Nya textfynd relaterade till Dödahavsrullarna återfunna i mars 2021

Nya bibliska textfragment har återfunnits av arkeologer i den judeiska öknen söderut om Jerusalem. Den 16 mars 2021 återfann en grupp israeliska arkeologer nya fragment med biblisk text. Det är alltså en fråga om nya sensationella fynd som inte gjorts sedan fynden av Döda havsrullarna i området. Och även om textfragmenten är mycket små har forskarna lyckats med att pussla ihop bitar av text. 

Fragmenten som nu återfunnits är skrivna på grekiska. De är dock inte direkta översättningar av Septauginta. Gudsnamnet är det enda ord som ej blivit översatt till grekiska. Fynden är relaterade till följande bibliska böcker:

Sakarja 8:16-17 (nedan återgett efter Svenska Folkbibelns övers. 2015)

Men detta är vad ni ska göra:
        Tala sanning med varandra,
    döm rätta domar i era portar,
        domar som ger frid.
17 Tänk inte ut ont mot varandra
        i era hjärtan
    och ha inte kärlek till falska eder,
        för allt sådant hatar jag,
            säger Herren.

Nahum 1:5-6 (nedan återgett efter Svenska Folkbibelns övers. 2015)

Bergen darrar för honom
        och höjderna smälter.
    Jorden bävar för hans ansikte,
        världen och alla som bor där.
6 Vem kan bestå inför hans harm,
    vem kan uthärda
        hans vredes glöd?
    Hans vrede brinner som eld
        och klipporna spricker
            inför honom.

Textfynden går att relatera till redan kända rullar som tidigare återfunnits på platsen. 

Jag har skrivit om Dödahavsrullarna tidigare på den här bloggen.

Fragmenten återfanns i Skräckens grotta, the Cave of Horrors, som är en tidigare utgrävd plats. Mann fann då att grottan innehöll resterna av ett 40-tal individer som gömt sig undan för de romerska soldaterna i området. Troligen var männen och kvinnorna flyktingar efter det kända Bar Kochba upproret, ca 132-136 enligt vår tideräkning. Upproret mot Romarriket är även känt som det tredje judisk-romerska kriget och är väl dokumenterat i flera historiska källor. Upproret leddes av Simon bar Kochba och upproret var till en början framgångsrikt och ett 50-tal fästningar erövrades judarna (däribland Jerusalem som intogs år 134), men Simon Bar Kokhba besegrades och tros ha dräpts 18 månader senare. 

Grottan är mycket svårtillgänglig och arkeologer utforskade den redan under 1960-talet. I samband med de senaste textfynden återfanns även en mer eller mindre intakt flätad korg som efter datering med hjälp av karbonmetoden uppges vara omkring 10.000 år gammal. Detta fynd gör den nästan intakta korgen till den nu äldsta i världen. I samband med utgrävningen i mars 2021 återfanns även lämningarna av ett 6,000 år gammalt barn. 

Bild till vänster: Frimärke med Simon Bar Kochba, Israel (källa: wikipedia.org)

Nedan: Ett klipp från BBC News snabba nyhetsrapportering kring fynden gjorda i mars månad 2021. 

Källor

https://www.theguardian.com/world/2021/mar/16/israeli-archeologists-find-new-dead-sea-scroll-fragments

https://www.christianitytoday.com/ct/2021/march-web-only/new-dead-sea-scrolls-discovery-bible-translation-israel.html

Wikipedia.se

Wikipedia.org

Ramses II:s tempel "Abu Simbel" och återupptäckten 1813

Ramses II påbörjade omkring 1244 före vår tideräkning ett tempelprojekt i Övre Egypten som skulle tillägnas gudomen Amon. Byggprojektet startade nära Nilfloden i Nubien.

Historiskt blev platsen känd som Ramses II:s tempel. Han lät uppresa hela sex stycken klipptempel i Nubien. Ramses II:s långa regeringstid gjorde detta möjligt och inuti templet finns han själv som staty föreställande guden Osiris. Templens syfte var att politiskt markera mot Egyptens sydliga grannar. De var inte enbart kultplatser för de tjänade även den politiska propagandan eftersom Egypten var en stormakt under Ramses II levnad. 

Men historiens gång och tidens rand skulle komma att täcka över Ramses II tempel med hjälp av glömskan och ökensanden. Historikerna vet idag att redan under 600-talet före vår tideräkning, så täckte sanden statyerna upp till knäna. 

Ovan en skiss av hur det ser ut inuti Abu Simbel. Längst in finns ytterligare några avbildningar av gudomar uthuggna direkt ur självaste berget. Wikipedia upplyser oss om att templets axel var lagd på så sätt att två gånger om året, nämligen den 20 oktober och 20 februari, så skulle solens strålar nå in i helgedomens innersta rum och därmed belysa gudomligheterna. Alla gudomarna hamnar i ljus utom dödsrikets gudom, Ptah, som ligger i ständig skugga.

Det blev först år 1813 som den schweiziske orientalisten Johann Ludwig Burckhardt (1784-1817) återfann den översta frisen på huvudtemplet. Burckhardt berättade om sin upptäckt för den italienska upptäckaren Giovanni Belzoni (1778-1823), som även reste till platsen. Belzoni klarade dock inte att gräva fram templets ingång, men han återkom 1817 och avlägsnade samtidigt en del fynd från platsen. Idag bär den lilla byn som tillhandahåller tempelkomplexet Abu Simbel och platsen ligger 280 km söderut om Aswan och inte långt ifrån Sudans gräns. Man kan lätt förvirras av begreppen Övre och Nedre Egypten. Det är norra gränsområdet mot Medelhavet, Nildeltat och väst som kallas för Nedre Egypten medan Övre Egypten ligger betydligt längre söderut. Kända historiska platser såsom Luxor, Karnak, Thebe, Koptos, Abydos, Konungarnas- och drottningarnas dal med sina omfattande begravningskomplex återfinns i Övre Egypten.

En legendbildning uppstod som handlade om att det var en ung pojke vid namn Abu Simbel som ledde fram västerlänningarna till platsen. I samband med det stora och omfattande byggandet av Assuandammen så måste Abu Simbels tempel flyttas för att inte dränkas av Nilflodens vatten. Återigen hotades statyerna och templet av förstörelse, men man lyckades rädda templet genom att bit för bit frakta bort stora delar av det. Detta projekt blev mycket kostsamt. Idag är Abu Simbel med på UNESCOs omfattande världsarvslista. 

Nedan gudomen Amons hieroglyfer.

Källor 

Wikipedia.org 

Om Mesha-stelen och de mytomspunna moabiterna

Jag fortsätter i det här inlägget att skriva om lite mer spännande arkeologiska fynd, tyvärr inte dagsfärska, men det kan kanske trots allt intressera någon läsare. Idag skriver jag om Meshastelen och om Bibelns moabiter som vi tyvärr fortfarande inte vet alltför mycket om.

