Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Om historikern Plutarchos och hans verk 'Parallella liv' samt enrecension av Waterfields utgåva 'Roman Lives' (2008)

Hej på er! Innan jag släpper detta inlägg vill jag skriva in ett tack till alla nya och gamla läsare/följare av bloggen.

I detta inlägg tänkte jag presentera historikern och filosofen Plutarchos lite närmare. Han levde under det första århundradet när en ny religion, kristendomen, höll på att ersätta de gamla gudarnas religioner och myter. Först vill jag säga, att webben idag är att betrakta som en enorm kunskapsbank att söka information i och så även böcker! Det finns många klassiker från antikens värld som numera finns tillgängliga gratis och kan laddas hem utan att intrång görs på någons upphovsrätt. Detta gäller förstås inte samtida historiker som gör nyöversättningar av gamla verk. Ibland behöver vi fräscha upp klassikerna och de har förstås rätt att ta betalt för sitt arbete. Jag rekommenderar därför Robin Waterfields översättning: Plutarch Roman Lives (Oxford World's Classics). Den är även känd under titeln "Parallella liv". Jag avslutar inlägget med att presentera Waterfields översättning.

Vem var Plutarchos?

Plutarchos bar en historiker och filosof som var verksam under första århundrandet. Han föddes 46 i Chaeronea, Grekland som inte låg långt bort från Delfi. Han växte upp i en familj från det övre samhällsskiktet som hade lokala politiska kopplingar i samhället. Fadern hade också ett stort intresse för filosofi och han förekommer ofta i Plutarchos skrifter. Han fick en gedigen utbildning och skickades till Aten för att studera. Skolorna i Aten var under denna tid stark influerade av stoicismen och platonismen även om den sistnämnda var den dominerande filosofiska traditionen. Även influenser från de mytiska, religiösa mysteriekulterna förekom. Plutarchos skrev om Osiris-kulten som kom till Grekland från Egypten.

Plutarchos lärde sig latinet under sina många resor till Rom där han även utvecklade en relation till de styrande genom sin kontakt med många inflytelserika familjer. Tillsist fick han även romerskt medborgarskap och hans latinska namn var Lucius Mestrius Plutarchus. Han tilldelades så småningom ett romerskt ämbete som gjorde honom inflytelserik när han återvände till sin hemstad Chaironeia. Han blev en slags ambassadör. Han var också präst vid den stora helgedomen i Delfi och var intresserad av mysteriekult vilket även märks av i hans texter.

Plutarchos hade även en privatakademi i hemstaden dit även kvinnor hade tillträde! Detta var mycket ovanligt för att inte säga ett enormt undantag i en tid där kvinnan inte hade några särskilda rättigheter! Tänk även på att den kristne Paulus också uttryckte i sina brev att kvinnan inte skulle ha tillträde att undervisa. Plutarchos ansåg att flickor skulle ges samma utbildning som pojkar för att äktenskapet på så sätt skulle bli lyckligare ifråga om ekonomi och reproduktion! I essäsamlingen Moralia finns titeln Om modiga kvinnor (De Mulierum Virtutibus). I inledningen nämner han även Sapfo! I denna essä tar Plutarchos upp, om än mycket kortfattat, de trojanska kvinnornas mod och ger flera andra historiska exempel. Han skriver även om keltiska, persiska och etruskiska kvinnor. Det är väl i det närmaste onödigt att påpeka att fransosen Montaigne ett par århundraden senare kände stor beundran inför Plutarchos och även Shakespeare hade hans Caesarbiografi framför sig när han författade sitt drama om den store kejsaren av Rom.

Plutarchos skrifter har haft en enorm påverkan på den västerländska kulturen och idétraditionen under flera århundraden. Hans texter ger oss mycket information om grekisk- och romersk kultur som Plutarchos levde i. Han har bidragit till den filosofiska inriktning som kallas för platonismen, som dominerade det filosofiska tänkandet under hans egen livstid. Han gjorde själv mycket för att introducera Aristoteles filosofi, främst logiken och i etiken i platonismen. Han har också en psykologisk blick på sin egen samtid vilket gör att vi fortfarande uppskattar honom och kan ta till oss hans texter idag.

Texterna Parallella liv och Moralia

Plutarchos skrifter är fördelade i två större samlingar, nämligen Parallella liv och Moralia. Båda är mycket omfattande till innehållet som ger läsaren stor insikt i livet under 100 e.Kr. Båda texterna är skrivna på grekiska, men tyvärr har inte några helt fullständiga upplagor överlevt historiens gång. Han levde under en relativt stillsam period i romarrikets historia och hans texter var också kända under hans egen samtid. Kanske möjliggjorde det stabila omvärldsläget att han kunde författa såpass mycket? Vi vet att han skrev regelbundet på biografierna redan under kejsar Trajanus tidigaste regeringstid och fortsatte med projektet fram till sin död mellan 120-125 f.Kr.

Plutarchos text "Parallella liv" är en samling om 50 biografier, levnadsskildringar över kända historiska personligheter från Grekland och Romarriket. Idag finns 46 av dem kvar. Den kallas för "Parallella liv" eftersom böckerna ursprungligen är arrangerade i en parallell ordning där en grekisk personlighet presenteras före en romersk personlighet. Någon annan förklaring till titeln går inte att finna. Moralia är en samling essäer där Plutarchos tydligtvill uppmana sin läsare att själv tänka mer filosofiskt kring sitt eget liv, sin samtid och framförallt egna karaktärsdrag. Religionen ges förstås en stor plats i detta och läsaren ska betänka gudarnas makt i tillvaron och det kommande livet efter döden.

