Recension: "Jacob's Room" av Virginia Woolf (1922)

Ni vet redan att en mängd av den klassiska litteraturen finns tillgänglig för gratis nedladdning och läsning direkt från nätet. I Sverige har Litteraturbanken en uppsjö av svensk litteratur tillgänglig och den som vill närma sig klassikerna på annat språk än svenska kan vända sig till Project Gutenbergs hemsida. Ingenting finns som känslan av att ta till sig en riktig klassiker på originalspråket där inte bara författaren utan även dess samtid fångas in i läsupplevelsen. Så har det varit för mig när jag läst Jacob's Room av Virginia Woolf (1882-1941).

Idag skriver jag lite om romanen Jacob's Room, som blev Woolfs tredje bok. Den utkom 1922 och översattes till svenska fem år senare. Den gavs ut via makarna Woolfs eget lilla förlag Hogarth Press och bokomslaget illustrerades av systern Vanessa Bell. Huvudpersonen är Jacob Flanders vars liv läsaren få ta del av inte enbart från hans eget perspektiv, utan även från flera kvinnor som på olika sätt varit en del av hans liv. Läsaren får lära känna Jacobs barndom, ungdom och studentår vid Cambridge. Handlingen är förlagd till förkrigstidens England. Till bokens teman hör ensamhet och sorg, samt hur man kommer över dessa. Något som Jacob faktiskt lyckas med eftersom han lämnar England och reser iväg till Grekland.

Till Woolfs storhet som författare hör förmågan att kommunicera karaktärernas egna upplevelser av olika saker. Detta  gör hon mycket detaljerat och övertygande. Det har påpekats i olika sammanhang att Jacob's Room skiljer sig från hennes föregående två romaner The Voyage Out (1915) och Night And Day (1919). Stilen är dessutom något som kännetecknar den moderna romanen. Det är mycket fokus på protagonisternas minnen och upplevelser.



Hon har ett underbart språk. Min favoritmening ur romanen är numera ett välkänt citat, även om det enligt mig gör sig bäst i själva handlingen. Orden kommer från det femte kapitlet: "Each has his past shut in him like the leaves of a book known to him by his heart, and his friends can only read the title." Dessa är förstås uppbyggande ord med livsvisdom inpräntat.

Källor

project Gutenberg

wikipedia.org

Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson

Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). "Penseln, pennan och hjärtat - om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.

Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.

Källor

BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland

wikipedia.org (olika inlägg samt bild)

Yle Areena

Recension: "Finding John Rae" en biografisk dagboksroman

Jag har tidigare på bloggen skrivit om skotten och Orkneybon Dr. John Rae (1813-1893) som var en känd upptäcktsresande och den person som avslöjade hemligheterna kring den försvunna Franklinexpeditionens olyckliga öde. Men hans efterforskningar om besättningen och de metoder han använt sig av för att tillskansa sig informationen godkändes aldrig av admiralitetet eller av det viktorianska samhället. Bland annat tyckte man illa om hans intervjuer med ursprungsbefolkningen, inuiterna i de kanadensiska områdena vid Arktis. Rae hade lärt sig deras språk och deras överlevnadsmetoder som kom till god hjälp när han gjorde sina kartor i området för Hudson Bay kompaniet. Så småningom utvecklades ett ömsesidigt förtroende och de gav honom efter tid ett inuitiskt namn.

Men inuiterna ansågs vara opålitliga vildar enligt viktorianerna och sättet John Rae valt att ta till sig deras vittnesmål på ansågs förkastligt. Särskilt farligt och oacceptabelt ansågs John Raes slutsats att besättningen i sitt slutskede hemfallit åt kannibalism efter att ha kört fast med bombskeppen Erebus och Terror i isvärlden. Sin främste motståndare hade han kanske i änkan efter Sir John Franklin, Lady Jane Franklin som lät bekosta ett antal expeditioner efter maken. Rae hade även en skoningslös motståndare i författaren Charles Dickens som drev förtalsliknande kampanjer mot honom i pressen. Vad letade de efter i denna ogästvänliga miljö? Det handlade förstås om en internationell tävlan mellan flera länder där målet var att först upptäcka Nordvästpassagen som skulle underlätta handelsvägarna till havs.

