Sprängningen av profeten Jonahs grav i Nineveh

Detta blogginlägg kommer fokusera på en arkeologisk nyhet som är kopplad till vår bibliska historia. Ingen av oss har väl undgått hur den islamiska terrorstaten daesh härjat sönder Irak och Syrien under de föregående åren. Daesh ägnade sig även åt ett aktivt folkmord på de kristna yazidis i området och rensade hela Ninevehslätten på kristna vars hus och egendomar de först lät märka med den arabiska konsonanten nun, en kortning av det arabiska ordet för kristen Naṣrani (nasaré) innan mördandet började.

Förutom sina olagliga krig i Syrien och Irak lät daesh även plundra och vandalisera det irakiska folkets kulturarv och arkeologiska skatter. Antingen såldes dessa för att finansiera terrorsektens krig eller så förstördes de i syfte att håna befolkningens historia som också via det judisk-kristna arvet även är västerlandets historia. Detta var förstås en medveten strategi av daesh. I flera fall var även statyer och minnesmärken haram, enligt daeshs egen islamtolkning och det var därför rätt att förstöra dem. Enligt en intervju gjord av iraqi.com (juli 2014) har en polisman i Mosul lämnat följande redogörelse för daeshs härjningar:

“They torched 11 churches and monasteries out of 35 scattered across the city of Mosul, and hours later destroyed statues of poets, literary and historical figures of which Mosul has long been proud,” he said.

Förutom förstörelsen av de kristnas heliga platser utplånades många shiitiska och sunnitiska moskéer; samt platser kopplade till sufiska helgedomar. Men en intervju med en ortodox präst i Nineveh som gjorts av iraqi.com klargör även att daeshs krig inte lyckats förstöra den broderliga samhörigheten mellan muslimer och kristna som funnits där sedan lång tid tillbaka. Några judar finns inte kvar i dagens Mosul då samtliga fick fly för sina liv redan 1948, då i rädsla för muslimska progromer och på grund av det Israelisk-Arabiska kriget. 

Sprängningen av profeten Jonahs grav

Den 24 juli 2014 kom det alltså till allmän kännedom att daesh sprängt sönder profeten Jonahs grav i Mosul. För att förtydliga bloggrubriken ska jag även nämna att Nineveh är en del av Mosul. Det är också stadsdelen som den bibliske profeten Jonah skickades till enligt den profetbok i Tanakh (Gamla Testamentet) som bär hans namn. Han vördas också inom islam där han nämns några gånger i Koranen. Enligt daesh stränga islamtolkning var dock hela gravplatsen haram och måste förstöras trots att muslimer och kristna i området vördat platsen under flera århundraden.


Både judendomen och kristendomen är äldre än islam och jag kommer fortsättningsvis i inlägget mestadels fokusera på den judisk-kristna traditionen i fråga om religiösa tolkningar av Jonah därför att det arkeologiska fyndet under gravplatsen, som förvisso varit en moské i flera hundra år är mycket äldre än islam.


Bild: Profeten Jonah predikar för folket i Nineveh.//fair use

Enligt Gamla Testamentet var Jonah en profet som skickats av Gud för att predika för folket i Nineveh. Den rabbinska litteraturen identifierar Jonah med den Jonah som kallas för Amittajs son i Andra Konungaboken 14:25. Han är också en av judendomens 48 erkända profeter, där Moses erkänns som den främste bland alla profeterna.

Den moderna textforskningen angående Bibelns och Koranens berättelser om profeten Jonah

Den moderna textforskningen kring religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen tar inte hänsyn till religiös övertygelse utan arbetar på ett vetenskapligt sätt när det gäller att datera och utvärdera gamla texter och deras ursprung. Det är fullt möjligt att det funnits en historisk person som hette Jonah, men detta kan man inte med säkerhet verifiera. Dessutom är Jonahs bok såpass full med satir att det förvånat forskarna i modern tid hur rabbinerna kunde låta boken ingå i den litterära profetkanon. Enligt Hirsch & Buddes artikel om Jonahs bok i den omfattande litterturen somm finns med i Jewish Encyclopedia (1906) är berättelsen en så kallad midrash. Vidare konstateras följande om textens ursprung:

It has long since been held that it is one of the latest books of the Hebrew canon. This is proved in the first place by the language, as considered lexically, grammatically, and stylistically (comp. on this point the commentaries, and books like S. R. Driver's "Introduction"). Only Esther, Chronicles, and Daniel are of later date. Again, the way in which Nineveh is referred to shows that the city had long since vanished from the face of the earth and had faded into legend (comp. iii. 3). The King of Nineveh, also (iii. 6), could have been referred to only in a late myth; and the legendary atmosphere of the whole story, from beginning to end, is in accord with the length of time that had elapsed since the events recounted took place.

Enligt den historisk-kritiska forskningen är profeten Jonah en icke-historisk berättelse som kan tolkas som en satirskrift och är ur ett texthistoriskt perspektiv av ett yngre tillkomstdatum än flera andra texter som idag ingår i den judisk-kristna kanon, dvs judendomens Tanakh eller de kristnas Gamla Testamentet. Egentligen två olika beteckningar för samma böcker. Förmodligen tillkom Jonahs bok enligt dagens forskning under de persiska akemeniderna som hade ett blomstrande rike under 556 f.Kr.–330 f.Kr. Akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till de persiska storkungarna. En av dess mest framträdande kungar var Dareios I.

För min egen del följer jag forskningens övertygelse om att Jonahs bok i Bibeln är en berättelse, ett narrativ fyllt av ett spännande symbolspråk och liknelser som sedan kom att tolkas separat av judar och kristna till att passa deras teologi. Koranen har inte gett Jonah någon surah, men han nämns några gånger och Koranen tycks känna till att Jonah i berättelsen svaldes av den stora fisken.
För att bli ännu mer specifik i avgränsande syfte är de arkeologiska rester i form av palatsbyggnader under gravplatsen lämningar som också relaterar till Israel och det judiska folkets historia.

De arkeologiska resterna som kom fram i ljuset relaterar till historiska händelser som även finns beskrivna i på flera ställen i den antika litteraturen och i Bibeln.

Terroriststaten Daesh försökte förstöra 2000 års historia, men de misslyckades!

Källor

Akameniderna - wikipedia.org

Hirsch, Emil & Budde, Karl. The Book of Jonah. Jewish Encyclopedia, 1906.

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av profeten Jonahs grav och det arkeologiska fyndet under gravplatsen.)

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av flera sunnitiska och shiitiska moskéer runtom i Mosul)

iraqinews.com

(artikel om hur medlemmar i terrorsekten daesh lät piska irakier som offentligt protesterat mot sprängningen av profeten Jonahs grav. Obehagliga bilder!)

Jewish Encyclopedia - Olika artiklar, utgåvan är från 1906.

wikipedia.org [artiklar; bilder]

Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Nicolai Sinai (2017). En ny fackbok om Koranen som text i ett religionsvetenskapligt sammanhang

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat litteratur av flera kända tyska islamologer. Idag har turen kommit till Nicolai Sinai och hans bok "Der Koran - Eine Einführung", från 2017 och utgiven av förlaget Reclam. Tyvärr är boken av någon outgrundlig anledning och i likhet med annan internationell facklitteratur om Koranens ursprung, inte översatt till svenska. Här i Sverige får vi fortfarande nöja oss med med de gamla Uppsalateologernas något utdaterade Koranforskning från det tidiga 1900-talet eller icke-disputerade Karens Armstrongs "islamforskning". Det tycker jag är trist.

Dessutom borde det ligga i allmänhetens intresse att få veta mera om andra kulturer och religioner genom kunskapens väg avdramatisera religion med hjälp av vetenskapliga fakta kring textens historia och tillkomst. Denna bok är alltså en inledning och tar upp en del av de frågor som jag tagit upp i andra böcker jag recenserat här, bland annat Hartmut Bobzins böcker om islam och Koranen. Därför finns likheter mellan författarna, men skillnaderna i mina litteratururval består egentligen av vilka områden de väljer att belysa.

 Koranen - Ett stycke arabisk poesi från senantiken


I detta inlägg tänkte jag anknyta till min tidigare bloggpost om Theodor Nöldekes schema över surornas tillkomst. Förhoppningsvis kan min läsare följa med i forskningsutvecklingen sedan Nöldeke. Sinai har nämligen lagt upp ett schema kring hur man idag tror att surorna kommit till. I likhet med de bibliska texterna har forskningen kunnat lägga fram att Korantexten efter Uthman inte är någon fullständig text. Att korantexten innehåller tillägg av verser och inklusioner av ord som lagts till vid senare tillfällen. Ord som inte hör ihop med ursprungstexten.

Jag rekommenderar även min intresserade läsare att ta del av min recension av Hartmut Bobzins bok Der Koran - Eine Einführung, från 2015 (9:e upplagan). Ja, jag vet att de har samma titelsättning! Bobzin var dock först med sin utgivning och Sinais förlag borde haft bättre fantasi vad gäller rubriksättningen!

Ytterligare en tysk islamolog som jag hoppas få presentera här på bloggen framöver är Angelika Neuwirths forskning. Det får bli av vid ett annat tillfälle.

Ett av de äldsta Koranmanuskripten

Jag avslutar recensionen med ett litet fristående tillägg som handlar om koranmanuskriptet från Uzbekistan. Ett av de äldsta Koranmanuskripten som ännu existerar återfinns idag i Tashkent, nuvarande Uzbekistan. Den tros ha kommit dit i samband med Tamerlanes erövringar i nuvarande Irak under 1300-talet. Från den irakiska staden Kufa ska just denna Koran blivit förd av Tamerlane till det gyllene Samarkand som då var huvudstad i hans rike. Enligt en annan tradition ska denna Koran först ha blivit förd till irakiska Kufa av kalifen Ali.

Det var dock kalifen Uthman som lät sammanställa fem Koraner 19 år efter Muhammeds död; vilka senare spreds över den muslimska världen. Tyvärr innebar Uthmans sammanställning av en ultimat version att en massa manuskript förstördes.