Robin Waterfields utgåva Roman Lives : A selection of eight Roman Lives (2008)

I denna utgåva har Waterfield samlat ihop åtta romerska biografier ur Plutarkos "Parallella Liv". Inledningen är på ca 30 sidor och går igenom översättarens kommentar, urvalet, kronologin och kartor. Efter de åtta levnadsskildringarna följer kortfattad info om romerska mynt och mått, särskilda ord och terminologi, en förklaring av romerska familjenamn, den långa notapparaten till levnadsskildringarna (ca. 100 sidor), ett index över litteratur och källor som Plutarchos själv nyttjade. Bokversionen avslutas med ett omfattande namnindex. Textsamlingen kan tyckas övermäktig och tradig för någon som inte är van att läsa feta klassiker på engelska, men boken är ändå värd en chans för någon som vill uppleva en antik klassiker och den antika världen i en så kallad originaltext!

Jag gillar Waterfields upplägg. Varje levnadsskildring introduceras med en längre kommentar om ca tre sidor med hänvisning till modern forskning. På många sätt är Waterfields utgåva mer vetenskapligt orienterad än t ex Lagerström som också har översatt fem biografier av Plutarchos, men till svenska.

Cato den äldre: 239-149 f.Kr.  Cato d.ä var en romersk statsman, senator och författare. Cato d.ä är mycket berömd för sina tal och sin retorik. I senaten avslutade han alltid sina tal med meningen: Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam "För övrigt anser jag att Karthago måste förstöras". Hans önskan gick i uppfyllelse år 149 f.Kr då Rom startade det tredje puniska kriget mot Karthago. Hela Karthago slogs sönder, man strödde salt i dess åkrar och befolkningen såldes som slavar.

Aemilius Paullus:  229 - 160 f.Kr, romersk fältherre

Tiberius och Gajus Gracchus - Bröderna Gracchus var två tribunaler som levde i slutet av 100-talet f. Kr. Deras största bedrift var en reform som gick ut på att fördela aristokratins egendomar ute på landsbygden så den även kom krigsveteraner och fattigare folk till nytta. De mördades av motståndare till reformen.

Marius: 157-86 f.Kr var en romersk fältherre och statsman.

Sulla: 138-78 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Under en tid var han även diktator som intog Rom vid två tillfällen och fördubblade under den tiden senatorernas makt.

Pompejus: 106-48 f.Kr var en romersk fältherre och statsman. Mördad.

Caesar: 100-44 f.Kr. Kejsare och förmodligen den mest kände av dem.  

Antonius: 83-30 f.Kr. Romersk fältherre, död genom suicid.

Nyfiken på Plutarchos på svenska?

Här är några titlar som jag funnit för dig som är intresserad av svenska översättningar av Plutarchos texter:









Källor:

Bill Thayers webbsida innehåller tusentals verk av antikens författare och här kan man läsa flera intressanta författare i engelsk översättning. Dessa bygger i sin tur på översättningar publicerade 1931 i Loebs Classical Library. Här finns mycket kul läsning för den som inte vill lägga pengar på nytryck!

Recension: 'Kejsarhistorier - Historia Augusta översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström' (2005)

I lördags gjorde jag ett bokfynd när jag var ute på loppis. Jag fann nämligen ett oläst och tillsynes nytt exemplar av Ingemar Lagerströms Kejsarhistorier, även känd som Historia Augusta. Ja, den var väl lite dammig och verkade ha stått osåld ett tag, men det var bara att blåsa bort dammet. Lagerström översätter som bekant från latin och grekiska. Vart och vartannat år utkommer Lagerström med nya klassiker översatta till svenska. Han har även översatt Suetonius Kejsarbiografier (2001). Detta är första gången ett urval ur Historia Augusta presenteras på svenska, men tyvärr verkar boken numera helt slutsåld i nätbokhandlarna.

Kejsarhistorier består av en samling biografier, eller levnadsskildringar över romerska kejsare vilka styrde det romerska imperiet mellan 76-222 e.Kr. Den är att betrakta som en fristående samling och en möjlig fortsättning på Suetonius bok Kejsarnas liv. Suetonius kejsarbiografi slutar med Domitianus död ca 96 e.Kr och Historia Augusta börjar med Hadrianus. Lagerström har översatt även Suetonius verk, men jag valde att recensera Catharine Edwards utgåva och översättning till engelska av Suetonius i ett tidigare inlägg här.

Om Lagerströms utgåva

Hos Suetonius är den sist beskrivna kejsaren Domitianus. Till tema och innehåll är stilen och upplägget i Historia Augusta mycket lik Suetonius och flera av författarna till Historia Augusta har troligen haft Suetonius som inspirationskälla. I denna svenska utgåva är det fråga om urval. Lagerström har inte översatt samtliga manuskript och utgåvor som finns av Historia Augusta. Det är helt omöjligt att publicera allting ur den utan att göra olika överväganden som tar hänsyn till omfång och vad som kan kallas för ett representativt urval. Boken har en relativt kort inledning på ca trettio sidor där Lagerström först kommenterar sin översättning och introducerar Kejsarhistorier. En historisk översikt med årtal finns med och kan vara behjälplig för läsaren. Hit tillkommer en redogörelse för verkets tillkomst och plats i historien. Läsaren får veta att Historia Augusta innehåller 30 biografier med start från Hadrianus och avslutas med Carinus och Numerianus år 284. Verket tros ha skrivits av sex författare, men det är ändå besvärligt att fastställa säker tidpunkt för tillkomst av vissa texter. De har inte heller varit speciellt organiserade i arbetet. Läsaren utlovas mycket och den eller den författaren kan skriva att det kommer fler biografier över den eller den kejsaren, trots att forskningen idag aldrig hör talas om just de texterna. Märkligt är även att det saknas biografier över t ex Nerva och Trajanus. Dessa var i successionen efter den mördade Domitianus. Lagerström väljer att kommentera deras liv kortfattat i inledningen.

Ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv har Historia Augusta aldrig klassats som "finare litteratur". Som jag nämnde tidigare liknar den i upplägg och still sin föregångare Suetonius. Lagerström menar i sin inledning att det är denna charm hos verket som fängslar läsaren på samma sätt som vid läsning av Suetonius. Trots sina starka överdrifter i levnadsskildringarna har boken okritiskt betraktats som ett historiskt verk av många författare under historiens gång. Åtminstone sedan 500 e.Kr. Texterna i Historia Augusta tros ha tillkommit mellan 200-300 e.Kr., men de tidigaste manuskripten som överlevt är från 900-talet. Detta manuskript har titeln: Vitae Diversorum Principum et Tyrannorum a Divo Hadriano usque ad Numerianum Diversis compositae. Brittiske 1700-talshistorikern Edward Gibbons har tagit med den som källa i sina verk om romarriket. Kanske är det tack vare Gibbons som verkets ryktbarhet överlevde till modern tid. Författaren Marguerite Yourcenar utgick från Kejsarbiografier när hon skrev sin fiktiva roman Hadrianus minnen (1951).

Förutom översättningen kommenterar Lagerström fortlöpande i texten och dessa kommentarer är arrangerade och placerade i slutet av boken. I inledningen förklaras även skillnaden mellan kejsardynastier, revolutionskejsare, adoptivkejsare och soldatkejsare. Till adoptivkejsarna hör: Nerva (96-98), Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antonius Pius (138-161), Marcus Aurelius, samt Verus som under en period var medkejsare till den sistnämnde. Det var också Marcus Aurelius (161-180) som bröt adoptivtraditionen och installerade Commodus (180-192) som arvkejsare. Den som är bekant med upplägget och stilen hos Suetonius vet att det inte bara är statsskick, politik och militära kampanjer som utläggs. En stor del ägnas åt att beskriva enskilda kejsares personlighet och vanor. Så befäster även Historia Augusta bilden av Marcus Aurelius som "filosofkejsaren" och nämner hans intresse för filosofin sedan barnsben och hur intresset för dessa frågor uppslukade honom i vuxen ålder. Historia Augusta tecknar ett sympatiskt porträtt av honom till skillnad från Heliogabalus som ter sig mycket obehaglig och extrem under sina få månader vid makten. Även Hadrianus tecknas relativt sympatiskt och beskrivs som en boklig man som kunde minnas flera stycken ur böcker utantill. Men biografierna ger också en inblick i statsskicket, antikens människosyn och de hemskheter som faktiskt tolererades och aktivt utövades av Rom. Till skillnad från Suetonius är Historia Augusta inte måttlig ifråga om det extrema. Det är mycket fokus på det blodiga i kejsarnas livsgärning. Sammanfattningsvis vill jag ändå konstatera att Historia Augusta till svensk översättning är en kulturgärning trots att den inte är att betrakta såsom en särskilt tillförlitlig historisk källa. Den är till sist ett känt antikt dokument som förtjänas en läsare även idag. Lagerström har därför gjort en utmärkt insats och det är bara att hoppas på fler antika alster i svensk språkdräkt framöver!

Den latinska inledningen till Heliogabalus

Såhär lyder den första versen i livsskildringen över kejsar Heliogabalus, enligt David Magies utgåva:

Vitam Heliogabali Antonini, qui Varius etiam dictus est, numquam in litteras misissem, ne quis fuisse Romanorum principem sciret, nisi ante Caligulas et Nerones et Vitellios hoc idem habuisset imperium. 

Lagerströms översättning av ovanstående vers lyder:

Över Heliogabalus Antonius, som även kallades Verus, skulle jag aldrig ha skrivit en biografi, för att på så sätt låta denne romarnas härskare förbli okänd om inte redan en Caligula, en Nero och en Vitellius innehaft kejsartronen.

Kejsarporträtten i Historia Augusta enligt Lagerströms utgåva

Som jag nämnde innehåller den svenska utgåvan endast ett urval och jag listar här de kejsarporträtt som översatts och kommenterats av Lagerström (2005):

Hadrianus

Aelius

Antonius Pius

Marcus Aurelius

Verus

Avidius Cassius

Commodus Antonius

Pertinax

Didius Julianus

Severus

Pescennius Niger

Clodius Albinus

Caracalla

Geta

Macrinus

Diadumenus

Heliogabalus

Lagerströms utgåva avslutas med en ordlista, stamtavlor, kartor och register.


Källor

Lagerström, I. (2005). Kejsarhistorier. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Suetonius, ., & Edwards, C. (2008). Lives of the Caesars. Oxford: Oxford University Press.

Var den minoiska kulturen på Kreta det sjunkna Atlantis?

Under hela antiken och genom historien har människan fascinerats av legenden om det sjunkna Atlantis. Vad var det sjunkna Atlantis? Vilka var de människor som sades ha skapat en högstående kultur på ön och som plötsligt försvann under havet som om de aldrig hade funnits? Legenderna om dess storhet har växt genom århundradena och trots det fiktiva inslaget finns många spekulationer och försök till historiska paralleller med en rad omöjliga och möjliga kandidater på kartan.

I detta inlägg fokuserar jag på om legenderna om Atlantis kan ha en koppling till den minoiska kulturen på Kreta. 1909 presenterade nämligen The Times teorin att det var en enorm flodvåg, eller tsunami som slukade minoernas kultur efter ett vulkanutbrott på ön Thera, nuvarande Santorini. Detta vulkanutbrott resulterade i en tsunami som satte fart mot Kreta där minoerna bodde. Namnet Atlantis kommer från grekiskans Ἀτλαντὶς νῆσος som betyder Atlasön. Jag skriver här om Platons dialoger, den minoiska kulturen och myten om Kung Minos.

Atlantis i Platons dialoger

Det är tack vare filosofen Platon som historierna om Atlantis överlevt intill vår tid. Han nämner ön i två dialoger, Timaios och Kritias. I den senare i texten är beskrivningen av ön avbruten och saknar en rimlig fortsättning. Enligt Platon ska ön ha legat bortom Herakles stoder och varit en stormakt. Men försök till geografiska beskrivningar från antiken är allt annat än korrekta idag. Mycket på grund av att antiken hade en helt annan världsbild.

