Branagh Theatre: The Winter's Tale (recension)

Igår gick jag på bio här i stan och såg en uppsättning av William Shakespeares komedi En vintersaga (The Winter's Tale). Den är kanske inte helt känd för allmänheten så det får bli en recension av hur jag upplevde den framför bioduken. Den sändes från anrika The Branagh Theatre i Londons West End. Byggnaden har stått där sedan 1890-talet och det bjöds endast på några få inblickar av interiören och det såg nog ganska så trångt ut bland sittplatserna. Föreställningen och koregrafin var dock färgstark till det yttersta för att inte tala om skådespelarna. Judi Dench var mest lysande i sin tolkning men flera andra av huvudrollerna gjorde en rejäl insats. Hur bär de sig åt för att minnas alla replikerna? Jag tyckte klart det var sevärt. Likaså dansen och uppsättningen kring herdarnas lek.

Som wikipedia upplyser oss tillhör En vintersaga tillsammans med Cymbeline, Pericles och Stormen sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Den utkom i tryck första gången 1623 vilket är sent. En vintersaga handlar om oresonlig svartsjuka, om ånger och bot och om ung kärlek som är hotad. Shakespeare återanvänder olika tema från tidigare verk. Handlingen är ganska rörig. Jag låter wikipedia återberätta handlingen i sin helhet.

"Polixenes, kung av Böhmen, hälsar på sin vän Leontes, kung av Sicilien. Polixenes tänker återvända hem, men Leontes vill att han skall stanna längre. Leontes sänder sin havande hustru, Hermione för att övertyga Polixenes. Leontes blir misstänksam när Hermione lyckas så lätt och tror att hon varit otrogen och det blivande barnet en oäkting. Leontes skickar ädlingen Camillo för att förgifta Polixenes, men istället varnar han honom och Polixenes återvänder till Böhmen. Detta gör Leontes rasande och han spärrar in Hermione i fängelse, där hon föder en dotter. Leontes vänder sig till oraklet i Delfi för att få Hermiones skuld bekräftad. Oraklets besked är dock att hon är oskyldig, vilket Leontes trotsar. Ädlingen Antigonus gömmer dottern hos en herde i Böhmen innan han själv blir förtärd av en björn. Antigonus hustru Paulina, som är en trogen vän till Hermione, gömmer även henne och föreger att hon är död. När också sonen Mamillus dör ångrar sig Leontes och tror att det är Apollons straff. Han bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv sörjande.
Herden ger dottern namnet Perdita. 16 år förflyter. Polixenes son, prins Florizel, träffar Perdita och blir kär i henne. Nu är det Polixenes som blir rasande och hotar herden och Perdita med tortyr. Florizel och Perdita flyr till Sicilien där Florizel utger sig för att vara på diplomatiskt uppdrag. När fadern Polixenes också anländer till Sicilien blir sonen avslöjad. Sällskapet beger sig till fest hos Paulina, där en staty av Hermione skall avtäckas. Inför Leontes häpna och överlyckliga ögon blir statyn levande och Florizel och Perdita förlovar sig."

Hänger ni med?

"Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand" av James Elroy Flecker

James Elroy Flecker (5 November 1884 – 3 Januari 1915) var en brittisk poet och författare. Han föddes i London där han växte upp i ett prästhem och han kom senare som ung student till Oxfords kända Trinity College. Vid Oxford tog han stort intryck av den asketiska poesirörelsen och detta faktum kom att påverka hans eget skrivande. Hans utbildning var gedigen eftersom han även läste vid Cambridge. Han arbetade senare utomlands och var under en period stationerad i Aten där han även träffade sin blivande hustru Helle Skiadaressi. De gifte sig 1911. De fick ett kort äktenskap tillsammans eftersom Flecker insjuknade i tbc och avled 1915 på ett sanatorium i Davos, Schweiz. Hans plötsliga död har beskrivits som ett svårt nederlag för den brittiska poesin under hans samtid. Flecker tycktes ha mycket kvar att ge till litteraturvärlden, men ödet ville annorlunda. Flecker blev 30 år gammal. Fleckers starka intresse för språk var troligen av största betydelse för hans kreativa skaparkrafter och förmåga att ta sig an orientens kultur och historia. En av de mest kända stroferna ur Hassan från Bagdad återger jag här i sitt engelska original:

"We are the Pilgrims, master; we shall go
Always a little further; it may be
Beyond that last blue mountain barred with snow
Across that angry or that glimmering sea."

