Gott Nytt läsår!

Jag vill passa på att tillönska alla följare och bloggbesökare ett Gott Nytt läsår 2018😀 Snart är 2017 slut och jag hade väl tänkt skriva en längre sammanfattning om vad som hänt på just denna blogg under året, men det får vara. Under 2018 kommer det mer östeuropeisk litteratur (Polen, Tjeckien, Rumänien) på bloggen och jag kommer även att skriva lite mer om klassiska filmer. Vi hörs! 😀 💫

Recension: "Jacob's Room" av Virginia Woolf (1922)

Ni vet redan att en mängd av den klassiska litteraturen finns tillgänglig för gratis nedladdning och läsning direkt från nätet. I Sverige har Litteraturbanken en uppsjö av svensk litteratur tillgänglig och den som vill närma sig klassikerna på annat språk än svenska kan vända sig till Project Gutenbergs hemsida. Ingenting finns som känslan av att ta till sig en riktig klassiker på originalspråket där inte bara författaren utan även dess samtid fångas in i läsupplevelsen. Så har det varit för mig när jag läst Jacob's Room av Virginia Woolf (1882-1941).

Idag skriver jag lite om romanen Jacob's Room, som blev Woolfs tredje bok. Den utkom 1922 och översattes till svenska fem år senare. Den gavs ut via makarna Woolfs eget lilla förlag Hogarth Press och bokomslaget illustrerades av systern Vanessa Bell. Huvudpersonen är Jacob Flanders vars liv läsaren få ta del av inte enbart från hans eget perspektiv, utan även från flera kvinnor som på olika sätt varit en del av hans liv. Läsaren får lära känna Jacobs barndom, ungdom och studentår vid Cambridge. Handlingen är förlagd till förkrigstidens England. Till bokens teman hör ensamhet och sorg, samt hur man kommer över dessa. Något som Jacob faktiskt lyckas med eftersom han lämnar England och reser iväg till Grekland.

Till Woolfs storhet som författare hör förmågan att kommunicera karaktärernas egna upplevelser av olika saker. Detta  gör hon mycket detaljerat och övertygande. Det har påpekats i olika sammanhang att Jacob's Room skiljer sig från hennes föregående två romaner The Voyage Out (1915) och Night And Day (1919). Stilen är dessutom något som kännetecknar den moderna romanen. Det är mycket fokus på protagonisternas minnen och upplevelser.



Hon har ett underbart språk. Min favoritmening ur romanen är numera ett välkänt citat, även om det enligt mig gör sig bäst i själva handlingen. Orden kommer från det femte kapitlet: "Each has his past shut in him like the leaves of a book known to him by his heart, and his friends can only read the title." Dessa är förstås uppbyggande ord med livsvisdom inpräntat.

Källor

project Gutenberg

wikipedia.org

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).

Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta

Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor

wikipedia.org

Tidens avtryck: Oscar Wilde på den stora världsutställningen i Paris 1900?

 

Jag antar att den som trodde Wilde uppenbarar sig i Edisonfilmen från utställningen har associerat till denna berömda bild av Wilde från 1893. Här lätt coloriserad. Guillot de Saix collection/Fair use.

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat Oscar Wilde i två inlägg. I detta inlägg tar jag min utgångspunkt i den urgamla Thomas Edison-filmen från 1900-talets Paris som sägs innehålla en rörlig bild av Oscar Wilde. Filmen är extremt otydlig och det går ju inte riktigt att se vem det kan vara som rör sig där snabbt inne i folkmängden. Det är förstås spännande och man vill verkligen läsa in en möjlighet. Det finns gott om fotografier på Oscar Wilde och fler än ett femtiotal biografier. Ändå stillas inte vår nyfikenhet.


Wikipedia upplyser oss om att Vues spéciales de l'Exposition de 1900 var en världsutställning som ägde rum i Paris mellan den 14 april och 12 november 1900 för att fira framgångar under 1800-talet, "La Belle Epoque" och för att påskynda utvecklingen under 1900-talet. Utställningen präglades allmänt av Art Nouveau. Utställningen sågs av 50 miljoner personer och visade upp maskiner, uppfinningar och arkitektur som kom att bli bestående under lång tid. Däribland fanns rulltrappor, Eiffeltornet (från 1889), pariserhjul, ryska dockor, dieselmotorer och ljudfilm, telegrafonen.