Finding John Rae (2017) är författad av Alice Jane Hamilton som även är släkt med John Rae genom hans syster (barnbarns barnbarn) och släktskapet har säkert varit den drivande inspirationskällan till bokens tillkomst. Jag klassificerar den som en biografisk roman. Det biografiska perspektivet är ett spännande grepp för en författare att jobba med! Den är bitvis skriven utifrån "första berättarperspektivet" där vi som läsare får handlingen berättad genom John Raes röst. Hon lyckas rätt så väl med detta, anser jag. Upplägget är efter dagboksromanen och det är genom dagboksanteckningar vi lär känna John Rae. Nu har jag ju själv läst mycket facklitteratur relaterad både till John Rae och den viktorianska eran som är så spännande. Ibland kan jag tycka att det haltar litet i dialogerna. Och jag tänker ut frågor för mig själv: sade man verkligen så på 1800-talet? eller gjorde man verkligen så på den tiden? Dock, det är bara vid några få tillfällen såna frågor dyker upp hos mig som läsare. Till sin hjälp i byggandet av storyn har hon haft nytta av primärlitteratur i form a brev, litteratur och dagböcker. Det märks tydligt hon varit grundlig i detta efterforskningsarbete då en rad arkiv och institutioner tackas.

Snabba bokfakta

Titel: Finding John Rae

Författare: Alice Jane Hamilton

Förlag: Ronsdale Press

År: 2017

Sidantal: 222

Recension: "En världsomsegling under havet" av Jules Verne

Detta inlägg handlar om Jules Vernes tidlösa ungdomsklassiker En världsomsegling under havet. Berättelsen om den märklige vetenskapsmannen Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus. Vi är nog många i min egen generation som i bokslukaråldern kommit i kontakt med Jules Vernes spännande äventyrsböcker. Han är enligt många science fiction-romanens fader. Det var två händelser som låg bakom Vernes skapande av boken en En världsomsegling under havet. Vid ett tillfälle fick han ett beundrarbrev från en en kvinna som ville att han skulle skriva en äventyrsberättelse som utspelade sig under havsytan. Den andra händelsen var Vernes intresse för 1863 års polska uppror mot den ryska tsarmakten. Denna historiska händelse ligger bakom skapandet av huvudkaraktären Nemo som bygger ubåten Nautilus. På Jules Vernes tid fanns inga ubåtar, men knappt decennier efter hans död skulle ubåtar bli verklighet precis som helikoptrar och solceller vilka också förekommer i hans berättelser. En världsomsegling under havet blev tryckt och publicerad för första gången 1871 under den franska titeln Vingt mille lieues sous les mers: Tour du monde sous-marin.

Om författaren Jules Verne

Jules Verne (1828-1905) var den äldsta av fem syskon i en välbärgad fransk familj från Nantes. Pappan Pierre Verne var jurist och var noga med att sonen skulle följa i samma spår. Jules Verne började 1848 utbilda sig till advokat i Paris, men avbröt så småningom sina juridikstudier för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Pappan blev inte glad över sonens beslut och drog tillfälligt in hans ekonomiska bidrag. Jules blev därför tvungen att hitta en egen försörjning och kombinera sitt eget skrivande med detta. Jules blev sekreterare vid Théatre Lyrique i Paris och vid sidan av detta läste han mycket litteratur om geografi, naturhistoria samt vetenskapliga och tekniska nyheter. Denna läsning möjliggjorde och närde hans egna författardrömmar och framtida skrivprojekt. I Paris knöt Jules två viktiga vänskapsband. Dels med kompositören Jaques Offenbach (1819-1880) och sedan med författaren Alexander Dumas, d.ä (1802-1870). Tack vare vännen Dumas' hjälp kunde han debutera 1850 med den komiska novellen "De brutna stråna". Jules var en stor beundrare av Dumas d.ä. Romandebuten Fem veckor i en ballong kom dock 13 år senare. Den handlade om en hisnande forskningsfärd över Centralafrika, från Zanzibar till Senegal. Boken blev en världssuccé och översattes till flera språk. På förlaget Pierre-Jules Hetzels begäran och enligt kontraktet började Jules Verne därefter skriva två romaner per år. De spännande äventyren trycktes som följetong i tidningarna.