Fyndet av Meshastelen år 1868

Mesha-stelen är namnet på en viktig monumental inskription som hittades 1868. Inskriptionen är utförd på det moabitiska språket och inmejslat på en stor och svart sten av basalt. Stelen tillverkades ca år 840 före vår tideräkning. Den befinner sig numera för allmän beskådan på Louvren i Paris. 

Men hur gick det egentligen till när Meshastelen upptäcktes? Stelar restes ju för att markera gränser eller gravar; och på dem markerades att man ville ära gudar eller härskare och deras bedrifter. Fyndet gjordes 1868 av den franske arkeologen Clermont-Ganneau (1846-1923) som genom skickliga diplomatiska handläggningar med beduinstammar i området lyckades spåra upp delar av stenen. 

Bild ovan av hur Meshastelen ser ut idag med dess många lagningar (källa: Wikipedia.commons).

Beduinerna hade nämligen tagit isär stenen i bitar och försökt att sälja av delarna på svarta marknaden. Även om de ville tjäna en hacka så kom med tiden fler bitar att upptäckas och även efter Clermont-Ganneu tillkom nya fragment. Clermont-Ganneau förvärvade två av de största bitarna och andra fragment; senare följde andra efter med nya fynd. På grund av Clermont-Ganneaus framställningar av hela stelen kunde experter sammanföra fragmenten och fylla i luckorna.

Inskriptionen berömmer kung Mesha av Moab som segrat över Israel. På själva stelen nämns viktiga historiska händelser i landet Israel och bibliska personer; däribland Omri som var dåvarande kungen av Israel. Mesha själv omnämns i Gamla testamentet (2 Konungaboken 3:4-7). Omri som även var kung Ahabs far, men även hänvisningar till stammen Gad och till och med YHWH förekommer!

Meshastelen är även unik ur ett annat perspektiv. Den är numera en av tre existerande stelar som uttryckligen nämner Bibelns kung David vid namn. Kungen av Mesha skryter nämligen med att han genom sin seger tagit betesmark från huset David och att han där placerat ut sina egna herdar. Roten som bildar namnet David är D-V-D, men en stavelse saknas trots allt i namnet vilket förstås ger upphov till viss osäkerhet. Det är inte heller alla som accepterar "David" som giltig utläsning. Den 31 linjen på stelen där roten d-v-d förekommer rekonstruerades år 1994 av den franske arkeologen André Lemaire som påpekade i en intervju med tidningen "Watch Jerusalem" (2018.06.30) att även om det saknas en stavelse, så är det svårt att få det till något annat än att det är just namnet David som avses. 

Framförallt bekräftar fyndet av Mesha-stelen moabiternas historia.

Moab var belägen på en platå cirka 910 meter över Medelhavet, eller 1300 meter över Döda havet och steg gradvis från norr till söder. I norr finns ett antal långa, djupa raviner och berget Nebo, känt som platsen för Moses död (5 Mos 34: 1–8). Bibeln beskriver flera konflikter mellan moabiterna och Israel. De fanns i områden som idag tillhör Jordanien. Deras rike varade omkring 1200 till år 400 före vår tideräkning och det finns flera arkeologiska lämningar efter dem. På en stor pelare i templet Luxor i Egypten omtalas moabiterna såsom ett folk erövrat av farao Ramses II. 

Den franske arkeologen Clermont-Ganneau (1846-1923). Han lyckades sammanfoga de största delarna av meshastelen, men fler bitar skulle med tiden tillkomma. Bildkälla: Wikipedia.commons.

Det är inte bara Meshastelen och Bibeln som ger belägg för deras existens. Kulturellt var moabiterna högstående i och med att de hade skriftspråk och de dyrkade en gud vid namn Chemosh. Chemosh är också omnämnd på Meshastelen. 

Moabiterna i Gamla testamentet 

Enligt 1 Mosebok 19: 30–38 var moabiternas stamfader Lot. Han fick barn med sina döttrar som överlevde förstörelsen av Sodom och Gomorra. Döttrarna bestämde sig för att fortsätta sin fars linje genom att skaffa barn med sin far. Den äldsta dottern fick honom full för att underlätta gärningen och Moab blev gravid. Den yngre dottern gjorde detsamma och födde en son vid namn Ben-Ammi, som blev förfader till ammoniterna.

Slaget vid Ziz är det sista viktiga datumet i moabiternas historia, som det har blivit upptecknat i Bibeln. Under året som Elisa dog så invaderade moabiterna Israel (2 Kung 13:20) och de hjälpte senare Nebukadnessar i sin expedition mot Jojakim (2 Kung 24: 2).

Även om anspelningar på Moab är vanliga i profeternas böcker från Gamla Testamentet (Jes 25:10; Hes 25: 8–11; Amos 2: 1–3; Sefanja 2: 8–11), och även om två kapitel i Jesaja (15 och 16) och en av Jeremia (48) ägnar sig åt "Moabs börda", ger de sammantaget mycket lite information om landet. Dess välstånd och stolthet, som israeliterna trodde orsakade Guds vrede, nämns ofta (Jes 16: 6; Jer 48: 11–29; Sefanja 2:10), och deras förakt för grannen Israel noteras mer än en gång uttryckligen (Jer 48:27). Noterbart är även hur moabitiskan Ruth i Bibeln konverterar till sin israeliska svärmors religion och blir judinna. Genom Ruths efterlevande ska enligt traditionen Messias komma. Hon var också direkt besläktad med kung David.

Källor

Bibeln, det Gamla testamentet. Olika referenser till bibelcitat.

Watch Jerusalem, "Mesha Stele", 2018.03.30. 

Wikipedia.commons

Wikipedia.org

Lützen 1632 - en av våra bemärkelsedagar i kalendern

Jag skrev tidigare här på bloggen om Agneta Horn och fortsätter göra nerslag i svensk 1600-talshistoria. Idag är det den 6 november och allmän flaggdag i Sverige och Finland till minnet av kung Gustav II Adolf. Han stupade ju denna dag vid slaget vid Lützen i Tyskland år 1632. Det ska ha varit en dimmig dag och konungen hade ju även anförskaffat sig en ny häst vid namn Streif som han kanske var lite styrovan med. Ur bokhyllorna har jag tagit fram Bo Erikssons fina arbete om slaget vid Lützen. Titeln "Lützen 1632  - Ett ödesdigert beslut" utgavs 2006 av bokförlaget Norstedts. Men boken handlar inte enbart om just denna ödesdag. Eriksson ger en inledande bakgrund till själva Vägen till Lützen som är mycket omfattande och tar upp stormaktstidens utrikespolitik, dess krig och hur krigen påverkade samhällets ekonomi och  kultur på hemmaplan. Den militärhistoriska biten kring Lützen ger en överblicksbild av vad som hände därute på slagfältet nära staden Leipzig. Den svarar även på frågan vem som egentligen vann slaget. Den sista delen av boken, Vägen bort är en mycket kortfattad beskrivning av vad som hände efter slaget.