Vem kan tacka nej till denna inbjudan till äventyr?

Om den gyllene resan till Samarkand

Hassan: The Story of Hassan of Baghdad and How he Came to Make the Golden Journey to Samarkand översattes till svenska 1924 med titeln:  "Berättelsen om Hassan från Bagdad och hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand". Själva berättelsen är ett versdrama och jag vill understryka att jag läst verket på engelska och inte den svenska 20-tals-översättningen. Den är också posthumt utgiven.

Övriga titlar av Fleckers poesi

Jag har främst fokuserat mig på Fleckers diktning och vet mycket litet om övriga verk. Han skrev även noveller och dramatik. För den som vill fördjupa sig i hans poesi kan även följande titlar vara av nytta:

The Bridge of Fire (1907)
Thirty-Six Poems (1910)
Forty-Two Poems (1911)
The Golden Journey to Samarkand (1913)
The Old Ships (1915)
Collected Poems (1916)



Jag tänkte i sammanhanget lägga in ett mycket gammalt lektörs-omdöme från Biblioteksbladet om James E. Fleckers diktsamling. Ibland ger mig dessa tillbakablickar på äldre recensioner ett helt nytt perspektiv på både dåtid och nutid. Hur man uppfattade titeln då som nyutgiven och hur man kan se på den idag. För mig känns det inte som om den undertecknade H. sg.  ens har läst samlingen! Han hänvisar istället till att samlingen har fått ett positivt mottagande; men beklagar sig över att läsaren genom boken får lära känna okända sidor av Orienten: "Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lära känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga." Själv beklagar jag G. Sg.s minimalistiska och begränsade omdöme.

Lektörsomdömet i Biblioteksbladet, Nionde årgången 1924

Flecker, James Elroy. Hassan. Berättelsen om Hassan från Bagdad och
hur han kom att företaga den gyllene resan till Samarkand. Ett skådespel i fem
akter. Övs. fr. eng. av Wilhelm. Nst. 1923. 174 s. Hcee. 5:—, inb. 6:50.

En i poetiskt avseende förtjänstfull behandling av ett gammalt orientaliskt ämne ur Tusen och en natts sagokrets. Vi möta i skådespelet den blandning av romantik och brutalitet, kärlek och grymhet, vekhet och fatalism, som de flesta européer förbinda med det något svävande begreppet »Österland». Att döma av den förtjusning, varmed diktverket mottagits, föredrager allmänheten dylika nya klutar på ett gammalt kläde framför att lara känna en hel del okända sidor hos »den stora Orienten», något som torde vara att beklaga. — Översättaren har väl tillvaratagit det poetiska hos originalet, och prosan verkar ledig. H. Sg.

Källor

projekt runeberg
wikipedia.org

Ett välbevarat manuskript av Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) publicerade sina romaner anonymt och tidigt hade hon en trogen skara av läsare. Bland hennes starkaste supportrar fanns hennes närmaste släktingar och hon hade starkt stöd av sin far, syster och broder i skrivandet. Hennes bror hjälpte dessutom till med att betala tryckkostnaderna för flera romaner som sedan såldes för 15 skilling styck. Själv hann Jane Austen aldrig åtnjuta någon vida berömmelse och hon dog 41 år gammal.

Nedan finns ett inslag via youtube.com där British Library presenterar ett av de många bevarade manuskripten av Jane Austen. Austen är en författare som man mer eller mindre har alla manuskript bevarade av. Därtill finns olika sparade anteckningar och tidiga ungdomsförsök. Lyssna till hur man hanterar samlingarna och hur just denna visning kommenteras. Jane Austen levde i en tid då papper dyrbart. Hennes utläggningar "drafts" består av pyttesmå anteckningsböcker där hon gjort sitt yttersta för att inte slösa med papper. Hennes kommentarer får knappt plats på den lilla skrivytan. Precis som presentatören uttrycker det får man intrycket att Jane nog redan visste vad hon skulle skriva innan det kom ut på papper. Det är nämligen mycket få ändringar i fråga om språk och grammatik.

Källor

youtube.com

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.

Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.

Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

Övriga källor

DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

Hur såg Jane Austen ut i verkliga livet?