Jules Vernes mamma kom från en familj av skeppsbyggare och navigatörer. Där fanns också flera personer med starka litterära intressen. Den unge Jules var tidigt fascinerad av havet och försökte en gång ta mönstring på ett skepp med destination Indien. Under hela sitt vuxna liv kom han att resa mycket, även utanför Europa. 1856 mötte han på ett bröllop sin blivande fru Honorine, som då var en ung änka på 26 år. De förälskar sig och gifter sig ett år senare. Han får även två bonusbarn, hennes döttrar och tillsist sonen Michel som blir det enda gemensamma barnet. 1886 utsattes han för ett allvarligt mordförsök av en psykiskt instabil släkting som vådasköt honom i benet. Sent i livet blev Jules Verne lokalpolitiker i sin hemstad Amiens och var invald rådsman. Han dog 1905 efter komplikationer från sin diabetes.

Den hämndlystne kapten Nemo och Nautilus

En världsomsegling under havet återberättas av Professor Pierre Aronnax. Han beskriver handlingens protagonist, kapten Nemo som en tillbakadragen och reserverad man i fyrtioårsåldern. Han undviker torra land och landstiger endast om platsen är obebodd. Det är vetenskapsmannen och adelsmannen Nemo som konstruerar ubåten Nautilus. Enligt litteraturkritikens regler uppträder han som berättelsens antihjälte och Pierre Aronnax är berättarjaget. Från början var Nemo en polsk adelsman som gör motstånd mot tsarens Ryssland, men Jules Vernes förläggare lät stryka detta av rädsla för att boken skulle bli bannlyst i Ryssland. Nemo har goda och onda sidor, men kan också gråta över döda fiender och sina besättningsmän. På latin betyder namnet Nemo "ingen", men på grekiska νέμω betyder namnet "den som ger vad som förtjänas". Nemo är en begåvad vetenskapsman som kan tala flera språk. I berättelsen drivs han av sitt hämndbegär mot det imperialistiska förtrycket  vars hantlangare en gång mördade hela hans familj. Han sänker stora krigsskepp och vägrar äta mat som inte är producerat av havet. Nemo känner stark samhörighet med alla som lever under förtryck. Även djur och han är motståndare till valfiske. Han bygger undervattenfarkosten, eller ubåten Nautilus som också är inredd med hans berömda bibliotek och en vacker salong. Farkosten har fantastiska egenskaper och kan segla under Antarktis istäcke. Dess motto är: "Mobilis in mobili".

]
Nemo övervakar sin besättning i samband med en begravning under vattnet [bild: wiki.commons].

Tack vare ubåten kan han föra sitt hemliga krig och samtidigt upptäcka den vidunderliga äventyrsfyllda världen under havsytan. Nemo förklarar i handlingen att de lagar som gäller ovanför ytan inte berör honom och på Nautilus gör han som han själv vill och erkänner inga andra herrar än sig själv:

...On its surface they can still exercise their iniquitous claims, battle each other, devour each other, haul every earthly horror. But thirty feet below sea level, their dominion ceases, their influence fades, their power vanishes! Ah, sir, live! Live in the heart of the seas! Here alone lies independence! Here I recognize no superiors! Here I'm free!

Kapten Nemo återkommer i boken Den hemlighetsfulla ön, där även hans död på ubåten skildras. Han identifierar även sig själv som en prins från Dakkar som fått en gedigen utbildning i Europa och han återberättar sina ungdomsår. I den boken får läsaren också lära känna hans hustru och barn. Bilder nedan av illustratörerna Neuville och Riou.

Källor och övrig litteratur

Böcker av Jules Verne kan du läsa gratis via Project Gutenberg som har både franska originaltitlar och engelska översättningar. Dock, om möjlighet försök undvika äldre övers. till engelska som fått berättigad kritik för att ha översatts dåligt.

Väldigt sent upptäcktes att sonen Michel som var redaktör, skribent och bokligt bevandrad lagt till egen text i utgivningarna av faderns böcker! Detta är förstås negativt och mer moderna upplagor bör kunna påpeka detta.

wikipedia.org / olika inlägg och bildillustrationer av Alphonse-Marie-Adolphe de Neuville och Édouard Riou.

Bibliografi i urval; svenska översättningar

Fem veckor i en ballong – 1863. Illustrationer till boken finns här via wikipedia.commons.

