Branagh Theatre: The Winter's Tale (recension)

Igår gick jag på bio här i stan och såg en uppsättning av William Shakespeares komedi En vintersaga (The Winter's Tale). Den är kanske inte helt känd för allmänheten så det får bli en recension av hur jag upplevde den framför bioduken. Den sändes från anrika The Branagh Theatre i Londons West End. Byggnaden har stått där sedan 1890-talet och det bjöds endast på några få inblickar av interiören och det såg nog ganska så trångt ut bland sittplatserna. Föreställningen och koregrafin var dock färgstark till det yttersta för att inte tala om skådespelarna. Judi Dench var mest lysande i sin tolkning men flera andra av huvudrollerna gjorde en rejäl insats. Hur bär de sig åt för att minnas alla replikerna? Jag tyckte klart det var sevärt. Likaså dansen och uppsättningen kring herdarnas lek.

Som wikipedia upplyser oss tillhör En vintersaga tillsammans med Cymbeline, Pericles och Stormen sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Den utkom i tryck första gången 1623 vilket är sent. En vintersaga handlar om oresonlig svartsjuka, om ånger och bot och om ung kärlek som är hotad. Shakespeare återanvänder olika tema från tidigare verk. Handlingen är ganska rörig. Jag låter wikipedia återberätta handlingen i sin helhet.

"Polixenes, kung av Böhmen, hälsar på sin vän Leontes, kung av Sicilien. Polixenes tänker återvända hem, men Leontes vill att han skall stanna längre. Leontes sänder sin havande hustru, Hermione för att övertyga Polixenes. Leontes blir misstänksam när Hermione lyckas så lätt och tror att hon varit otrogen och det blivande barnet en oäkting. Leontes skickar ädlingen Camillo för att förgifta Polixenes, men istället varnar han honom och Polixenes återvänder till Böhmen. Detta gör Leontes rasande och han spärrar in Hermione i fängelse, där hon föder en dotter. Leontes vänder sig till oraklet i Delfi för att få Hermiones skuld bekräftad. Oraklets besked är dock att hon är oskyldig, vilket Leontes trotsar. Ädlingen Antigonus gömmer dottern hos en herde i Böhmen innan han själv blir förtärd av en björn. Antigonus hustru Paulina, som är en trogen vän till Hermione, gömmer även henne och föreger att hon är död. När också sonen Mamillus dör ångrar sig Leontes och tror att det är Apollons straff. Han bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv sörjande.
Herden ger dottern namnet Perdita. 16 år förflyter. Polixenes son, prins Florizel, träffar Perdita och blir kär i henne. Nu är det Polixenes som blir rasande och hotar herden och Perdita med tortyr. Florizel och Perdita flyr till Sicilien där Florizel utger sig för att vara på diplomatiskt uppdrag. När fadern Polixenes också anländer till Sicilien blir sonen avslöjad. Sällskapet beger sig till fest hos Paulina, där en staty av Hermione skall avtäckas. Inför Leontes häpna och överlyckliga ögon blir statyn levande och Florizel och Perdita förlovar sig."

Hänger ni med?

Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står "sweet boy", vilket Nyblom här översatt som "hulda sven". Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling "Fair youth" och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till "Dark lady" i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

Recension : Death by Shakespeare

I detta inlägg kommer jag att rekommendera ett seriealbum om William Shakespeare. Året ut tänker jag via bloggen särskilt fokusera på hur litteratur, konst och kultur uppmärksammar att det 2016 är 400 år sedan Shakespeare dog. För några månader sedan startade användaren Squirm & Learn en insamling via Kickstarter (crowdfunding) där några serietecknare bad om hjälp för att kunna realisera ett projekt om Shakespeare. Crowdfunding är ett mycket smart och demokratiskt sätt för författare m fl yrkesgrupper att kunna genomföra sina idéer med hjälp av den breda allmänheten som kan bidra med en valfri summa. Nästan 500 personer bidrog med dryga 13,000 pund till att realisera seriealbumet Death by Shakespeare (Dead Canary Comics). Målet för insamlingen var 8,000 pund.



