Om Viktor Rydbergs roman Singoalla (1857) - några reflexioner

Hej kära Läsare, jag har tidigare skrivit om Viktor Rydberg här och nu har turen kommit till hans kända roman Singoalla som publicerades för första gången i göteborgskalendern Aurora (1857) med undertiteln "Romantisk sagodikt". Kalendertidningen Aurora utgavs 1855-1856; 1858,1861. Några år senare, 1865 kom den första bokupplagan och då i omarbetad form.



Handlingens huvudtema gestaltar kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den romska flickan Singoalla. Handlingen är förlagd till det medeltida 1300-talet där riddarsonen Erland som av en slump får skåda Singoalla när hennes familj tillfälligt slagit upp sitt läger nära slottet.  Deras första möte sker hastigt intill en bäck som flyter fram nära slottet. Mötet blir knappt eftersom Singoallas familj ska bege sig bort redan samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och ett år senare återvänder hon till trakten med sin familj och har då tillåtelse att slå upp sitt läger i skogen nära slottet. Erland förälskar sig i henne och hon i honom.

Såhär beskrivs hon, enligt mångas uppfattning i något av överjordiska och eteriska drag. Intressant nog väljer Rydberg att använda ordet "natursymboliskt":

Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt...[...]

Recension: "Jacob's Room" av Virginia Woolf (1922)

Ni vet redan att en mängd av den klassiska litteraturen finns tillgänglig för gratis nedladdning och läsning direkt från nätet. I Sverige har Litteraturbanken en uppsjö av svensk litteratur tillgänglig och den som vill närma sig klassikerna på annat språk än svenska kan vända sig till Project Gutenbergs hemsida. Ingenting finns som känslan av att ta till sig en riktig klassiker på originalspråket där inte bara författaren utan även dess samtid fångas in i läsupplevelsen. Så har det varit för mig när jag läst Jacob's Room av Virginia Woolf (1882-1941).

Idag skriver jag lite om romanen Jacob's Room, som blev Woolfs tredje bok. Den utkom 1922 och översattes till svenska fem år senare. Den gavs ut via makarna Woolfs eget lilla förlag Hogarth Press och bokomslaget illustrerades av systern Vanessa Bell. Huvudpersonen är Jacob Flanders vars liv läsaren få ta del av inte enbart från hans eget perspektiv, utan även från flera kvinnor som på olika sätt varit en del av hans liv. Läsaren får lära känna Jacobs barndom, ungdom och studentår vid Cambridge. Handlingen är förlagd till förkrigstidens England. Till bokens teman hör ensamhet och sorg, samt hur man kommer över dessa. Något som Jacob faktiskt lyckas med eftersom han lämnar England och reser iväg till Grekland.

Till Woolfs storhet som författare hör förmågan att kommunicera karaktärernas egna upplevelser av olika saker. Detta  gör hon mycket detaljerat och övertygande. Det har påpekats i olika sammanhang att Jacob's Room skiljer sig från hennes föregående två romaner The Voyage Out (1915) och Night And Day (1919). Stilen är dessutom något som kännetecknar den moderna romanen. Det är mycket fokus på protagonisternas minnen och upplevelser.



Hon har ett underbart språk. Min favoritmening ur romanen är numera ett välkänt citat, även om det enligt mig gör sig bäst i själva handlingen. Orden kommer från det femte kapitlet: "Each has his past shut in him like the leaves of a book known to him by his heart, and his friends can only read the title." Dessa är förstås uppbyggande ord med livsvisdom inpräntat.

Källor

project Gutenberg

wikipedia.org

"Slottet" - Några tankar kring Kafkas oavslutade roman från 1926

Den tyskspråkige författaren Franz Kafka (1883-1924) har jag redan skrivit om här på bloggen och det finns många sidor av hans författarskap som är värdiga att uppmärksamma. Idag har jag valt att fokusera på en av hans mest kända romaner, nämligen Slottet (Das Schloss). Romanen anses ofullbordad och gavs ut 1926, postumt då Kafka hade avlidit till följd av lungsjukdomen tbc två år tidigare. Det dröjde dock tjugo år innan den blev översatt till svenska. Det faktum att romanen betraktas som oavslutad kan ju locka fram många tankar hos en läsare. Hur ville Kafka att handlingen skulle avslutas? Vad hade han planerat och varför gav han upp?

Enligt vad som framkommer i ett brev till vännen Max Brod från 1922 ville Kafka inte återvända till att arbeta med romanen som mer eller mindre slutar mitt i en mening. I titeln lockar en underliggande semantisk motsägelse. Den korrekta grammatiska termen på ordet är homonym. Substantivet 'das Schloss' kan nämligen betyda både "slott" och "lås". Med tanke på vad som utspelas under handlingen kan det vara värt att hålla titeln i minnet. Huvudtemat är det förfrämligande i tillvaron som drabbar handlingens protagonist, den anonymiserade lantmätaren herr K. Ur romanen möter oss följande meningar vilka till en viss grad ger uttryck för detta svårkategoriserade psykologiska tillstånd:

/.../ då fick K. en känsla av att man nu klippt alla band med honom, och att han visserligen var friare än någonsin och kunde stanna hur länge han ville på denna plats, som annars var förbjuden för honom, och att han kämpat för denna frihet, såsom knappt någon annan skulle förmått, och att ingen hade rätt att röra vid eller köra bort honom, nej, knappt ens tala med honom, men – och den övertygelsen var minst lika stark – att det samtidigt inte fanns något mer meningslöst, något mer förtvivlat än denna frihet, denna väntan, denna okränkbarhet.