När jag bodde i Stockholm brukade jag besöka Livrustkammaren på denna dagen. Det går också att fira dagen med Gustav II Adolf bakelse. En tradition som funnits sedan 1850-talet och som ska ha uppfunnits i Göteborg i samband med invigningen av Gustav II Adolfstatyn på torget. Det finns dock ingen standardmall för hur bakelsen ska se ut och det finns många varianter. I avisen "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning" kunde man 1854 läsa följande om bakverkstraditionen nära juletiden: 

"Man finner här artiklar, vilka kunna kallas verkliga små konstverk i sitt slag, som t.ex. små avbildningar av Gustav Adolfsstatyen, medaljonger innehållande kopior av kända genremålningar, utförda i choklad och socker etc." 

Recension av Heroes (2018) författad av Stephen Fry

Nu är det åter höst och snart kommer vintern. Jag har lagt en särskild hög med brittisk litteratur vid sidan om tidningsstället på vardagsrumsgolvet. De flesta av er är kanhända redan bekanta med alltiallomannen Stephen Fry som numera är både comedian, regissör, filmstjärna, poddare och författare. Fry tycks ha hunnit med väldigt mycket i sitt liv.  Personligen tröttnar jag aldrig på att läsa om myter och legender från världens alla hörn. Fry har i boken Heroes : Volume II of Mythos (2018) fokuserat på grekernas myter om hjälten. Tilläggas bör att den är helt självständig från sin föregångare Mythos som utgavs litet tidigare. "There are heroes - and then there are Greek heroes." Fry är munter i sin framställning och presentation av hjälterollen och hjältedåden i de grekiska legenderna. Det känns trevligt. 

Boken är en utmärkt och lättsam introduktion följd av kartor, personbeskrivningar. Boken avhandlar främst berättelsen om Perseus, Herakles, Bellerophon, Orfeus, Jason, Atlanta, Oidepus, samt avslutningsvis Theseus. Västerländska målningar i färg från olika tidsepoker får tolka den konstnärliga framställningen genom tiderna.

En läsvärd bok väl värd att spara för återkommande läsning!

Samaritanerna lever ännu vidare vid det heliga berget Gerizim

 I detta blogginlägg skriver jag om den lilla etniska gruppen samaritaner, eller samarierna som än idag lever vidare om än i ett begränsat antal mitt i den politiska och etnoreligiösa smältdegeln på Västbanken. I det lilla geografiska området som omfattar det heliga berget Gerizim har de existerat i mer än 2000 år. Många känner idag igen ordet "samarit" och "samarier" från Nya Testamentet i Bibeln. Där finns några berättelser som berättar om dem i positiva ordalag. Men gruppen har en lång historia bakom sig och finns omnämnd i både judiska och kristna källor. 

Ett romerskt mynt från antiken som visar samariernas heliga berg Gerizim. (Bildkälla wikipedia).

Samariernas huvudstad var belägen cirka 75 kilometer norr om Jerusalem och kallades för Samaria under senantiken. Shamerim (שַמֶרִים) är det hebreiska namnet för gruppen och det ordet kommer från det hebreiska verbet att vakta och att bevaka. Det som vaktas är förstås de Fem Moseböckerna (Torah). År 722 f.Kr. gjorde assyrierna slut på samariernas självständighet. Assyrierna intog Israel och förde bort delar av dess befolkning, israeliterna, i fångenskap i Babylon. Riket Israel förstördes och Salmanassar V, assyriernas konung, lät människor från andra länder bosätta sig där. Jerusalems tempel förstördes av babylonierna år 586 f. Kr. I samband med kristendomens uppkomst och under Bysans marginaliserades gruppen kraftigt. De är även kända under den arabiska beteckningen al-Sāmiriyyūn. Under medeltiden och i samband med Islams uppkomst så blev samarierna under 700-talet arabisktalande. Några av deras viktigaste religiösa urkunder är skrivna på arabiska.

Ytterligare en intressant aspekt är att de faktiskt delar DNA med många muslimer i närområdet vilket styrker deras identitet och naturliga anknytning till området. Det finns även några intressanta dokumentärer där samarier berättar om sina liv, sin familjehistoria och om svårigheter att leva vidare som etnisk minoritet mitt emellan två dominerande religioner rabbinsk judendom och sunnitisk islam. 

Bild från wikipedia visar en vägskylt på hebreiska och arabiska som visar vägen till en av samariernas bosättningar nära det heliga berget Gerizim. Man ska inte heller glömma bort att gruppen har ett eget skriftpråk också (samaritansk hebreiska).

Samariernas religion är monoteistisk och baseras helt på de fem Moseböckerna. De erkänner inga andra skrifter ur Tanakh (Gamla Testamentet) annat än de fem Moseböckerna. En egen version av Joshuas bok finns, men den tillskrivs inte gudomligt ursprung. Samarierna har dessutom egen halacha (om hur religionen och olika ritualer ska tolkas och praktiseras, exempelvis vid omskärelse, giftermål, begravning, konvertering); de har en egen liturgi med olika böner och egna legendariska berättelser kring de mest framstående bibliska personligheterna som återfinns i Torah. Dessa berättelser kan jämföras med den rabbinska traditionens midrash. Precis som den rabbinska judendomen firas flera religiösa högtider som finns omnämnda i Torah. Pesach, påskfirandet på berget Gerezim är den främsta högtiden och då offras under högtidliga former det årliga påsklammet. 

Man räknar även omer, de dagar som följer mellan de bibliska högtiderna. Familjerna firar och äter tillsammans. Sabbaten är förstås också en viktig återkommande högtid och man följer de bibliska reglerna kring mat. Moses är den främste profeten till vilken Gud gav lagtavlorna. Torah existerade före begynnelsen är några av deras principer. Den samariska versionen av de fem Moseböckerna är den enda gudomligt inspirerade texten och inga andra bibliska böcker erkänns. Den samariska Pentateuken skiljer sig på cirka 6,000 versställen från den rabbinska textversionen (Masoretiska texten) av Moseböckerna. Skillnadena ligger främst i grammatiska utläsningar och tolkningar av ord. Men i den samariska pentateuken (SP) finns exempelvis berget Gerezims helighet betonad. Berget är den heligaste platsen, inte Moriah berg eller staden Jerusalem. Denna fråga om platsens helighet var också den avgörande när gruppen splittrades från judendomen. Några bibliska referenspunkter kan skönjas i  5 moseboken 11:29; 27:12; Josua 8:33. Av Israels ursprungliga tolv stammar anser sig samarierna komma från Efraim och Mansses stammar. Från denna stam kommer Messias att framträda i en apokalyptisk framtid.  Det var först under 1600-talet som västvärlden fick kunskap om den samaritiska versionen av de fem Moseböckerna. Detta är en mycket sen upptäckt! Textspår i form av fragment har även hittats från den samariska pentateuken i samband med dödahavsrullarnas upptäckt. 

