Branagh Theatre: The Winter's Tale (recension)

Igår gick jag på bio här i stan och såg en uppsättning av William Shakespeares komedi En vintersaga (The Winter's Tale). Den är kanske inte helt känd för allmänheten så det får bli en recension av hur jag upplevde den framför bioduken. Den sändes från anrika The Branagh Theatre i Londons West End. Byggnaden har stått där sedan 1890-talet och det bjöds endast på några få inblickar av interiören och det såg nog ganska så trångt ut bland sittplatserna. Föreställningen och koregrafin var dock färgstark till det yttersta för att inte tala om skådespelarna. Judi Dench var mest lysande i sin tolkning men flera andra av huvudrollerna gjorde en rejäl insats. Hur bär de sig åt för att minnas alla replikerna? Jag tyckte klart det var sevärt. Likaså dansen och uppsättningen kring herdarnas lek.

Som wikipedia upplyser oss tillhör En vintersaga tillsammans med Cymbeline, Pericles och Stormen sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Den utkom i tryck första gången 1623 vilket är sent. En vintersaga handlar om oresonlig svartsjuka, om ånger och bot och om ung kärlek som är hotad. Shakespeare återanvänder olika tema från tidigare verk. Handlingen är ganska rörig. Jag låter wikipedia återberätta handlingen i sin helhet.

"Polixenes, kung av Böhmen, hälsar på sin vän Leontes, kung av Sicilien. Polixenes tänker återvända hem, men Leontes vill att han skall stanna längre. Leontes sänder sin havande hustru, Hermione för att övertyga Polixenes. Leontes blir misstänksam när Hermione lyckas så lätt och tror att hon varit otrogen och det blivande barnet en oäkting. Leontes skickar ädlingen Camillo för att förgifta Polixenes, men istället varnar han honom och Polixenes återvänder till Böhmen. Detta gör Leontes rasande och han spärrar in Hermione i fängelse, där hon föder en dotter. Leontes vänder sig till oraklet i Delfi för att få Hermiones skuld bekräftad. Oraklets besked är dock att hon är oskyldig, vilket Leontes trotsar. Ädlingen Antigonus gömmer dottern hos en herde i Böhmen innan han själv blir förtärd av en björn. Antigonus hustru Paulina, som är en trogen vän till Hermione, gömmer även henne och föreger att hon är död. När också sonen Mamillus dör ångrar sig Leontes och tror att det är Apollons straff. Han bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv sörjande.
Herden ger dottern namnet Perdita. 16 år förflyter. Polixenes son, prins Florizel, träffar Perdita och blir kär i henne. Nu är det Polixenes som blir rasande och hotar herden och Perdita med tortyr. Florizel och Perdita flyr till Sicilien där Florizel utger sig för att vara på diplomatiskt uppdrag. När fadern Polixenes också anländer till Sicilien blir sonen avslöjad. Sällskapet beger sig till fest hos Paulina, där en staty av Hermione skall avtäckas. Inför Leontes häpna och överlyckliga ögon blir statyn levande och Florizel och Perdita förlovar sig."

Hänger ni med?

Recension: "Jacob's Room" av Virginia Woolf (1922)

Ni vet redan att en mängd av den klassiska litteraturen finns tillgänglig för gratis nedladdning och läsning direkt från nätet. I Sverige har Litteraturbanken en uppsjö av svensk litteratur tillgänglig och den som vill närma sig klassikerna på annat språk än svenska kan vända sig till Project Gutenbergs hemsida. Ingenting finns som känslan av att ta till sig en riktig klassiker på originalspråket där inte bara författaren utan även dess samtid fångas in i läsupplevelsen. Så har det varit för mig när jag läst Jacob's Room av Virginia Woolf (1882-1941).

Idag skriver jag lite om romanen Jacob's Room, som blev Woolfs tredje bok. Den utkom 1922 och översattes till svenska fem år senare. Den gavs ut via makarna Woolfs eget lilla förlag Hogarth Press och bokomslaget illustrerades av systern Vanessa Bell. Huvudpersonen är Jacob Flanders vars liv läsaren få ta del av inte enbart från hans eget perspektiv, utan även från flera kvinnor som på olika sätt varit en del av hans liv. Läsaren får lära känna Jacobs barndom, ungdom och studentår vid Cambridge. Handlingen är förlagd till förkrigstidens England. Till bokens teman hör ensamhet och sorg, samt hur man kommer över dessa. Något som Jacob faktiskt lyckas med eftersom han lämnar England och reser iväg till Grekland.

