Författarporträtt: Umberto Eco författaren till romanen ”Rosens namn”(1980)

I detta inlägg tänkte jag presentera den italienske författaren Umberto Eco (1932-2016) lite närmare. Eco gjorde sig under sin levnad känd som litteraturvetare, historiker och romanförfattare. Han var professor i semiotik vid universitetet i Bologna och var även kunnig i medeltida handskrifter. Eco har också skrivit mycket facklitteratur, men jag kommer här endast att uppmärksamma hans romaner som även har blivit översatta till svenska. Fokus kommer särskilt att ligga på romanen Rosens namn (1980), som blev litet av hans mer offentliga genombrott. Utgivningen gjorde Eco känd för den stora massan. Boken utkom i svensk översättning 1983 och tre år senare kom den lika berömda filmatiseringen med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna. 1985 skrev Eco även ett litet komplement till boken PS till Rosens namn.

Varför gillar jag då Ecos roman Rosens namn? Jo, den ger en fin inledning till medeltiden och dess skolastiska filosofi. Den är en "idéhistorisk" roman inramad efter deckargenrens alla kännetecken. I handlingen finns en mordgåta i ett gammalt munkkloster. Omkring offret och mördaren spinner flertalet intriger som berör läsningen av förbjudna böcker. Klostret har också ett berömt bibliotek som är känt över hela den kristna världen. Men att få tillgång till samlingarna blir inte lätt för romanens protagonister berättarrösten Adso från Melk och "mästerdetektiven" fransiskanermunken William från Baskerville. I det valda efternamnet får vi oss genast en ledtråd till brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyles berömde detektiv. Tillsammans ankommer de till det berömda klostret och dras in i en mordgåta. Abboten som personligen ber William om hjälp att lösa de många oroligheter kring de olösta dödsfallen ger får ytterligare problem när representanter från den fruktade inkvistitionen anländer. En rad konflikter som berör samtidens teologiska stridigheter mellan kyrkan och avfälliga inriktningar är mycket tydliga i hela romanen. Vi får känna munkarnas egna tankar och motiveringar, men också faran i att ha tillhört avvikande läror.

Lyssnartips: Walter Kaufmanns föreläsningar om Nietzsche, Kirkegaard och Sartre (1960)

Prof. Walter Kaufmann (1947-1980) undervisade i filosofi vid Princeton och skrev flera böcker och artiklar i ämnet. Open Culture har numera tillgång till hans inspelade föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Sören Kirkegaard, samt Jean Paul Sartre. Rekommenderas!



Länk

http://www.openculture.com/2011/04/walter_kaufmanns_lectures.html

Recension: "Das alte Testament" av Christoph Levin (2010)

Jag recenserar ytterligare en boktitel införskaffad under en resa till Kiel. Bokens titel är Das alte Testament, skriven av Christoph Levin. Han är verksam som professor i Gamla testamentet vid Ludwig-Maximilian Universität i München. Rekommenderar den till alla som vill veta mera om judendomen och kristendomens heliga böcker utifrån ett sakligt och religionsvetenskapligt perspektiv. Kreationister lär inte uppskatta titeln. Även historieintresserade personer kan ha nytta av boken, men kom ihåg att språket är starkt akademiskt och kanske inte passar sig för alla. Levin presenterar ur ett historiskt perspektiv hur det gick till när den litterära kanon som benämns Gamla testamentet blev till.