Vid Jane Austencentret i Bath har man under 2014 presenterat en vaxdocka av författaren. Enligt information från tidningen The Guardian är det "forensic artist" (hittar tyvärr ingen svensk motsvarighet till denna yrkestitel) Melissa Dring som tolkat författarens utseende. Dring har arbetat utifrån polisens kriminalteknik vad gäller framställningen av utseendet och ansiktskonstruktionen. 

Såhär tror man Jane Austen såg ut när hon levde. Jag tycker själv dockan är ganska så fascinerande och kanske hade Janes egen släkt och bekanta känt igen något av sin idag så berömda kamrat i dockan. Vem vet?

ITV News West Country/Charlie Souter-Phillips //fair use.

Om Jane Austens sista tid och Addisons sjukdom

Jane Austen (1775-1817) hör till den brittiska litteraturens mest lästa författare. Hon gav oss sex berömda romaner vilka alla relaterar till hennes egen samtid ifråga om upplägg och innehåll. Även om Janes romaner inte nådde stor ryktbarhet medan hon levde så skaffade de sig tidigt en trogen läsekrets. Jane Austens romaner utkom anonymt i följande ordning: Sense and Sensibility (1811), Pride and Prejudice (1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1815), samt de postumt tryckta novellerna Northanger Abbey och Persuasion, vilka gavs ut 1818. Det finns idag otaliga filmatiseringar av hennes böcker.

Jane Austen blev inte gammal och avled i en ålder av 41 år. Det är högst troligt hon avled i Addisons sjukdom som gör att binjurarna inte kan producera de livsviktiga hormonerna kortisol och aldosteron. På Austens tid kunde man inte behandla sjukdomen vilket ledde till döden. Genom Janes egna beskrivningar av sitt hälsotillstånd och olika symptom i brev har forskningen idag kommit fram till denna slutsats. Det finns inga anteckningar bevarade från de läkare som försökte behandla henne så forskningen har helt enkelt fått nöja sig med Janes egna beskrivningar av sin hälsa. Dessa återfinns bevarade i brev till olika vänner och släktingar. Hennes närmsta släkt tycks inte velat kommentera offentligt om hennes hälsa. Sir Zachary Hope har i tidskriften British Medical Journal (1964) sammanställt några slutsatser och även citerat ur Jane Austens brev. Det går förstås idag inte att till hundra procent ställa den korrekta diagnosen. Kanske hade hon Addisons, men det går även att associera hennes symptom till andra sjukdomar som exempelvis cancer, tbc och Hodkins lymfom.

Breven som vittnar om Jane Austens sista tid

Det var i juli månad 1816 som Jane Austen tydligt började känna sig allt sämre, men hon försökte också behandla sig själv vilket framkommer i ett brev till vännen Althea Biggs:

"I have certainly gained strength through the winter and am not far from being well; and I think I understand my own case now so much better than I did, as to be able by care to keep off any serious return of illness.  I am more and more convinced that bile is at the bottom of all I have suffered which makes it easy to know how to treat myself."

Ordet "bile" i brevet syftar troligen på magen då hon hade problem med kräkningar och illamående. Austen plågades även vid denna tid av ryggsmärtor och hon har även försökt behandla ett knä som gjorde ont. I ett brev till sin syster i september 1816 har den allmänna tröttheten gjort att hon tackat nej til en stor middagsbjudning. Prognosen var inte bra och det blir aldrig tillfälle för någon återhämtning.

Pigmentförändringar var ett av de många symptomen och om detta skriver Austen i ett av sina brev i februari 1817:

"Recovering my looks a little, which have been bad enough, black and white and every wrong colour. I must not depend upon ever being blooming again.  Sickness is a dangerous indulgence at my time of life."

Två månader senare skriver hon igen att hon tyvärr inte återfått sin normala hy. Det är också troligt hon hade sjukdomen i kombination med tuberkulos. I april 1817 skriver hon följande om sitt hälsotillstånd: 

"I have been really too unwell the last fortnight to write anything that was not absolutely necessary, I have been suffering from a bilious attack attended with a good deal of fever....  I was so ill on Friday and thought myself so likely to be worse that I could not but press for Cassandra's return with Frank."

Cassandra var hennes syster som också gjorde det enda kända teckande porträttet av henne. Till vännen Anne Sharp skriver hon i maj månad 1817:

"In spite of my hopes and promises when I wrote to you I have since been very ill indeed.  An attack of my sad complaint seized me within a few days afterwards - the most severe I ever had and coming upon me after weeks of indisposition, it reduced me very low....  My head was always clear, & I had scarcely any pain; my chief sufferings were from feverish nights, weakness and languor."