Oscar Wilde gjorde flera resor till Paris mellan 1883-1890 och var en sann vän av det franska språket och den franska kulturen. Efter den förnedrande fängelsetiden i Reading ur vilket han släpptes i  maj 1897 och den allmänna "shunning" han utsattes för i det viktorianska England blev Paris hans sista tillflyktsort. Han dog där den 30 november 1900 i ett rum på Hôtel d'Alsace i Paris om vars väggar han lät fälla följande omdöme: 'Jag och tapeten utkämpar en strid på liv och död.'

Jag har personligen svårt att lämna något särskilt omdöme om filmen och slutsatserna om huruvida det kan vara Oscar Wilde som rör sig där. Visserligen är det omtalat att hans gång var som en elefants, men det hjälper inte mycket här. Dessutom finns anledning att fundera kring hans hälsotillstånd vid denna tiden. Wilde ådrog sig flera hälsoproblem under fängelsetiden. Dödsorsaken är något svårbestämd i hans fall. Troligen rörde det sig om någon form av hjärnhinneinflammation; s.k meningitis. Filmen är troligen tagen någon gång mellan 14 april och den 12 november. Wilde avled den 30 november och hans sista tid i livet var svår. Hur kan man med säkerhet fastställa att han besökte utställningen en såpass kort tid före sin död?

En av de sista bilderna på Oscar Wilde är från hans resa i Rom 1900. Han är där mycket fetlagd, men kan ha rasat ned i vikt de sista månaderna i livet. Han är begraven i Paris på den kända kyrkogården, Pere Lachaise. Oscar Wilde blev postumt benådad för sitt brott 2017 tillsammans med 55,000 män som genom historiens gång dömts för sodomi i brittisk domstol. Detta är något sent kan man tycka då Alan Turing (1912-1954) emottog sin kungliga benådning redan 2013.

Wilde i Rom, 1900.

Och filmen ifråga:

Källor

Thousands of gay men pardoned for past convictions

youtube.com

wikipedia.org

"Liten fabel" - En dikt av Franz Kafka

Idag har jag åter suttit och funderat över Franz Kafka (1883-1923) och hittat en liten dikt "Kleine Fabel" av honom som jag har översatt från tyskan. Temat är litet av vad man kan återfinna i hans romaner, nämligen närvaron av det klaustrofobiska och absurda.

Liten fabel

"Ack," sade musen,
»Världen blir trängre för varje dag.
Först var den så bred
att jag blev rädd.
Jag sprang på och var glad
att jag tillsist från vänster och höger
såg väggarna på avstånd,
men dessa långa murar rusade
så snabbt mot varandra,
att jag redan är i det sista rummet,
och det finns i en vinkel en fälla,
Jag går in. "-
»Du behöver bara ändra färdriktningen«,
sa katten
och åt den.

Recension: "Befrielsen av Bergen Belsen" av Ben Shepard (2005)

I denna recension tar jag upp och rekommenderar Ben Shepards bok Befrielsen av Bergen Belsen (2005). Denna bok fokuserar på den medicinska räddningsaktion som med en gång drogs igång av britterna i april 1945. Efter att ha gått in i koncentrationslägret Bergen-Belsen och befriat fångarna insåg britterna vidden av de omänskliga förbrytelser som ägt rum där och de stod samtidigt inför en humanitär katastrof.

Bland överlevarna fanns omkring 60,000 människor svårt sjuka på grund av svält, tyfus och dysenteri. Hur skulle detta hanteras? Ben Shepards bok ställer en rad historiska frågor. Ska vi fortsätta att betrakta den stora hjälpaktionen som en medicinsk hjältesaga? Britterna betraktade sin insats i Belsen som ett hjältedåd, men hur hållbart är perspektivet med tanke på att England flera år tidigare redan hade väsentlig kunskap om judarnas situation under den tyska nationalsocialismen. Kunde de ha handlat annorlunda? Vad hade hänt om man valt att militärt angripa koncentrationslägren? Det är tydligt att Shepard vill behandla så många ämnen som möjligt som går att relatera till Bergen-Belsens historia.