Det har gjorts flera litteraturstudier om staden Prags betydelse i Kafkas skrivande och romaner. Samtidigt har han varit noga med att anonymisera både personer och de fysiska platserna. Alla som besökt Prag vet att där finns ett slott som dominerar omgivningen och Pragborgen är fortfarande en kulturell och historisk symbol för Tjeckien som nation. Numera har Tjeckiens president sina arbetslokaler där.



Franz Kafka föddes i Prag den 3 juli 1883. Fadern, som han kom att ha en komplicerad relation till, var en judisk köpman. Mellan 1901 och 1906 studerade Kafka olika ämnen inom germanistiken och efter detta läste han juridik vilket resulterade i en examen. 1917 fick han sin första blodstörtning och man kunde konstatera lungsjukdomen tuberkulos. Han avled 1926 och ligger begraven på judiska kyrkogården i Prag.

Romanens huvudperson är Herr K. kanske Kafka själv för den som vill fantisera vidare och dra biografiska kopplingar mellan författaren och verket. En dimmig vinterdag kommer Herr K till en by som ligger belägen intill ett slott. Man behöver kanske inte sätta ett likhetstecken mellan byn och stadskärnan i Prag, men jag väljer ändå att skriva ut detta även om det kan betraktas som övertydligt. Läsaren får själv bestämma hur det ska tolkas. Byborna är indirekt misstänksamma mot herr K. Han berättar att han är en lantmätare, men detta vill invånarna inte riktigt acceptera och de anser inte att de är i behov av någon lantmätare. Vid ankomsten telefoneras det även till slottet där det bekräftas att herr K. har en laglig rätt att vistas i byn. Redan här ser vi skymten av invecklad byråkrati och absurda juridiska processer som dessutom är ett av Kafkaromanens kännetecken. Byinvånarna förblir fortsatt misstänksamma mot herr K:s närvaro. Stämningen är tryckande och surrealistisk. Herr K. blir till slut såpass uttröttad att han inte förmår att ta till sig den hjälp som i romanslutet erbjuds honom. Byråkratin i romanen kommer att utveckla sig till en absurd fars innan allting tar slut mitt i en mening. Läsaren lämnas ovetande om fortsättningen. Helt klart är det en mycket annorlunda läsupplevelse. Romanen översattes ånyo 2006 till svenska av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Källor och övrigt

Böcker av Kafka på Bokus

wikipedia.org (olika inlägg; bilder)

Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson

Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). "Penseln, pennan och hjärtat - om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.

Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.

Källor

BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland

wikipedia.org (olika inlägg samt bild)

Yle Areena

Om Sir Walter Scott och romanen Ivanhoe

Idag är det säkert inte många som väljer att plocka fram en historisk roman av sir Walter Scott (1771-1832). Det arkaiska språket, de många sidorna och de många gånger ytligt icke-psykologiserande karaktärerna kan vara en nackdel för moderna läsare. Vi i Sverige är dock bortskämda med Sir Walter Scotts roman Ivanhoe (1820) då filmatiseringen från 1982 sänts otaliga gånger i statstelevisionen genom åren. Dessutom alltid i samband med nyårsdagen!

Flera generationer av svenskar har fått bekanta sig med riddaren Ivanhoe och hans kamp för rättvisan och kärleken. Huvudrollsinnehavaren i 1982 års inspelning, Anthony Andrews tycker i en intervju med Josephine Bornebush (2016) att det är bisarrt, men ändå smickrande på vilket sätt svenskarna tagit till sig Ivanhoe.

Som barn missade jag aldrig chansen att bänka mig framför TV:n och tyckte det var oerhört spännande att se. Under gymnasietiden visade även min historialärare oss filmen under en lektion. Själv tycker Anthony Andrews att rollen som hjälten var tråkig att göra. Tilläggas bör att det genom filmhistorien gjorts otaliga inspelningar av filmen.

Under femtio- och sextiotalet förekom Ivanhoe även som tecknad serie då det var populärt att ta ha med kända romaner.

Om Sir Walter Scott och hans historiska romaner

Skotten Sir Walter Scott är känd som den historiska romangenrens upphovsman. Han föddes 1771 i Edinburgh och blev en av de mest lästa författarna under 1800-talet. Hans böcker nådde ryktbarhet och allmänhetens erkännande även under hans livstid. Sammanlagt skrev Scott 29 historiska romaner varav Ivanhoe är den mest kända för oss idag. Scott var verksam under den litterära period som brukar kallas för romantiken.

