Jag fortsätter i det här inlägget att skriva om lite mer spännande arkeologiska fynd, tyvärr inte dagsfärska, men det kan kanske trots allt intressera någon läsare. Idag skriver jag om Meshastelen och om Bibelns moabiter som vi tyvärr fortfarande inte vet alltför mycket om.
Fyndet av Meshastelen år 1868
Mesha-stelen är namnet på en viktig monumental inskription som hittades 1868. Inskriptionen är utförd på det moabitiska språket och inmejslat på en stor och svart sten av basalt. Stelen tillverkades ca år 840 före vår tideräkning. Den befinner sig numera för allmän beskådan på Louvren i Paris.
Men hur gick det egentligen till när Meshastelen upptäcktes? Stelar restes ju för att markera gränser eller gravar; och på dem markerades att man ville ära gudar eller härskare och deras bedrifter. Fyndet gjordes 1868 av den franske arkeologen Clermont-Ganneau (1846-1923) som genom skickliga diplomatiska handläggningar med beduinstammar i området lyckades spåra upp delar av stenen.
Bild ovan av hur Meshastelen ser ut idag med dess många lagningar (källa: Wikipedia.commons).
Beduinerna hade nämligen tagit isär stenen i bitar och försökt att sälja av delarna på svarta marknaden. Även om de ville tjäna en hacka så kom med tiden fler bitar att upptäckas och även efter Clermont-Ganneu tillkom nya fragment. Clermont-Ganneau förvärvade två av de största bitarna och andra fragment; senare följde andra efter med nya fynd. På grund av Clermont-Ganneaus framställningar av hela stelen kunde experter sammanföra fragmenten och fylla i luckorna.
Inskriptionen berömmer kung Mesha av Moab som segrat över Israel. På själva stelen nämns viktiga historiska händelser i landet Israel och bibliska personer; däribland Omri som var dåvarande kungen av Israel. Mesha själv omnämns i Gamla testamentet (2 Konungaboken 3:4-7). Omri som även var kung Ahabs far, men även hänvisningar till stammen Gad och till och med YHWH förekommer!
Meshastelen är även unik ur ett annat perspektiv. Den är numera en av tre existerande stelar som uttryckligen nämner Bibelns kung David vid namn. Kungen av Mesha skryter nämligen med att han genom sin seger tagit betesmark från huset David och att han där placerat ut sina egna herdar. Roten som bildar namnet David är D-V-D, men en stavelse saknas trots allt i namnet vilket förstås ger upphov till viss osäkerhet. Det är inte heller alla som accepterar "David" som giltig utläsning. Den 31 linjen på stelen där roten d-v-d förekommer rekonstruerades år 1994 av den franske arkeologen André Lemaire som påpekade i en intervju med tidningen "Watch Jerusalem" (2018.06.30) att även om det saknas en stavelse, så är det svårt att få det till något annat än att det är just namnet David som avses.
Framförallt bekräftar fyndet av Mesha-stelen moabiternas historia.
Moab var belägen på en platå cirka 910 meter över Medelhavet, eller 1300 meter över Döda havet och steg gradvis från norr till söder. I norr finns ett antal långa, djupa raviner och berget Nebo, känt som platsen för Moses död (5 Mos 34: 1–8). Bibeln beskriver flera konflikter mellan moabiterna och Israel. De fanns i områden som idag tillhör Jordanien. Deras rike varade omkring 1200 till år 400 före vår tideräkning och det finns flera arkeologiska lämningar efter dem. På en stor pelare i templet Luxor i Egypten omtalas moabiterna såsom ett folk erövrat av farao Ramses II.
Den franske arkeologen Clermont-Ganneau (1846-1923). Han lyckades sammanfoga de största delarna av meshastelen, men fler bitar skulle med tiden tillkomma. Bildkälla: Wikipedia.commons.
Det är inte bara Meshastelen och Bibeln som ger belägg för deras existens. Kulturellt var moabiterna högstående i och med att de hade skriftspråk och de dyrkade en gud vid namn Chemosh. Chemosh är också omnämnd på Meshastelen.
Moabiterna i Gamla testamentet
Enligt 1 Mosebok 19: 30–38 var moabiternas stamfader Lot. Han fick barn med sina döttrar som överlevde förstörelsen av Sodom och Gomorra. Döttrarna bestämde sig för att fortsätta sin fars linje genom att skaffa barn med sin far. Den äldsta dottern fick honom full för att underlätta gärningen och Moab blev gravid. Den yngre dottern gjorde detsamma och födde en son vid namn Ben-Ammi, som blev förfader till ammoniterna.
Slaget vid Ziz är det sista viktiga datumet i moabiternas historia, som det har blivit upptecknat i Bibeln. Under året som Elisa dog så invaderade moabiterna Israel (2 Kung 13:20) och de hjälpte senare Nebukadnessar i sin expedition mot Jojakim (2 Kung 24: 2).
Även om anspelningar på Moab är vanliga i profeternas böcker från Gamla Testamentet (Jes 25:10; Hes 25: 8–11; Amos 2: 1–3; Sefanja 2: 8–11), och även om två kapitel i Jesaja (15 och 16) och en av Jeremia (48) ägnar sig åt "Moabs börda", ger de sammantaget mycket lite information om landet. Dess välstånd och stolthet, som israeliterna trodde orsakade Guds vrede, nämns ofta (Jes 16: 6; Jer 48: 11–29; Sefanja 2:10), och deras förakt för grannen Israel noteras mer än en gång uttryckligen (Jer 48:27). Noterbart är även hur moabitiskan Ruth i Bibeln konverterar till sin israeliska svärmors religion och blir judinna. Genom Ruths efterlevande ska enligt traditionen Messias komma. Hon var också direkt besläktad med kung David.
Källor
Bibeln, det Gamla testamentet. Olika referenser till bibelcitat.
Watch Jerusalem, "Mesha Stele", 2018.03.30.
Wikipedia.commons
Wikipedia.org