Vad var Bergen-Belsen?

Bergen Belsen var ett av de hundratals koncentrationsläger som upprättades i Nazityskland och i länder ockuperade av Nazityskland. Ursprungligen var Bergen Belsen ett krigsfångeläger upprättat av den tyska krigsmakten Wehrmacht och huserade tiotusentals krigsfångar från Sovjetunionen; samt andra militärer och soldater från ockuperade länder. Lägret utvecklades till att bli ett fullskaligt koncentrationsläger 1943 då SS-administrationen tog över en sektion och började internera judar från hela Europa.

Den 15 april 1945 befriades Bergen Belsen av brittiska styrkor. Lägret var då totalt överbefolkat. Sjukdomar grasserade och döda kroppar låg omkring överallt. Pressen rapporterade ohyggliga scener med högar av döda kroppar och de allierade fick sätta igång med massbegravningar på området. Så småningom brändes även barackerna ned.



Bilden ovan visar levnadsvillkoren inne i en av kvinnobarackerna i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Britterna dokumenterade mycket med kamerans hjälp, men de värsta förhållandena fotograferades aldrig.

Det rättsliga efterspelet kring Bergen-Belsen

Ben Shepard tar även upp Belsenrättegången i ett kapitel. Denna rättegång tillhör en av de mest kända i andra världskrigets efterspel och avslöjade inte enbart nazismens grymheter utan ställde även förövare inför rätta. Rättegångar mot förövare som arbetat i koncentrationslägren pågick ända in på 1950-talet i både väst och öst. Senare tillkom ytterligare större rättegångar bland annat mot personal verksam vid Auschwitz, 1965. Simon Wiesental Centre spårade också upp många krigsförbrytare och lyckades ställa några av dem inför rätta. Ett sextiotal avrättades för sina brott, men det blev i ett större perspektiv endast ett fåtal dödsdomar med tanke på att omkring 7,000 personer var anställda i koncentrationslägren. Shepard tar även upp vad som hände med folk efter Bergen-Belsen. Vi känner förstås till att många hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Snabba bokfakta

Författare: Ben Shepard

Originalets titel: After Daybreak. The Liberation of Belsen, 1945

Översättning till svenska: Hans Dalén

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 2005

Sidantal: 286

Faktagranskning av den svenska utgåvan: Ulf Zander och Bodil Persson.

Övriga källor

Wikipedia.org [olika inlägg; Bergen Belsen; Belsen trial]

"Kung Salomo och Morolf" - Om en diktsamling av Oscar Levertin

I detta inlägg skriver jag om författaren och diktaren Oscar Levertin (1862-1906). Han är tyvärr inte lika känd som han kanske borde vara, men under svenskt sekelskifte var han en framstående kulturpersonlighet. Han var även professor i litteraturhistoria från och med 1899 vid Stockholms högskola.

Jag ska i detta inlägg försöka fånga något av honom. Som många andra författare var han produktiv. Dikterna är kanske inte längre lika kända så jag väljer att fokusera litet kring en samling som gavs ut 1905. Den bär titeln "Kung Salomo och Morolf" och handlar förmodligen om Oscar Levertins djupa vänskapsrelation till sin diktarkollega och vän Verner von Heidenstam.

Det är Oscar som är Morolf i dikten och Heidenstam är kung Salomo. Morolf är dock den levnadsglade och positiva medan kung Salomo i dikten är mer svårmodig och melankolisk. I samlingen finns också den gråtmilda separationen gestaltad. Vänskap är det största temat genom hela samlingen. I nedanstående utdrag "Brödravakan" ser vi något av andra teman: vin, kvinnor och sång.

Den som önskar läsa den spännande fortsättningen på dikturvalet nedan får söka titeln i Litteraturbanken, som tillhandahåller samlingen.

Ur: "Kung Salomo och Morolf"

Brödravakan

Höge skaldebror,
jag i sömnen biktar
mer än någon tror.
Af min snarkning lär du
lifvets lof och pris
och i morgon är du
mer än vanligt vis.

Salomo.

Broder, löftet minns,
natten med mig vaka.

Morolf.

