Recension: "Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget" (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som "drogernas land".  Det andra kapitlet med titeln "Sieg High" tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet "Sena excesser-blod och droger" behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler - a crass and dangerously inaccurate account - recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin - Wikipedia.org

 



 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Washington Irvings romantiska reseskildring över Granada och morenssista suck

I detta inlägg tar jag upp en klassiker, nämligen Washington Irvings Tales of the Alhambra. Denna bok införskaffade jag på ett museum i Barcelona för några år sedan och den är en reseskildring skriven av den amerikanske författaren och diplomaten Washington Irving (1783-1859). Mellan 1826-1829 arbetade Irving vid den armerikanska ambassaden i Madrid. Han återvände senare till Nordamerika och dog där i sin hemstad, New York. Under 1829 gjorde han en resa från Sevilla till Granada i sällskap med en rysk tjänsteman. Under resans gång kom han beskriva Granadas märkliga historia under al-Andalus, då stora delar av dagens Spanien tillhörde de muslimska morerna.

Washington Irvings reseskildring

Författarstilen är ganska så tidstypisk för en person som levde under den litterära epok som kallas för romantiken. Men hans reseskildring från Alhambras palats fick många européer att börja drömma och många valde att resa till Alhambra för att kunna uppleva dess miljö på riktigt. På ett sätt bidrog Washington Irving till platsens tidiga turism. Ordet al-Hambra betyder "den röda" på arabiska. Palatsen restes under den moriska Nasri-dynastin, ca. 1250-1300. Alhambra är en kombination av både palats och fort som skyddade dess invånare mot fiender. De kungliga palatsen består av en rad gårdar och rum innanför själva befästningsmuren runt området. De vackrast utsmyckade delarna av palatsen ligger vid två gårdar, nämligen Myrtengården och Lejongården. Omkring varje gård finns vackert snidad arkitektur. Både gårdar och rum är geometriskt och detaljrikt smyckat i kakelmosaik, stukatur och trä. Dessutom finns bad och moské. Irvings reseskildring berör främst Granadas och Spaniens muslimska historia under morerna. Hans bok trycktes i Nordamerika 1832 och innehåller inte enbart naturskildringar, utan även anekdoter, legender och berättelser. Irving visste att hans reseskildring inte kunde återge allt som han själv upplevt och ville förmedla.

 Hans tillkortakommanden kan sammanfattas i denna mening ur boken: "How unworthy is my scribbling of the place."

Om uttrycket morens sista suck

Du har säkert hört uttrycket 'morens sista suck' någon gång. Den syftar på den suck den siste nasridiske härskaren Boabdil [eg. Abu Abdallah Muhammad XII] drog när han lämnade över nycklarna till Alhambra. 1492 föll Alhambra under kung Ferdinand och drottning Isabellas trupper. Fram tills dess hade fortet varit ett av ett fåtal fort som lyckats hålla tillbaka de kristnas återerövring av det muslimska Spanien. Erövringen av Alhambra markerar slutet på La Reconquista, den kristna återerövringen av Iberiska halvön. Biskopen av Lyon var en av de närvarande när Muhammad XII officielt ifråntogs makten. Han skildrar vad som ägde rum i ett privat brev som blivit bevarat i arkiven:

The Moorish sultan with about eighty or a hundred on horseback very well dressed went forth to kiss the hand of their Highnesses. According to the final capitulation agreement both Isabel and Ferdinand will decline the offer and the key to Granada will pass into Spanish hands without Muhammad XII having to kiss the hands of Los Reyes, as the Spanish royal couple became known. The indomitable mother of Muhammad XII insisted on sparing her son this final humiliation.



Muhammad XII lämnade Spanien under relativt lugna förutsättningar och Granadas invånare fick i samband med kapitulationen behålla sina ägodelar och islam. Uppgörelsen tog cirka nio år och efter dessa händelser ställdes de kvarvarande muslimerna i området inför ett ultimatum, konvertera till kristendomen eller lämna Spanien. Muhammad XII levde sina restrerande år i staden Fes, Marocko där han troligen blev mördad i samband med en släktfejd år 1533. 