Den 18 juli 1817 avled Jane Austen i Winchester, Hampshire. Om hennes sista timmar i livet skrev hennes syster Cassandra Austen följande rader i ett brev:

"On Thursday I went into the town to do an errand your dear Aunt was anxious about.  I returned about a quarter before six & found her recovering from faintness and oppression, she got so well as to be able to give me a minute account of her seizure and when the clock struck 6 she was talking quietly to me.  I cannot say how soon afterwards she was seized again with the same faintness, which was followed by sufferings she could not describe, but Mr. Lyford had been sent for, had applied something to give her ease & she was in a state of quiet insensibility by seven at the latest.  From that time till half past four, when she ceased to breathe, she scarcely moved a limb."

Källor

COPE Z (1964). JANE AUSTEN’S LAST ILLNESS. British medical journal, 2 (5402), 182-3

wikipedia.org

Recension: "Jacob's Room" av Virginia Woolf (1922)

Ni vet redan att en mängd av den klassiska litteraturen finns tillgänglig för gratis nedladdning och läsning direkt från nätet. I Sverige har Litteraturbanken en uppsjö av svensk litteratur tillgänglig och den som vill närma sig klassikerna på annat språk än svenska kan vända sig till Project Gutenbergs hemsida. Ingenting finns som känslan av att ta till sig en riktig klassiker på originalspråket där inte bara författaren utan även dess samtid fångas in i läsupplevelsen. Så har det varit för mig när jag läst Jacob's Room av Virginia Woolf (1882-1941).

Idag skriver jag lite om romanen Jacob's Room, som blev Woolfs tredje bok. Den utkom 1922 och översattes till svenska fem år senare. Den gavs ut via makarna Woolfs eget lilla förlag Hogarth Press och bokomslaget illustrerades av systern Vanessa Bell. Huvudpersonen är Jacob Flanders vars liv läsaren få ta del av inte enbart från hans eget perspektiv, utan även från flera kvinnor som på olika sätt varit en del av hans liv. Läsaren får lära känna Jacobs barndom, ungdom och studentår vid Cambridge. Handlingen är förlagd till förkrigstidens England. Till bokens teman hör ensamhet och sorg, samt hur man kommer över dessa. Något som Jacob faktiskt lyckas med eftersom han lämnar England och reser iväg till Grekland.

Till Woolfs storhet som författare hör förmågan att kommunicera karaktärernas egna upplevelser av olika saker. Detta  gör hon mycket detaljerat och övertygande. Det har påpekats i olika sammanhang att Jacob's Room skiljer sig från hennes föregående två romaner The Voyage Out (1915) och Night And Day (1919). Stilen är dessutom något som kännetecknar den moderna romanen. Det är mycket fokus på protagonisternas minnen och upplevelser.



Hon har ett underbart språk. Min favoritmening ur romanen är numera ett välkänt citat, även om det enligt mig gör sig bäst i själva handlingen. Orden kommer från det femte kapitlet: "Each has his past shut in him like the leaves of a book known to him by his heart, and his friends can only read the title." Dessa är förstås uppbyggande ord med livsvisdom inpräntat.

Källor

project Gutenberg

wikipedia.org

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).

Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta

Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor

wikipedia.org

Tidens avtryck: Oscar Wilde på den stora världsutställningen i Paris 1900?

 

Jag antar att den som trodde Wilde uppenbarar sig i Edisonfilmen från utställningen har associerat till denna berömda bild av Wilde från 1893. Här lätt coloriserad. Guillot de Saix collection/Fair use.

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat Oscar Wilde i två inlägg. I detta inlägg tar jag min utgångspunkt i den urgamla Thomas Edison-filmen från 1900-talets Paris som sägs innehålla en rörlig bild av Oscar Wilde. Filmen är extremt otydlig och det går ju inte riktigt att se vem det kan vara som rör sig där snabbt inne i folkmängden. Det är förstås spännande och man vill verkligen läsa in en möjlighet. Det finns gott om fotografier på Oscar Wilde och fler än ett femtiotal biografier. Ändå stillas inte vår nyfikenhet.


