"Kung Salomo och Morolf" - Om en diktsamling av Oscar Levertin

I detta inlägg skriver jag om författaren och diktaren Oscar Levertin (1862-1906). Han är tyvärr inte lika känd som han kanske borde vara, men under svenskt sekelskifte var han en framstående kulturpersonlighet. Han var även professor i litteraturhistoria från och med 1899 vid Stockholms högskola.

Jag ska i detta inlägg försöka fånga något av honom. Som många andra författare var han produktiv. Dikterna är kanske inte längre lika kända så jag väljer att fokusera litet kring en samling som gavs ut 1905. Den bär titeln "Kung Salomo och Morolf" och handlar förmodligen om Oscar Levertins djupa vänskapsrelation till sin diktarkollega och vän Verner von Heidenstam.

Det är Oscar som är Morolf i dikten och Heidenstam är kung Salomo. Morolf är dock den levnadsglade och positiva medan kung Salomo i dikten är mer svårmodig och melankolisk. I samlingen finns också den gråtmilda separationen gestaltad. Vänskap är det största temat genom hela samlingen. I nedanstående utdrag "Brödravakan" ser vi något av andra teman: vin, kvinnor och sång.

Den som önskar läsa den spännande fortsättningen på dikturvalet nedan får söka titeln i Litteraturbanken, som tillhandahåller samlingen.

Ur: "Kung Salomo och Morolf"

Brödravakan

Höge skaldebror,
jag i sömnen biktar
mer än någon tror.
Af min snarkning lär du
lifvets lof och pris
och i morgon är du
mer än vanligt vis.

Salomo.

Broder, löftet minns,
natten med mig vaka.

Morolf.

Ack, min dyre prins,
barnet, som får kaka,
sångarn, som får vin,
lofva, hvad som äskas.
Helst jag som ett svin
sof, men skall ej tredskas.
Låt oss vaka, tala
vers och äfventyr.

Snart skall hanen gala.
Säg blott hvi dig flyr
hvilan, tröstarinnan
med sin glömskas frid.

Salomo.

Morolf, det är kvinnan,
som i all min tid
har i midnattsvakan
städs mitt hufvud brytt.

Morolf.

Tycks att mellan lakan
du det undret tydt.
Dina älskarinnor
man ej räkna kan.
Längtar du till kvinnor,
lek med dem, välan!
Men allt grubbel på dem
rök är i det blå.

Källor

Litteraturbanken

Stockholmskällan

wikipedia.org

"Blomman bitterhet" - En dikt av Karin Boye

​I detta korta inlägg tänkte jag fokusera på en dikt av Karin Boye (1900-1941). Dikten "Blomman bitterhet" ingår i Boyes sista samling De sju dödssynderna som gavs ut postumt några månader efter hennes självmord i Alingsås. Precis som många andra dikter i denna samling möter läsaren det ledsamma och tröstlösa. Det kan vara värt att i sammanhanget påpeka att Boyes självmord var mycket tabubelagt under hennes egen samtid. För att undkomma frågor om det, blev det många gånger tyst och man satte på Boye en slags helgongloria där man försökte utmåla hennes död som någonting hon valt själv som resultat av inre filosofisk konflikt hon inte kunde lösa. Kanske berodde det på tidens okunskap om psykisk ohälsa som delvis bidrog till den bilden. Idag vet vi att människor inte begår självmord utifrån filosofiska eller moraliska föreställningar man inte orkar leva upp till, men på 1940-talet var psykisk ohälsa tabubelagt i samhället.

Ett socialt tabu var också Boyes livsstil då hon sammanbodde med en kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat i Berlin. Efter Boyes död gjorde modern sitt yttersta för att utplåna spåren av Margot och förstörde brev och dikter med lesbiskt innehåll. Vad jag ville få sagt angående sista diktsamlingen var att den blev starkt kronologiserad och tematiserad där döden stod i fokus. Det var inte Boye som stod för denna regi. Hur hon själv velat utforma sin sista samling är omöjligt att veta. Dikten "Blomman bitterhet" är starkt dualistiskt, den går mellan mörker och ljuset. Det mörka dominerar i de två första styckena där Blomman bitterhet definieras. Lägg märke till raden: "Plåga och välsignelse - var har väl sin. Inte vet jag livets mått, men vet att du blev min." Det bibliska motivet är tydligt, här finns referens till sjutalet. Sju bedrövelser nämns som protagonisten har druckit. Vilka dessa sju bedrövelser är vet vi inte, men det kan vara en anspelning på de sju dödssynderna.

