Recension: "Karin Boye - De fyra årstiderna" (2017). En ljudbok med samlade dikter

I detta inlägg recenserar jag en ljudbok. Jag gillar ljudböcker och poddar som kommer till stor användning när man är ute i skogen eller slumrar på tåget. Dessutom är diktläsning något underskattat idag och det ges inte ut så mycket ny lyrik i jämförelse med andra former av litteratur. Därför känns det nu bra att åter få ta itu med en svensk klassiker. Karin Boye (1900-1941) skrev både prosa och dikter. Hon är ganska så mångsidig av sig som författare och diktaren Boye är inte densamma som romanförfattaren. Det finns ständigt nya sidor att upptäcka! Personligen föredrar jag många gånger att läsa lyrik framför romaner. Bra lyrik skapar närvaro mellan texten och läsaren. Den får oss att börja reflektera på ett annat sätt. Dessutom bjuder lyriken många gånger till fler tolkningsmöjligheter än en skriven romantext. Jag tycker dessutom det är mycket roligare att analysera dikter än romaner.

Det är Grammofonbolaget som satt ihop denna antologi av inlästa dikter. Jag får börja med att berömma uppläsaren som jag tycker har ett balanserat förhållningssätt till texterna. Hon har även en jämn och bra rytm under inläsningarna utan att lägga till några egna överdrifter. Ljudboken har en inledning som tar upp några viktiga årtal kring Boyes liv. Det blir även några korta nedslag kring boktitlar, romaner och diktsamlingar. Jag hade gärna sett att inledningen kunde ha varit något längre även om jag inte har något särskilt att anmärka på angående vilka delar av Boyes författarliv man valt att lägga tyngd vid.

De utvalda dikterna kommer från samlingarna Moln, Gömda land, Härdarna och För trädets skull. Det hade varit intressant att redan i inledningen fått veta något om hur man motiverat sitt urval. Jag tycker ändå att urvalet är intressant eftersom man får uppleva andra dikter än de traditionellt kända ("Sköldmön", "Ja, visst gör det ont...") vilket är upplyftande. Boye är bra på att använda både naturmotiv och mytologi i sina dikter, men hon har också en egen stil som gör henne unik bland våra svenska 1900-talsförfattare.

Diktläsning kan upplevas på olika sätt och den vanligaste formen är förmodligen läsning för egen hand. Man glömmer idag lätt bort att lyriken i ett litteraturhistoriskt perspektiv, i sin ursprungliga form var till för att avlyssnas i offentliga sammanhang —  av en stor grupp. Vår tid är tyvärr såpass individualistisk att diktläsning för det mesta får ske på egen hand. Ta därför vara på poesifestivaler och andra sammanhang där lyriken kommuniceras direkt från människa till människa.

Självklart förs också lyriken och det skrivna ordet till en annan dimension när man hör den uppläst. Jag vill därför rekommendera mina bloggläsare att ta sig tid för den upplästa lyriken och införskaffa sig en ljudbok med dikter! Jag tycker det blir lämpligt att avsluta med en ny favorit efter att ha lyssnat på ljudboken:

"Vandraren" från samlingen Gömda land.

Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!

Ensam med dig, du örnögda,
vandrar jag långt, så långt ut,
frusna vägar, klirrande vägar
utan ett mål eller slut.

Alla heliga kärleksdagar
känner sin kväll och sin ensamhet.
Trogen väntar i kvällsljuset
du, som spejar och vet.

Allt jag möter lämnar jag åter.
Dis, du läker brinnande sår.
Klirrande vägar, klirrande vägar
glad med dig jag går.

Följ mig fram genom livsdagarna,
lär mig säga vid mörkrets dörr:
"Intet visste jag, litet vet jag --
mer dock än förr!"

Snabba ljudboksfakta

Titel: Karin Boye - De fyra årstiderna

Författare: Karin Boye

Förlag: Grammofonbolaget

År: 2017

Dikter: Trädet under jorden, Ja visst gör det ont, Källvattnet, I rörelse, Unga viljor viner, Moln, Gräsets sång, Gudarna, Små ting, Kunskap, Vandraren, Tillfrisknande, Via Media, Sköldmön, Nu vet jag, Bål, Svalorna, De dödsdömda, Ögonen är vårt öde, Vägen hem och Asar och alfer.

"Liten fabel" - En dikt av Franz Kafka

Idag har jag åter suttit och funderat över Franz Kafka (1883-1923) och hittat en liten dikt "Kleine Fabel" av honom som jag har översatt från tyskan. Temat är litet av vad man kan återfinna i hans romaner, nämligen närvaron av det klaustrofobiska och absurda.

Liten fabel

"Ack," sade musen,
»Världen blir trängre för varje dag.
Först var den så bred
att jag blev rädd.
Jag sprang på och var glad
att jag tillsist från vänster och höger
såg väggarna på avstånd,
men dessa långa murar rusade
så snabbt mot varandra,
att jag redan är i det sista rummet,
och det finns i en vinkel en fälla,
Jag går in. "-
»Du behöver bara ändra färdriktningen«,
sa katten
och åt den.

”Vinternatt” - En dikt av Gustaf Fröding

Idag återkommer jag till Gustaf Fröding (1860-1911) och en dikt ur samlingen Gitarr och dragharmonika - Stämningar och stämningsbilder (1891). Om du är en ny läsare av Fröding vill jag gärna rekommendera dig att söka tonsättningar av hans verk. Musiken är en underbar kraft i språket. Frödings dikter lämpar sig verkligen till musik! Till denna dikt skulle däremot något mer lågmält vara bra. Fröding skildrar vinternatten och fångar in några välkända drag i den som de flesta människor, vilka någon gång upplevt en vacker vinterkväll eller natt, kan känna igen sig i. Fokus ligger på naturen och hur beskrivningen av den sätter den melankoliska stämningen.

Vinternatt

Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

"Solnedgång på havet" - En dikt av August Strindberg

August Strindberg har jag redan uppmärksammat en gång tidigare på bloggen. Då skrev jag litet om hans dikt "Segling" som troligen handlar om honom själv och Siri von Essen. "Solnedgång på havet" ingår i samlingen Dikter på vers och prosa från 1883. I dikten ligger Strindberg och röker. Han skriver att han inte tänker på något men verkar ändå fundera över havet vars färg han jämför med den berömda spritdrycken absinth. Absinth var en vanligt förekommande favoritdrog bland konstnärer i slutet av 1800-talet och det har väl skrivits hundratals dikter och andra alster över rusdryckens speciella egenskaper. Vi får nästan utgå ifrån att dikten "Solnedgång på havet" härstammar från Strindbergs vilda tid i Paris. Vi vet ju han blev förbannad på Sverige där han gjorde sig ovän med många och for sin kos en tid innan han valde att återvända. Kanske är det Infernokrisen. Här finns lite kemiska referenser och vi vet ju att Strindberg försökte sig på att framställa guld med hjälp av pseudovetenskapliga, alkemiska experiment inne på hyrrummet. Landet Sverige får sig en känga i diktens avslutande rader där bengaliska eldar lyser över eländet. På det hela en mycket introspektiv och biografisk dikt.