Boken ingår i Wissen-serien (C.H Beck) och behandlar den judisk-kristna traditionens heliga böcker som ingår i den litterära kanon vilka de kristna kallar för gamla testamentet. I judendomen är dessa böcker kända under den hebreiska akronymen Tanakh. En hebreisk kortning av Torah (de fem moseböckerna), Neviim (profetböckerna); samt Kethuviim (skrifterna). Boken är indelad i tjugo korta kapitel med inledning, litteraturförteckning och tidstavlor som separata delar. Det första kapitlet går igenom de grundtexter som Gamla testamentet består av. Levin nämner den masoretiska hebreiska grundtexten samt den grekiska text som går under namnet Septauginta. Den masoretiska texten (MT) vars namn kommer från hebreiska ordet masorah (tradering) är den judiska standardversionen av Gamla testamentet. Codex Aleppo var sedan länge känd som som den äldsta handskriften av MT men saknar idag de fem moseböckerna. Codex Leningradensis är det äldsta kompletta manuskriptet baserad på MT. Vidare nämner Levin den hellenistiska skriften Septauginta. Denna grekiska text är den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet och tillkom i Alexandria 200 år före vår tideräkning. Ytterligare viktiga tidiga översättningar är den latinska Vulgata samt de manuskript och fragment av GT som hör samman med Qumran. Dessa texter återfanns gömda i grottor i Judah öken mellan 1947-1956. Qumrantexterna räknas idag som ett av de viktigaste arkeologiska fynden i modern tid. Levin beskriver utvecklingen tills bildandet av den litterära kanon. Detta tas upp i bokens andra kapitel som går igenom den hebreiska bibeln, septauginta samt de deuterokanoniska skrifterna. Det tredje kapitlet går igenom Gamla testamentet utifrån perspektivet religiös överlevnadslitteratur för judar levandes i postexilens tid, med fokus på tiden under antiken och i det persiska riket. Det judiska folket formade sin religion och sin kultur utifrån sina historiska erfarenheter. Det är under dessa historiska perioder texterna som utgör GT når sin kulmen och under romartiden är texterna mer eller mindre fixerade även om uttolkningen av dem fortgår än idag. Levin nämner även hur både tolkningsprocessen och den litterära analysen ser ut. Det fjärde kapitlet tar upp resterna av den gammalisraelitiska litteraturen, exempelvis vishetsböcker, annaler och historieskrivningar; domarböckerna; kultlyriken i Tehillim (Psaltaren); präst och profetböcker. Det femte kapitlet tar upp den stora redaktörsarbetet av texterna som ägde rum under 500-talet före vår tideräkning. Levin tar där upp det Jahvistiska historieverket och det Deutoromenistiska historieverket. Det sjätte kapitlet tar upp den gammaltestamentliga teologin som den kommer till uttryck i Jeremias bok. Det sjunde kapitlet tar upp Torahs, dvs Lagens teologi med exempel ur dekalogen (de tio budorden) och den femte moseboken. Det åttonde kapitlet går igenom dispyten mellan exilens teologi och den jerusalemitiska tempelskolan med fokus på Hesekiels bok. Templet som diasporans medelpunkt är temat för det nionde kapitlet och då med utgångspunkt i prästsskriften. Läsaren bör vara närmare bekant med Wellhausens fyrkällshypotes. Det underlättar betydligt läsningen. Boken kräver trots allt en del förkunskaper av sin läsare.

Snabba bokfakta

Titel: Das alte Testament

Författare: Cristoph Levin

Förlag: Beck

År: 2010

Sidantal: 127

Källor

wikipedia.org (bild)

Intervju med dr. Carl Gustaf Jung!

Idag tänkte jag uppmärksamma Carl Gustaf Jung (1875-1961) ur ett idéhistoriskt perspektiv. De flesta av oss känner till C.G Jung som en av västerlandets främsta psykologer genom historien. Vi känner också till att han började i psykoanalysen som lärjunge till Sigmund Freud, men som senare valde att bryta med Freud och gå sin egen väg. Jung hade sina egna idéer och tankar om människans psykologi. Däribland hans beskrivningar av psykologiska typer och teorier om människans undermedvetna. Jung tog även hjälp av religionen, religiösa traditioner och olika kulturers myter och föreställningar. Om han inte blivit en viktig förgrundsgestalt och banbrytare inom psykologin hade Jung blivit en utmärkt religionshistoriker. Han skrev oerhört mycket och flera av oss har säkert läst något av Jung eller på annat sätt kommit i kontakt med hans texter. En av hans mest kända böcker är Människan och hennes symboler (övers. 1966) och Litteratur, myter och symboler (nyövers., 2003). Psykologer idag som är anhängare av C.G. Jungs teorier brukar kallas jungianer.