De sista två raderna avslutas med bibliska referenser till Adam, den första människan samt den bibliska gestalten Job som tålmodigt utstod många svåra prövningar och belönades tillsist av Gud för sin trofasthet. De båda gestalterna är något som protagonisten i dikten väljer att identifiera sig med enligt min tolkning. I Adam möter oss det tidlösa och allmänmänskliga och Job valde att lova Gud istället för att bittert förbanna sina olyckor. De avslutande raderna är mycket hoppfulla och tycks se ljust på livet. Blomman Bitterhet blir istället "rik på varmgyllne honung, som är solljuset lik".

Blomma blomma Bitterhet,

hur står du nu så full

av guldmogen honung

för all din beskhets skull.

Hur dignar du av skänker,

som ängarnas mandelblomma

väl aldrig kunde bära,

den blidhyllta fromma.

*

Plåga och välsignelse -

var har väl sin.

                                                            Inte vet jag livets mått,

men vet att du blev min.

Din kalk var som eld.

Din saft var som galla.

Du bjöd sju bedrövelser,

och jag drack dem alla.

                                                                                   *

Blomma blomma Bitterhet,

hur blev du sist så rik

på varmgyllne honung,

som är solljuset lik.

Här står jag, matt av sötman

i din klarnade gåva.

Med Adam vill jag jubla.

Med Job vill jag lova.

Recension: "Filosofernas krig" (2002)

I denna recension kommer olika omständigheter rörande det Första världskriget (1914-1918) återspeglas. Boken heter Filosofernas krig : den europeiska filosofin under första världskriget (2002) och är författad av Svante Nordin. 1998 var boken nominerad till Augustpriset. Första världskriget har ofta karaktäriserats som den europeiska civilisationens sammanbrott. Kriget gjorde avtryck inte bara i kulturen utan även i den filosofiska tankeströmningen. Nordin ser på hur filosoferna mellan 1914-1918 uppfattade krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd; samt hur kriget inverkade på den filosofiska traditionen i ett större perspektiv. Ett flertal kända och mindre kända filosofer ger sin version av tänkandets inverkan på europeiskt tänkande under denna period. Bokens kapitel är lämpligt nog uppdelad så att varje krigsår representerar ett eget kapitel. Ett litet originellt upplägg. Nordin har tidigare fokuserat på västerländsk idétradition och i förordet påpekas att det numera finns en hel forskningstradition kring denna boks tidstema - Det första världskriget och dess inverkan europeisk kultur och filosofi. Nordin har en viktig inspirationskälla, Ludvig Wittgenstein. Han nämner också andra intressanta namn, t ex Henrik Jacobssen som hävdat granatchockterapins betydelse för psykoanalysens spridning. I inledningen nämns hur krigen i sig givit upphov till filosofisk reflexion. Det kan vara krigets etiska aspekter - vad orsakar krig? Under vilka villkor kan krig upplevas som rättfärdiga? Boken är lika mycket kulturhistoria som filosofi. Vi får möta Thomas Mann och Friedrich Nietzsche; men han skriver även om Jean Jaurès, Goplana, Edith Stein, Albert Schweitzer, Emil Lask, Bertrand Russel, Wittgenstein. Namnlistan kan säkert göras längre. Martin Heiddegger och Edmund Husserl har också sina givna plaser i sammanhanget.

Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Recension: 'Agnes von Krusenstjerna' av Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz biografi Agnes von Krusenstjerna (1980) var under många år min enda referens till hennes liv och jag läste den första gången under gymnasiet. När jag återkom till boken i tjugoårsåldern tyckte jag han varit återhållsam i sin tolkning av henne. Det var i slutet av 1930-talet som Lagercrantz lärde känna Agnes något bättre och hon bjöd honom personligen till lägenheten på Karlavägen. Förmodligen fick hon då även höra en del nyheter om sin egen familj och föräldrarna. Lagercrantz var ju trots allt en nära släkting till Agnes och det kan förklara hans återhållsamhet i boken, samt faktum att många andra släktingar till Agnes och David faktiskt var i livet under den tiden Lagercrantz författade sin biografi. Den gavs ut 1951 och jag recenserar en utgåva från 1980. Ibland glider den nästan över i ett vänskapsporträtt eftersom han träffade både Agnes och David flera gånger mellan 1937-1940 i deras lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Men jag tycker ända biografin håller än idag och är förstås läsvärd. Biografin är samtidigt en bra introduktion till hennes författarskap och Lagercrantz var ju själv litteraturvetare!

Uppväxten i Gävle

Agnes föddes i Växjö 1894 och familjen flyttade kort tid därefter till Visby där pappan avancerat i graderna till överstelöjtnad. Hon växte upp i Gävle där flera av familjens släktingar bodde. Agnes föräldrar var överste Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) och hennes mor var Eva Hamilton (1859-1945). Båda kom från gamla svenskadliga familjer. På mammans sida var Agnes barnbarnsbarn till den store värmländske skalden Erik Gustaf Geijer. Detta påpekade även Bonniers 1922 när de gjorde reklam för boken Tony växer upp. Pappans släkt tycks ha varit gammal knektsadel och det militära dominerade; medan mammans släkt hade politiskt inriktade figurer och någon satt visst i första kammaren.  Hennes pappa invigde Gävle regemente vars byggnad numera tillhör Högskolan i Gävle. Agnes hade även flera bröder och kom att använda erfarenheterna av sin familjs släkthistoria i sitt författarskap även om händelser från förr och Agnes egen barndomsår blivit starkt litterärt bearbetade. Trots att Agnes bytte ut namn på karaktärer och platser kunde ändå många familjemedlemmar, både Krustenstjernas och Hamiltons, känna igen sig i beskrivningarna! I romansviten Fattigadel ska flera miljöer gå att jämföra med den tiden Gävle. Mycket av Agnes von Krusenstjernas tid i Gävle lever enligt denna artikel numera kvar i Högskolan i Gävles bibliotek. Tyvärr har det litterära Agnes von Krusenstjerna-sällskapet upphört nyligen (2016), men förmodligen kan Högskolan i Gävle fortsätta dess viktiga arv genom att bevara litteratur och brev i sina samlingar. Lagercrantz beskriver hennes tid i staden och hennes skolår där som relativt lyckliga. När hon var femton pensionerades fadern, då 63 år och familjen flyttade till Stockholm.

Debuten 1917

Von Krusenstjerna började som student vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, men kom aldrig att själv bedriva någon undervisning. Debuten kom 1917 med flickboksromanen Ninas dagbok. Det stora litterära genombrottet blev dock böckerna om Tony:

• Tony växer upp (1922)


• Tonys läroår (1924)


• Tonys sista läroår (1926)

Böckerna om Tony fick stor uppmärksamhet eftersom de skildrade sexualitet och de är delvis självbiografiska då Agnes skriver om Solna sjukhem. Solna sjukhem var mellan 1893-1940 en anstalt för personer med psykisk ohälsa.

Hösten 1920 mötte hon David Åkerblom som blev hennes livkramrat och ett år senare gifte hon sig med honom mot familjens vilja. Officiellt var han känd som David Sprengler och han hade precis som Agnes litteraturen som livspassion. David blev hennes främste beundrare och stöttepelare. Under 1930-talet hade Agnes ingen kontakt alls med sin familj och det berodde dels på hennes författarskap och dels på hennes val av man. Agnes skrev under hela sitt produktiva författarliv om ämnen som var starkt tabubelagda under den egna samtiden. Mycket handlade om frigörelse, sexualitet, och förbjuden kärlek. Hon fick många fiender, men även många beundrare. Mellan 1917-1937 skrev hon flera romaner, ofta med självbiografiska inslag. Eftersom hon ansågs kontroversiell uppstod ett cirka två år långt "kulturkrig" som fördes i tidningarna och kallades för Krusenstjernafejden (1933-1935).