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet
rökande "Fem blå bröder"
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som klormagnesium
och saltare än klornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!

O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!

Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.

Källor

projectruneberg

wikipedia.org

Theodor Nöldekes kronologiska framställning av Koranens suror

Den som är intresserad av arabisk poesi från 600-talet efter vår tideräkning kanske någon gång under sin levnad vill försöka sig på en läsning av Koranen. Många kanske ger upp direkt efter att ha avslutat första suran och börjat bläddra sig igenom de påföljande. Försök med ett annat upplägg av läsningen. Koranen som bok kan inte jämföras med Bibeln där kronologi, litterär kanon, och vishetslitteratur har en helt annan historisk och kulturell bakgrund. Koranen har en annan utvecklingshistoria och kan kategoriseras som en samling poesi från senantikens period.

Theodor Nöldeke (1836-1930) var en tysk orientalist och arabist. Han gjorde en mycket omfattande forskning ur ett religionsvetenskapligt perspektiv angående Koranens ursprung. Liksom många andra orientalister under hans samtid studerades Koranen utifrån historiska, arkeologiska och lingvistiska metoder. År 1859 vann hans historik över Koranen pris av Académie des inscriptions et belles-lettres. Boken översattes till tyska ett år senare med titeln Geschichte des Qorâns. År 1868 blev han professor i Kiel och 1872 professor i orientaliska språk i Straßburg.

Nöldekes kronologi över surornas tillkomst är uppdelad efter plats och tidsperiod. Det är inte konstigt att börja med sura 96 som i tema och innehåll fokuserar på Muhammeds första uppenbarelse. En enkel översikt är att stapla upp läsordningen enligt följande:

Mecka – Den första periodens suror

Antal: 48

96, 74, 111, 106, 108, 104, 107, 102, 105, 92,

90, 94, 93, 97, 86, 91, 80, 68, 87, 95,

103, 85, 73, 101, 99, 82, 81, 53, 84, 100,

79, 77, 78, 88, 89, 75, 83, 69, 51, 52,

56, 70, 55, 112, 109, 113, 114, 1

Mecka – Den andra periodens suror

Antal: 21

54, 37, 71, 76, 44, 50, 20, 26, 15, 19,

38, 36, 43, 72, 67, 23, 21, 25, 17, 27, 18

Mecka - Den tredje periodens suror

Antal: 21

32, 41, 45, 16, 30, 11, 14, 12, 40, 28,

39, 29, 31, 42, 10, 34, 35, 7, 46, 6, 13

Suror från Medina

Antal: 24

2, 98, 64, 62, 8, 47, 3, 61, 57, 4, 65, 59, 33,

63, 24, 58, 22, 48, 66, 60, 110, 49, 9, 5

Källor

Wikipedia.org

Georg Stiernhielm och Hercules

Georg Stiernhielm föddes som Göran Olofsson 1598 i Vika socken, Dalarna. Han är en av de mest kända personligheterna från den svenska stormaktstiden. 1631 adlades han med namnet Stiernhielm och fick några platser i Livland, nuvarande Lettland som gåva i samband med utnämningen. Han föddes in i en priviligerad familj där fadern tillhörde bergsadeln. Den tidiga skolgången hade han i Västerås stad och senare skrevs han in vid Uppsala Universitet. Han begav sig även till Tyskland och studerade vid universitetet i Greifswald. 1649 blev Stiernhielm riksarkivarie och fick även en fördjupad kontakt med hovet. Hans hustru var kyrkoherdedottern Cecilia Bure och de fick en dotter tillsammans. Stiernhielm avled 1672 i Stockholm.

Stiernhielm brukar ofta kallas för "den svenska skaldekonstens fader". Han skrev flertalet dikter med olika tema sprungna ur den medeltida sångtraditionen samt ur de svenska folkvisorna. År 1668 kom första upplagan av Stiernhielms Musæ Suethizantes, en titel som gör anspråk på att de grekiska sånggudinnorna först diktat dessa på svenska. Att Sverige vid denna tid ansågs ha kopplingar till både hebreer och gamla greker hör samman med stormaktspolitiken vid denna tid. Professor Rudbeck i Uppsala gjorde "forskning" på att Sverige var det forna sjunkna Atlantis och svensken själv var släkt med både Adam och Eva. Enligt wikipedia ville Stiernhielm med hjälp av diktsamlingen grunda en nationell vitterhet i huvudsakligen antik form, med värderingar kopplade till renässanshumanism och den antika stoicismen.

Till Stiernhielms mest berömda alster hör dikten Hercules. Något som skiljer honom från de samtida strömningarna inom det litterära skrivandet är hans profana skrivande då han inte riktar in sig på religiös litteratur. Däremot finns det förstås referenser till grekiska och romerska gudasagor och myter. Vissa menar att Stiernhielm tillhör renässansen, andra tillskriver honom barockens epok.

De inledande verserna till Hercules

Lägg märke till hexametern i de följande raderna. Stiernhielms Hercules är ett hjälteepos och därtil duger endast hexametern som versmått. Det är utifrån den grekiske diktaren Xenofons dikt om Hercules som Stiernhielm hämtat sin inspiration. Lägg märke till 1600-talssvenskans inlån av tyska och nederländska ord. "Arla" betyder tidigt och "wijf" är ett nederländskt ord som betyder kvinna, jämför med engelskans "wife". Handlingen är här förlagd att passa svenska stormaktsideal där den unge adelsmannen står i centrum. Han är redo att börja sin livsresa mot ära och berömmelse. Han är förstås orolig, enligt texten fylld av ångest och tvekan. En speciell kvinna dyker dock upp tidigt i handlingen.

---

HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom, Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra. I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber; Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend, Til honom an; blomerad i margfals-färgade kläder; Glimmand' i Pärlor, och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar; Skön aff Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad; Som een drijwa sniö-hwijt, medh rosen-färgade kinner; Käck-ögd, diärf vtaf upsyn; af huld war hon fyllig och frodig Gull-gåhl-blänkiandes håår, bekrönt medh Roser i Pärlor.



Källor

Projekt Runeberg

Wikipedia.Org

Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står "sweet boy", vilket Nyblom här översatt som "hulda sven". Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling "Fair youth" och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till "Dark lady" i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

"Kväll" - En dikt av Edith Södergran

November kanske inte upplevs som inspirerande och man blir lätt trött när kvällsmörkret faller på. Edith Södergran (1892-1923) som jag tidigare uppmärksammat i inlägg på bloggen har skrivit en stämningsfull dikt om kvällen. Den finns medtagen i samlingen Dikter som utgavs första gången 1916. Man undrar förstås vad det är för en sorgsen saga skogen vill berätta för diktaren och som hon inte vill lyssna till. Och vem är det som kan tänkas möta henne på vägen?