Just denna Koran ska enligt traditionen innehålla några stänk som sägs komma från Uthmans eget blod eftersom han blev mördad medans han satt och läste i den. En tredjedel finns idag kvar av manuskriptet. Skrivstilen är Hejazi, en stil som liknar den kufiska; men anses vara äldre än den kufiska skriften.

År 1868 erövrade tsarryssland Samarkand och förde Koranmanuskriptet till St Petersburg där den förvarades i det kejserliga biblioteket. Det var Lenin som tillsist beslutade att ge tillbaka Koranen till uzbekerna som en välvillig politisk gest. Numera är manuskriptet sedan 1924 tillbaka i Tashkent och förvaras säkert vilandes innesluten i ett glasskåp i ett av stadens bibliotek.

Någon gång hoppas även jag precis som den brittiske poeten James E. Flecker kunna göra den gyllene resan till Samarkand. Även om bara i fantasin!

Källor

"Tashkent's hidden Islamic relic", av Ian MacWilliam. Jan. 2006. BBC News, in Tashkent.

wikipedia.org (bild ovan)

Goethe och bilden av islam i diktsamlingen West-östlicher Divan (1819)

Goethe lever, 2019!

Med ovanstående glada hälsning vill jag inleda detta inlägg som ägnas åt en fördjupning i Goethes författarskap; samt hans litterärt och samtidsmässigt radikala diktsamling West-östlicher Divan. Den utgavs 1819, men en utökad version av samlingen trycktes 1827. Jag ska strax förklara det radikala inslaget, som här får lyda enligt min egen definition. I detta inlägg får du möta "hemma-orientalisten" och islamkännaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). En för svenska läsare kanske annorlunda sida hos en av Tysklands mest berömda och genom tiderna mest älskade författare. Varje tid och varje generation har sedan hans död haft sin tolkning och uppfattning om författaren. Goethe blev stor inte enbart på grund av sin litterära produktivitet som haft betydande inverkan på tyska språket. Vid sidan av reformatorn Martin Luther är Goethe den tysk som lyckats påverka språkets utveckling allra mest. Han är motsvarigheten till William Shakespeares betydelse för det engelska språkets utveckling.

West-östlicher Divan visar inte enbart på Goethes storhet som författare och diktare, men även som humanist. Han var nämligen något före sin tid i synen på västerländskt och österländskt. I en tid främjad av stark misstro men även exotism och fascination gentemot det fjärran östern representerar Goethe en frisk fläkt av öppenhet. Jag kommer även att återkomma till den etnologiska pluraliteten i det dualistiska perspektivet på Goethes diktning. Redan i titeln möter oss detta dubbla perspektiv. Goethe lät även publicera egna tillägg eller noter till dikterna som förklarar olika religiösa företeelser, händelser och historiska personligheter. Detta är ett relativt okänt tilltag i bokutgåvor från denna tidsepok.

Ovan: Första utgåvan av samlingen, 1819.



Några frågor är alltid nödvändiga att ställa sig när man skriver om en diktare och hans efterlämnade verk. Det är rimligt att fråga sig hur Goethe kom i kontakt med islam och den persiska poesin. Hur gick det egentligen till och hur såg omständigheterna ut för ett sådant möte i en tid när Öst och Väst var parallella världar och med en begränsad litteratur tillgänglig. West-östlicher divan är ett verk som tillkom när Goethe var i sjuttioårsåldern. Han var även nybliven änkeman. Det är frågor som hör till det privata planet och som kan beläggas eller avfärdas genom t ex den biografiska litteraturforskningen. Ytterligare en fråga som jag funderat över är den socio-politiska omständigheten. Går det att fråga sig och eftersöka varför Goethe blev så intresserad av islam på äldre dagar? Vad ville han kommunicera till oss med sin diktsamling? Socio-politiska omständigheter tar hänsyn till yttre faktorer som exempelvis diktarens egen samtid.


Under hela sitt liv hade Goethe ett problematiskt -eller ambivalent förhållande till religion. Detta har klargjorts av ett flertal forskare. Han drog sig inte för att öppet kritisera kristendomen. I staden Weimar idag återfinns ett monument som uppmärksammar relationen Hafez-Goethe.

Goethe författade i sjuttioårsåldern även en samling sonetter och där återfinns dikten Christgeschenk, 'Kristusgåva' där julen är huvudtemat.

Källor

Goethe, Johann Wolfgang von. 2014. West-östlicher Divan. [Simbach am Inn]: Miniaturbuchverl. Leipzig.

Hodkinson, James, and Jeffrey Morrison. 2013. Encounters with Islam in German Literature and Culture. Cambridge: Cambridge University Press.

May, Yomb. 2013. ”Goethe, Islam and the Orient: The Impetus for and Made of Intercultural Encounter in the West-östlicher Divan” publicerad i Encounters with Islam in German Literature.

Yarshater, Ehsan. 1996. Encyclopædia Iranica. http://www.iranicaonline.org/.

wikipedia.org [bildkällor]

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Theodor Nöldekes kronologiska framställning av Koranens suror

Den som är intresserad av arabisk poesi från 600-talet efter vår tideräkning kanske någon gång under sin levnad vill försöka sig på en läsning av Koranen. Många kanske ger upp direkt efter att ha avslutat första suran och börjat bläddra sig igenom de påföljande. Försök med ett annat upplägg av läsningen. Koranen som bok kan inte jämföras med Bibeln där kronologi, litterär kanon, och vishetslitteratur har en helt annan historisk och kulturell bakgrund. Koranen har en annan utvecklingshistoria och kan kategoriseras som en samling poesi från senantikens period.

Theodor Nöldeke (1836-1930) var en tysk orientalist och arabist. Han gjorde en mycket omfattande forskning ur ett religionsvetenskapligt perspektiv angående Koranens ursprung. Liksom många andra orientalister under hans samtid studerades Koranen utifrån historiska, arkeologiska och lingvistiska metoder. År 1859 vann hans historik över Koranen pris av Académie des inscriptions et belles-lettres. Boken översattes till tyska ett år senare med titeln Geschichte des Qorâns. År 1868 blev han professor i Kiel och 1872 professor i orientaliska språk i Straßburg.

Nöldekes kronologi över surornas tillkomst är uppdelad efter plats och tidsperiod. Det är inte konstigt att börja med sura 96 som i tema och innehåll fokuserar på Muhammeds första uppenbarelse. En enkel översikt är att stapla upp läsordningen enligt följande:

Mecka – Den första periodens suror

Antal: 48

96, 74, 111, 106, 108, 104, 107, 102, 105, 92,

90, 94, 93, 97, 86, 91, 80, 68, 87, 95,

103, 85, 73, 101, 99, 82, 81, 53, 84, 100,

79, 77, 78, 88, 89, 75, 83, 69, 51, 52,

56, 70, 55, 112, 109, 113, 114, 1

Mecka – Den andra periodens suror

Antal: 21

54, 37, 71, 76, 44, 50, 20, 26, 15, 19,

38, 36, 43, 72, 67, 23, 21, 25, 17, 27, 18

Mecka - Den tredje periodens suror

Antal: 21

32, 41, 45, 16, 30, 11, 14, 12, 40, 28,

39, 29, 31, 42, 10, 34, 35, 7, 46, 6, 13

Suror från Medina

Antal: 24

2, 98, 64, 62, 8, 47, 3, 61, 57, 4, 65, 59, 33,

63, 24, 58, 22, 48, 66, 60, 110, 49, 9, 5

Källor

Wikipedia.org

Om det tyska Coranica-projektet och Corpus coranicum!

I tidigare inlägg har jag fokuserat på religionsvetenskaplig litteratur och jag tänkte fortsätta kring temat i detta inlägg. Jag kommer inte att recensera en boktitel, men vill gärna presentera ett viktigt samtida forskningsprojekt som i dagarna bedrivs från Tyskland. I vanlig ordning kommer jag att få möjlighet att berömma den tyska religionsvetenskapen. Den bästa gåvan till omvärlden är att få en modern koranutgåva liknande Revised Standard Version av Bibeln där man tagit hänsyn till den moderna hermeneutiken och historisk-kritisk forskning av texterna.

Korantexten är nämligen inte så stabil som den officiella Kairoversionen idag vill göra gällande och har en tillkomsthistoria full av tillrättalägganden som inte stämmer överens med den traditionella uppfattningen av islams urkund där texten påstås traderats ord för ord. Den okritiska tolkningen av Koranens ursprung gör gällande att kalifen Uthmans version är den ofelbara Koranen. Vi har i själva verket att göra med en i efterhand redigerad och tillrättalagd text. Men som jag även hoppas kunna visa behöver religionsvetenskapen inte alltid stå i opposition. När man arbetade som intensivast med Kairoversionen under det tidiga 1920-talet tog man bland annat hänsyn till Theodor Nöldekes kronologi över surornas tillkomst. Nu över till Coranica-projektet, igen!

Från och med 2007 har ansvaret för projektet tilldelats professor Angelika Neuwirth (Freie Universität Berlin). Projektets huvudsakliga syfte är att dokumentera Koranens handskrifter och manuskript. Projektet kartlägger även Koranens muntliga tradition; vilket inkluderar en omfattande kommentar tolka texten i samband med dess historiska utveckling. Projektet befaras vara avslutat 2025, men det är möjligt det blir fördröjningar.

Radiokarbondatering av gamla koranmanuskript och fragment 

En viktig gren som berör projektet är computatio radiocarbonica (radiokarbon datering) där man genom palaleografisk analys och datering av de äldsta Koranmanuskripten arbetar utifrån vetenskapliga metoder och hjälpmedel. Datering med radiokarbon gjordes på Birmingham Qur'an Manuscript och det konstaterades att sidorna var mycket gamla. The University of Birmingham skriver om dateringen på sin hemsida och citerar professor David Thomas (University of Birmingham):

‘The tests carried out on the parchment of the Birmingham folios yield the strong probability that the animal from which it was taken was alive during the lifetime of the Prophet Muhammad or shortly afterwards. This means that the parts of the Qur’an that are written on this parchment can, with a degree of confidence, be dated to less than two decades after Muhammad’s death. These portions must have been in a form that is very close to the form of the Qur’an read today, supporting the view that the text has undergone little or no alteration and that it can be dated to a point very close to the time it was believed to be revealed.’