Wikipedia upplyser oss om att Vues spéciales de l'Exposition de 1900 var en världsutställning som ägde rum i Paris mellan den 14 april och 12 november 1900 för att fira framgångar under 1800-talet, "La Belle Epoque" och för att påskynda utvecklingen under 1900-talet. Utställningen präglades allmänt av Art Nouveau. Utställningen sågs av 50 miljoner personer och visade upp maskiner, uppfinningar och arkitektur som kom att bli bestående under lång tid. Däribland fanns rulltrappor, Eiffeltornet (från 1889), pariserhjul, ryska dockor, dieselmotorer och ljudfilm, telegrafonen.

Oscar Wilde gjorde flera resor till Paris mellan 1883-1890 och var en sann vän av det franska språket och den franska kulturen. Efter den förnedrande fängelsetiden i Reading ur vilket han släpptes i  maj 1897 och den allmänna "shunning" han utsattes för i det viktorianska England blev Paris hans sista tillflyktsort. Han dog där den 30 november 1900 i ett rum på Hôtel d'Alsace i Paris om vars väggar han lät fälla följande omdöme: 'Jag och tapeten utkämpar en strid på liv och död.'

Jag har personligen svårt att lämna något särskilt omdöme om filmen och slutsatserna om huruvida det kan vara Oscar Wilde som rör sig där. Visserligen är det omtalat att hans gång var som en elefants, men det hjälper inte mycket här. Dessutom finns anledning att fundera kring hans hälsotillstånd vid denna tiden. Wilde ådrog sig flera hälsoproblem under fängelsetiden. Dödsorsaken är något svårbestämd i hans fall. Troligen rörde det sig om någon form av hjärnhinneinflammation; s.k meningitis. Filmen är troligen tagen någon gång mellan 14 april och den 12 november. Wilde avled den 30 november och hans sista tid i livet var svår. Hur kan man med säkerhet fastställa att han besökte utställningen en såpass kort tid före sin död?

En av de sista bilderna på Oscar Wilde är från hans resa i Rom 1900. Han är där mycket fetlagd, men kan ha rasat ned i vikt de sista månaderna i livet. Han är begraven i Paris på den kända kyrkogården, Pere Lachaise. Oscar Wilde blev postumt benådad för sitt brott 2017 tillsammans med 55,000 män som genom historiens gång dömts för sodomi i brittisk domstol. Detta är något sent kan man tycka då Alan Turing (1912-1954) emottog sin kungliga benådning redan 2013.

Wilde i Rom, 1900.

Och filmen ifråga:

Källor

Thousands of gay men pardoned for past convictions

youtube.com

wikipedia.org

Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står "sweet boy", vilket Nyblom här översatt som "hulda sven". Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling "Fair youth" och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till "Dark lady" i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

"The Signal-Man" - en spökhistoria av Charles Dickens och berättelsenbakom den

Charles Dickens (1812-1870) blev en av de mest inflytelserika brittiska författarna under 1800-talet och han uppnådde stor berömmelse även under sin livstid. Dickens verkade som författare, journalist och tidningsman. Flera känner till hans följetongsromaner som t.ex Oliver Twist vilka ofta hade samhällskritiska teman. Dickens var en öppen kritiker av den sociala misären och fattigdomen som var väl utbredd i brittiska konungadömet. Under en resa till Amerikas Förenta Stater under 1840-talet blev han motståndare till slaveriet. Han påverkade den brittiska kulturvärlden på flera sätt, men han var också en människa av sin egen tid, den viktorianska. I detta inlägg tar jag upp innehållet i en kortnovell med äkta viktorianskt spöktema. I denna korta berättelse "The Signal-Man" får vi möta en banvakt som anförtror den anonyma berättarrösten sin historia. Novellen trycktes i julnummret för tidningen All Year Round 1866. Tidningen var både grundad och ägd av Charles Dickens. Den var ett populärt litterärt magasin som utkom en gång i veckan mellan 1859-1895. Jag kommer inte att avslöja hela handlingen i berättelsen, men kommer att ta vara på tidsmiljön och olika stämningar i handlingen.

Den svåra tågolyckan vid Staplehurst 1865

En biografisk anknytning kan återfinnas i novellen mellan dess handling och Charles Dickens själv. Den 9 juni klockan 15:13 år 1865 sitter Charles Dickens på tåget mellan Folkestone och London. Med sig på tåget har han sin älskarinna, skådespelerskan Ellen Ternan (1839-1914) och hennes mamma. Ternan och Dickens träffades första gången när hon var arton och han fyrtiofem år. De har känt varandra länge. Plötsligt spårar tåget ur rälsen nära stationen Stapleton på grund av en banvakt som är ouppmärksam och missar signalen. Tio passagerare avlider och ett fyrtiotal skadas svårt. Charles Dickens blir så chockad av vad han fått vara med om att han under två veckor förlorar talförmågan. Han utvecklar även en stark tågskräck och blir rädd av att se tåg eller komma nära tågen. Ett år senare skriver han kortnovellen "The Signal-Man".

