Recension av Heroes (2018) författad av Stephen Fry

Nu är det åter höst och snart kommer vintern. Jag har lagt en särskild hög med brittisk litteratur vid sidan om tidningsstället på vardagsrumsgolvet. De flesta av er är kanhända redan bekanta med alltiallomannen Stephen Fry som numera är både comedian, regissör, filmstjärna, poddare och författare. Fry tycks ha hunnit med väldigt mycket i sitt liv.  Personligen tröttnar jag aldrig på att läsa om myter och legender från världens alla hörn. Fry har i boken Heroes : Volume II of Mythos (2018) fokuserat på grekernas myter om hjälten. Tilläggas bör att den är helt självständig från sin föregångare Mythos som utgavs litet tidigare. "There are heroes - and then there are Greek heroes." Fry är munter i sin framställning och presentation av hjälterollen och hjältedåden i de grekiska legenderna. Det känns trevligt. 

Boken är en utmärkt och lättsam introduktion följd av kartor, personbeskrivningar. Boken avhandlar främst berättelsen om Perseus, Herakles, Bellerophon, Orfeus, Jason, Atlanta, Oidepus, samt avslutningsvis Theseus. Västerländska målningar i färg från olika tidsepoker får tolka den konstnärliga framställningen genom tiderna.

En läsvärd bok väl värd att spara för återkommande läsning!

"Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand" av James Elroy Flecker

James Elroy Flecker (5 November 1884 – 3 Januari 1915) var en brittisk poet och författare. Han föddes i London där han växte upp i ett prästhem och han kom senare som ung student till Oxfords kända Trinity College. Vid Oxford tog han stort intryck av den asketiska poesirörelsen och detta faktum kom att påverka hans eget skrivande. Hans utbildning var gedigen eftersom han även läste vid Cambridge. Han arbetade senare utomlands och var under en period stationerad i Aten där han även träffade sin blivande hustru Helle Skiadaressi. De gifte sig 1911. De fick ett kort äktenskap tillsammans eftersom Flecker insjuknade i tbc och avled 1915 på ett sanatorium i Davos, Schweiz. Hans plötsliga död har beskrivits som ett svårt nederlag för den brittiska poesin under hans samtid. Flecker tycktes ha mycket kvar att ge till litteraturvärlden, men ödet ville annorlunda. Flecker blev 30 år gammal. Fleckers starka intresse för språk var troligen av största betydelse för hans kreativa skaparkrafter och förmåga att ta sig an orientens kultur och historia. En av de mest kända stroferna ur Hassan från Bagdad återger jag här i sitt engelska original:

"We are the Pilgrims, master; we shall go
Always a little further; it may be
Beyond that last blue mountain barred with snow
Across that angry or that glimmering sea."

Vem kan tacka nej till denna inbjudan till äventyr?

Om den gyllene resan till Samarkand

Hassan: The Story of Hassan of Baghdad and How he Came to Make the Golden Journey to Samarkand översattes till svenska 1924 med titeln:  "Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand". Själva berättelsen är ett versdrama och jag vill understryka att jag läst verket på engelska och inte den svenska 20-tals-översättningen. Den är också posthumt utgiven.

Övriga titlar av Fleckers poesi

Jag har främst fokuserat mig på Fleckers diktning och vet mycket litet om övriga verk. Han skrev även noveller och dramatik. För den som vill fördjupa sig i hans poesi kan även följande titlar vara av nytta:

The Bridge of Fire (1907)
Thirty-Six Poems (1910)
Forty-Two Poems (1911)
The Golden Journey to Samarkand (1913)
The Old Ships (1915)
Collected Poems (1916)



Jag tänkte i sammanhanget lägga in ett mycket gammalt lektörs-omdöme från Biblioteksbladet om James E. Fleckers diktsamling. Ibland ger mig dessa tillbakablickar på äldre recensioner ett helt nytt perspektiv på både dåtid och nutid. Hur man uppfattade titeln då som nyutgiven och hur man kan se på den idag. För mig känns det inte som om den undertecknade H. sg.  ens har läst samlingen! Han hänvisar istället till att samlingen har fått ett positivt mottagande; men beklagar sig över att läsaren genom boken får lära känna okända sidor av Orienten: "Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lära känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga." Själv beklagar jag G. Sg.s minimalistiska och begränsade omdöme.

Lektörsomdömet i Biblioteksbladet, Nionde årgången 1924

Flecker, James Elroy. Hassan. Berättelsen om Hassan från Bagdad och
hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand. Ett skådespel i fem
akter. Övs. fr. eng. av Wilhelm. Nst. 1923. 174 s. Hcee. 5:—, inb. 6:50.

En i poetiskt avseende förtjänstfull behandling av ett gammalt orientaliskt ämne ur Tusen och en natts sagokrets. Vi möta i skådespelet den blandning av romantik och brutalitet, kärlek och grymhet, vekhet och fatalism, som de flesta européer förbinda med det något svävande begreppet »Österland». Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lara känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga. — Översättaren har väl tillvaratagit det poetiska hos originalet, och prosan verkar ledig. H. Sg.

Källor

projekt runeberg
wikipedia.org

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.

Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.

Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

Övriga källor

DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

Filmrec. - Mordet på Orientexpressen (2017)

Under tisdagskvällen lyckades jag komma iväg på en bio och såg en så kallad remake, eller nyinspelning av "Mordet på Orientexpressen". Denna film är dagsfärsk och regisserad av Kenneth Branagh, producent är Ridley Scott. Det är även regissören som spelar Mr. Poirot. Filmen är förstås baserad på Agatha Christies (1890-1976) deckarroman med samma titel från 1934. Den utgavs på svenska två år senare och är troligen en av Christies mest kända deckare.



Jag vet i nuläget inte hur många film och TV-tolkningar som gjorts genom åren, men jag tyckte om just denna version. Dessutom var det roligt att se Judi Dench i en av rollerna. Hon är ju dessutom född 1934 och har fortfarande en strålande filmkarriär vid denna höga ålder. Efter jag sett filmen kollade jag lite recensioner på nätet samt imdb.com och just denna version har fått ett blandat mottagande. Kanske blir en del kritiker mer negativa om det redan finns äldre inspelningar som är bra? Jag tyckte om alla skådespelarna i filmen och effekterna. I rollerna kan man se:

Kenneth Branagh - Hercule Poirot
Penélope Cruz - Pilar Estravados
Willem Dafoe - Gerhard Hardman
Judi Dench - Prinsessan Dragomiroff
Johnny Depp - Edward Ratchett
Josh Gad - Hector MacQueen
Leslie Odom Jr. - Dr. Arbuthnot
Michelle Pfeiffer - Mrs. Hubbard
Daisy Ridley - Mary Debenham
Derek Jacobi - Edward Masterman
Marwan Kenzari - Pierre Michel
Olivia Colman - Hildegarde Schmidt
Lucy Boynton - Grevinnan Andrenyi
Manuel Garcia-Rulfo - Biniamino Marquez
Sergei Polunin - Greve Andrenyi
Tom Bateman - Bouc
Miranda Raison - Sonia Armstrong

Recension: ”Hans Scherfig som ung” och om romanen ”Det forsømte forår”

Detta inlägg är delvis en recension av en dansk biografi över författaren och bildkonstnären Hans Scherfig (1905-1979). Jag kommer även att skriva litet om hans roman Det forsømte forår (1940). Biografin är skriven av Hans Egholm Andersen och ingår i serien Stora danska författare som unga, del 7. Det kanske inte är så många svenskar som idag känner till Scherfig? Boken lägger ett stort fokus vid Scherfigs barn- och ungdomsår. Han föddes i en borgerlig familj där pappan var direktör vid ett tryckeri. Scherfig hade flera minnen av tryckeriet och hur han följde med dit som barn. Även om hemmet var konservativt tycks föräldrarna varit milda och i hemmet läste man både Charles Dickens och Nexøs verk. I sin ungdom skrev han även dikter. En dikt som inte givits ut beskriver något av förhållandet till fadern. Jag översätter verserna här:

När min far dör

vill jag minnas,

att vi låg tillsammans på golvet

och lekte med tennsoldater.

Att han all den tid som jag levde

bara tänkte på att glädja mig.

Att han sjöng för mig

och skar flöjter till mig.

I skolan gick det inte så bra, men när han var 13 år lyckades han ändå få ett alster tryckt i Barnens Magasin. Tio år senare tar han studenten, men han var tvungen att gå om ett skolår. Sedan studerade han vid Köpenhamns universitet där han läste tyska, litteraturhistoria och zoologi.