Observera citatet ovan "supporting the view that the text has undergone little or no alteration" ger endast stöd för vad som framkommit ur Birminghammanuskriptet. Läser man wikipedias artikel om manuskriptet framgår att forskarna världen över är långt ifrån överens om både dateringen och ursprunget. En liknande datering med hjälp av radiokarbon har gjorts på manuskriptet Ma. VI 165 vid Universität Tübingen. Man har fastslagit att manuskriptet går att dateras till 649-675 e.Kr. Ma VI 165 är därmed jämte Sanaa-manuskripten bland de äldsta vi har kännedom om. En digitaliserad utgåva av Ma VI 165 är tillgänglig via universitetsbiblioteket i Tübingen och kan läsas online här. Hur man inom projektet arbetar med dateringar går att läsa i abstract "Zu den Datierungen von Koranhandschriften durch die 14C-Methode" (Marx & Jocham).

Glossarium Coranicum - Om lingvistisk språkforskning i Koranfragmenten

En annan del av projektet fokuserar på språket. Under arbetstiteln Glossarium coranicum placerar man in Koranen i sitt lingvistiska och kulturella sammanhang. Koranen har låneord från hebreiska, judeo-arameiska, syriska, ge'ez, persiska, grekiska, Latin och sabeiska. Tidig forskning inom området utfördes av Arthur Jeffrey och finns publicerad i hans arbete The Foreign Vocabulary of the Qur'an (1938). Inom det lingvistiska forskningsområdet tar man stor hänsyn till epigrafiken. Som wikipedia korrekt upplyser oss om handlar epigrafin om inskrifter. Epigrafik, eller kunskapen om inskrifter är även ett område inom arkeologin, "som sysselsätter sig med tolkningen av de inskrifter, vilka bevarats från antiken, samt med deras bearbetande för arkeologins ändamål." Inom projektet har man hunnit titta på himyaritiska och aksumitiska epigram. Ord som salat [bön] och zakat [allmosa] användes i det himyaritiska kungadömet, nuvarande Jemen 200 år före islams ankomst. Dessa ord är exempel på hur islam lånat vissa språkliga element och gjort dem till sina. Projektet kommer även att skapa en tabula arabicae antiquae, en karta över islam. Tanken är väl att förutom det geografiska även täcka in politiska - och språkliga delar. Det finns inte så mycket information om just denna del av projektet ännu, men det kanske kommer mer framöver.

Vägen till sammanställningen av en samtida textkritisk Koranutgåva

Nu till den sista och mest spännande delen av hela projektet. Detta berör området Corpus Coranicum!! Förmodligen är det tänkt att alla projektdelar leder oss fram till Corpus Coranicum, men som en fristående del. Coranica stöttar Corpus Coranicum med sina forskningsresultat. Corpus Coranicum projektet skapades 2007 vid Berlin-Brandenburg akademin. Som jag nämnde i inledningen är det tänkt att projektet ska vara färdigt 2024. Några målsättningar sattes  upp i samband med starten:

• Textdokumentation genom insamlandet av koranmanuskript och hänsyn till den muntliga traderingsform som ägde rum under  900-talet och 1000-talet e.Kr.


• Analys av senantikens litterära och religiösa skrifter som viktig bakgrund till koranens tillkomst och utveckling. En rekonstruktion av den religiösa kontexten i de tidiga muslimska samhällena i västra Arabien.


• I enlighet med den forskningstradition från och med Theodor Nöldeke (1836-1930) till Angelika Neuwirth kommer projektet att skapa en litterär kommentar, utformad med hänvisning till textens "textualitet" och kontextuell dokumentation; för att beskriva litterära former inom Koranens uppenbarelser. Frågan om intern kronologi av den koraniska texten är också täckt i den här delen av projektet.

Förmodligen kommer Corpus Coranicum leda fram till en kritisk utgåva av Koranen.

Källmaterial och forskarnas synpunkter

Mycket av Corpus Coranicums källmaterial utgörs av fotografier av manuskript som insamlats före andra världskriget av orientalisten och arabisten Gotthelf Bergsträsser och Otto Pretzl (1893-1936). Bergsträsser var för övrigt en av Theodor Nöldekes studenter. Anton Spitaler hävdade att fotosamlingen hade förstörts. Olika teorier finns om varför Spitaler valde att ljuga om samlingens existens. Mot slutet av sitt liv erkände han att han hade gömt bilderna under nästan ett halvt sekel. Efter Spitalers död övertog Angela Neuwirth ansvaret för arkivet. De så kallade manuskripten från jemenitiska Sanaa är ytterligare en viktig källa då dessa texter återupptäcktes av en slump 1972 i en moské i Sanaa som skulle renoveras. Det var ett omskakande fynd eftersom materialet innehöll stora variationer gentemot den vedertagna Kairotexten. Lyssna till tyske forskaren Gerd Puin som berättar om textfynden i Sanaa här. Gerd Puin har även intervjuats av tidningen Atlantic Monthly (1999). I intervjun lämnar han sin synpunkt på Koranens tillkomst och utveckling. Jag klipper in två citat ur intervjun som speglar denna åsikt och som även har publicerats på wikipedias artikel om Gerd Puin och hans forskning:

My idea is that the Koran is a kind of cocktail of texts that were not all understood even at the time of Muhammad. Many of them may even be a hundred years older than Islam itself. Even within the Islamic traditions there is a huge body of contradictory information, including a significant Christian substrate; one can derive a whole Islamic anti-history from them if one wants.

Som vi kan läsa påpekar Puin att Koranen har tagit intryck av andra religioners texter. Han nämner specifikt kristendomen i ovanstående citat. Detta ämnesområde har redan åtnjutnit väsentlig kartläggning av tidiga tyska islamologer och Thomas barndomsevangelium brukar anges som källa till Sura 5:110 där Jesus, eller Isa enligt islams tradition skapar en lerduva som väcks till liv. I påföljande citat kommenterar Puin Korantextens eget "sanningsanspråk".

The Koran claims for itself that it is 'mubeen,' or 'clear,' but if you look at it, you will notice that every fifth sentence or so simply doesn't make sense. Many Muslims—and Orientalists—will tell you otherwise, of course, but the fact is that a fifth of the Koranic text is just incomprehensible. This is what has caused the traditional anxiety regarding translation. If the Koran is not comprehensible—if it can't even be understood in Arabic—then it's not translatable. People fear that. And since the Koran claims repeatedly to be clear but obviously is not—as even speakers of Arabic will tell you—there is a contradiction. Something else must be going on.

I ovanstående citat påpekas en del av de uppenbara motsägelser som Korantexten bjuder på. Detta är inte specifikt enbart för Koranen utan problematiken återfinns i flera religioners urkunder. För övrigt är det ju helt mänskligt att både religioner och kulturer påverkar varandra på olika sätt under historiens gång. Det behöver man inte vara religionsvetare för att själv lista ut. Men jag listar ytterligare en artikel, från The Indian Express (2017)där en forskare kommer in på dessa frågor om historiska kulturella utbyten, under intervjun:

Elites of the Himyar kingdom, spanning from south of Sana’a to Riyadh, converted to some form of Judaism around 380CE, the eminent French scholar Christopher Robin has shown, in an effort to ward off expansion by Ethiopian and Byzantine Christians, as well as Persian Zoroastrians. “Today we think of religions as neatly sundered from one another,” says David Kiltz, another scholar involved in the Corpus Coranicum, “but in the time of Muhammad, the boundaries between beliefs weren’t so neat.” In ancient Mecca, he points out, “traders and pilgrims would have encountered an array of believers, from pagans to Zoroastrians, from Jews to Nestorian Christians.”

Avslutningsvis hoppas jag att Coranica-projektet ska lyckas fördjupa vår förståelse av textens ursprung och tillkomst.


Forskaren Gerd Puin fotograferade Sanaa manuskripen under 1970-talet.
(Bild från wikipedia)

Källor

Corpus Coranicum, Berlin-Brandenburgische Akademie der Wissenschaften.

Decades after earliest Quran was discovered, scholars to share full text of the Sana’a manuscript - Artikel från The Indian Express, 2017.

Datering av The Birmingham Qur'an Manuscript - Artikel från universitetet i Birmingham.

http://www.corpuscoranicum.de/- Betaversionen av projektet som är under utveckling.

wikipedia.org (olika inlägg; bilder)

Om Fredrik Crusenstolpe och hans Koranöversättning

I föregående inlägg skrev jag en recension över en tysk boktitel som förutom recensionen delvis handlar om islamologen Hartmut Bobzins tyska koranforskning och i recensionen nämnde jag även hans nyöversättning. Bobzins bok gick även igenom flera tidiga europeiska koranöversättningar från och med medeltiden och med fokus på det tyska språkområdena. I detta inlägg tar jag upp den första svenska översättningen av Koranen från arabiskan. Den utfördes av ämbetsmannen och konsuln Fredrik Johan Crusenstolpe och gick i tryck första gången 1843. Förhoppningsvis kommer bloggen i framtiden även ta upp Muhammed Knut Bernströms moderna översättning Koranens budskap (1998) vars tafsir i sin tur bygger på den österrikiske konvertiten Leopold Weiss' [Muhammad Asad] (1900-1992) tyska utgåva och översättning. Weiss' tafsir blev aldrig auktoriserad i Saudiarabien och var förbjuden där; så det är märkligt svenskmuslimer idag så okritiskt tagit till sig Bernströms utgåva (1998) eftersom Bernström även översatt Weiss' tafsir. Men nu över till historien om den första svenska översättningen som såg dagens ljus 1843 i Fredrik Crusenstolpes tolkning.