Beskrivningen av Atlantis i Timaios : Loeb Classical Librarys utgåva

I Timaios beskriver Platon (360 f.Kr) Atlantis geografiska läge och Herakles stoder tros ha varit i närheten av Gibraltarsundet. Den åsikten ligger visserligen långt ifrån Platons eget närområde. Han nämner även statsskicket på ön. Vanligtvis läser man direkt in det fiktiva i beskrivningen och menar att det hela endast blivit skrivet med syfte att belysa någon mer teoretisk ståndpunkt. Båda dialogerna har relativt ingående beskrivningar av Atlantis geografiska läge och av människorna som bodde där.

For it is related in our records how once upon a time your State stayed the course of a mighty host, which, starting from a distant point in the Atlantic ocean, was insolently advancing to attack the whole of Europe, and Asia to boot. For the ocean there was at that time navigable; for in front of the mouth which you Greeks call, as you say, 'the pillars of Heracles,' there lay an island which was larger than Libya and Asia together; and it was possible for the travelers of that time to cross from it to the other islands, and from the islands to the whole of the continent over against them which encompasses that veritable ocean. For all that we have here, lying within the mouth of which we speak, is evidently a haven having a narrow entrance; but that yonder is a real ocean, and the land surrounding it may most rightly be called, in the fullest and truest sense, a continent. Now in this island of Atlantis there existed a confederation of kings, of great and marvelous power, which held sway over all the island, and over many other islands also and parts of the continent.

Men Platon säger även att de som bodde på ön offrade tjurar vilket ger oss en rimlig koppling till den minoiska kulturen som vördade tjuren. Samtidigt är det värt att påpeka att just tjuren dyrkades genom hela bronsåldern i flera kulturer där den sågs som en symbol för styrka och fertilitet.

Beskrivningen av Atlantis i Kritias:

Som jag nämnde är beskrivningen av Atlantis i dialogen Kritias mycket kortfattad:

But afterwards there occurred violent earthquakes and floods; and in a single day and night of misfortune all your warlike men in a body sank into the earth, and the island of Atlantis in like manner disappeared in the depths of the sea. For which reason the sea in those parts is impassable and impenetrable, because there is a shoal of mud in the way; and this was caused by the subsidence of the island.

Övriga textvittnen från antiken

Även om minoerna hade ett skriftsspråk i form av ett hieroglyfliknande alfabet (Linear A) verkar de inte ha efterlämnat några större bokskatter som handlar om sig själva. Eller så har vi helt enkelt ännu inte återfunnit dessa vilket också kan vara en förklarande omständighet. Som tur är har andra högstående kulturer i samma område skrivit om minoerna. Än idag har vi inte kunna deschiffera minoernas språk! Hesiodius kan ha syftat på den stora naturkatastrofen i sin Theogoni som handlar om grekernas stora gudavärld och myter.Myten som sägs vara kopplad till den minoiska kulturens undergång är den som handlar om Titanomachia, det stora gudakriget mellan titanerna och kroniderna. På en stele från farao Amose I:s tid beskrivs hur Egypten drabbades av apokalyptiska regnfall och stormar. Dessa oväder slog sönder både tempel, gravar och pyramider. Forskare har velat koppla inskriptionen på den s.k storm-stelen till vulkanutbrottet på Santorini.

Vilka var minoerna?

Minoernas kultur var inte okänd under antiken och de var kända som ett stort sjöfolk som bedrev handel långväga till sjöss. Den legendariske historikern Herodotus nämner kung Minos, men de kallade sig själva inte för minoer. Detta namn är senkommet och syftar på den mytiske kung Minos som bodde i palatset i Knossos under den grekiska forntiden. Omkring honom och hans palats kom grekerna långt senare att bygga sina mytologiska berättelser. Minoerna tillhörde bronsåldern och verkade ca. 3000-1000 f.Kr. Återupptäckten av minoernas kultur gjorde under det tidiga 1900-talet då den brittiske arkeologen Arthur Evans (1851-1941) gjorde utgrävningar på Kreta. Han fann då de berömda palatsstrukturerna på Knossos.

Minoretaus och den märkliga labyrinten

Myten om Minos, hans hustru och Minotauros är välkänd och vi är väl otaliga generationer av barn som fått höra den återberättad i en censurerad version där kungens hustru bara skulle prata litet med tjuren. I Illiaden återberättas myten om Kung Minos på Kreta och hans hustru Ariadne. Kung Minos dyrkade havsguden Poseidon och brukade offra tjurar åt honom. En dag bad kungen om en extra vacker tjur att offra och Poseidon frammanade ur havsdjupet en fantastiskt vit och vacker tjur. Men istället för att offra det vackra djuret lät kung Minos behålla gåvan och skickade en mindre stilig tjur till slakt. Detta tillvägagångssätt förargade Poseidon som beslutade sig för att straffa kungen. Som straff lät Poseidon kungens hustru förälska sig häftigt i tjuren och det resulterade i en avkomma, Minotauros. Den var till hälften människa och till hälften tjur. Euripides har en ganska livlig beskrivning av Minotaurus i ett av sina dramer. Enligt legenden lät kung Minos tillkalla Daedalus som ritade upp labyrinten (λαβύρινθος) och i den spärrades avkomman in. Vart nionde år offrades 14 ungdomar - sju flickor och sju pojkar från Aten till Minotaurus. Ordet labyrint har en etymeologisk koppling till lavrys >> dubbelyxan med den ungefärliga betydelsen 'dubbelyxans hus'.


Jag var oerhört fascinerad av hur berättelsens hjälte Theseus går in i labyrinten för att söka upp Minoretaus. Jag tyckte det var en enormt spännande och hur han använde Ariadnes garnnystan (mitos) till att bilda ett vägledande snöre för att kunna hitta ut samma väg som han kom in i labyrinten.

