August Strindbergs samlade verk (Nationalupplagan) och brev är nu tillgängliga för allmänheten

Intressant är att samtliga verk skrivna av August Strindberg (Nationalupplagan) numera ligger ute på nätet, digitaliserade av Litteraturbanken, via deras hemsida. Jag har flera gånger på bloggen tipsat läsaren om just Litteraturbankens bokskatter. Dessutom gratis! Dessa är till stor glädje för den som vill ha tillgång till klassikerna. Förutom Strindbergs alla verk finns även hans brev numera digitaliserade. Nationalupplagan har arbetat utifrån textkritiska perspektiv när man har gått igenom manuskripten och bygger på nytt forskningsarbete, meddelar Litteraturbanken själva i sin inledande beskrivning till båda utgåvorna.

Nationalupplagan avser Strindbergs "skådespel, romaner, noveller, dikter, essäer, uppsatser och tidningsartiklar". Du finner dem här. Om du istället är intresserad av hans brev skrivna mellan 1858-1912 så återfinner du breven här.

Vad kan jag själv rekommendera ur samlingarna? Jag väljer Ockulta dagboken, vars originalmanuskript (faksimil) har digitaliserats. Spännande! Den visar Strindbergs anteckningar från Paris (1896-1908) när han hade sin stora skaparkris i samband med skilsmässan från Harriet Bosse.

Källor

Litteraturbanken.se

Stockholms Universitet rapporterar om nyutgivningen här.

Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Nicolai Sinai (2017). En ny fackbok om Koranen som text i ett religionsvetenskapligt sammanhang

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat litteratur av flera kända tyska islamologer. Idag har turen kommit till Nicolai Sinai och hans bok "Der Koran - Eine Einführung", från 2017 och utgiven av förlaget Reclam. Tyvärr är boken av någon outgrundlig anledning och i likhet med annan internationell facklitteratur om Koranens ursprung, inte översatt till svenska. Här i Sverige får vi fortfarande nöja oss med med de gamla Uppsalateologernas något utdaterade Koranforskning från det tidiga 1900-talet eller icke-disputerade Karens Armstrongs "islamforskning". Det tycker jag är trist.

Dessutom borde det ligga i allmänhetens intresse att få veta mera om andra kulturer och religioner genom kunskapens väg avdramatisera religion med hjälp av vetenskapliga fakta kring textens historia och tillkomst. Denna bok är alltså en inledning och tar upp en del av de frågor som jag tagit upp i andra böcker jag recenserat här, bland annat Hartmut Bobzins böcker om islam och Koranen. Därför finns likheter mellan författarna, men skillnaderna i mina litteratururval består egentligen av vilka områden de väljer att belysa.

 Koranen - Ett stycke arabisk poesi från senantiken


I detta inlägg tänkte jag anknyta till min tidigare bloggpost om Theodor Nöldekes schema över surornas tillkomst. Förhoppningsvis kan min läsare följa med i forskningsutvecklingen sedan Nöldeke. Sinai har nämligen lagt upp ett schema kring hur man idag tror att surorna kommit till. I likhet med de bibliska texterna har forskningen kunnat lägga fram att Korantexten efter Uthman inte är någon fullständig text. Att korantexten innehåller tillägg av verser och inklusioner av ord som lagts till vid senare tillfällen. Ord som inte hör ihop med ursprungstexten.

Jag rekommenderar även min intresserade läsare att ta del av min recension av Hartmut Bobzins bok Der Koran - Eine Einführung, från 2015 (9:e upplagan). Ja, jag vet att de har samma titelsättning! Bobzin var dock först med sin utgivning och Sinais förlag borde haft bättre fantasi vad gäller rubriksättningen!

Ytterligare en tysk islamolog som jag hoppas få presentera här på bloggen framöver är Angelika Neuwirths forskning. Det får bli av vid ett annat tillfälle.

Ett av de äldsta Koranmanuskripten

Jag avslutar recensionen med ett litet fristående tillägg som handlar om koranmanuskriptet från Uzbekistan. Ett av de äldsta Koranmanuskripten som ännu existerar återfinns idag i Tashkent, nuvarande Uzbekistan. Den tros ha kommit dit i samband med Tamerlanes erövringar i nuvarande Irak under 1300-talet. Från den irakiska staden Kufa ska just denna Koran blivit förd av Tamerlane till det gyllene Samarkand som då var huvudstad i hans rike. Enligt en annan tradition ska denna Koran först ha blivit förd till irakiska Kufa av kalifen Ali.

Det var dock kalifen Uthman som lät sammanställa fem Koraner 19 år efter Muhammeds död; vilka senare spreds över den muslimska världen. Tyvärr innebar Uthmans sammanställning av en ultimat version att en massa manuskript förstördes.

Just denna Koran ska enligt traditionen innehålla några stänk som sägs komma från Uthmans eget blod eftersom han blev mördad medans han satt och läste i den. En tredjedel finns idag kvar av manuskriptet. Skrivstilen är Hejazi, en stil som liknar den kufiska; men anses vara äldre än den kufiska skriften.