Förutom sina historiska romaner skrev han även dikter. Några av hans mest kända dikter på temat riddarromantik är The Lay of the Last Mistrel (1805) och Lady of the Lake (1804). Scott utbildade sig till advokat (1792) och och blev några år senare vicesheriff i Selkirk. 1796 ingick han äktenskap och fick så småningom två barn.

1811 köpte han privat mark och byggde på den ett slottsliknande hem. Nio år senare adlades Scott, men 1826 kom smällen i form av en svår ekonomisk kris. Han drogs in i en bokhandlarkonkurs och hans privata skulder uppgick till 130,000 pund vilket var en svindlande summa under hans egen samtid. Krisen påverkade även hans hälsa. Mot slutet av sitt liv fick han flera strokes och avled i en ålder av 61 år.

Ivanhoe

Ivanhoe: A Romance utkom första gången 1820 i tre volymer med undertiteln A Romance. Huvudpersonen är korsfararen och riddaren Wilfred of Ivanhoe som återvänder till England från fångenskap i det Heliga Landet. Efter honom kommer kung Richard. Berättelsen handlar om hur Ivanhoe hjälper Richard att ta tillbaka makten som hans bror prins John försökt tillskansa sig. Bakgrundshandlingarna handlar om motsättningar mellan normander och saxare. Berättartekniskt är Ivanhoe en avancerad roman med många parallella händelser. Till den parallella handlingen hör även Ivanhoes svårigheter att känslomässigt välja mellan den vackra Rebecca och hans barndomskärlek, Lady Rowena. Han förälskar sig i Rebecca men kan inte gifta sig med henne på grund av hennes judiska bakgrund. Berättelsen ger dem ett olyckligt slut efter att hon räddats undan häxerianklagelserna väljer hon och fadern Isak att lämna England för Granada. Ivanhoe gifter sig med barndomskärleken Lady Rowena.

Bibliografi i urval

Waverley (1814)
Guy Mannering (1815)
The Antiquary (1816)
The Black Dwarf &The Tale of Old Mortality (1816)
Rob Roy (1817)
The Heart of Midlothian (1818)
The Bride of Lammermoor & A Legend of Montrose (1819)
Ivanhoe (1820)
The Monastery & The Abbot (1820)
Kenilworth (1821)
The Pirate (1822)
The Fortunes of Nigel (1822)
Peveril of the Peak (1822)
Quentin Durward (1823)
St. Ronan's Well (1824)
Redgauntlet (1824)
The Betrothed & The Talisman (1825)
Woodstock (1826)
The Fair Maid of Perth & Chronicles of the Canongate (1828)
Anne of Geierstein (1829)
Count Robert of Paris & Castle Dangerous (1832)

Källor

Anthony Andrew - "Det är bisarrt att svenskarna älskar Ivanhoe" - Intervju med Josephine Bornebusch, 2016.

IMDB.COM

Litteratur av Sir Walter Scott - Samlingsverk tillgängliga via Gutenberg Project.

wikipedia.org [olika inlägg]

wikipedia.commons

Recension : 'En dag i Ivan Denisovitjs liv' av A. Solzjenitsyn

Som jag skrivit tidigare kommer bloggen att ha lite mer fokus på ögonvittnesskildringar och vittneslitteratur framöver. Jag tycker det är viktiga områden att läsa om och tänka vidare kring. Jag skrev i ett tidigare inlägg om vår svenska författare Hédi Fried och hennes självbiografiska bok Skärvor av ett liv. I denna recension kommer jag att uppmärksamma den ryske författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008) och hans debutroman En dag i Ivan Denisovjits liv.

Solzjenitsyn satt under flera år i sibiriska fångläger (GULAG) där den sovjetiska kommunistregimen bestraffade och omskolade dissidenter. Under tiden skrev han egna dagboksanteckningar kring vardagen i lägren och dessa blev sedan grunden för hans debutroman. Han påbörjade arbetet med romanen 1957 efter att ha släpps ur den exil som hans fångvistelse resulterat i. När den släpptes första gången i Sovjetunionen 1962 orsakade publiceringen stora rubriker. Den trycktes i den sovjetiska tidskriften Novy Mir ("Nya Värld") Handlingen är dessutom förlagd till en av de mörkaste episoderna i Sovjets historia - den stalinistiska perioden under 1950-talet. Man ska också ha i åminnelse att sovjetiska författare inte fick skriva om, eller hänvisa till arbetsläger i sina böcker. Förmodligen hade den lagen trätt ur kraft när romanen publicerades? Eller så kanske någon dispens gavs innan tryckningen.

