Goethe och bilden av islam i diktsamlingen West-östlicher Divan (1819)

Goethe lever, 2019!

Med ovanstående glada hälsning vill jag inleda detta inlägg som ägnas åt en fördjupning i Goethes författarskap; samt hans litterärt och samtidsmässigt radikala diktsamling West-östlicher Divan. Den utgavs 1819, men en utökad version av samlingen trycktes 1827. Jag ska strax förklara det radikala inslaget, som här får lyda enligt min egen definition. I detta inlägg får du möta "hemma-orientalisten" och islamkännaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). En för svenska läsare kanske annorlunda sida hos en av Tysklands mest berömda och genom tiderna mest älskade författare. Varje tid och varje generation har sedan hans död haft sin tolkning och uppfattning om författaren. Goethe blev stor inte enbart på grund av sin litterära produktivitet som haft betydande inverkan på tyska språket. Vid sidan av reformatorn Martin Luther är Goethe den tysk som lyckats påverka språkets utveckling allra mest. Han är motsvarigheten till William Shakespeares betydelse för det engelska språkets utveckling.

West-östlicher Divan visar inte enbart på Goethes storhet som författare och diktare, men även som humanist. Han var nämligen något före sin tid i synen på västerländskt och österländskt. I en tid främjad av stark misstro men även exotism och fascination gentemot det fjärran östern representerar Goethe en frisk fläkt av öppenhet. Jag kommer även att återkomma till den etnologiska pluraliteten i det dualistiska perspektivet på Goethes diktning. Redan i titeln möter oss detta dubbla perspektiv. Goethe lät även publicera egna tillägg eller noter till dikterna som förklarar olika religiösa företeelser, händelser och historiska personligheter. Detta är ett relativt okänt tilltag i bokutgåvor från denna tidsepok.

Ovan: Första utgåvan av samlingen, 1819.



Några frågor är alltid nödvändiga att ställa sig när man skriver om en diktare och hans efterlämnade verk. Det är rimligt att fråga sig hur Goethe kom i kontakt med islam och den persiska poesin. Hur gick det egentligen till och hur såg omständigheterna ut för ett sådant möte i en tid när Öst och Väst var parallella världar och med en begränsad litteratur tillgänglig. West-östlicher divan är ett verk som tillkom när Goethe var i sjuttioårsåldern. Han var även nybliven änkeman. Det är frågor som hör till det privata planet och som kan beläggas eller avfärdas genom t ex den biografiska litteraturforskningen. Ytterligare en fråga som jag funderat över är den socio-politiska omständigheten. Går det att fråga sig och eftersöka varför Goethe blev så intresserad av islam på äldre dagar? Vad ville han kommunicera till oss med sin diktsamling? Socio-politiska omständigheter tar hänsyn till yttre faktorer som exempelvis diktarens egen samtid.


Under hela sitt liv hade Goethe ett problematiskt -eller ambivalent förhållande till religion. Detta har klargjorts av ett flertal forskare. Han drog sig inte för att öppet kritisera kristendomen. I staden Weimar idag återfinns ett monument som uppmärksammar relationen Hafez-Goethe.

Goethe författade i sjuttioårsåldern även en samling sonetter och där återfinns dikten Christgeschenk, 'Kristusgåva' där julen är huvudtemat.

Källor

Goethe, Johann Wolfgang von. 2014. West-östlicher Divan. [Simbach am Inn]: Miniaturbuchverl. Leipzig.

Hodkinson, James, and Jeffrey Morrison. 2013. Encounters with Islam in German Literature and Culture. Cambridge: Cambridge University Press.

May, Yomb. 2013. ”Goethe, Islam and the Orient: The Impetus for and Made of Intercultural Encounter in the West-östlicher Divan” publicerad i Encounters with Islam in German Literature.

Yarshater, Ehsan. 1996. Encyclopædia Iranica. http://www.iranicaonline.org/.

wikipedia.org [bildkällor]

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Recension : The Price of Salt 'Carol' av Patricia Highsmith

Jag vill förvarna läsaren om att denna recension innehåller s.k 'spoilers'. Om du inte har sett filmen Carol eller läst romanen The Price of Salt (1952), så finns anledning att överväga stoppa din läsning här. Romanen The Price of Salt 'Carol', har nu främst blivit aktuell tack vare en filmatisering av Todd Haynes (manus Phyllis Nagy) där Cate Blanchett och Rooney Mara innehar huvudrollerna. Trots att den utspelar sig under 1950-talet kommer filmen bli en klassiker inom hbtq-genren. Framförallt tack vare den fina skådespelarinsatsen mellan Rooney Mara och Cate Blanchett. Angående tidsperspektivet så utspelar sig romanen under andra världskriget eller tätt inpå efterkrigstiden. Omkring 1945-46. Det finns också flera igenkännbara paralleller mellan författaren Patricia Highsmith och själva handlingen. Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare som är mest känd för sina psykologiska thrillers och många läsare känner säkert till karaktären Tom Ripley som förekommer i flera romaner och noveller. Hennes debutroman Strangers on a train (1950) fick ett bra mottagande och två år senare filmatiserade Alfred Hitchcock boken. Han är dock inte den ende som filmatiserat Strangers on a train, då tolkningar av texten än idag förekommer i en rad artistiska sammanhang och uppsättningar. Då filmen Strangers on a train blev en biosuccé kan man nog säga att Hitchcock blev den regissör som gav Patricia Highsmith stjärnstatus.