Al-Andalus var nu åter kristet. År 1870 blev Alhambra ett nationellt kulturminnesmärke i Spanien och 1984 hamnade Alhambra på UNESCOS världsarvslista.

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Recension: "How to live : a life of Montaigne in one question andtwenty attempts at an answer" (2011)

Intresserad av självhjälpsböcker? Kanske kan filosofen Montaigne och hans livslånga skrivande vara någonting för dig? Titeln How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (2011) författad av Sarah Bakewell kan vara vad du eftersöker. Fransmannen Michel Eyquem de Montaigne (1533-1592) var en renässansmänniska ur adeln, men hans tankar om livet, livets mening och mänsklig gemenskap är något som tycks allmängiltligt och når ut till vår egen samtid. Montaigne lyckades sammanställa sin livsfilosofi i en för hans samtid relativt outvecklad litterär genre; nämligen essässkrivandet. Montaigne är dessutom en mycket sympatisk person för att komma ur renässansen.

Förmodligen skulle han inte ha kunnat ägna sig åt skrivandet som livsverk om han inte hade sin nedärvda förmögenhet. Hans pappa var adlig tack vare sina insatser i ett krig mot Italien. Han gav sonen en gedigen utbildning bland annat i musik och förstås latin. Senare blev det juridikstudier för den unge sonen Montaigne, men utan större framgångar. Enligt följande korta uppgifter i wikipedia så gifte han sig 1565 med Françoise de la Chassaigne, som han fick sex barn med. Han ägnade sig också mycket åt sin enda överlevande dotters utbildning. År 1568 ärvde Montaigne familjegodset och han drog sig tillbaka dit 1571. Här skrev han också de första två banden av Essais, som utkom 1580 i Bordeaux. Montaigne är en av våra tidigaste humanister och individualister. Detta märks även i essäerna som också utmärks genom sin humor och skepticism. Politiskt var han mycket kritiskt inställd till den förhärskande kolonialismen och skrev en essä om detta. Hans anti-koloniala åsikter skymtar i texten "Om kannibaler". Många gånger utgår hans texter i Essäer från egna upplevelser. Han beskriver ingående en nära-döden upplevelse i samband med ett fall från en häst. Montaigne beskriver även sin njursten och sin sexualitet.

Sarah Bakewell (University of Essex) har skrivit facklitteratur inom en rad områden. För den som verkligen vill lära känna Montaigne och hans Essäer rekommenderar jag boken å det varmaste. Den är mycket inspirerande och lyfter Montaignes skrivande och personbiografi till en ny nivå; samt att boken är lättläst. Om du vill ha en maximal utdelning av din läsupplevelse så råder jag dig att först bekanta dig närmare med Montaignes Essäer. De finns utgivna på svenska och är lättillgängliga på nätet i engelsk version bara en googling bort!

 Snabba bokfakta - 

Titel:  How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer

Författare: Sarah Bakewell

Förlag: Vintage Books

Årtal: 2011

Sidantal: 387

Recension: "Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström" (2001)

Bloggen har tidigare recenserat en engelsk utgåva och nyöversättning av Suetonius kejsarbiografier. Den gjordes av prof. Catharine Edwards, men i detta inlägg tar jag upp Ingemar Lagerströms svenska översättning av Suetonius. Tilläggas bör att denna utgåva från 2001 av Suetonius på svenska är slutsåld i de stora nätbokhandlarna; men för er som kanske stöter på exemplar av boken i andra sammanhang ute i handeln kan jag bara rekommendera ett inköp. Dessutom samlar jag själv på Lagerströms översättningar vilket säkert märks då jag recenserat fler översättningar här.

