Recension av Heroes (2018) författad av Stephen Fry

Nu är det åter höst och snart kommer vintern. Jag har lagt en särskild hög med brittisk litteratur vid sidan om tidningsstället på vardagsrumsgolvet. De flesta av er är kanhända redan bekanta med alltiallomannen Stephen Fry som numera är både comedian, regissör, filmstjärna, poddare och författare. Fry tycks ha hunnit med väldigt mycket i sitt liv.  Personligen tröttnar jag aldrig på att läsa om myter och legender från världens alla hörn. Fry har i boken Heroes : Volume II of Mythos (2018) fokuserat på grekernas myter om hjälten. Tilläggas bör att den är helt självständig från sin föregångare Mythos som utgavs litet tidigare. "There are heroes - and then there are Greek heroes." Fry är munter i sin framställning och presentation av hjälterollen och hjältedåden i de grekiska legenderna. Det känns trevligt. 

Boken är en utmärkt och lättsam introduktion följd av kartor, personbeskrivningar. Boken avhandlar främst berättelsen om Perseus, Herakles, Bellerophon, Orfeus, Jason, Atlanta, Oidepus, samt avslutningsvis Theseus. Västerländska målningar i färg från olika tidsepoker får tolka den konstnärliga framställningen genom tiderna.

En läsvärd bok väl värd att spara för återkommande läsning!

Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.

Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.

Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

Övriga källor

DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

Recension: "When God spoke English - The making of the King James Bible"

I DENNA bokrecension tänkte jag reflektera litet kring brittisk litteratur- och kulturhistoria. Boken When God spoke English - The making of the King James Bible (2011) är skriven av Adam Nicolson (yes, barnbarn till Harold N. & Vita Sackville-West) och blev tryckt lagom till 400-års jubiléet av slutarbetet med den engelska bibelöversättningen som engagerade ett femtiotal brittiska teologer från Oxford, Cambridge och London mellan 1604-1611. Man måste kanske inte vara britt för att förstå just denna utgåvas betydelse för anglikanska kyrkans utveckling, men också i kulturhistorisk bemärkelse är King James Bible unik inte minst ur ett språkhistoriskt sammanhang. Men en bibeltext kan lätt framstå som anonymiserad. Bakom det mäktiga översättningsarbetet fanns många framstående teologer och framförallt individer och det är deras namn, röster och personhistoria som Adam Nicolson delvis synliggör i denna bok. 

Förlag: Harper Press
Tidigare tryckt som: "God's Secretaries: The Making of the King James Bible", 2003

Sidantal:  281 [inklusive appendix; index]

Priser/utmärkelser: W.H. Heinemann Award, 2004

Ännu idag används King James Bible flitigt bland engelsktalande, främst konservativa kristna och översättningen har sedan länge förlorat sin copyright utom i England där det fortfarande existerar restriktioner ifråga om publicering och äganderätt.  Jag uppmärksammade under förra året Shakespearejubileet och skrev då att få omständigheter har haft så stort inflytande på det engelska språkets utveckling som William Shakespeare och King James Bible.

King James Bible är förstås även en bit viktig kyrkohistoria och 2017 som också markerar Lutherjubileet i den protestantiska världen sätter gärna Bibeln och översättningar av Bibeln i centrum. Att varje kristen skulle ha möjlighet till att själv läsa Bibeln var den reformatoriska rörelsens främsta kännetecken och en stötesten för den katolska världen som inte tillät bibelöversättningar eller att någon annan utom prästen skulle få läsa Bibeln och dessutom bara på latin. Dessutom var protestanterna utsatta för en förföljelse utan dess like innan Henry VIII gjorde den engelska kyrkan till statskyrka med  sig själv som överhuvud. Protestanter brändes ihjäl på bål och föräldrar som lärt barnen be Fader Vår på engelska istället för latin dömdes till döden under häxliknande processer. Allt urartade tillslut och förföljelser pågick intensivt på båda sidor. 

Författaren Adam Nicolson bidrog även i den BBC producerade TV-dokumentären med sina kunskaper. Kontexten och de historiska sammanhangen bakom King James Bible tillblivelse ligger dock djupare än vad som kan komma till uttryck genom en enda bok som denna. En rad historiska omständigheter finns att ta djupare hänsyn till. Bibelöversättningen tillkom i en tidsanda starkt präglad av social oro och politisk konflikt. Det Jacobitiska England med sin starkt utpräglade puritanism (och vars kyrkoanknutna föredrog Geneva-Bibeln (1560) framför en nyöversättning); stod många gånger i skarp kontrast till den protestantiska statskyrka kung James I ville återskapa och vara överhuvud för. Boken fokuserar desto mer på dessa politiska omständigheter som ledde fram till King James Version än de teologiska dispyterna i samtiden. Som läsare har man även stor nytta av den appendix i boken som även genom en kronologi presenterar bibelkommissionens arbete år för år i parallell med samtida historiska händelser mellan 1604-1611.

Vad innehåller King James Bible?

King James Bible, även känd som King James Version är en fullständig översättning av Bibelns alla böcker från det gamla (GT)- och nya testamentet (NT). Den tog sju år att färdigställa hela Bibeln och den skulle vara för allmänheten, dvs läsas i kyrkorna. Översättningarna ur GT bygger på den masoretiska texten, med spår från LXX/Septauginta och den latinska Vulgatan. NT:s böcker är översatta från Textus Receptus, med inslag från den latinska Vulgatan och de apokryfiska böckerna härrör från den grekiska Septauginta och latinska Vulgatan. Vidare konsulterade översättarna tidigare engelska översättningar och Geneva Bibeln från 1560. Nedan titelbladet för den första tryckningen, 1611. 

