Nedan följer en ganska så känd och tonsatt dikt av den värmländske författaren Erik Gustaf Geijer (1783-1847) som handlar om hur den ljusa dagen övergår till den mörka natten, stjärnorna och dom existentiella funderingar denna tid på dygnet väcker upp hos oss människor. Kanske är de alla stjärnorna och mörkret runtomkring som försätter oss människor i just denna stämning och ger oss tankar om livet. Frågorna som vi har ställt oss i generationer.
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar den flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.
Erik Gustaf Geijer var född på Ransäters bruk i Värmland. Familjen var frisinnad, men ändå religiös. Sin första undervisning fick han vid Karlstads gymnasium. Senare skrevs han in vid Uppsala universitet och disputerade efter ett par år som historiker. Han var också politiskt aktiv och verkade för liberalismen. Tack vare Geijer blev den svenska debatten kring liberalismen inte lika revolutionärt präglad som t ex i Frankrike under denna tiden. Geijer var även med och utvecklade skolväsendet i landet. Under några år var han även rektor för universitetet och medlem av Svenska Akademin, Svea Ordern och det Götiska förbundet. Han var som sagt verksam inom många samhälleliga områden.
Hej igen. Idag har turen kommit till 1600-talets Sverige. Från stormaktstiden finns en kvinnoröst som kanske aldrig skulle ha blivit hörd om inte historikern Ellen Fries (1855-1900) som av en ren slump lyckades finna ett slitet häfte i gömmorna på Kungliga biblioteket i Stockholm. Fries upptäckte 1600-talskvinnan och den adliga soldathustrun Agneta Horn (1629-1672) under året 1885. Återigen får jag tipsa om Litteraturbanken som har en nedladdningsbar utgåva av Agneta Horns dagbok. Såhär inleds dagboken:
"Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter. "
Agneta Horn tillhörde en av Sveriges mäktigaste familjer. Kanslern Axel Oxenstierna var hennes morfar. Fadern var ofta ute på fälttåg i norra Tyskland. Hustrun och barnen var ofta med. Hennes mamma dog av pesten under ett av fälttågen och den tvååriga Agneta Horn fick stanna med elaka pigor som gav henne stryk dagligen. Horn berättar att hon som litet barn kunde bli slagen av tjänstefolket upp til tre gånger om dan. Just barnmisshandeln påverkade Horn djupt eftersom hon skriver mycket kring detta. Särskilt plågsamt var upplevelsen med pigan Ingrid som slog henne svårt. Ingrid hade dessutom vid mammans dödsbädd lovat att inte skada Agneta. Historien om Ingrid fick dock ett förfärligt slut då pigan ogift och gravid tog sitt eget liv med hjälp av gift.
Agneta Horn.
Så vad är speciellt med Agneta Horns dagbok? Den är skriven av en kvinna i en tid när kvinnan var omyndig helalivet och knappt hade någon utbildning alls.
Själv blev jag tilltalad av språket i Agneta Horns text. Det är personligt och direkt. Även starkt religiöst präglat men ändå oblygt. Det var ju även så att det hon skrev ned inte var menat för en större allmänhet utan något som hon ville förmedla till sina närmaste inom familjen Horn. Spännande är att läsa alla uttryck som användes i 1600-talets Sverige. Intressant att uttrycket "dra åt helvete" fanns redan då och det kunde tydligen folk be varandra att göra även på den tiden. Ytterligare exempel är uttrycket att hålla sitt löfte "såsom en hund håller fastan", dvs inte alls förekommer. Fries fräschade till språket och det kan inte alltid ha varit lätt att tolka och transkribera Horns anteckningar. Tyvärr har manliga litteraturkritiker m fl och även historiker genom tiderna undervärderat och förminskat Agneta Horns dagbok.
Historikern Ellen Fries fann av en ren slump anteckningarna efter Agneta Horn i Kungliga biblioteket.
Ellen Fries var inte vemsomhelst. Hon var historiker och utbildad vid Uppsala universitet. Wikipedia upplyser oss att Fries blev filosofie kandidat den 24 maj 1879, filosofie licentiat den 24 februari 1883 och den 31 maj 1883 Sveriges första kvinnliga filosofie doktor. Hennes avhandling i historia hade titeln "Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering". Det måste ha känts stort när hon fann Agneta Horns dagbok och papperen var från en tidsepok hon själv doktorerat inom. Fries var pionjär i en tid när svenska kvinnor på allvar började kämpa för självklara rättigheter i samhället och sin självständighet. Men 1900 när Fries hastigt avled skulle det dröja ytterligare ca 20 år till innan
I denna recension presenterar jag en bok som handlar om de bibliska texterna i det arkeologiska fyndet som är känt såsom de döda havsrullarna. De första fynden gjordes 1947 och de sista fynden omkring tio år senare. Den "mytologiska" versionen om hur skrifterna återfanns är att det var en herde som kastade sten i en grotta och hörde hur det krasade till och man gick dit för att undersöka ljudet. I grottan fann man krukor med skrifter som kunde dateras kring 600 talet. Hur det i själva verket gick till är höljt i dunkel. Ett inte okänt fenomen är att beduinstammar letar antikviteter i dessa områden.