Samarierna är idag en knapp minoritet på knappt 800 personer och de flesta familjerna lever omkring området vid Västbanken men även i Holon finns familjer. Av vad man förstod ur dokumentären kommer familjerna belägna på Västbanken bra överens med sina muslimska grannar  men ibland kan missförstånd och okunskap om den andre bli till en nackdel. De har det inte heller så lätt politiskt eftersom gruppen är arabisktalande och i många avseenden kanske identifierar sig mer med sina muslimska grannar i området. Då gäller det förstås kulturella värderingar och inte religiösa värderingar. Samarierna är ju mycket tydliga med sin religion och vad de tror på. En positiv sak som på sikt kan bidra till deras överlevnad är en välkomnande syn på konvertiter till religionen. Många kvinnor har från de gamla länderna i forna Östblocket flyttat till Israel och gift sig med samariska män efter att ha genomgått konvertering enligt samarisk religiös lag. Det är ändå fantastiskt att en såpass marginaliserad grupp lyckats överleva intill våra dagar och även om svårigheter finns tycks utsikten ljus och framtiden positiv. På olika sätt och i olika sammanhang är det bra om samarierna fortsatt blir erkända och uppmärksammade.

Pesach, samarierna firar påsken på berget Gerizim (bild från Wikipedia).

Källor/ dokumentärer och repotage som finns tillgängliga på YouTube.com

Samaritan (2018) - prisbelönad dokumentär om samarierna idag.

Intervju kring frågor om hälsa och överlevnad som en liten, men kämpande minoritet. Uppmärksammat av Al Jazeera.

Övriga källor

Wikipedia.org

Youtube.com

Recension : Liljegrens Winston Churchill Del 1 och 2 (2013)

Nu var det ett tag sedan jag bloggade, men jag har ännu inte givit upp denna syssla helt. Idag är jag åter inne på ett av mina favoritområden, historia. Denna bokrecension kommer att handla om författaren Bengt Liljegrens biografi över Winston Churchill (2013). Jag har den i skrivandets stund framför mig. Jodå, här ligger den läst. Ett litet lustigt utvalt Churchill-citat får inleda den första delen. Ska vi utgå ifrån att Liljegren antar böckerna endast blir utsatta till prydnad på var mans bokhylla och inte lästa? Jag har återvunnit citatet annorstädes och återger det i original: 

“If you cannot read all your books...fondle them---peer into them, let them fall open where they will, read from the first sentence that arrests the eye, set them back on the shelves with your own hands, arrange them on your own plan so that you at least know where they are. Let them be your friends; let them, at any rate, be your acquaintances.”

Det var tänkvärt sagt av bokälskaren Churchill. Han hade andra hobbies också förutom att läsa och skriva, som t.ex måla tavlor och mura väggar. Biografin antyder vid en första blick ett "monumentalt" upplägg och har blivit utgiven i två pocketdelar av förlaget Historiska Media. Båda upplagorna har omslag med porträtt av den yngre respektive åldrande statsmannen. Kan nog upplevas lite traditionellt. Första delen omfattar åren 1874-1939 och del två åren 1939-1965. Det indikerar att Liljegren valt att jobba med Churchills liv utifrån Andra världskrigets katastrofala inverkan på historien och han delar helt sonika in den biografiska kronologin därefter. Andra världskriget får bli den avgörande händelsen som definierar huvudpersonens liv i det här upplägget.

Prologen i första delen börjar kring omständigheterna kring Winstons begravningsgudstjänst i London 1965. Jag har hittat filmklipp från just den dagen med begravningskortegens färd genom London. Tar du fram din mobil och scannar taggen på sid 16 i första delen kommer du också fram till scenerna. Jag återger dock filmklippet från British Paté här.

Uppläget blir därmed en slags cirkelkomposition. Därefter följer en traditionell biografisk struktur med barndomsåren beskrivna. Churchill föddes som bekant in i den brittiska aristokratin. Många förfäder hade utmärkt sig på både slagfältet och den politiska arenan. Det var från början att likna vid en nästintill utstakad karriär. Tittar man på tidiga bilder av Churchill så kan man skönja något av den självmedvetna redan hos barnet. Han trivdes dock inte i skolan och på internat. Erfarenheten därifrån tycks ha skapat både oro och ängslan. Kanske upptäcker familjen redan under hans unga år fröet till en kommande psykisk ohälsa som vuxen. Det har diskuterats om Winston Churchill kan ha varit bipolär. Efter skoltiden gick han in i armén och hamnade i Sydafrika. Där blev han under dramatiska former tillfångatagen men han lyckades rymma. 1900 var han tillbaka i England och valdes in i parlamentet.

Förutom den politiska karriären så var Winston Churchill nästan maniskt kreativ i sitt levnadssätt. Han läste och skrev oerhört mycket, författade flera böcker, skrev tidningsartiklar och brev. Vi får inte glömma att han 1953 fick Nobelpriset i litteratur och den meriten är det nog idag inte många som kan sammankoppla honom med. Han blev även känd som en stor talare och kunde uttrycka sig väl i de mest kritiska stunderna i Europas historia. Ett av de mest kända är krisen juni månad 1940 när Storbritannien hotades av Nazityskland. Då gav han sitt kanske mest kända tal i parlamentet "We shall fight on the beeches". Landet stod inför en hotande tysk invasion. Det finns många kända citat av Churchill som ännu lever kvar i det kollektiva medvetandet. Lägg även till det konstnärliga intresset och tavelmålandet. Det mesta av de politiska talen finns också att tillgå online. Den som önskar fördjupa sig kan ha god nytta av att besöka http://www.churchillarchive.com/ 

Där finns mycket bevarat och tillgängligt tack vare digitaliseringen.Jag har också undersökt Liljegrens källor och de består av Churchills egna biografiska arbeten och Oxfordhistorikern Martin Gilberts omfattande Churchillforskning. Men överlag är skrivprocessen att likna vid ett svepande. Det blir mest fokus på människan Churchill, inte det politiska livet och dess konsekvenser ur ett utrikespolitiskt perspektiv. Visst är det lätt att instämma i bilden av Winston Churchill som hjälte och stor statsman särskilt i bekämpandet av Nazityskland. Men det finns även andra händelser kopplade till Churchills politiska karriär som är mindre smickrande. Det finns luckor som Liljegren hoppar över. Krisen och svältkatastrofen i Bengalen 1942-43 nämns inte trots att den är känd och dokumenterad. Därför blir det fyra starkt lysande stjärnor av fem möjliga.

Sprängningen av profeten Jonahs grav i Nineveh

Detta blogginlägg kommer fokusera på en arkeologisk nyhet som är kopplad till vår bibliska historia. Ingen av oss har väl undgått hur den islamiska terrorstaten daesh härjat sönder Irak och Syrien under de föregående åren. Daesh ägnade sig även åt ett aktivt folkmord på de kristna yazidis i området och rensade hela Ninevehslätten på kristna vars hus och egendomar de först lät märka med den arabiska konsonanten nun, en kortning av det arabiska ordet för kristen Naṣrani (nasaré) innan mördandet började.

