist beskrivna kejsaren Domitianus. Till tema och innehåll är stilen och upplägget i Historia Augusta mycket lik Suetonius och flera av författarna till Historia Augusta har troligen haft Suetonius som inspirationskälla. I denna svenska utgåva är det fråga om urval. Lagerström har inte översatt samtliga manuskript och utgåvor som finns av Historia Augusta. Det är helt omöjligt att publicera allting ur den utan att göra olika överväganden som tar hänsyn till omfång och vad som kan kallas för ett representativt urval. Boken har en relativt kort inledning på ca trettio sidor där Lagerström först kommenterar sin översättning och introducerar Kejsarhistorier. En historisk översikt med årtal finns med och kan vara behjälplig för läsaren. Hit tillkommer en redogörelse för verkets tillkomst och plats i historien. Läsaren får veta att Historia Augusta innehåller 30 biografier med start från Hadrianus och avslutas med Carinus och Numerianus år 284. Verket tros ha skrivits av sex författare, men det är ändå besvärligt att fastställa säker tidpunkt för tillkomst av vissa texter. De har inte heller varit speciellt organiserade i arbetet. Läsaren utlovas mycket och den eller den författaren kan skriva att det kommer fler biografier över den eller den kejsaren, trots att forskningen idag aldrig hör talas om just de texterna. Märkligt är även att det saknas biografier över t ex Nerva och Trajanus. Dessa var i successionen efter den mördade Domitianus. Lagerström väljer att kommentera deras liv kortfattat i inledningen.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv har Historia Augusta aldrig klassats som "finare litteratur". Som jag nämnde tidigare liknar den i upplägg och still sin föregångare Suetonius. Lagerström menar i sin inledning att det är denna charm hos verket som fängslar läsaren på samma sätt som vid läsning av Suetonius. Trots sina starka överdrifter i levnadsskildringarna har boken okritiskt betraktats som ett historiskt verk av många författare under historiens gång. Åtminstone sedan 500 e.Kr. Texterna i Historia Augusta tros ha tillkommit mellan 200-300 e.Kr., men de tidigaste manuskripten som överlevt är från 900-talet. Detta manuskript har titeln: Vitae Diversorum Principum et Tyrannorum a Divo Hadriano usque ad Numerianum Diversis compositae. Brittiske 1700-talshistorikern Edward Gibbons har tagit med den som källa i sina verk om romarriket. Kanske är det tack vare Gibbons som verkets ryktbarhet överlevde till modern tid. Författaren Marguerite Yourcenar utgick från Kejsarbiografier när hon skrev sin fiktiva roman Hadrianus minnen (1951).

Förutom översättningen kommenterar Lagerström fortlöpande i texten och dessa kommentarer är arrangerade och placerade i slutet av boken. I inledningen förklaras även skillnaden mellan kejsardynastier, revolutionskejsare, adoptivkejsare och soldatkejsare. Till adoptivkejsarna hör: Nerva (96-98), Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antonius Pius (138-161), Marcus Aurelius, samt Verus som under en period var medkejsare till den sistnämnde. Det var också Marcus Aurelius (161-180) som bröt adoptivtraditionen och installerade Commodus (180-192) som arvkejsare. Den som är bekant med upplägget och stilen hos Suetonius vet att det inte bara är statsskick, politik och militära kampanjer som utläggs. En stor del ägnas åt att beskriva enskilda kejsares personlighet och vanor. Så befäster även Historia Augusta bilden av Marcus Aurelius som "filosofkejsaren" och nämner hans intresse för filosofin sedan barnsben och hur intresset för dessa frågor uppslukade honom i vuxen ålder. Historia Augusta tecknar ett sympatiskt porträtt av honom till skillnad från Heliogabalus som ter sig mycket obehaglig och extrem under sina få månader vid makten. Även Hadrianus tecknas relativt sympatiskt och beskrivs som en boklig man som kunde minnas flera stycken ur böcker utantill. Men biografierna ger också en inblick i statsskicket, antikens människosyn och de hemskheter som faktiskt tolererades och aktivt utövades av Rom. Till skillnad från Suetonius är Historia Augusta inte måttlig ifråga om det extrema. Det är mycket fokus på det blodiga i kejsarnas livsgärning. Sammanfattningsvis vill jag ändå konstatera att Historia Augusta till svensk översättning är en kulturgärning trots att den inte är att betrakta såsom en särskilt tillförlitlig historisk källa. Den är till sist ett känt antikt dokument som förtjänas en läsare även idag. Lagerström har därför gjort en utmärkt insats och det är bara att hoppas på fler antika alster i svensk språkdräkt framöver!

Den latinska inledningen till Heliogabalus

Såhär lyder den första versen i livsskildringen över kejsar Heliogabalus, enligt David Magies utgåva:

Vitam Heliogabali Antonini, qui Varius etiam dictus est, numquam in litteras misissem, ne quis fuisse Romanorum principem sciret, nisi ante Caligulas et Nerones et Vitellios hoc idem habuisset imperium. 

Lagerströms översättning av ovanstående vers lyder:

Över Heliogabalus Antonius, som även kallades Verus, skulle jag aldrig ha skrivit en biografi, för att på så sätt låta denne romarnas härskare förbli okänd om inte redan en Caligula, en Nero och en Vitellius innehaft kejsartronen.

Kejsarporträtten i Historia Augusta enligt Lagerströms utgåva

Som jag nämnde innehåller den svenska utgåvan endast ett urval och jag listar här de kejsarporträtt som översatts och kommenterats av Lagerström (2005):

Hadrianus

Aelius

Antonius Pius

Marcus Aurelius

Verus

Avidius Cassius

Commodus Antonius

Pertinax

Didius Julianus

Severus

Pescennius Niger

Clodius Albinus

Caracalla

Geta

Macrinus

Diadumenus

Heliogabalus

Lagerströms utgåva avslutas med en ordlista, stamtavlor, kartor och register.


Källor

Lagerström, I. (2005). Kejsarhistorier. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Suetonius, ., & Edwards, C. (2008). Lives of the Caesars. Oxford: Oxford University Press.