En av hans mer kända romaner är Det forsømte forår (1940), en form av deckarbiografi som tar oss tillbaka till det tidiga sekelskiftets danska skolvärld med pennalism och mobbing. Scherfig var ju en röd författare, kommunist och samhällskritiker. Han gick även med i det danska kommunistpartiet och satt en tid under det tidiga 1930-talet fängslad för politisk aktivism. Hans engagemang för socialismen går säkert att tolka som en revolt mot den borgerliga uppfostran. Kritiken av borgerligheten är också ett återkommande tema i flera av hans romaner. 1931 gifte han sig med den österrikiska konstnären Elisabeth Karlinsky. Att han i romanen Det forsømte forår (1940) ger sig på det danska skolväsendet är inte överraskande. Det blev dock lite problematiskt med karaktärerna i romanen eftersom många i det offentliga kunde känna igen personerna bakom dem. Flera karaktärer återkommer dessutom i andra romaner. En sån huvudkaraktär i boken var latinläraren lektor Blomme. Problemet var att lektor Blomme lätt gick att identifiera i verkliga livet och särskilt efter filmatiseringen, 1993 av filmen var det en del släkt till honom som hördes av media. Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen här, men lärarna slog barnen och lektor Blomme var värst i sin mobbning av eleverna. I filmen från 1993 gestaltas han av skådespelaren Frits Helmuth (1931-2004).

Anledningen till att jag som svensk överhuvudtaget hörde talas om Scherfigs roman Det forsømte forår, var tack vare filmatiseringen av den 1993. Filmen sändes flera gånger i svensk kabel-TV (TV 1000?) under slutet av samma årtionde när jag fortfarande var tonåring. Jag har därför haft möjlighet att se den mer än en gång. Filmen är lite annorlunda än boken, men följer på det hela handlingen relativt bra. Jag skulle vilja påstå att filmen är mycket bättre än boken.

Här är ett klipp ur filmen som visar lektor Blommes latintimme.

Hans Scherfig avled den 28 januari, 1978 och ligger begraven på Assistens kyrkogård i Köpenhamn. Gravstenen består av en sköldpadda.

Snabba bokfakta

Titel: Hans Scherfig som ung

Författare: Frank Egholm Andersen

Förlag: Her&Nu

År: 2006 (1., uppl.)

Sidantal: 167 i eboken som finns att köpa i iBooks/iphone.

Recension: "How to live : a life of Montaigne in one question andtwenty attempts at an answer" (2011)

Intresserad av självhjälpsböcker? Kanske kan filosofen Montaigne och hans livslånga skrivande vara någonting för dig? Titeln How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (2011) författad av Sarah Bakewell kan vara vad du eftersöker. Fransmannen Michel Eyquem de Montaigne (1533-1592) var en renässansmänniska ur adeln, men hans tankar om livet, livets mening och mänsklig gemenskap är något som tycks allmängiltligt och når ut till vår egen samtid. Montaigne lyckades sammanställa sin livsfilosofi i en för hans samtid relativt outvecklad litterär genre; nämligen essässkrivandet. Montaigne är dessutom en mycket sympatisk person för att komma ur renässansen.

Förmodligen skulle han inte ha kunnat ägna sig åt skrivandet som livsverk om han inte hade sin nedärvda förmögenhet. Hans pappa var adlig tack vare sina insatser i ett krig mot Italien. Han gav sonen en gedigen utbildning bland annat i musik och förstås latin. Senare blev det juridikstudier för den unge sonen Montaigne, men utan större framgångar. Enligt följande korta uppgifter i wikipedia så gifte han sig 1565 med Françoise de la Chassaigne, som han fick sex barn med. Han ägnade sig också mycket åt sin enda överlevande dotters utbildning. År 1568 ärvde Montaigne familjegodset och han drog sig tillbaka dit 1571. Här skrev han också de första två banden av Essais, som utkom 1580 i Bordeaux. Montaigne är en av våra tidigaste humanister och individualister. Detta märks även i essäerna som också utmärks genom sin humor och skepticism. Politiskt var han mycket kritiskt inställd till den förhärskande kolonialismen och skrev en essä om detta. Hans anti-koloniala åsikter skymtar i texten "Om kannibaler". Många gånger utgår hans texter i Essäer från egna upplevelser. Han beskriver ingående en nära-döden upplevelse i samband med ett fall från en häst. Montaigne beskriver även sin njursten och sin sexualitet.

Sarah Bakewell (University of Essex) har skrivit facklitteratur inom en rad områden. För den som verkligen vill lära känna Montaigne och hans Essäer rekommenderar jag boken å det varmaste. Den är mycket inspirerande och lyfter Montaignes skrivande och personbiografi till en ny nivå; samt att boken är lättläst. Om du vill ha en maximal utdelning av din läsupplevelse så råder jag dig att först bekanta dig närmare med Montaignes Essäer. De finns utgivna på svenska och är lättillgängliga på nätet i engelsk version bara en googling bort!

 Snabba bokfakta - 

Titel:  How to live: a life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer

Författare: Sarah Bakewell

Förlag: Vintage Books

Årtal: 2011

Sidantal: 387

Recension: "Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv" (2017)

Jag har tidigare på bloggen skrivit om Karin Boye (1900-1941) i olika inlägg. I dagarna kom en ny och till storleken mycket omfattande Boyebiografi ut till bokhandlarna. Då jag inte vill ha fler tegelstenar i hyllorna köpte jag den istället som ebok (Bokus). Trots att det går ekonomiskt bra för nätbokhandlarna görs det inte mycket från Bokus sida för att underlätta läsningen av digitala böcker. Bokus tillhandahåller en läsapp (Dito) tillgänglig för både Android och Apple-mobiler; men den har inte ens någon inbyggd sökfunktion åtminstone inte för denna ebok baserad på PDF-formatet. Skulle biografin dyka upp hos iBooks eller amazon/Kindle i framtiden råder jag er att köpa den från dem istället. Dessa appar har åtminstone sökfunktion m.m. Faktum är att jag inte ens kan se innehållsförteckningen, så det gäller att kunna bläddra manuellt i PDF:en utan att tröttna. Det samma gäller dess behandling av notsystemet för denna bok. Noter i texten är inte ens siffermarkerade och man får leta upp citeringar längst bak vilket innebär ett ihärdigt bläddrande. Lite trist, eftersom facklitteratur numera pressas att ha så litet notutrymme som möjligt trots det finns folk som faktiskt vill läsa noter och källhänvisningar.

Boye enligt biografikerna

Svedjedal är en välrenommerad akademiker och professor i litteratursociologi som skrivit mycket inom ämnet. Han har ifrångått akademiskt språk i boken vilket gör att den kan uppfattas som lättläst och locka en bredare publik. Det framgår att just denna biografi tagit cirka två år att färdigställa. Svedjedal har dessutom haft en separat och relativt nyligen publicerad forskning kring Clarté och tidsskriften "Spektrum" där Boye var en betydande och bidragande medlem. Troligen har han även haft god hjälp av samtal med Pia-Kristina Garde som redan färdigställt tre Boyeböcker och är mycket kunnig på området. En av bokens förtjänster är lite nya bilder på Boye m fl. som han lånat ur Gardes egen samling. Däribland en tidigare för mig osedd på livskamraten Margot Hanel, som annars är ganska så undanskymd i Boyebiografierna. Svedjedal har valt ett traditionellt upplägg där årtal i Boyes liv och levnadsplatser representerar kapitelindelningen: Göteborg 1900-1909; Stockholm 1909-1915 etc, etc. I det inledande kapitlet "Förutsättningar" går Svedjedal igenom Boyebilden och hur den har förändrats genom tiderna. Han presenterar även den tidigare forskningen om Boye mycket grundligt och det konstateras att det sedan 1950 inte har utkommit någon mer Boyebiografi. Det är förstås Margit Abenius biografi Drabbad av renhet (1950) som åsyftas. Abenius var litteraturvetare, publicerade en avhandling om Kellgrens lyrik, men slutade som expertis på Karin Boyes liv och författarskap. Det har dock utkommit biografiska alster före Svedjedals bok, men inte lika omfattande eller övergripande. Flera är dessutom produkten av journalistiskt arbete och inte direkt akademisk forskning. Värt att nämna i sammanhanget är Camilla Hammarströms "sammanställande" biografi Karin Boye (2001) vilken Svedjedal omnämner tillsammans med Pia-Kristina Gardes artiklar och böcker. Garde är förmodligen vår främsta kännare av Boye och hon intervjuade flera personer omkring Boye; både familj och vänner. Hennes insats har varit oumbärlig för Boyeforskningen och detta tycks Svedjedal vara medveten om. Även Paulina Helgesons insatser nämns inte minst när det gäller kommentar och utgivning av Boyes brev. För övrigt nämns ytterligare ett par doktorsavhandlingar. När det ges ut ett såpass monumentalt biografiskt verk funderar man försås som läsare över vad som är nytt. Svedjedal lyckas ändå sammanställa och sammanfatta utifrån redan tidigare kända fakta vilket ger ett lyckat resultat. I det inledande kapitlet tar han upp en viktig punkt; nämligen biografins uppgift. Där lämnar Svedjedal sina egna utgångspunkter för arbetet och påpekar att skriva biografi handlar om "både summering och nytolkning". Och det är precis vad som sysselsätter honom genom hela boken! Är positivt överraskad. Svedjedal kommenterar även kring den biografiska läsningen av författares livsverk och hur den kan påverka själva skrivandet av en biografi. Personligen, när jag jämför Abenius och Svedjedal tycker Abenius sätter för stora likhetstecken mellan det skrivna och Boyes liv när hon försöker sig på att analysera Boye. Inte minst relationen Boye-Hanel.

