Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Virginia Kent Catherwood - Verklighetens Carol Aird

I ett tidigare inlägg skrev jag en recension om Patricia Highsmiths roman The Price of Salt (1952) som långt senare utgavs med titeln Carol (1990). I blogginlägget uppmärksammade jag även den historiska bakgrunden kring romanen och de faktiska omständigheter som gömmer sig i manuskriptet. I detta inlägg tänkte jag skriva om Carol Aird, en av protagonisterna i romanen. Bakom den fiktiva karaktären döljer sig nämligen en kvinna som Patricia Highsmith (1921-1995) hade en kortvarig relation med under 1946-1947.

Highsmith träffade 1946 den amerikanska miljonärskan Virginia Kent Catherwood (1915-1966) på en fest i New York. Catherwood var frånskild sedan två år tillbaka och hade förlorat vårdnaden om sin dotter. Det finns inget som tyder på att de efter relationens avslut hade någon kontakt alls. Däremot kom Patricia Highsmith att aktivt använda henne i sitt skrivande. 1946-1947 var det fortfarande ett par år kvar till succédebuten Strangers on a train (1950).

Handlingens huvudperson, Carol Aird är en 30+ kvinna ur överklassen som ligger i skilsmässa och en vårdnadstvist är under uppsegling. Carol vill gärna ha vårdnaden om dottern och har en advokat som sköter de kommande förhandlingarna mot maken Harge. Carol möter av en slump det yngre butiksbiträdet Therese Belivet, 19, och de inleder en relation. Första mötet äger rum på Frankenburgs varuhus där Therese är anställd. Handlingen är förlagd till sent 1940-tal. Det är Therese Belivet som är Patricia Highsmiths alter ego i berättelsen. Romanen utkom 1952 under pseudonymen Claire Morgan och var Highsmiths andra bok. Den betraktas som banbrytande på grund av det öppna slutet och fick ett positivt mottagande då den bröt med 1950-talets krav på hur lesbiska framställs i litteraturen.

Highsmith arbetade också i unga år som butiksbiträde vid Bloomingdale's för att kunna finansiera sin psykoanalys. Hon gick också i analys 1948. Målsättningen med psykoanalysen var att bli heterosexuell. Highsmith ville väldigt gärna bli straight och försökte också bota sig själv genom att ha relationer med män. Dock utan att lyckas. I Highsmiths dagböcker från den aktuella tidsperioden går att läsa att hon hoppas att psykoanalysen skulle kunna göra henne redo för äktenskap.

Kate Hart har skrivit om synen på homosexuella i efterkrigstidens USA och den period som brukar kallas för det kalla krigets år. I artikeln "The inner Life of Patricia Highsmith" publicerad 2011.08.15 i nättidningen This Recording berättar Hart om sina efterforskningar. Hon besökte nationalbiblioteket i Bern, Schweiz där Patricia Highsmiths litterära kvarlåtenskap (brev, dagböcker, anteckningar m.m) förvaras. Hart noterar hur stereotypa föreställningar om homosexuella förekommer både i fiktionen och privata anteckningsböcker hos Highsmith. Hon påpekar även hur Highsmith hela livet hade starka skuldkänslor kring sin homosexualitet. 1950-talet innebar dubbelliv vilket Highsmith var väl medveten om och det kunde också plåga henne. I sina dagböcker klagade Highsmith över sin dubbelmoral och på känslor av overklighet.

Ett av de mer säregna dragen i Patricia Highsmiths författarskap är hennes sätt att använda sin egen biografi i sitt skrivande. Highsmith tycks nästan ha varit besatt av sig själv i den meningen och analyserade gärna sina relationer och stalkade sina flickvänner. De slutade många gånger som karaktärer eller mordoffer i hennes böcker. Under hela livet skrev hon även dagbok och älskade att sammanställa listor. Joan Schenkar nämner i biografin att manuskriptet till Strangers on a train (ej den tryckta bokversionen) var tillägnad "all the Virginias", eftersom många av hennes partners burit detta förnamn. I pocketversionen var hon mer öppenhjärtlig och tillägnade boken "all the virginians." Highsmiths inspirationskälla till novellen var den tidigare relationen med Virginia Catherwood som kom från en av de finaste familjerna i Philadelphia. Hon var dotter till radiomagnaten och uppfinnaren Arthur Atwater Kent (1873-1949) som även var en framgångsrik affärsman med 93 patent på olika motorrelaterade produkter. I Philadelphia finns ett stadsmuseum uppkallat efter honom. Virginia fick utbildning och studerade skulptur i Paris. Hon gifte sig 1935 med bankiren Cummins Catherwood och fick en dotter med honom. De bodde på en lantegendom i Bryn Mawr, Pennsylvania. Paret skilde sig i Idaho 1941. Vi har bara Highsmiths beskrivningar av relationen och den är blandad med fiktiva inslag. Det finns inga uppfattningar om vad. Virginia, eller Ginnie, tyckte om relationen med Highsmith. Inget tyder på fortsatt kontakt efter uppbrottet 1947.