Till Woolfs storhet som författare hör förmågan att kommunicera karaktärernas egna upplevelser av olika saker. Detta  gör hon mycket detaljerat och övertygande. Det har påpekats i olika sammanhang att Jacob's Room skiljer sig från hennes föregående två romaner The Voyage Out (1915) och Night And Day (1919). Stilen är dessutom något som kännetecknar den moderna romanen. Det är mycket fokus på protagonisternas minnen och upplevelser.



Hon har ett underbart språk. Min favoritmening ur romanen är numera ett välkänt citat, även om det enligt mig gör sig bäst i själva handlingen. Orden kommer från det femte kapitlet: "Each has his past shut in him like the leaves of a book known to him by his heart, and his friends can only read the title." Dessa är förstås uppbyggande ord med livsvisdom inpräntat.

Källor

project Gutenberg

wikipedia.org

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).

Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta

Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor

wikipedia.org

Recension: Shakespeare - The World as a Stage

Jag har i ett tidigare inlägg uppmärksammat att det är 400 år sedan Willam Shakespeare gick ur tiden. Hans bortgång firas därför i år över hela världen med nya uppsättningar av dramerna. Jag recenserar här en bok om hans liv och verk författad av journalisten Bill Bryson.

Shakespeare : The World as a Stage

Boken är vad man kan klassificera som en kortfattad biografi och ingår i Harper Collins Eminent Lives Series. Bryson har en bakgrund som journalist vid brittiska The Times och har emottagit prestigefyllda Aventis priset, dock inte för denna bok. I stora drag en biografi som är mycket typisk för vår samtid. Snabb, koncis och kortfattad. Ibland dock något spekulativ...Texten är rapp i språket, skriven på den lättfattligaste engelska man kan tänka sig och är förmodligen en titel många kommer att hämta sin enda information om Shakespeare ifrån. Boken är uppdelad i åtta kapitel. Det första kapitlet ”In search of William Shakespeare” har sin utgångspunkt i Chandos-porträttet av William Shakespeare och sätter fokus hur lite vi egentligen vet om Shakespeares liv idag. Exempelvis faktum att vi trots århundranden av efterforskningar endast har ett hundratal historiska dokument som vittnar om den historiska personen William Shakespeare (dopbevis, skattelängder). Sedan följer ett mer traditionellt biografiskt upplägg och kapitlen följer en strikt kronologisk ordning. Det andra kapitlet: ”The Early Years, 1564-1585”, tredje kapitlet ”The Lost Years, 1585-1592”, följd av två fristående ”In London”, samt ”The Plays”. Denna typ av upplägg är tacksamt för alla som har bråttom med böcker. En historisk expose kring tidsandan ges i sjätte och sjunde kapitlen ”Years of Fame, 1596-1603” och i ”The Reign of King James, 1603-1616”. Det näst sista kapitlet ”Death” är en blandning av händelser om alltting, t ex. nu skriver Shakespeare sitt testamente till en diskussion om författarskap, utgåvor och First Folios. Det sista och avslutande kapitlet är dedikerad till en sammanfattning av den återkommande diskussionen om författarskap då många än idag tycks ifrågasätta Shakespeare som verklig upphovsman till den stora uppsjö av dramer och poesi som han påstås författat. Bryson diskuterar kring detta och spårar varifrån dessa negativa och förstås anakronistiska föreställningar kommer ifrån. En som spred en dylik teori var en färgstark personlighet vid namn Delia Bacon (1811-1859) och senare en skollärare vid namn J. Thomas Looney som 1918 identiferade en Earl som den verklige Shakespeare. Mycket av dessa suspekta teorier lever ännu kvar i populärkultuen och 2011 kom filmen Anonymous som anspelar på samma tema vad gäller upphovsfrågan. Tilläggas bör att Brysons bok inte tar upp filmen Anonymous, men för den som vill fördjupa sig i ämnet kan följande klipp från YouTube vara till hjälp:

'Anonymous' - Prof Carol Rutter & Prof Stanley Wells discuss the Shakespeare authorship question
. Klippet kommer från University of Warwick.