År 1868 erövrade tsarryssland Samarkand och förde Koranmanuskriptet till St Petersburg där den förvarades i det kejserliga biblioteket. Det var Lenin som tillsist beslutade att ge tillbaka Koranen till uzbekerna som en välvillig politisk gest. Numera är manuskriptet sedan 1924 tillbaka i Tashkent och förvaras säkert vilandes innesluten i ett glasskåp i ett av stadens bibliotek.

Någon gång hoppas även jag precis som den brittiske poeten James E. Flecker kunna göra den gyllene resan till Samarkand. Även om bara i fantasin!

Källor

"Tashkent's hidden Islamic relic", av Ian MacWilliam. Jan. 2006. BBC News, in Tashkent.

wikipedia.org (bild ovan)

"Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand" av James Elroy Flecker

James Elroy Flecker (5 November 1884 – 3 Januari 1915) var en brittisk poet och författare. Han föddes i London där han växte upp i ett prästhem och han kom senare som ung student till Oxfords kända Trinity College. Vid Oxford tog han stort intryck av den asketiska poesirörelsen och detta faktum kom att påverka hans eget skrivande. Hans utbildning var gedigen eftersom han även läste vid Cambridge. Han arbetade senare utomlands och var under en period stationerad i Aten där han även träffade sin blivande hustru Helle Skiadaressi. De gifte sig 1911. De fick ett kort äktenskap tillsammans eftersom Flecker insjuknade i tbc och avled 1915 på ett sanatorium i Davos, Schweiz. Hans plötsliga död har beskrivits som ett svårt nederlag för den brittiska poesin under hans samtid. Flecker tycktes ha mycket kvar att ge till litteraturvärlden, men ödet ville annorlunda. Flecker blev 30 år gammal. Fleckers starka intresse för språk var troligen av största betydelse för hans kreativa skaparkrafter och förmåga att ta sig an orientens kultur och historia. En av de mest kända stroferna ur Hassan från Bagdad återger jag här i sitt engelska original:

"We are the Pilgrims, master; we shall go
Always a little further; it may be
Beyond that last blue mountain barred with snow
Across that angry or that glimmering sea."

Vem kan tacka nej till denna inbjudan till äventyr?

Om den gyllene resan till Samarkand

Hassan: The Story of Hassan of Baghdad and How he Came to Make the Golden Journey to Samarkand översattes till svenska 1924 med titeln:  "Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand". Själva berättelsen är ett versdrama och jag vill understryka att jag läst verket på engelska och inte den svenska 20-tals-översättningen. Den är också posthumt utgiven.

Övriga titlar av Fleckers poesi

Jag har främst fokuserat mig på Fleckers diktning och vet mycket litet om övriga verk. Han skrev även noveller och dramatik. För den som vill fördjupa sig i hans poesi kan även följande titlar vara av nytta:

The Bridge of Fire (1907)
Thirty-Six Poems (1910)
Forty-Two Poems (1911)
The Golden Journey to Samarkand (1913)
The Old Ships (1915)
Collected Poems (1916)



Jag tänkte i sammanhanget lägga in ett mycket gammalt lektörs-omdöme från Biblioteksbladet om James E. Fleckers diktsamling. Ibland ger mig dessa tillbakablickar på äldre recensioner ett helt nytt perspektiv på både dåtid och nutid. Hur man uppfattade titeln då som nyutgiven och hur man kan se på den idag. För mig känns det inte som om den undertecknade H. sg.  ens har läst samlingen! Han hänvisar istället till att samlingen har fått ett positivt mottagande; men beklagar sig över att läsaren genom boken får lära känna okända sidor av Orienten: "Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lära känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga." Själv beklagar jag G. Sg.s minimalistiska och begränsade omdöme.

Lektörsomdömet i Biblioteksbladet, Nionde årgången 1924

Flecker, James Elroy. Hassan. Berättelsen om Hassan från Bagdad och
hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand. Ett skådespel i fem
akter. Övs. fr. eng. av Wilhelm. Nst. 1923. 174 s. Hcee. 5:—, inb. 6:50.

En i poetiskt avseende förtjänstfull behandling av ett gammalt orientaliskt ämne ur Tusen och en natts sagokrets. Vi möta i skådespelet den blandning av romantik och brutalitet, kärlek och grymhet, vekhet och fatalism, som de flesta européer förbinda med det något svävande begreppet »Österland». Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lara känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga. — Översättaren har väl tillvaratagit det poetiska hos originalet, och prosan verkar ledig. H. Sg.

Källor

projekt runeberg
wikipedia.org

Goethe och bilden av islam i diktsamlingen West-östlicher Divan (1819)

Goethe lever, 2019!

Med ovanstående glada hälsning vill jag inleda detta inlägg som ägnas åt en fördjupning i Goethes författarskap; samt hans litterärt och samtidsmässigt radikala diktsamling West-östlicher Divan. Den utgavs 1819, men en utökad version av samlingen trycktes 1827. Jag ska strax förklara det radikala inslaget, som här får lyda enligt min egen definition. I detta inlägg får du möta "hemma-orientalisten" och islamkännaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). En för svenska läsare kanske annorlunda sida hos en av Tysklands mest berömda och genom tiderna mest älskade författare. Varje tid och varje generation har sedan hans död haft sin tolkning och uppfattning om författaren. Goethe blev stor inte enbart på grund av sin litterära produktivitet som haft betydande inverkan på tyska språket. Vid sidan av reformatorn Martin Luther är Goethe den tysk som lyckats påverka språkets utveckling allra mest. Han är motsvarigheten till William Shakespeares betydelse för det engelska språkets utveckling.