Camilla Hammarströms Boyebiografi riktade in sig på att försöka förstå mamman, Signe Boyes alkoholism, som hon påstås utvecklat i samband med att en läkare ordinerade henne att dricka porter. Bilden av mammans alkoholism bekräftas senare i Pia-Kristina Gardes Boyebok (2011). Garde publicerade i sin Boyebiografi författarens självbiografiska anteckningar från en psykologikurs som Boye deltog i för Emilia Fogelklou. Där skrev Boye väldigt utlämnande om sig själv och sin barndom. Signe Boyes alkoholism nämndes tydligt. Förmodligen kan även Margit Abenius ha läst skriften, men av hänsynsskäl mot mamman [och samhällsnormen] valt att inte skriva om detta i sin Boyebok. Abenius biografi gavs ut på 50-talet som var en helt annan tid, helt olik vår egen. Homosexualitet var på 50-talet extremt tabu, ett socialt stigma och fortfarande klassad som psykisk sjukdom. I modern tid har Margit Abenius (1899-1970) Boyebiografi Drabbad av renhet (1950) fått utstå mycket stark kritik. I de flesta fall berättigad sådan. Men som jag nyss påpekade var 50-talets tidsanda helt olik vår och man bör tillsammans med kritiken ställa sig frågan på vilket annat sätt kunde Abenius ha skrivit sin bok?

Svedjedals bok har ingen särskild vinkel mer än att den vill vara just en biografi. Jag reagerar dock på att han väljer att kalla Boye för "feminist". Hon var säkert medveten om tidens kvinnosaksfrågor och fick säkert tidigt känna på vad diskriminering p g a kön innebar som student i Uppsala på 20-talet. Men någon feminist med vår tids mått tror jag aldrig att hon var; inte speciellt "vänster" heller för den delen även om hon tydligt förekom i 1930-talets kulturella vänsterkretsar har jag aldrig känt mig övertygad om att Boye var särskilt politiskt medveten. Den som idag försöker kalla Boye för queerfeminist riskerar klistra på henne epitet hon förmodligen aldrig själv skulle stå för. Även om hon levde i en samkönad relation under flera år försökte hon även med hjälp av psykoanalysen bota sin homosexualitet.

Biografier är viktiga. Då och då brukar jag titta igenom dem allesammans och fundera över om det finns några vinklar som ännu inte belysts, frågor som ännu inte har svar. Utifrån den önskan är det även med förhoppning Svedjedals nytryckta Boyebok ska komma fler läsare till glädje och användning. Jag hoppas verkligen biografin vinner Augustpriset!

Snabbfakta

Titel: Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv 

Författare: Johan Svedjedal

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sidantal ebok: 684 [Bokus/Dito]

 

 

 

Recension: "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East"

Idag är det Prideparadens dag i Stockholm så jag uppmärksammar Pride i detta blogginlägg genom att ta upp boken "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East" (i sv. övers. 2007). Även om Prideparaden är mest fest så är Prideveckan ett sätt att uppmärksamma HBTQ-personers sociala villkor genom olika seminarier, teman och föreläsningar. Det finns många viktiga frågor att ta hänsyn till och debatten om t.ex hedersförtryck brukar vara synlig i svensk media. Vi har också många duktiga politiker och debattörer som för fram frågan! Kvinnors röster i förorten måste få höras och inte glömmas bort. HBTQ-personer i Sverige är också många gånger drabbade av en form av hedersförtryck som liknar kvinnors situation om de kommer från patriarkala kulturer. Det offentliga samtalet om just deras situation kan jag tycka är osynlig och borde uppmärksammas mer under t.ex Pride. Homosexualitet i arabvärlden är ett starkt tabu. Människor från Mellanöstern som är HBTQ har det inte lätt alla gånger med sina familjer i väst även om inte staten dödar dem. Whitakers bok handlar dock inte om muslimska HBTQ personer i västvärlden. Han beskriver bögars och lesbiskas situation i länder som Egypten, Libanon och Saudiarabien. I många av dessa länder är homosexualitet belagt med dödsstraff. De stränga lagarna bygger i sin tur på religionen islam där imamerna har en mycket traditionell och intolerant syn. En konservativ tolkning av texterna i Koranen och Profetens Sunna innebär ett tydligt nej till samkönat sex.  Det är t.o.m belagt med dödsstraff att ha samkönat sex och detta tillämpas också idag av flera arabiska länder. Jag tycker att Brian Whitaker som är en känd journalist från tidningen The Guardian förhåller sig nyanserat till sitt studieområde och boken belyser flera sociala problem och svårigheter som HBTQ-personer i Mellanöstern måste leva med idag. De måste leva "undanskymda" i garderoben i rädsla för både familjen och staten. Whitaker hittar dock några ljusglimtar även om läget är svårt och på sikt tror han även att förändring kan ske i synen på HBTQ personer även i Mellanöstern. Överlag är boken ändå ett mycket litet bidrag till ett stort område och som läsare vill man gärna veta mera.



Tryckår: 2006 [jag recenserar den engelska utgåvan]

Sidantal: 264

Förlag: University of California Press

Nyckelord: islam, sociologi, queer, gender studies

Besök gärna Brian Whitakers hemsida Al-Bab: An open door to the Arab World! Den har många intressanta artiklar och kommenterar fortlöpande arabiska nyheter. Uppmärksammar även hbtq.

Recension: "Madame de Breyves melankoliska sommar"

I detta inlägg recenserar jag en kortnovell av Marcel Proust. Det är en nyöversättning från franskan gjord av Alan Asaid och publicerad av Novellix. Madame de Breyves melankoliska sommar från 1896 är en utmaning. Detta blev fjärde eller femte försöket från min sida att verkligen ta mig igenom de 29 sidorna utan att ge upp. Jo, jag har gett upp många gånger med denna titel. Kanske är det något med franskan som gör att det blir en utmaning. Jag har även märkt samma sak med andra franska översättningar, men då engelska sådana. Det är något med språket som gör att det tar emot och jag sitter fast. Ytterligare ett exempel får bli Violet Leducs Thérèse et Isabelle (1966) som jag försökte läsa i engelsk översättning. Men låt oss återgå till Prousts kortnovell. Den är faktiskt vad man kan förvänta sig av hans penna och man känner som läsare igen både stilen och miljöerna. Den skulle kunna vara ett kapitel i På spaning efter den tid som flytt. Fransk överklass, fin de siècle och en mening kan pågå upp till tio, tolv rader på en sida innan han äntligen sätter punkt. Här blir Marcel Proust åter den finstämt inkännande psykologen. Som titeln avslöjar är novellens protagonist den unga änkan Madame de Breyves och hon har blivit intresserad av en viss herr de Laléande. Temat är förälskelse och förälskelsens olika förstadier. Vi möter även ett av Prousts litterära kännemärken, minnet, melankolin och längtan efter att få återuppleva den där särskilda känslan i ett ögonblick fastfruset i det förgångna.

Recension: "When God spoke English - The making of the King James Bible"

I DENNA bokrecension tänkte jag reflektera litet kring brittisk litteratur- och kulturhistoria. Boken When God spoke English - The making of the King James Bible (2011) är skriven av Adam Nicolson (yes, barnbarn till Harold N. & Vita Sackville-West) och blev tryckt lagom till 400-års jubiléet av slutarbetet med den engelska bibelöversättningen som engagerade ett femtiotal brittiska teologer från Oxford, Cambridge och London mellan 1604-1611. Man måste kanske inte vara britt för att förstå just denna utgåvas betydelse för anglikanska kyrkans utveckling, men också i kulturhistorisk bemärkelse är King James Bible unik inte minst ur ett språkhistoriskt sammanhang. Men en bibeltext kan lätt framstå som anonymiserad. Bakom det mäktiga översättningsarbetet fanns många framstående teologer och framförallt individer och det är deras namn, röster och personhistoria som Adam Nicolson delvis synliggör i denna bok. 

Förlag: Harper Press
Tidigare tryckt som: "God's Secretaries: The Making of the King James Bible", 2003

Sidantal:  281 [inklusive appendix; index]

Priser/utmärkelser: W.H. Heinemann Award, 2004

Ännu idag används King James Bible flitigt bland engelsktalande, främst konservativa kristna och översättningen har sedan länge förlorat sin copyright utom i England där det fortfarande existerar restriktioner ifråga om publicering och äganderätt.  Jag uppmärksammade under förra året Shakespearejubileet och skrev då att få omständigheter har haft så stort inflytande på det engelska språkets utveckling som William Shakespeare och King James Bible.

King James Bible är förstås även en bit viktig kyrkohistoria och 2017 som också markerar Lutherjubileet i den protestantiska världen sätter gärna Bibeln och översättningar av Bibeln i centrum. Att varje kristen skulle ha möjlighet till att själv läsa Bibeln var den reformatoriska rörelsens främsta kännetecken och en stötesten för den katolska världen som inte tillät bibelöversättningar eller att någon annan utom prästen skulle få läsa Bibeln och dessutom bara på latin. Dessutom var protestanterna utsatta för en förföljelse utan dess like innan Henry VIII gjorde den engelska kyrkan till statskyrka med  sig själv som överhuvud. Protestanter brändes ihjäl på bål och föräldrar som lärt barnen be Fader Vår på engelska istället för latin dömdes till döden under häxliknande processer. Allt urartade tillslut och förföljelser pågick intensivt på båda sidor. 