Romanens protagonist heter Ivan och han har dömts till ett arbetsläger för politiska fångar. I januari månad 1951 blev han anklagad för att ha spionerat åt fienden. Detta ska ha ägt rum efter att han tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget. Han tilldelas fångnumret S 858. Fångarna tilltalas med detta nummer som också är ett sätt att avhumanisera dem på. Dagen börjar med att han vaknar upp sjuk. Som straff för att han har vaknat sent skickas han till vakthuset för att städa och tvätta det. När han är klar med städandet går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk. Men nu är det sent på morgonen och läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så får Ivan eller "Sjuchov"som han allt oftare kallas för arbeta ändå. Resten av dagen handlar om även om Ivans grupp bestående av 24 personer, hur de måste arbeta ute i den bittra kylan (40 minusgrader) och deras lojalitet för gruppchefen. Han heter Tiurin och betraktas som sträng men ändå rättvis. Han pratar med fångarna och hjälper dem när han kan. Fånggruppen tilldelas också mat utifrån hur de presterat arbetsmässigt under dagen. Solzjenitsyn förmedlar en bild av hur vardagen kunde te sig ett arbetsläger. Montonin och det meningslösa i tillvaron bryts mot små ljuspunkter och protagonisten kan vid sänggåendet konstatera att dagen ändå varit lyckad. Självklart ger det självbiografiska- och självupplevda inslaget i texten ytterligare styrka till handlingen. Debutromanens huvudteman är förtryck och överlevnad.

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Virginia Kent Catherwood - Verklighetens Carol Aird

I ett tidigare inlägg skrev jag en recension om Patricia Highsmiths roman The Price of Salt (1952) som långt senare utgavs med titeln Carol (1990). I blogginlägget uppmärksammade jag även den historiska bakgrunden kring romanen och de faktiska omständigheter som gömmer sig i manuskriptet. I detta inlägg tänkte jag skriva om Carol Aird, en av protagonisterna i romanen. Bakom den fiktiva karaktären döljer sig nämligen en kvinna som Patricia Highsmith (1921-1995) hade en kortvarig relation med under 1946-1947.

Highsmith träffade 1946 den amerikanska miljonärskan Virginia Kent Catherwood (1915-1966) på en fest i New York. Catherwood var frånskild sedan två år tillbaka och hade förlorat vårdnaden om sin dotter. Det finns inget som tyder på att de efter relationens avslut hade någon kontakt alls. Däremot kom Patricia Highsmith att aktivt använda henne i sitt skrivande. 1946-1947 var det fortfarande ett par år kvar till succédebuten Strangers on a train (1950).

Handlingens huvudperson, Carol Aird är en 30+ kvinna ur överklassen som ligger i skilsmässa och en vårdnadstvist är under uppsegling. Carol vill gärna ha vårdnaden om dottern och har en advokat som sköter de kommande förhandlingarna mot maken Harge. Carol möter av en slump det yngre butiksbiträdet Therese Belivet, 19, och de inleder en relation. Första mötet äger rum på Frankenburgs varuhus där Therese är anställd. Handlingen är förlagd till sent 1940-tal. Det är Therese Belivet som är Patricia Highsmiths alter ego i berättelsen. Romanen utkom 1952 under pseudonymen Claire Morgan och var Highsmiths andra bok. Den betraktas som banbrytande på grund av det öppna slutet och fick ett positivt mottagande då den bröt med 1950-talets krav på hur lesbiska framställs i litteraturen.

Highsmith arbetade också i unga år som butiksbiträde vid Bloomingdale's för att kunna finansiera sin psykoanalys. Hon gick också i analys 1948. Målsättningen med psykoanalysen var att bli heterosexuell. Highsmith ville väldigt gärna bli straight och försökte också bota sig själv genom att ha relationer med män. Dock utan att lyckas. I Highsmiths dagböcker från den aktuella tidsperioden går att läsa att hon hoppas att psykoanalysen skulle kunna göra henne redo för äktenskap.

Kate Hart har skrivit om synen på homosexuella i efterkrigstidens USA och den period som brukar kallas för det kalla krigets år. I artikeln "The inner Life of Patricia Highsmith" publicerad 2011.08.15 i nättidningen This Recording berättar Hart om sina efterforskningar. Hon besökte nationalbiblioteket i Bern, Schweiz där Patricia Highsmiths litterära kvarlåtenskap (brev, dagböcker, anteckningar m.m) förvaras. Hart noterar hur stereotypa föreställningar om homosexuella förekommer både i fiktionen och privata anteckningsböcker hos Highsmith. Hon påpekar även hur Highsmith hela livet hade starka skuldkänslor kring sin homosexualitet. 1950-talet innebar dubbelliv vilket Highsmith var väl medveten om och det kunde också plåga henne. I sina dagböcker klagade Highsmith över sin dubbelmoral och på känslor av overklighet.