Olika försök har gjort att förklara den minoiska kulturens förfall. Den kan ha drabbats av en rad naturkatastrofer, men erövringsförsök kan ha varit en bidragande faktor. Deras berömda palats förstördes, men minoerna lyckades återhämta sig och kunde återuppbygga dem. ca 1400 f. Kr finns mycket som tyder på att greker började komma i kontakt med Kreta och började utöva ett kulturellt inflytande på ön. Grekiska krigare eller krigare från Mykene kan ha intagit ön och därmed på längre sikt ha påverkat skriftspråket. Idag är endast Linear B deschifferat, men Linear A väntar ännu på att tolkas.


Kvinnan tros haft en upphöjd ställning under denna peiod och teorier har framförts att den minoiska kulturen vilade på ett matriarkat. På bilden till vänster har kvinnorna precis som i Egypten vid samma period avbildats i profil. Deras hud är vit vilket troligen betyder att de uppehöll sig inomhus i palatsen, medan männen målats bruna vilket antyder att de arbetade utomhus. Kvinnorna är avbildade med blottade bröst och det har tolkats som att de kanske gick klädda så till vardags, eller så kanske det endast var prästinnorna som hade brösten blottade på detta sätt. Minoerna avbildade även tjurar som ansågs heliga och flera bilder visar människor som kastar sig över tjurar genom att ta tag vid deras horn. Denna form av tjurhoppning tros kunna kopplas till religiösa högtider. Kanske bedrevs den direkt på de enorma palatstaken i Knossos, då man ännu är osäker på vilken allmän funktion de labyrintliknande palatsen hade i staden.

Vad var det som hände?

Föreställningarna om en ö som sjunkit i havet kan ha sitt ursprung i en serie naturkatastrofer som drabbade Kreta med flera platser på jorden omkring 1600 f. Kr då även det berömda vulkanutbrotten ägde rum. I modern tid har man inte funnit några människoskelett trots att Santorini varit befolkad vid tidpunkten. Möjligen han dess befolkning evakueras om signaler på aktivitet kunnat iakttagas under en längre period.

Vulkanutbrottet blev så kraftigt att en del av ön Santorini, då kallad Thera [Θήρα], sjönk ner i havet och försvann. Stora askmoln dröjde sig kvar över himlen och en stor svallvåg, en tsunami kastade sig över Kreta och slog inte bara sönder dess palats utan en hel kultur. Bokstavligt svepte tsunamin hela ön och de få individer som kunde rädda sig flydde upp i bergen och tros sedan ha bott där cirka hundra år, förmodligen med en manisk skräck för havet. Så dog förmodligen minoerna ut och Kreta intogs av greker och folk från den nära belägna Mykene.

Den stora vulkankatastrofen som drabbade Kreta kan även ha gjort avtryck i Bibeln. Om ni är bekanta med hur Israels folk, judarna vandrade i öknen i fyrtio år efter flytt från Egypten, så följde de stora rökpelare i luften. Dessa rökpelare kan enligt vissa forskare ha varit synliga i området vid denna tiden och berodde på vulkanutbrottet på Santorini. Att utbrottet var kraftigt och påverkade klimatet som blev kallare har påvisats av moderna forskare bland annat genom dendrologiska studier då man tittat på träds årsringar. Självklart ledde det även till svår missväxt och kanske även massvält på vissa håll.

Källor:

Foster, Karen Plinger; Ritner, Robert K.; Foster, Benjamin R. (1996). "Text, Storms and the Thera Eruption". Journal of Near Eastern Studies. 55 (1): 1–14.

Friedrich, Walter L; Kromer, B, Friedrich, M, Heinemeier, J, Pfeiffer, T, and Talamo, S (2006). "Santorini Eruption Radiocarbon Dated to 1627-1600 B.C". Science. American Association for the Advancement of Science. 312 (5773): 548

Homer, ., Murray, A. T., & Wyatt, W. F. (1999). Iliad. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Sivertsen, Barbara J. (2009). "The Minoan Eruption". The Parting of the Sea. Princeton University Press. p. 25.

Recension: 'Persiska antologin : Eric Hermelins tolkningar i urval'(2004)

Tidigare har jag på bloggen recenserat en utgåva av The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995). Jag fortsätter i samma äventyrliga anda och rekommenderar Eric Hermelins översättningar av persisk poesi och sufism som är islams mystiska- och esoteriska tradition. Persiska antologin : Eric Hermelins tolkningar i urval (2004) är en klassiker. Den första utgåvan utkom 1976 på Bo Cavefors Bokförlag AB. Antologin introducerar den persiska litteraturen tillsynes för första gången i svensk språkdräkt; åtminstone för den breda och ointroducerade allmänheten. Denna pocketversion är dock utgiven 2004 av Ordfront. Någon uppdatering av det ålderdomliga språket som Eric Hermelin (1860-1944) brukade har tyvärr inte gjorts. Kanske utgör den något gammalmodiga svenskan i översättningen ett hinder för den ovane läsaren idag. Urvalet baseras på ett par medeltida sufiska poeter som samtliga levde och verkade i Turkiet, Persien och Afghanistan.

Ett härjande och oroligt liv

Men vem är vår översättare i detta fall? Eric Hermelin var en svensk friherre med en brokig bakgrund. Hans familj var ganska så välbeställd och fadern Axel framgångsrik. Modern, Eugenia var dotter till prästen Peter Fjellstedt som gjorde stora insatser för kristendomen i Sverige och utomlands. Eric fick tidigt i livet problem med alkoholism och fick avbryta sina studier i Uppsala. För att hjälpa sonen sattes han istället i jordbrukslära hemma på gården, men även detta misslyckades.

Tidvis levde han ett mycket hektiskt liv och emigrerade 1883 till USA. Men han var också familjens svarta får som visserligen tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén, men fick avsked på grund av fylleri och oberäknelighet. Under tiden som soldat stationerades han i Indien där hans hälsa snabbt försämrades av malaria och fängelsevistelser. Av de fem år han tillbringade i Indien satt han två år fängslad där på grund av begångna brott och förseelser inom armén. Det enda positiva var att Hermelin under denna tid lärde sig att behärska persiska och den persiska litteraturen.