Författaren Adam Nicolson bidrog även i den BBC producerade TV-dokumentären med sina kunskaper. Kontexten och de historiska sammanhangen bakom King James Bible tillblivelse ligger dock djupare än vad som kan komma till uttryck genom en enda bok som denna. En rad historiska omständigheter finns att ta djupare hänsyn till. Bibelöversättningen tillkom i en tidsanda starkt präglad av social oro och politisk konflikt. Det Jacobitiska England med sin starkt utpräglade puritanism (och vars kyrkoanknutna föredrog Geneva-Bibeln (1560) framför en nyöversättning); stod många gånger i skarp kontrast till den protestantiska statskyrka kung James I ville återskapa och vara överhuvud för. Boken fokuserar desto mer på dessa politiska omständigheter som ledde fram till King James Version än de teologiska dispyterna i samtiden. Som läsare har man även stor nytta av den appendix i boken som även genom en kronologi presenterar bibelkommissionens arbete år för år i parallell med samtida historiska händelser mellan 1604-1611.

Vad innehåller King James Bible?

King James Bible, även känd som King James Version är en fullständig översättning av Bibelns alla böcker från det gamla (GT)- och nya testamentet (NT). Den tog sju år att färdigställa hela Bibeln och den skulle vara för allmänheten, dvs läsas i kyrkorna. Översättningarna ur GT bygger på den masoretiska texten, med spår från LXX/Septauginta och den latinska Vulgatan. NT:s böcker är översatta från Textus Receptus, med inslag från den latinska Vulgatan och de apokryfiska böckerna härrör från den grekiska Septauginta och latinska Vulgatan. Vidare konsulterade översättarna tidigare engelska översättningar och Geneva Bibeln från 1560. Nedan titelbladet för den första tryckningen, 1611. 

Den mångsidiga bibelkommissionen

JAMES I (1566-1625) hade inte någon lätt uppgift framför sig när han beslutade sig för att en ny översättning av Bibeln till engelska var nödvändig. Men han var inte enfaldig, istället för att bara bruka en översättare, som dessutom med stor sannolikhet inte skulle hinna med ett sådant mastodontarbete under en hel livstid tillsatte James I en "bibelkommission" bestående av ett femtiotal män. Och det var många viljor i landet som skulle tillfredsställas genom nyöversättningen - puritaner, kalvinister och inte minst James I måste blidkas. James I var inte någon religiös fundamentalist, men han var noga med den världsliga ordningen och i den ordningen var det han och ingen annan som med Guds hjälp var satt att regera landet. Kyrkans överhuvud var inte längre påven utan konungen. Dessutom fortsatte den kulturella blomstringen som tog fart under Elizabeth I:s regeringstid. Men vilka var männen bakom översättningen? Allesammans var förstås teologer, språkvetare, universitetsanknutna och många präster. Kommissionen delade in dem i olika lag där varje lag utförde ett visst antal översättningar. 

Den första laguppställningen från Westminister översatte de fem Moseböckerna, Josua, Domarboken, Ruts bok, 1-2 Samuelsböckerna; samt 1-2 Konungaböckerna. Den första laguppställningen från Cambridge översatte 1-2 Krönikeböckerna, Esras bok, Nehemja, Esters bok, Jobs bok, Psaltaren, Ordsspråksboken, Predikaren och Höga Visan. Den första laguppställningen från Oxford översatte Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jonas bok, Mikah, Nahum, Habackkuk, Sefanja, Haggaj; samt Malaki. Den andra laguppställningen från Cambridge översatte enbart apokryferna. Den andra laguppställningen från Oxford översatte de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken. Den andra laguppställningen från Westminister översatte enbart breven, de så kallade epistlarna i NT. 

Första tryckningen, 1611

Men det gick inte så bra när nyöversättningen gick ut i tryck 1611. Tryckfelsnisse var framme och ställde till det rejält. För en människa på 1600-talet som många gånger såg annat framför rationella, mänskliga felsteg bakom ett feltryck i en så viktig bok som Bibeln skyllde naturligtvis på Djävulens inblandning. Mitt i Moseboken kunde de kristna nämligen utläsa "Thou shalt commit adultry". Sättaren hade helt enkelt glömt bort att placera in ordet "not" mellan "shalt" och "commit". 



 

Recension: "Ekelöf, Proust och Conrad - Tre valfränder"

I detta inlägg recenserar jag Ekelöf, Proust och Conrad -Tre valfränder av Olof Lagercrantz. Boken är utgiven av förlaget Wahlström & Widstrand. Jag har läst den som e-bok och den elektroniska utgåvan omfattar 603 sidor. Denna e-bok går även att införskaffa via iBooks för den som äger en iPad eller iPhone. Utgåvan är en sammanslagning av tre titlar skrivna av litteraturkritikern Olof Lagercrantz (1911-2002). De tre fristående biografierna är följande:

• Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma - Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz.


• Att läsa Proust


• Färd med mörkrets hjärta - En bok om Joseph Conrads roman

Förmodligen tillhör dessa titlar de mest kända biografierna som skrivits av Olof Lagercrantz. Jag recenserade hans biografi om Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) i ett tidigare inlägg här på bloggen. En sak man bör veta när man tar sig an böcker av Olof Lagercrantz är att han gör stort nummer av sina kontakter med det svenska trettio- och fyrtiotalets kulturelit. Han var bekant med flera av dem som han senare i livet valde att skriva biografier om. Däribland Agnes von Krusenstjerna och Gunnar Ekelöf (1907-1968). Jag tycker ändå om att läsa Lagercrantz då han är kunnig och insatt, men kan samtidigt uppleva det som tröttsamt när bekantskaper åberopas i texten utan närmare reflexion varför det är av vikt att nämna just detta, I boken om Ekelöf hänvisar han ofta till sina egna dagboksanteckningar:

Jag stannade ej länge då jag hade arbete, men han satt kvar i gungstolen och såg ut som tänkte han sitta där och supa hela sommaren.

En lite roligare minnesbild är från en middag på Karlavägen i Stockholm där värdparet David Sprengel tillsammans med Agnes von Krusenstjerna bjudit in den finlandssvenska författaren Hagar Olsson. Mer känd som Edith Södergrans "syster" i flera dikter. Lagercrantz var ditbjuden som medlare mellan de två nervösa damerna. Mitt i den galanta thé-bjudningen ringer det på dörren och in kommer Gunnar Ekelöf, arg och upprörd. Han vill ha tillbaka ett par förstaupplagor av Edith Södergrans lyrikdebut som han lånat ut till Sprengel. Vad som därefter händer får ni själva ta reda på. Lagercrantz var litteraturkritiker och dessutom disputerad litteraturvetare. Lite bättre distans till sina forskningsobjekt ges i hans analyser av Marcel Prousts (1871-1922) stora romansvit På spaning efter den tid som flytt, samt Joseph Conrads (1857-1924) främsta verk Mörkrets hjärta, mer känd som Heart of Darkness och utgiven första gången 1899. Framställningen och analysen av På spaning efter den tid som flytt har jag personligen fina läsminnen av som gymnasist. Jag rekommenderar Lagercrantz Proustbok som en fin presentation av romanen för svenska läsare. Han går igenom romansvitens huvudteman och väljer att fördjupa sig i olika karaktärer. Den är bra att ha tillgänglig och återkomma till för alla som vill ta del av det stora romanäventyret. Joseph Conrad presenteras i titeln Färd med mörkrets hjärta - En bok om Joseph Conrads roman där han går igenom boken och introducerar författaren. Huvudtemat i Conrads roman är förstås kolonialisering. Jag tycker Lagercrantz gör bra fördjupningar. Lagercrantz påpekar hur Conrad noggrant valt sina egna förebilder ur historien. Däribland äventyraren vid Elizabeth I:s hov, den välkände Sir Francis Drake som 1580 återkom till England från ett gigantiskt plundringståg. Han nämner även den misslyckade Franklin-expeditionen 1845 där man ville söka Nordvästpassagen.

Recension: 'Herodotus Historia' i svensk översättning

I DETTA blogginlägg recenserar och kommenterar jag Herodotus Historia i svensk översättning. Översättningen är gjord av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Benz och Axel Lindskog. Claes Lindskog har även arbetat med översättningar av Plutarchos. För inledning och kommentarer står Sture Linnér som jag tidigare har uppmärksammat här i bloggen. Boken blev utgiven av Norstedts Förlag, 2004 och är omfattande i sin volym på 599 tryckta sidor, så den står bastant i bokhyllan!