Romanen The price of Salt handlar om den unga Therese Belivet som nyligen flyttat till New York. Hon är tillsammans med Richard som hon inte älskar. Hon jobbar även som affärsbiträde och under en ganska trist arbetsdag får hon syn på en kvinna i butiken som hon blir intresserad av. Kvinnan heter Carol och är i trettioårsåldern. Hon gör en beställning med hemkörning av Therese. Carol har en liten dotter och ligger även i skilsmässa. De börjar trots de komplicerade omständigheterna att umgås och trivs i varandras sällskap. Therese anklagas av Richard för att ha en "skolflicksförälskelse", men hon verkar desto mer säker på sin sak. Carols man Harge blir misstänksam mot hennes relation till Therese eftersom hon vid ett tidigare tillfälle avslöjat hon haft en kärleksrelation med sin bästa väninna Abby. För att undvika Harges vrede bestämmer hon sig för att göra en länge resa västerut, en road trip där även Therese bjuds att resa med. Det är under resan som deras relation fördjupas. De vet dock inte att Harge ordnat en privatdetektiv som hela tiden följer dem. Tillsist får Harge de yttersta bevisen på en sexuell relation som han utnyttjar i vårdnadstvisten om parets dotter, Rindi. Romanen är berättad ur Thereses perspektiv och det blir inte så mycket information om den lilla dottern då nittonåringar inte brukar vara så intresserade av hemmafruliv och barnuppfostran. Åldersskillnaden mellan protagonisterna blir också påtaglig även om hela historien faktiskt är ganska romantisk. Nog märker man av Thereses fascination för den eleganta och enigmatiska Carol som också är very, very posh. Romanen andas också av den historiska tidsandan. Ordet lesbisk förekommer inte, men däremot kan flera stycken i texten och beskrivningar av händelser associeras med psykoanalytiska perspektiv. Det är tydligt att Patricia Highsmith kan sin Freud. Homosexualitet under 1940 och 1950-talet var mer eller mindre klassad som psykisk sjukdom, men samtidigt något som i allmänhetens ögon kunde "fixas" med hjälp av terapi. Highsmith verkar själv ha varit enig i den åsikten, men det hindrade henne inte från kärleksrelationer med kvinnor även om de allesammans var kortvariga.

The Price of Salt publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Först 1990 kom romanen att utges med titeln 'Carol' och med Patricia Highsmiths namn. Highsmith själv var dock inte redo att komma ut och snäste av alla journalistiska antydningar om eventuell läggning. Highsmith skrev över tjugo romaner och kortnoveller, men denna är den enda som tar upp kvinnlig homosexualitet och dessutom i en positiv bemärkelse. Hon valde att ge ut boken under pseudonym eftersom hon inte ville bli stämplad som en lesbisk författare och dels därför att handlingen berörde personer och händelser som hade verklighetsförankring. Temat är att betrakta såsom unikt då den författats i en tidsanda där hbtq-kvinnor i litteraturen var tvungna att framställas enligt ett visst mönster. Kvinnliga protagonister dör, begår självmord eller återförenas tillsist med sina män enligt 1950-talets synsätt. För många år sedan läste jag en intervju med 'lesbian pulp-fiction' författaren Marijane Meaker (f. 1927) och hon kunde bekräfta förläggarnas syn på kvinnlig homosexualitet under denna tidsperiod. Förlagschefer kunde stoppa litteratur - eller tvinga författaren att ändra i storyn om det givna mönstret inte följdes. Trots att Highsmith var en relativt produktiv författare så är detta den enda romanen med ett hbtq-tema.

Eftersom jag själv är intresserad av att göra kopplingar mellan författaren och den skrivna texten gjorde jag en grundlig research efter ha sett filmen på bio. Jag ville veta hur Highsmith arbetat med manuskriptet och vilka eventuella paralleller det fanns mellan henne själv och romanen. Samt eventuella kopplingar mellan olika karaktärer i handlingen och verkliga personer. Det var också intressant att ta del av manusförfattaren Phyllis Nagys erfarenheter av att skapa filmen. Några artiklar ur bland annat The Telegraph och The Guardian gav resultat. Historien bakom 'Carol' är långt mer tragisk än vad som framkommer i filmen. Jill Dawson publicerade i The Guardian 2015-05-13 en längre artikel Carol: the women behind Patricia Highsmith's lesbian novel där några av källorna till romanen diskuterades. Enligt Dawson ska Highsmith ha arbetat som affärsbiträde på Macy's, New York när en blond kvinna i päls på jakt efter en docka till sin dotter, uppenbarar sig i julruschen. Hon lämnar sitt namn och sin adress på en lapp. När Highsmith avslutat sitt arbetspass tar hon bussen till New Jersey där kvinnan bor. Vad som händer sedan är något oklart men Highsmith går förbi huset. Ytterligare en källa till manuskriptet och inspiration till karaktären Carol var Highsmiths relation med Virginia Kent Catherwood (1915-1966). Hon var dotter till radiopionjären Arthur Atwater Kent, gift 1935-1941 med bankmannen Cummins Catherwood (1910-1990) och nämns i Highsmiths dagböcker i mitten av 1940-talet. Catherwood förlorade i samband med sin skilsmässa vårdnanden om sin dotter. På ett hotellrum där Catherwood befann sig med en älskarinna riggade maken en dold bandinspelning som avslöjade henne som lesbisk under rättegången. I biografin The Talented miss Highsmith av Joan Schenkar avslöjas att The Price of Salt aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte var tack vare relationen med Virginia Kent Catherwood. De var tillsammans under ett år och detta gav Highsmith möjlighet att fullt ut koncentrera sig på skrivandet. Tyvärr fick hon också på nära håll bevittna alkoholismen då Catherwoods drickande hade gett upphov till nervskador i form av blindhet och röstbortfall. Hon kunde också bli våldsam. Catherwood dog ung förmodligen till följd av alkoholrelaterade sjukdomar. En del av henne finns dock bevarad i karaktären Carol Aird gift med Harge Aird. Highsmith skulle ofta återkomma till Catherwood i sitt skrivande, men det finns inget som tyder på att de någonsin talade med varandra igen efter uppbrottet 1947 där Catherwood var den som tog initiativ till uppbrottet. De historiska omständigheterna gör att romanen är klart läsvärd än idag.