Hermelin blev med tiden gravt alkoholiserad och insjuknade i tyfus och syfilis. 1893 avskedades han med ett vanärande betyg från armén. Trots detta fortsatte han sina irrfärder både i USA och på Jamaica. 1897 var han åter i Sverige på ett kortare besök där familjen lyckades skaffa en förmyndare åt honom. 1906 var han dock på väg till Australien där han snabbt hamnade i klammeri med rättvisan och dömdes för stöld. Enligt polisens uppgifter om svensken hann han dömas för minst 21 företeelser under sin relativt korta tid i landet. Utifrån alla dessa händelser får man lov att dra slutsatsen att Hermelin levde ett mycket självdestruktivt liv och det insåg även hans familj som tyckte det var nödvändigt att få in honom under vård. Hans förmyndare var under denna tid brodern som även var riksdagsman och nykterhetsivrare.

Livslång sjukhusvistelse på S:t Lars och översättningsarbetet

1908 återkom han till Sverige och skulle aldrig mer lämna landet. Hermelin skrevs 1909 in på Lunds hospital för psykiatrisk tvångsvård. Han förklarades sinnessjuk och i behov av vård, enligt sjukjournalen. Eric Hermelin var satt i tvångsvård i Lund från 1909 till och med sin död 1944 och är förmodligen en av de mest berömda patienterna i S:t Lars sjukhushistoria. Under dessa år översatte Eric Hermelin flera tusentals sidor persisk poesi. Dessa trycktes på Håkan Ohlssons tryckeri i Lund och det blev sammanlagt ett trettiotal volymer utgivna. Ett helt livsverk. Hermelin fascinerades inte bara av persisk litteratur för han läste även Emanuel Swedenborg och Jacob Böhme. Han tyckte även om Gustaf Fröding och särskilt dikten "En fattig munk på Skara" tilltalade Hermelin. I Fröding kunde han se paralleller med sufiern Omar Khayyams diktning. Precis som de sufiska poeter han valde att intressera sig för betraktade han både Swedenborg och Böhme som själsfränder. Även dessa var att betrakta som sanningssökande sufier trots den kristna bakgrunden. Men för vem gjorde han alla dessa översättningsprojekt? Hermelin var övertygad om att sufismen innehöll "metafysiska" sanningar som kunde vara till nytta för alla människor. Han ville gärna sprida dessa föreställningar. Såhär motiverar han sitt översättningsarbete:

Jag översätter för att tina upp vår frusna tankeförmåga och för att sätta våra hjärtans vågor i svallning.

Sufiernas levnad liknade många gånger Erics liv. De hade många gånger levt lika ansvarslöst, hamnat i den totala sociala förnedringen och använt rusmedel för att komma i djupare kontakt med det andliga. Hos sufierna återfinner vi många gånger kritiken av den organiserade religionen. I översättningarna av Omar Khayyams dikter skriver han Vinet med stor bokstav för att visa på vinets storhet, som när man i äldre svenska skrev ut pronomenet han med stor begynnelsebokstav när det var Gud eller Jesus åsyftades i texten. Förutom grav alkoholism fanns även annan psykisk ohälsa närvarande hos Eric. Han led av paranoida föreställningar, oro, depressioner och vredesutbrott. Han gjorde också rymningsförsök och lyckades vid ett tillfälle rymma från sjukhuset en längre period. Han greps i Stockholm. De biografiker som arbetat med arkiven tycks vara överens om att översättningsarbetet och litteraturen var den bästa terapin för honom. Vid två tillfällen ska hans arbete direkt ha räddat honom från återfall. Han fick även ha undervisning och undervisade exempelvis Gunnar Jarring (1907-2002) i persiska. Jarring blev senare svensk ambassadör och docent i turkiska språk. Ett år före sin bortgång hedrades Eric med ett besök från Irans ambassad i Sverige. Ambassadören tackade Hermelin för hans insatser för den persiska litteraturen. Han dekorerades i samband med besöket med Irans Lejon-och Solorden. Den som önskar läsa mer om Eric Hermelin och hans liv rekommenderas att läsa Lars Sjögrens artikel "Eric Hermelin 'hospitalshjonet' som översatte persisk poesi" publicerad i Läkartidningen (2008-09-02).

Om översättaren Hermelin

Som översättare var Hermelin lika orädd som i vanliga livet. Han censurerar inte sina studieobjekt och översätter allt, även det lustfyllda och erotiska. Eftersom han var inskriven för psykiatrisk tvångsvård hade han under denna tid inte någon juridisk rätt att låna böcker på universitetsbiblioteket i Lund. Istället byggde han upp sitt eget bibliotek på sjukhusrummet tack vare korrespondens med olika bokhandlare ute i Europa. Enligt Sjögrens artikeln äger i dag Lunds universitetsbibliotek stora delar av Hermelins boksamling! I kulturella avseenden var Hermelin mycket traditionell vilket kan uppfattas som motsägelsefullt då Erics egen livsbana bröt mot otaliga konventioner. Som kulturarbetare, eller kulturman var Heremlin konservativ och godkände aldrig språkreformen 1906. Han ogillade även 1917 års svenska bibelöversättning. Man bör också ha klart för sig att Hermelin inte översatte direkt från persiskan då han arbetade med hjälp av redan tryckta översättningar, däribland från engelskan. Hela översättningsarbetet med Attars poesi utgår från Reynold A. Nicholsons (University of Cambridge) översättning. I denna pocketsamling ingår Shaiykh Farid-Ud-Din-'Attar, samt Jalad-Din Rumi. Den innehåller även texter ur Kalilah, en stor sagobok som utgavs i tre band mellan 1938-1942.Även texter av Jacob Böhme har tryckts i denna utgåva. Från Omar Khayyams dikter finns utdrag ur hans stora diktepos Rubaiyat [رباعیات عمر خیام‎‎]. Förmodligen den mest kända av Omars arbeten bestående av ett cirka tusental verser. Den som verkligen vill uppleva en ultimat och vacker översättning av Omar Khayyams Rubaiyat rekommenderar jag att läsa Edward Fitzgeralds vackra tolkning. Denna kan kanske uppfattas mer lättillgänglig språkmässigt. Vidare presenterar pocketutgåvan texter av Shaiykh Saadi och Hakim Sana'i. Storheten hos dessa poeter begränsas något av urvalet som redaktören ifråga har gjort.

