Om Alain de Lille och hans dikt "Omnis mundi creatura..."

Om den franske författaren och teologen Alain de Lille är inte mycket känt. Han föddes omkring 1128 och härstammade troligen från staden Lille i norra Frankrike. Därav hans familjenamn. Han fick sin teologiska utbildning i Paris och studerade troligen under den välkände Peter Abelard. Som lärare vid den teologiska fakulteten i Paris uppbar han även hederstiteln Doctor Universalis. De Lille tillhörde Cistercienserorden och skrev flertalet teologiska skrifter däribland Summa quadripartita adversus hujus temporis hæreticos, som är en arg stridsskrift riktad mot katolska kyrkans "inre" fiender katarer och valdensare, men även mot dess "yttre" fiender - judar och muslimer. I skriften beskrivs den katolska kyrkan som den enda sanna kristendomen och religionen. Han var även skeptisk mot den skolastiska filosofin och föredrog mysticismen.

I sina teologiska "moralfilosofiska" skrifter var han lika skoningslös mot dem som ägnar sig åt de kristna kardinalsynderna som mot dem han benämner heretiker i andra verk. De som ägnar sig åt dessa synder är emot naturen och emot Gud med konsekvensen separation från båda. Han närvarade vid det Tredje Laterankonciliet 1179, undervisade troligen i Paris, och slog sig sedan ned i Citeaux där han levde i kloster fram tills sin död 1202.

Förutom ett flertal teologiska verk var Alain de Lille även känd för sin poesi och det är dikten "Omnis mundi creatura" som förmodligen är hans mest kända. Endast två dikter av honom har överlevt historiens gång. Lägg märke till de inledande verserna. Hela den skapade världen är som en bok, en bild av vårt liv, vår död, vår belägenhet...Diktens huvudtema är skapelsen i sig och är tillsynes fri från teologiska fördomar av det slag som kommit till uttryck i hans texter mot heretiker och syndare i allmänhet. Strofindelningen i dikten har följande mönster:

u-u-u-u- a
u-u-u-u- a
u-u-u-- b
u-u-u-u- c
u-u-u-u- c
u-u-u-- b

Omnis mundi creatura

Omnis mundi creatura
quasi liber et pictura
nobis est, et speculum.
Nostrae vitae, nostrae mortis,
nostri status, nostrae sortis
fidele signaculum.

Nostrum statum pingit rosa,
nostri status decens glosa,
nostrae vitae lectio.
Quae dum primo mane floret,
defloratus flos effloret
vespertino senio.

Ergo spirans flos exspirat
in pallorem dum delirat,
oriendo moriens.
Simul vetus et novella,
simul senex et puella
rosa marcet oriens.

Sic aetatis ver humanae
iuventutis primo mane
reflorescit paululum.
Mane tamen hoc excludit
vitae vesper, dum concludit
vitale crepusculum.

Cuius decor dum perorat
eius decus mox deflorat
aetas in qua defluit.
Fit flos fenum, gemma lutum,
homo cinis, dum tributum
homo morti tribuit.

Cuius vita cuius esse,
poena, labor et necesse
vitam morte claudere.
Sic mors vitam, risum luctus,
umbra diem, portum fluctus,
mane claudit vespere.

In nos primum dat insultum
poena mortis gerens vultum,
labor mortis histrio.
Nos proponit in laborem,
nos assumit in dolorem;
mortis est conclusio.

Ergo clausum sub hac lege,
statum tuum, homo, lege,
tuum esse respice.
Quid fuisti nasciturus;
quid sis praesens, quid futurus,
diligenter inspice.

Lauge poenam, culpam plange,
motus fraena, fastum frange,
pone supercilia.
Mentis rector et auriga
mentem rege, fluctus riga,
ne fluant in devia.

Källor

Alain de Lille. Medieval Sourcebook: Alain of Lille (Alanus de lnsulis): The Complaint of Nature. ( d. 1202.) Yale studies in English, v. 36, 1908, Translation of De planctu natura by Douglas M. Moffat. The Internet Medieval Source Book.