I bokens förord går Lagerström igenom tidigare översättningar till svenska av Suetonius kejsarbiografier. Han nämner den första översättningen och tryckningen, 1832 och tar upp den efterföljande från 1918-1919. Den översättning som föregår Lagerströms egen är från 1961. Vidare tar han upp bruket av latinet i översättningarna med några allmänt hållna kommentarer till språket. Han påpekar att han har varit noga med att inte lägga till eller ta bort från textens innehåll. En bra tumregel som kan vara värd att understrykas! Bilderna på kejsarna i boken kommer från Beckers världshistoria, tryckt i Stockholm 1897.

Värt att påpeka i denna recension är att Lagerström grundar sin översättning på Maximilian Ihms utgåva av den latinska texten som i sin tur även har använts av Loeb's Classical Library utgåvor 1951; 1979. Det lilla kapitel som avslutar inledningen handlar enbart om Suetonius och hans verk. De kejsare som Suetonius valde att skriva om är enligt följande rangordning:

Caesar

Augustus

Tiberius

Caligula

Claudius

Nero

Galba

Otho

Vitelius

Vespasianus

Titus

Domitianus

Efter översättningen följer stamtavlor över den julisk-claudiska ätten, Forntidens Italien; samt Rom under kejsartiden. Lagerström avslutar med Lästips! Några frågor man som läsare kan ställa till boken är varför den kan uppfattas som tidlös. Alla generationer tycks ha kännedom om Suetonius verk. Den är en av den antika litteraturens klassiker som läses än idag annars skulle vi inte ha något behov av nya översättningar. Att boken dessutom är slutsåld borde väl om något tyda på att den ännu väcker ett slags behov hos olika läsare och skilda sammanhang. Jag rekommenderar denna nyöversättning å det varmaste!

Snabbfakta

 

Titel: Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström

Originalets titel: De vita Ceasarum

Författare: Suetonius & Ingemar Lagerström [övers.]

Förlag: Wahlström & Widstrand [klassikerserie]

Tryckår: 2001

Sidantal: 503

 

Recension: "Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv" (2017)

Jag har tidigare på bloggen skrivit om Karin Boye (1900-1941) i olika inlägg. I dagarna kom en ny och till storleken mycket omfattande Boyebiografi ut till bokhandlarna. Då jag inte vill ha fler tegelstenar i hyllorna köpte jag den istället som ebok (Bokus). Trots att det går ekonomiskt bra för nätbokhandlarna görs det inte mycket från Bokus sida för att underlätta läsningen av digitala böcker. Bokus tillhandahåller en läsapp (Dito) tillgänglig för både Android och Apple-mobiler; men den har inte ens någon inbyggd sökfunktion åtminstone inte för denna ebok baserad på PDF-formatet. Skulle biografin dyka upp hos iBooks eller amazon/Kindle i framtiden råder jag er att köpa den från dem istället. Dessa appar har åtminstone sökfunktion m.m. Faktum är att jag inte ens kan se innehållsförteckningen, så det gäller att kunna bläddra manuellt i PDF:en utan att tröttna. Det samma gäller dess behandling av notsystemet för denna bok. Noter i texten är inte ens siffermarkerade och man får leta upp citeringar längst bak vilket innebär ett ihärdigt bläddrande. Lite trist, eftersom facklitteratur numera pressas att ha så litet notutrymme som möjligt trots det finns folk som faktiskt vill läsa noter och källhänvisningar.