West-östlicher Divan visar inte enbart på Goethes storhet som författare och diktare, men även som humanist. Han var nämligen något före sin tid i synen på västerländskt och österländskt. I en tid främjad av stark misstro men även exotism och fascination gentemot det fjärran östern representerar Goethe en frisk fläkt av öppenhet. Jag kommer även att återkomma till den etnologiska pluraliteten i det dualistiska perspektivet på Goethes diktning. Redan i titeln möter oss detta dubbla perspektiv. Goethe lät även publicera egna tillägg eller noter till dikterna som förklarar olika religiösa företeelser, händelser och historiska personligheter. Detta är ett relativt okänt tilltag i bokutgåvor från denna tidsepok.

Ovan: Första utgåvan av samlingen, 1819.



Några frågor är alltid nödvändiga att ställa sig när man skriver om en diktare och hans efterlämnade verk. Det är rimligt att fråga sig hur Goethe kom i kontakt med islam och den persiska poesin. Hur gick det egentligen till och hur såg omständigheterna ut för ett sådant möte i en tid när Öst och Väst var parallella världar och med en begränsad litteratur tillgänglig. West-östlicher divan är ett verk som tillkom när Goethe var i sjuttioårsåldern. Han var även nybliven änkeman. Det är frågor som hör till det privata planet och som kan beläggas eller avfärdas genom t ex den biografiska litteraturforskningen. Ytterligare en fråga som jag funderat över är den socio-politiska omständigheten. Går det att fråga sig och eftersöka varför Goethe blev så intresserad av islam på äldre dagar? Vad ville han kommunicera till oss med sin diktsamling? Socio-politiska omständigheter tar hänsyn till yttre faktorer som exempelvis diktarens egen samtid.


Under hela sitt liv hade Goethe ett problematiskt -eller ambivalent förhållande till religion. Detta har klargjorts av ett flertal forskare. Han drog sig inte för att öppet kritisera kristendomen. I staden Weimar idag återfinns ett monument som uppmärksammar relationen Hafez-Goethe.

Goethe författade i sjuttioårsåldern även en samling sonetter och där återfinns dikten Christgeschenk, 'Kristusgåva' där julen är huvudtemat.

Källor

Goethe, Johann Wolfgang von. 2014. West-östlicher Divan. [Simbach am Inn]: Miniaturbuchverl. Leipzig.

Hodkinson, James, and Jeffrey Morrison. 2013. Encounters with Islam in German Literature and Culture. Cambridge: Cambridge University Press.

May, Yomb. 2013. ”Goethe, Islam and the Orient: The Impetus for and Made of Intercultural Encounter in the West-östlicher Divan” publicerad i Encounters with Islam in German Literature.

Yarshater, Ehsan. 1996. Encyclopædia Iranica. http://www.iranicaonline.org/.

wikipedia.org [bildkällor]

Ett välbevarat manuskript av Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) publicerade sina romaner anonymt och tidigt hade hon en trogen skara av läsare. Bland hennes starkaste supportrar fanns hennes närmaste släktingar och hon hade starkt stöd av sin far, syster och broder i skrivandet. Hennes bror hjälpte dessutom till med att betala tryckkostnaderna för flera romaner som sedan såldes för 15 skilling styck. Själv hann Jane Austen aldrig åtnjuta någon vida berömmelse och hon dog 41 år gammal.

Nedan finns ett inslag via youtube.com där British Library presenterar ett av de många bevarade manuskripten av Jane Austen. Austen är en författare som man mer eller mindre har alla manuskript bevarade av. Därtill finns olika sparade anteckningar och tidiga ungdomsförsök. Lyssna till hur man hanterar samlingarna och hur just denna visning kommenteras. Jane Austen levde i en tid då papper dyrbart. Hennes utläggningar "drafts" består av pyttesmå anteckningsböcker där hon gjort sitt yttersta för att inte slösa med papper. Hennes kommentarer får knappt plats på den lilla skrivytan. Precis som presentatören uttrycker det får man intrycket att Jane nog redan visste vad hon skulle skriva innan det kom ut på papper. Det är nämligen mycket få ändringar i fråga om språk och grammatik.