Förutom sina olagliga krig i Syrien och Irak lät daesh även plundra och vandalisera det irakiska folkets kulturarv och arkeologiska skatter. Antingen såldes dessa för att finansiera terrorsektens krig eller så förstördes de i syfte att håna befolkningens historia som också via det judisk-kristna arvet även är västerlandets historia. Detta var förstås en medveten strategi av daesh. I flera fall var även statyer och minnesmärken haram, enligt daeshs egen islamtolkning och det var därför rätt att förstöra dem. Enligt en intervju gjord av iraqi.com (juli 2014) har en polisman i Mosul lämnat följande redogörelse för daeshs härjningar:

“They torched 11 churches and monasteries out of 35 scattered across the city of Mosul, and hours later destroyed statues of poets, literary and historical figures of which Mosul has long been proud,” he said.

Förutom förstörelsen av de kristnas heliga platser utplånades många shiitiska och sunnitiska moskéer; samt platser kopplade till sufiska helgedomar. Men en intervju med en ortodox präst i Nineveh som gjorts av iraqi.com klargör även att daeshs krig inte lyckats förstöra den broderliga samhörigheten mellan muslimer och kristna som funnits där sedan lång tid tillbaka. Några judar finns inte kvar i dagens Mosul då samtliga fick fly för sina liv redan 1948, då i rädsla för muslimska progromer och på grund av det Israelisk-Arabiska kriget. 

Sprängningen av profeten Jonahs grav

Den 24 juli 2014 kom det alltså till allmän kännedom att daesh sprängt sönder profeten Jonahs grav i Mosul. För att förtydliga bloggrubriken ska jag även nämna att Nineveh är en del av Mosul. Det är också stadsdelen som den bibliske profeten Jonah skickades till enligt den profetbok i Tanakh (Gamla Testamentet) som bär hans namn. Han vördas också inom islam där han nämns några gånger i Koranen. Enligt daesh stränga islamtolkning var dock hela gravplatsen haram och måste förstöras trots att muslimer och kristna i området vördat platsen under flera århundraden.


Både judendomen och kristendomen är äldre än islam och jag kommer fortsättningsvis i inlägget mestadels fokusera på den judisk-kristna traditionen i fråga om religiösa tolkningar av Jonah därför att det arkeologiska fyndet under gravplatsen, som förvisso varit en moské i flera hundra år är mycket äldre än islam.


Bild: Profeten Jonah predikar för folket i Nineveh.//fair use

Enligt Gamla Testamentet var Jonah en profet som skickats av Gud för att predika för folket i Nineveh. Den rabbinska litteraturen identifierar Jonah med den Jonah som kallas för Amittajs son i Andra Konungaboken 14:25. Han är också en av judendomens 48 erkända profeter, där Moses erkänns som den främste bland alla profeterna.

Den moderna textforskningen angående Bibelns och Koranens berättelser om profeten Jonah

Den moderna textforskningen kring religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen tar inte hänsyn till religiös övertygelse utan arbetar på ett vetenskapligt sätt när det gäller att datera och utvärdera gamla texter och deras ursprung. Det är fullt möjligt att det funnits en historisk person som hette Jonah, men detta kan man inte med säkerhet verifiera. Dessutom är Jonahs bok såpass full med satir att det förvånat forskarna i modern tid hur rabbinerna kunde låta boken ingå i den litterära profetkanon. Enligt Hirsch & Buddes artikel om Jonahs bok i den omfattande litterturen somm finns med i Jewish Encyclopedia (1906) är berättelsen en så kallad midrash. Vidare konstateras följande om textens ursprung:

It has long since been held that it is one of the latest books of the Hebrew canon. This is proved in the first place by the language, as considered lexically, grammatically, and stylistically (comp. on this point the commentaries, and books like S. R. Driver's "Introduction"). Only Esther, Chronicles, and Daniel are of later date. Again, the way in which Nineveh is referred to shows that the city had long since vanished from the face of the earth and had faded into legend (comp. iii. 3). The King of Nineveh, also (iii. 6), could have been referred to only in a late myth; and the legendary atmosphere of the whole story, from beginning to end, is in accord with the length of time that had elapsed since the events recounted took place.

Enligt den historisk-kritiska forskningen är profeten Jonah en icke-historisk berättelse som kan tolkas som en satirskrift och är ur ett texthistoriskt perspektiv av ett yngre tillkomstdatum än flera andra texter som idag ingår i den judisk-kristna kanon, dvs judendomens Tanakh eller de kristnas Gamla Testamentet. Egentligen två olika beteckningar för samma böcker. Förmodligen tillkom Jonahs bok enligt dagens forskning under de persiska akemeniderna som hade ett blomstrande rike under 556 f.Kr.–330 f.Kr. Akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till de persiska storkungarna. En av dess mest framträdande kungar var Dareios I.

För min egen del följer jag forskningens övertygelse om att Jonahs bok i Bibeln är en berättelse, ett narrativ fyllt av ett spännande symbolspråk och liknelser som sedan kom att tolkas separat av judar och kristna till att passa deras teologi. Koranen har inte gett Jonah någon surah, men han nämns några gånger och Koranen tycks känna till att Jonah i berättelsen svaldes av den stora fisken.
För att bli ännu mer specifik i avgränsande syfte är de arkeologiska rester i form av palatsbyggnader under gravplatsen lämningar som också relaterar till Israel och det judiska folkets historia.

De arkeologiska resterna som kom fram i ljuset relaterar till historiska händelser som även finns beskrivna i på flera ställen i den antika litteraturen och i Bibeln.

Terroriststaten Daesh försökte förstöra 2000 års historia, men de misslyckades!

Källor

Akameniderna - wikipedia.org

Hirsch, Emil & Budde, Karl. The Book of Jonah. Jewish Encyclopedia, 1906.

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av profeten Jonahs grav och det arkeologiska fyndet under gravplatsen.)

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av flera sunnitiska och shiitiska moskéer runtom i Mosul)

iraqinews.com

(artikel om hur medlemmar i terrorsekten daesh lät piska irakier som offentligt protesterat mot sprängningen av profeten Jonahs grav. Obehagliga bilder!)

Jewish Encyclopedia - Olika artiklar, utgåvan är från 1906.

wikipedia.org [artiklar; bilder]

Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Nicolai Sinai (2017). En ny fackbok om Koranen som text i ett religionsvetenskapligt sammanhang

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat litteratur av flera kända tyska islamologer. Idag har turen kommit till Nicolai Sinai och hans bok "Der Koran - Eine Einführung", från 2017 och utgiven av förlaget Reclam. Tyvärr är boken av någon outgrundlig anledning och i likhet med annan internationell facklitteratur om Koranens ursprung, inte översatt till svenska. Här i Sverige får vi fortfarande nöja oss med med de gamla Uppsalateologernas något utdaterade Koranforskning från det tidiga 1900-talet eller icke-disputerade Karens Armstrongs "islamforskning". Det tycker jag är trist.

Dessutom borde det ligga i allmänhetens intresse att få veta mera om andra kulturer och religioner genom kunskapens väg avdramatisera religion med hjälp av vetenskapliga fakta kring textens historia och tillkomst. Denna bok är alltså en inledning och tar upp en del av de frågor som jag tagit upp i andra böcker jag recenserat här, bland annat Hartmut Bobzins böcker om islam och Koranen. Därför finns likheter mellan författarna, men skillnaderna i mina litteratururval består egentligen av vilka områden de väljer att belysa.