Tyvärr blev det ingen rast eller ro för Virginia Catherwood. Den 27 november 1959 skrev tidningen The Age om hur den georgiske prinsen och amerikanske medborgaren David Mdiviani lämnat in en stämningsansökan mot den rika arvtagerskan. David Mdiviani var en känd playboy och f d rysk prins med rötter i Georgien. Han var gift med Virginia Sinclair (1915-1979) men i stämningsansökan mot Virginia Catherwood anklagade han den sistnämnda för att ha tagit frun i från honom. Mycket riktigt framgår det i The Age att Mdiviani stämmer Catherwood på en miljon dollar. Idag är det lätt att skratta åt prinsens skadeståndskrav, men 1950-talet var ingen dans på rosor om man råkade vara gay. Virginia Catherwood blev utsatt för ett klassiskt försök till utpressning och mot sig hade hon en man som öppet anklagade henne för att ha en relation med hans fru. Mr Diviani återtog så småningom sin stämningsansökan och Catherwood själv svarade att hon inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Denna artikel från 1959 är det sista vi hör i det offentliga om Catherwood.

Den som närmare vill bekanta sig med Patricia Highsmiths liv och skrivande bör genast sätta sig att läsa Joan Schenkars biografi The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith (2009). Det tog Schenkar 8 år att skriva biografin och det går även att söka hennes namn på Youtube där hon föreläser om boken och Highsmith. Den är okonventionell och ickekronologisk. Trots detta fångar Schenkar ändå en hel del av vem Highsmith var. Vid något tillfälle säger Schenkar att Highsmith är en av de mest freudianska författarna i den amerikanska litteraturen. Jag instämmer i detta. Det finns flertalet freudianska bilder eller associationer i The Price of Salt. Ytterligare ett mycket realistisk porträtt av Highsmith har publicerats av en av hennes föredetta. Författaren Marijane Meaker hade en relation med Highsmith under 1950-talet och är en av dem som kan bekräfta Highsmiths xenofobiska och misantropiska föreställningar. Meaker (pseudonym Vin Packer) har också talat om detta i samband med intervjuer. Titeln på Meakers självbiografi är Highsmith: A romance of the 1950s. För den som söker en biografi med ett mer traditionellt upplägg rekommenderas journalisten Andrew Wilsons biografi Beautiful Shadow: A life of Patricia Highsmith (2010).

 

Källor:

Hart, K. (2011) "The inner life of Patricia Highsmith". This Recording.

Schenkar, J. (2009). The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith. New York: St. Martin's Press.

Talbot, M. (2015) Forbidden love : The passions behind Patricia Highsmith’s “The Price of Salt.” The New Yorker.

Recension : Joyce Carol Oates - Samtal med Stig Björkman (2003)

Denna bok är speciell på många sätt. Den är att betrakta som ett fantastiskt resultat av ett stort intervjuprojekt. Det är filmaren och författaren Stig Björkman som närmat sig den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. I förordet kan man läsa om arbetssättet och hur kontakten mellan Björkman och Oates utvecklades. Man märker ett genuint intresse för Oates författarskap. Björkman besöker hennes gamla lärosäte vid Syracuse University (New York) där han får hjälp av bibliotekarien att söka i samlingarna/arkivet kring Oates.

Den första delen i boken heter "Samtal med Joyce Carol Oates" och den andra delen "En samlerska av hjärtan". Samtalen rör sig kring intervjufrågor om familjebakgrunden, skrivandet i allmänhet till mer enkla, hur ser en vanlig dag ut för dig? Jag tyckte den inledande delen i boken var mycket intressant när Joyces berättar om sin familjs ursprung. Hon bjuder också generöst på sig själv och det är kul när kommer in på detaljer av kring hur hon faktiskt arbetar som författare. Hon skriver t ex sina manuskript för hand innan hon börjar ordbehandla dem på dator. Den andra delen har en mer litteraturvetenskaplig inriktning där Björkman presenterar Oates författarskap genom ett urval av romaner. Oates har ju skrivit ofantligt mycket och många gånger har hon nämnts i samband med Nobepriset i litteratur. Jag kan inte tänka mig en mer värdig vinnare av priset.

 



Trots att intervjufrågorna har översatts och transkriberats (från ljudband) direkt i anslutning till Oates svar kan jag inte låta bli att betrakta boken som en biografi. Stig Björkman ställer dessutom de rätta frågorna på ett bra sätt som många gånger möjliggör ett öppet svar där intervjuobjektet fritt tillåts att associera. Det är ett snillrikt upplägg och det märks att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan dem. Ibland blir det personligt och Oates ställer även frågor till Björkman. Denna grundförutsättning gör att det blir trevligt för läsaren att gå vidare. Många gånger märker jag hur jag går fram och tillbaka i texten just därför det är såpass spännande. Jag söker nya infallsvinklar och bli sugen på mer fakta. Det förekommer också flera intressanta bilder ur Oates arkiv och flera av dem har jag inte sett tidigare. Oates har jag alltid uppfattat som en mycket närvarande och samhällskritisk författare. Det förekommer flera intressanta jämförelser mellan det svenska och det amerikanska samhället. Jag har suttit och läst flera timmar i sträck och funderat över Joyces böcker och hennes liv. Boken passar utmärkt för alla som vill bekanta sig med hennes författarskap.