Källor

youtube.com

Michał Waszyński "Dybuk" (1937)

FILM OCH LITTERATUR är inte samma sak, men filmen som verktyg kan skapa fantastiska tolkningar av stor, liten och medioker litteratur. Den har ett eget språk. I detta inlägg uppmärksammar jag den polske regissören Michal Waszynskis film Dybuk, från förkrigsåret 1937. Det är två år kvar innan helvetet ska bryta loss i Europa och Andra världskriget blir ett faktum. Snart kommer Polen att invaderas av Hitlertyskland och hela landet blir en slavkoloni där vanliga polacker arresteras direkt på gatan och kastas i koncentrationsläger. Samma omänskliga förhållanden kommer också att drabba Polens stora judiska befolkning som systematiskt kommer att utrotas i förintelselägrens gaskammare och genom slavarbete. Sedan flera hundra tillbaks finns också i Europa den östeuropeiska ashkenazikulturen med sitt eget språk, jiddisch och religiösa inriktningar. Stora grupper lever tillsammans ute på landsbygden, eller inne i storstäderna som antigen assimilerade eller troende, eller en blandning av allting. Det finns tidningar på jiddisch. Allt detta kommer successivt raderas genom hela 30-talet fram tills krigsslutet 1945.

Offer för nationalsocialismen är också dess politiska opponenter och andra kategorier av grupper som inte anses rasrena. Kristna polacker ansågs inte heller rasrena, men deras nya herrar ställer dem ändå något högre i rashierakin. Polska barn med ariska attribut stjäls från sina föräldrar för att skickas till ariska familjer i Tyskland. Längst ner på skalan finns judar och romer. Antisemitismen eskalerar under förkrigsåren och det finns sedan ingen återvändo. Den har normaliserats under årtionden och även före nationalsocialismen. Därför reagerar inte folk när det blir normalt att arrestera människor på grund av deras utseende, kultur och religion. De reagerade inte heller på diskrimineringen och förintelsen kommer att bli en öppen hemlighet i Tyskland genom hela regimen.

Dybuk

Regissören Michał Waszyński, född som Mosze Waks (1904-1965) i nuvarande Ukraina lyckades rädda sig från Förintelsen. Hans film Dybuk utspelar sig i Polen och i en judisk shtetl. Två unga män som är bästa vänner sedan barndomen lovar en dag bort sina ofödda barn till vararandra. Men en mystisk vandringsman dyker plötsligt upp och varnar dem för detta tilltag. Det är inte tillåtet att slå vad om sina ofödda barns liv. De ignorerar främslingens varning. Efter en tid dör en av vännerna och den kvarvarandes hustru dör i barnsäng. Barnen från deras äktenskap växer upp i olika städer. De vet heller inte om att deras fäder en gång lovat bort dem åt varandra. Men mystiska krafter är i verkan och deras öden dras oundvikligt till varandra. Den unga kvinnan, Leah är redan bortlovad åt en annan man. Sonen till den andra vännen, vid namn Channon praktiserar mystiken och försöker genom den vinna sin rättmätiga brud.


En tysk utgåva Der Dybuk dramatische Legende in vier Akten finns tillgänglig via den spännande sajten archive.org. Där kan man läsa den i sin helhet och glöm inte att skaffa ett digitalt lånekort om du ändå besöker sajten. Där finns tusentals titlar att läsa GRATIS!

Övriga källor

Imdb.com

wikipedia.org (olika inlägg)

Om Viktor Rydbergs roman Singoalla (1857) - några reflexioner

Hej kära Läsare, jag har tidigare skrivit om Viktor Rydberg här och nu har turen kommit till hans kända roman Singoalla som publicerades för första gången i göteborgskalendern Aurora (1857) med undertiteln "Romantisk sagodikt". Kalendertidningen Aurora utgavs 1855-1856; 1858,1861. Några år senare, 1865 kom den första bokupplagan och då i omarbetad form.



Handlingens huvudtema gestaltar kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den romska flickan Singoalla. Handlingen är förlagd till det medeltida 1300-talet där riddarsonen Erland som av en slump får skåda Singoalla när hennes familj tillfälligt slagit upp sitt läger nära slottet.  Deras första möte sker hastigt intill en bäck som flyter fram nära slottet. Mötet blir knappt eftersom Singoallas familj ska bege sig bort redan samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och ett år senare återvänder hon till trakten med sin familj och har då tillåtelse att slå upp sitt läger i skogen nära slottet. Erland förälskar sig i henne och hon i honom.

Såhär beskrivs hon, enligt mångas uppfattning i något av överjordiska och eteriska drag. Intressant nog väljer Rydberg att använda ordet "natursymboliskt":

Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt...[...]

Intressanta tidsskrifter om böcker och reviews

Det är inte bara #val2018 som man kan bevaka idag. Jag tipsar nu om ett antal intressanta kulturtidningar och siter som fokuserar på reviews som man kan välja att följa framöver. Först tänkte jag lista några personliga favoriter som man kan lägga till i sin feeder, eller bokmärka:


The New York Review of Books - En klassiker värd att följa.

Literary Review - Londonbaserad kulturtidning.

Book Review - New York Times, igen.

Book Reviews - brittiska The Telegraph.

Book Reviews The Guardian - brittisk.

