William Shakespeare har något att tillföra alla tidsåldrar. När vi själva är döda och begravda och minnet om oss redan slocknat bland nära och kära går vi ur historien bortglömda. Vissa namn glöms dock aldrig bort. Självklart hör Shakespeare dit. Fyra århundranden har passerat och den mängd av pjäser, dramer och dikter han var upphovsman till fortsätter att spelas och tolkas världen över. Även Ben Johnson (1572-1637) kunde tidigt konstarera att det var något alldeles speciellt med Shakespeare:
Shakespeare was not of an age, but for all time.
I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på den poetiska sidan av barden Shakespeare. Jag tror aldrig jag läst något av Shakespeare i svensk översättning. När jag läste litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet och vi sysslade med Shakespeare använde jag en iphone app som i snyggt gränssnitt tillhandahåller samtliga pjäser och sonetter. Betalar man för en pro-edition för man även bonusmaterial som t ex kommentarer till Shakespeare-porträtten och lexikon över 1500-talets Old English i dramerna.
Sonetterna
Jag är egentligen inget fan av att läsa dramer för mig själv. Dramer är ju helst något man ska uppleva som åskådare. Sonetterna tycker jag däremot har något alldeles särskilt och äkta. Många gånger helt förbisedda trots otaliga översättningar. Visst arrangeras uppsättningar av dramer som Hamlet och Macbeth, men hur många gånger har du varit på en tillställning enbart tillägnad Shakespeares sonetter? I dem skymtar något tidlöst och allmänmänskligt. 1500-talsmänniskan bakom orden försvinner och många gånger tilltalet tycks riktat unik till läsaren. Det är lätt att dela läsupplevelsen och känslorna i den. Sajten about.com har listat de fem mest romantiska sonetterna och på andra plats återfinns sonett 116. Den är ännu mycket populär i olika sammanhang. Inte helt oväntat i samband med bröllop. Som du säkert redan vet har sonetterna inte några namn och de redigerades ursprungligen efter tema och med hjälp av numrering.
Bakgrunden
1609 lät Shakespeare utge sin stora sonettsamling, 154 stycken till antalet. Förläggaren hette Thomas Thorpe (1569-1625).
Thorpe hade även givit ut Ben Johnson, Chapman m.fl och omdömet om honom som förläggare har varierat. En av tankarna ger uttryck för att han ska ha publicerat material utan Shakespeares samtycke och att han ska ha agerat vårdslöst i hanteringen och redigeringen av sonetterna. Moderna kritiker har tagit sig an problemet. Författare till boken William Shakespeare: A textual Companion (1997) diskuterar Wells & Taylor ger Thrope följande omdöme:
Thorphe was a reputable publisher, and there is nothing intrinsically irregular about his publication. (Wells & Taylor 1997, p. 444)
Men det stämmer t ex inte som titelbladet uppger att sonetterna aldrig tidigare publicerats. Flera av dem hade tryckts tidigare i andra sammanhang. Merparten av dem rikar sig till en ung man och endast tjugotal till en okänd kvinna ”the Dark Lady”. Samlingen trycktes under titeln Shake-Speares Sonnets. Never before Imprinted. [Se bilden ovan från svenska wikipedia.] Två av dem (138, 144) )var dock tidigare upptagna i The Passionate Pilgrim (1599). Ansvarige utgivaren var Thomas Thorpe (c. 1569 - c.1635) som även lät utge Ben Johnsons lyrik. Thorpe var troligen den som arrangerade sonetternas ordningsföljd efter att ha köpt manuskriptet av Shakespeare. Han tycks även ha grupperat dem efter ämne och innehåll. Syftet med sonetterna är omöjligt att fullt utröna. Kanske var de menade att vara ett svar på den långa italienska Petrarca-traditionens sätt att skriva dikt? Och då i form av pastisch och parodi? Det kan vara en möjlig tolkning. De bettraktas även som en nystart för kärlekslyriken. Shakespeare leker fritt med könsrollerna i sonetterna. De kommenterar även det politiska klimatet i hans samtid.
I svensk översättning
Av ledamoten i Svenska Akademin, herr C R Nyblom, 1871
Skall med en sommardag jag dig jämföra?
Du är dock mera mild och älsklig än.
Majs ljufva knoppar brukar stormen störa,
Och sommarns fröjd - hvad är så kort som den?
Ibland för häftigt himlens öga glöder,
Ibland dess guldblick är af dimmor gömd;
Ja, hvarje skönhet, som naturen föder,
På något vis är till förändring dömd.
Men aldrig skall din sommarglans förflyta
Ej du förlora skall hvad skönt du fått,
Ej i sin skuggverld döden med dig skryta,
Då med min dikt odödlighet du nått.
Så länge menskor andas, ögon skåda,
Så länge lefver den, med den - I båda.