 Koranen - Ett stycke arabisk poesi från senantiken


I detta inlägg tänkte jag anknyta till min tidigare bloggpost om Theodor Nöldekes schema över surornas tillkomst. Förhoppningsvis kan min läsare följa med i forskningsutvecklingen sedan Nöldeke. Sinai har nämligen lagt upp ett schema kring hur man idag tror att surorna kommit till. I likhet med de bibliska texterna har forskningen kunnat lägga fram att Korantexten efter Uthman inte är någon fullständig text. Att korantexten innehåller tillägg av verser och inklusioner av ord som lagts till vid senare tillfällen. Ord som inte hör ihop med ursprungstexten.

Jag rekommenderar även min intresserade läsare att ta del av min recension av Hartmut Bobzins bok Der Koran - Eine Einführung, från 2015 (9:e upplagan). Ja, jag vet att de har samma titelsättning! Bobzin var dock först med sin utgivning och Sinais förlag borde haft bättre fantasi vad gäller rubriksättningen!

Ytterligare en tysk islamolog som jag hoppas få presentera här på bloggen framöver är Angelika Neuwirths forskning. Det får bli av vid ett annat tillfälle.

Ett av de äldsta Koranmanuskripten

Jag avslutar recensionen med ett litet fristående tillägg som handlar om koranmanuskriptet från Uzbekistan. Ett av de äldsta Koranmanuskripten som ännu existerar återfinns idag i Tashkent, nuvarande Uzbekistan. Den tros ha kommit dit i samband med Tamerlanes erövringar i nuvarande Irak under 1300-talet. Från den irakiska staden Kufa ska just denna Koran blivit förd av Tamerlane till det gyllene Samarkand som då var huvudstad i hans rike. Enligt en annan tradition ska denna Koran först ha blivit förd till irakiska Kufa av kalifen Ali.

Det var dock kalifen Uthman som lät sammanställa fem Koraner 19 år efter Muhammeds död; vilka senare spreds över den muslimska världen. Tyvärr innebar Uthmans sammanställning av en ultimat version att en massa manuskript förstördes.

Just denna Koran ska enligt traditionen innehålla några stänk som sägs komma från Uthmans eget blod eftersom han blev mördad medans han satt och läste i den. En tredjedel finns idag kvar av manuskriptet. Skrivstilen är Hejazi, en stil som liknar den kufiska; men anses vara äldre än den kufiska skriften.

År 1868 erövrade tsarryssland Samarkand och förde Koranmanuskriptet till St Petersburg där den förvarades i det kejserliga biblioteket. Det var Lenin som tillsist beslutade att ge tillbaka Koranen till uzbekerna som en välvillig politisk gest. Numera är manuskriptet sedan 1924 tillbaka i Tashkent och förvaras säkert vilandes innesluten i ett glasskåp i ett av stadens bibliotek.

Någon gång hoppas även jag precis som den brittiske poeten James E. Flecker kunna göra den gyllene resan till Samarkand. Även om bara i fantasin!

Källor

"Tashkent's hidden Islamic relic", av Ian MacWilliam. Jan. 2006. BBC News, in Tashkent.

wikipedia.org (bild ovan)

Goethe och bilden av islam i diktsamlingen West-östlicher Divan (1819)

Goethe lever, 2019!

Med ovanstående glada hälsning vill jag inleda detta inlägg som ägnas åt en fördjupning i Goethes författarskap; samt hans litterärt och samtidsmässigt radikala diktsamling West-östlicher Divan. Den utgavs 1819, men en utökad version av samlingen trycktes 1827. Jag ska strax förklara det radikala inslaget, som här får lyda enligt min egen definition. I detta inlägg får du möta "hemma-orientalisten" och islamkännaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). En för svenska läsare kanske annorlunda sida hos en av Tysklands mest berömda och genom tiderna mest älskade författare. Varje tid och varje generation har sedan hans död haft sin tolkning och uppfattning om författaren. Goethe blev stor inte enbart på grund av sin litterära produktivitet som haft betydande inverkan på tyska språket. Vid sidan av reformatorn Martin Luther är Goethe den tysk som lyckats påverka språkets utveckling allra mest. Han är motsvarigheten till William Shakespeares betydelse för det engelska språkets utveckling.

West-östlicher Divan visar inte enbart på Goethes storhet som författare och diktare, men även som humanist. Han var nämligen något före sin tid i synen på västerländskt och österländskt. I en tid främjad av stark misstro men även exotism och fascination gentemot det fjärran östern representerar Goethe en frisk fläkt av öppenhet. Jag kommer även att återkomma till den etnologiska pluraliteten i det dualistiska perspektivet på Goethes diktning. Redan i titeln möter oss detta dubbla perspektiv. Goethe lät även publicera egna tillägg eller noter till dikterna som förklarar olika religiösa företeelser, händelser och historiska personligheter. Detta är ett relativt okänt tilltag i bokutgåvor från denna tidsepok.

Ovan: Första utgåvan av samlingen, 1819.



Några frågor är alltid nödvändiga att ställa sig när man skriver om en diktare och hans efterlämnade verk. Det är rimligt att fråga sig hur Goethe kom i kontakt med islam och den persiska poesin. Hur gick det egentligen till och hur såg omständigheterna ut för ett sådant möte i en tid när Öst och Väst var parallella världar och med en begränsad litteratur tillgänglig. West-östlicher divan är ett verk som tillkom när Goethe var i sjuttioårsåldern. Han var även nybliven änkeman. Det är frågor som hör till det privata planet och som kan beläggas eller avfärdas genom t ex den biografiska litteraturforskningen. Ytterligare en fråga som jag funderat över är den socio-politiska omständigheten. Går det att fråga sig och eftersöka varför Goethe blev så intresserad av islam på äldre dagar? Vad ville han kommunicera till oss med sin diktsamling? Socio-politiska omständigheter tar hänsyn till yttre faktorer som exempelvis diktarens egen samtid.


Under hela sitt liv hade Goethe ett problematiskt -eller ambivalent förhållande till religion. Detta har klargjorts av ett flertal forskare. Han drog sig inte för att öppet kritisera kristendomen. I staden Weimar idag återfinns ett monument som uppmärksammar relationen Hafez-Goethe.

Goethe författade i sjuttioårsåldern även en samling sonetter och där återfinns dikten Christgeschenk, 'Kristusgåva' där julen är huvudtemat.

Källor

Goethe, Johann Wolfgang von. 2014. West-östlicher Divan. [Simbach am Inn]: Miniaturbuchverl. Leipzig.

Hodkinson, James, and Jeffrey Morrison. 2013. Encounters with Islam in German Literature and Culture. Cambridge: Cambridge University Press.

May, Yomb. 2013. ”Goethe, Islam and the Orient: The Impetus for and Made of Intercultural Encounter in the West-östlicher Divan” publicerad i Encounters with Islam in German Literature.