Paris i tjugonde århundradet – Författad omkring 1863. Manuskriptet återfanns 1989 av en släkting gömd i ett kassaskåp, publicerad första gången 1994. Efterforskningar visade att förläggaren inte ville ge ut den, utan bad Verne vänta tjugo år. Troligen glömdes texten bort helt. Handlingen berör en ung man som lever i en högteknologisk värld, men trots detta är han olycklig. I handlingen återfinns skyskrapor i glas, höghastighetståg, avancerade räknemaskiner, samt gasdrivna bilar. Allesammans viktiga tekniska uppfinningar som idag är vår verklighet, men som på Jules tid var något som endast gick att fantisera om.

Till jordens medelpunkt – 1864
Från jorden till månen – 1865
Kapten Hatteras resa till nordpolen – 1866
Kapten Grants barn – 1867/1868
En världsomsegling under havet – 1870. Länk till en oavkortat nyöversättning från franska originalet med förord.
Månen runt – 1870
Jorden runt på 80 dagar – 1872/1873
Den hemlighetsfulla ön – 1874/1875
Tsarens kurir – 1876
I kolgruvan – 1877
En kapten om femton år – 1878
Åttahundra mil på Amazonfloden – 1881
Gröna strålen – 1882
Den envise Keraban – 1883
Upp- och nedvända världen – 1889
Slottet i Karpaterna – 1892
Världens herre – 1904

Kapten Nemo spanar från ubåten Nautilus.

Recension: "Madame de Breyves melankoliska sommar"

I detta inlägg recenserar jag en kortnovell av Marcel Proust. Det är en nyöversättning från franskan gjord av Alan Asaid och publicerad av Novellix. Madame de Breyves melankoliska sommar från 1896 är en utmaning. Detta blev fjärde eller femte försöket från min sida att verkligen ta mig igenom de 29 sidorna utan att ge upp. Jo, jag har gett upp många gånger med denna titel. Kanske är det något med franskan som gör att det blir en utmaning. Jag har även märkt samma sak med andra franska översättningar, men då engelska sådana. Det är något med språket som gör att det tar emot och jag sitter fast. Ytterligare ett exempel får bli Violet Leducs Thérèse et Isabelle (1966) som jag försökte läsa i engelsk översättning. Men låt oss återgå till Prousts kortnovell. Den är faktiskt vad man kan förvänta sig av hans penna och man känner som läsare igen både stilen och miljöerna. Den skulle kunna vara ett kapitel i På spaning efter den tid som flytt. Fransk överklass, fin de siècle och en mening kan pågå upp till tio, tolv rader på en sida innan han äntligen sätter punkt. Här blir Marcel Proust åter den finstämt inkännande psykologen. Som titeln avslöjar är novellens protagonist den unga änkan Madame de Breyves och hon har blivit intresserad av en viss herr de Laléande. Temat är förälskelse och förälskelsens olika förstadier. Vi möter även ett av Prousts litterära kännemärken, minnet, melankolin och längtan efter att få återuppleva den där särskilda känslan i ett ögonblick fastfruset i det förgångna.

Recension : 'De Profundis, The Ballad of Reading Gaol and Other Writings'

I detta inlägg recenseras De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings (1999). Denna utgåva av Oscar Wildes (1854-1900) skrifter är en fråga om urval och ingår i Wordsworths Classics serie. Det är Anne Varty vid Royal Holloway, University of London som skrivit introduktionen och arbetat kritiskt med texterna ifråga. Eftersom detta är en utgåva av Wordsworths Classics är notkapitlet omfattande. Texterna som valts ut är dessa:

• De Profundis (1897; delar tryckt 1905; i fullständigt tryck 1965)


• The Ballad of Reading Gaol (1897)


• The Decay of Lying (1891)


• The Critic as Artist (1891)


• The soul of Man under Socialism (1891)