Brittiska BBCs intervju med C.G Jung (1959)

År 1959 gjorde brittiska BBC en intervju med C.G Jung i hans hem i Schweiz. Det är en mycket öppenhjärtlig intervju där Jung berättar om sitt liv, sin bakgrund och åren med Freud. Programserien hette Face to Face och programledare var vänsterjournalisten John Freeman. Märk även hur Freeman försöker pressa Jung om fakta om Freud! Bland annat frågar Freeman om vilka drömmar Freud hade. Tilläggas bör att Jung som också var läkarutbildad gjorde psykoanalys med Freud som patient. Men Jung vägrar svara på journalistens fråga och bryter inte sin läkared. Freeman pressar på ytterligare och menar att Freud varit död länge och att sådan information inte skulle skada honom idag. Men Jung lämnade inte ut någon information om sin berömde patient.

Intervjun i sin helhet kan ses nedan:

Bibliografi i urval; eng. övers.,

• 1. Psychiatric Studies (1904-1905)
• 2. Experimental Researches (1904-1910, 1937)
• 3. The Psychogenesis of Mental Disease (1907-1958)
• 4. Freud and Psychoanalysis (1906-1917, 1930, 1949)
• 5. Symbols of Transformation (1911-1912, 1952)
• 6. Psychological Types (1921)
• 7. Two Esseys on Analytical Psychology
• 8. The Structure and Dynamics of the Psyche
• 9:I The Archetypes and the Collective Unconscious
• 9:II Aion (1951)
• 10. Civilization in Transition
• 11. Psychology and Religion: West and East
• 12. Psychology and Alchemy (1944)
• 13. Alchemical Studies
• 14. Mysterium Coniunctionis (1955-1956)
• 15. The Spirit in Man, Art, and literature
• 16. The Practice of Psychotherapy
• 17. The Development of Personality
• 18. The Symbolic Life - Miscellaneous writings

Källor

wikipedia.org [olika inlägg; bilder]
BBC interview with Jung for Face to Face with John Freeman at Jung's home in Zurich. 1959

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Recension: "How to live : a life of Montaigne in one question andtwenty attempts at an answer" (2011)

Intresserad av självhjälpsböcker? Kanske kan filosofen Montaigne och hans livslånga skrivande vara någonting för dig? Titeln How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (2011) författad av Sarah Bakewell kan vara vad du eftersöker. Fransmannen Michel Eyquem de Montaigne (1533-1592) var en renässansmänniska ur adeln, men hans tankar om livet, livets mening och mänsklig gemenskap är något som tycks allmängiltligt och når ut till vår egen samtid. Montaigne lyckades sammanställa sin livsfilosofi i en för hans samtid relativt outvecklad litterär genre; nämligen essässkrivandet. Montaigne är dessutom en mycket sympatisk person för att komma ur renässansen.

Förmodligen skulle han inte ha kunnat ägna sig åt skrivandet som livsverk om han inte hade sin nedärvda förmögenhet. Hans pappa var adlig tack vare sina insatser i ett krig mot Italien. Han gav sonen en gedigen utbildning bland annat i musik och förstås latin. Senare blev det juridikstudier för den unge sonen Montaigne, men utan större framgångar. Enligt följande korta uppgifter i wikipedia så gifte han sig 1565 med Françoise de la Chassaigne, som han fick sex barn med. Han ägnade sig också mycket åt sin enda överlevande dotters utbildning. År 1568 ärvde Montaigne familjegodset och han drog sig tillbaka dit 1571. Här skrev han också de första två banden av Essais, som utkom 1580 i Bordeaux. Montaigne är en av våra tidigaste humanister och individualister. Detta märks även i essäerna som också utmärks genom sin humor och skepticism. Politiskt var han mycket kritiskt inställd till den förhärskande kolonialismen och skrev en essä om detta. Hans anti-koloniala åsikter skymtar i texten "Om kannibaler". Många gånger utgår hans texter i Essäer från egna upplevelser. Han beskriver ingående en nära-döden upplevelse i samband med ett fall från en häst. Montaigne beskriver även sin njursten och sin sexualitet.