Recent Reviews of all Books - En tjänst via sajten Goodreads.com

Recension : "Ediths brev" av Hagar Olsson. En nytryckning från 2016

I denna recension återkommer jag till finlandssvenska poeten Edith Södergran (1892-1923) som redan uppmärksammats här på bloggen. År 2016 utgav nämligen förlaget Schildts & Söderströms (finskt) en nytryckning av Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Nu med den förkortade titeln "Ediths brev". Vännen och litteraturkritikern Hagar Olsson (1893-1978) gav ut brevsamlingen 1955 och sedan dess har det varit några strödda utgivningar av titeln.   En samling gavs ut under 1990-talet om jag inte minns helt fel; så det är välkommet med en färsk nytryckning.

Det är bra att Hagar Olssons eget förord till förstaupplagan, 1955 finns medtagen. Nytryckningen kommer även med ett inledande förord av Karolina Ramqvist, som jag tyckte var ganska så intetsägande, men troligen viktig för en yngre generation läsare som kanske inte är så insatta i Edith Södergrans liv och diktning. Baksidestexten pryds med orden "Girl crush på 1920-talet". Det är svårt att veta hur relationen mellan Olsson och Södergran såg ut, men vårt postmoderna sätt att tolka relationer ur ett hbqt-perspektiv kommer ändå med. Man ska även komma ihåg att det även handlar om en mycket tillrättalagd brevsamling. Olsson har själv varit den enrådande redaktören till vad som ska tas med i samlingen, vad som ska censureras eller läggas till rätta. Först kommer Ediths brev med datum och plats angivet och efter brevet en kommentar av Hagar. Dessutom var det endast en kort period och i slutet av Ediths liv som de kände varandra. Första brevet från Edith ankom Hagar i januari månad 1919.

För egen del hade jag stor nytta av samlingen då den verkligen beskriver hur Edith jobbade som författare. Här finns gott om nedslag i den dåtida litteraturdebatten, om poesins betydelse, olika litterära strömningar och om konflikter mellan olika författare. Mer jordnära saker som utlovade pengar som inte betalas ut från förlaget när hon som bäst behöver dem. Brevsamlingen beskriver många gånger en arbetsrelation snarare än en vänskapsrelation. Enda minus med denna utgåva är att det inte finns någon tydlig avgränsning mellan Ediths brev och den efterföljande kommentaren till brevet av Hagar Olsson. Många gånger som jag suttit och läst och helt plötsligt kommit på mig själv med att det var kommentarsdelen jag hamnat i istället för själva brevet.

Recension: "Hemlig historia" - Ett senantikt försök tillhistorieskrivning i översättning och kommentar av Sture Linnér (2000)

I detta inlägg återkommer jag till Sture Linnérs arbeten med de grekiska klassikerna.   Nu har turen kommit till den bysantinska senantiken (dvs 500-talet) och verket Hemlig historia. Översättningen ingår i Wahlström & Widstrands klassikerserie. Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat titlar ur deras klassikerserie och då skrivit om Ingemar Lagerströms översättningar av klassikerna. Sture Linnér har i jämförelse ett någorlunda annat sätt att skriva och tycks betona det litteraturvetenskapliga perspektivet. Detta förhållningssätt märks även i detta arbete. Hemlig historia, eller Anecdota som den ursprungliga grekiska titeln lyder, handlar om Östroms kejsare Justinanus I och hans hustru Theodora. Justianus I var född utanför Skopje i nuvarande Makedonien. Båda var ortodoxt kristna i en turbulent tid där Östrom eller Bysans skakades av både inre och yttre konflikter. Det fanns många med politiska intressen som hade behov av att ifrågasätta Justianus I:s styre. Idag upplever många i samhället att vi har allvarliga problem med "näthat" mot enskilda och offentliga personer. Problematiken bakom fenomenet är i historisk bemärkelse inget nytt. Såhär har man alltid hållit på, med den viktiga skillnaden att idag har vi sociala medier där rykten sprids på ett helt annat sätt än under antiken. Läser man i de gamla klassikerna så återfinns samma problematik med illvillig rykesspridning och vad som juridiskt klassas som förtal. De gamla historieskrivarna var duktiga på att sprida förtalskampanjer. Många gånger var deras verk politiskt motiverade med syfte att tillfoga skada på en annan persons rykte. Så även författaren till detta verk, den östromerske historieskrivaren Prokopios. Särskilt illa behandlad blev Justianus hustru Theodora. Det finns egentligen ingen historisk grund till Prokopios påståenden om Thedoras liv. Det går inte att verifiera hans påståenden i Hemlig historia som sanna. Skriften hade dessutom ett politiskt syfte men blev aldrig publicerad under kejsar Justinianus levnad. Theodora avled dessutom långt före sin make. Så vem var denne Prokopios? Han var troligen född i Caecarea i nuvarande Israel och dog troligen omkring 554 e v t. Prokopios var jurist och sekreterare åt general Belisarius och följde med honom på ett flertal fälttåg mot perserna, vandalerna och östgoterna. Han skrev sju böcker om dessa krig. Om han senare liv vet man mycket lite, men troligen hade han någon form av ämbetstitel.