Yarshater, Ehsan. 1996. Encyclopædia Iranica. http://www.iranicaonline.org/.

wikipedia.org [bildkällor]

Ett välbevarat manuskript av Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) publicerade sina romaner anonymt och tidigt hade hon en trogen skara av läsare. Bland hennes starkaste supportrar fanns hennes närmaste släktingar och hon hade starkt stöd av sin far, syster och broder i skrivandet. Hennes bror hjälpte dessutom till med att betala tryckkostnaderna för flera romaner som sedan såldes för 15 skilling styck. Själv hann Jane Austen aldrig åtnjuta någon vida berömmelse och hon dog 41 år gammal.

Nedan finns ett inslag via youtube.com där British Library presenterar ett av de många bevarade manuskripten av Jane Austen. Austen är en författare som man mer eller mindre har alla manuskript bevarade av. Därtill finns olika sparade anteckningar och tidiga ungdomsförsök. Lyssna till hur man hanterar samlingarna och hur just denna visning kommenteras. Jane Austen levde i en tid då papper dyrbart. Hennes utläggningar "drafts" består av pyttesmå anteckningsböcker där hon gjort sitt yttersta för att inte slösa med papper. Hennes kommentarer får knappt plats på den lilla skrivytan. Precis som presentatören uttrycker det får man intrycket att Jane nog redan visste vad hon skulle skriva innan det kom ut på papper. Det är nämligen mycket få ändringar i fråga om språk och grammatik.

Källor

youtube.com

Politiska biografier i valtider

Det har väl knappast undgått någon levandes själ att vi befinner oss mitt i valveckan. Våra brevlådor fylls med olika sorters valreklam från de etablerade partierna i riksdag och regering. själv tar jag det hela med ro och tänker invänta valdagen den 9 september (en söndag). Jag blev dock lite sur när jag öppnade ett av kuverten med texten viktig information om "DIN HYRA." Jag trodde det var fråga om ett meddelande från min hyresvärd i området (bor i Botkyrka). Döm av min förvåning när det i själva verket innehöll valinformation från Socialdemokraterna som lät meddela att en röst på Moderaterna i valet kan vara en för röst högre hyra. Lite märkligt, men valrörelsen kanske är desperat och min hemkommun är känd för lågt valdeltagande. Jag tror inte mina grannar låter sig skrämmas av budskapet om höjd hyra, då många väljer att inte rösta alls.

Hursomhelst, jag lägger nu den svenska valrörelsen åt sidan då detta inlägg kommer att handla om politiska biografier. Kanhända någon läsare därute vill låta sig inspireras till allmänbildande läsning? Politiska biografier brukar inte enbart handla om berömdas liv och politiska gärningar. Politiska biografier är samtidigt ett stycke samhällshistoria. Ett liv är också ett avtryck i tiden och politiker tillhör den kategori av människor som oftast sätter tonen i samhällsdebatten och vars beslut på ont och gott inte bara styr samhällsutvecklingen utav även historiens gång.


Det finns redan en uppsjö av svenska biografier tillgängliga, men i detta inlägg kan vi bara ägna oss åt ett begränsat urval. Det finns förstås många orsaker till att man vill läsa en biografi med politik som huvudtema. Det är inte bara allmänbildande. Man får både historia och en samhällsorientering. Någon som påverkade den svenska historien och politiken under decennier var Olof Palme. Många av er blir säkert trötta av att bara höra namnet Palme, men oavsett vad man tycker om människan och politiken är han ofrånkomlig. En politisk biografi över Olof Palme och hans tid återges i boken Underbara dagar framför oss (2014) skriven av Henrik Berggren. En självbiografi av en känd svensk statsman är Ingvar Carlssons bok Lärdomar: personliga och politiska (2016). Hans efterträdare på statsministerposten, Göran Persson har också förmedlat sin självbiografi i boken Min väg mina val (2008). Centerpartiets ledare Annie Lööf har också skrivit om sina erfarenheter i boken Sanningens ögonblick (2018) och jag väntar personligen på att kunna läsa även Anna Kinberg Batras memoarer, då det framkommit i tidningar att hon skrivit om sitt politiska liv i Nya moderaterna. Hennes föregångare Fredrik Reinfeldt har också bidragit med sina politiska memoarer i Halvvägs (2016). För en något äldre publik (ja, unga också!) kanske Lars Leijonborgs biografi Kris och framgång (2018) komma till nytta. Leijonborg var som bekant Folkpartiets, numera Liberalernas ledare under en längre period.


Politiska biografier från Clintoneran representeras här av makarna Clintons egna självbiografier, My life (2005) av Bill och Living History (2004) av Hillary Rodham. Märk att jag inte gör någon skillnad här mellan begreppet självbiografi och memoarer. Även Barack Obama har hunnit med att skriva sin biografi i boken Min far hade en dröm: memoarer (2017). Jag återger datum för den svenska översättningens tryckning. Boken gavs ut mycket tidigare. Kanske får jag anledning att återkomma med en uppdatering av detta blogginlägg, om det nu kommer några fler intressanta titlar att ventilera. Och glöm inte att nu på söndag utöva din egen demokratiska rättighet till att gå och rösta.

Recension: "Hemlig historia" - Ett senantikt försök tillhistorieskrivning i översättning och kommentar av Sture Linnér (2000)

I detta inlägg återkommer jag till Sture Linnérs arbeten med de grekiska klassikerna.   Nu har turen kommit till den bysantinska senantiken (dvs 500-talet) och verket Hemlig historia. Översättningen ingår i Wahlström & Widstrands klassikerserie. Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat titlar ur deras klassikerserie och då skrivit om Ingemar Lagerströms översättningar av klassikerna. Sture Linnér har i jämförelse ett någorlunda annat sätt att skriva och tycks betona det litteraturvetenskapliga perspektivet. Detta förhållningssätt märks även i detta arbete. Hemlig historia, eller Anecdota som den ursprungliga grekiska titeln lyder, handlar om Östroms kejsare Justinanus I och hans hustru Theodora. Justianus I var född utanför Skopje i nuvarande Makedonien. Båda var ortodoxt kristna i en turbulent tid där Östrom eller Bysans skakades av både inre och yttre konflikter. Det fanns många med politiska intressen som hade behov av att ifrågasätta Justianus I:s styre. Idag upplever många i samhället att vi har allvarliga problem med "näthat" mot enskilda och offentliga personer. Problematiken bakom fenomenet är i historisk bemärkelse inget nytt. Såhär har man alltid hållit på, med den viktiga skillnaden att idag har vi sociala medier där rykten sprids på ett helt annat sätt än under antiken. Läser man i de gamla klassikerna så återfinns samma problematik med illvillig rykesspridning och vad som juridiskt klassas som förtal. De gamla historieskrivarna var duktiga på att sprida förtalskampanjer. Många gånger var deras verk politiskt motiverade med syfte att tillfoga skada på en annan persons rykte. Så även författaren till detta verk, den östromerske historieskrivaren Prokopios. Särskilt illa behandlad blev Justianus hustru Theodora. Det finns egentligen ingen historisk grund till Prokopios påståenden om Thedoras liv. Det går inte att verifiera hans påståenden i Hemlig historia som sanna. Skriften hade dessutom ett politiskt syfte men blev aldrig publicerad under kejsar Justinianus levnad. Theodora avled dessutom långt före sin make. Så vem var denne Prokopios? Han var troligen född i Caecarea i nuvarande Israel och dog troligen omkring 554 e v t. Prokopios var jurist och sekreterare åt general Belisarius och följde med honom på ett flertal fälttåg mot perserna, vandalerna och östgoterna. Han skrev sju böcker om dessa krig. Om han senare liv vet man mycket lite, men troligen hade han någon form av ämbetstitel.