Sarah Bakewell (University of Essex) har skrivit facklitteratur inom en rad områden. För den som verkligen vill lära känna Montaigne och hans Essäer rekommenderar jag boken å det varmaste. Den är mycket inspirerande och lyfter Montaignes skrivande och personbiografi till en ny nivå; samt att boken är lättläst. Om du vill ha en maximal utdelning av din läsupplevelse så råder jag dig att först bekanta dig närmare med Montaignes Essäer. De finns utgivna på svenska och är lättillgängliga på nätet i engelsk version bara en googling bort!

 Snabba bokfakta - 

Titel:  How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer

Författare: Sarah Bakewell

Förlag: Vintage Books

Årtal: 2011

Sidantal: 387

Recension: "Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström" (2001)

Bloggen har tidigare recenserat en engelsk utgåva och nyöversättning av Suetonius kejsarbiografier. Den gjordes av prof. Catharine Edwards, men i detta inlägg tar jag upp Ingemar Lagerströms svenska översättning av Suetonius. Tilläggas bör att denna utgåva från 2001 av Suetonius på svenska är slutsåld i de stora nätbokhandlarna; men för er som kanske stöter på exemplar av boken i andra sammanhang ute i handeln kan jag bara rekommendera ett inköp. Dessutom samlar jag själv på Lagerströms översättningar vilket säkert märks då jag recenserat fler översättningar här.

I bokens förord går Lagerström igenom tidigare översättningar till svenska av Suetonius kejsarbiografier. Han nämner den första översättningen och tryckningen, 1832 och tar upp den efterföljande från 1918-1919. Den översättning som föregår Lagerströms egen är från 1961. Vidare tar han upp bruket av latinet i översättningarna med några allmänt hållna kommentarer till språket. Han påpekar att han har varit noga med att inte lägga till eller ta bort från textens innehåll. En bra tumregel som kan vara värd att understrykas! Bilderna på kejsarna i boken kommer från Beckers världshistoria, tryckt i Stockholm 1897.

Värt att påpeka i denna recension är att Lagerström grundar sin översättning på Maximilian Ihms utgåva av den latinska texten som i sin tur även har använts av Loeb's Classical Library utgåvor 1951; 1979. Det lilla kapitel som avslutar inledningen handlar enbart om Suetonius och hans verk. De kejsare som Suetonius valde att skriva om är enligt följande rangordning:

Caesar

Augustus

Tiberius

Caligula

Claudius

Nero

Galba

Otho

Vitelius

Vespasianus

Titus

Domitianus

Efter översättningen följer stamtavlor över den julisk-claudiska ätten, Forntidens Italien; samt Rom under kejsartiden. Lagerström avslutar med Lästips! Några frågor man som läsare kan ställa till boken är varför den kan uppfattas som tidlös. Alla generationer tycks ha kännedom om Suetonius verk. Den är en av den antika litteraturens klassiker som läses än idag annars skulle vi inte ha något behov av nya översättningar. Att boken dessutom är slutsåld borde väl om något tyda på att den ännu väcker ett slags behov hos olika läsare och skilda sammanhang. Jag rekommenderar denna nyöversättning å det varmaste!

Snabbfakta

 

Titel: Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström

Originalets titel: De vita Ceasarum

Författare: Suetonius & Ingemar Lagerström [övers.]

Förlag: Wahlström & Widstrand [klassikerserie]

Tryckår: 2001

Sidantal: 503

 

Om Alain de Lille och hans dikt "Omnis mundi creatura..."

Om den franske författaren och teologen Alain de Lille är inte mycket känt. Han föddes omkring 1128 och härstammade troligen från staden Lille i norra Frankrike. Därav hans familjenamn. Han fick sin teologiska utbildning i Paris och studerade troligen under den välkände Peter Abelard. Som lärare vid den teologiska fakulteten i Paris uppbar han även hederstiteln Doctor Universalis. De Lille tillhörde Cistercienserorden och skrev flertalet teologiska skrifter däribland Summa quadripartita adversus hujus temporis hæreticos, som är en arg stridsskrift riktad mot katolska kyrkans "inre" fiender katarer och valdensare, men även mot dess "yttre" fiender - judar och muslimer. I skriften beskrivs den katolska kyrkan som den enda sanna kristendomen och religionen. Han var även skeptisk mot den skolastiska filosofin och föredrog mysticismen.