-

Recension : ' Oscar Wilde' av Richard Ellmann

I detta blogginlägg kommer jag att recensera och rekommendera Richard Ellmanns stora Oscar Wide-biografi från 1987. Oscar Wilde (1854-1900) är just en sån där författare som det hela tiden ges ut nya biografier om. Aldrig tycks de många olika infallsvinklarna på hans liv och böcker sina ut. Alltid tycks det som om det finns något nytt att beslysa. Detta sker fortlöpande ibland med bra och mindre bra resultat. Därför tycker jag det finns god anledning att ta upp Ellmanns vetenskapliga biografi som på många sätt utgör en del av grundforskningen om Oscar Wilde idag. För en svensk läsare är biografin guld värd att ha i sin egen bokhylla eller att läsa på biblioteket då den även är översatt. Den svenska översättningen utkom 1990 på bokförlaget Forum och översättningen gjordes av Gun R. Bengtsson. Bland alla biografier jag själv läst genom åren är den en personlig favorit. Jag läste den svenska överättningen som ung gymnasist under många ensamma eftermiddagar och kvällar på det lokala biblioteket i Kristinehamn. Jag vet inte hur det ser ut med den svenska tillgången nu, men det engelska originalet är lätt att få tag på om man beställer på nätet. Det är också det engelska originalet som recenseras här.

Richard Ellman (1918-1987) var en amerikansk professor i engelska språket och var verksam vid Oxford University. Han skrev även om Yeats, Joyce och Beckett, men biografin om Wilde blev hans sista och avslutades kort före hans död 1987. Postumt tilldelades boken Pulitzer Prize for biography 1989. Även Brian Gilberts prisade film 'Wilde' från 1997 bygger på Ellmans bok. Den är dessutom en vetenskaplig biografi och därtill starkt faktaorienterad och minutiöst grundlig. Ellmann lyckas hålla distansen till sitt studieobjekt ifråga. Han använder citat ur brev och citerar även delar ur Wildes texter. Fokus är dock på biografi och inte på litteraturvetenskap. Ellmanns Wildebiografi är uppdelad i fem stora huvudavdelningar med påföljande kapitel. Det första kapitlet är en genomgång av Wildes tidigaste år, den irländska barndomen och förstås familjebakgrunden. Även hans tidiga skolår i Portora tas upp. För den som undrar över om Wilde hade en irländsk dialekt är svaret ja, det hade han. I Oxford gjorde han sitt yttersta för att slipa bort den. Hur väl han lyckades med detta är okänt.

En hel del information lämnas om föräldrarna och det irländska kulturarvet som var viktigt för båda makarna Wilde. Särkilt modern Speranza lyfte den irländska nationalismen till nya höjder genom sin poesi. Wilde kom särskilt att likna sin mor ifråga om litterära och kulturella intressen. Hon hade också i sitt hem en s.k 'litterär salong' där hon vissa kvällar samlade människor till gemenskap och samtal om olika saker. Speranza var en mycket färgstark personlighet. Fadern, ögonläkaren Sir William Wilde hade också litterära intressen och särskilt keltisk historia. Han lät också redigera och publicera ett par böcker om irländska folksägner. Han var också erkänd som skicklig ögonläkare. Han kurerade även den svenske kungens ögonåkomma, något som ledde fram till att han tilldelades den svenska Nordstjärneorden. Ytterligare en koppling finns till Sverige i familjen Wilde. Den unga skribenten Lotten von Kraemer (1828-1912) besökte tillsammans med sin far baronen och landshövdingen Robert von Kraemer makarna Wilde i Dublin (1857).

Lotten von Kraemer kom att bli en tidig feministisk föregångare i Sverige. Hon blev också en betydelsefull kulturpersonlighet och instiftade Samfundet de Nio och har ett pris uppkallat efter sig. På många sätt kom Oscar Wilde att likna båda föräldrarna ifråga om intressen och ödesdigra misstag. Fadern kom i knipa i trettioårsåldern när en kvinnlig patient till honom anmälde honom för ärekränkning, ett svårt brott under denna period och det hela ledde fram till en rättegång där Sir William Wilde förlorade och fick betala rättegångskostnaderna. Något som blev ekonomiskt kännbart för familjen.