Herodotos, född 484 f.Kr. i Halikarnassos i dagens turkiska Bodrum, i Mindre Asien. Han dog 425 f.Kr. i en grekisk koloni i Kalabrien, belägen i den sydvästra delen av Apenninska halvön (dagens Italien) vid cirka 60 års ålder. Herodotos var en grekisk historieskrivare som tillhörde kretsen runt Perikles i Aten. Herodotos levde under det persiska akemeniska rikets guldålder och är en av huvudkällorna till vår kunskap om persiska riket. I förordet påpekar C Lindskog att det finns två grundtankar inom Herodotos framställning av Historia.

Den första grundtanken är motsatsförhållandet mellan de "upplysta" grekerna och barbarerna, de "okunniga". Den andra är tron på det gudomliga i tillvaron och att gudarna styr människornas öde och på så sätt präglar historien. Herodotos kallas ju ofta för historiens fader, men detta är mer ett överdrivet epitet och stämmer föga med verkligheten. Han var knappast någon kritiskt sökande forskare i modern bemärkelse, men det är förstås roligt att läsa honom i ett kuriöst sammanhang då han trots sina brister är den viktigaste källan till de tidiga grekernas historia. Herodotos delade in sin Historia i nio böcker, efter antikens nio sånggudinnor. Herodotos använder sig av anekdoter och berättelser för att göra sina ämnen mer underhållande. Således är det ibland svårt att skilja fakta från uppdiktad saga.Huvudtemat är grekernas interaktioner med perserriket som hade stora militära framgångar under denna tiden.

Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Recension : 'En dag i Ivan Denisovitjs liv' av A. Solzjenitsyn

Som jag skrivit tidigare kommer bloggen att ha lite mer fokus på ögonvittnesskildringar och vittneslitteratur framöver. Jag tycker det är viktiga områden att läsa om och tänka vidare kring. Jag skrev i ett tidigare inlägg om vår svenska författare Hédi Fried och hennes självbiografiska bok Skärvor av ett liv. I denna recension kommer jag att uppmärksamma den ryske författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008) och hans debutroman En dag i Ivan Denisovjits liv.

Solzjenitsyn satt under flera år i sibiriska fångläger (GULAG) där den sovjetiska kommunistregimen bestraffade och omskolade dissidenter. Under tiden skrev han egna dagboksanteckningar kring vardagen i lägren och dessa blev sedan grunden för hans debutroman. Han påbörjade arbetet med romanen 1957 efter att ha släpps ur den exil som hans fångvistelse resulterat i. När den släpptes första gången i Sovjetunionen 1962 orsakade publiceringen stora rubriker. Den trycktes i den sovjetiska tidskriften Novy Mir ("Nya Värld") Handlingen är dessutom förlagd till en av de mörkaste episoderna i Sovjets historia - den stalinistiska perioden under 1950-talet. Man ska också ha i åminnelse att sovjetiska författare inte fick skriva om, eller hänvisa till arbetsläger i sina böcker. Förmodligen hade den lagen trätt ur kraft när romanen publicerades? Eller så kanske någon dispens gavs innan tryckningen.

Romanens protagonist heter Ivan och han har dömts till ett arbetsläger för politiska fångar. I januari månad 1951 blev han anklagad för att ha spionerat åt fienden. Detta ska ha ägt rum efter att han tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Han tilldelas fångnumret S 858. Fångarna tilltalas med detta nummer som också är ett sätt att avhumanisera dem på. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så får Ivan eller "Sjuchov"som han allt oftare kallas för arbeta ändå. Resten av dagen handlar om även om Ivans grupp bestående av 24 personer, hur de måste arbeta ute i den bittra kylan (40 minusgrader) och deras lojalitet för gruppchefen. Han heter Tiurin och betraktas som sträng men ändå rättvis. Han pratar med fångarna och hjälper dem när han kan. Fånggruppen tilldelas också mat utifrån hur de presterat arbetsmässigt under dagen. Solzjenitsyn förmedlar en bild av hur vardagen kunde te sig ett arbetsläger. Montonin och det meningslösa i tillvaron bryts mot små ljuspunkter och protagonisten kan vid sänggåendet konstatera att dagen ändå varit lyckad. Självklart ger det självbiografiska- och självupplevda inslaget i texten ytterligare styrka till handlingen. Debutromanens huvudteman är förtryck och överlevnad.

Recension : 'Skärvor av ett liv - Vägen till och från Auschwitz' (1992)av Hédi Fried

Boken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz (1992) är författad av psykologen Hédi Fried (f. 1924) och är en självbiografi. Den beskriver hennes erfarenheter av Förintelsen och framförallt tiden i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Den beskriver även hennes uppväxt, barndomsmiljön i den lilla transylvanska staden Sighet och familjen.

Fried kommer ursprungligen från Rumänien, men har levt och bott större delen av sitt liv i Sverige dit hon kom i samband med krigsslutet 1945. Hennes sista vistelse före krigets slut var koncentrationslägret Bergen-Belsen som i samband med krigets sista månader blev helt överbefolkat. Trots att kriget gick allt sämre för Nazityskland ville Hitler inte sluta med det parallella utrotningskriget och lät evakuera dödslägren i öst, däribland Auschwitz, Gross-Rosen m.fl. läger. Allt för att förhindra de allierades försök till befrielse av lägren. När Auschwitz tillsist befriades av Röda armén hade merparten av fångarna redan skickats iväg. SS-administrationen gjorde sitt yttersta för att förstöra bevis på det utrotningsmaskineri som pågått i Auschwitz bland annat genom att spränga gaskamrarna och bränna upp dokument. Kvarvarande lägerfångar skickades iväg på dödsmarscher för att interneras i lägret Bergen-Belsen. I lägret dog folk av svält, arbete och sjukdomar som t. ex den i lägren vanligt förekommande bakteriesjukdomen tyfus. Enligt den minnessten (Gedänkstätte) som finns uppsatt på platsen dog ca. 52 000 män, kvinnor och barn, samt 19 700 krigsfångar i Bergen-Belsen.

Hédi Fried har länge varit verksam i den offentliga debatten och under större delen av sitt liv berättat om Förintelsen och sin judiska bakgrund offentligt. Boken hamnar i genren vittneslitteratur. Termen vittneslitteratur användes första gången av författaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel (1928-2016) och betecknar den enskilda individens litterära skildringar av svåra självupplevda händelser i livet. Vittneslitteratur idag täcker inte bara överlevare från Förintelsens erfarenheter, det kan handla om erfarenheter av livet i totalitära regimer eller om folkmordet i Ruwanda.

Men att skildra och återberätta det traumatiska är inte lätt. För den drabbade är det en smärtsam process att behöva konfrontera sina minnen. Jag har en stark beundran för alla som har skrivit om det svåra, då vi som medmänniskor behöver ta till oss av andras livshistorier och ge oss själva tid att lyssna. Förintelsen är ett såpass hemskt minne i Europas historia att det aldrig får glömmas bort eller förringas. Det lever vidare i vårt gemensamma kollektiva minne. Därför behöver vi plocka fram överlevarnas erfarenheter. Läsa dem och ta till oss dem. Lämpligt nog börjar hennes livshistoria med ett citat av poeten Gunnar Ekelöf: "Endast som vittne är människan till. Tag och skriv." Orden kommer ur dikten Färjesång. Hon påbörjade arbetet med boken under 1980-talet, men det dröjde ändå länge innan den gavs ut. En vän lät översätta den till engelska och den utkom först i Storbritannien och det tog två år innan bokförlaget Natur & Kultur tryckte den. Hédi Fried beskriver dessutom hela processen i Förintelsen, som hon och hennes familj fick gå igenom tillsammans med tusentals andra. Den processen handlar om antisemitismen i Europa före nazisternas maktövertagande och hur den genom år av normalisering ute i samhället lyckades vänja folk vid brutaliseringen och till sist utrotandet av judar.

Fried berättar om ghettot, boskapsvagnarna och selektionen i Auschwitz-Birkenau. Båda föräldrarna dog och det är hemskt att läsa hennes återgivna minnesbild av dr. Mengele som selekterar bort hennes mamma vid ankomsten till Auschwitz. Ögonvittnesskildringen beskriver även tiden i Belsen, de vita bussarna som skickades av Sverige och återanpassningen till ett nytt liv i frihet. År 2015 kom boken i nytryck av Natur & Kultur och pocketutgåvan har ett förord som innehåller några särskilt viktiga ord jag vill citera här. Skulle något som Förintelsen kunna hända idag? Fried skriver: "Tyvärr måste jag besvara frågan jakande. Skulle jag kunna lita på mina grannar, mina vänner? Jag, jag vill våga hoppas och tro det, men eftersom det återigen blivit comme il faut att vara nazist, rasist, fascist och antisemit både från vänster och höger, börjar jag tvivla."

Mer litteratur av Hedi Friéd

Livet tillbaka (1995)

Ett tredje liv: Från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro (2000)

Livets pendel. Fragment, erfarenheter, insikter (2003)

Frågor jag fått om Förintelsen (2017) - Denna bok är mycket viktig idag och här sammanfattar Fried frågor hon själv fått om förintelsen genom åren när hon varit ute i skolorna. Många barn och ungdomar har ställt frågor.