Ack, min dyre prins,
barnet, som får kaka,
sångarn, som får vin,
lofva, hvad som äskas.
Helst jag som ett svin
sof, men skall ej tredskas.
Låt oss vaka, tala
vers och äfventyr.

Snart skall hanen gala.
Säg blott hvi dig flyr
hvilan, tröstarinnan
med sin glömskas frid.

Salomo.

Morolf, det är kvinnan,
som i all min tid
har i midnattsvakan
städs mitt hufvud brytt.

Morolf.

Tycks att mellan lakan
du det undret tydt.
Dina älskarinnor
man ej räkna kan.
Längtar du till kvinnor,
lek med dem, välan!
Men allt grubbel på dem
rök är i det blå.

Källor

Litteraturbanken

Stockholmskällan

wikipedia.org

Fotografen Edith Södergran

Hej igen, i detta inlägg tänkte jag presentera fotografen Edith Södergran (1892-1923). De flesta av oss känner förstås enbart till henne som diktare, men hon fotograferade gärna. En kortare period i sitt liv försörjde hon sig även som fotograf. Det blev en liten inkomst för henne och hennes mor vars familj förlorat det mesta i samband med ryska revolutionen. Alla bilder nedan är tagna av Edith med undantag av den första och sista. Alla bilder i detta inlägg hänvisas till Svenska litteratursällskapet i Finland.



Idag är det nämligen Svenska litteratursällskapet i Finland som vårdar kvarlåtenskapen efter Ediths bilder och de har lagt ut dem på Flickr.com. Originalen finns bevarade i Edith Södergrans arkiv. Det finns inte längre någon upphovsrätt. Ovan ser vi Edith tillsammans med familjevännen Olga Fabritius omkring 1910-1920. Bilden är från Södergrans hem i karelska Raivola utanför St Petersburg, men här är det Ediths mamma som är fotografen. Notera att Edith håller sina glasögon i handen.

Bilden ovan är tagen av Edith när hon och mamman Helena Södergran befinner sig i Schweiz. Notera det dramatiska landskapet! Bergen och vägen som går genom en tunnel. I Schweiz fick Edith bland annat behandling för sin tuberkulos och hon vistades tidvis på sanatorium, däribland det kända sanatoriumet i Davos där många kulturkändisar som t ex Robert Luis Stevenson, vårdats. Den klara alpluften hade en positiv verkan på de lungsjukas hälsa och vid bättre hälsoperioder kunde de även göra korta utflykter i området. Bilden är troligen tagen vid ett sådant tillfälle. Sammanlagt vistades Edith i två år i Schweiz. Troligen var vistelserna uppdelade i flera perioder.



Alla som någon gång läst ur Ediths dikter vet att katten ofta förekommer som motiv. Edith älskade katter och tog hand om flera stycken som fick vara ifred på hennes mark. Denna katt hette Totti och var en favorit. Tyvärr sköt hennes grannar ihjäl Totti eftersom de störde sig på Ediths katter.

Edith Södergran skymtar fram vid ett träd.

Lyckokatt

Ur samlingen Dikter från 1916

Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!

Källor

Bildkällor: Svenska litteratursällskapet i Finland.

"Lyckokatt" från samlingen Dikter via Project Runeberg

”Vinternatt” - En dikt av Gustaf Fröding

Idag återkommer jag till Gustaf Fröding (1860-1911) och en dikt ur samlingen Gitarr och dragharmonika - Stämningar och stämningsbilder (1891). Om du är en ny läsare av Fröding vill jag gärna rekommendera dig att söka tonsättningar av hans verk. Musiken är en underbar kraft i språket. Frödings dikter lämpar sig verkligen till musik! Till denna dikt skulle däremot något mer lågmält vara bra. Fröding skildrar vinternatten och fångar in några välkända drag i den som de flesta människor, vilka någon gång upplevt en vacker vinterkväll eller natt, kan känna igen sig i. Fokus ligger på naturen och hur beskrivningen av den sätter den melankoliska stämningen.