Detta var inte enda gången temat sexualitet, otrohet och barn utanför äktenskapet kom ifråga. Sir William Wilde hade två 'oäkta' döttrar som båda omkom i en brand samma kväll. Han hade också en oäkta son, Henry Wilson ' Williams son'. Han försörjde dock samtliga barnen genom underhåll och betalade Henrys läkarstudier och hjälpte honom att få en praktikplats vid ett sjukhus. Onekligen tänker man på Oscar Wildes egen rättegång och hur han skandaliserade sin egen samtid när han dömdes och fängslades för sin läggnings skull. Manlig homosexualitet var straffbart i drottning Victorias England, kvinnlig homosexualitet trodde hon inte att den existerade. Wildes föräldrar var verkligen färgstarka personligheter och man undrar om inte mycket av Oscar Wildes egen genius kom till just tack vare dem?

Oscar Wilde var en mycket intelligent och kreativ personlighet och detta visade sig också under hans tidiga skolår. I Portora vann han 1870 Carpenter Prize for Greek Testament. De klassiska studierna hade en central roll och ett år senare vann han ett stipendium till prestigefyllda Trinity College, Dublin. De akademiska framgångarna nådde sitt yttersta när han tillsist kunde ansöka till Magdalen College vid Oxfords universitet.Biografin följer en strikt och traditionell kronologisk ordning. Vid Oxford kom han att influeras av Oxfordrörelsen vars syfte var att försöka bryta det protestantiska inflytandet vid de brittiska lärosätena. Oxfordåren blev enormt betydelsefulla för Wilde. Ellmann kommer också in på debuten, Dorian Gray, Wildes dramer och hans plats i societeten. En stor plats ges även Wildes uppgång och fall. Samt den plågsamma rättegången och de påföljande åren i fängelse. I epilogen avslutar Ellman biografin med en hänvisning till Jorge Luis Borges uppfattning om Wilde såsom den kommer till uttryck i essän 'About Oscar Wilde', publicerad i Other Inquisitions 1937-1952:

He belongs to our world more than to Victoria's. Now, beyond the reach of scandal, his best writings validated by time, he comes before us still, a towering figure, laughing and weeping, with parables and paradoxes, so generous, so amusing, and so right.

Biografin rekommenderas till alla som vill ha en nyanserad bild av människan och kulturpersonligheten Oscar Wilde.

Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Pagliaoch Hart

Här kommer den utlovade uppföljningen om poeten Emily Dickinson (1830–1886) . Jag recenserade en biografi om henne här på bloggen. I detta inlägg går jag djupare in på olika tolkningar. Jag inleder med en reflexion kring de religiösa inslagen i dikterna, sedan Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart. Jag avrundar med en rekommendation, nämligen en svensk översättning.

Emily Dickinson hör till de stora poeterna eftersom hon faktiskt lyckades hitta ett eget uttryckssätt och en egen ordstil som bryter med tidigare konventioner i den amerikanska litteraturhistorien. På något sätt ligger hennes stil i kollision med den egna samtiden. Detta i sig uttrycker själva förutsättningen för att lyckas och hamna på "topplistan" bland litteraturhistoriens stora namn. Med Dickinsons ankomst inträder det berömda paradigmskiftet. Här tillkommer nämligen något nytt, radikalt och förnyande i poesin. Det handlar inte att skriva för att bli gillad. Som med många andra författare det är lätt att fastna för, de som blir våra favoriter infaller sig känslan av att här läses någonting nytt och man landar i slutsatsen - den här författaren har verkligen det där lilla extra. Det är inte alltid lätt att veta vad poeterna menar med sin dikt alla gånger. Så är även fallet med Dickinson. Orden tycks många gånger främmande och arkaiska. Som många stora författare bidrog hon till mytbildningen om sig själv. I introduktionen till How to write about Emily Dickinson (2008) påpekar Harold Bloom följande som fångar något av det jag försöker säga:

Like Shakespeare, Dickinson and Blake thought everything through again for themselves, almost as if there had been no philosophers before them. (Priddy & Bloom 2008, Intro.)

Puritanismen hade stort inflytande på hennes språkstil. Psalmsånger och religiös musik kan ha påverkat rytmen i dikterna. Under en längre period var Dickinson också djupt troende i en mer traditionell och puritansk bemärkelse. Hennes kristna religionsuppfattning starkt präglad av puritanismen kan inte ha skilt sig märkvärdigt i den egna samtiden. Kristendomen var en naturlig del av samhället på ett helt annorlunda sätt än idag. Det har spekulerats mycket kring hennes uppbrott från traditionell kristendom och orsakerna till den. Själv tycker jag denna dikt är representativ i sammanhanget, nummer 236:

Some keep the Sabbath going to Church –
I keep it, staying at Home –
With a Bobolink for a Chorister –
And an Orchard, for a Dome –

Some keep the Sabbath in Surplice –
I, just wear my Wings –
And instead of tolling the Bell, for Church,
Our little Sexton – sings.

God preaches, a noted Clergyman –
And the sermon is never long,
So instead of getting to Heaven, at last –
I’m going, all along.

I hemstaden Amherst, Massachusetts var det stor 'revival' och väckelserörelse på gång. Flera inom familjen Dickinson går med i väckelserörelsen. Senare i livet övergav Dickinson den traditionella religiösa livsstilen och slutade även att gå i kyrkan. Något som måste ha uppfattats som mycket märkligt för att inte säga ovanligt under denna tid. Det bakomliggande orsakerna till denna religiösa kris har det spekulerats mycket kring. Dickinson utvecklade istället en egen livsåskådning som hade religiösa färgningar och ligger nära den kristna mystiken. Jesusgestalten blir dock utbytt mot en mer jordiskt inspirerad person "master" (mästaren). Mycket tid och spekulation har gått åt att försöka namnge personen som kan tänkas vara Dickinsons "master" i dikterna. Den biologiska litteraturforskningen som söker jämförelser mellan författarens eget liv och de författade texterna gör sig påmind.

Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart

Som jag skrev i början av detta inlägget är det inte alla sidor av ett författarskap som prioriteras av litteraturvetare vilka ofta även agerar biografiker. Särskilt missgynnade relationer i Emily Dickinsons liv har varit den hon hade med sin svägerska Sue Dickinson och Sue Dickinsons väninna Kate Turner. För några år sedan framkom ett fotografi som vissa tror föreställer Emily Dickinson och Kate Turner. Flera amerikanska tidningar uppmärksammade fyndet. Det går inte att bekräfta huruvida det är damerna i fråga på bilden trots att man med hjälp av rättsmedicinska metoder försökt jämföra och avgöra med hjälp av andra porträtt. Kate Turner återfinns också i litteraturforskningen hos Rebecca Patterson (Pittsburgh University).

Jag väljer att uppmärksamma Rebecca Patterson för att visa hur svårt det var att diskutera nya sidor av Emily Dickinsons poesi under 1940- och 1950-talet. Rebecca Patterson var doktor i litteraturvetenskap och hon fick mycket kritik för sin teori. I boken The riddle of Emily Dickinson (1951) försöker Patterson visa hur flera av kärleksdikterna i själva verket var riktade till väninnan Kate Turner, ’Katie’. Hon hade tidvis tillgång till familjen Turners familjearkiv där brev och dagböcker av Kate Turner fanns bevarade. Släktingar till Katie blev så upprörda när de fick reda på Pattersons teori samt att den skulle publiceras i en doktorsavhandling att de förstörde breven. Istället för att ge Patterson fortsatt tillgång till familjearkivet brände släktingar till Kate Turner upp breven mellan henne och Emily Dickinson. Provocerade av att ha haft en död kvinnlig släkting som kunde haft en lesbisk relation med en av de mest kända och framgångsrika poeterna någonsin i den amerikanska litteraturhistorien. Patterson hade dock hunnit med kopiera det mesta ur breven och de hade tidigare aldrig studerats av någon litteraturvetare.

Självklart blev även övriga intellektuella av denna tid upprörda på Patterssons slutsatser. Detta var 1950-talet! I en review av nyutgåvan 1980 hade uppfattningen inte ändrat på sig. Även idag gör flera av de främsta inom litteraturforskningen sitt yttersta för att förneka dylika tolkningar. Vilka männen kan ha varit i dikterna spekulerats det vilt omkring trots att det inte alls går att säga med säkerhet vem eller vad som inspirerat en viss dikt, men i de fall när litteraturforskning söker koppling till väninnor bortförklaras detta och ignoreras. Märkligast är kanske Habegger som själv skrivit en biografi över Dickinson. Hör honom i denna föreläsning tillgänglig via youtube: WGHB Forum där han förklarar sina problem kring hur förhålla sig till författarens sexualitet och lesbisk tolkning av dikterna som han känner sig ’uncomfortable with’ (ca 51:30 i föreläsningen). Men liknande tankar förekommer även hos litteraturprofessorn Harold Blooms i introduktionen till How to Write about Emily Dickinson (riktar sig för övrigt till studenter och hur man bör närma sig litterära teman/författare):

Writing about Emily Dickinson tends not to engage her agile believings and disbelievings, her deliberate evasions of our prosy explanation. Did she ever carnally embrace her unstable sister-in-law Sue? I doubt it, but scarcely believe it matters in apprehending the elusive Miss Dickinson of Amherst. Did she embrace Christ? I more than doubt it, though she saw in him a paradigm for her own sufferings, which were mostly in the realm of what Freud was to term “Mourning and Melancholia.”

Camille Paglia är en amerikansk kulturkritiker och professor i litteraturvetenskap (University of Philadelphia). För en amerikansk publik är hon även känd som koluminst i tidningen Salon. Professor Paglia har utvecklat ett eget system för att tolka den västerländska kanon och idétradtionen där motpolerna, diktomin i vårt västerlänska tänkande motsvaras av det apolloninska (manligt) och dionysiska (kvinnligt). Trots den biologistiskt färgade synen på manligt och kvinnligt finns ändå ett intresse av att ta upp Paglia här. För teorin har hon även applicerat på den västerländska litteraturkanon. Paglia är själv en stor beundrare av Dickinsons poesi. Därför är ett helt kapitel tillägnad Dickinson i Sexual Personae: Art & Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson med titeln "Amherst Madame de Sade " där kritiserar framförallt Paglia den sentimentala uppfattningen av Emily Dickinson hos moderna läsare. I Dickinsons dikter är det nämligen mycket som kryper omkring, perfekt för freudianska tolkningar och utläggningar. Namn på växter och inte minst insekter förekommer bland stickande blommor och bin. Dickinson skriver inte någon vanlig ”blomsterpoesi”. Vad försiggår egentligen i denna dikt?

So bashful when I spied her!
So pretty—so ashamed!
So hidden in her leaflets
Lest anybody find—
So breathless till I passed here—
So helpless when I turned
And bore her struggling, blushing,
Her simple haunts beyond!
For whom I robbed the Dingle—
For whom betrayed the Dell—
Many, will doubtless ask me,
But I shall never tell!