Vem var Fredrik Crusenstolpe?

Fredrik Johan Crusenstolpe (1801-1882) var en svensk ämbetsman och ursprungligen verksam inom det militära innan han fick konsulattjänst. Han var son till vice presidenten vid Göta Hovrätt, Johan Magnus Crusenstolpe, och modern var Christina Charlotta Nymansson. Hon var i sin tur dotter till hovpredikanten Nils Jacob Nymansson och Ulrica Grawe. Fredrik Crusenstolpe hade även en berömd bror som var historiker. De växte upp i Jönköping. Nordisk Familjebok samt Svenskt biografiskt lexikon ger några exakta upplysningar angående Fredrik Crusenstolpes karriär i det militära. År 1818 blev han fänrik vid Karlbergs krigshögskola i Stockholm och 1824 var han löjtnant vid Andra livgardet. Under sommaren 1824 hade han som befälhavare vid högvakten gjort sig skyldig till upprörande misshandel av en orolig fånge och dömdes därför till fjorton dagars sträng arrest. Crusenstolpe undgick dock arrest av någon oförklarlig anledning, men skandalen var ett faktum. Man vet inte heller vart han befann sig under rättsprocessen eller varför han undgick straff för den brutala misshandeln av fången. Domen och dess utslag finns bevarad! Något år senare deltog han i det grekiska frihetskriget, där han under general Fabvier vid Aten kämpade mot turkarna och det Ottomanska riket. Så småningom fick han anställning på de svenska generalkonsulaten i Tripolis, Brasilien och Marocko samt utnämndes 1842 till konsulatsekreterare på sistnämnda plats. Det var 1843 som han översatte Koranen till svenska från originalspråket. Den utgavs av dåvarande Norstedts förlag. 1847 blev han tillförordnad konsul och 1858 generalkonsul i Alger. 1860 utnämndes han till chargé d’affaires och generalkonsul i Lissabon och 1866 till ministerresident därstädes. Han avled 23 juli 1882 under ett tillfälligt besök i Stockholm. Fredrik Crusenstolpe blev 81 år gammal.

Fredrik Crusenstolpe avporträtterad 1843 i Wien, samma år som översättningen gick ut i tryck hos bokförlaget Norstedts & Söner. [bild:wikipedia.commons]

Om Crusenstolpes Koranöversättning

REDAN 1843 kunde en begränsad del av den svenska allmänheten få kännedom om Koranens innehåll tack vare diplomaten Fredrik Crusenstolpes eleganta översättning av urkunden. Kostnaden för boken var satt till fem riksdaler och fyrtio skilling banco; vilket var ett högt pris för den som ville köpa. Man ska i sammanhanget minnas att Crusenstolpe var militär och inte någon orientalist med  vare sig adekvat utbildning eller universitetsanknytning i ämnet. För detta faktum fick hans översättning kritik och en skarp sådan förmedlades av den svenske orientalisten och prästen H.G Lindgren i en recension i tidsskriften Frey (1844: n:o 2, s. 151—158). Ur recensionen går att läsa följande rader angående den språkliga kritiken:

”Första raden i första noten innehåller redan två oriktiga uppgifter. Först underrättas nemligen läsaren att det arabiska ordet (Fâtihah) bör uttalas Fatsihah, då likväl allmänt kändt är, att det tvåpunkterade T af ingen arab uttlas med S-ljud.”

Vidare förklarar Lindgren i sin recension att Crusenstolpe förmodligen översatt direkt från George Sales engelska översättning och Marraccis latinska text. Han påpekar även att om han i recensionen skulle behöva analysera hela översättningen så skulle han behöva skriva en bok om den på grund av alla fel och brister han funnit! Frey - Tidsskrift för vetenskap och konst var populärvetenskapligt orienterad och gav ut sina nummer mellan 1841-1850. Den var inte opinionsdrivande. Några kända Uppsalaakademiker och orientalisten Tornberg skrev regelbundet. Crusenstolpe som var stationerad i Marocko hade visserligen kunskaper i det arabiska språket, men han förlitade sig till stor del på tidigare översättningar. Han redogör för sina källor i den första utgåvans förord där George Sales (1697-1736) engelska översättning från 1734 omnämns tillsammans med den franska översättningen.


George Sale är idag ingalunda någon bortglömd orientalist. I januari månad 2007 svors den förste muslimen in i United States Congress och han hade med sig GeorgeSales Koranutgåva som sålts till Library of Congress 1815 av president Thomas Jefferson. George Sale arbetade för övrigt med översättningar av Nya Testamentet till arabiska och korrigerade 1727 års utgåva av Nya Testamentet på arabiska. Utöver dessa två texter hade Crusenstolpe även tagit hjälp av den italienske orientalisten Ludvico Marraccis översättning från arabiska till latin. Ludvico Marracci (1612-1701) sammanställde en översättning av den arabiska texten till latin, Alcorani Textus Universus. Den innehåller en vokaliserad Korantext åtföljd av Marraccis egna kommentarer. Crusenstolpe nyttjade även ett eget exemplar av Koranen på arabiska och påpekar själv att han tagit hjälp av en troende muslim för att efterfråga om hans uttydning av något särskilt svårt ord eller textsammanhang varit korrekt. Det framgår inte i förordet vem denne muslimske man kan ha varit och vilken anknytning han hade till Crusenstolpe, men det kan inte tolkas på annat sätt än att Crusenstolpe hade den godaste av intentioner när han på detta sätt valde att rådfråga om sina tvivel kring olika översättningsmoment. Crusenstolpe skrev även religionshistoriska kommentarer till sin översättning. Ibland med någon anekdot kring vad han själv sett och upplevat i Marocko, men oftast är de teologiska kommentarerna följda av en hänvisning till George Sales utgåva. Översättningen inleds med ett kapitel som heter "En blick på Muhammed och hans religion". Först 1874 kom en andra svensk tolkning och översättning utförd av orientalisten Tornberg vid Uppsala universitet.

Surat at-Takwir i Crusenstolpes översättning (1843)

Jag återger här sura 81 enligt Crusenstolpes utgåva. Några teologiska kommentarer kan vara värda att påpeka i sammanhanget. Sura 81 innehåller 29 ayat, verser och dess huvudtema är domens dag och några scenarier som då sägs äga rum. Bland dessa nämns ett par dramatiska naturfenomen, men här återfinns även koppling till Muhammeds uppdrag som profet; förkunnare av islam och suran upplyser oss om att han inte är någon galning utan förmedlar ett trovärdigt budskap. Sura 81 vers 8 tar också upp traditionen med att begrava nyfödda flickebarn levande. Koranen tar här starkt avstånd från denna tradition av infanticid. Enligt traditionen ska suran ha uppenbarats för Muhammed i Mecka. Vers 23 har en koppling till ängeln Gabriel som enligt islam är den som förmedlar Allahs budskap till Muhammed. En reflexion över den poetiska framställningen behövs nämnas. Surat at Takwiir är starkt präglad av rimmad vers som inte går att efterhärma i svensk översättning. Så här yttrar sig versmåttet i Sura 81 och lägg märke till de rimmade verbändelserna i verserna 1-8 här hastigt återgiven med en förenklad transkribering:

Izash shamsu kuwwirat
Wa izan nujoomun kadarat
Wa izal jibaalu suyyirat
Wa izal 'ishaaru 'uttilat
Wa izal wuhooshu hushirat
Wa izal bihaaru sujjirat
Wa izan nufoosu zuwwijat
Wa izal maw'oodatu su'ilat

Kapitlet LXXXI.

Hoplindningen.

Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges

1) Då solen skall ihoplindas,

2) Och då stjärnorna skola nedfalla,

3) Och då bergen skola sättas i gång,

4) Och då tio månaders drägtiga kamelinnor

skola försummas,

5) Och då vilddjuren skola församlas,

6) Och då skola hafven göras kokande,

7) Och då skola själarne förenas,

8) Och då den lefvande begrafna flickan

skall frågas:

9) För hvad brott hon blef dräpt,

10) Och då böckerna skola öppnas,

11) Och då himmelen skall borttagas

12) Och då helvitet skall påtändas,

13) Och då paradiset skall bringas nära,

14) Skall en själ erfara hvad hon frambragt,

15) Jag svär vid planeterna,

16) Som löpa att dölja sig,

17) Och natten då hon börjar mörkna,

18) Och morgonen när han randas,

19) Sannerligen är detta ett ädelt

Sändebuds ord,

20) Försedt med magt, hos thronens

Innehafvare iklädt myndighet,

21) Åtlydt och trovärdigt.

22) Och eder följeslagare Mohammed är

icke vansinnig:

23) Sannerligen har han sett honom i den

klara synkretsen.

24) Och han är ej beträffande det hemlighetsfulla

förbehållsam.

25) Ej heller är detta en med stenar

fördrifven djefvuls ord.

26) Hvart flyn J då?

27) Detta är icke annat än allom människom

en erinran,

28) Åt den bland eder som vill handla rätt;

29) Men J skolen ej vilja om icke Gud vill,

verldarnes Herre.

...Professor Lindgren (Uppsala Universitet) var inte imponerad av Crusenstolpes Koranöversättning och skrev en negativ recension om den.

Källor

Koranen öfversatt från arabiska originalet, historisk inledning. Sthm 1843

Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Hj. Uggla.), hämtad 2017-07-24.

Henrik Gerhard Lindgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10561, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Dedering), hämtad 2017-11-05.

Nordiska muséet, beskärd bild av Fredrik Crusenstolpe. I Nordiska Muséets ägo.

Riksarkivet.se

wikipedia.org

Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Hartmut Bobzin (2014)

Idag gör jag ett undantag och recenserar en tysk boktitel. Hartmut Bobzin, f. 1946 är professor i semitisk filologi och islamisk vetenskap vid universitet i Erlangen-Nürnberg. Han är en av de mest betydelsefulla orientalisterna idag och har skrivit flera böcker och vetenskapliga artiklar i ämnet. Der Koran - Eine Einführung (2014) är riktad till en allmän publik och vanliga läsare som vill veta mer om islams urkund Koranen.