Litteratur skrivna av överlevare

Förintelsen och litteratur skrivna av överlevare är viktigt att återkomma till därför att de är första ögonvittnen. Därför måste vi se efter att deras arv bevaras och att deras skildringar finns tillgängliga i det allmänna rummet och i samtalet. I detta inlägg nämner jag endast ett fåtal, men det finns en enorm uppsjö av biografisk litteratur skrivna eller återberättade av människor som satt internerade i koncentrationslägren. Alla har inte översatts och det finns flera titlar som förtjänar en bredare publik och bör översättas.

Den som letar efter mer vittneslitteratur att läsa kan exempelvis finna uppslag hos wikipedias artikel Bibliography of the Holocaust. Ytterligare exempel på mer känd vittneslitteratur om förintelsen är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?  Fler personer som skrivit om sina erfarenheter av förintelsen är Elie Wiesel som genom sin bok "Night" skildrar sina egna -och faderns erfarenheter av lägren Auschwitz och Buchenwald. Jag vill också rekommendera läsning av Paul Celan (1920-1970) som uttryckt sina erfarenheter i diktform.

Recension : 'Självbetraktelser - Marcus Aurelius' i översättning avEllen Wester (1953)

Jag gjorde nyligen en genomgång av gamla böcker i bokhyllorna och lyckades förstås hitta en favorit. Kejsar Marcus Aurelius (121-180) var förmodligen den främste tänkaren i det romerska imperiet. Detta trots att hans regeringstid (161-180) var fylld av yttre och inre konflikter. Som kejsare var han duglig på flera områden. Ingen kejsare av Rom har lyckats producera en såpass genomträngande litteratur av filosofisk art under sin regeringstid än Marcus Aurelius. Hans introspektiva och självbiografiska text Meditationer, här översätt till Självbetraktelser har till tema och innehåll samma själsliga styrka som Bibelns texter och håller för läsning än idag. Meditationer har sedan länge klassificerats som en tidlös text och förblir därmed en av den västerländska litteraturens främsta klassiker.  Den översättning jag rekommenderar i detta blogginlägg gjordes av Ellen Wester, 1953 och ingår i serien Forumbibliotekets skrifter. Förhoppningsvis kanske vi snart kan få en ny översättning till svenska av denna klassiker. Mig veterligen finns ingen ny utgåva, eller nyöversättning av Meditationer vilket skulle behövas eftersom språket är något föråldrat i denna utgåva.

Så vad handlar då Meditationer om? Det är förstås inte fråga om några meditationer i österländsk anda som vi nog skulle vilja associera titeln med, men texterna är starkt introspektiva och innehåller förutom självbiografiska uppgifter hans syn på moral, omvärlden samt livet och döden. Den filosofiska inriktning som kommer till uttryck är den stoiska filosofin. Marcus Aurelius var starkt påverkad av stoicismen som gavs stor uppmärksamhet under hans samtid och vars läror ska ha påverkat kristendomen. Hur lever man ett gott liv, vad är ett gott liv och hur kan jag styra mitt tänkande och handlande i en riktning som innebär ett gott liv?  Det handlar förstås inte om ett liv i njutning här. En av den stoiska inriktningens främsta representanter var Epiktetos (55-135) som författade Handbok i livets konst. Hans skrifter och levnadsteckning bevarades genom lärjungen Arrianos böcker. Enligt Epiktetos kan vi aldrig påverka vårt öde, men vi kan påverka vårt tänkande och våra handlingar. Vi är också ansvariga för våra handlingar och den som inser styrkan av bland annat självdisciplin kommer uppnå både inre lycka (eudaimonia) och sinnesfrid (ataraxia). Mycket i stoicismens läror handlar om självkontroll och att som individ förhålla sig oberoende av livets olyckor, mindre behagliga sidor och överraskningar. Stocismen introducerar även etiken och moralen i ett bredare perspektiv att inte enbart gälla oss själva utan även hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Som kejsare förbättrade Marcus Aurelius t ex. slavars och kvinnors rättigheter.

Och kontexten? Marcus Aurelius författade sin text i krig. Den skrevs ned vid krigslägren längs med Donau. Det var också i ett krigsläger i Vindobona, nuvarande Wien som kejsaren själv mötte döden. De germanska stammarna innebar en svår prövning för Roms militärmakt. Han såg mycket död och lidande i lägren och ute på slagfälten vilket säkert påverkade hans inställning och sinnesstämning i Meditationerna. Boken är fördelad i tolv kapitel även kallade för böcker där verserna är numrerade. Denna uppställning av texten finns i alla översättningar. Språket är koine grekiska som var den för dåtiden vanligt förekommande vulgärgrekiskan. Den grekiska titeln under medeltiden var Τὰ εἰς ἑαυτόν [Ta eis heauton], ungefärlig översättning 'det som tillkommer honom själv'. Ursprungligen hade verket troligen ingen titel. Nutida filosofer som exempelvis Bertrand Russell prisade inte hans Meditationer och fann mycket i boken oriktigt och motsägelsefullt samt ett bevis på en trött tidsålder snarare än uttryck för en personligt hållen förklaring av stoisk filosofi.

Övriga källor

Meditations - Engelsk utgåva. Rek äv en utgåva av Loeb Classical Library, innehåller den grekiska texten jämte engelsk översättning.

wikipedia.org

Recension : Gilgamesheposet "Han som såg djupet" (2003) samt en fördjupning i eposets influenser på antika texter, Bibeln och Koranen

I detta inlägg recenseras och kommenteras nyöversättningen av Gilgamesheposet till svenska. Översättningen har gjorts av författarna Lennart Warring (1954-2014) och Taina Kantola. Warring gjorde under sin levnad den assyriska litteraturhistorien vida känd i Sverige och skrev flera böcker i ämnet. Det är mer än femtio år sedan texten om Gilgamesh översattes till svenska, så denna nytolkning har varit mycket välkommen. Pocketversionen tycks numera slutsåld i de stora nätbokhandlarna, men det är bara att hoppas på fler nytryck! Ett epos är ett långt narrativt poem som återberättar en hjältes liv och äventyr. Hjälten har ofta gudomliga drag och klarar av många uppdrag och farliga strapatser. Själva berättelsestoffet har inslag av gudar, mytologi, legender och egendomliga platser. Ofta börjar berättelsen in medias res, dvs med en gång utan att någon särskild bakgrund ges.

Det är förstås roligt att detta verk som överlevt intill våra dagar har översatts till svenska. Det är en oumbärlig kulturgärning som blottats och vi lär oss förstå hur denna 3500 år gamla berättelse har influerat antika texter som Iliaden & Odysséen, Bibeln och Koranen. Hela den judisk-kristna traditionen och även islams urkund Koranen har spår av Gilgamesheposet i sina texter. Själva kilskriften (cuneiform) finns också medtagen i denna utgåva och återges med tillstånd av professor Simo Parpola (Helsingfors Universitet), från hans verk The Standard Babylonian Epic of Gilgamesh. Språket är akkadiska, ett gammalt semitiskt språk som talades i Mesopotamien. Dess huvuddialekter var babyloniska och assyriska. Boken är rikligt försedd med fakta och kommentarer till texten. Läsaren får en unik möjlighet att bekanta sig med det gamla Mespotamiens myter och gudavärld.

Gilgamesh var en litterär hjältefigur som skapades för 4000 år sedan av prästen och läkaren Sin-leqi-unninnis. Författarens namn lära betyda 'Sin, hör min bön'. Uruks regentlängder nämner en person vid namn Gilgamesh och flera inslag i berättelsen bygger troligen på denna historiska person. Själva eposet är dock mytologiskt stoff vars myter och legender lyckades påverka religioner som judendom, kristendom och islam. Eposet har flera teman. Hur lever man ett gott liv? Hur uppnår man vishet? Hur hanterar man sorg efter en älskad vän? Det största och mest framträdande temat i eposet är förstås Gilgameshs egen livsresa i jakten på ett odödligt liv.

Efter den kommenterade översättningen följer en rad intressanta och fristående delavsnitt. För den som inte har så mycket förkunskap tycker jag det är bäst att bekanta sig med dessa avsnitt innan man sätter igång med själva berättelsen. Delavsnittet benämnt 'historisk bakgrund' går igenom:

• Gilgamesh som historisk person


• Eposets ursprung och utveckling


• Standardversionen


• Gilgamesheposets litterära inflytande

Gilgamesh i den antika litteraturen, Bibeln och Koranen

Själv hade jag stor behållning av den sista punkten ovan som handlar om textens litterära inflytande på flera religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen. Spår av Gilgamesh finns även i den grekiska och antika litteraturen. Warring & Kantola påpekar att forskningen om eposet redan har identifierat flera litterära paralleller och inflytande på andra texter. Det finns flera fristående studier och forskning pågår idag. Ett sådant viktigt forskningsprojekt är Melammuprojektet, "The Intellectual Heritage of Assyria and Babylonia in East and West". Projektet startades 1998 av Helsingfors Universitet.

Eposet Gilgamesh i den antika litteraturen : Exempel ur Iliaden och Odysséen

I skalden Homeros epos Iliaden påpekas det hur guden Zeus älskarinnor räknas upp på ett sätt som i Gilgamesh (Tavla 6, verserna 44-78) påminner om uppräkningen av gudinnan Ishtars älskare.