Texterna har valts ut på grundval av Wildes direkta åsikter om politisk filosofi och där han är rakt på sak om estetiska principer. De representerar även två perioder ur hans liv. Den berömda och den skandaliserade perioden. De tre essäerna skrevs när Oscar Wilde var som mest berömd, uppskattad och framgångsrik. För en svensk läsare torde dessa tre vara relativt okända texter värda att upptäckas. Texten De Profundis är ett långt brev som skrevs när Wilde var som mest nedbruten av sin fängelsevistelse och skandaliserad. Han skrev den under tre månader, 1897 när han fortfarande var fängslad. Den är ganska så känd. Adressaten är den f.d älskaren Lord Alfred Douglas (1870-1945), vars far Markisen av Queensberry (1844-1900) var den som såg till att Oscar Wilde åtalades och dömdes för sodomi, 1895. Brevet inleds dessutom med en hälsning till lorden och avslutas med orden 'din tillgivne vän'. Han beskriver deras relation, konflikten med markisen och de omständigheter som ledde fram till varför han befinner sig i fängelse. Tryckningen av manuskriptet blev problematisk. Delar av den kom ut 1905 och först 1962 kunde hela De Profundis tryckas utan svårigheter. Titeln kommer från Bibeln och Psaltaren 130 som innehåller orden 'Ur djupen ropar jag till dig'. Första delen i brevet riktar sig till Lord Alfred, den andra delen handlar mer om Oscar Wildes andliga utveckling och orientering mot kristendomen. Han identifierar sig med Jesus som han beskriver som en stor konstnär. De Profundis börjar enligt följande:

H M Prison, Reading
Dear Bosie,
After long and fruitless waiting I have determined to write to you myself, as much for your sake as for mine, as I would not like to think that I had passed through two long years of imprisonment without ever having received a single line from you, or any news or message even, except such as gave me pain [...]

Anne Varty skriver att De Profundis är en av de största mästerverken inom kategorin självbiografier författade kort före sekelskiftet.

The Ballad of Reading Gaol är relaterad till hans egen tid i fängelse och handlar om en soldat som kommer att hängas för ett mord på kvinnan han älskat. Den är förmodligen hans mest kända dikt. Efter frisläppande flyttade Wilde till Frankrike, men reste även till Italien. Han skulle aldrig mer återse England.

Källor

Wilde, O. (1999). De profundis ; Ballad of Reading Gaol and other writings. Ware: Wordsworth Editions.

Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Recension : The Seven voyages of Sindbad the Sailor (1995) samt en fördjupning

I detta inlägg recenseras The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995) utgiven i miniformat av Penguin Press. I handlingens centrum står köpmannen Sindbad. Hans karaktär har många gemensamma drag med den klassiska hjältefiguren och jämför honom gärna med Odysseus eller Beowulf. Sindbad slåss mot både sjömonster och sagoodjur på sina äventyr. Precis som majoriteten av all världens sagotraditioner så börjar historien om Sindbad med orden: "Det var en gång...".

Eftersom denna utgåva är i miniformat finns ingen närmare introduktion till verkets tillkomst och vi bör betrakta texten som en klassiker för tid och evighet. Klassiker brukar lämpa sig med en introduktion men så har inte skett i detta fall.  Som fördjupning till denna recension har jag valt att skriva lite mera om själva textens ursprung och tillkomst. Jag har också tittat närmare på ytterligare en omständighet. Nämligen den tidsperiod texten gör anspråk på att vara författad under. Jag skriver därför om det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashid (763-809), men även om Östrom/Bysans som delade gräns med det abbasidiska kalfitatet. Samtida med Harun al-Rashid var även Västroms kejsare Karl den Store (ca. 742-814) och Östroms kejsarinna Irene (752-803).

Första meningen:

Once upon a time, in the reign of the Caliph Haroun al-Rashid, there lived in the city of Baghdad a poor man who earned his living by carrying the burdens upon his head.

Sista meningen:

The porter remained a constant visitor at the house of his illustrious friend, and the two lived in amity and peace until there came to them the Spoiler of worldly mansions, the Dark Steward of the graveyard; the Shadow which dissolves the bonds of friendship and ends alike all joys and sorrows.

Om textens handling och tillkomst

Berättelserna om Sindbad sjöfararen ingår i det stora eposet Tusen och en natt. Titeln Tusen och en natt är förstås den västerländska benämningen på sagoberättelserna vars persiska ursprungstitel är Hezār-o yek šab [ungefär de tusen (många) berättelserna]. På arabiska Alf leila wa leila [’Tusen nätter och (därtill) en natt’]. Boken tillkom i Persien under 900-talet och innehåller ur ett idéhistoriskt perspektiv källor från persisk-, arabisk-, indisk-, kinesisk-och även grekiska berättelsetraditioner. Dess tillkomstplatser är längs med den berömda Sidenvägen där de muntliga traditionerna ihop med historiska händelser blandar myten och sagan.