Kväll

Jag vill ej höra den sorgsna sagan
skogen berättar.
Det viskar ännu länge mellan granarna,
det suckar ännu länge uti löven,
ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.
Kom ut på vägen. Där möter oss ingen.
Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.
Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt
och ser sig länge om efter solens sken.

Källor

project Runeberg

wikipedia.org

Om poeten Dan Andersson och hans dikt "Omkring tiggaren från Luossa"

I detta inlägg skriver jag om poeten Dan Andersson (1888-1920) och hans dikt "Omkring tiggaren från Luossa". Den dikten är förmodligen en av hans mest kända och mest omtyckta. Den har tonsatts ett flertal gånger och sjungits av artister som Gunde Johansson och bandet Hootenanny singers. De sistnämnda nådde stor framgång med sin tolkning under det tidiga 70-talet. Kanske är det också tack vare dem dikten är såpass känd och omtyckt än idag. Men vad handlar egentligen dikten om?

Dan Andersson föddes 1888 och tillhör ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv Arbetarförfattarna, eller proletärförfattarna. Dessa kom ofta från fattiga hem och obesörjde många gånger sin egen utbildning. Han kom från Skattlöseberg i Dalarna och pappan var folkskolelärare. Hans mamma hade också varit lärare. Dan Andersson blev något av en autodidakt och lärde sig läsa vid fem års ålder. Så småningom lärde han sig även engelska. I tonåren kom han till Göteborg. Efter några år bordade en Amerikabåt med destination Nya Världen och delstaten Minnesota. Andersson jobbade där med jordbruk. Han kom hem lagom att börja i Brunnsviks folkhögskola där han knöt band till några betydelsefulla författare. Han avled 1922 på ett Stockholmshotell i Klara då man inte vädrat hans rum ordentligt efter en skadedjurssanering. Vid Anderssons död var hans hustru Olga gravid i sjätte månaden och födde senare dottern Monika.

Dikten Omkring tiggaren från Luossa tros ha inspirerats av en plats som heter Luosaberget. 1911 bodde han nära denna plats och ortsnamnet i dikten blev en namnlek med skillnaden att Andersson lade till ett dubbel-S. Dikten gavs ut 1917 i samlingen "Svarta ballader". Diktens budskap och tema är existentiellt. Den handlar både om livet och döden. Tiggaren är den som förmedlar budskapet genom sång till en grupp människor i gemenskap vid en lägereld. Jag tycker det finns en tydlig religiös symbolik och den har en form av andligt budskap. Visserligen återfinner vi ord som Herren och bön, men himlen som nämns behöver inte vara den som finns efter döden, för i Anderssons dikt väntar där istället en moder. Den som vill kan säkert hitta kristna referenser. Det talas även om ett formlöst land och saligheten. Att livet är tungt och jobbigt emellanåt finns förstås också representerat i versen:

"Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, må vi vara mil från livet innan morgonen är full! Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull."

Mitt i alla dessa associationer är ändå livslängtan den starkaste rösten. Barnet och barnen blir en fin bild av det gemensamma mänskliga och våra liv. Vilka tankar väcker dikten hos dig?

•

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

[caption id="attachment_11205" align="alignnone" width="240"] Dan Andersson, 1917 samma år som diktsamlingen Svarta ballader gavs ut. (Bild:wikipedia)[/caption]

Bibliografi

1. Brevkort från Grangärde finnmark (första 1903, Andersson var då 14 år)


2. Kolarhistorier (1914)


3. Kolvaktarens visor (1915)


4. Det kallas vidskepelse (1916)


5. Svarta ballader (1917)


6. De tre hemlösa (1918)


7. David Ramms arv (1919)


8. Chi-mo-ka-ma. Berättelser från norra Amerika (1920)


9. Efterlämnade dikter (1922)

Källor

Project Runeberg
Wikipedia.org

Om den persiske diktaren Hafez från Shiraz

Om den persiske diktaren Hafez - Hans liv och diktning

I ett tidigare inlägg skrev jag om sufiern Jalal al-Din Rumi och översatte hans dikt "Kärlekshundarna". I detta inlägg har turen kommit till Hafez som också var en välkänd diktare och i viss mån även mystiker. Hans egentliga namn var Shams al-Din Mohammad Hafiz Shirazi och han föddes omkring 1325 och dog omkring 1389 i staden Shiraz i södra Iran. Där finns även hans grav som många tusenden har vallfärdat till genom historiens gång. Jag kommer fortsättningsvis att enbart hänvisa till honom som Hafez. I sin ungdom studerade Hafez islamisk teologi, språk och litteratur. Han levde under en orolig period i Persiens historia och ska enligt en historisk källa ha träffat Shiraz' erövrare Timur Lenk. Det finns förstås mycket legendbildningar omkring hans liv och det går inte att verfiera alla händelser såsom historiska fakta. 

Idag finns inget manuskript kvar som direkt kan ha varit nedskrivet av Hafez själv och den äldsta textversionen av hans berömda diktsamling som vi nu har tillgång till nedtecknades av hans trogne lärjunge Mohammed Gulandam. Hafez poesi är känd över hela världen och har varit så sedan länge. Tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe jämförde honom med grekernas Anakreon och han är därtill översatt till flera språk. Han översattes till engelska första gången, 1771 och konsten att översätta hans dikter är klassad som mycket svår. En tidig modern engelsk översättning finns från 1897 i nytryck 1928 och utfördes av Gertrude Bell (1868-1926). Hon var en brittisk forskningsresande, arabist och arkeolog. Hon föddes i Washington Hall, beläget i grevskapet Durham och dog i Bagdad. Hon blev en av det brittiska imperiets främsta representanter vid bildandet av den moderna staten Irak.



Troligen är han den genom tiderna främste diktaren inom den persiska litteraturen. Hans dikter spreds långt utanför Persien och har gjort sina avtryck exempelvis afghansk musik där han blivit tonsatt. I dagens Iran är han ännu mycket populär som författare och den 12 oktober firar man Hafezdagen.

De huvudsakliga teman i Hafez poesi är återkommande hyllningar till kärleken, vinet, skönheten och den älskade. Religionen har förstås en framträdande plats och mycket av bildspråket omgärdas av det mystiska och teosofiska. Gudslängtan och det passionerade avtrycket återkommer främst som tema i kärleksdikterna. Dess särskilda genre brukar kallas för ḡazal [ḡazal-e eṣṭelāḥī]. Denna form av lyrik är utformad enligt strikta regler när det gäller själva versformen.

Men Hafez var även politisk och det finns spår av dåtida politisk satir i flera dikter. Han kunde också driva litet med religionen i dikterna och vissa religiösa uttryck. Hans samlade verk återfinns i Divan e-Hafez och omfattar i olika utgåvor mellan 573 till 994 dikter.