Boye enligt biografikerna

Svedjedal är en välrenommerad akademiker och professor i litteratursociologi som skrivit mycket inom ämnet. Han har ifrångått akademiskt språk i boken vilket gör att den kan uppfattas som lättläst och locka en bredare publik. Det framgår att just denna biografi tagit cirka två år att färdigställa. Svedjedal har dessutom haft en separat och relativt nyligen publicerad forskning kring Clarté och tidsskriften "Spektrum" där Boye var en betydande och bidragande medlem. Troligen har han även haft god hjälp av samtal med Pia-Kristina Garde som redan färdigställt tre Boyeböcker och är mycket kunnig på området. En av bokens förtjänster är lite nya bilder på Boye m fl. som han lånat ur Gardes egen samling. Däribland en tidigare för mig osedd på livskamraten Margot Hanel, som annars är ganska så undanskymd i Boyebiografierna. Svedjedal har valt ett traditionellt upplägg där årtal i Boyes liv och levnadsplatser representerar kapitelindelningen: Göteborg 1900-1909; Stockholm 1909-1915 etc, etc. I det inledande kapitlet "Förutsättningar" går Svedjedal igenom Boyebilden och hur den har förändrats genom tiderna. Han presenterar även den tidigare forskningen om Boye mycket grundligt och det konstateras att det sedan 1950 inte har utkommit någon mer Boyebiografi. Det är förstås Margit Abenius biografi Drabbad av renhet (1950) som åsyftas. Abenius var litteraturvetare, publicerade en avhandling om Kellgrens lyrik, men slutade som expertis på Karin Boyes liv och författarskap. Det har dock utkommit biografiska alster före Svedjedals bok, men inte lika omfattande eller övergripande. Flera är dessutom produkten av journalistiskt arbete och inte direkt akademisk forskning. Värt att nämna i sammanhanget är Camilla Hammarströms "sammanställande" biografi Karin Boye (2001) vilken Svedjedal omnämner tillsammans med Pia-Kristina Gardes artiklar och böcker. Garde är förmodligen vår främsta kännare av Boye och hon intervjuade flera personer omkring Boye; både familj och vänner. Hennes insats har varit oumbärlig för Boyeforskningen och detta tycks Svedjedal vara medveten om. Även Paulina Helgesons insatser nämns inte minst när det gäller kommentar och utgivning av Boyes brev. För övrigt nämns ytterligare ett par doktorsavhandlingar. När det ges ut ett såpass monumentalt biografiskt verk funderar man försås som läsare över vad som är nytt. Svedjedal lyckas ändå sammanställa och sammanfatta utifrån redan tidigare kända fakta vilket ger ett lyckat resultat. I det inledande kapitlet tar han upp en viktig punkt; nämligen biografins uppgift. Där lämnar Svedjedal sina egna utgångspunkter för arbetet och påpekar att skriva biografi handlar om "både summering och nytolkning". Och det är precis vad som sysselsätter honom genom hela boken! Är positivt överraskad. Svedjedal kommenterar även kring den biografiska läsningen av författares livsverk och hur den kan påverka själva skrivandet av en biografi. Personligen, när jag jämför Abenius och Svedjedal tycker Abenius sätter för stora likhetstecken mellan det skrivna och Boyes liv när hon försöker sig på att analysera Boye. Inte minst relationen Boye-Hanel.

Camilla Hammarströms Boyebiografi riktade in sig på att försöka förstå mamman, Signe Boyes alkoholism, som hon påstås utvecklat i samband med att en läkare ordinerade henne att dricka porter. Bilden av mammans alkoholism bekräftas senare i Pia-Kristina Gardes Boyebok (2011). Garde publicerade i sin Boyebiografi författarens självbiografiska anteckningar från en psykologikurs som Boye deltog i för Emilia Fogelklou. Där skrev Boye väldigt utlämnande om sig själv och sin barndom. Signe Boyes alkoholism nämndes tydligt. Förmodligen kan även Margit Abenius ha läst skriften, men av hänsynsskäl mot mamman [och samhällsnormen] valt att inte skriva om detta i sin Boyebok. Abenius biografi gavs ut på 50-talet som var en helt annan tid, helt olik vår egen. Homosexualitet var på 50-talet extremt tabu, ett socialt stigma och fortfarande klassad som psykisk sjukdom. I modern tid har Margit Abenius (1899-1970) Boyebiografi Drabbad av renhet (1950) fått utstå mycket stark kritik. I de flesta fall berättigad sådan. Men som jag nyss påpekade var 50-talets tidsanda helt olik vår och man bör tillsammans med kritiken ställa sig frågan på vilket annat sätt kunde Abenius ha skrivit sin bok?