"Segling" - En dikt av August Strindberg

Inte enbart i litteraturen utan även i August Strindbergs (1849-1912) dikter dyker olika Stockholmsbilder upp mellan raderna. Så även i denna dikt "Segling" som ingår i debutsamlingen Dikter på vers och prosa från 1883. Flera av dikterna bär på det biografiska temat och så även denna. Vi befinner oss delvis ute i Stockholms skärgård och på Drottninggatan. Då är det fråga om en speciell junidag och det är Strindbergs första möte med Siri von Essen (1850-1912) som skildras. Dikten är mycket av en retrospektiv ögonblicksbild, ett flyktigt ögonblick som rymmer både längtan och förälskelse. Äktenskapet med Siri blev stormigt, men här har de ändå några år kvar tillsammans att älska, gräla, leva. Uppbrottet och skilsmässan blev svår och sårig särskilt då Strindberg valde att skriva ner von Essen ordentligt i novellsamlingarna Giftas I och Giftas II där han utmålade henne som lesbisk. De skilde sig 1891.

Segling

Håll hårt på fockeskotet,
ty vinden emot oss går,
jag ser på din fladdrande slöja
och på ditt ystra hår!

Din fladdrande blåa slöja
emellan master och tåg
jag ser som en flik av himlen
och som en blånande våg.

Det är för tio år sen
jag såg den aldra först,
fast striderna varit stora
är kärleken ändock störst!

Det var på Drottninggatan
en brinnande junidag
på trånga trottoaren
vi möttes du och jag.

Och så försvann du i strömmen
förbi butikernas glas
och ljudet av lilla kängan
dog bort med släpets fras.

På hattar och parasoller
din blåa slöja flöt.
Så sjönk den i mänskofloden
som över den sakta sig slöt.

Men jag, jag letade upp den;
som standert sen på topp
när jag gick ut i stormen
jag alltid hissat den opp.

Recension: Twin Peaks - The Return (2017)

I detta inlägg recenserar jag de första avsnitten av TWIN PEAKS: The return (2017) skapad av David Lynch och Mark Frost. Omfattar 18 episoder varav de fyra första ligger ute på HBO Nordic. Jag har försökt vara noga med att inte avslöja handlingen i detalj så du kan läsa vidare. Ingen har väl undgått de senaste månadernas skriverier om att 90-talsserien skulle få en uppföljare. Lynchs beslut att återuppta arbetet med serien har resulterat i spaltmeter av artiklar i media. Reklamen kring lanseringen kan ingen klaga på. Den har minst sagt varit intensiv. Men håller sig resultatet? Är det ett mästerverk? Tja, även 90-talsserien hade en trogen skara av tittare till att börja med, men det var också många som tröttnade tillslut. David Lynch är inte lätt att begripa sig på. Han har en egen stil så även i nylanseringen. Återigen är det dax för märkliga dialoger, konstiga möten och Lynchspråket med sin kryptiska symbolik. Det är 25 år sen det sista avsnittet sändes och det är också där första avsnittet tar vid. Ja, det är nog nödvändigt för de flesta av oss att repetera och se om 90-talsserien innan man börjar kolla de senaste avsnitten. Vi möter också de gamla skådisarna i sina gamla roller. Dale Cooper sitter fortfarande fast i the black lodge ute i de mörka Twin Peaksskogarna; men först i det andra avsnittet återser han Laura Palmer. Ibland blir kopplingen mellan dåtiden och nutiden i serien lite otydlig. Det skarvas rejält och lämnar ett lite blekt resultat kan jag tycka. Det gäller att bevara tålamodet! Trots detta har den toppbetyg på imdb.com