Den mångsidiga bibelkommissionen

JAMES I (1566-1625) hade inte någon lätt uppgift framför sig när han beslutade sig för att en ny översättning av Bibeln till engelska var nödvändig. Men han var inte enfaldig, istället för att bara bruka en översättare, som dessutom med stor sannolikhet inte skulle hinna med ett sådant mastodontarbete under en hel livstid tillsatte James I en "bibelkommission" bestående av ett femtiotal män. Och det var många viljor i landet som skulle tillfredsställas genom nyöversättningen - puritaner, kalvinister och inte minst James I måste blidkas. James I var inte någon religiös fundamentalist, men han var noga med den världsliga ordningen och i den ordningen var det han och ingen annan som med Guds hjälp var satt att regera landet. Kyrkans överhuvud var inte längre påven utan konungen. Dessutom fortsatte den kulturella blomstringen som tog fart under Elizabeth I:s regeringstid. Men vilka var männen bakom översättningen? Allesammans var förstås teologer, språkvetare, universitetsanknutna och många präster. Kommissionen delade in dem i olika lag där varje lag utförde ett visst antal översättningar. 

Den första laguppställningen från Westminister översatte de fem Moseböckerna, Josua, Domarboken, Ruts bok, 1-2 Samuelsböckerna; samt 1-2 Konungaböckerna. Den första laguppställningen från Cambridge översatte 1-2 Krönikeböckerna, Esras bok, Nehemja, Esters bok, Jobs bok, Psaltaren, Ordsspråksboken, Predikaren och Höga Visan. Den första laguppställningen från Oxford översatte Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jonas bok, Mikah, Nahum, Habackkuk, Sefanja, Haggaj; samt Malaki. Den andra laguppställningen från Cambridge översatte enbart apokryferna. Den andra laguppställningen från Oxford översatte de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken. Den andra laguppställningen från Westminister översatte enbart breven, de så kallade epistlarna i NT. 

Första tryckningen, 1611

Men det gick inte så bra när nyöversättningen gick ut i tryck 1611. Tryckfelsnisse var framme och ställde till det rejält. För en människa på 1600-talet som många gånger såg annat framför rationella, mänskliga felsteg bakom ett feltryck i en så viktig bok som Bibeln skyllde naturligtvis på Djävulens inblandning. Mitt i Moseboken kunde de kristna nämligen utläsa "Thou shalt commit adultry". Sättaren hade helt enkelt glömt bort att placera in ordet "not" mellan "shalt" och "commit". 



 

Recension : 'De Profundis, The Ballad of Reading Gaol and Other Writings'

I detta inlägg recenseras De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings (1999). Denna utgåva av Oscar Wildes (1854-1900) skrifter är en fråga om urval och ingår i Wordsworths Classics serie. Det är Anne Varty vid Royal Holloway, University of London som skrivit introduktionen och arbetat kritiskt med texterna ifråga. Eftersom detta är en utgåva av Wordsworths Classics är notkapitlet omfattande. Texterna som valts ut är dessa:

• De Profundis (1897; delar tryckt 1905; i fullständigt tryck 1965)


• The Ballad of Reading Gaol (1897)


• The Decay of Lying (1891)


• The Critic as Artist (1891)


• The soul of Man under Socialism (1891)

Texterna har valts ut på grundval av Wildes direkta åsikter om politisk filosofi och där han är rakt på sak om estetiska principer. De representerar även två perioder ur hans liv. Den berömda och den skandaliserade perioden. De tre essäerna skrevs när Oscar Wilde var som mest berömd, uppskattad och framgångsrik. För en svensk läsare torde dessa tre vara relativt okända texter värda att upptäckas. Texten De Profundis är ett långt brev som skrevs när Wilde var som mest nedbruten av sin fängelsevistelse och skandaliserad. Han skrev den under tre månader, 1897 när han fortfarande var fängslad. Den är ganska så känd. Adressaten är den f.d älskaren Lord Alfred Douglas (1870-1945), vars far Markisen av Queensberry (1844-1900) var den som såg till att Oscar Wilde åtalades och dömdes för sodomi, 1895. Brevet inleds dessutom med en hälsning till lorden och avslutas med orden 'din tillgivne vän'. Han beskriver deras relation, konflikten med markisen och de omständigheter som ledde fram till varför han befinner sig i fängelse. Tryckningen av manuskriptet blev problematisk. Delar av den kom ut 1905 och först 1962 kunde hela De Profundis tryckas utan svårigheter. Titeln kommer från Bibeln och Psaltaren 130 som innehåller orden 'Ur djupen ropar jag till dig'. Första delen i brevet riktar sig till Lord Alfred, den andra delen handlar mer om Oscar Wildes andliga utveckling och orientering mot kristendomen. Han identifierar sig med Jesus som han beskriver som en stor konstnär. De Profundis börjar enligt följande:

H M Prison, Reading
Dear Bosie,
After long and fruitless waiting I have determined to write to you myself, as much for your sake as for mine, as I would not like to think that I had passed through two long years of imprisonment without ever having received a single line from you, or any news or message even, except such as gave me pain [...]

Anne Varty skriver att De Profundis är en av de största mästerverken inom kategorin självbiografier författade kort före sekelskiftet.

The Ballad of Reading Gaol är relaterad till hans egen tid i fängelse och handlar om en soldat som kommer att hängas för ett mord på kvinnan han älskat. Den är förmodligen hans mest kända dikt. Efter frisläppande flyttade Wilde till Frankrike, men reste även till Italien. Han skulle aldrig mer återse England.

Källor

Wilde, O. (1999). De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings. Ware: Wordsworth Editions.