Qumran och grotta nummer fyra där mer ön 90% av textfynden gjordes.
Som titeln på verket lyder är det fråga om en sammanställd Bibel som underförstått skiljer sig från den vanliga masoretiska texten eftersom stora stycken saknas. Denna sammanställning av texter är dock viktig eftersom den är att betrakta såsom en variant som kan läsas med stor behållning av alla som är intresserade av Bibelns utvecklingshistoria. Författaren berättar även om vilka grottor de olika rullarna hittades i och ger mycket bakgrundshistorik som jag inte har sett någon annanstans. Intressant är också anteckningar om skrivfel som gjordes av dem som en gång skrev i rullarna. Översättningen fungerar bra såsom korsreferens till de olika versionerna av den hebreiska bibeln som finns idag.
Dead Sea Scrolls Bible (2002) är uppfriskande komplett och tydlig att läsa. Dessutom förklaras metodiken för användning och läsning utav fotnoter och andra verktyg för att gräva djupare in i den fulla betydelsen av texten, platser, korsreferenser och definitioner i detalj och kompletterar textflödet. Denna bok har en bra analys av de olika avläsningarna från den masoretiska texten som de flesta översättningarna bygger på och är mycket grundlig. Det skulle dock vara mer användbart för personligt bibelstudium att ha en bok som infogar mellanliggande avsnitt som saknas i rullfragmenten. Då kan du läsa ett avsnitt genom helt, samtidigt som du har kunskap om textvarianterna.
Man behöver ha litet läsvana och erfarenhet av liknande översättningar av biblar för att till fullo kunna uppskatta den.
Idag ramlade det in en tråkig nyhet i inkorgen. Meddelandet var riktat till Yahoo Group Moderators and Members. I meddelandet går att läsa att Yahoo Groups stänger ned sin verksamhet helt och hållet den 15 December 2020. Yahoo Groups tillhör ett av mina tidigaste minnen från InterNets barndom. Tjänsten fanns i över 20 år. Man kunde lära sig om allt möjligt i dessa läroplattformar och man fick emails så fort någon gjort ett inlägg eller en kommentar. Å andra sidan gjorde Yahoo inte särskilt mycket för att utveckla Yahoo Groups unde åren. Verksamheten kändes övergiven och många grupper har nog inte haft så mycket aktivitet de senaste åren. Grupperna var en av världens största samlingar av diskussionsforum på nätet.
Nu är det åter höst och snart kommer vintern. Jag har lagt en särskild hög med brittisk litteratur vid sidan om tidningsstället på vardagsrumsgolvet. De flesta av er är kanhända redan bekanta med alltiallomannen Stephen Fry som numera är både comedian, regissör, filmstjärna, poddare och författare. Fry tycks ha hunnit med väldigt mycket i sitt liv. Personligen tröttnar jag aldrig på att läsa om myter och legender från världens alla hörn. Fry har i boken Heroes : Volume II of Mythos(2018) fokuserat på grekernas myter om hjälten. Tilläggas bör att den är helt självständig från sin föregångare Mythos som utgavs litet tidigare. "There are heroes - and then there are Greek heroes." Fry är munter i sin framställning och presentation av hjälterollen och hjältedåden i de grekiska legenderna. Det känns trevligt.
Boken är en utmärkt och lättsam introduktion följd av kartor, personbeskrivningar. Boken avhandlar främst berättelsen om Perseus, Herakles, Bellerophon, Orfeus, Jason, Atlanta, Oidepus, samt avslutningsvis Theseus. Västerländska målningar i färg från olika tidsepoker får tolka den konstnärliga framställningen genom tiderna.
En läsvärd bok väl värd att spara för återkommande läsning!
I detta blogginlägg skriver jag om den lilla etniska gruppen samaritaner, eller samarierna som än idag lever vidare om än i ett begränsat antal mitt i den politiska och etnoreligiösa smältdegeln på Västbanken. I det lilla geografiska området som omfattar det heliga berget Gerizim har de existerat i mer än 2000 år. Många känner idag igen ordet "samarit" och "samarier" från Nya Testamentet i Bibeln. Där finns några berättelser som berättar om dem i positiva ordalag. Men gruppen har en lång historia bakom sig och finns omnämnd i både judiska och kristna källor.
Ett romerskt mynt från antiken som visar samariernas heliga berg Gerizim. (Bildkälla wikipedia).
Samariernas huvudstad var belägen cirka 75 kilometer norr om Jerusalem och kallades för Samaria under senantiken. Shamerim (שַמֶרִים) är det hebreiska namnet för gruppen och det ordet kommer från det hebreiska verbet att vakta och att bevaka. Det som vaktas är förstås de Fem Moseböckerna (Torah). År 722 f.Kr. gjorde assyrierna slut på samariernas självständighet. Assyrierna intog Israel och förde bort delar av dess befolkning, israeliterna, i fångenskap i Babylon. Riket Israel förstördes och Salmanassar V, assyriernas konung, lät människor från andra länder bosätta sig där. Jerusalems tempel förstördes av babylonierna år 586 f. Kr. I samband med kristendomens uppkomst och under Bysans marginaliserades gruppen kraftigt. De är även kända under den arabiska beteckningen al-Sāmiriyyūn. Under medeltiden och i samband med Islams uppkomst så blev samarierna under 700-talet arabisktalande. Några av deras viktigaste religiösa urkunder är skrivna på arabiska.