Temat för albumet är som titeln antyder döden och kända dödsfall i Shakespeares dramer. Inte oväntat visar olika sammanställningar att giftmord och knivhugg är det vanligaste sättet för en rollkaraktär i ett Shakespearedrama att gå hädan på. Den som önskar fördjupa sig i temat ond bråd död hos Shakespeare kan läsa följande artikel publicerad i nätmagasinet ’Open Culture’: 74 Ways Characters Die in Shakespeare’s Plays Shown in a Handy Infographic: From Snakebites to Lack of Sleep (2016). Seriealbumet går förstås inte igenom varenda mord hos Shakespeare och det är en fråga om urval.

Det finns som sagt en del kända, för att inte säga makabra dödsfall i dramerna, Titus Andronicus är troligtvis det blodigaste av tragedierna. Skribenten Alice Vincent påpekar i sin artikel (The Telegraph) att innehållet i Titus Andronicus är mer blodigare än våra dagars Game of Thrones. Med tanke handlingen tror jag inte skulle våga se en uppsättning av den. Upplägget för seriealbumet är vad jag skulle vilja beskriva som överskådligt. Ett tjugotal illustrationer har försetts med titel på dramat som bilden anknyter till samt ett citat ur nämnda verket. That’s it!

Recension: Shakespeare - The World as a Stage

Jag har i ett tidigare inlägg uppmärksammat att det är 400 år sedan Willam Shakespeare gick ur tiden. Hans bortgång firas därför i år över hela världen med nya uppsättningar av dramerna. Jag recenserar här en bok om hans liv och verk författad av journalisten Bill Bryson.

Shakespeare : The World as a Stage

Boken är vad man kan klassificera som en kortfattad biografi och ingår i Harper Collins Eminent Lives Series. Bryson har en bakgrund som journalist vid brittiska The Times och har emottagit prestigefyllda Aventis priset, dock inte för denna bok. I stora drag en biografi som är mycket typisk för vår samtid. Snabb, koncis och kortfattad. Ibland dock något spekulativ...Texten är rapp i språket, skriven på den lättfattligaste engelska man kan tänka sig och är förmodligen en titel många kommer att hämta sin enda information om Shakespeare ifrån. Boken är uppdelad i åtta kapitel. Det första kapitlet ”In search of William Shakespeare” har sin utgångspunkt i Chandos-porträttet av William Shakespeare och sätter fokus hur lite vi egentligen vet om Shakespeares liv idag. Exempelvis faktum att vi trots århundranden av efterforskningar endast har ett hundratal historiska dokument som vittnar om den historiska personen William Shakespeare (dopbevis, skattelängder). Sedan följer ett mer traditionellt biografiskt upplägg och kapitlen följer en strikt kronologisk ordning. Det andra kapitlet: ”The Early Years, 1564-1585”, tredje kapitlet ”The Lost Years, 1585-1592”, följd av två fristående ”In London”, samt ”The Plays”. Denna typ av upplägg är tacksamt för alla som har bråttom med böcker. En historisk expose kring tidsandan ges i sjätte och sjunde kapitlen ”Years of Fame, 1596-1603” och i ”The Reign of King James, 1603-1616”. Det näst sista kapitlet ”Death” är en blandning av händelser om alltting, t ex. nu skriver Shakespeare sitt testamente till en diskussion om författarskap, utgåvor och First Folios. Det sista och avslutande kapitlet är dedikerad till en sammanfattning av den återkommande diskussionen om författarskap då många än idag tycks ifrågasätta Shakespeare som verklig upphovsman till den stora uppsjö av dramer och poesi som han påstås författat. Bryson diskuterar kring detta och spårar varifrån dessa negativa och förstås anakronistiska föreställningar kommer ifrån. En som spred en dylik teori var en färgstark personlighet vid namn Delia Bacon (1811-1859) och senare en skollärare vid namn J. Thomas Looney som 1918 identiferade en Earl som den verklige Shakespeare. Mycket av dessa suspekta teorier lever ännu kvar i populärkultuen och 2011 kom filmen Anonymous som anspelar på samma tema vad gäller upphovsfrågan. Tilläggas bör att Brysons bok inte tar upp filmen Anonymous, men för den som vill fördjupa sig i ämnet kan följande klipp från YouTube vara till hjälp:

'Anonymous' - Prof Carol Rutter & Prof Stanley Wells discuss the Shakespeare authorship question
. Klippet kommer från University of Warwick.

William Shakespeare idag efter fyrahundra år som död

Visst finns det alltid en anledning till att fira något stort? I år är det särskilt spännande inom litteraturen och litteraturens historia. Åtminstone för anglofiler världen över! 2016 är nämligen det stora Shakespeare-året! Så vad hände för fyrahundra år sedan som ska firas i år? Jo, Shakespeare dog nämligen 23 april 1616.