Istället för att fokusera på maktkvinnan och politikern Theodora valde Prokopios att skriva om hennes liv som prostituerad. Han hade mycket svårt att förstå varför Justinianus, som kunde ha fått vilken fin aristokratisk flicka somhelst, valde att gifta sig med Theodora som enligt Prokopios en gång varit prostituerad. Att hon i själva verket var dotter till en syriansk präst tycks vara en omständighet Prokopios inte känner till. Trots att Prokopios var en ganska ljum kristen och är inte särskilt teologiskt motiverad i sina angrepp på kejsarparet väljer han ändå att särskilt fördöma Theodora som en djupt omoralisk kvinna. Prokopios gjorde sitt yttersta för att få en henne att framstå i dålig dager. I Hemlig historia kryddar han de historiska omständigheterna kring Theodoras liv med skandaler.

Kejsarinnan Theodora blev upphöjd till helgon inom den ortodoxa kyrkan. Hon var dotter till en syriansk prästman från Manbij. Andra antika källor berättar att hon kom från en familj av cirkusartister. I egenskap av kejsarinna såg hon bland annat till att införa dödsstraff för våldtäkt. Så vem vet vad hon fått vara med om i sitt eget liv?

Snabba bokfakta

Titel: Hemlig historia: Översättning från grekiskan med inledning och kommentarer av Sture Linnér

Författare: Prokopios

Översättare: Sture Linnér

År: 2000

Förlag:  Wahlström & Widstrand

Sidantal: 153

Författarporträtt: Umberto Eco författaren till romanen ”Rosens namn”(1980)

I detta inlägg tänkte jag presentera den italienske författaren Umberto Eco (1932-2016) lite närmare. Eco gjorde sig under sin levnad känd som litteraturvetare, historiker och romanförfattare. Han var professor i semiotik vid universitetet i Bologna och var även kunnig i medeltida handskrifter. Eco har också skrivit mycket facklitteratur, men jag kommer här endast att uppmärksamma hans romaner som även har blivit översatta till svenska. Fokus kommer särskilt att ligga på romanen Rosens namn (1980), som blev litet av hans mer offentliga genombrott. Utgivningen gjorde Eco känd för den stora massan. Boken utkom i svensk översättning 1983 och tre år senare kom den lika berömda filmatiseringen med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna. 1985 skrev Eco även ett litet komplement till boken PS till Rosens namn.

Varför gillar jag då Ecos roman Rosens namn? Jo, den ger en fin inledning till medeltiden och dess skolastiska filosofi. Den är en "idéhistorisk" roman inramad efter deckargenrens alla kännetecken. I handlingen finns en mordgåta i ett gammalt munkkloster. Omkring offret och mördaren spinner flertalet intriger som berör läsningen av förbjudna böcker. Klostret har också ett berömt bibliotek som är känt över hela den kristna världen. Men att få tillgång till samlingarna blir inte lätt för romanens protagonister berättarrösten Adso från Melk och "mästerdetektiven" fransiskanermunken William från Baskerville. I det valda efternamnet får vi oss genast en ledtråd till brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyles berömde detektiv. Tillsammans ankommer de till det berömda klostret och dras in i en mordgåta. Abboten som personligen ber William om hjälp att lösa de många oroligheter kring de olösta dödsfallen ger får ytterligare problem när representanter från den fruktade inkvistitionen anländer. En rad konflikter som berör samtidens teologiska stridigheter mellan kyrkan och avfälliga inriktningar är mycket tydliga i hela romanen. Vi får känna munkarnas egna tankar och motiveringar, men också faran i att ha tillhört avvikande läror.

Recension: "H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993)" av Sigrid Kahle

Idag har turen kommit till Sigrid Kahles monumentala minnesanteckning över fadern och orientalisten H.S Nyberg. Den fullständiga titeln lyder H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993) utgiven av Svenska Akademien.



Jag har tidigare nämnt titeln på bloggen i samband med bokinköp på Myrorna i Skärholmen. Drar mig till minnes att jag betalade 25kr för den; vilket är ett rimligt pris för såpass mycket text. Finns för övrigt i nytryck från 2011 för den som är intresserad. Jag har inte läst ut hela, utan bara valda stycken ur boken som för övrigt ingår i Svenska Akademiens minnesanteckningar.



H.S Nyberg (1889-1974) var professor i orientaliska språk vid Uppsala Universitet. och han satt sedan 1948 i Svenska Akademien på stol nummer 3. Han var även Kahles pappa vilket gör framställningen blir något partisk. Sigrid Kahle var gift med den västtyske diplomaten John H. Kahle (1920–2003). Han var i sin tur son till Paul E. Kahle som var professor vid Bonns universitet. Jag vill understryka att Sigrid Kahle inte skriver om sig själv i boken. Hon har författat en annan självbiografi om sitt liv som diplomathustru och jag får ta upp den vid ett annat tillfälle.



Mitt huvudsakliga intresse för boken har varit den svenska orientalismens historia under det tidiga 1900-talet och under de båda världskrigen. Kahle lyckas hyfsat med olika nedslag inte bara kring pappans liv då hon även fångar upp tidens politiska tendenser, den sociala samhällsutvecklingen, den internationella forskningen och diverse samarbeten. Detta har gjorts i relativt korta och koncentrerade kapitel.