I sina teologiska "moralfilosofiska" skrifter var han lika skoningslös mot dem som ägnar sig åt de kristna kardinalsynderna som mot dem han benämner heretiker i andra verk. De som ägnar sig åt dessa synder är emot naturen och emot Gud med konsekvensen separation från båda. Han närvarade vid det Tredje Laterankonciliet 1179, undervisade troligen i Paris, och slog sig sedan ned i Citeaux där han levde i kloster fram tills sin död 1202.

Förutom ett flertal teologiska verk var Alain de Lille även känd för sin poesi och det är dikten "Omnis mundi creatura" som förmodligen är hans mest kända. Endast två dikter av honom har överlevt historiens gång. Lägg märke till de inledande verserna. Hela den skapade världen är som en bok, en bild av vårt liv, vår död, vår belägenhet...Diktens huvudtema är skapelsen i sig och är tillsynes fri från teologiska fördomar av det slag som kommit till uttryck i hans texter mot heretiker och syndare i allmänhet. Strofindelningen i dikten har följande mönster:

u-u-u-u- a
u-u-u-u- a
u-u-u-- b
u-u-u-u- c
u-u-u-u- c
u-u-u-- b

Omnis mundi creatura

Omnis mundi creatura
quasi liber et pictura
nobis est, et speculum.
Nostrae vitae, nostrae mortis,
nostri status, nostrae sortis
fidele signaculum.

Nostrum statum pingit rosa,
nostri status decens glosa,
nostrae vitae lectio.
Quae dum primo mane floret,
defloratus flos effloret
vespertino senio.

Ergo spirans flos exspirat
in pallorem dum delirat,
oriendo moriens.
Simul vetus et novella,
simul senex et puella
rosa marcet oriens.

Sic aetatis ver humanae
iuventutis primo mane
reflorescit paululum.
Mane tamen hoc excludit
vitae vesper, dum concludit
vitale crepusculum.

Cuius decor dum perorat
eius decus mox deflorat
aetas in qua defluit.
Fit flos fenum, gemma lutum,
homo cinis, dum tributum
homo morti tribuit.

Cuius vita cuius esse,
poena, labor et necesse
vitam morte claudere.
Sic mors vitam, risum luctus,
umbra diem, portum fluctus,
mane claudit vespere.

In nos primum dat insultum
poena mortis gerens vultum,
labor mortis histrio.
Nos proponit in laborem,
nos assumit in dolorem;
mortis est conclusio.

Ergo clausum sub hac lege,
statum tuum, homo, lege,
tuum esse respice.
Quid fuisti nasciturus;
quid sis praesens, quid futurus,
diligenter inspice.

Lauge poenam, culpam plange,
motus fraena, fastum frange,
pone supercilia.
Mentis rector et auriga
mentem rege, fluctus riga,
ne fluant in devia.

Källor

Alain de Lille. Medieval Sourcebook: Alain of Lille (Alanus de lnsulis): The Complaint of Nature. ( d. 1202.) Yale studies in English, v. 36, 1908, Translation of De planctu natura by Douglas M. Moffat. The Internet Medieval Source Book.

Recension : The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)

I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin. The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005) innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (Marquette University) och Peter Adamson (Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:

In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.

En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.

Recension: "Filosofernas krig" (2002)