Svedjedals bok har ingen särskild vinkel mer än att den vill vara just en biografi. Jag reagerar dock på att han väljer att kalla Boye för "feminist". Hon var säkert medveten om tidens kvinnosaksfrågor och fick säkert tidigt känna på vad diskriminering p g a kön innebar som student i Uppsala på 20-talet. Men någon feminist med vår tids mått tror jag aldrig att hon var; inte speciellt "vänster" heller för den delen även om hon tydligt förekom i 1930-talets kulturella vänsterkretsar har jag aldrig känt mig övertygad om att Boye var särskilt politiskt medveten. Den som idag försöker kalla Boye för queerfeminist riskerar klistra på henne epitet hon förmodligen aldrig själv skulle stå för. Även om hon levde i en samkönad relation under flera år försökte hon även med hjälp av psykoanalysen bota sin homosexualitet.

Biografier är viktiga. Då och då brukar jag titta igenom dem allesammans och fundera över om det finns några vinklar som ännu inte belysts, frågor som ännu inte har svar. Utifrån den önskan är det även med förhoppning Svedjedals nytryckta Boyebok ska komma fler läsare till glädje och användning. Jag hoppas verkligen biografin vinner Augustpriset!

Snabbfakta

Titel: Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv 

Författare: Johan Svedjedal

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sidantal ebok: 684 [Bokus/Dito]

 

 

 

"Kärlekshundarna" - En dikt av Jalal al-din Rumi

I detta inlägg presenterar jag en dikt av den sufiske mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273). Jag har översatt hans dikt "Kärlekshundarna" till svenska med hjälp av en engelsk översättning. Rumi är vid sidan av Hafez (1325-1389) en av de mest kända muslimska diktarna i väst. Han är även mycket populär i USA och hans diktning är ett fint exempel på hur medeltida litteratur lyckats överleva intill vår tid.

Rumis dikter har en stark teologisk prägel och starkt influerad av sufismens läror. Man får i sammanhanget inte glömma hans plats och ursprung som till stor del hör hemma i madrasan bland religiösa läromästare och dervisherna. Även hans pappa var sufi och teologiskt lärd. Därför finns det mycket referenser till både Koranen och andra religiösa legender och berättelser i islams historia medtagna i Rumis dikter. I dikten "Kärlekshundarna" möter vi den frommes längtan efter en förening med Allah och oron över att inte bli bönhörd. I en dröm möter han även den mystiske gestalten al-Khidr som återfinns i Koranen. Från denne själamästare får vår orolige sufi några uppmuntrande ord.

Om Rumis liv och bakgrund

Jalal al-din Rumi föddes den 30 september 1207 i Balkh-provinsen i nuvarande Afghanistan. Pappan härstammade från en familj med starka kopplingar till islamiska jurister och mystiker. Båda föräldrarna var persisktalande. Afghanistan var vid denna tid var en del av det persiska imperiet, men även om det persiska väldet var starkt hotades det av yttre fiender. Medan Rumi ännu var en ung man beslutade pappan Waladi för att flytta sin familj från Afghanistan till Konya i nuvarande Turkiet. Detta blev en flykt undan det annalkande mongolväldet och Ghengis Khans framgångsrika trupper. Det blev i Turkiet som Rumi kom att leva större delen av sitt liv. Där skrev han sina dikter på persiska. Efter hans död skapades med sonens hjälp ordern Mevlevi Tarikatı, en sufisk skola känd för sina dansande dervisher och för sin religiösa hängivenhet med hjälp av dhikr, en form av andakt där verser ur Koranen upprepas flera gånger antingen lågmält eller under tyst meditation.