Källor

Hafez- Böcker av Hafez sorterade efter popularitet i Project Gutenberg [engelska övers.]

Bell, Gertrude Lowthian, and Shīrāzī HAFIZ̤. 1928. Poems from the Divan of Hafiz. Translated by Gertrude L. Bell. London

iranicaonline.org - Artiklar om Hafez och hans poesi.

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild]

wikipedia.commons

"Kärlekshundarna" - En dikt av Jalal al-din Rumi

I detta inlägg presenterar jag en dikt av den sufiske mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273). Jag har översatt hans dikt "Kärlekshundarna" till svenska med hjälp av en engelsk översättning. Rumi är vid sidan av Hafez (1325-1389) en av de mest kända muslimska diktarna i väst. Han är även mycket populär i USA och hans diktning är ett fint exempel på hur medeltida litteratur lyckats överleva intill vår tid.

Rumis dikter har en stark teologisk prägel och starkt influerad av sufismens läror. Man får i sammanhanget inte glömma hans plats och ursprung som till stor del hör hemma i madrasan bland religiösa läromästare och dervisherna. Även hans pappa var sufi och teologiskt lärd. Därför finns det mycket referenser till både Koranen och andra religiösa legender och berättelser i islams historia medtagna i Rumis dikter. I dikten "Kärlekshundarna" möter vi den frommes längtan efter en förening med Allah och oron över att inte bli bönhörd. I en dröm möter han även den mystiske gestalten al-Khidr som återfinns i Koranen. Från denne själamästare får vår orolige sufi några uppmuntrande ord.

Om Rumis liv och bakgrund

Jalal al-din Rumi föddes den 30 september 1207 i Balkh-provinsen i nuvarande Afghanistan. Pappan härstammade från en familj med starka kopplingar till islamiska jurister och mystiker. Båda föräldrarna var persisktalande. Afghanistan var vid denna tid var en del av det persiska imperiet, men även om det persiska väldet var starkt hotades det av yttre fiender. Medan Rumi ännu var en ung man beslutade pappan Waladi för att flytta sin familj från Afghanistan till Konya i nuvarande Turkiet. Detta blev en flykt undan det annalkande mongolväldet och Ghengis Khans framgångsrika trupper. Det blev i Turkiet som Rumi kom att leva större delen av sitt liv. Där skrev han sina dikter på persiska. Efter hans död skapades med sonens hjälp ordern Mevlevi Tarikatı, en sufisk skola känd för sina dansande dervisher och för sin religiösa hängivenhet med hjälp av dhikr, en form av andakt där verser ur Koranen upprepas flera gånger antingen lågmält eller under tyst meditation.

Om Rumis dikter och sufismen

Rumi och hans far tillhörde den så kallade sufismen inom islam som går att beskriva som en mystisk inriktning kännetecknas av esoteriska ("hemliga") läror. Inom alla världsreligionerna har mystiken oftast etablerat sig som enskilda fraktioner eller inriktningar och islam är inget undantag. Ofta hamnar mystikerna på kant med den i samhället etablerade religiösa tolkningen. Samma mönster återfinns i flera religioner. Sufismen har en gammal historia som enligt den egna traditionen har sitt andliga ursprung i islams grundare Muhammed (c. 570-632) och Koranen. Sufismen finns representerad inom både sunnitisk och shiitisk islam. Den utövas över hela världen där varje samhälle och kultur har sin egen tolkning. Flera ordnar finns med sina särskilda krav på medlemsskap och upptagning. Den sufiska litteraturen etablerades någon gång under 800-talet och blomstrade som bäst under 1100- och 1200-talen. Till de främsta sufiska författarna hör förstås Jalal al-Din Rumi, hans föregångare Farid al-din Attar, Ibn 'Arabi och Fakhr al-din Araqi. Bland Rumis bäst kända alster återfinns Dîwân [arab. "samlade verk"] som innehåller flera verser med extatiskt-religiöst färgad lyrik i vilka Allah prisas. Poemen i Dîwân har olika versmått, däribland odes [ghazaliyât] och quattriner [rubâ`iyât].  

Wikipedia upplyser även om sufismens urpsrung genom att hänvisa till Schimmels forskning. Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) var sufismen inledningsvis ingenting annat än en "interiorisering" av islam. Sufismen kom dock tidigt att även influeras av andra religiösa traditioner, inte minst den judisk-kristna, men även av zoroastrismen och nyplatonismen. Annemarie Schimmel ägnade 40 år av sitt liv till att studera och efterforska Rumis dikter. Hon skrev även egen poesi inspirerad av honom. I verket Mystical Dimensions of Islam (1975) definierar Schimmel mystiken som en kärlek inför det absoluta, dvs det gudomliga (Schimmel 1975, s. 4). Det som skiljer mysticismen från den stränga asketismen är kärleken. Det är kärleken till och från det gudomliga som avses och den enskilde mystikerns förening med det gudomliga är det främsta livsmålet. Schimmel hänvisar till Junayd (d. 910) som var en andlig ledare för en skola i Irak. Han menade att sufism uppnår man inte genom mycket bedjande och fastande utan genom hjärtats och själens generositet (Schimmel 1975, s. 17-18). Om du är tyskspråkig och intresserad av islamologi råder jag dig att läsa Schimmels forskning om sufismen. Hon har producerat ett flertal titlar och dessa sätter dig också i samband med den tyska orientalistiska forskningen som är oumbärlig för alla som vill förstå islams ursprung, historia och modern akademisk Koranforskning.

I Sverige har sufismens texter främst introducerats av Ivan Aguéli (1869-1917) och Eric Hermelin (1860-1944). Särskilt Hermelin har gjort en betydelsefull insats när det gäller översättningar av sufiska poeter till svenska. En stor mängd sufisk poesi finns skriven på arabiska, persiska, turkiska, punjabi och urdu. Idag finns flera av de sufiska ordnarna representerade i Sverige, inte minst Mawlawiyya, Naqshbandiyya, Shadhiliyya, M.T.O. Shahmaghsoudiyya, Chishtiyya och Nimatullahiyya.

Kärlekshundarna

En natt ropade en man gråtandes:

Allah, Allah!

Hans läppar blev mjuka av prisandet,

tills en cyniker sade:

"Jaha, jag har hört dig ropa,

men har du någonsin fått ett svar?"

På detta hade mannen inget svar.

Han slutade att be och somnade oroligt.

Han drömde att han såg al-Khidr,

själamästaren, i ett tjockt grönt

blad.

"Varför slutade du att prisa?"

"Därför att jag aldrig hörde något tillbaka".

"Den längtan du ger uttryck för

är det meddelande som kommer tillbaka".

Sorgen som du gråter ut ifrån

drar dig till föreningen.