I denna recension kommer olika omständigheter rörande det Första världskriget (1914-1918) återspeglas. Boken heter Filosofernas krig : den europeiska filosofin under första världskriget (2002) och är författad av Svante Nordin. 1998 var boken nominerad till Augustpriset. Första världskriget har ofta karaktäriserats som den europeiska civilisationens sammanbrott. Kriget gjorde avtryck inte bara i kulturen utan även i den filosofiska tankeströmningen. Nordin ser på hur filosoferna mellan 1914-1918 uppfattade krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd; samt hur kriget inverkade på den filosofiska traditionen i ett större perspektiv. Ett flertal kända och mindre kända filosofer ger sin version av tänkandets inverkan på europeiskt tänkande under denna period. Bokens kapitel är lämpligt nog uppdelad så att varje krigsår representerar ett eget kapitel. Ett litet originellt upplägg. Nordin har tidigare fokuserat på västerländsk idétradition och i förordet påpekas att det numera finns en hel forskningstradition kring denna boks tidstema - Det första världskriget och dess inverkan europeisk kultur och filosofi. Nordin har en viktig inspirationskälla, Ludvig Wittgenstein. Han nämner också andra intressanta namn, t ex Henrik Jacobssen som hävdat granatchockterapins betydelse för psykoanalysens spridning. I inledningen nämns hur krigen i sig givit upphov till filosofisk reflexion. Det kan vara krigets etiska aspekter - vad orsakar krig? Under vilka villkor kan krig upplevas som rättfärdiga? Boken är lika mycket kulturhistoria som filosofi. Vi får möta Thomas Mann och Friedrich Nietzsche; men han skriver även om Jean Jaurès, Goplana, Edith Stein, Albert Schweitzer, Emil Lask, Bertrand Russel, Wittgenstein. Namnlistan kan säkert göras längre. Martin Heiddegger och Edmund Husserl har också sina givna plaser i sammanhanget.

Recension : 'Självbetraktelser - Marcus Aurelius' i översättning avEllen Wester (1953)

Jag gjorde nyligen en genomgång av gamla böcker i bokhyllorna och lyckades förstås hitta en favorit. Kejsar Marcus Aurelius (121-180) var förmodligen den främste tänkaren i det romerska imperiet. Detta trots att hans regeringstid (161-180) var fylld av yttre och inre konflikter. Som kejsare var han duglig på flera områden. Ingen kejsare av Rom har lyckats producera en såpass genomträngande litteratur av filosofisk art under sin regeringstid än Marcus Aurelius. Hans introspektiva och självbiografiska text Meditationer, här översätt till Självbetraktelser har till tema och innehåll samma själsliga styrka som Bibelns texter och håller för läsning än idag. Meditationer har sedan länge klassificerats som en tidlös text och förblir därmed en av den västerländska litteraturens främsta klassiker.  Den översättning jag rekommenderar i detta blogginlägg gjordes av Ellen Wester, 1953 och ingår i serien Forumbibliotekets skrifter. Förhoppningsvis kanske vi snart kan få en ny översättning till svenska av denna klassiker. Mig veterligen finns ingen ny utgåva, eller nyöversättning av Meditationer vilket skulle behövas eftersom språket är något föråldrat i denna utgåva.

Så vad handlar då Meditationer om? Det är förstås inte fråga om några meditationer i österländsk anda som vi nog skulle vilja associera titeln med, men texterna är starkt introspektiva och innehåller förutom självbiografiska uppgifter hans syn på moral, omvärlden samt livet och döden. Den filosofiska inriktning som kommer till uttryck är den stoiska filosofin. Marcus Aurelius var starkt påverkad av stoicismen som gavs stor uppmärksamhet under hans samtid och vars läror ska ha påverkat kristendomen. Hur lever man ett gott liv, vad är ett gott liv och hur kan jag styra mitt tänkande och handlande i en riktning som innebär ett gott liv?  Det handlar förstås inte om ett liv i njutning här. En av den stoiska inriktningens främsta representanter var Epiktetos (55-135) som författade Handbok i livets konst. Hans skrifter och levnadsteckning bevarades genom lärjungen Arrianos böcker. Enligt Epiktetos kan vi aldrig påverka vårt öde, men vi kan påverka vårt tänkande och våra handlingar. Vi är också ansvariga för våra handlingar och den som inser styrkan av bland annat självdisciplin kommer uppnå både inre lycka (eudaimonia) och sinnesfrid (ataraxia). Mycket i stoicismens läror handlar om självkontroll och att som individ förhålla sig oberoende av livets olyckor, mindre behagliga sidor och överraskningar. Stocismen introducerar även etiken och moralen i ett bredare perspektiv att inte enbart gälla oss själva utan även hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Som kejsare förbättrade Marcus Aurelius t ex. slavars och kvinnors rättigheter.