I första avsnittet är The black lodge ersatt med en glasbox; eller glasbur. Den befinner sig i New York och är i en rik miljardärs ägo. Vem miljardären är avslöjas inte, men buren befinner sig under hårdbevakning. Samtidigt är den mycket hemlig och få tycks känna till dess existens förutom den unga vaktmästaren som ser till den. Vaktmästaren har order om att aldrig lämna den obevakad. Den ska vara under uppsikt. Vi får också veta att buren haft tidigare övervakare samt att saker och ting kan uppenbaras i den. En ung kvinna som kommer med lattemuggar är mer än lovligt intresserad av vad som gömmer sig i rummet och vill gärna bli insläppt. Det händer tillsist att övervakaren släpper in henne och de myser till framför buren. Tydligen blir samvaron en katalysator för de krafter som glasburen besitter och någon uppenbarar sej därinne. Att använda sig av glasbur tycker jag känns lite snott från andra klassiska skräckfilmer och jag associerade genast till Clive Barkers Hellraiser; som också använt sig av boxen som katalysator för diverse onda krafter (de helvetiska BDSM-cenobiterna och Pinhead; för den som behöver friska upp minnet). Är det värt att kolla på serien då? Ja, om du gillade 90-talsserien kan det vara värt det. Gillar du Lynchs filmer i övrigt? Så definitivt!


Glasburen, The Black Lodge

Edith Södergran och nietzscheanska föreställningar i dikten "Triumf att finnas till..."

I den finlandssvenska lyriken lyser Edith Södergrans (1892-1923) stjärna klarare än någon annan diktares. Kanske förblir hon den främsta representanten bland de lyriska expressionisterna. Till Finland kom ju dessutom modernismen först innan den på allvar kom till Sverige. Hon debuterade 1916. Jag tröttnar aldrig på Edith. Under olika perioder i livet har jag gärna återkommit till hennes dikter och titt som tätt hittat nya infallsvinklar, nya saker att ta till mig.

Ebba Witt-Brattström har delat in Södergrans utveckling i tre perioder. Den första perioden relaterar till de dikter hon skrev i samband med debuten. Hon uppehåller sig vid teman som kvinnlighet, relationer och naturen. Den andra perioden benämns den nietzscheanska och handlar om Friedrich Nietzsches litterära inflytande på Södergran. Detta inlägg fokuserar på dikten "Triumf att finnas till" vilken publicerades i diktsamlingen Septemberlyran, som utgavs 1918. Hennes litterära liv i det offentliga blev kortvarig, endast fyra verksamma år 1916-1920; med tre utgivna diktsamlingar och den sista - postumt utgiven.

Diktens huvudteman är tiden och hur den påverkar berättaren i dikten. Den innehåller även en del symbolik där solen är den mest framträdande. Budskapet är mer en form av deklaration, ett ställningstagande värt att berätta för hela världen och för alla som vill höra på. Lägg märke till hur berättaren i dikten väljer att framställa sig själv. Berättaren är orädd trots ensamheten och förlikar sig med både oändligheten och "alltets stora kraft".  Den biografiska kontexten i dikten gör sig också påmind. Första världskriget och den ryska revolutionen innebar ekonomiska svårigheter för familjen Södergran. Sedan är förstås tuberkulosen ett ofrånkomligt ämne i Ediths liv och diktning. Niezsches filosofi påverkade många konstnärssjälar under denna epok. Framförallt hyllades det livsbejakande och starka. Södergran kom senare att lämna övermänniskoidealet för Rudolf Steiner och antroposofin. Steinerperioden blev tillsist ersatt av kristendomen som den ideologiska kompass Edith Södergran valde att forma sitt liv efter. Sjukdomen kom att lägga henne i en alltför tidig grav.  Hennes Nietszscheperiod förknippar jag främst med hennes sjukdom TBC då den gav henne ett flertal positiva ideal och livsönskningar som t ex framträder i dikten "Triumf att finnas till..." Den trycktes i den andra utgivna samlingen 1918 ett år efter att Edith fått ännu en lungblödning.

Triumf att finnas till...

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Två katter på trappa i Raivola - ett annat tidsperspektiv. Edith Södergran är fotografen. Cirka 280 bilder tagna av Södergran finns bevarade.

Källor:

Witt-Brattström, E. (1997). Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm: Norstedt.

Septemberlyran - Tillgänglig via Litteraturbanken.se

Recension : The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)

I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin. The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005) innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (Marquette University) och Peter Adamson (Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:

In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.

En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.