Din rena sorg

som vill hjälpa

är den hemliga bägaren.

Lyssna till hundens ylande efter sin herre.

Det ylandet är sambandet.

Det finns kärlekshundar

vars namn ingen känner.

Ge ditt liv

för att bli en av dem.

Källor

Coleman Barks. The Essential Rumi: New Expanded Edition. New York: Harper Collins Publishers, 2004.

Schimmel, Annemarie. Mystical Dimensions of Islam. 1975

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild ovan]

"Blomman bitterhet" - En dikt av Karin Boye

​I detta korta inlägg tänkte jag fokusera på en dikt av Karin Boye (1900-1941). Dikten "Blomman bitterhet" ingår i Boyes sista samling De sju dödssynderna som gavs ut postumt några månader efter hennes självmord i Alingsås. Precis som många andra dikter i denna samling möter läsaren det ledsamma och tröstlösa. Det kan vara värt att i sammanhanget påpeka att Boyes självmord var mycket tabubelagt under hennes egen samtid. För att undkomma frågor om det, blev det många gånger tyst och man satte på Boye en slags helgongloria där man försökte utmåla hennes död som någonting hon valt själv som resultat av inre filosofisk konflikt hon inte kunde lösa. Kanske berodde det på tidens okunskap om psykisk ohälsa som delvis bidrog till den bilden. Idag vet vi att människor inte begår självmord utifrån filosofiska eller moraliska föreställningar man inte orkar leva upp till, men på 1940-talet var psykisk ohälsa tabubelagt i samhället.

Ett socialt tabu var också Boyes livsstil då hon sammanbodde med en kvinna vid namn Margot Hanel som hon träffat i Berlin. Efter Boyes död gjorde modern sitt yttersta för att utplåna spåren av Margot och förstörde brev och dikter med lesbiskt innehåll. Vad jag ville få sagt angående sista diktsamlingen var att den blev starkt kronologiserad och tematiserad där döden stod i fokus. Det var inte Boye som stod för denna regi. Hur hon själv velat utforma sin sista samling är omöjligt att veta. Dikten "Blomman bitterhet" är starkt dualistiskt, den går mellan mörker och ljuset. Det mörka dominerar i de två första styckena där Blomman bitterhet definieras. Lägg märke till raden: "Plåga och välsignelse - var har väl sin. Inte vet jag livets mått, men vet att du blev min." Det bibliska motivet är tydligt, här finns referens till sjutalet. Sju bedrövelser nämns som protagonisten har druckit. Vilka dessa sju bedrövelser är vet vi inte, men det kan vara en anspelning på de sju dödssynderna.

De sista två raderna avslutas med bibliska referenser till Adam, den första människan samt den bibliska gestalten Job som tålmodigt utstod många svåra prövningar och belönades tillsist av Gud för sin trofasthet. De båda gestalterna är något som protagonisten i dikten väljer att identifiera sig med enligt min tolkning. I Adam möter oss det tidlösa och allmänmänskliga och Job valde att lova Gud istället för att bittert förbanna sina olyckor. De avslutande raderna är mycket hoppfulla och tycks se ljust på livet. Blomman Bitterhet blir istället "rik på varmgyllne honung, som är solljuset lik".

Blomma blomma Bitterhet,

hur står du nu så full

av guldmogen honung

för all din beskhets skull.

Hur dignar du av skänker,

som ängarnas mandelblomma

väl aldrig kunde bära,

den blidhyllta fromma.

*

Plåga och välsignelse -

var har väl sin.

                                                            Inte vet jag livets mått,

men vet att du blev min.

Din kalk var som eld.

Din saft var som galla.

Du bjöd sju bedrövelser,

och jag drack dem alla.

                                                                                   *

Blomma blomma Bitterhet,

hur blev du sist så rik

på varmgyllne honung,

som är solljuset lik.

Här står jag, matt av sötman

i din klarnade gåva.

Med Adam vill jag jubla.

Med Job vill jag lova.

"Känn dig själv" - En prosadikt av Franz Kafka

I detta inlägg tolkar jag prosadikten "Erkenne Dich selbst" av Franz Kafka (1883-1924) en författare som jag tidigare uppmärksammat här på bloggen. Kafka är mest känd som författare av romaner och noveller, men han skrev även en del prosapoesi. I denna prosadikt finns även en hänvisning till Första Moseboken och berättelsen om ormen i Edens lustgård. Själva titeln går även att finna i antikens idétradition. Orden "känn dig själv", γνῶθι σεαυτόν fanns inskriberat på Apollons tempel i Delfi. Det är en intressant uppmaning och har genom århundradena mött otaliga besökare som kom för att höra sibyllans utsagor och hemliga svar. Prosadikten "Erkenne Dich selbst" återfinns i samlingen Die Acht Oktavhefte som innehåller Kafkas anteckningar från slutet av 1916 fram till nyåret 1918. Huvudtemat vilar på det existentiella hos varje enskild individ.

Känn dig själv betyder inte:

Utforska dig.

Utforska
"dig" är ormens ord

Det betyder:
Gör dig själv till herre över dina handlingar.

Nu är du där, men redan,
är du herre över dina handlingar.

Ordet betyder även: Ge dig till känna!
Förgör dig!

Även något ont
och endast om man böjer sig ned mycket djupt,
Kan även du höra ditt eget bästa, som lyder:
"För att göra dig till den du verkligen är."

Källor

wikipedia.org [olika inlägg]

Om Alain de Lille och hans dikt "Omnis mundi creatura..."

Om den franske författaren och teologen Alain de Lille är inte mycket känt. Han föddes omkring 1128 och härstammade troligen från staden Lille i norra Frankrike. Därav hans familjenamn. Han fick sin teologiska utbildning i Paris och studerade troligen under den välkände Peter Abelard. Som lärare vid den teologiska fakulteten i Paris uppbar han även hederstiteln Doctor Universalis. De Lille tillhörde Cistercienserorden och skrev flertalet teologiska skrifter däribland Summa quadripartita adversus hujus temporis hæreticos, som är en arg stridsskrift riktad mot katolska kyrkans "inre" fiender katarer och valdensare, men även mot dess "yttre" fiender - judar och muslimer. I skriften beskrivs den katolska kyrkan som den enda sanna kristendomen och religionen. Han var även skeptisk mot den skolastiska filosofin och föredrog mysticismen.

I sina teologiska "moralfilosofiska" skrifter var han lika skoningslös mot dem som ägnar sig åt de kristna kardinalsynderna som mot dem han benämner heretiker i andra verk. De som ägnar sig åt dessa synder är emot naturen och emot Gud med konsekvensen separation från båda. Han närvarade vid det Tredje Laterankonciliet 1179, undervisade troligen i Paris, och slog sig sedan ned i Citeaux där han levde i kloster fram tills sin död 1202.