Och kontexten? Marcus Aurelius författade sin text i krig. Den skrevs ned vid krigslägren längs med Donau. Det var också i ett krigsläger i Vindobona, nuvarande Wien som kejsaren själv mötte döden. De germanska stammarna innebar en svår prövning för Roms militärmakt. Han såg mycket död och lidande i lägren och ute på slagfälten vilket säkert påverkade hans inställning och sinnesstämning i Meditationerna. Boken är fördelad i tolv kapitel även kallade för böcker där verserna är numrerade. Denna uppställning av texten finns i alla översättningar. Språket är koine grekiska som var den för dåtiden vanligt förekommande vulgärgrekiskan. Den grekiska titeln under medeltiden var Τὰ εἰς ἑαυτόν [Ta eis heauton], ungefärlig översättning 'det som tillkommer honom själv'. Ursprungligen hade verket troligen ingen titel. Nutida filosofer som exempelvis Bertrand Russell prisade inte hans Meditationer och fann mycket i boken oriktigt och motsägelsefullt samt ett bevis på en trött tidsålder snarare än uttryck för en personligt hållen förklaring av stoisk filosofi.

Övriga källor

Meditations - Engelsk utgåva. Rek äv en utgåva av Loeb Classical Library, innehåller den grekiska texten jämte engelsk översättning.

wikipedia.org

Recension: 'The Lagoon : How Aristotele invented Science' (2014)

I denna recension presenterar jag ett ganska spretigt porträtt av en av den västerländska idétraditionens mest framstående filosofer, nämligen Aristoteles. Boken The Lagoon: How Aristotele invented Science är läsvärd för den vetgirige som intresserar sig för naturalhistoria och arternas uppkomst, enligt den grekiska världsbildens uppfattning. Visst, Aristoteles hade även en stor betydelse för den arabiska världen under islams gyllene epok och vi får inte glömma att det var framstående muslimska översättare som först lät översätta de grekiska filosoferna och gjorde texterna brukbara även för västerlandet.

Denna bok är dock skriven och tänkt ur ett västerländskt perspektiv och presenterar dessutom det grekiska tänkandet överlag för den tidsperiod under vilken Aristoteles var verksam. Den är främst att betrakta som ett bidrag till den naturalhistoriska vetenskapen, men samtidigt som han lägger ut Aristoteles påståenden blandar författaren detta med eget tyckande som blir jobbigt i längden. Bitvis är boken pladdrig. Det är bra att Aristoteles felaktigheter i fråga om biologin pekas ut i citerade textpartier, men fortsättningen blir gärna högtravande löst prat som jag som läsare klarar mig utan. Jag tycker också han brister när han vill förklara världsbilden under den tidsperiod Aristoteles levde i.

Historiska bakgrunden till exempelvis försokratierna och deras syn på världen, oftast i direkt motsats och kanske mer vetenskapligt orienterad än t ex Platon går här till sist om intet. Biologen och författaren Armand Leroi går dessutom gärna ut på djupt vatten och det förekommer ibland ointressanta paralleller kring andra ämnen och då inom humaniora, som t ex vad den eller den författaren diktat och tänkt.

Dessutom är boken bitvis skriven i jag-form och författaren berättar vad han gör på sina resor till Aristoteles lagun. Det greppet kanske går hem hos en yngre läsargenerationer, men de flesta av oss kanske redan vett att Aristoteles satte sina egna tankar högre än vetenskaplig empiri. Som litterärt stilgrepp i en bok som presenterar facklitteratur blir det bara jobbigt.

Bokens förtjänst är att den kan hjälpa en ovan läsare till att få en överskådlig blick, som inte mött Aristoteles tankar om biologin att vilja söka vidare efter mer fakta. Det är dock en bok om zoologins historia och hur Aristoteles valde att förhålla sig till den. Jag tycker storheten hos honom ligger i förmågan att vilja förstå naturen genom att klassificera och katalogisera olika djurarter. Ön den spännande lagunen återfinns och där filosofen gjorde sina mest intressanta upptäckter kring naturläran, låg belägen på Lesbos. Han bodde under en period på ön.