Om Rumis dikter och sufismen

Rumi och hans far tillhörde den så kallade sufismen inom islam som går att beskriva som en mystisk inriktning kännetecknas av esoteriska ("hemliga") läror. Inom alla världsreligionerna har mystiken oftast etablerat sig som enskilda fraktioner eller inriktningar och islam är inget undantag. Ofta hamnar mystikerna på kant med den i samhället etablerade religiösa tolkningen. Samma mönster återfinns i flera religioner. Sufismen har en gammal historia som enligt den egna traditionen har sitt andliga ursprung i islams grundare Muhammed (c. 570-632) och Koranen. Sufismen finns representerad inom både sunnitisk och shiitisk islam. Den utövas över hela världen där varje samhälle och kultur har sin egen tolkning. Flera ordnar finns med sina särskilda krav på medlemsskap och upptagning. Den sufiska litteraturen etablerades någon gång under 800-talet och blomstrade som bäst under 1100- och 1200-talen. Till de främsta sufiska författarna hör förstås Jalal al-Din Rumi, hans föregångare Farid al-din Attar, Ibn 'Arabi och Fakhr al-din Araqi. Bland Rumis bäst kända alster återfinns Dîwân [arab. "samlade verk"] som innehåller flera verser med extatiskt-religiöst färgad lyrik i vilka Allah prisas. Poemen i Dîwân har olika versmått, däribland odes [ghazaliyât] och quattriner [rubâ`iyât].  

Wikipedia upplyser även om sufismens urpsrung genom att hänvisa till Schimmels forskning. Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) var sufismen inledningsvis ingenting annat än en "interiorisering" av islam. Sufismen kom dock tidigt att även influeras av andra religiösa traditioner, inte minst den judisk-kristna, men även av zoroastrismen och nyplatonismen. Annemarie Schimmel ägnade 40 år av sitt liv till att studera och efterforska Rumis dikter. Hon skrev även egen poesi inspirerad av honom. I verket Mystical Dimensions of Islam (1975) definierar Schimmel mystiken som en kärlek inför det absoluta, dvs det gudomliga (Schimmel 1975, s. 4). Det som skiljer mysticismen från den stränga asketismen är kärleken. Det är kärleken till och från det gudomliga som avses och den enskilde mystikerns förening med det gudomliga är det främsta livsmålet. Schimmel hänvisar till Junayd (d. 910) som var en andlig ledare för en skola i Irak. Han menade att sufism uppnår man inte genom mycket bedjande och fastande utan genom hjärtats och själens generositet (Schimmel 1975, s. 17-18). Om du är tyskspråkig och intresserad av islamologi råder jag dig att läsa Schimmels forskning om sufismen. Hon har producerat ett flertal titlar och dessa sätter dig också i samband med den tyska orientalistiska forskningen som är oumbärlig för alla som vill förstå islams ursprung, historia och modern akademisk Koranforskning.

I Sverige har sufismens texter främst introducerats av Ivan Aguéli (1869-1917) och Eric Hermelin (1860-1944). Särskilt Hermelin har gjort en betydelsefull insats när det gäller översättningar av sufiska poeter till svenska. En stor mängd sufisk poesi finns skriven på arabiska, persiska, turkiska, punjabi och urdu. Idag finns flera av de sufiska ordnarna representerade i Sverige, inte minst Mawlawiyya, Naqshbandiyya, Shadhiliyya, M.T.O. Shahmaghsoudiyya, Chishtiyya och Nimatullahiyya.

Kärlekshundarna

En natt ropade en man gråtandes:

Allah, Allah!

Hans läppar blev mjuka av prisandet,

tills en cyniker sade:

"Jaha, jag har hört dig ropa,

men har du någonsin fått ett svar?"

På detta hade mannen inget svar.

Han slutade att be och somnade oroligt.

Han drömde att han såg al-Khidr,

själamästaren, i ett tjockt grönt

blad.

"Varför slutade du att prisa?"

"Därför att jag aldrig hörde något tillbaka".

"Den längtan du ger uttryck för

är det meddelande som kommer tillbaka".

Sorgen som du gråter ut ifrån

drar dig till föreningen.

Din rena sorg

som vill hjälpa

är den hemliga bägaren.

Lyssna till hundens ylande efter sin herre.

Det ylandet är sambandet.

Det finns kärlekshundar

vars namn ingen känner.

Ge ditt liv

för att bli en av dem.

Källor

Coleman Barks. The Essential Rumi: New Expanded Edition. New York: Harper Collins Publishers, 2004.

Schimmel, Annemarie. Mystical Dimensions of Islam. 1975

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild ovan]