Ett av de mer säregna dragen i Patricia Highsmiths författarskap är hennes sätt att använda sin egen biografi i sitt skrivande. Highsmith tycks nästan ha varit besatt av sig själv i den meningen och analyserade gärna sina relationer och stalkade sina flickvänner. De slutade många gånger som karaktärer eller mordoffer i hennes böcker. Under hela livet skrev hon även dagbok och älskade att sammanställa listor. Joan Schenkar nämner i biografin att manuskriptet till Strangers on a train (ej den tryckta bokversionen) var tillägnad "all the Virginias", eftersom många av hennes partners burit detta förnamn. I pocketversionen var hon mer öppenhjärtlig och tillägnade boken "all the virginians." Highsmiths inspirationskälla till novellen var den tidigare relationen med Virginia Catherwood som kom från en av de finaste familjerna i Philadelphia. Hon var dotter till radiomagnaten och uppfinnaren Arthur Atwater Kent (1873-1949) som även var en framgångsrik affärsman med 93 patent på olika motorrelaterade produkter. I Philadelphia finns ett stadsmuseum uppkallat efter honom. Virginia fick utbildning och studerade skulptur i Paris. Hon gifte sig 1935 med bankiren Cummins Catherwood och fick en dotter med honom. De bodde på en lantegendom i Bryn Mawr, Pennsylvania. Paret skilde sig i Idaho 1941. Vi har bara Highsmiths beskrivningar av relationen och den är blandad med fiktiva inslag. Det finns inga uppfattningar om vad. Virginia, eller Ginnie, tyckte om relationen med Highsmith. Inget tyder på fortsatt kontakt efter uppbrottet 1947.

Tyvärr blev det ingen rast eller ro för Virginia Catherwood. Den 27 november 1959 skrev tidningen The Age om hur den georgiske prinsen och amerikanske medborgaren David Mdiviani lämnat in en stämningsansökan mot den rika arvtagerskan. David Mdiviani var en känd playboy och f d rysk prins med rötter i Georgien. Han var gift med Virginia Sinclair (1915-1979) men i stämningsansökan mot Virginia Catherwood anklagade han den sistnämnda för att ha tagit frun i från honom. Mycket riktigt framgår det i The Age att Mdiviani stämmer Catherwood på en miljon dollar. Idag är det lätt att skratta åt prinsens skadeståndskrav, men 1950-talet var ingen dans på rosor om man råkade vara gay. Virginia Catherwood blev utsatt för ett klassiskt försök till utpressning och mot sig hade hon en man som öppet anklagade henne för att ha en relation med hans fru. Mr Diviani återtog så småningom sin stämningsansökan och Catherwood själv svarade att hon inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Denna artikel från 1959 är det sista vi hör i det offentliga om Catherwood.

Den som närmare vill bekanta sig med Patricia Highsmiths liv och skrivande bör genast sätta sig att läsa Joan Schenkars biografi The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith (2009). Det tog Schenkar 8 år att skriva biografin och det går även att söka hennes namn på Youtube där hon föreläser om boken och Highsmith. Den är okonventionell och ickekronologisk. Trots detta fångar Schenkar ändå en hel del av vem Highsmith var. Vid något tillfälle säger Schenkar att Highsmith är en av de mest freudianska författarna i den amerikanska litteraturen. Jag instämmer i detta. Det finns flertalet freudianska bilder eller associationer i The Price of Salt. Ytterligare ett mycket realistisk porträtt av Highsmith har publicerats av en av hennes föredetta. Författaren Marijane Meaker hade en relation med Highsmith under 1950-talet och är en av dem som kan bekräfta Highsmiths xenofobiska och misantropiska föreställningar. Meaker (pseudonym Vin Packer) har också talat om detta i samband med intervjuer. Titeln på Meakers självbiografi är Highsmith: A romance of the 1950s. För den som söker en biografi med ett mer traditionellt upplägg rekommenderas journalisten Andrew Wilsons biografi Beautiful Shadow: A life of Patricia Highsmith (2010).

 

Källor:

Hart, K. (2011) "The inner life of Patricia Highsmith". This Recording.

Schenkar, J. (2009). The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith. New York: St. Martin's Press.

Talbot, M. (2015) Forbidden love : The passions behind Patricia Highsmith’s “The Price of Salt.” The New Yorker.

BBC Radio 4: Patricia Highsmiths 'Carol' (radioversionen)

Nu går vi så sakteligen mot hösten och det finns inte alltid tid att slå sig ner med en god bok. Idag rekommenderar jag lite radiolyssning via Mixcloud som tillhandahåller diverse poddar och uppladdningar av våra klassiker. Det är den prisbelönta BBC-producerade radioversionen av Patricia Highsmiths bok Carol [The price of Salt (1952)] som är på tur nu. Den släpptes i november 2014. Uppladdningen på Mixcloud innehåller 5 spår om 13 min. vardera. Som Carol hör vi skådespelerskan Miranda Richardson och det är Andrea Deck som tolkar karaktären Therese.

 

Recension : The Price of Salt 'Carol' av Patricia Highsmith

Jag vill förvarna läsaren om att denna recension innehåller s.k 'spoilers'. Om du inte har sett filmen Carol eller läst romanen The Price of Salt (1952), så finns anledning att överväga stoppa din läsning här. Romanen The Price of Salt 'Carol', har nu främst blivit aktuell tack vare en filmatisering av Todd Haynes (manus Phyllis Nagy) där Cate Blanchett och Rooney Mara innehar huvudrollerna. Trots att den utspelar sig under 1950-talet kommer filmen bli en klassiker inom hbtq-genren. Framförallt tack vare den fina skådespelarinsatsen mellan Rooney Mara och Cate Blanchett. Angående tidsperspektivet så utspelar sig romanen under andra världskriget eller tätt inpå efterkrigstiden. Omkring 1945-46. Det finns också flera igenkännbara paralleller mellan författaren Patricia Highsmith och själva handlingen. Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare som är mest känd för sina psykologiska thrillers och många läsare känner säkert till karaktären Tom Ripley som förekommer i flera romaner och noveller. Hennes debutroman Strangers on a train (1950) fick ett bra mottagande och två år senare filmatiserade Alfred Hitchcock boken. Han är dock inte den ende som filmatiserat Strangers on a train, då tolkningar av texten än idag förekommer i en rad artistiska sammanhang och uppsättningar. Då filmen Strangers on a train blev en biosuccé kan man nog säga att Hitchcock blev den regissör som gav Patricia Highsmith stjärnstatus.