Istället för att fokusera på maktkvinnan och politikern Theodora valde Prokopios att skriva om hennes liv som prostituerad. Han hade mycket svårt att förstå varför Justinianus, som kunde ha fått vilken fin aristokratisk flicka somhelst, valde att gifta sig med Theodora som enligt Prokopios en gång varit prostituerad. Att hon i själva verket var dotter till en syriansk präst tycks vara en omständighet Prokopios inte känner till. Trots att Prokopios var en ganska ljum kristen och är inte särskilt teologiskt motiverad i sina angrepp på kejsarparet väljer han ändå att särskilt fördöma Theodora som en djupt omoralisk kvinna. Prokopios gjorde sitt yttersta för att få en henne att framstå i dålig dager. I Hemlig historia kryddar han de historiska omständigheterna kring Theodoras liv med skandaler.

Kejsarinnan Theodora blev upphöjd till helgon inom den ortodoxa kyrkan. Hon var dotter till en syriansk prästman från Manbij. Andra antika källor berättar att hon kom från en familj av cirkusartister. I egenskap av kejsarinna såg hon bland annat till att införa dödsstraff för våldtäkt. Så vem vet vad hon fått vara med om i sitt eget liv?

Snabba bokfakta

Titel: Hemlig historia: Översättning från grekiskan med inledning och kommentarer av Sture Linnér

Författare: Prokopios

Översättare: Sture Linnér

År: 2000

Förlag:  Wahlström & Widstrand

Sidantal: 153

Recension: "H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993)" av Sigrid Kahle

Idag har turen kommit till Sigrid Kahles monumentala minnesanteckning över fadern och orientalisten H.S Nyberg. Den fullständiga titeln lyder H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993) utgiven av Svenska Akademien.



Jag har tidigare nämnt titeln på bloggen i samband med bokinköp på Myrorna i Skärholmen. Drar mig till minnes att jag betalade 25kr för den; vilket är ett rimligt pris för såpass mycket text. Finns för övrigt i nytryck från 2011 för den som är intresserad. Jag har inte läst ut hela, utan bara valda stycken ur boken som för övrigt ingår i Svenska Akademiens minnesanteckningar.



H.S Nyberg (1889-1974) var professor i orientaliska språk vid Uppsala Universitet. och han satt sedan 1948 i Svenska Akademien på stol nummer 3. Han var även Kahles pappa vilket gör framställningen blir något partisk. Sigrid Kahle var gift med den västtyske diplomaten John H. Kahle (1920–2003). Han var i sin tur son till Paul E. Kahle som var professor vid Bonns universitet. Jag vill understryka att Sigrid Kahle inte skriver om sig själv i boken. Hon har författat en annan självbiografi om sitt liv som diplomathustru och jag får ta upp den vid ett annat tillfälle.



Mitt huvudsakliga intresse för boken har varit den svenska orientalismens historia under det tidiga 1900-talet och under de båda världskrigen. Kahle lyckas hyfsat med olika nedslag inte bara kring pappans liv då hon även fångar upp tidens politiska tendenser, den sociala samhällsutvecklingen, den internationella forskningen och diverse samarbeten. Detta har gjorts i relativt korta och koncentrerade kapitel.



H.S Nyberg var en mycket mångsidig forskare som reste mycket och hade med tiden ett bra internationellt forskningsrykte. Han utmärkte sig själv främst inom filologins område, språkforskningen och hans forskning inom de semitiska språken fick stor spridning även under hans levnad. Han talade 28 språk! Nybergs avhandling handlade om Ibn Al-Arabis text Tadbīrāt där han lyckats spåra gnostisk-hellenistiska influenser i texten. För att hålla igång brödfödan och familjeförsörjningen skrev han även recensioner i tidningen ”Le Monde Oriental”. Chefredaktör var K.V Zetterstéen också orientalist och professor vid Uppsala universitet. För övrigt så får läsaren göra sig bekant med flera betydande svenska - och internationellt erkända forskare inom orientaliska studier från denna tidsperiod. H.S Nybergs forskning har påverkat vår syn på judendomen, kristendomen, islam, manikeismen och zoroatrismen ur ett religionshistoriskt perspektiv. Särskilt betydelsefull har synen på dessa religioners heliga texter som Nyberg skärskådade och forskade kring blivit bestående. Särskilt betydelsefull har han varit för den persiska språkforskningen och han besökte Iran under 1950-talet. Många Uppsalateologer har genom årtiondena även bekantat sig med hans nybörjarbok i gammaltestamentlig hebreiska.



Det är spännande läsning vill jag lova, för den som vill fördjupa sig i vårt historiska kulturarv och fin de sicle. Sigrid Kahle (1929-2013) har ansträngt sig och utarbetat boken från sina minnesanteckningar. Biografin har ett traditionellt upplägg efter årtal. De tidiga barndomsåren 1889-1908 i prästhemmet. Hans liv som student i Uppsala 1908-1917, men det är först i det tredje kapitlet som Kahle kommer in på uppsalatidens stora forskningsområden, viktiga svenska personer inom teologi och filologi. Under denna tid gifter sig Nyberg och bildar familj. Personligen var han troende kristen och var medlem i Svenska kyrkan där han deltog i kyrkomötets överläggningar kring en ny psalmbok, bland annat.



Nyberg satt för övrigt som medlem i en rad olika föreningar och organisationer, däribland Svenska Akademien. Han var även ledamot av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934, Vitterhetsakademien 1935, Nathan Söderblom-sällskapet 1940, Vetenskapsakademien 1943, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab 1940, Egypt Academy of the Arabic Language 1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare flera utländska vetenskapliga sällskap. Han var ordförande i styrelsen för Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1954–1971. Han var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund 1938, i Royal Asiatic Society 1946.



Det märks i efterordet att Kahle varit ute i sista sekunden och påpekar att de personer som hade varit viktiga att intervjua sedan länge varit döda. Min sparsamma kritik berör Kahles beskrivningar av antisemitismen vid de svenska universiteten under 1930-talet. Här blir hennes historiska översikt något bristfällig och kan uppfattas som något tillrättalagd. Den som ytterligare önskar fördjupa sig i H.S Nybergs biografi och spännande liv kan söka vidare i Svenskt biografiskt Lexikon som förmedlar exakta årtal, boktitlar och övriga händelser.



Övriga källor

Svenskt biografiskt lexikon.