Dickinson hade ett mycket intressant sätt att skriva brev på. Breven till Susan Dickinson är skrivna med hjälp av poesins språk. Skrivsättet blir förstås extra effektfullt och intressant för mottagaren. Hart har tillsammans med Nell Smith givit ut en del av breven. De finns publicerade och kommenterade i Open Me Carefully: Emily Dickinson's Intimate Letters to Susan Huntington Dickinson (1998). Tyvärr har vi bara Emilys brev kvar. Susan Dickinsons brev till Emily brändes efter hennes död. Detta påpekas även i inledningen.

Dickinson på svenska

Hur fungerar det att läsa diktaren Emily Dickinson i svensk översättning? Jag avslutar inlägget med en rekommendation. För några år sen kom den kända amerikanskan ut i svensk översättning och nyutgåva. Ann-Marie Vinde har översatt och tolkat ett sextiotal dikter till svenska. Innehåller även kommentarer till varje dikt.


Denna översättning från 2010 är viktig eftersom det inte utkommit några nytolkningar av dikterna på svenska sedan 1930-talet. Det finns inga anledningar till att förringa en översättnings betydelse oavsett verk och språk. Dickinson kan vara svårtillgänglig på grund av språket då engelskan i detta fall är ålderdomlig och innehåller ord som inte används idag. Här fyller Vindes tolkning en viktig funktion.

Källor:

DICKINSON, E., HART, E. L., & SMITH, M. N. (1998). Open me carefully: Emily Dickinson's intimate letters to Susan Huntington Dickinson. Ashfield, Mass: Paris Press.
PAGLIA, C. (1990). Sexual personae. New Haven, Yale University Press.
PATTERSON R. (1951). The riddle of Emily Dickinson. Boston: Houghton Mifflin.
PRIDDY, A., & BLOOM, H. (2008). Bloom's how to write about Emily Dickinson. New York, Bloom's Literary Criticism.

Recension : Lives Like Loaded Guns - Emily Dickinson and her Family's Feuds

Lagom inför helgen bjuder jag på en dubbel-recension av litteratur kring amerikanska poeten Emily Dickinson (1830-1886). Det blir en relativt nyutgiven biografi av Lyndall Gordon, samt några avstickare med fokus på diverse tolkningar (artiklar m.m.) Jag kallar dessa för några radikala läsningar eftersom de bryter mot tidigare fokus kring hur man kan uppleva genus i texterna (både i poesi & brev) hos Dickinson. Jag visar också på hur dylika tolkningar aktivt motarbetas. Kommer i ett separat inlägg efter recensionen.

Av Lyndall Gordon har jag tidigare endast läst en bok om Charlotte Brontë som var långsam att läsa trots att Gordon tilldelats Cheltenham Prize for Literature. Tyvärr gör hon sig inte bättre som biografiker över Emily Dickinson. Det finns ett gediget material som grund för en bra och lättsam biografi och trots kalla fakta lyckas inte Gordon övertyga sin läsare att en biografi om Emily Dickinson ska vara intressant och inspirerande. Istället känns det många gånger segt och motigt att läsa vidare. Gordon introducerar även teorin om Dickinson som epileptiker utifrån ett urval av medikamenter poeten behandlades med. Teorin har emotsagts av läkare med intresse för medicinhistoria och äldre tiders farmakologi. Det finns inget som styrker ett dylikt påstående. Biografin ägnar stort utrymme åt det rättsliga efterspelet kring Dickinsons dikter och familjens strid om copyrighten. Barndom och uppväxt som brukar vara av vikt för en biografi är nästan helt utlämnade. Familjefejden handlar förstås mycket om den otrohetsskandal hennes bror orsakade och som fick konsekvenser i det djupt religiösa samhället i Amherst. Boken är uppdelad i fem kapitel och inleds med sporadiska reflektioner kring familjen, Amherst och rutinerna i huset Evergreens. En del poesi används direkt i anknytning. Ur ett socialt perspektiv symboliserade familjen Dickinson toppskiktet och fadern blev kongressman och hade starka anknytningar till det nygrundade Amherst University. Något jag fann intressant är Gordons noggranna redogörelser för de primära källorna hon använt sig av. Hit listar hon familjen Dickinsons juridiska papper, men även Emilys poem, brev, böcker, memorabilia och möbler. Dessa objekt finns arkiverade i Houghton Library, University of Harvard. Även Amherst College förvara arkiv med bl a faderns brev. Detta är ingen traditionell biografi. Gordons syfte är att skapa en egen vinkel av Emily Dickinsons liv där hon väljer att fokusera på broderns otrohetsaffär med Loomis Todd. Todd kom att ha en stor inverkan på Dickinsons litterärar kvarlåtenska och denna konflikt är bokens kärna. Därför är det svårt att rekommendera den till en helt ny läsare av Emily Dickinson då fokus är satt på familjekonflikter. Gordon är inte heller någon litteraturvetare även om hon fyller på sidorna med lämpliga dikter som ibland lyfter kontexten. Endast för redan invigda!

William Shakespeare idag efter fyrahundra år som död

Visst finns det alltid en anledning till att fira något stort? I år är det särskilt spännande inom litteraturen och litteraturens historia. Åtminstone för anglofiler världen över! 2016 är nämligen det stora Shakespeare-året! Så vad hände för fyrahundra år sedan som ska firas i år? Jo, Shakespeare dog nämligen 23 april 1616.