När Akilles sörjer sin bortgångne vän Patroklos i Iliaden går dessa verser att jämföra med Gilgameshs sorg över sin döde vän Enkidu.

När Gilgamesh stiger ned i dödsriket för att samtala med Enkidus ande har detta flera litterära paralleller med liknande scener ur både grekisk och romersk litteratur. Vännerna omfamnar varandra fysiskt i dödsriket och scenen har jämförts med hur hjälten Akilles i en dröm möter sin döde vän i dödsriket, dock utan att kunna omfamna honom.

Ett direkt lån från Gilgamesh har konstaterats i Odysséen och i de verser som beskriver Penelopes offer till gudinnan Athena när hon får reda på att sonen Telemachos ska göra en farlig resa. Hon utför i samband med detta en serie offerriter med syfte att gudarna ska beskydda Telemachos. I Gilgamesh utför hjältens mor Nisun liknande ritualer och ber solguden Shamash att Gilgamesh och Enkidu ska återvända oskadda. Jämförelsen mellan texterna studerades först av Walter Burkert som presenterade sina fynd i The Orientalizing Revolution: Near Eastern Influence on Greek Culture in the Early Archaic Age (1998). Gilgameshs möte med kvinnan Siduri i den magiska trädgården påminner om hjälten Odysseus möte med Kalypso och Kirke.

Eposet Gilgamesh i Bibeln

Gilgamesh har haft stor betydelse för den historisk-kritiska bibelforskningen sedan mitten av 1800-talet när nya stentavlor av eposet återfanns i samband med arkeologiska utgrävningar i Irak. Detta var ett stort arkeologiskt fynd som blev omskakande och nyheten togs inte väl emot av kristna bokstavstroende. De ca 4000 år gamla kilskriftstavlorna återberättade flera historier och myter som fanns med i Bibeln och Gamla Testamentet.

Den mest kända är myten om syndafloden som dränker världen och då även Gilgameshs text beskriver denna händelse ser man tydligt att Bibelns syndaflod inte kan varit den ursprungliga texten. Redan i eposets första stentavla går att utläsa:

"Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden". (Tavla 1, vers 6)

Flodmyten finns beskriven i Första Mosebokens sjunde kapitel. Texten om Noah och floden är från omkring 900-800 f.Kr. enligt 4-källshypotesen som identifierar dateringar av de fem Moseböckerna, hebr. Torah.

4 -källshypotesen utvecklades 1876 av den tyske bibelforskaren och orientalisten Julius Wellhausen (1844-1918) och trycktes med titeln Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen har också varit betydelsefull för islamologin genom sin orientalistiska forskning och synpunkter på islams tidigaste historia. Han har kallats för bibelforskningens Charles Darwin. Läs gärna mer om honom på Encyclopaedia Iranica. Rekommenderar i sammanhanget även artikeln "Islamic Studies - The intellectual and political conditions of a discipline", Penser l'Orient p.p 65-93 (2004) av Baber Johansen, professor i islamologi vid Harvard University. Den innehåller en intressant översikt av den tyska orientalismens historia, samt en efterlängtad sågning och kritik av Edward Said (1935-2003).

Eposet Gilgamesh i Koranen

Warring & Kantola tar upp berättelsen om Moses och mötet med al-Kidhr som återfinns i Koranen 18:65-82. I Hans Wehrs' Arabic dictionary finns följande information om namnet:

"الخضر‎ al-ķaḍir, al-ķiḍr a well-known legendary figure"

Warring & Kantola påpekar i sammanhanget att forskarna sedan länge känt till kopplingen mellan al-Khidr och de mesopotamiska legenderna om Atrahasis (Warring & Kantola 2003, s. 277). Atrahasis förekommer dessutom som ett fristående epos som dessutom är äldre än Gilgamesh och det är möjligt att Gilgamesh (Tavla IX) som handlar om flodmyten kan betraktas som en fristående parafras eller ett direkt inlån från Atrahasis' epos. Detta påpekas av forskaren Tigay som studerat bakgrunden till Gilgamesh i boken The Evolution of the Gilgamesh Epic (Tigay 1982, s. 238-239). Warring & Kantola går steget längre och visar även på hur Sura 18:59-18:60 [Zetterstéens övers. & versindelning] går att sammanlänka med det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish (Warring & Kantola 2013, s. 277):

"Än när Mose sade till sin tjänare: 'Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!' När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet." (Sura 18:59-60)

När Mose och tjänaren går tillbaka för att hämta fisken möter de Al-Khidr. Warring & Kantola påpekar att Korantexten här uppger att haven är sötvatten- och saltvattenhav. Dessa hav har en koppling till det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish. Enligt skapelsen i Enumah Elish så fanns i begynnelsen dessa två hav av salt- och sötvatten. Dessa två hav representerade Apsu [gudafar] och Tiamat [gudamor]. De andra gudarna dödar detta första gudspar och av Apsu uppstår kosmos och av Tiamat skapas himlen och jorden (Warring & Kantola, 2003 s. 277 f.).

Warring & Kantola uppger The Encyclopedia of Islam som källa till kopplingen mellan Gilgamesh och berättelsen om Al-Khidr i Koranen. Jag har inte tillgång till Encyclopedia of Islam och har istället valt The Qur'an: An encyclopedia (2006) som också utgår från en akademisk och vetenskaplig tolkning av islam och Koranens ursprung. Även The Qur'an: an encyclopedia (2006) nämner flera kopplingar mellan olika islamiska företeelser i Koranen och Gilgamesh. Däribland flodmyten som dessutom är gemensam med judisk-kristen tradition och Al-Khidr. Utgåvan har editerats av professor Oliver Leaman (University of Kentucky) och är utgiven av Routledge Press. Den innehåller bidrag från 43 experter i orientalistik och islamologi. Koranens berättelse om Al-Khidr har flera kulturella influenser och berättelsen ges en tydlig koppling till Gilgamesh:

The sources of the Khidr-story go back to mythological motifs appearing in the Akkadian Epic of Gilgamesh, in the Alexander romance and in Jewish legends centered around the mythical figure of Elijah. The story as it is told by the Quran interweaves several narrative motifs: the figure of the travelling companion, the test of patience, the quest for the spring of life, and so on.

Citatet ovan ska tillskrivas den tyske orientalisten, professor Stefan Wild, som varit verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn. Wild har flitigt bidragit med flera artiklar i The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Koranens 18:e kapitel bjuder på många spännande överraskningar för den som är intresserad av hur olika kulturers texter påverkat varandra i en social och religiös kontext genom historien. Bland annat återfinns legenden om  den tvåhövade i Koranens 18:e surah som är en direkt anspelning på legenderna om Alexander den Store som var väl känd i hela Orienten som den 'tvåhövade' under den tid Korantexten tillkom, ca 644-656 e.Kr under kalifen Uthmans levnad.

Källor

• Homeros (2012). Iliaden: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Homeros (2012). Odysséen: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Tigay, J. (1982) The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press.


• Koranen (2003). Översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll].


• The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Routledge Press.


• Wehr, Hans & Cowan, J. Milton (2012). A dictionary of modern written Arabic. [New York]: Snowball Publishing

Recension: 'Agnes von Krusenstjerna' av Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz biografi Agnes von Krusenstjerna (1980) var under många år min enda referens till hennes liv och jag läste den första gången under gymnasiet. När jag återkom till boken i tjugoårsåldern tyckte jag han varit återhållsam i sin tolkning av henne. Det var i slutet av 1930-talet som Lagercrantz lärde känna Agnes något bättre och hon bjöd honom personligen till lägenheten på Karlavägen. Förmodligen fick hon då även höra en del nyheter om sin egen familj och föräldrarna. Lagercrantz var ju trots allt en nära släkting till Agnes och det kan förklara hans återhållsamhet i boken, samt faktum att många andra släktingar till Agnes och David faktiskt var i livet under den tiden Lagercrantz författade sin biografi. Den gavs ut 1951 och jag recenserar en utgåva från 1980. Ibland glider den nästan över i ett vänskapsporträtt eftersom han träffade både Agnes och David flera gånger mellan 1937-1940 i deras lägenhet på Karlavägen i Stockholm. Men jag tycker ända biografin håller än idag och är förstås läsvärd. Biografin är samtidigt en bra introduktion till hennes författarskap och Lagercrantz var ju själv litteraturvetare!