H.S Nyberg var en mycket mångsidig forskare som reste mycket och hade med tiden ett bra internationellt forskningsrykte. Han utmärkte sig själv främst inom filologins område, språkforskningen och hans forskning inom de semitiska språken fick stor spridning även under hans levnad. Han talade 28 språk! Nybergs avhandling handlade om Ibn Al-Arabis text Tadbīrāt där han lyckats spåra gnostisk-hellenistiska influenser i texten. För att hålla igång brödfödan och familjeförsörjningen skrev han även recensioner i tidningen ”Le Monde Oriental”. Chefredaktör var K.V Zetterstéen också orientalist och professor vid Uppsala universitet. För övrigt så får läsaren göra sig bekant med flera betydande svenska - och internationellt erkända forskare inom orientaliska studier från denna tidsperiod. H.S Nybergs forskning har påverkat vår syn på judendomen, kristendomen, islam, manikeismen och zoroatrismen ur ett religionshistoriskt perspektiv. Särskilt betydelsefull har synen på dessa religioners heliga texter som Nyberg skärskådade och forskade kring blivit bestående. Särskilt betydelsefull har han varit för den persiska språkforskningen och han besökte Iran under 1950-talet. Många Uppsalateologer har genom årtiondena även bekantat sig med hans nybörjarbok i gammaltestamentlig hebreiska.



Det är spännande läsning vill jag lova, för den som vill fördjupa sig i vårt historiska kulturarv och fin de sicle. Sigrid Kahle (1929-2013) har ansträngt sig och utarbetat boken från sina minnesanteckningar. Biografin har ett traditionellt upplägg efter årtal. De tidiga barndomsåren 1889-1908 i prästhemmet. Hans liv som student i Uppsala 1908-1917, men det är först i det tredje kapitlet som Kahle kommer in på uppsalatidens stora forskningsområden, viktiga svenska personer inom teologi och filologi. Under denna tid gifter sig Nyberg och bildar familj. Personligen var han troende kristen och var medlem i Svenska kyrkan där han deltog i kyrkomötets överläggningar kring en ny psalmbok, bland annat.



Nyberg satt för övrigt som medlem i en rad olika föreningar och organisationer, däribland Svenska Akademien. Han var även ledamot av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934, Vitterhetsakademien 1935, Nathan Söderblom-sällskapet 1940, Vetenskapsakademien 1943, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab 1940, Egypt Academy of the Arabic Language 1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare flera utländska vetenskapliga sällskap. Han var ordförande i styrelsen för Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1954–1971. Han var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund 1938, i Royal Asiatic Society 1946.



Det märks i efterordet att Kahle varit ute i sista sekunden och påpekar att de personer som hade varit viktiga att intervjua sedan länge varit döda. Min sparsamma kritik berör Kahles beskrivningar av antisemitismen vid de svenska universiteten under 1930-talet. Här blir hennes historiska översikt något bristfällig och kan uppfattas som något tillrättalagd. Den som ytterligare önskar fördjupa sig i H.S Nybergs biografi och spännande liv kan söka vidare i Svenskt biografiskt Lexikon som förmedlar exakta årtal, boktitlar och övriga händelser.



Övriga källor

Svenskt biografiskt lexikon.

Recension: "Karin Boye - De fyra årstiderna" (2017). En ljudbok med samlade dikter

I detta inlägg recenserar jag en ljudbok. Jag gillar ljudböcker och poddar som kommer till stor användning när man är ute i skogen eller slumrar på tåget. Dessutom är diktläsning något underskattat idag och det ges inte ut så mycket ny lyrik i jämförelse med andra former av litteratur. Därför känns det nu bra att åter få ta itu med en svensk klassiker. Karin Boye (1900-1941) skrev både prosa och dikter. Hon är ganska så mångsidig av sig som författare och diktaren Boye är inte densamma som romanförfattaren. Det finns ständigt nya sidor att upptäcka! Personligen föredrar jag många gånger att läsa lyrik framför romaner. Bra lyrik skapar närvaro mellan texten och läsaren. Den får oss att börja reflektera på ett annat sätt. Dessutom bjuder lyriken många gånger till fler tolkningsmöjligheter än en skriven romantext. Jag tycker dessutom det är mycket roligare att analysera dikter än romaner.

Det är Grammofonbolaget som satt ihop denna antologi av inlästa dikter. Jag får börja med att berömma uppläsaren som jag tycker har ett balanserat förhållningssätt till texterna. Hon har även en jämn och bra rytm under inläsningarna utan att lägga till några egna överdrifter. Ljudboken har en inledning som tar upp några viktiga årtal kring Boyes liv. Det blir även några korta nedslag kring boktitlar, romaner och diktsamlingar. Jag hade gärna sett att inledningen kunde ha varit något längre även om jag inte har något särskilt att anmärka på angående vilka delar av Boyes författarliv man valt att lägga tyngd vid.

De utvalda dikterna kommer från samlingarna Moln, Gömda land, Härdarna och För trädets skull. Det hade varit intressant att redan i inledningen fått veta något om hur man motiverat sitt urval. Jag tycker ändå att urvalet är intressant eftersom man får uppleva andra dikter än de traditionellt kända ("Sköldmön", "Ja, visst gör det ont...") vilket är upplyftande. Boye är bra på att använda både naturmotiv och mytologi i sina dikter, men hon har också en egen stil som gör henne unik bland våra svenska 1900-talsförfattare.