William Shakespeare har något att tillföra alla tidsåldrar. När vi själva är döda och begravda och minnet om oss redan slocknat bland nära och kära går vi ur historien bortglömda. Vissa namn glöms dock aldrig bort. Självklart hör Shakespeare dit. Fyra århundranden har passerat och den mängd av pjäser, dramer och dikter han var upphovsman till fortsätter att spelas och tolkas världen över. Även Ben Johnson (1572-1637) kunde tidigt konstarera att det var något alldeles speciellt med Shakespeare:

Shakespeare was not of an age, but for all time.

I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på den poetiska sidan av barden  Shakespeare. Jag tror aldrig jag läst något av Shakespeare i svensk översättning. När jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och vi sysslade med Shakespeare använde jag en iphone app som i snyggt gränssnitt tillhandahåller samtliga pjäser och sonetter. Betalar man för en pro-edition för man även bonusmaterial som t ex kommentarer till Shakespeare-porträtten och lexikon över 1500-talets Old English i dramerna.

Sonetterna

Jag är egentligen inget fan av att läsa dramer för mig själv. Dramer är ju helst något man ska uppleva som åskådare. Sonetterna tycker jag däremot har något alldeles särskilt och äkta. Många gånger helt förbisedda trots otaliga översättningar. Visst arrangeras uppsättningar av dramer som Hamlet och Macbeth, men hur många gånger har du varit på en tillställning enbart tillägnad Shakespeares sonetter? I dem skymtar något tidlöst och allmänmänskligt. 1500-talsmänniskan bakom orden försvinner och många gånger tilltalet tycks riktat unik till läsaren. Det är lätt att dela läsupplevelsen och känslorna i den. Sajten about.com har listat de fem mest romantiska sonetterna och på andra plats återfinns sonett 116. Den är ännu mycket populär i olika sammanhang. Inte helt oväntat i samband med bröllop. Som du säkert redan vet har sonetterna inte några namn och de redigerades ursprungligen efter tema och med hjälp av numrering.

Bakgrunden

1609 lät Shakespeare utge sin stora sonettsamling, 154 stycken till antalet. Förläggaren hette Thomas Thorpe (1569-1625).

Thorpe hade även givit ut Ben Johnson, Chapman m.fl och omdömet om honom som förläggare har varierat. En av tankarna ger uttryck för att han ska ha publicerat material utan Shakespeares samtycke och att han ska ha agerat vårdslöst i hanteringen och redigeringen av sonetterna. Moderna kritiker har tagit sig an problemet. Författare till boken William Shakespeare: A textual Companion (1997) diskuterar Wells & Taylor ger Thrope följande omdöme:

Thorphe was a reputable publisher, and there is nothing intrinsically irregular about his publication. (Wells & Taylor 1997, p. 444)

Men det stämmer t ex inte som titelbladet uppger att sonetterna aldrig tidigare publicerats. Flera av dem hade tryckts tidigare i andra sammanhang. Merparten av dem rikar sig till en ung man och endast tjugotal till en okänd kvinna ”the Dark Lady”. Samlingen trycktes under titeln Shake-Speares Sonnets. Never before Imprinted. [Se bilden ovan från svenska wikipedia.] Två av dem (138, 144) )var dock tidigare upptagna i The Passionate Pilgrim (1599). Ansvarige utgivaren var Thomas Thorpe (c. 1569 - c.1635) som även lät utge Ben Johnsons lyrik. Thorpe var troligen den som arrangerade sonetternas ordningsföljd efter att ha köpt manuskriptet av Shakespeare. Han tycks även ha grupperat dem efter ämne och innehåll. Syftet med sonetterna är omöjligt att fullt utröna. Kanske var de menade att vara ett svar på den långa italienska Petrarca-traditionens sätt att skriva dikt? Och då i form av pastisch och parodi? Det kan vara en möjlig tolkning. De bettraktas även som en nystart för kärlekslyriken. Shakespeare leker fritt med könsrollerna i sonetterna. De kommenterar även det politiska klimatet i hans samtid.

I svensk översättning

Av ledamoten i Svenska Akademin, herr C R Nyblom, 1871

Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd - hvad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den - I båda.

Recension: Den sårade divan - Om psykets estetik

Boken Den sårade divan : om psykets estetik var nominerad till Augustpriset 2015, men fick redan innan en del uppmärksamhet. Idéhistorikern Karin Johannisson (Uppsala Universitet) har skrivit denna bok. Det är inte den första titeln jag läser av Johannisson då hon skrivit mycket inom västerländsk idétradition tidigare. Det var genom studier i Idé-och vetenskapshistoria som jag kom i kontakt med denna form av facklitteratur. Det är svårt att klassificera boken men biografi ligger nära till hands tillsammans med litteraturvetenskapen och försök till biografisk rekonstruktion.

I denna bok möter vi tre kända författare och konstnärer. Det som är gemensamt för dem är förstås att de är kvinnor och förmodligen väl kända av majoriteten. Produktiva författare och konstnärer som många gånger belönats med litterära priser, men samtidigt hånats och varit utstötta. En gemensam nämnare med kvinnorna i denna biografi är att de alla hade problem med sitt psykiska välmående. På sjukhusen diagnostiserades de och vårdades. Det var inte alltid lätt och det bidrog till både och fördomar om deras liv. Dessa perioder kom även att påverka författarskapet. Ibland fanns starka perioder av kreativitet och skapande.