Han avled också på årsdagen av olyckan, den 9 juni fem år efter katastrofen. Enligt sonen återhämtade han sig aldrig. 

Novellen

När jag var i bokslukaråldern var jag mer eller mindre bofast på biblioteket efter skolan. Jag tyckte om illustrationerna till Spöktimmen och minns än idag särskilt bilderna till Dickens "Banvakten". De är tecknade av dansken Ib Spang Ölsen. Idag tänker jag mig att mannen på bilden nedan kan vara den viktorianske Dickens själv, redo att konfrontera sina demoner från tågkatastrofen.



Den ovannämnda berättaren träffar på banvakten som av en slump medan han promenerar. Han befinner sig på en hög höjd. För att läsaren ska komma i stämning börjar marken skälva och ett tåg rusar förbi medan vår berättare tittar ned från stupet mot rälsen. Därnere får han syn på banvakten och de börjar kommunicera. Banvakten visar mot en stig berättaren kan använda för att ta sig ned till spåret. Men berättaren är missmodig och man får känslan att han misstror banvakten. Platsen vid spåret är obekväm och ödslig och banvakten verkar rädd för berättaren trots att han visar upp sin enkla bostad för honom.

Han får veta att banvakten har sett ett antal uppenbarelser. Varje uppenbarelse har förutsett att någonting kommer att hända. Något oförklarligt tar form av en man som säger, "Se upp!" bara några timmar innan en olycka. En annan händelse varslar om en annan passagerares död. En kväll ser berättaren själv en uppenbarelse medan han går förbi tågspåren. Han får veta att banvakten kördes över av ett tåg den morgonen.

Källor

Banvakten - Publicerad av svenska noveller (wikia)

Three Ghost Stories - Av Charles Dickens, inkluderar berättelserna The Signal-Man,
The Haunted-House och The Trial For Murder.

The Signal Man - Denholm Elliot spelar banvakten i denna TV-adaption.

wikipedia.org

Recension: "Finding John Rae" en biografisk dagboksroman

Jag har tidigare på bloggen skrivit om skotten och Orkneybon Dr. John Rae (1813-1893) som var en känd upptäcktsresande och den person som avslöjade hemligheterna kring den försvunna Franklinexpeditionens olyckliga öde. Men hans efterforskningar om besättningen och de metoder han använt sig av för att tillskansa sig informationen godkändes aldrig av admiralitetet eller av det viktorianska samhället. Bland annat tyckte man illa om hans intervjuer med ursprungsbefolkningen, inuiterna i de kanadensiska områdena vid Arktis. Rae hade lärt sig deras språk och deras överlevnadsmetoder som kom till god hjälp när han gjorde sina kartor i området för Hudson Bay kompaniet. Så småningom utvecklades ett ömsesidigt förtroende och de gav honom efter tid ett inuitiskt namn.

Men inuiterna ansågs vara opålitliga vildar enligt viktorianerna och sättet John Rae valt att ta till sig deras vittnesmål på ansågs förkastligt. Särskilt farligt och oacceptabelt ansågs John Raes slutsats att besättningen i sitt slutskede hemfallit åt kannibalism efter att ha kört fast med bombskeppen Erebus och Terror i isvärlden. Sin främste motståndare hade han kanske i änkan efter Sir John Franklin, Lady Jane Franklin som lät bekosta ett antal expeditioner efter maken. Rae hade även en skoningslös motståndare i författaren Charles Dickens som drev förtalsliknande kampanjer mot honom i pressen. Vad letade de efter i denna ogästvänliga miljö? Det handlade förstås om en internationell tävlan mellan flera länder där målet var att först upptäcka Nordvästpassagen som skulle underlätta handelsvägarna till havs.