Livet med David och skrivandet

David Sprengel var inte omtyckt av familjen Krusenstjerna och det ansågs att han hade en dålig inverkan på Agnes hälsa. Inom kultureliten var det inte heller många som uppskattade David Sprengler som verkar ha varit en svår person att ha att göra med och kunde säkert upplevas som osympatisk. Han hade dock bildning även om han avslutade sina Uppsalastudier innan examen. Under 1880-talet blev han bekant med den främsta kulturpersonligheterna i Sverige och Bonniers intresserade sig för honom.

Agnes och David gifte sig 1921 men redan 1923 vill hon ha skilsmässa från honom. Hennes släkt som tycker det verkar vara ett mycket bra beslut skaffade henne en familjeadvokat. Men någon skilsmässa blev det aldrig. Ett år senare blev Agnes gravid. Tyvärr miste hon tvillingparet och blev mycket svårt sjuk efter missfallet.

Som jag redan nämnt hade Agnes redan i tonåren symptom på psykisk ohälsa som förvärrades när hon blev vuxen. Hon var också diagnosticerad som psykiskt sjuk och hade många sjukhusvistelser på grund av det. Det är nog svårt att idag kunna avgöra vilken diagnos hon kan ha haft. Hon hade det tidvis jobbigt och prövade gärna rusmedel i form av olika tabletter, etersprutor och morfin. Dock utan att utveckla något verkligt beroende även om alkohol kan ha tärt på hennes allmäntillstånd i slutet av hennes liv. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit om Agnes och hennes många sjukhusvistelser i boken Den sårade divan - Om psykets estetik (2016). Hon har också haft tillgång till hennes patientjournaler. I detta inlägg skriver jag bara utifrån Olof Lagercrantz och hans tolkning av Agnes sjukdom genom åren. Ibland tycker jag att Lagercrantz har ett något nedlåtande sätt att skriva om Agnes för han borde i alla lägen valt att överväga orden lite bättre:

Männen drar sig för denna egendomliga kvinna, hälften prydlig adelsdam, hälften erotiskt besatt hysterika (Lagercrantz 1986, s. 184)

Sprengler hjälpte också till att skriva en del avsnitt i Agnes böcker. Hans penna ska ha varit närvarande i romansviten Fröknarna von Phalen. David Sprengler beskrivs ibland som hennes 'onda genius' eftersom han anses ha skrivit de homofobiska avsnitten (= sex mellan män) i böckerna. I biografin citerar Lagercrantz ett brev av Agnes där hon faktiskt antyder att David Sprengel influerar hennes romaner på fler än bara ett sätt (Lagercrantz 1986, s. 151). Orden är också direkt riktade till litteraturvetare som hon vet kommer försöka tolka allt som hon skrivit:

Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni kommer bara att finna att, utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram, och det är namnet David Sprengel.

Agnes von Krusenstjerna skrev frimodigt i sina romaner om frigörelse, sexualitet och ämnen som betraktades som ytterst kontroversiella under hennes samtid. Bonnierförlaget som gav ut Agnes fick också problem på grund av publikationerna och i en alltmer hotande omvärld, där antisemitismen bredde ut sig genom Nazitysklands inflytande, gav Bonniers tillsist efter för det hårda debattklimatet och Agnes två sista böcker i serien Fröknarna von Phalen gavs aldrig ut av Bonniers. Istället blev det nystartade förlaget Spektrum som tryckte Bröllop på Ekered och Av samma blod. Båda titlarna utgivna 1935. David och Agnes kom att strida med Spektrum, förmodligen lika hårt som de stred med Bonniers om censurfrågor  och arvode. Agnes hävdade ofta att hon var förbisedd av Bonniers och skrev många gånger och bad direkt om pengar. Både David och Agnes verkar haft en ansvarslös syn på pengar och när pengar tog slut skrev de rätt så oförskämda brev till Bonniers eller så skrev de till Agnes familj och bad om mera.