Diktläsning kan upplevas på olika sätt och den vanligaste formen är förmodligen läsning för egen hand. Man glömmer idag lätt bort att lyriken i ett litteraturhistoriskt perspektiv, i sin ursprungliga form var till för att avlyssnas i offentliga sammanhang —  av en stor grupp. Vår tid är tyvärr såpass individualistisk att diktläsning för det mesta får ske på egen hand. Ta därför vara på poesifestivaler och andra sammanhang där lyriken kommuniceras direkt från människa till människa.

Självklart förs också lyriken och det skrivna ordet till en annan dimension när man hör den uppläst. Jag vill därför rekommendera mina bloggläsare att ta sig tid för den upplästa lyriken och införskaffa sig en ljudbok med dikter! Jag tycker det blir lämpligt att avsluta med en ny favorit efter att ha lyssnat på ljudboken:

"Vandraren" från samlingen Gömda land.

Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!

Ensam med dig, du örnögda,
vandrar jag långt, så långt ut,
frusna vägar, klirrande vägar
utan ett mål eller slut.

Alla heliga kärleksdagar
känner sin kväll och sin ensamhet.
Trogen väntar i kvällsljuset
du, som spejar och vet.

Allt jag möter lämnar jag åter.
Dis, du läker brinnande sår.
Klirrande vägar, klirrande vägar
glad med dig jag går.

Följ mig fram genom livsdagarna,
lär mig säga vid mörkrets dörr:
"Intet visste jag, litet vet jag --
mer dock än förr!"

Snabba ljudboksfakta

Titel: Karin Boye - De fyra årstiderna

Författare: Karin Boye

Förlag: Grammofonbolaget

År: 2017

Dikter: Trädet under jorden, Ja visst gör det ont, Källvattnet, I rörelse, Unga viljor viner, Moln, Gräsets sång, Gudarna, Små ting, Kunskap, Vandraren, Tillfrisknande, Via Media, Sköldmön, Nu vet jag, Bål, Svalorna, De dödsdömda, Ögonen är vårt öde, Vägen hem och Asar och alfer.

FILM! Svensk Filmindustris veckorevy 1933 visar Elin Wägner, Karin Boye, Prins Wilhelm, Einar Malm och Agnes von Krusenstjerna i julmarknaden!

Som jag har letat under åren efter just detta filmklipp från Svensk Filmindustris veckorevy, anno 1933! Klippet är dryga två minuter och visar några av 1900-talets mest kända författare delta i PUB:s årliga julmarknad. I klippet syns bl a Karin Boye, Elin Wägner och Agnes von Krusenstjerna. Mig veterligen är detta klipp det enda som visar rörliga bilder av dem. De besöker allså julmarknaden på PUB:s bokavdelning. Om ni känner till några fler får ni gärna kommentera detta inlägg.

Filmarkivet

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: "Bildhuggarens dotter" av Tove Jansson

I denna recension rekommenderar jag "Bildhuggarens dotter" av vår finlandssvenska storhet, Tove Jansson (1914-2001). De flesta av oss känner till Tove Jansson främst genom Mumintrollen, men hon var även konstnär och illustratör.

Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.

I "Bildhuggarens dotter" som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.

Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!

Litet meddelande till alla läsare om recensionsförfrågningar

Hej,

Det är jättekul att få email med förfrågningar om jag vill läsa och recensera era utgivna böcker här på min bokblogg. Tyvärr måste jag understryka jag inte har någon möjlighet att göra detta just nu, men vem vet vad framtiden bär med sig? 

Tack till Er alla som hittills hört av er och ett stort lycka till! ❤️

Lyssnartips: Walter Kaufmanns föreläsningar om Nietzsche, Kirkegaard och Sartre (1960)

Prof. Walter Kaufmann (1947-1980) undervisade i filosofi vid Princeton och skrev flera böcker och artiklar i ämnet. Open Culture har numera tillgång till hans inspelade föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Sören Kirkegaard, samt Jean Paul Sartre. Rekommenderas!



Länk

http://www.openculture.com/2011/04/walter_kaufmanns_lectures.html

Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.

Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.

Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

Övriga källor

DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

Hur såg Jane Austen ut i verkliga livet?

Vid Jane Austencentret i Bath har man under 2014 presenterat en vaxdocka av författaren. Enligt information från tidningen The Guardian är det "forensic artist" (hittar tyvärr ingen svensk motsvarighet till denna yrkestitel) Melissa Dring som tolkat författarens utseende. Dring har arbetat utifrån polisens kriminalteknik vad gäller framställningen av utseendet och ansiktskonstruktionen. 

Såhär tror man Jane Austen såg ut när hon levde. Jag tycker själv dockan är ganska så fascinerande och kanske hade Janes egen släkt och bekanta känt igen något av sin idag så berömda kamrat i dockan. Vem vet?

ITV News West Country/Charlie Souter-Phillips //fair use.