Finding John Rae (2017) är författad av Alice Jane Hamilton som även är släkt med John Rae genom hans syster (barnbarns barnbarn) och släktskapet har säkert varit den drivande inspirationskällan till bokens tillkomst. Jag klassificerar den som en biografisk roman. Det biografiska perspektivet är ett spännande grepp för en författare att jobba med! Den är bitvis skriven utifrån "första berättarperspektivet" där vi som läsare får handlingen berättad genom John Raes röst. Hon lyckas rätt så väl med detta, anser jag. Upplägget är efter dagboksromanen och det är genom dagboksanteckningar vi lär känna John Rae. Nu har jag ju själv läst mycket facklitteratur relaterad både till John Rae och den viktorianska eran som är så spännande. Ibland kan jag tycka att det haltar litet i dialogerna. Och jag tänker ut frågor för mig själv: sade man verkligen så på 1800-talet? eller gjorde man verkligen så på den tiden? Dock, det är bara vid några få tillfällen såna frågor dyker upp hos mig som läsare. Till sin hjälp i byggandet av storyn har hon haft nytta av primärlitteratur i form a brev, litteratur och dagböcker. Det märks tydligt hon varit grundlig i detta efterforskningsarbete då en rad arkiv och institutioner tackas.

Snabba bokfakta

Titel: Finding John Rae

Författare: Alice Jane Hamilton

Förlag: Ronsdale Press

År: 2017

Sidantal: 222

Om Sir Walter Scott och romanen Ivanhoe

Idag är det säkert inte många som väljer att plocka fram en historisk roman av sir Walter Scott (1771-1832). Det arkaiska språket, de många sidorna och de många gånger ytligt icke-psykologiserande karaktärerna kan vara en nackdel för moderna läsare. Vi i Sverige är dock bortskämda med Sir Walter Scotts roman Ivanhoe (1820) då filmatiseringen från 1982 sänts otaliga gånger i statstelevisionen genom åren. Dessutom alltid i samband med nyårsdagen!

Flera generationer av svenskar har fått bekanta sig med riddaren Ivanhoe och hans kamp för rättvisan och kärleken. Huvudrollsinnehavaren i 1982 års inspelning, Anthony Andrews tycker i en intervju med Josephine Bornebush (2016) att det är bisarrt, men ändå smickrande på vilket sätt svenskarna tagit till sig Ivanhoe.

Som barn missade jag aldrig chansen att bänka mig framför TV:n och tyckte det var oerhört spännande att se. Under gymnasietiden visade även min historialärare oss filmen under en lektion. Själv tycker Anthony Andrews att rollen som hjälten var tråkig att göra. Tilläggas bör att det genom filmhistorien gjorts otaliga inspelningar av filmen.

Under femtio- och sextiotalet förekom Ivanhoe även som tecknad serie då det var populärt att ta ha med kända romaner.

Om Sir Walter Scott och hans historiska romaner

Skotten Sir Walter Scott är känd som den historiska romangenrens upphovsman. Han föddes 1771 i Edinburgh och blev en av de mest lästa författarna under 1800-talet. Hans böcker nådde ryktbarhet och allmänhetens erkännande även under hans livstid. Sammanlagt skrev Scott 29 historiska romaner varav Ivanhoe är den mest kända för oss idag. Scott var verksam under den litterära period som brukar kallas för romantiken.

Förutom sina historiska romaner skrev han även dikter. Några av hans mest kända dikter på temat riddarromantik är The Lay of the Last Mistrel (1805) och Lady of the Lake (1804). Scott utbildade sig till advokat (1792) och och blev några år senare vicesheriff i Selkirk. 1796 ingick han äktenskap och fick så småningom två barn.

1811 köpte han privat mark och byggde på den ett slottsliknande hem. Nio år senare adlades Scott, men 1826 kom smällen i form av en svår ekonomisk kris. Han drogs in i en bokhandlarkonkurs och hans privata skulder uppgick till 130,000 pund vilket var en svindlande summa under hans egen samtid. Krisen påverkade även hans hälsa. Mot slutet av sitt liv fick han flera strokes och avled i en ålder av 61 år.

Ivanhoe

Ivanhoe: A Romance utkom första gången 1820 i tre volymer med undertiteln A Romance. Huvudpersonen är korsfararen och riddaren Wilfred of Ivanhoe som återvänder till England från fångenskap i det Heliga Landet. Efter honom kommer kung Richard. Berättelsen handlar om hur Ivanhoe hjälper Richard att ta tillbaka makten som hans bror prins John försökt tillskansa sig. Bakgrundshandlingarna handlar om motsättningar mellan normander och saxare. Berättartekniskt är Ivanhoe en avancerad roman med många parallella händelser. Till den parallella handlingen hör även Ivanhoes svårigheter att känslomässigt välja mellan den vackra Rebecca och hans barndomskärlek, Lady Rowena. Han förälskar sig i Rebecca men kan inte gifta sig med henne på grund av hennes judiska bakgrund. Berättelsen ger dem ett olyckligt slut efter att hon räddats undan häxerianklagelserna väljer hon och fadern Isak att lämna England för Granada. Ivanhoe gifter sig med barndomskärleken Lady Rowena.