William Shakespeare har något att tillföra alla tidsåldrar. När vi själva är döda och begravda och minnet om oss redan slocknat bland nära och kära går vi ur historien bortglömda. Vissa namn glöms dock aldrig bort. Självklart hör Shakespeare dit. Fyra århundranden har passerat och den mängd av pjäser, dramer och dikter han var upphovsman till fortsätter att spelas och tolkas världen över. Även Ben Johnson (1572-1637) kunde tidigt konstarera att det var något alldeles speciellt med Shakespeare:

Shakespeare was not of an age, but for all time.

I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på den poetiska sidan av barden  Shakespeare. Jag tror aldrig jag läst något av Shakespeare i svensk översättning. När jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och vi sysslade med Shakespeare använde jag en iphone app som i snyggt gränssnitt tillhandahåller samtliga pjäser och sonetter. Betalar man för en pro-edition för man även bonusmaterial som t ex kommentarer till Shakespeare-porträtten och lexikon över 1500-talets Old English i dramerna.

Sonetterna

Jag är egentligen inget fan av att läsa dramer för mig själv. Dramer är ju helst något man ska uppleva som åskådare. Sonetterna tycker jag däremot har något alldeles särskilt och äkta. Många gånger helt förbisedda trots otaliga översättningar. Visst arrangeras uppsättningar av dramer som Hamlet och Macbeth, men hur många gånger har du varit på en tillställning enbart tillägnad Shakespeares sonetter? I dem skymtar något tidlöst och allmänmänskligt. 1500-talsmänniskan bakom orden försvinner och många gånger tilltalet tycks riktat unik till läsaren. Det är lätt att dela läsupplevelsen och känslorna i den. Sajten about.com har listat de fem mest romantiska sonetterna och på andra plats återfinns sonett 116. Den är ännu mycket populär i olika sammanhang. Inte helt oväntat i samband med bröllop. Som du säkert redan vet har sonetterna inte några namn och de redigerades ursprungligen efter tema och med hjälp av numrering.

Bakgrunden

1609 lät Shakespeare utge sin stora sonettsamling, 154 stycken till antalet. Förläggaren hette Thomas Thorpe (1569-1625).

Thorpe hade även givit ut Ben Johnson, Chapman m.fl och omdömet om honom som förläggare har varierat. En av tankarna ger uttryck för att han ska ha publicerat material utan Shakespeares samtycke och att han ska ha agerat vårdslöst i hanteringen och redigeringen av sonetterna. Moderna kritiker har tagit sig an problemet. Författare till boken William Shakespeare: A textual Companion (1997) diskuterar Wells & Taylor ger Thrope följande omdöme:

Thorphe was a reputable publisher, and there is nothing intrinsically irregular about his publication. (Wells & Taylor 1997, p. 444)

Men det stämmer t ex inte som titelbladet uppger att sonetterna aldrig tidigare publicerats. Flera av dem hade tryckts tidigare i andra sammanhang. Merparten av dem rikar sig till en ung man och endast tjugotal till en okänd kvinna ”the Dark Lady”. Samlingen trycktes under titeln Shake-Speares Sonnets. Never before Imprinted. [Se bilden ovan från svenska wikipedia.] Två av dem (138, 144) )var dock tidigare upptagna i The Passionate Pilgrim (1599). Ansvarige utgivaren var Thomas Thorpe (c. 1569 - c.1635) som även lät utge Ben Johnsons lyrik. Thorpe var troligen den som arrangerade sonetternas ordningsföljd efter att ha köpt manuskriptet av Shakespeare. Han tycks även ha grupperat dem efter ämne och innehåll. Syftet med sonetterna är omöjligt att fullt utröna. Kanske var de menade att vara ett svar på den långa italienska Petrarca-traditionens sätt att skriva dikt? Och då i form av pastisch och parodi? Det kan vara en möjlig tolkning. De bettraktas även som en nystart för kärlekslyriken. Shakespeare leker fritt med könsrollerna i sonetterna. De kommenterar även det politiska klimatet i hans samtid.

I svensk översättning

Av ledamoten i Svenska Akademin, herr C R Nyblom, 1871

Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd - hvad är så kort som den?

Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.

Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.

Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den - I båda.