Jag rekommenderar Der Koran - Eine Einführung (2014) till alla som vill veta mera om religionen islam ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. Det viktigaste i sammanhanget är att boken är skriven för en bredare allmänhet. Den är alltså icke-polemisk och därtill vetenskapligt orienterad i sin framställning. Detta perspektiv är förmodligen det allra bästa i en tid av intensiv polarisering mellan politiska krafter i frågor om tolkning av religion och integration. Anknyt gärna till hur samhällsdebatten kring islam brukar se ut i Sverige så förstår även du vikten av att förhålla sig nyktert och vetenskapligt när man presenterar fakta kring hur en religions viktigaste text uppstod för mer än 1000 år sedan. Nedan kommer jag ta upp några av bokens teman.

Der Koran - Eine Einführung (2014)

Den tyska titeln betyder översatt Koranen - En inledning och trycktes första gången 1999. Den har sedan dess utkommit i flera omarbetade upplagor. Bobzin poängterar tidigt att han forskar kring islam utifrån ett icke-religiöst och vetenskapligt orienterat perspektiv. Detta betyder bland annat att han utgår ifrån historiska och kulturella förklaringar till korantextens tillkomst. Bobzin diskuterar även kring flera Koranverser som västerlänningar vanligtvis känner till och ger ett balanserat och förklarande perspektiv.

Det första kapitlet tar upp temat om Koranen som en missförstådd text i västerlandet. Det blir en väsentlig fokus på västerländska koranutläggningar i form av åsikter och kommentarer; försök till översättningar i ett historiskt perspektiv med start i Ricaldo da Monte Croces lilla teologiska stridsskrift Contra legem Saracenorum. Ricaldo var dominikanermunk och levde nära Florens under 1200-talet. Han hade gjort flera resor i Orienten och varit i kontakt med muslimska lärde. Trots att Ricaldo lärde sig arabiska var han mycket negativt inställd till islam. Vi får även veta att Koranen översattes första gången till latin av Petrus Venerabilis (1092-1156) som var av den radikala åsikten att islam skulle besegras med Ordets makt (dvs med kristendomens lära) istället för med vapenmakt. Betänk att hans översättning tillkom kort efter det första korståget (1096-1099).

Ytterligare en medeltida koranöversättning gjordes av engelsmannen Robert av Chester (även känd under namnet Robert von Ketton). Den är starkt präglad av Chesters negativa uppfattningar. Tilläggas bör att Bobzin även påpekar de etnocentriska dragen i dessa tidiga texter och översättningar. I samband med uppfinnandet av boktryckarkonsten under Renässansen tillkom fler europeiska översättningar på olika språk. En betydelsefull översättning till fransk gjordes 1647 av André du Ryer (död. 1672). Den översättningen berömdes även av upplysningsmannen Voltaire. Bobzins fokus blir förstås det tyska språkområdet. 1772 utkom Mergelins koranöversättning där försättsbladet omnämnde Muhammed som en falsk profet och Koranen sågs av Mergelin som ’en sämre bibel’. Lägg märke till hur dessa teologer betraktade islam som en konkurrent till kristendomen Han gav även översättningen den märkliga undertiteln: Den turkiska bibeln. Det andra kapitlet är mer analytiskt ifråga om begreppsdefinitioner och Bobzin fördjupar sig i koranrelaterade ord. Han kommenterar även den viktiga skillnaden mellan att betrakta Koranen som skriven text och framförandet, recitationen av den. Dessa är två sidor av samma mynt men påverkar vår förståelse av den. Han går igenom surornas indelning, hur man ska förstå versindelningen och namngivningen av surorna. Det tredje kapitlet tar upp Muhammed och hans sändning, hur man ska förstå surornas kronologiska rangordning i ett historiskt perspektiv.

Det fjärde kapitlet tar upp huvudteman i de tidigaste uppenbarelserna. Påföljande kapitel går igenom utvecklingen i vad Koranen förkunnar. Det följs av teologiska grundläror. Det sjunde kapitlet är mer juridiskt orienterad och påpekar koranens juris och hur man kan förstå den som lagbok. Det åttonde kapitlet tar upp Koranens språkliga och litterära former. Nionde kapitlet berör direkt Koranens tillkomst som bok. Ihopsamlande och värdering av surorna, koranens redaktionella tillkomst och texthistoria. Tionde kapitlet berör koranen som kommenterad text samt tar upp muslimsk koranfilologi. Det avslutande kapitlet tar upp problematiken med översättningar.

Övrig litteratur av prof. Bobzin [endast tyska titlar]

Der Koran. Aus dem Arabischen neu übertragen von Hartmut Bobzin unter Mitarbeit von Katharina Bobzin. München: C. H. Beck 2010 (Neue Orientalische Bibliothek) -- Se även länkar med intervjuer och föreläsningar hållna av Bobzin längre ned i detta inlägg.

Koranlesebuch. Die schönsten Texte des Korans neu übersetzt und kommentiert. Freiburg: Herder 2008. -- I samarbete med Katharina Bobzin också en känd tysk orientalist.

Mohammed. München: C. H. Beck (C. H. Beck-Wissen in der Beck'schen Reihe, 2144) 2000; 2. durchgesehene Aufl. 2002; 3. durchges. Aufl. 2006; 4. durchgeseh. Auflage 2011 -- En biografi över religionsgrundaren Muhammed. Finns även tillgänglig som ebok via iBooks.

Länkar med intervjuer samt föreläsningar hållna av prof. Bobzin

Intervju med Bobzin angående hans nyöversättning av Koranen (2010) - Intervju gjord av tidningen Börsenblatt. Några av frågorna i intervjun handlar om huruvida en icke-muslim får översätta Koranen. Han får också frågor om burqa och integration.

Intervju med Bobzin i Fokus.de (2010) - Angående nyöversättningen av Koranen. Han får frågor om både översättningen och särskilda Koranverser. Bland annat uppmärksammar journalisten Sūra 4 och vers 34 som legitimerar hustrumisshandel. Bobzin svarar att många muslimer idag anser att just denna mening ur Koranen är "pinsam". Svängningarna i uppfattningen av denna vers visar på att vi kan betrakta Koranen som en historisk text. Samtidigt påpekar han att en muslimsk feminist från Köln nyligen översatt den kontroversiella versen med uppmaningen "skilj er"; alltså begär ur skilsmässa. Bobzin påpekar dock att feministens översättning är i strid med vad Koranversen egentligen förordar i sammanhanget [--Eine muslimische Feministin aus Köln übersetzt statt schlagen „Trennt Euch“. Aber das ist nicht vom arabischen Text gedeckt.]. Angående versen om hustrumisshandel, se Sūra 4:34 "Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem." --Bernströms svenska översättning

Spiegel Abendländischer Koranrezeptionen - Intervju med Bobzin gjord av tysk-muslimska tidningen Qantara.de

Vortrag - Der Koran: Eine Einführung (St. Remberti Gemeinde Bremen) - Föredrag med Bobzin. Se till att spola fram ca. 10 minuter.

Freie Tagung 2016 - Föredrag med prof. Bobzin om Koranen (Franken Akademie)

Snabba bokfakta

Titel: Der Koran - Eine Einführung

Författare: Hartmut Bobzin

Årtal: 2014; den första upplagan tryckt 1999

Utgåva: 8

Förlag: Verlag C.H. Beck

Sidantal: 143

Övriga källor till inlägget

wikipedia.org [olika inlägg]

Koranens budskap [Bernströms översättning av Sūra 4:34]

Om den persiske diktaren Hafez från Shiraz

Om den persiske diktaren Hafez - Hans liv och diktning

I ett tidigare inlägg skrev jag om sufiern Jalal al-Din Rumi och översatte hans dikt "Kärlekshundarna". I detta inlägg har turen kommit till Hafez som också var en välkänd diktare och i viss mån även mystiker. Hans egentliga namn var Shams al-Din Mohammad Hafiz Shirazi och han föddes omkring 1325 och dog omkring 1389 i staden Shiraz i södra Iran. Där finns även hans grav som många tusenden har vallfärdat till genom historiens gång. Jag kommer fortsättningsvis att enbart hänvisa till honom som Hafez. I sin ungdom studerade Hafez islamisk teologi, språk och litteratur. Han levde under en orolig period i Persiens historia och ska enligt en historisk källa ha träffat Shiraz' erövrare Timur Lenk. Det finns förstås mycket legendbildningar omkring hans liv och det går inte att verfiera alla händelser såsom historiska fakta. 

Idag finns inget manuskript kvar som direkt kan ha varit nedskrivet av Hafez själv och den äldsta textversionen av hans berömda diktsamling som vi nu har tillgång till nedtecknades av hans trogne lärjunge Mohammed Gulandam. Hafez poesi är känd över hela världen och har varit så sedan länge. Tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe jämförde honom med grekernas Anakreon och han är därtill översatt till flera språk. Han översattes till engelska första gången, 1771 och konsten att översätta hans dikter är klassad som mycket svår. En tidig modern engelsk översättning finns från 1897 i nytryck 1928 och utfördes av Gertrude Bell (1868-1926). Hon var en brittisk forskningsresande, arabist och arkeolog. Hon föddes i Washington Hall, beläget i grevskapet Durham och dog i Bagdad. Hon blev en av det brittiska imperiets främsta representanter vid bildandet av den moderna staten Irak.



Troligen är han den genom tiderna främste diktaren inom den persiska litteraturen. Hans dikter spreds långt utanför Persien och har gjort sina avtryck exempelvis afghansk musik där han blivit tonsatt. I dagens Iran är han ännu mycket populär som författare och den 12 oktober firar man Hafezdagen.