Ytterligare en intressant aspekt är att de faktiskt delar DNA med många muslimer i närområdet vilket styrker deras identitet och naturliga anknytning till området. Det finns även några intressanta dokumentärer där samarier berättar om sina liv, sin familjehistoria och om svårigheter att leva vidare som etnisk minoritet mitt emellan två dominerande religioner rabbinsk judendom och sunnitisk islam.
Bild från wikipedia visar en vägskylt på hebreiska och arabiska som visar vägen till en av samariernas bosättningar nära det heliga berget Gerizim. Man ska inte heller glömma bort att gruppen har ett eget skriftpråk också (samaritansk hebreiska).
Samariernas religion är monoteistisk och baseras helt på de fem Moseböckerna. De erkänner inga andra skrifter ur Tanakh (Gamla Testamentet) annat än de fem Moseböckerna. En egen version av Joshuas bok finns, men den tillskrivs inte gudomligt ursprung. Samarierna har dessutom egen halacha (om hur religionen och olika ritualer ska tolkas och praktiseras, exempelvis vid omskärelse, giftermål, begravning, konvertering); de har en egen liturgi med olika böner och egna legendariska berättelser kring de mest framstående bibliska personligheterna som återfinns i Torah. Dessa berättelser kan jämföras med den rabbinska traditionens midrash. Precis som den rabbinska judendomen firas flera religiösa högtider som finns omnämnda i Torah. Pesach, påskfirandet på berget Gerezim är den främsta högtiden och då offras under högtidliga former det årliga påsklammet.
Man räknar även omer, de dagar som följer mellan de bibliska högtiderna. Familjerna firar och äter tillsammans. Sabbaten är förstås också en viktig återkommande högtid och man följer de bibliska reglerna kring mat. Moses är den främste profeten till vilken Gud gav lagtavlorna. Torah existerade före begynnelsen är några av deras principer. Den samariska versionen av de fem Moseböckerna är den enda gudomligt inspirerade texten och inga andra bibliska böcker erkänns. Den samariska Pentateuken skiljer sig på cirka 6,000 versställen från den rabbinska textversionen (Masoretiska texten) av Moseböckerna. Skillnadena ligger främst i grammatiska utläsningar och tolkningar av ord. Men i den samariska pentateuken (SP) finns exempelvis berget Gerezims helighet betonad. Berget är den heligaste platsen, inte Moriah berg eller staden Jerusalem. Denna fråga om platsens helighet var också den avgörande när gruppen splittrades från judendomen. Några bibliska referenspunkter kan skönjas i 5 moseboken 11:29; 27:12; Josua 8:33. Av Israels ursprungliga tolv stammar anser sig samarierna komma från Efraim och Mansses stammar. Från denna stam kommer Messias att framträda i en apokalyptisk framtid. Det var först under 1600-talet som västvärlden fick kunskap om den samaritiska versionen av de fem Moseböckerna. Detta är en mycket sen upptäckt! Textspår i form av fragment har även hittats från den samariska pentateuken i samband med dödahavsrullarnas upptäckt.
Samarierna är idag en knapp minoritet på knappt 800 personer och de flesta familjerna lever omkring området vid Västbanken men även i Holon finns familjer. Av vad man förstod ur dokumentären kommer familjerna belägna på Västbanken bra överens med sina muslimska grannar men ibland kan missförstånd och okunskap om den andre bli till en nackdel. De har det inte heller så lätt politiskt eftersom gruppen är arabisktalande och i många avseenden kanske identifierar sig mer med sina muslimska grannar i området. Då gäller det förstås kulturella värderingar och inte religiösa värderingar. Samarierna är ju mycket tydliga med sin religion och vad de tror på. En positiv sak som på sikt kan bidra till deras överlevnad är en välkomnande syn på konvertiter till religionen. Många kvinnor har från de gamla länderna i forna Östblocket flyttat till Israel och gift sig med samariska män efter att ha genomgått konvertering enligt samarisk religiös lag. Det är ändå fantastiskt att en såpass marginaliserad grupp lyckats överleva intill våra dagar och även om svårigheter finns tycks utsikten ljus och framtiden positiv. På olika sätt och i olika sammanhang är det bra om samarierna fortsatt blir erkända och uppmärksammade.
Pesach, samarierna firar påsken på berget Gerizim (bild från Wikipedia).
Källor/ dokumentärer och repotage som finns tillgängliga på YouTube.com
Samaritan (2018) - prisbelönad dokumentär om samarierna idag.
Intervju kring frågor om hälsa och överlevnad som en liten, men kämpande minoritet. Uppmärksammat av Al Jazeera.