Förutom ett flertal teologiska verk var Alain de Lille även känd för sin poesi och det är dikten "Omnis mundi creatura" som förmodligen är hans mest kända. Endast två dikter av honom har överlevt historiens gång. Lägg märke till de inledande verserna. Hela den skapade världen är som en bok, en bild av vårt liv, vår död, vår belägenhet...Diktens huvudtema är skapelsen i sig och är tillsynes fri från teologiska fördomar av det slag som kommit till uttryck i hans texter mot heretiker och syndare i allmänhet. Strofindelningen i dikten har följande mönster:

u-u-u-u- a
u-u-u-u- a
u-u-u-- b
u-u-u-u- c
u-u-u-u- c
u-u-u-- b

Omnis mundi creatura

Omnis mundi creatura
quasi liber et pictura
nobis est, et speculum.
Nostrae vitae, nostrae mortis,
nostri status, nostrae sortis
fidele signaculum.

Nostrum statum pingit rosa,
nostri status decens glosa,
nostrae vitae lectio.
Quae dum primo mane floret,
defloratus flos effloret
vespertino senio.

Ergo spirans flos exspirat
in pallorem dum delirat,
oriendo moriens.
Simul vetus et novella,
simul senex et puella
rosa marcet oriens.

Sic aetatis ver humanae
iuventutis primo mane
reflorescit paululum.
Mane tamen hoc excludit
vitae vesper, dum concludit
vitale crepusculum.

Cuius decor dum perorat
eius decus mox deflorat
aetas in qua defluit.
Fit flos fenum, gemma lutum,
homo cinis, dum tributum
homo morti tribuit.

Cuius vita cuius esse,
poena, labor et necesse
vitam morte claudere.
Sic mors vitam, risum luctus,
umbra diem, portum fluctus,
mane claudit vespere.

In nos primum dat insultum
poena mortis gerens vultum,
labor mortis histrio.
Nos proponit in laborem,
nos assumit in dolorem;
mortis est conclusio.

Ergo clausum sub hac lege,
statum tuum, homo, lege,
tuum esse respice.
Quid fuisti nasciturus;
quid sis praesens, quid futurus,
diligenter inspice.

Lauge poenam, culpam plange,
motus fraena, fastum frange,
pone supercilia.
Mentis rector et auriga
mentem rege, fluctus riga,
ne fluant in devia.

Källor

Alain de Lille. Medieval Sourcebook: Alain of Lille (Alanus de lnsulis): The Complaint of Nature. ( d. 1202.) Yale studies in English, v. 36, 1908, Translation of De planctu natura by Douglas M. Moffat. The Internet Medieval Source Book.

Vargsång : En dikt av Gustaf Fröding

DIKTEN "Vargsång" ingår i poeten Gustaf Frödings samling Mattoidens sånger. Ett diktverk som blev till under en långvarig vistelse på Uppsala Hospital där Fröding vårdades på grund av psykisk ohälsa mellan 1898-1905. Under sin sjukdomsperiod läste Fröding en del religiös litteratur, men också religionshistoriska verk. Enligt Staffan Bergsten som skrivit biografin Gustaf Fröding läste han t.ex Biographies of Words av Max Müller. I verket försöker författaren spåra europeiska ord tillbaka på hindi. Fröding fördjupade sig även i de bibliska språken. Studiet av gamla språk kan ha haft en avgörande betydelse för hur Fröding skrev sina dikter under denna tidsperiod. Mattoidens sånger utgavs posthumt, 1914. Ordet 'mattoid'sägs anspela på italienskans ord för 'dåre', matto.

Vargsång


När aftonrodnadsskenet rött

försvann, i kvällen skar

ett tjut: hu var, hu var är kött,

hu var är kött, hu var,

hu fläng,

hu flå,

hu slit,

hu slå

en klo

i våm,

nu sväng,

svängom,

nu glo,

nu fram,

se lamm,

slå klo

i kött,

se rött,

hu glafs,

hu nafs

i lår,

i tarm.

Alsters herrgård : Gustaf Frödings hem

I detta inlägg tänkte jag berätta litet kring Alsters herrgård utanför Karlstad. Där bodde nämligen författaren, tidningsmannen och framför allt - poeten Gustaf Fröding. Han föddes på herrgården, 1860 och boplatsen har anor långt tillbaka till 1300-talet. Herrgården uppfördes dock år 1772 och ritades av Johan Fredrik Åbom. Författarens farfar Jan Fröding lät renovera gården 1839. Senare kom gården att köpas av läkaren Per Clarholm, verksam vid Centrallasarettet i Karlstad. Efter Clarholms död 1942 skänktes herrgården till landstinget som bedrev sjukhem där fram till 1970. Herrgården omvandlades 1976 till minnesgård över Gustaf Fröding.


Han bodde dock på gården som barn under ett enda år, men själva Alsterdalen med omnejd hade stor betydelse för honom. Hela Frödings liv omfattas av stora flyttar och han bodde som barn på många olika platser i Värmland. Tidvis bodde han också i Kristinehamn. Även som vuxen flyttade han en hel del. Han bodde i Karlstad, Stockholm och i Uppsala. Då hans sjukdomshistorik var omfattande krävde hans psykiska ohälsa behandling på olika hem. Han vårdades på sjukhem i Sverige, men även i Norge och Tyskland. Trots att Fröding misslyckades med sina studier i Uppsala var han verksam som tidningsman och arbetade på Karlstads-tidningen. Han skrev både kåserier och artiklar.

Politiskt tog han ställning för allmän rösträtt, men åtalades för brott mot sedlighetslagen när han 1896 lät trycka den för samtiden kontroversiella dikten En morgondröm. Tillsist friades Fröding. Gustaf Fröding avled på Villa Gröndal i Stockholm, 1911 och begravdes i Uppsala. Han efterlämnade sig omkring 400 dikter. Flera exempel finns på hur landskapet omkring Alsterdalen inspirerade Frödings diktande. En mycket känd dikt som ger anknytning till temat är följande:

Strövtåg i hembygden (Ur diktsamlingen Stänk och flikar, 1896)

I

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad! - Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit

och ett fönster stå öppet däri,

som piano det ljöd och en munter bit

av en visa med käck melodi.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung,

innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst

och hans levnad blev sorgsen och tung.

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned

invid sjön för att höra hans tal

om det gamla, som gått, medan tiden led,

om det gamla i Alsterns dal.

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,

men så svagt som det blott vore drömt:

"Det är kastat för vind sedan tjugo år,

det är dött och begravet och glömt.

Där du kära gestalter och syner minns,

där står tomheten öde och kal,

och min eviga vaggsång är allt som finns

av det gamla i Alsterns dal."

II

Och här är dungen, där göken gol,

små tösor sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.

III

Här är stigen trängre, här är vildskog,

här går sagans vallgång vild och lös,

här är stenen kastad av ett bergtroll

mot en kristmunk långt i hedenhös.