De huvudsakliga teman i Hafez poesi är återkommande hyllningar till kärleken, vinet, skönheten och den älskade. Religionen har förstås en framträdande plats och mycket av bildspråket omgärdas av det mystiska och teosofiska. Gudslängtan och det passionerade avtrycket återkommer främst som tema i kärleksdikterna. Dess särskilda genre brukar kallas för ḡazal [ḡazal-e eṣṭelāḥī]. Denna form av lyrik är utformad enligt strikta regler när det gäller själva versformen.

Men Hafez var även politisk och det finns spår av dåtida politisk satir i flera dikter. Han kunde också driva litet med religionen i dikterna och vissa religiösa uttryck. Hans samlade verk återfinns i Divan e-Hafez och omfattar i olika utgåvor mellan 573 till 994 dikter.

Källor

Hafez- Böcker av Hafez sorterade efter popularitet i Project Gutenberg [engelska övers.]

Bell, Gertrude Lowthian, and Shīrāzī HAFIZ̤. 1928. Poems from the Divan of Hafiz. Translated by Gertrude L. Bell. London

iranicaonline.org - Artiklar om Hafez och hans poesi.

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild]

wikipedia.commons

Washington Irvings romantiska reseskildring över Granada och morenssista suck

I detta inlägg tar jag upp en klassiker, nämligen Washington Irvings Tales of the Alhambra. Denna bok införskaffade jag på ett museum i Barcelona för några år sedan och den är en reseskildring skriven av den amerikanske författaren och diplomaten Washington Irving (1783-1859). Mellan 1826-1829 arbetade Irving vid den armerikanska ambassaden i Madrid. Han återvände senare till Nordamerika och dog där i sin hemstad, New York. Under 1829 gjorde han en resa från Sevilla till Granada i sällskap med en rysk tjänsteman. Under resans gång kom han beskriva Granadas märkliga historia under al-Andalus, då stora delar av dagens Spanien tillhörde de muslimska morerna.

Washington Irvings reseskildring

Författarstilen är ganska så tidstypisk för en person som levde under den litterära epok som kallas för romantiken. Men hans reseskildring från Alhambras palats fick många européer att börja drömma och många valde att resa till Alhambra för att kunna uppleva dess miljö på riktigt. På ett sätt bidrog Washington Irving till platsens tidiga turism. Ordet al-Hambra betyder "den röda" på arabiska. Palatsen restes under den moriska Nasri-dynastin, ca. 1250-1300. Alhambra är en kombination av både palats och fort som skyddade dess invånare mot fiender. De kungliga palatsen består av en rad gårdar och rum innanför själva befästningsmuren runt området. De vackrast utsmyckade delarna av palatsen ligger vid två gårdar, nämligen Myrtengården och Lejongården. Omkring varje gård finns vackert snidad arkitektur. Både gårdar och rum är geometriskt och detaljrikt smyckat i kakelmosaik, stukatur och trä. Dessutom finns bad och moské. Irvings reseskildring berör främst Granadas och Spaniens muslimska historia under morerna. Hans bok trycktes i Nordamerika 1832 och innehåller inte enbart naturskildringar, utan även anekdoter, legender och berättelser. Irving visste att hans reseskildring inte kunde återge allt som han själv upplevt och ville förmedla.

 Hans tillkortakommanden kan sammanfattas i denna mening ur boken: "How unworthy is my scribbling of the place."

Om uttrycket morens sista suck

Du har säkert hört uttrycket 'morens sista suck' någon gång. Den syftar på den suck den siste nasridiske härskaren Boabdil [eg. Abu Abdallah Muhammad XII] drog när han lämnade över nycklarna till Alhambra. 1492 föll Alhambra under kung Ferdinand och drottning Isabellas trupper. Fram tills dess hade fortet varit ett av ett fåtal fort som lyckats hålla tillbaka de kristnas återerövring av det muslimska Spanien. Erövringen av Alhambra markerar slutet på La Reconquista, den kristna återerövringen av Iberiska halvön. Biskopen av Lyon var en av de närvarande när Muhammad XII officielt ifråntogs makten. Han skildrar vad som ägde rum i ett privat brev som blivit bevarat i arkiven:

The Moorish sultan with about eighty or a hundred on horseback very well dressed went forth to kiss the hand of their Highnesses. According to the final capitulation agreement both Isabel and Ferdinand will decline the offer and the key to Granada will pass into Spanish hands without Muhammad XII having to kiss the hands of Los Reyes, as the Spanish royal couple became known. The indomitable mother of Muhammad XII insisted on sparing her son this final humiliation.



Muhammad XII lämnade Spanien under relativt lugna förutsättningar och Granadas invånare fick i samband med kapitulationen behålla sina ägodelar och islam. Uppgörelsen tog cirka nio år och efter dessa händelser ställdes de kvarvarande muslimerna i området inför ett ultimatum, konvertera till kristendomen eller lämna Spanien. Muhammad XII levde sina restrerande år i staden Fes, Marocko där han troligen blev mördad i samband med en släktfejd år 1533. 

Al-Andalus var nu åter kristet. År 1870 blev Alhambra ett nationellt kulturminnesmärke i Spanien och 1984 hamnade Alhambra på UNESCOS världsarvslista.

"Kärlekshundarna" - En dikt av Jalal al-din Rumi

I detta inlägg presenterar jag en dikt av den sufiske mystikern Jalal al-din Rumi (1207-1273). Jag har översatt hans dikt "Kärlekshundarna" till svenska med hjälp av en engelsk översättning. Rumi är vid sidan av Hafez (1325-1389) en av de mest kända muslimska diktarna i väst. Han är även mycket populär i USA och hans diktning är ett fint exempel på hur medeltida litteratur lyckats överleva intill vår tid.

Rumis dikter har en stark teologisk prägel och starkt influerad av sufismens läror. Man får i sammanhanget inte glömma hans plats och ursprung som till stor del hör hemma i madrasan bland religiösa läromästare och dervisherna. Även hans pappa var sufi och teologiskt lärd. Därför finns det mycket referenser till både Koranen och andra religiösa legender och berättelser i islams historia medtagna i Rumis dikter. I dikten "Kärlekshundarna" möter vi den frommes längtan efter en förening med Allah och oron över att inte bli bönhörd. I en dröm möter han även den mystiske gestalten al-Khidr som återfinns i Koranen. Från denne själamästare får vår orolige sufi några uppmuntrande ord.

Om Rumis liv och bakgrund

Jalal al-din Rumi föddes den 30 september 1207 i Balkh-provinsen i nuvarande Afghanistan. Pappan härstammade från en familj med starka kopplingar till islamiska jurister och mystiker. Båda föräldrarna var persisktalande. Afghanistan var vid denna tid var en del av det persiska imperiet, men även om det persiska väldet var starkt hotades det av yttre fiender. Medan Rumi ännu var en ung man beslutade pappan Waladi för att flytta sin familj från Afghanistan till Konya i nuvarande Turkiet. Detta blev en flykt undan det annalkande mongolväldet och Ghengis Khans framgångsrika trupper. Det blev i Turkiet som Rumi kom att leva större delen av sitt liv. Där skrev han sina dikter på persiska. Efter hans död skapades med sonens hjälp ordern Mevlevi Tarikatı, en sufisk skola känd för sina dansande dervisher och för sin religiösa hängivenhet med hjälp av dhikr, en form av andakt där verser ur Koranen upprepas flera gånger antingen lågmält eller under tyst meditation.

Om Rumis dikter och sufismen

Rumi och hans far tillhörde den så kallade sufismen inom islam som går att beskriva som en mystisk inriktning kännetecknas av esoteriska ("hemliga") läror. Inom alla världsreligionerna har mystiken oftast etablerat sig som enskilda fraktioner eller inriktningar och islam är inget undantag. Ofta hamnar mystikerna på kant med den i samhället etablerade religiösa tolkningen. Samma mönster återfinns i flera religioner. Sufismen har en gammal historia som enligt den egna traditionen har sitt andliga ursprung i islams grundare Muhammed (c. 570-632) och Koranen. Sufismen finns representerad inom både sunnitisk och shiitisk islam. Den utövas över hela världen där varje samhälle och kultur har sin egen tolkning. Flera ordnar finns med sina särskilda krav på medlemsskap och upptagning. Den sufiska litteraturen etablerades någon gång under 800-talet och blomstrade som bäst under 1100- och 1200-talen. Till de främsta sufiska författarna hör förstås Jalal al-Din Rumi, hans föregångare Farid al-din Attar, Ibn 'Arabi och Fakhr al-din Araqi. Bland Rumis bäst kända alster återfinns Dîwân [arab. "samlade verk"] som innehåller flera verser med extatiskt-religiöst färgad lyrik i vilka Allah prisas. Poemen i Dîwân har olika versmått, däribland odes [ghazaliyât] och quattriner [rubâ`iyât].  

Wikipedia upplyser även om sufismens urpsrung genom att hänvisa till Schimmels forskning. Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) var sufismen inledningsvis ingenting annat än en "interiorisering" av islam. Sufismen kom dock tidigt att även influeras av andra religiösa traditioner, inte minst den judisk-kristna, men även av zoroastrismen och nyplatonismen. Annemarie Schimmel ägnade 40 år av sitt liv till att studera och efterforska Rumis dikter. Hon skrev även egen poesi inspirerad av honom. I verket Mystical Dimensions of Islam (1975) definierar Schimmel mystiken som en kärlek inför det absoluta, dvs det gudomliga (Schimmel 1975, s. 4). Det som skiljer mysticismen från den stränga asketismen är kärleken. Det är kärleken till och från det gudomliga som avses och den enskilde mystikerns förening med det gudomliga är det främsta livsmålet. Schimmel hänvisar till Junayd (d. 910) som var en andlig ledare för en skola i Irak. Han menade att sufism uppnår man inte genom mycket bedjande och fastande utan genom hjärtats och själens generositet (Schimmel 1975, s. 17-18). Om du är tyskspråkig och intresserad av islamologi råder jag dig att läsa Schimmels forskning om sufismen. Hon har producerat ett flertal titlar och dessa sätter dig också i samband med den tyska orientalistiska forskningen som är oumbärlig för alla som vill förstå islams ursprung, historia och modern akademisk Koranforskning.