Uppväxten i Gävle

Agnes föddes i Växjö 1894 och familjen flyttade kort tid därefter till Visby där pappan avancerat i graderna till överstelöjtnad. Hon växte upp i Gävle där flera av familjens släktingar bodde. Agnes föräldrar var överste Ernst von Krusenstjerna (1846-1931) och hennes mor var Eva Hamilton (1859-1945). Båda kom från gamla svenskadliga familjer. På mammans sida var Agnes barnbarnsbarn till den store värmländske skalden Erik Gustaf Geijer. Detta påpekade även Bonniers 1922 när de gjorde reklam för boken Tony växer upp. Pappans släkt tycks ha varit gammal knektsadel och det militära dominerade; medan mammans släkt hade politiskt inriktade figurer och någon satt visst i första kammaren.  Hennes pappa invigde Gävle regemente vars byggnad numera tillhör Högskolan i Gävle. Agnes hade även flera bröder och kom att använda erfarenheterna av sin familjs släkthistoria i sitt författarskap även om händelser från förr och Agnes egen barndomsår blivit starkt litterärt bearbetade. Trots att Agnes bytte ut namn på karaktärer och platser kunde ändå många familjemedlemmar, både Krustenstjernas och Hamiltons, känna igen sig i beskrivningarna! I romansviten Fattigadel ska flera miljöer gå att jämföra med den tiden Gävle. Mycket av Agnes von Krusenstjernas tid i Gävle lever enligt denna artikel numera kvar i Högskolan i Gävles bibliotek. Tyvärr har det litterära Agnes von Krusenstjerna-sällskapet upphört nyligen (2016), men förmodligen kan Högskolan i Gävle fortsätta dess viktiga arv genom att bevara litteratur och brev i sina samlingar. Lagercrantz beskriver hennes tid i staden och hennes skolår där som relativt lyckliga. När hon var femton pensionerades fadern, då 63 år och familjen flyttade till Stockholm.

Debuten 1917

Von Krusenstjerna började som student vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, men kom aldrig att själv bedriva någon undervisning. Debuten kom 1917 med flickboksromanen Ninas dagbok. Det stora litterära genombrottet blev dock böckerna om Tony:

• Tony växer upp (1922)


• Tonys läroår (1924)


• Tonys sista läroår (1926)

Böckerna om Tony fick stor uppmärksamhet eftersom de skildrade sexualitet och de är delvis självbiografiska då Agnes skriver om Solna sjukhem. Solna sjukhem var mellan 1893-1940 en anstalt för personer med psykisk ohälsa.

Hösten 1920 mötte hon David Åkerblom som blev hennes livkramrat och ett år senare gifte hon sig med honom mot familjens vilja. Officiellt var han känd som David Sprengler och han hade precis som Agnes litteraturen som livspassion. David blev hennes främste beundrare och stöttepelare. Under 1930-talet hade Agnes ingen kontakt alls med sin familj och det berodde dels på hennes författarskap och dels på hennes val av man. Agnes skrev under hela sitt produktiva författarliv om ämnen som var starkt tabubelagda under den egna samtiden. Mycket handlade om frigörelse, sexualitet, och förbjuden kärlek. Hon fick många fiender, men även många beundrare. Mellan 1917-1937 skrev hon flera romaner, ofta med självbiografiska inslag. Eftersom hon ansågs kontroversiell uppstod ett cirka två år långt "kulturkrig" som fördes i tidningarna och kallades för Krusenstjernafejden (1933-1935).

Livet med David och skrivandet

David Sprengel var inte omtyckt av familjen Krusenstjerna och det ansågs att han hade en dålig inverkan på Agnes hälsa. Inom kultureliten var det inte heller många som uppskattade David Sprengler som verkar ha varit en svår person att ha att göra med och kunde säkert upplevas som osympatisk. Han hade dock bildning även om han avslutade sina Uppsalastudier innan examen. Under 1880-talet blev han bekant med den främsta kulturpersonligheterna i Sverige och Bonniers intresserade sig för honom.

Agnes och David gifte sig 1921 men redan 1923 vill hon ha skilsmässa från honom. Hennes släkt som tycker det verkar vara ett mycket bra beslut skaffade henne en familjeadvokat. Men någon skilsmässa blev det aldrig. Ett år senare blev Agnes gravid. Tyvärr miste hon tvillingparet och blev mycket svårt sjuk efter missfallet.

Som jag redan nämnt hade Agnes redan i tonåren symptom på psykisk ohälsa som förvärrades när hon blev vuxen. Hon var också diagnosticerad som psykiskt sjuk och hade många sjukhusvistelser på grund av det. Det är nog svårt att idag kunna avgöra vilken diagnos hon kan ha haft. Hon hade det tidvis jobbigt och prövade gärna rusmedel i form av olika tabletter, etersprutor och morfin. Dock utan att utveckla något verkligt beroende även om alkohol kan ha tärt på hennes allmäntillstånd i slutet av hennes liv. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit om Agnes och hennes många sjukhusvistelser i boken Den sårade divan - Om psykets estetik (2016). Hon har också haft tillgång till hennes patientjournaler. I detta inlägg skriver jag bara utifrån Olof Lagercrantz och hans tolkning av Agnes sjukdom genom åren. Ibland tycker jag att Lagercrantz har ett något nedlåtande sätt att skriva om Agnes för han borde i alla lägen valt att överväga orden lite bättre:

Männen drar sig för denna egendomliga kvinna, hälften prydlig adelsdam, hälften erotiskt besatt hysterika (Lagercrantz 1986, s. 184)

Sprengler hjälpte också till att skriva en del avsnitt i Agnes böcker. Hans penna ska ha varit närvarande i romansviten Fröknarna von Phalen. David Sprengler beskrivs ibland som hennes 'onda genius' eftersom han anses ha skrivit de homofobiska avsnitten (= sex mellan män) i böckerna. I biografin citerar Lagercrantz ett brev av Agnes där hon faktiskt antyder att David Sprengel influerar hennes romaner på fler än bara ett sätt (Lagercrantz 1986, s. 151). Orden är också direkt riktade till litteraturvetare som hon vet kommer försöka tolka allt som hon skrivit:

Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni kommer bara att finna att, utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning kan lockas fram, och det är namnet David Sprengel.

Agnes von Krusenstjerna skrev frimodigt i sina romaner om frigörelse, sexualitet och ämnen som betraktades som ytterst kontroversiella under hennes samtid. Bonnierförlaget som gav ut Agnes fick också problem på grund av publikationerna och i en alltmer hotande omvärld, där antisemitismen bredde ut sig genom Nazitysklands inflytande, gav Bonniers tillsist efter för det hårda debattklimatet och Agnes två sista böcker i serien Fröknarna von Phalen gavs aldrig ut av Bonniers. Istället blev det nystartade förlaget Spektrum som tryckte Bröllop på Ekered och Av samma blod. Båda titlarna utgivna 1935. David och Agnes kom att strida med Spektrum, förmodligen lika hårt som de stred med Bonniers om censurfrågor  och arvode. Agnes hävdade ofta att hon var förbisedd av Bonniers och skrev många gånger och bad direkt om pengar. Både David och Agnes verkar haft en ansvarslös syn på pengar och när pengar tog slut skrev de rätt så oförskämda brev till Bonniers eller så skrev de till Agnes familj och bad om mera.

Biblioteksbladets lektörsomdöme ger Krusenstjerna negativ kritik

Någon på tidningen Biblioteksbladet gav Krusenstjernas två sista delar av Fröknarna von Phalen ett negativt omdöme. Recensionen speglar delvis den allmänna opinionen och vad vissa tyckte och tänkte om Agnes von Krusenstjerna. Jag har förkortat referatet något:

De två sista delarna av denna stora roman — ett slags blandning av familjehistoria och sedeskildring — [...] Men man måste beklaga, att den starka tonvikt, som förf. redan tidigare lagt på skildringen av det sinnligas allmakt, här utvecklats till en häxdans av erotiska förvecklingar. Det normala och det onormala förekommer sida vid sida, än genomlyst av skir poesi, än skildrat med så frän realism, att läsaren förlorar intresset för den degenererade fänad, som utgör föremålet för författarinnans analyseringskonst. En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet. H. K.

Agnes' sista tid

1937 är det år Agnes fortfarande är någorlunda frisk och hon reser även till Frankrike där hon träffade författaren André Gide. Han hjälpte henne med de litterära kontakter som kunde få romanserien Fröknarna von Phalen översatt till franska. Sommaren och hösten blev Agnes hälsa sämre, men läkarna kunde inte ställa någon särskild diagnos. Hon fick vitaminsprutor, men var ändå kroppsligt svag.

I slutet av januari månad 1940 började Agnes visa symptom på hjärnskada. Hon började att tappa saker i golvet, saker som hon försökte hålla i med vänster hand. I februari samma år lades hon in på Serafimersjukhuset. Det blev genast konstaterat att hon var svårt sjuk och att en hjärntumör var orsaken. Den 9 mars opererades hon, men den visade sig vara inoperabel tumör. I samband med ingreppet avled Agnes bara några timmar efter att operationen avslutats. Obduktionen visade att hon även led av äggstockscancer som spritt sig i hela kroppen.

Gravsättningen följde delvis den judiska begravningsriten och David Sprengel överlevde henne bara med ett år. De vilar tillsammans på Norra kyrkogården i Solna.

Se, mitt hjärta jag gömde

en afton härförleden

som ett fågelbo i säden,

och därnäst jag glömde
att räkna stegen som ledde

fram till min stuga,

där träden sig buga

och ödmjukt sig beredde

att hylla . . .

("Glömska" ur novellen Vivi, flicka med melodi (1936)

Källor

Lagercrantz, O. G. H. (1986). Agnes von Krusenstjerna. Stockholm: Bonnier.