Här är Vargens gård av ris och stenrös,

här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,

här satt Ulva lilla, Vargens dotter,

ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

Här går vägen fram till Lyckolandet,

den är lång och trång och stängd av snår,

ingen knipslug mästerkatt i stövlor

finns att visa oss, hur vägen går.

IV

Kung Liljekonvalje av dungen,

kung Liljekonvalje är vit som snö,

nu sörjer unga kungen

prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker

sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,

och silverhjälmen blänker

i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar

från rökelsekaren med blomsterstoft

en virak sakta svävar,

all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,

från vindens vaggande gröna hus

små sorgevisor tona,

all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden

om kungssorg bland viskande blad,

i skogens vida välden

från liljekonvaljernas huvudstad.

***

Paul Celans lyrik i svensk översättning. Några rekommendationer

Vittneslitteratur kan även uppträda som lyrik. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hur ögonvittnesskildringar kan gestaltas i biografiskt skrivande eller genom att författaren i fråga omvandlar sina erfarenheter till litterära teman och berättelser. Att skriva om hemska, självupplevda händelser i lyrikform kan vara en utmaning för läsaren. Det är min åsikt eftersom en känsla eller händelse som förmedlas genom lyrikens språk kan vara svår att tolka "rätt". Det kan finnas många barriärer, men ofta är det ju faktiskt så att lyrikens förmedling kan vara en ögonöppnare. Även om ord och sammanhang blir svårbegripliga finns oftast en underliggande känsla i orden som gör att dikten ändå lyckas förmedla något av sitt budskap till läsaren. Ytterligare barriärer i sammanhanget brukar anges som det språkliga. En dikt ska helst läsas och upplevas genom sitt originalspråk. Föreställningen är dock inte realistisk och vi behöver översättningar. Första gången jag mötte Paul Celans lyrik var i en bok författad av Georg Klein, Pièta. Jag hade nyss avslutat gymnasiet och köpte en pocketutgåva på Åhléns. Klein skrev även om Edgar Allan Poes lyrik i den boken. I detta inlägg tänkte jag ta upp några svenska översättningar av Paul Celan. Innan jag gör det tänkte jag kort redogöra för vem Paul Celan var och varför det är viktigt att läsa honom idag. Paul Celan föddes 1920 i staden Cernăuți, Bukovina som ligger i nuvarande Rumänien. Tidvis tillhörde staden det österrikiska-ungerska imperiet. Han kom från en judisk familj som var tyskspråkig och hans mamma uppmuntrade barnen att använda det tyska språket. Hon var även litterärt intresserad.

När Paul kom i 18-årsåldern började han skriva poesi. Han var även intresserad av medicin, men i samband med "Anschluss", den nazityska anslutningen av Österrike till nazityskland kunde han inte läsa medicin i Österrike. Även de rumänska universiteten försvårade utbildningen eftersom de införde kvotering av judar. Han reste därför till Frankrike för att där påbörja sina läkarstudier. 1939 återvände han till sin hemstad för att läsa romanska språk och litteraturvetenskap. Ett år senare ockuperades rumänska Bukovina av Röda Armén och det blev dax för payback time. Deporteringar av rumäner startades. De skickades till Sibrien. Under Rumäniens fascistiska diktatur som inföll under andra världskriget infördes fascistdiktaur i landet och ghetton upprättades. 1941 sattes den stora synagogan i Cernăuți i brand på order av ett tyskt SS-kommando och deras rumänska allierade i staden. I oktober månad samma år gavs order om att alla judar i staden måste ansluta sig till ghettot. Även Paul Celan hamnade i ghettot. Han översatte Shakespeares sonetter i hemlighet och brände upp ryska författares böcker på tyskarnas order. 1942 försökte han övertyga sina föräldrar att lämna Rumänien. Detta lyckades inte och de hamnade i ett uppsamlingsläger tillsammans med andra oönskade grupper t. ex. romer. Detta hände i Transnistrien. Hans pappa avled troligtvis av tyfus och mamman sköts.

Paul Celan själv var inte närvarande och undgick deportation. Han hamnade ändå i ett arbetsläger där han emottog information om sina föräldrars öde. I februari månad 1944 befriades han av Röda armén och innan staden återigen hamnade under Röda Arméns styre arbetade Paul som sjuksköterska på ett mentalsjukhus. Ur detta perspektiv, kära bloggläsare, kan du nog förstå hur problematiskt Rumänien hade det under denna tidsperiod. Att kastas mellan nazismen och kommunismen. Två extrema, antidemokratiska och människofientliga regimer. När Röda armén till sist befriade fångarna ur lägren kände Paul Celan enorm skuld över föräldrarnas öde. Han hade ju försökt att varna dem och hjälpa dem inse situationens allvar. Bland annat genom att försöka gömma dem och få föräldrarna att gå under jorden. Han funderade efter kriget på att emigrera till Palestina, men flyttade till Bukarest. Här inföll en stark litterär inspiration. Paul träffade andra intellektuella och började skriva igen. Under denna period skrev han även sin mest kända dikt "Todesfuge", 'dödsfugan'. Den är en sorgedikt som handlar om Förintelsen. Den inleds med orden:

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trång

Dikten har förstås en längre fortsättning och 1947 översattes den till rumänska (Tangoul morţii). Själva titeln anspelar på kända fakta, nämligen att nazisterna i fånglägren gärna spelade musik, och spelade upp till dans allt medans fångarna arbetade ihjäl sig och dog. Kort före den slutliga anslutningen av Rumänien till östblocket/järnridån hann Paul Celan fly landet. Han hamnade tillsist i Wien där han blev bekant med den kända författarinnan Ingeborg Bachmann. 1948 flyttade han till Paris och gav ut diktsamlingen Der Sand aus den Urnen. Celan bodde 6 år i franska huvudstaden men hade samtidigt svårt att anpassa sig och kände sig isolerad. 1955 blev han fransk medborgare. Han begick självmord 1970.

Litteratur av Paul Celan i svensk översättning:

Recension: Walt Whitman - Lives and Legacies (2005)

Walt Whitman (1819-1892) tillhör de mest kända poeterna i den amerikanska litteraturhistorien.
I Sverige är han förstås inte lika uppmärksammad, men nämns i flera antologier och ingår i skolboksundervisningen. Det är Whitman som skrivit 'O Captain! my captain!' och 'America'. Bortsett från Emily Dickinson och Henry Wadsworth Longfellow är han den poet i amerikansk litteraturhistoria vars dikter tonsatts flest gånger. Han är även känd som 'The bard of Democracy' och dikterna är starkt präglade av realismen till tema och innehåll. Den mest kända diktsamlingen är Leaves of Grass som ansågs mycket kontroversiell när den gavs ut på grund av de många erotiska motiven och den fria versen som Whitman släppte lös. Många amerikaner har fått dikter av Whitman i samband med födelsedagar och högtidsdagar. Bland annat sägs Bill Clinton ha gett sin fru Hillary Rodham Clinton ett exemplar av Whitmans Leaves of Grass i bröllopsgåva, men 1998 gav han även Monica Lewinsky ett exemplar av samma diktsamling. I detta inlägg recenserar jag David S. Reynolds biografi om den amerikanske poeten. Biografin omfattar sju kapitel och fångar även in hans författarskap på ett lyckat tillvägagångssätt. Reynolds lyckas också placera Whitman i hans egen samtid och visar på hur hans skrivande svarade på samtidens föreställningar om teater, musik, konst, fotografi, vetenskap, religion och sexualitet. Det är många teman, men man ska nu inte glömma bort att Whitman även var verksam som journalist och han skrev inte enbart lyrik. Reynolds fokus är dock lyriken.