I Sverige har sufismens texter främst introducerats av Ivan Aguéli (1869-1917) och Eric Hermelin (1860-1944). Särskilt Hermelin har gjort en betydelsefull insats när det gäller översättningar av sufiska poeter till svenska. En stor mängd sufisk poesi finns skriven på arabiska, persiska, turkiska, punjabi och urdu. Idag finns flera av de sufiska ordnarna representerade i Sverige, inte minst Mawlawiyya, Naqshbandiyya, Shadhiliyya, M.T.O. Shahmaghsoudiyya, Chishtiyya och Nimatullahiyya.

Kärlekshundarna

En natt ropade en man gråtandes:

Allah, Allah!

Hans läppar blev mjuka av prisandet,

tills en cyniker sade:

"Jaha, jag har hört dig ropa,

men har du någonsin fått ett svar?"

På detta hade mannen inget svar.

Han slutade att be och somnade oroligt.

Han drömde att han såg al-Khidr,

själamästaren, i ett tjockt grönt

blad.

"Varför slutade du att prisa?"

"Därför att jag aldrig hörde något tillbaka".

"Den längtan du ger uttryck för

är det meddelande som kommer tillbaka".

Sorgen som du gråter ut ifrån

drar dig till föreningen.

Din rena sorg

som vill hjälpa

är den hemliga bägaren.

Lyssna till hundens ylande efter sin herre.

Det ylandet är sambandet.

Det finns kärlekshundar

vars namn ingen känner.

Ge ditt liv

för att bli en av dem.

Källor

Coleman Barks. The Essential Rumi: New Expanded Edition. New York: Harper Collins Publishers, 2004.

Schimmel, Annemarie. Mystical Dimensions of Islam. 1975

wikipedia.org [olika inlägg; samt bild ovan]

Recension: "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East"

Idag är det Prideparadens dag i Stockholm så jag uppmärksammar Pride i detta blogginlägg genom att ta upp boken "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East" (i sv. övers. 2007). Även om Prideparaden är mest fest så är Prideveckan ett sätt att uppmärksamma HBTQ-personers sociala villkor genom olika seminarier, teman och föreläsningar. Det finns många viktiga frågor att ta hänsyn till och debatten om t.ex hedersförtryck brukar vara synlig i svensk media. Vi har också många duktiga politiker och debattörer som för fram frågan! Kvinnors röster i förorten måste få höras och inte glömmas bort. HBTQ-personer i Sverige är också många gånger drabbade av en form av hedersförtryck som liknar kvinnors situation om de kommer från patriarkala kulturer. Det offentliga samtalet om just deras situation kan jag tycka är osynlig och borde uppmärksammas mer under t.ex Pride. Homosexualitet i arabvärlden är ett starkt tabu. Människor från Mellanöstern som är HBTQ har det inte lätt alla gånger med sina familjer i väst även om inte staten dödar dem. Whitakers bok handlar dock inte om muslimska HBTQ personer i västvärlden. Han beskriver bögars och lesbiskas situation i länder som Egypten, Libanon och Saudiarabien. I många av dessa länder är homosexualitet belagt med dödsstraff. De stränga lagarna bygger i sin tur på religionen islam där imamerna har en mycket traditionell och intolerant syn. En konservativ tolkning av texterna i Koranen och Profetens Sunna innebär ett tydligt nej till samkönat sex.  Det är t.o.m belagt med dödsstraff att ha samkönat sex och detta tillämpas också idag av flera arabiska länder. Jag tycker att Brian Whitaker som är en känd journalist från tidningen The Guardian förhåller sig nyanserat till sitt studieområde och boken belyser flera sociala problem och svårigheter som HBTQ-personer i Mellanöstern måste leva med idag. De måste leva "undanskymda" i garderoben i rädsla för både familjen och staten. Whitaker hittar dock några ljusglimtar även om läget är svårt och på sikt tror han även att förändring kan ske i synen på HBTQ personer även i Mellanöstern. Överlag är boken ändå ett mycket litet bidrag till ett stort område och som läsare vill man gärna veta mera.



Tryckår: 2006 [jag recenserar den engelska utgåvan]

Sidantal: 264

Förlag: University of California Press

Nyckelord: islam, sociologi, queer, gender studies

Besök gärna Brian Whitakers hemsida Al-Bab: An open door to the Arab World! Den har många intressanta artiklar och kommenterar fortlöpande arabiska nyheter. Uppmärksammar även hbtq.

Recension : The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005)

I detta inlägg presenterar och recenserar jag en bok som är en omfattande introduktion till den arabiska filosofin. The Cambridge Guide to Arabic Philosophy (2005) innehåller ett flertal vetenskapligt granskade artiklar och som redaktörer för utgåvan återfinner vi Richard C. Taylor (Marquette University) och Peter Adamson (Kings College). Utgåvan består av nitton kapitel och avslutas med en omfattande bibliografi. I denna typ av akademisk litteratur brukar det bibliografiska bli en spännande ledtråd till nya läsupplevelser. Ur forskningens synvinkel blir det förstås oumbärligt att utesluta ett dylikt avsnitt då bibliografier många gånger ger en översikt av inte bara forskningsläget kring ett visst ämne utan avslöjar även artikelförfattarens källor. Boken är just det, en samling artiklar kring arabisk filosofi och idétradition tydligt kronologiserade i ett historiskt sammanhang. Jag väljer att använda termen arabisk filosofi i recensionen för att det är bokens titel, men vill understryka att jag medveten om att begreppet islamisk filosofi också är vanligt förekommande. Att använda termen islamisk blir övertydligt för den arabiska filosofin har ändå sitt hjärta i den idétradition som uppstod under det abbasidiska kalifatet under 800-talet. Då hade religionen islam redan fått ett tydligt fotfäste och den historiska epoken mellan 800-1100-talet brukar även kallas för den gyllene eran och kännetecknades av ett starkt kulturellt uppsving inom flera områden (konst, kultur, litteratur m.m). Redaktörerna påpekar dock i inledningen att arabisk filosofi är lika gammal som islam själv men att det var den tidiga kontakten 800-talet med de grekiska urkunderna som blev själva startskottet på den filosofiska framgången. De arabiska översättningarna av de grekiska klassikerna är dessutom en kulturgärning som kom västvärlden till stor nytta. 800-talets Bagdad var platsen för den arabiska filosofins födelse och här fick den näring inte bara från det grekiska tänkandet, utan även från kristendom och judendom:

In response, Muslim, Christian, and Jewish philosophers writing in Arabic began to make important contributions to a tradition of philosophizing that continues alive to the present day.

En av de mest betydelsefulla filosoferna var Avicenna (980-1037). Adamson & Taylor undervärderar inte hans betydelse då han får ett något större utrymme än övriga. Avicenna var starkt påverkad av nyplatonismen, men är kanske desto mer känd för sina bidrag inom medicinen. Boken börjar med just grekerna (2 kap.) och den grekiska filosofins inflytande. Tyngdpunkten vilar på översättningsarbetet. Så även det tredje kapitlet där Al-Kindi som ofta kallas för den förste arabiske filosofen tas upp. Han var också influerad av nyplatonismen och utvecklade ett eget synsätt på t ex världssjälen och det mänskliga intellektet. Al Farabi (872-950) och den ismailitiska skolan (shia) tas upp i de följande kapitlen. Vi får även stifta bekantskap med andra kända namn som t ex. al Ghazali (1058-1111) och andra skolor. Ett intressant kapitel är beröringspunkterna mellan arabisk och judisk filosofi då de påverkat varandra. Stor behållning av boken kan läsaren även ha i avsnittet om hur den arabiska filosofin togs emot i västvärlden och avsnittet om hur läget ser ut idag inom persisk och arabisk filosofi. Rekommenderas till alla som har intresse för arabisk idéhistoria.

Recension : Gilgamesheposet "Han som såg djupet" (2003) samt en fördjupning i eposets influenser på antika texter, Bibeln och Koranen

I detta inlägg recenseras och kommenteras nyöversättningen av Gilgamesheposet till svenska. Översättningen har gjorts av författarna Lennart Warring (1954-2014) och Taina Kantola. Warring gjorde under sin levnad den assyriska litteraturhistorien vida känd i Sverige och skrev flera böcker i ämnet. Det är mer än femtio år sedan texten om Gilgamesh översattes till svenska, så denna nytolkning har varit mycket välkommen. Pocketversionen tycks numera slutsåld i de stora nätbokhandlarna, men det är bara att hoppas på fler nytryck! Ett epos är ett långt narrativt poem som återberättar en hjältes liv och äventyr. Hjälten har ofta gudomliga drag och klarar av många uppdrag och farliga strapatser. Själva berättelsestoffet har inslag av gudar, mytologi, legender och egendomliga platser. Ofta börjar berättelsen in medias res, dvs med en gång utan att någon särskild bakgrund ges.

Det är förstås roligt att detta verk som överlevt intill våra dagar har översatts till svenska. Det är en oumbärlig kulturgärning som blottats och vi lär oss förstå hur denna 3500 år gamla berättelse har influerat antika texter som Iliaden & Odysséen, Bibeln och Koranen. Hela den judisk-kristna traditionen och även islams urkund Koranen har spår av Gilgamesheposet i sina texter. Själva kilskriften (cuneiform) finns också medtagen i denna utgåva och återges med tillstånd av professor Simo Parpola (Helsingfors Universitet), från hans verk The Standard Babylonian Epic of Gilgamesh. Språket är akkadiska, ett gammalt semitiskt språk som talades i Mesopotamien. Dess huvuddialekter var babyloniska och assyriska. Boken är rikligt försedd med fakta och kommentarer till texten. Läsaren får en unik möjlighet att bekanta sig med det gamla Mespotamiens myter och gudavärld.