Romanen The price of Salt handlar om den unga Therese Belivet som nyligen flyttat till New York. Hon är tillsammans med Richard som hon inte älskar. Hon jobbar även som affärsbiträde och under en ganska trist arbetsdag får hon syn på en kvinna i butiken som hon blir intresserad av. Kvinnan heter Carol och är i trettioårsåldern. Hon gör en beställning med hemkörning av Therese. Carol har en liten dotter och ligger även i skilsmässa. De börjar trots de komplicerade omständigheterna att umgås och trivs i varandras sällskap. Therese anklagas av Richard för att ha en "skolflicksförälskelse", men hon verkar desto mer säker på sin sak. Carols man Harge blir misstänksam mot hennes relation till Therese eftersom hon vid ett tidigare tillfälle avslöjat hon haft en kärleksrelation med sin bästa väninna Abby. För att undvika Harges vrede bestämmer hon sig för att göra en länge resa västerut, en road trip där även Therese bjuds att resa med. Det är under resan som deras relation fördjupas. De vet dock inte att Harge ordnat en privatdetektiv som hela tiden följer dem. Tillsist får Harge de yttersta bevisen på en sexuell relation som han utnyttjar i vårdnadstvisten om parets dotter, Rindi. Romanen är berättad ur Thereses perspektiv och det blir inte så mycket information om den lilla dottern då nittonåringar inte brukar vara så intresserade av hemmafruliv och barnuppfostran. Åldersskillnaden mellan protagonisterna blir också påtaglig även om hela historien faktiskt är ganska romantisk. Nog märker man av Thereses fascination för den eleganta och enigmatiska Carol som också är very, very posh. Romanen andas också av den historiska tidsandan. Ordet lesbisk förekommer inte, men däremot kan flera stycken i texten och beskrivningar av händelser associeras med psykoanalytiska perspektiv. Det är tydligt att Patricia Highsmith kan sin Freud. Homosexualitet under 1940 och 1950-talet var mer eller mindre klassad som psykisk sjukdom, men samtidigt något som i allmänhetens ögon kunde "fixas" med hjälp av terapi. Highsmith verkar själv ha varit enig i den åsikten, men det hindrade henne inte från kärleksrelationer med kvinnor även om de allesammans var kortvariga.

The Price of Salt publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Först 1990 kom romanen att utges med titeln 'Carol' och med Patricia Highsmiths namn. Highsmith själv var dock inte redo att komma ut och snäste av alla journalistiska antydningar om eventuell läggning. Highsmith skrev över tjugo romaner och kortnoveller, men denna är den enda som tar upp kvinnlig homosexualitet och dessutom i en positiv bemärkelse. Hon valde att ge ut boken under pseudonym eftersom hon inte ville bli stämplad som en lesbisk författare och dels därför att handlingen berörde personer och händelser som hade verklighetsförankring. Temat är att betrakta såsom unikt då den författats i en tidsanda där hbtq-kvinnor i litteraturen var tvungna att framställas enligt ett visst mönster. Kvinnliga protagonister dör, begår självmord eller återförenas tillsist med sina män enligt 1950-talets synsätt. För många år sedan läste jag en intervju med 'lesbian pulp-fiction' författaren Marijane Meaker (f. 1927) och hon kunde bekräfta förläggarnas syn på kvinnlig homosexualitet under denna tidsperiod. Förlagschefer kunde stoppa litteratur - eller tvinga författaren att ändra i storyn om det givna mönstret inte följdes. Trots att Highsmith var en relativt produktiv författare så är detta den enda romanen med ett hbtq-tema.