Källor:

Hermelin, E. (1976). Persiska antologin. Lund: Cavefors.

Lindahl, P.-E. (1976). "Ångest-hjulets svängningar": En biografi om Eric Hermelin. Lund: Cavefors.

Sjögren, L. (2008) "Erik Hermelin 'Hospitalshjonet' som översatte persisk poesi", Läkartidningen, 2008

Sapfo från Mytilini och hennes tidigaste biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.

[caption id="attachment_2533" align="alignleft" width="250"] En tidig avbildning av Sapfo.[/caption]

Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaiska perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat, vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

[caption id="attachment_3304" align="alignleft" width="360"] Artemis gör sig redo att skjuta med pilbåge. (Bild: Författaren)[/caption]

Sapfos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996). Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini. När han beskriver Lesbos nämner han flera av öns kända invånare och så även Sapfo. Strabo nämner hennes bror Charaxos och hans affär med den rosenkindade prostituerade kvinnan i Egypten.

Platon nämner Sapfo

Även filosofen Platon kände till Sapfos lyrik och han kallar henne vis. Han säger också att Sapfo är den tionde musan och jämför henne därmed med de traditionellt nio muserna i grekisk mytologi. Dessa ansågs vara kunskapen som återfinns i poesi, lyriken och sångerna.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.

[caption id="attachment_2209" align="alignleft" width="234"] Sapfo avbildad på en vas.[/caption]

III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.

Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.



[caption id="attachment_2522" align="alignleft" width="259"] Mitt ex av Greek Lyric I från Loeb Classical Library[/caption]

Recension: 'Grekisk gryning - Om det hellenska kulturflödet genom tiderna' av Sture Linnér (2005)

Ni som följt bloggen vet säkert att jag redan tidigare recenserat litteratur av professor Sture Linnér. Han var en av de mest kända 'kännarna' av grekisk historia och kultur i Sverige. Genom sina böcker har han efterlämnat ett fint arv till den allmänna folkbildningen. I denna bok tar han med läsaren på ytterligare en resa genom det grekiska kulturarvet på ett inspirerande sätt med några historiska nedslag som han lyckas sammankoppla med historiska händelser som ligger närmare vår egen tid. I Grekisk gryning : Om det hellenska kulturflödet genom tiderna (2005) funderar han vidare kring Greklands bidrag till västerländsk kultur- och civilisation.

Jag tycker om Linnérs sätt att skriva och engagera sig i olika ämnen, men jag anser ändå att boken kräver en viss förförståelse av den grekiska kulturhistorien hos läsaren. För det är även en fråga om tvära kast mellan litteraturhistoria, den grekiska epiken och historiska händelser som t ex perserkrigen. Den har inte heller något särskilt upplägg och fördjupningarna är korta. Detta behöver inte ses som en nackdel för den som vill bläddra. Linnér menar att allt vad vi idag känner till vid namn som t ex demokrati, filosofi, litteratur går att återfinna hos den grekiska civilisationen. Han ger även flera exempel på hur den faktiskt överlever in i vår egen samtid.

Linnér låter oss lyssna till flera exempel. Han berättar om hur den unge danske sjömannen Kim Malthe-Bruun, som i ett brev till sin flickvän skriver om sina känslor utifrån Sokrates och Platon. Malthe- Bruun dömdes till döden (4/4 1945) för anti-nazistisk verksamhet under kriget när Danmark var ockuperat. I sitt brev skriver han (min övers fr danska):

'Jag tänker på Sokrates, läs om honom, och du kommer höra Platons ord, vad jag nu känner...Jag har något, som lever och bränner inom mig - en kärlek, en inspiration, kalla det för vad du vill men det är något som jag ännu inte har hittat uttryck för. Nu dör jag, och jag vet inte, om jag har tänt en liten flamma i ett annat sinne, en flamma, som ska överleva mig, men ändå är jag lugn, för jag har sett och vet att naturen är [...] Varför ska jag då förtvivla, när jag ser all den rikedom, som ändå lever.'.

Även i ett brev till modern skriver Malthe-Bruun om hur Sokrates, som ju också dömdes till döden, påverkat honom. Även medlemmar i den anti-nazistiska motståndsrörelsen Vita Rosen (Weisse Rose) i Tyskland hänvisade till antikens litteratur och visade på hur den påverkat deras uppfattningar om demokrati och frihet. Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades i München 22/2 1943 tillsammans med flera andra för att ha spridit anti-nazistisk propaganda. I ett av flygbladen som delats ut fanns anspelningar på Aristoteles bok Politiken (Femte Boken) där Vita Rosen utifrån den antike filosofen definierar tyranniet:

'Tyranniet innebär [...] att inte vara okunnig om något som en undersåte säger eller gör utan att ha spioner [...] och genom förtal så fiendskap mellan invånarna och få vänner att bli osams med varandra, folket med eliten och de rika inbördes. Tyranniet innebär också att utarma undersåtarna och göra dem så upptagna av det dagliga arbetet att de inte hinner intrigera [...] Tyrannen börjar även krig för att undersåtarna skall vara sysselsatta och alltid behöva en ledare...'