Biblioteksbladets lektörsomdöme ger Krusenstjerna negativ kritik

Någon på tidningen Biblioteksbladet gav Krusenstjernas två sista delar av Fröknarna von Phalen ett negativt omdöme. Recensionen speglar delvis den allmänna opinionen och vad vissa tyckte och tänkte om Agnes von Krusenstjerna. Jag har förkortat referatet något:

De två sista delarna av denna stora roman — ett slags blandning av familjehistoria och sedeskildring — [...] Men man måste beklaga, att den starka tonvikt, som förf. redan tidigare lagt på skildringen av det sinnligas allmakt, här utvecklats till en häxdans av erotiska förvecklingar. Det normala och det onormala förekommer sida vid sida, än genomlyst av skir poesi, än skildrat med så frän realism, att läsaren förlorar intresset för den degenererade fänad, som utgör föremålet för författarinnans analyseringskonst. En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet. H. K.

Agnes' sista tid

1937 är det år Agnes fortfarande är någorlunda frisk och hon reser även till Frankrike där hon träffade författaren André Gide. Han hjälpte henne med de litterära kontakter som kunde få romanserien Fröknarna von Phalen översatt till franska. Sommaren och hösten blev Agnes hälsa sämre, men läkarna kunde inte ställa någon särskild diagnos. Hon fick vitaminsprutor, men var ändå kroppsligt svag.

I slutet av januari månad 1940 började Agnes visa symptom på hjärnskada. Hon började att tappa saker i golvet, saker som hon försökte hålla i med vänster hand. I februari samma år lades hon in på Serafimersjukhuset. Det blev genast konstaterat att hon var svårt sjuk och att en hjärntumör var orsaken. Den 9 mars opererades hon, men den visade sig vara inoperabel tumör. I samband med ingreppet avled Agnes bara några timmar efter att operationen avslutats. Obduktionen visade att hon även led av äggstockscancer som spritt sig i hela kroppen.

Gravsättningen följde delvis den judiska begravningsriten och David Sprengel överlevde henne bara med ett år. De vilar tillsammans på Norra kyrkogården i Solna.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde
att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .

("Glömska" ur novellen Vivi, flicka med melodi (1936)

Källor

Lagercrantz, O. G. H. (1986). Agnes von Krusenstjerna. Stockholm: Bonnier.

Recension: Den sårade divan - Om psykets estetik

Boken Den sårade divan : om psykets estetik var nominerad till Augustpriset 2015, men fick redan innan en del uppmärksamhet. Idéhistorikern Karin Johannisson (Uppsala Universitet) har skrivit denna bok. Det är inte den första titeln jag läser av Johannisson då hon skrivit mycket inom västerländsk idétradition tidigare. Det var genom studier i Idé-och vetenskapshistoria som jag kom i kontakt med denna form av facklitteratur. Det är svårt att klassificera boken men biografi ligger nära till hands tillsammans med litteraturvetenskapen och försök till biografisk rekonstruktion.

I denna bok möter vi tre kända författare och konstnärer. Det som är gemensamt för dem är förstås att de är kvinnor och förmodligen väl kända av majoriteten. Produktiva författare och konstnärer som många gånger belönats med litterära priser, men samtidigt hånats och varit utstötta. En gemensam nämnare med kvinnorna i denna biografi är att de alla hade problem med sitt psykiska välmående. På sjukhusen diagnostiserades de och vårdades. Det var inte alltid lätt och det bidrog till både och fördomar om deras liv. Dessa perioder kom även att påverka författarskapet. Ibland fanns starka perioder av kreativitet och skapande.

I bokens inledning presenteras dess utgångspunkter och de frågeställningar som ligger till grund för arbetet. Metoden är en form av ”närläsning” av patientjournaler. Det tidiga 1900-talets psykvård och dess ”huvuddiagnoser” hysteri, schizofreni och paranoia tolkas utifrån vår tids postmoderna tradition av identitetspolitik och feministiska tankeströmmar (kön, kropp, sexualitet, klass, queer). Huvudtemat är kvinnlig galenskap, vad är galet? Hur har idétraditionens tankar och föreställningar om kvinnors galenskap inverkat på våra uppfattningar om dem? Många fördomar måste raseras.