I bokens inledning presenteras dess utgångspunkter och de frågeställningar som ligger till grund för arbetet. Metoden är en form av ”närläsning” av patientjournaler. Det tidiga 1900-talets psykvård och dess ”huvuddiagnoser” hysteri, schizofreni och paranoia tolkas utifrån vår tids postmoderna tradition av identitetspolitik och feministiska tankeströmmar (kön, kropp, sexualitet, klass, queer). Huvudtemat är kvinnlig galenskap, vad är galet? Hur har idétraditionens tankar och föreställningar om kvinnors galenskap inverkat på våra uppfattningar om dem? Många fördomar måste raseras.

Med postmodernistiska teorier och läs-metoder blir resultatet sådär fritt och svävande som man kan förvänta sig. Det behöver förvisso inte vara fel, men känner man inte till dessa konstnärssjälar sedan innan kan det vara svårt att få ett bra grepp.  I mångt och mycket håller jag med i den kritik som framförs i Göteborgs-Postens recension av boken. Recensent Lisbet Larsson summerar bra:

Samtidigt är det omöjligt att läsa om kvinnorna i Den sårade divan utan att komma ihåg de konstverk som de skapade. Genom sitt djärva sätt att bryta med konventionerna var de litteraturens och konstens förnyare. Och jag skulle säga att hur instruktiv Karin Johannisson än är när det gäller att få oss att se och förstå det existentiella minfält de beträdde så lämnar hon oss helt i sticket när det gäller att förstå denna gåta.

Ibland kan det vara direkt knivigt att ta del av utdragen ur patientjournalerna när ingen uppföljning eller djupare förklaring till utdraget kommer. Jag upplevde det som lite förvirrande och kanske även något utlämnande av deras liv trots att de allesammans varit avlidna länge. Oavsett så hoppas jag att avslöjandena i boken kan komma framtida litteraturforskare till nytta. Förhoppningsvis kan också framtida biografiker av Krusenstjerna, Hjertén och Sachs hämta något ur boken. Angående titeln så läste jag titeln fel första gången jag såg boken. Jag läste divan istället för divan, som i diva. Ja, förmodligen ett freudianskt feltänk. Jag associerade väl till kända kvinnor som bytt åsikter om litteratur och kultur till skenet av en skrivande analytiker och legat på varsin soffa i ett illa belyst rum hos sin psykoanalytiker medan de pratat om sina egna problem.

I bokens notkapitel uppges att det är en tysk utställning med titeln ”Die verletzte Diva: Hysterie, Körper, Technik in der Kunst der 20. Jahrhunderts” (2000) som inspirerat till namnvalet. Jag själv tänkte ganska mycket på Gilbert & Gubars The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the nineteenth-Century Literary Imagination (1979) medan jag läste. Den handlar mycket om kvinnliga författares försök till identitetsskapande under den viktorianska epoken. Jag sökte flitigt i notkapitlet efter titeln, men lyckades inte finna den. Ibland stort mörker. Ibland nyttjade de även sina diagnoser till att vinna fördelar som t ex Agnes von Krusenstjerna som patient fick använda sina egna kläder och klaga över osexiga sjuksköterskor. Nelly Sachs trivdes på Beckomberga trots elchocksbehandlingar kunde hon ägna sig åt skrivandet som hon såg som ett arbete till överlevnad. Hon hade det bästa och varmaste rummet på avdelningen. Sachs upplevde Beckomberga som en ”stor trygghet” då hon i sin vardag hade stora problem med vanföreställningar och förföljelsemani.

Det är utifrån patientjournalerna som Johannisson arbetat fram kvinnan bakom diagnosen. En människa är alltid större än den diagnos den bär med sig. Diagnosen behöver inte alltid vara ett hinder den kan även användas på ett positivt sätt av patienten. Förstås ligger mycket tolkning bakom slutsatserna. Det presenteras också tre olika fallberättelser. För ett känsligt öga påminner det lite om hur fallberättelser brukar presenteras i t ex Freuds verk. Detta faktum konstaterades även i Lisbet Larsson recension i GP.

Jag är främst bekant med Agnes von Krusenstjerna och den långa romansviten Fröknarna von Pahlen. Den läste jag som tonåring, med allt som det innebar. Det mesta som jag läst av Krusenstjerna läste jag i tjugoårsåldern, så även Den blå rullgardinen (som startar upp romansviten om Fröknarna von Pahlen) och Tonys läroår. Den sistnämnda påminde mig ganska mycket om Colette och Claudine i skolan. Förmodligen för att temat är det samma. Förhoppningsvis kommer Den sårade divan : om psykets estetik av Karin Johannisson (inbunden, 2015), om dessa kvinnor också öka på intresset för vad de skrivit och skapat.

Något jag noterade under läsningens gång var de återkommande bitarna till Karin Boye. De återkommer på ett par sidor. Det är intressant och utmanande. Kanske fanns ursprungligen en önskan att skriva även om henne? Jag önskar professor Karin Johannisson ville skriva mera om Karin Boye framöver. Låt inte pennan tystna.

Boken är läsvärd för alla som på något sätt är intresserade av dessa kvinnors liv och litterära alster. Den går också in i beskrivningar av 1920- och 1930-talets svenska och internationella kulturscener.