De tidiga åren

Walt Whitman föddes 31 maj 1819 på hemmagodset i West Hills, Long Island i New York och familjen tillhörde inte det övre samhällsskiktet. Visserligen hade de varit ägare av stora markområden, men vid Whitmans födelse hade det mesta av lantegendomarna sålts av. När Walt Whitman debuterade litterärt hade familjen blivit desto mer dysfunktionell på grund av alkoholism och psykisk ohälsa. Vid sju års ålder flyttade familjen in till Brooklyn, en stadsdel som då hade sjutusen invånare. Där fick Whitman sin tidigaste skolgång som var mycket elementär och kunskapsmässigt begränsad. Den omfattande endast undervisning i läsning, skrivning, matematik och geografi. Ett av hans starkaste minnen från denna barndomstid är besöket av den amerikanske revolutionshjälten Marquis de Lafayette och hur hjälten lyft upp flera av barnen. När han var elva år avslutades hans skolgång och efter den fick han ingen mer utbildning. Reynolds skriver att Whitmans uppväxt och tidiga år präglades av liberala strömningar som deismen och den kristna kväkarrörelsen. Fadern var dessutom prenumerant på tidningen Free Enquirer och han var dessutom Thomas Paines (1737-1809) vän. Mycket av de mystiska strömningarna i Whitmans poesi kommer från kväkarrörelsen. Whitman blev springpojke hos en advokatbyrå och fick i samband med detta en bokprenumeration som ivrigt läste. Genom bokprenumerationen kunde han läsa världslitteraturens klassiker. Detta hade utan tvekan betydelse för hans egen fantasi och skrivande. Han började även ge ut en egen tidskrift som han också delade ut till häst till sina prenumeranter. 1837 återvände han till Long Island eftersom en storbrand ödelagt stora delar av New Yorks tryckeridistrikt. På Long Island arbetade han en tid som skollärare och hade en långt mer avslappnad attityd till undervisningen än vad han själv erfarit som ung skolpojke. Han fortsatte dock i sin bana som tidningsman och lämnade skolundervisningen efter fyra år som lärare.

Debut 1850 - Leaves of Grass

Omkring 1850 började han skriva på sin berömda diktsamling Leaves of Grass som han aldrig slutade editera. 1855 lät han trycka samlingen i 795 exemplar och skrev samtidigt tre anonyma recensioner där han berättade för allmänheten hur fantastiska dikterna var (!). Men han fick även beröm av Ralph Waldo Emerson. I samlingen återfinns t ex dikten Song of Myself som innehåller starka drag av realism. Den är alldeles för lång för att läggas upp här, men här följer första versen som är mer introspektiv:

I Celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil, this air,
Born here of parents born here from parents the same, and their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

I Leaves of Grass finns flera teman, men det realistiska brukar åsyfta hans mer konkreta beskrivningar av stadslivet, samhället och Amerika under denna tidsperiod. Det stora inbördeskriget (1861-1865) och kampen för slaveriets upphörande var två viktiga historiska händelser Whitman fick uppleva. Under det amerikanska inbördeskriget anmälde han sig som frivillig sjuksköterska och voluntärarbetade under en längre period som sjuksköterska med krigsskadade soldater. Han såg över 100,000 krigsskadade på sjukhusen runtom i Washington. Samtidigt som han arbetade som frivillig var han även anställd kontorist vid Buerau of Indian Affairs. Men 1865 fick han sparken från byrån efter att dess konservativa sekreterare James Harlan fått syn på en kopia av Leaves of Grass på Whitmans bord. Detta kunde inte accepteras av den stränge metodisten Harlan som sparakde Whitman på moraliska grunder. Whitman beundrade Abraham Lincoln stark och dikten 'O Captain! my Captain!' handlar enbart om president Lincoln. Han beundrade även den kände Cassius Clay som var vida berömd för sin retorik och sin kamp för slaveriets avskaffande. Under Whitmans samtid fanns även antisuperirörelsen the temperance movement vars idéer om nykert liv han sympatiserade med. Alkoholismen var svårt utbredd inom flera samhällsgrupper och även inom Whitmans familj. Reynolds skriver i biografin att hans personliga liv var turbulent liksom hans känsloliv. Whitman hade kärleksaffärer med både kvinnor och män. Han gifte sig aldrig och dog barnlös. I sina dikter är han öppen med det homoerotiska perspektivet som synliggörs i t ex "Song of Myself" och i dikten "Live Oak with Moss". Med tiden blev han något av ett 'byoriginal' och ansågs vara lite socialt avvikande med sitt oklippta och ovårdade hår och långa skägg. Walt Whitman avled i sitt hem i Camden, New Jersey den 26 mars 1892. Reynolds biografi rekommenderas!

Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James' Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för "den lille kärleksguden" (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av "votarys" (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare's Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; -

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga




Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.




Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.

 

Sapfo från Mytilini och hennes tidigaste biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.

[caption id="attachment_2533" align="alignleft" width="250"] En tidig avbildning av Sapfo.[/caption]

Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaiska perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat, vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

[caption id="attachment_3304" align="alignleft" width="360"] Artemis gör sig redo att skjuta med pilbåge. (Bild: Författaren)[/caption]

Sapfos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996). Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini. När han beskriver Lesbos nämner han flera av öns kända invånare och så även Sapfo. Strabo nämner hennes bror Charaxos och hans affär med den rosenkindade prostituerade kvinnan i Egypten.

Platon nämner Sapfo

Även filosofen Platon kände till Sapfos lyrik och han kallar henne vis. Han säger också att Sapfo är den tionde musan och jämför henne därmed med de traditionellt nio muserna i grekisk mytologi. Dessa ansågs vara kunskapen som återfinns i poesi, lyriken och sångerna.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.

[caption id="attachment_2209" align="alignleft" width="234"] Sapfo avbildad på en vas.[/caption]

III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.

Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.



[caption id="attachment_2522" align="alignleft" width="259"] Mitt ex av Greek Lyric I från Loeb Classical Library[/caption]