Vinternatt

Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

"Slottet" - Några tankar kring Kafkas oavslutade roman från 1926

Den tyskspråkige författaren Franz Kafka (1883-1924) har jag redan skrivit om här på bloggen och det finns många sidor av hans författarskap som är värdiga att uppmärksamma. Idag har jag valt att fokusera på en av hans mest kända romaner, nämligen Slottet (Das Schloss). Romanen anses ofullbordad och gavs ut 1926, postumt då Kafka hade avlidit till följd av lungsjukdomen tbc två år tidigare. Det dröjde dock tjugo år innan den blev översatt till svenska. Det faktum att romanen betraktas som oavslutad kan ju locka fram många tankar hos en läsare. Hur ville Kafka att handlingen skulle avslutas? Vad hade han planerat och varför gav han upp?

Enligt vad som framkommer i ett brev till vännen Max Brod från 1922 ville Kafka inte återvända till att arbeta med romanen som mer eller mindre slutar mitt i en mening. I titeln lockar en underliggande semantisk motsägelse. Den korrekta grammatiska termen på ordet är homonym. Substantivet 'das Schloss' kan nämligen betyda både "slott" och "lås". Med tanke på vad som utspelas under handlingen kan det vara värt att hålla titeln i minnet. Huvudtemat är det förfrämligande i tillvaron som drabbar handlingens protagonist, den anonymiserade lantmätaren herr K. Ur romanen möter oss följande meningar vilka till en viss grad ger uttryck för detta svårkategoriserade psykologiska tillstånd:

/.../ då fick K. en känsla av att man nu klippt alla band med honom, och att han visserligen var friare än någonsin och kunde stanna hur länge han ville på denna plats, som annars var förbjuden för honom, och att han kämpat för denna frihet, såsom knappt någon annan skulle förmått, och att ingen hade rätt att röra vid eller köra bort honom, nej, knappt ens tala med honom, men – och den övertygelsen var minst lika stark – att det samtidigt inte fanns något mer meningslöst, något mer förtvivlat än denna frihet, denna väntan, denna okränkbarhet.

Det har gjorts flera litteraturstudier om staden Prags betydelse i Kafkas skrivande och romaner. Samtidigt har han varit noga med att anonymisera både personer och de fysiska platserna. Alla som besökt Prag vet att där finns ett slott som dominerar omgivningen och Pragborgen är fortfarande en kulturell och historisk symbol för Tjeckien som nation. Numera har Tjeckiens president sina arbetslokaler där.



Franz Kafka föddes i Prag den 3 juli 1883. Fadern, som han kom att ha en komplicerad relation till, var en judisk köpman. Mellan 1901 och 1906 studerade Kafka olika ämnen inom germanistiken och efter detta läste han juridik vilket resulterade i en examen. 1917 fick han sin första blodstörtning och man kunde konstatera lungsjukdomen tuberkulos. Han avled 1926 och ligger begraven på judiska kyrkogården i Prag.

Romanens huvudperson är Herr K. kanske Kafka själv för den som vill fantisera vidare och dra biografiska kopplingar mellan författaren och verket. En dimmig vinterdag kommer Herr K till en by som ligger belägen intill ett slott. Man behöver kanske inte sätta ett likhetstecken mellan byn och stadskärnan i Prag, men jag väljer ändå att skriva ut detta även om det kan betraktas som övertydligt. Läsaren får själv bestämma hur det ska tolkas. Byborna är indirekt misstänksamma mot herr K. Han berättar att han är en lantmätare, men detta vill invånarna inte riktigt acceptera och de anser inte att de är i behov av någon lantmätare. Vid ankomsten telefoneras det även till slottet där det bekräftas att herr K. har en laglig rätt att vistas i byn. Redan här ser vi skymten av invecklad byråkrati och absurda juridiska processer som dessutom är ett av Kafkaromanens kännetecken. Byinvånarna förblir fortsatt misstänksamma mot herr K:s närvaro. Stämningen är tryckande och surrealistisk. Herr K. blir till slut såpass uttröttad att han inte förmår att ta till sig den hjälp som i romanslutet erbjuds honom. Byråkratin i romanen kommer att utveckla sig till en absurd fars innan allting tar slut mitt i en mening. Läsaren lämnas ovetande om fortsättningen. Helt klart är det en mycket annorlunda läsupplevelse. Romanen översattes ånyo 2006 till svenska av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Källor och övrigt

Böcker av Kafka på Bokus

wikipedia.org (olika inlägg; bilder)