Med postmodernistiska teorier och läs-metoder blir resultatet sådär fritt och svävande som man kan förvänta sig. Det behöver förvisso inte vara fel, men känner man inte till dessa konstnärssjälar sedan innan kan det vara svårt att få ett bra grepp.  I mångt och mycket håller jag med i den kritik som framförs i Göteborgs-Postens recension av boken. Recensent Lisbet Larsson summerar bra:

Samtidigt är det omöjligt att läsa om kvinnorna i Den sårade divan utan att komma ihåg de konstverk som de skapade. Genom sitt djärva sätt att bryta med konventionerna var de litteraturens och konstens förnyare. Och jag skulle säga att hur instruktiv Karin Johannisson än är när det gäller att få oss att se och förstå det existentiella minfält de beträdde så lämnar hon oss helt i sticket när det gäller att förstå denna gåta.

Ibland kan det vara direkt knivigt att ta del av utdragen ur patientjournalerna när ingen uppföljning eller djupare förklaring till utdraget kommer. Jag upplevde det som lite förvirrande och kanske även något utlämnande av deras liv trots att de allesammans varit avlidna länge. Oavsett så hoppas jag att avslöjandena i boken kan komma framtida litteraturforskare till nytta. Förhoppningsvis kan också framtida biografiker av Krusenstjerna, Hjertén och Sachs hämta något ur boken. Angående titeln så läste jag titeln fel första gången jag såg boken. Jag läste divan istället för divan, som i diva. Ja, förmodligen ett freudianskt feltänk. Jag associerade väl till kända kvinnor som bytt åsikter om litteratur och kultur till skenet av en skrivande analytiker och legat på varsin soffa i ett illa belyst rum hos sin psykoanalytiker medan de pratat om sina egna problem.

I bokens notkapitel uppges att det är en tysk utställning med titeln ”Die verletzte Diva: Hysterie, Körper, Technik in der Kunst der 20. Jahrhunderts” (2000) som inspirerat till namnvalet. Jag själv tänkte ganska mycket på Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the nineteenth-Century Literary Imagination (1979) medan jag läste. Den handlar mycket om kvinnliga författares försök till identitetsskapande under den viktorianska epoken. Jag sökte flitigt i notkapitlet efter titeln, men lyckades inte finna den. Ibland stort mörker. Ibland nyttjade de även sina diagnoser till att vinna fördelar som t ex Agnes von Krusenstjerna som patient fick använda sina egna kläder och klaga över osexiga sjuksköterskor. Nelly Sachs trivdes på Beckomberga trots elchocksbehandlingar kunde hon ägna sig åt skrivandet som hon såg som ett arbete till överlevnad. Hon hade det bästa och varmaste rummet på avdelningen. Sachs upplevde Beckomberga som en ”stor trygghet” då hon i sin vardag hade stora problem med vanföreställningar och förföljelsemani.

Det är utifrån patientjournalerna som Johannisson arbetat fram kvinnan bakom diagnosen. En människa är alltid större än den diagnos den bär med sig. Diagnosen behöver inte alltid vara ett hinder den kan även användas på ett positivt sätt av patienten. Förstås ligger mycket tolkning bakom slutsatserna. Det presenteras också tre olika fallberättelser. För ett känsligt öga påminner det lite om hur fallberättelser brukar presenteras i t ex Freuds verk. Detta faktum konstaterades även i Lisbet Larsson recension i GP.

Jag är främst bekant med Agnes von Krusenstjerna och den långa romansviten Fröknarna von Pahlen. Den läste jag som tonåring, med allt som det innebar. Det mesta som jag läst av Krusenstjerna läste jag i tjugoårsåldern, så även Den blå rullgardinen (som startar upp romansviten om Fröknarna von Pahlen) och Tonys läroår. Den sistnämnda påminde mig ganska mycket om Colette och Claudine i skolan. Förmodligen för att temat är det samma. Förhoppningsvis kommer Den sårade divan : om psykets estetik av Karin Johannisson (inbunden, 2015), om dessa kvinnor också öka på intresset för vad de skrivit och skapat.

Något jag noterade under läsningens gång var de återkommande bitarna till Karin Boye. De återkommer på ett par sidor. Det är intressant och utmanande. Kanske fanns ursprungligen en önskan att skriva även om henne? Jag önskar professor Karin Johannisson ville skriva mera om Karin Boye framöver. Låt inte pennan tystna.

Boken är läsvärd för alla som på något sätt är intresserade av dessa kvinnors liv och litterära alster. Den går också in i beskrivningar av 1920- och 1930-talets svenska och internationella kulturscener.