Bibliografi i urval

Waverley (1814)
Guy Mannering (1815)
The Antiquary (1816)
The Black Dwarf &The Tale of Old Mortality (1816)
Rob Roy (1817)
The Heart of Midlothian (1818)
The Bride of Lammermoor & A Legend of Montrose (1819)
Ivanhoe (1820)
The Monastery & The Abbot (1820)
Kenilworth (1821)
The Pirate (1822)
The Fortunes of Nigel (1822)
Peveril of the Peak (1822)
Quentin Durward (1823)
St. Ronan's Well (1824)
Redgauntlet (1824)
The Betrothed & The Talisman (1825)
Woodstock (1826)
The Fair Maid of Perth & Chronicles of the Canongate (1828)
Anne of Geierstein (1829)
Count Robert of Paris & Castle Dangerous (1832)

Källor

Anthony Andrew - "Det är bisarrt att svenskarna älskar Ivanhoe" - Intervju med Josephine Bornebusch, 2016.

IMDB.COM

Litteratur av Sir Walter Scott - Samlingsverk tillgängliga via Gutenberg Project.

wikipedia.org [olika inlägg]

wikipedia.commons

Årets Nobelpris i litteratur till Kazuo Ishiguru

SÅ tillkännagavs från Börshuset årets Nobelpris i litteratur! Det blev britten Kazuo Ishiguru (född 1954) som tilldelas priset av Svenska akademin. Han har skrivit flera romaner och övrig litteratur. Ishiguro föddes i Nagasaki, Japan och familjen flyttade till England 1960. Han avlade kandidatexamen vid University of Kent 1978 efter studier i engelska och filosofi; samt en master vid University of East Anglia 1980. Han blev brittisk medborgare 1982 och bor i London med sin familj.


Säkert är det många med mig som nu är glatt överraskade över att få upptäcka ett nytt författarskap? Priset kommer formellt att utdelas den 10 december i Stockholms konserthus då pristagarna får emottaga priset ur kungens hand. Nobelpriset i litteratur har utdelats 110 gånger sedan 1901. Ytterligare några snabba fakta följer här. Hittills har 14 kvinnor tagit emot priset. Den 41-årige brittiske författaren Rudyard Kipling (1865-1936) är den yngsta personen som någonsin tilldelats priset (1907). I genomsnitt är det 65 år som är medelåldern för en mottagare av priset. 88-åriga britten Doris Lessing (1919-2013) blev den äldsta som hittills fått Nobelpriset (2007). Själva priset består av en medalj och en penningsumma (9 miljoner kronor, år 2017). Det är i särklass det finaste litteraturpriset i världen.

Motivering

"som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.

Litteratur av Kazuo Ishiguru

Litteratur av årets Nobelpristagare finner du via de stora nätbokhandlarna. Många läser gärna en pristagare så böcker av dem brukar ta slut fortare än kvickt!

• Berg i fjärran (A Pale View of Hills, översättning Ann Henning, Viva, 1985)


• Konstnär i den flytande världen (An Artist of the Floating World, översättning Ann Henning, Viva, 1987)


• Återstoden av dagen (The Remains of the Day, översättning Annika Preis, Viva, 1990)


• Den otröstade (The Unconsoled, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 1996)


• Vi som var föräldralösa (When We Were Orphans, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2000)


• Never Let Me Go (Never Let Me Go, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2005)


• Nocturner: fem berättelser om musik och skymning (Nocturnes, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2010)


• Begravd jätte (Buried Giant, översättning Rose-Marie Nielsen, Wahlström & Widstrand, 2016)

Övrigt

Förra året var det Bob Dylan (f. 1941). Läs gärna min kommentar till hans obligatoriska Nobel-föreläsning här.

Besök gärna Svenska akademins hemsida och läs mer om Nobelpriset i litteratur här.

Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James' Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för "den lille kärleksguden" (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av "votarys" (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare's Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; -

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga




Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.




Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.