Recension: "Filosofernas krig" (2002)

I denna recension kommer olika omständigheter rörande det Första världskriget (1914-1918) återspeglas. Boken heter Filosofernas krig : den europeiska filosofin under första världskriget (2002) och är författad av Svante Nordin. 1998 var boken nominerad till Augustpriset. Första världskriget har ofta karaktäriserats som den europeiska civilisationens sammanbrott. Kriget gjorde avtryck inte bara i kulturen utan även i den filosofiska tankeströmningen. Nordin ser på hur filosoferna mellan 1914-1918 uppfattade krigets etiska, historiefilosofiska eller metafysiska innebörd; samt hur kriget inverkade på den filosofiska traditionen i ett större perspektiv. Ett flertal kända och mindre kända filosofer ger sin version av tänkandets inverkan på europeiskt tänkande under denna period. Bokens kapitel är lämpligt nog uppdelad så att varje krigsår representerar ett eget kapitel. Ett litet originellt upplägg. Nordin har tidigare fokuserat på västerländsk idétradition och i förordet påpekas att det numera finns en hel forskningstradition kring denna boks tidstema - Det första världskriget och dess inverkan europeisk kultur och filosofi. Nordin har en viktig inspirationskälla, Ludvig Wittgenstein. Han nämner också andra intressanta namn, t ex Henrik Jacobssen som hävdat granatchockterapins betydelse för psykoanalysens spridning. I inledningen nämns hur krigen i sig givit upphov till filosofisk reflexion. Det kan vara krigets etiska aspekter - vad orsakar krig? Under vilka villkor kan krig upplevas som rättfärdiga? Boken är lika mycket kulturhistoria som filosofi. Vi får möta Thomas Mann och Friedrich Nietzsche; men han skriver även om Jean Jaurès, Goplana, Edith Stein, Albert Schweitzer, Emil Lask, Bertrand Russel, Wittgenstein. Namnlistan kan säkert göras längre. Martin Heiddegger och Edmund Husserl har också sina givna plaser i sammanhanget.

Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Vargsång : En dikt av Gustaf Fröding

DIKTEN "Vargsång" ingår i poeten Gustaf Frödings samling Mattoidens sånger. Ett diktverk som blev till under en långvarig vistelse på Uppsala Hospital där Fröding vårdades på grund av psykisk ohälsa mellan 1898-1905. Under sin sjukdomsperiod läste Fröding en del religiös litteratur, men också religionshistoriska verk. Enligt Staffan Bergsten som skrivit biografin Gustaf Fröding läste han t.ex Biographies of Words av Max Müller. I verket försöker författaren spåra europeiska ord tillbaka på hindi. Fröding fördjupade sig även i de bibliska språken. Studiet av gamla språk kan ha haft en avgörande betydelse för hur Fröding skrev sina dikter under denna tidsperiod. Mattoidens sånger utgavs posthumt, 1914. Ordet 'mattoid'sägs anspela på italienskans ord för 'dåre', matto.

Vargsång


När aftonrodnadsskenet rött

försvann, i kvällen skar

ett tjut: hu var, hu var är kött,

hu var är kött, hu var,

hu fläng,

hu flå,

hu slit,

hu slå

en klo

i våm,

nu sväng,

svängom,

nu glo,

nu fram,

se lamm,

slå klo

i kött,

se rött,

hu glafs,

hu nafs

i lår,

i tarm.

Alsters herrgård : Gustaf Frödings hem

I detta inlägg tänkte jag berätta litet kring Alsters herrgård utanför Karlstad. Där bodde nämligen författaren, tidningsmannen och framför allt - poeten Gustaf Fröding. Han föddes på herrgården, 1860 och boplatsen har anor långt tillbaka till 1300-talet. Herrgården uppfördes dock år 1772 och ritades av Johan Fredrik Åbom. Författarens farfar Jan Fröding lät renovera gården 1839. Senare kom gården att köpas av läkaren Per Clarholm, verksam vid Centrallasarettet i Karlstad. Efter Clarholms död 1942 skänktes herrgården till landstinget som bedrev sjukhem där fram till 1970. Herrgården omvandlades 1976 till minnesgård över Gustaf Fröding.


Han bodde dock på gården som barn under ett enda år, men själva Alsterdalen med omnejd hade stor betydelse för honom. Hela Frödings liv omfattas av stora flyttar och han bodde som barn på många olika platser i Värmland. Tidvis bodde han också i Kristinehamn. Även som vuxen flyttade han en hel del. Han bodde i Karlstad, Stockholm och i Uppsala. Då hans sjukdomshistorik var omfattande krävde hans psykiska ohälsa behandling på olika hem. Han vårdades på sjukhem i Sverige, men även i Norge och Tyskland. Trots att Fröding misslyckades med sina studier i Uppsala var han verksam som tidningsman och arbetade på Karlstads-tidningen. Han skrev både kåserier och artiklar.

Politiskt tog han ställning för allmän rösträtt, men åtalades för brott mot sedlighetslagen när han 1896 lät trycka den för samtiden kontroversiella dikten En morgondröm. Tillsist friades Fröding. Gustaf Fröding avled på Villa Gröndal i Stockholm, 1911 och begravdes i Uppsala. Han efterlämnade sig omkring 400 dikter. Flera exempel finns på hur landskapet omkring Alsterdalen inspirerade Frödings diktande. En mycket känd dikt som ger anknytning till temat är följande:

Strövtåg i hembygden (Ur diktsamlingen Stänk och flikar, 1896)

I

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad! - Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit

och ett fönster stå öppet däri,

som piano det ljöd och en munter bit

av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung,

innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst

och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned

invid sjön för att höra hans tal

om det gamla, som gått, medan tiden led,

om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,

men så svagt som det blott vore drömt:

"Det är kastat för vind sedan tjugo år,

det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,

där står tomheten öde och kal,

och min eviga vaggsång är allt som finns

av det gamla i Alsterns dal."

II

Och här är dungen, där göken gol,

små tösor sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.

III

Här är stigen trängre, här är vildskog,

här går sagans vallgång vild och lös,

här är stenen kastad av ett bergtroll

mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,

här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,

här satt Ulva lilla, Vargens dotter,

ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,

den är lång och trång och stängd av snår,

ingen knipslug mästerkatt i stövlor

finns att visa oss, hur vägen går.

IV

Kung Liljekonvalje av dungen,

kung Liljekonvalje är vit som snö,

nu sörjer unga kungen

prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker

sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,

och silverhjälmen blänker

i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar

från rökelsekaren med blomsterstoft

en virak sakta svävar,

all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,

från vindens vaggande gröna hus

små sorgevisor tona,

all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden

om kungssorg bland viskande blad,

i skogens vida välden

från liljekonvaljernas huvudstad.

***