Eftersom jag själv är intresserad av att göra kopplingar mellan författaren och den skrivna texten gjorde jag en grundlig research efter ha sett filmen på bio. Jag ville veta hur Highsmith arbetat med manuskriptet och vilka eventuella paralleller det fanns mellan henne själv och romanen. Samt eventuella kopplingar mellan olika karaktärer i handlingen och verkliga personer. Det var också intressant att ta del av manusförfattaren Phyllis Nagys erfarenheter av att skapa filmen. Några artiklar ur bland annat The Telegraph och The Guardian gav resultat. Historien bakom 'Carol' är långt mer tragisk än vad som framkommer i filmen. Jill Dawson publicerade i The Guardian 2015-05-13 en längre artikel Carol: the women behind Patricia Highsmith's lesbian novel där några av källorna till romanen diskuterades. Enligt Dawson ska Highsmith ha arbetat som affärsbiträde på Macy's, New York när en blond kvinna i päls på jakt efter en docka till sin dotter, uppenbarar sig i julruschen. Hon lämnar sitt namn och sin adress på en lapp. När Highsmith avslutat sitt arbetspass tar hon bussen till New Jersey där kvinnan bor. Vad som händer sedan är något oklart men Highsmith går förbi huset. Ytterligare en källa till manuskriptet och inspiration till karaktären Carol var Highsmiths relation med Virginia Kent Catherwood (1915-1966). Hon var dotter till radiopionjären Arthur Atwater Kent, gift 1935-1941 med bankmannen Cummins Catherwood (1910-1990) och nämns i Highsmiths dagböcker i mitten av 1940-talet. Catherwood förlorade i samband med sin skilsmässa vårdnanden om sin dotter. På ett hotellrum där Catherwood befann sig med en älskarinna riggade maken en dold bandinspelning som avslöjade henne som lesbisk under rättegången. I biografin The Talented miss Highsmith av Joan Schenkar avslöjas att The Price of Salt aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte var tack vare relationen med Virginia Kent Catherwood. De var tillsammans under ett år och detta gav Highsmith möjlighet att fullt ut koncentrera sig på skrivandet. Tyvärr fick hon också på nära håll bevittna alkoholismen då Catherwoods drickande hade gett upphov till nervskador i form av blindhet och röstbortfall. Hon kunde också bli våldsam. Catherwood dog ung förmodligen till följd av alkoholrelaterade sjukdomar. En del av henne finns dock bevarad i karaktären Carol Aird gift med Harge Aird. Highsmith skulle ofta återkomma till Catherwood i sitt skrivande, men det finns inget som tyder på att de någonsin talade med varandra igen efter uppbrottet 1947 där Catherwood var den som tog initiativ till uppbrottet. De historiska omständigheterna gör att romanen är klart läsvärd än idag.

-

Filmatiseringen av Jane Eyre (2011)

Bloggen har talat mycket om systrarna Brontë och särskilt Charlotte, som skrev romanen Jane Eyre. Genom hela filmhistorien har det gjorts massor av filmatiseringar av boken. Jag vill särskilt rekommendera Cary Joji Fukunagas fina tolkning från 2011, som är helt underbar! Dessutom följer den slaviskt handlingen i romanen, så den som ännu inte läst romanen kommer verkligen inte bli besviken på en lika stark läsupplevelse efter filmen. Det är Mia Wasikowska (Jane) och Michael Fassbender (Rochester) som har huvudrollerna i detta unika 'kostymdrama'.

Länkar en nyckelscen i handlingen (youtube). Filmens trailer (metacritic).

 

 

Kommande recensioner

Framöver blir det fler recensioner och blogginlägg om främst brittisk litteratur. Jag kommer att uppmärksamma klassiker och det lovas litteratur och fördjupningar kring #Jane Austen, systrarna #Brontë och förmodligen #Oscar Wilde. Det finns även intressant och bra efterkrigslitteratur, men jag vill försöka ha en djupdykning kring 1800-tal fram till fin de siècle. Just nu läser jag en biografi om #charlotte brontë så håll utkik efter en kommande recension.

Recension : 'Låt den rätte komma in' av John Ajvide Lindqvist

Romanen Låt den rätte komma in (2004) belönades med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2008. Motiveringen till priset lyder: ”För ett författarskap som rymmer ett mästerligt berättande och en känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter.” Lindqvist beskrivs som en förnyare inom genren skräckromantik och det är inte svårt att förstå efter ha läst Låt den rätte komma in. Många har även sett filmen, men en film kan inte täcka alla aspekter av en roman. Jag skrev tidigare här i bloggen att jag ville lägga fram två exempel på modernt sätt att skriva en vampyrhistoria på och nämnde då Låt den rätte komma in tillsammans med The Moth Diaries. Romanerna kommer med förnyande perspektiv och tolkar om den klassiska vampyrnovellen helt enkelt genom att tillföra något nytt. Framförallt bryts traditionen genom att låta ett barn inneha rollen som vampyren. Det finns också andra skillnader.

Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.

Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.

Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?

Recension: 'The Moth Diaries' av Rachel Klein

Bokbloggen rör sig vidare i vampyrens tecken och vampyrlitteraturen. I ett tidigare inlägg skrev jag om en gotisk föregångare i genren, nämligen Sheridan Le Fanus kortnovell Carmilla (1872). Bram Stokers Dracula (1897) tog starkt intryck av Carmilla. I detta inlägg kommer jag att rekommendera en modern tolkning av kortnovellen. För läsaren är det helt klart att Rachel Kleins tonårsroman The Moth Diaries (2002) i hög grad bygger på Le Fanus bok. Klein gör det dessutom mycket bra vilket jag hoppas blir tydligt i min recension av hennes bok. Säkert finns här nu många läsare av bloggen som redan sett en filmatisering av The Moth Diaries (2011) med Sarah Gadon och Sarah Bolger i huvudrollerna (tyvärr bara 38 i Metascore/critics reviews). I detta fall såg jag filmen innan jag läste boken. Båda har sin lilla charm.

Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:

My journal is being ruined by lies. I should go back and cross out everything I wrote about Ernessa last friday.

Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16)  som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:

I have always been intrigued by the journals that girls keep. They are like dollhouses. Once you look inside of them, the rest of the world seems very far away, even unbelievable.

Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.

Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?

Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.

Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.

Recension : 'Carmilla' av Sheridan Le Fanu

I detta inlägg recenserar jag en klassiker från 1872 som inspirerat och fortsätter att inspirera inom genren skräck. Nämligen kortnovellen Carmilla av irländaren Sheridan Le Fanu (1814-1873). Jag kommer att rekommendera en svensk översättning (Typ Förlag) och förstås det engelska originalet. Men denna gång blir det i form av en ljudbok, nämligen Tracy Childs inläsning av texten! Det är väl ytterst lämpligt att höra en kvinnlig röst läsa in Carmilla och nog tycker jag inläsningen är enigmatisk och ger liv åt handlingen. Ljudboken går att hitta på audible och på Spotify. Den svenska texten återfinns som e-bok via bokus eller itunes. Se till att hitta rätt e-bok då det finns många utgåvor.

Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.

Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla  är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.

Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt. 


Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura.  Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.


Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.



Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor. 



 

Kommande recensioner juli/augusti

Under juli/augusti månad kommer en recension av Patricia Highsmiths roman The Price of Salt publiceras här på bloggen. Jag kommer att recensera den engelska utgåvan. Håll även utkik efter en liten kommentar till filmen Carol i samband med detta.

Recension: Århundradets kärlekskrig

Denna roman är en skönlitterär debut av författaren, Ebba Witt-Brattström. Tidigare har Witt-Brattström (tillika professorn i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet), främst producerat facklitteratur, men också en del självbiografiskt. Jag åsyftar främst hennes beskrivningar av svensk feminism under 1970-talet (Grupp 8) och som bland annat resulterat i böckerna: Å alla kära systrar! (Norstedts 2010); samt Stå i bredd : 70-talets kvinnor, män och litteratur (Norstedts 2014).

Av Witt-Brattström har jag tidigare bara läst Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse (Norstedts 1997) och Dekadensens kön vilken handlar om kulturparet Laura Marholm och Ola Hansson. Ediths jag bygger på Witt-Brattströms avhandling om finlandssvenska poeten Edith Södergran och kanske finns det anledning att återkomma till dessa två titlar framöver. Jag har främst varit intresserad av den litteraturvetenskapliga sidan hos Witt-Brattström så det är intressant att det nu år 2016 kommer en debutroman.

Boktiteln Århundradets kärlekskrig anspelar förstås på Märta Tikkanens roman Århundradets kärlekssaga, en modern klassiker som jag tyvärr inte har läst, men kanske borde med tanke på hur viktig den tycks varit för denna roman. Däremot hade jag associationer till både Strindbergs Giftas och Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Men det var innan jag slog upp bokpärmarna. Berättelsens huvudpersoner i Århundradets kärlekskrig är namnlösa och kallas genomgående för "hon" och "han". De har varit gifta länge, nästan ett helt liv har de levat tillsammans. Förmodligen tillhörande den generation som inte skiljer sig. Att låta karaktärerna stå namnlösa i berättelsen är förstås ett effektivt sätt att skapa stämning. Stilgreppet fungerar trots allt i denna roman. "Han" verkar gå runt med en ständig undantryckt ilska, den passiv-aggressiva typen. Den närmsta omgivningen, dvs "hon" får gå på tå. Ibland krävs inte mycket för att reta upp kulturmannen i berättelsen. Gillar han ens kvinnor än annat som ett bihang till mannen att få en avkomma ihop med? "Han" har gift sig med "hon" och har gjort allting rätt enligt "hans" generations regelbok.

Förutom att huvudtemat är relationsdrama, äktenskap så finns det ytterligare små teman genom berättelsen, exempelvis bildning och klass. Ur ett sociologiskt perspektiv är det lätt att placera protagonisterna i det övre samhällsklassen. Det läser man lätt av genom bildningen som framträder likt ett underordnat tema i grälen. Frågorna de brottas med är dock allmängiltiga och oberoende av klass och bildning.

Ordhatet haglar mellan protagonisterna. Det är förstås en jättejobbig läsupplevelse och då syftar jag förstås på själva berättelsen som förmedlas. Den är stark och kräver läsarens uppmärksamhet. Punktromanen som skrivsätt passar bra för läsaren då det blir mycket över till egen reflektion och man fastnar inte mellan raderna. Språket är dessutom underbart! Sköna, korta meningar som ger mig hopp om att modern litteratur inte alls är stendöd! Som helhet med tema och litterär stil inbegripen är detta en mycket bra roman för att vara en skönlitterär debut idag. Välskriven och med ett engagerande tema. Jag ser därför med stor tillförsikt fram mot nästa roman av Witt-Brattström.