Linnér frågar sig hur grekernas kultur påverkar oss idag. Linnérs utgångspunkt kan tyckas inspirerande för alla läsare som funderar över historiens gång. Han menar att han själv alltid sökt sig tillbaka till antikens värld när han önskat förstå vår egen samtid. Han frågar också vad Sokrates kan ha för gemensamma drag med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Han söker också likheter mellan perserkrigen och våra dagars krig. Det blir också nedslag i hur populärkulturen idag tagit till sig de gamla grekerna. Förutom idétraditionen som faktiskt överlevt så upplyser oss Linnér om hur den grekiska litteraturen snabbt försvann. Nu menar jag litteratur i pappersform. Under antiken kunde man inte massproducera skriven text. Det var s.k kopister som sysslade med kopiering av texterna, men då som nu blev var det störst chans att de mest kända texterna kom att överleva historiens gång. Därför finns Illiaden och Odysséen kvar, men inte Sapfo, Alkaios, Menander m.fl.

Under 400-talet uppfördes minst 1000 tragedier på scenen i Aten, men endast ett trettiotal av dem har överlevt i vår tid. I samband med detta kommer Linnér även in på den så kallade papyrusforskningen och berättar om dess framsteg sedan 1800-talet. Han skriver också om staden Oxyrynkos, Egypten och om det enorma arkeologiska fynd som gjordes där i slutet på 1800-talet. Oxyrynkos var vid tidpunkten för fyndet en liten stad med omkring 20,000 invånare. I en soptipp på sju meters djup fann man stora högar av slängda papyrer! Efter 10 år var omkring 100,000 fragment räddade! Mycket arbete återstår dock. Säkert kommer flera fynd av fragment från antikens stora namn bli kända. Forskningen tar dock tid på sig, först 1999 fick vi den första sammanhängande texten av filosofen Empedokles (ca. 400 f.Kr) utgiven.

I ett annat kapitel tar Linnér upp den äldsta epiken och funderar kring den. Han skriver om Hesiodos som sammanställde de grekiska myterna och det blir en spännande presentation av den grekiska gudavärlden, samt den grekiska kosmogonin. Han skriver också om den grekiska mysteriekulten inom religionen och om de eleusinska mysterierna, men tar även upp försokratikerna som var mer naturvetenskapligt inriktade. Vi får även många smakprov på hur vår egna författare valt att översätta antikens klassiker till svenska. Linnér delar generöst med sig av olika översättningar. Ett kapitel ägnas åt den grekiska filosofin och gör nedslag hos Sokrates/Platon. Han skriver också hur perserkrigen inverkat på idétraditionen i området. Det avslutande kapitlet handlar om ett urval bland våra nutida poeter och hur de valt att förhålla sig till det grekiska kulturarvet. Linnér diskuterar den grekiske poeten Kavafis Julianusdikter, Gustaf Frödings dikt "I Daphne" får en analys, liksom Verner von Heidenstam.

Jag tycker boken är en av de bästa böcker som Sture Linnér har skrivit om grekiskt kulturarv och jag rekommenderar den varmt.

Modern astronomi kommenterar Sapfos poem 'Plejaderna har sjunkit...'

I min recension av Sture Linnérs bok Den Gyllene Lyran så nämnde jag Sapfos välkända poem om plejaderna. Fragmentet samlades först in av den grekiske grammatikern Hefaiston, ca. 100 e.Kr. Både Voigt & Campbell utgår från att Sapfo är den verkliga författaren till poemet. Såhär diktade Sapfo, men återigen är det bara en fråga om fragment och vi vet inte hur en fortsättning på raderna kan ha sett ut:

Δέδυκε μεν ἀ σελάννα
καὶ Πληΐαδεσ, μέσαι δὲ
νύκτεσ πάρα δ᾽ ἔρχετ᾽ ὤρα,
ἔγω δὲ μόνα κατεύδω.

Översättningen i Loebs utgåva (1990):

The moon has set and the Pleiades; it is midnight,

and time goes by, and I lie alone. (Campbell 1990, s. 173)

Plejaderna är en stjärnhop i Oxens stjärnbild och har fått sitt namn efter sju nymfer i den grekiska mytologin. Den går även under namnet de sju systrarna och samtliga stjärnor i plejaderna har namn efter döttrarna till Atlas och Pleione i den grekiska mytologin.  Nu har några astronomiker tagit sig en närmare titt på texten och publicerat en artikel om detta. "Seasonal Dating of Sappho's 'Midnight Poem'" är skriven av Cuntz, Gurdemir & Georg och är tryckt i Journal of Astronomical History and Heritage (2016).

Sapfo har nämligen här inte bara skrivit skön lyrik, hon har också gjort en astronomisk iakttagelse om hur stjärnornas konstellation såg ut på himlavalvet vid en särskild tidpunkt. Raderna förmedlar två viktiga upplysningar:

• Månen har gått ner och plejaderna har sjunkit under horisonten...


• och detta har ägt rum före midnatt.

[caption width="300" id="attachment_2446" align="alignleft"] Plejaderna i stjärnbilden Oxen[/caption]Anledningen till varför iakttagelsen blir intressant är för att det går att avgöra under vilka år dikten skrevs. För att kunna komma fram till denna slutsats utgick astronomerna från två saker - Sapfos geografiska plats (Mytilini, Lesbos) för att veta vilken del av stjärnhimlen hon kunde se och tidpunkten för hennes död, år 570 f.Kr. Detta för att möjliggöra en viss variation angående år, men samtidigt dras slutsatsen att plejadernas position inte är nämntvärt förändrade under dessa år. Slutsatsen är dock att Sapfo från Mytilini kunde observera plejaderna i denna position från och med senvintern 25 januari fram till tidig vår, 31 mars.

Assuming that Sappho observed from Mytilene on the island of Lesbos, we determined that in 570 BC the Pleiades set before midnight from 25 January on, and were lost to the evening twilight completely by 6 April.

Källor:

Campbell, David A., ed. (1990). Greek Lyric I: Sappho and Alcaeus. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press.

Cuntz, Gurdemir & George. "Seasonal Dating of Sappho's 'Midnight Poem'", Journal of Astronomical History and Heritage, 19 (1), 18-24 (2016)