Gilgamesh var en litterär hjältefigur som skapades för 4000 år sedan av prästen och läkaren Sin-leqi-unninnis. Författarens namn lära betyda 'Sin, hör min bön'. Uruks regentlängder nämner en person vid namn Gilgamesh och flera inslag i berättelsen bygger troligen på denna historiska person. Själva eposet är dock mytologiskt stoff vars myter och legender lyckades påverka religioner som judendom, kristendom och islam. Eposet har flera teman. Hur lever man ett gott liv? Hur uppnår man vishet? Hur hanterar man sorg efter en älskad vän? Det största och mest framträdande temat i eposet är förstås Gilgameshs egen livsresa i jakten på ett odödligt liv.

Efter den kommenterade översättningen följer en rad intressanta och fristående delavsnitt. För den som inte har så mycket förkunskap tycker jag det är bäst att bekanta sig med dessa avsnitt innan man sätter igång med själva berättelsen. Delavsnittet benämnt 'historisk bakgrund' går igenom:

• Gilgamesh som historisk person


• Eposets ursprung och utveckling


• Standardversionen


• Gilgamesheposets litterära inflytande

Gilgamesh i den antika litteraturen, Bibeln och Koranen

Själv hade jag stor behållning av den sista punkten ovan som handlar om textens litterära inflytande på flera religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen. Spår av Gilgamesh finns även i den grekiska och antika litteraturen. Warring & Kantola påpekar att forskningen om eposet redan har identifierat flera litterära paralleller och inflytande på andra texter. Det finns flera fristående studier och forskning pågår idag. Ett sådant viktigt forskningsprojekt är Melammuprojektet, "The Intellectual Heritage of Assyria and Babylonia in East and West". Projektet startades 1998 av Helsingfors Universitet.

Eposet Gilgamesh i den antika litteraturen : Exempel ur Iliaden och Odysséen

I skalden Homeros epos Iliaden påpekas det hur guden Zeus älskarinnor räknas upp på ett sätt som i Gilgamesh (Tavla 6, verserna 44-78) påminner om uppräkningen av gudinnan Ishtars älskare.

När Akilles sörjer sin bortgångne vän Patroklos i Iliaden går dessa verser att jämföra med Gilgameshs sorg över sin döde vän Enkidu.

När Gilgamesh stiger ned i dödsriket för att samtala med Enkidus ande har detta flera litterära paralleller med liknande scener ur både grekisk och romersk litteratur. Vännerna omfamnar varandra fysiskt i dödsriket och scenen har jämförts med hur hjälten Akilles i en dröm möter sin döde vän i dödsriket, dock utan att kunna omfamna honom.

Ett direkt lån från Gilgamesh har konstaterats i Odysséen och i de verser som beskriver Penelopes offer till gudinnan Athena när hon får reda på att sonen Telemachos ska göra en farlig resa. Hon utför i samband med detta en serie offerriter med syfte att gudarna ska beskydda Telemachos. I Gilgamesh utför hjältens mor Nisun liknande ritualer och ber solguden Shamash att Gilgamesh och Enkidu ska återvända oskadda. Jämförelsen mellan texterna studerades först av Walter Burkert som presenterade sina fynd i The Orientalizing Revolution: Near Eastern Influence on Greek Culture in the Early Archaic Age (1998). Gilgameshs möte med kvinnan Siduri i den magiska trädgården påminner om hjälten Odysseus möte med Kalypso och Kirke.

Eposet Gilgamesh i Bibeln

Gilgamesh har haft stor betydelse för den historisk-kritiska bibelforskningen sedan mitten av 1800-talet när nya stentavlor av eposet återfanns i samband med arkeologiska utgrävningar i Irak. Detta var ett stort arkeologiskt fynd som blev omskakande och nyheten togs inte väl emot av kristna bokstavstroende. De ca 4000 år gamla kilskriftstavlorna återberättade flera historier och myter som fanns med i Bibeln och Gamla Testamentet.

Den mest kända är myten om syndafloden som dränker världen och då även Gilgameshs text beskriver denna händelse ser man tydligt att Bibelns syndaflod inte kan varit den ursprungliga texten. Redan i eposets första stentavla går att utläsa:

"Han bevarade berättelsen om tiden före Floden för eftervärlden". (Tavla 1, vers 6)

Flodmyten finns beskriven i Första Mosebokens sjunde kapitel. Texten om Noah och floden är från omkring 900-800 f.Kr. enligt 4-källshypotesen som identifierar dateringar av de fem Moseböckerna, hebr. Torah.

4 -källshypotesen utvecklades 1876 av den tyske bibelforskaren och orientalisten Julius Wellhausen (1844-1918) och trycktes med titeln Prolegomena zur Geschichte Israels. Wellhausen har också varit betydelsefull för islamologin genom sin orientalistiska forskning och synpunkter på islams tidigaste historia. Han har kallats för bibelforskningens Charles Darwin. Läs gärna mer om honom på Encyclopaedia Iranica. Rekommenderar i sammanhanget även artikeln "Islamic Studies - The intellectual and political conditions of a discipline", Penser l'Orient p.p 65-93 (2004) av Baber Johansen, professor i islamologi vid Harvard University. Den innehåller en intressant översikt av den tyska orientalismens historia, samt en efterlängtad sågning och kritik av Edward Said (1935-2003).

Eposet Gilgamesh i Koranen

Warring & Kantola tar upp berättelsen om Moses och mötet med al-Kidhr som återfinns i Koranen 18:65-82. I Hans Wehrs' Arabic dictionary finns följande information om namnet:

"الخضر‎ al-ķaḍir, al-ķiḍr a well-known legendary figure"

Warring & Kantola påpekar i sammanhanget att forskarna sedan länge känt till kopplingen mellan al-Khidr och de mesopotamiska legenderna om Atrahasis (Warring & Kantola 2003, s. 277). Atrahasis förekommer dessutom som ett fristående epos som dessutom är äldre än Gilgamesh och det är möjligt att Gilgamesh (Tavla IX) som handlar om flodmyten kan betraktas som en fristående parafras eller ett direkt inlån från Atrahasis' epos. Detta påpekas av forskaren Tigay som studerat bakgrunden till Gilgamesh i boken The Evolution of the Gilgamesh Epic (Tigay 1982, s. 238-239). Warring & Kantola går steget längre och visar även på hur Sura 18:59-18:60 [Zetterstéens övers. & versindelning] går att sammanlänka med det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish (Warring & Kantola 2013, s. 277):

"Än när Mose sade till sin tjänare: 'Jag slutar ej, förrän jag uppnått de båda havens föreningspunkt eller vandrat i åratal!' När de uppnått deras föreningspunkt, glömde de sin fisk, och den tog vägen bort till havet." (Sura 18:59-60)

När Mose och tjänaren går tillbaka för att hämta fisken möter de Al-Khidr. Warring & Kantola påpekar att Korantexten här uppger att haven är sötvatten- och saltvattenhav. Dessa hav har en koppling till det babyloniska skapelseeposet Enumah Elish. Enligt skapelsen i Enumah Elish så fanns i begynnelsen dessa två hav av salt- och sötvatten. Dessa två hav representerade Apsu [gudafar] och Tiamat [gudamor]. De andra gudarna dödar detta första gudspar och av Apsu uppstår kosmos och av Tiamat skapas himlen och jorden (Warring & Kantola, 2003 s. 277 f.).

Warring & Kantola uppger The Encyclopedia of Islam som källa till kopplingen mellan Gilgamesh och berättelsen om Al-Khidr i Koranen. Jag har inte tillgång till Encyclopedia of Islam och har istället valt The Qur'an: An encyclopedia (2006) som också utgår från en akademisk och vetenskaplig tolkning av islam och Koranens ursprung. Även The Qur'an: an encyclopedia (2006) nämner flera kopplingar mellan olika islamiska företeelser i Koranen och Gilgamesh. Däribland flodmyten som dessutom är gemensam med judisk-kristen tradition och Al-Khidr. Utgåvan har editerats av professor Oliver Leaman (University of Kentucky) och är utgiven av Routledge Press. Den innehåller bidrag från 43 experter i orientalistik och islamologi. Koranens berättelse om Al-Khidr har flera kulturella influenser och berättelsen ges en tydlig koppling till Gilgamesh:

The sources of the Khidr-story go back to mythological motifs appearing in the Akkadian Epic of Gilgamesh, in the Alexander romance and in Jewish legends centered around the mythical figure of Elijah. The story as it is told by the Quran interweaves several narrative motifs: the figure of the travelling companion, the test of patience, the quest for the spring of life, and so on.

Citatet ovan ska tillskrivas den tyske orientalisten, professor Stefan Wild, som varit verksam vid Rheinische Friedrich-Wilhelms-Universität i Bonn. Wild har flitigt bidragit med flera artiklar i The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Koranens 18:e kapitel bjuder på många spännande överraskningar för den som är intresserad av hur olika kulturers texter påverkat varandra i en social och religiös kontext genom historien. Bland annat återfinns legenden om  den tvåhövade i Koranens 18:e surah som är en direkt anspelning på legenderna om Alexander den Store som var väl känd i hela Orienten som den 'tvåhövade' under den tid Korantexten tillkom, ca 644-656 e.Kr under kalifen Uthmans levnad.

Källor

• Homeros (2012). Iliaden: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Homeros (2012). Odysséen: Lagerlöfs Homeros : Erland Lagerlöfs klassiska översättning. Stockholm: Svenska akademien i samverkan med Atlantis


• Tigay, J. (1982) The Evolution of the Gilgamesh Epic. University of Pennsylvania Press.


• Koranen (2003). Översatt från arabiskan av K.V. Zetterstéen ; [med anmärkningar av Christopher Toll].


• The Qurʼan : an encyclopedia (2006). Routledge Press.


• Wehr, Hans & Cowan, J. Milton (2012). A dictionary of modern written Arabic. [New York]: Snowball Publishing