[caption id="attachment_1631" align="alignleft" width="300"] Tusen och En Natt - Ett av de äldsta manuskripten, ca. 1200  (bild: Wikipedia)[/caption]

I sagoberättelserna möter vi Scheherazade som gifter sig med en persisk kung. Enligt berättelsen gifter sig den persiske kungen med en ny kvinna varje dag för att sedan avrätta henne nästa dag. När Scheherazade väljs till kungens hustru berättar hon en saga för honom. Scheherazade är en duktig berättare och lyckas undgå tidigare fruars öde. Varje kväll lyckas hon sammankoppla en saga med en annan saga. När gryningen kommer är kungen såpass förväntansfull på hur sagan ska sluta att han låter Scheherazade leva ytterligare ett dygn för att kunna höra fortsättningen. Genom detta sätt överlistar hon kungen och räddar sitt eget liv. Scheherazades sagor består under 1001 nätter och efter dessa nätter ger kungen upp och låter henne leva.

Det källkritiska perspektivet i berättelserna om Sindbad Sjöfararen

Ur en redaktionell synvinkel är berättelsen om Sindbad och hans många resor ett relativt sent tillägg till Tusen och en natt. Berättelserna finns inte medtagna i det tidigaste manuskriptet från 1200-talet. Under 1600- och 1700 talet förekommer Sindbads sju resor också i självständiga och fristående format. I de arabiska källorna är berättelserna om Sindbad att betrakta som helt fristående från verket Tusen och en natt.

Starten på islams guldålder : Harun al-Rashid

Berättelserna om Sindbad och hans många äventyr utspelar sig under det abbasidiska kalifatet och kalifen Harun al-Rashids regim. Han föddes ca 763-766 och avled 809. Harun al-Rashid utnämndes till kalif 786 och var så fram till sin död. Han levde och verkade under början av den tid som i historieböckerna brukar kallas för islams guldålder (ca 700-1200) tack vare den kulturella och vetenskapliga blomstring som då ägde rum. Under Harun al-Rashids regim grundades biblioteket Visdomens hus [bayt al-Hikma] i Bagdad. Han lät även bygga ett flertal palats.

[caption id="attachment_1182" align="alignleft" width="166"] Harun al-Rashid. (Bildkälla : Wikipedia)[/caption]

Några år före sin död flyttade han sin administration och huvudstad till ar-Raqqah i Syrien från Baghdad. I ar-Raqqah har flera arkeologiska fynd kunnat sammankopplas med Harun al-Rashids epok. Dessa fynd har upptäckts kring hans palats, men även fynd kopplade till slagfält mellan det gamla Bysans och abbasidiska kalifatet har återfunnits i områdena kring ar-Raqqah. Några årtionden efter hans bortgång påbörjades de arabiska översättningarna av de grekiska filosoferna. Det är tack vare de arabiska översättarna som insåg värdet i grekernas efterlämnade skrifter som västvärlden snabbt kunde ta del av Platon och Aristoteles verk.

Även runt kalifen Harun florerade en muntlig tradition av berättelser som blandade historiska fakta med mytens legendariska förtecken. Inte minst kalifen själv deltog och förstärkte mytens egenskaper kring sin egen person. Flera av dessa muntliga traderingar och historier kom sedan att hamna som nedtecknade berättelser i Tusen och en natt. Lika berömd som Harun al-Rashid blev också hans hustru Zubaidah bint Jafar (d. 831) vars fader var halvbror till kalifen Al-Mahdi, den tredje abbasidiske kalifen. Zubaidah bint Jafar ombesörjde byggandet av vattenreservoarer och kanaler mellan Baghdad och pilgrimsorterna Mecka och Medina. Allt för att hjälpa och underlätta färden för pilgrimerna mellan dessa städer. För att ära kalifens hustru byttes namnet ut på själva pilgrimsleden och den kallades för Darb Zubaidah.

Mellan öst och väst i de kristna imperierna - Kejsarinnan Irene och Karl den Store

I sammanhanget kan det vara värt att nämna något om hur världen såg ut utanför det abbasidiska kalifatet och vilka kristna politiska aktörer som var verksamma samtidigt som Harun al-Rashid. Inom det bystantinska imperiet rasar en av de största religiösa striderna i den ortodoxa kyrkohistorien, nämligen den ikonoklastiska bildstriden där huvudfrågan stod mellan de som ville behålla religiösa bilder (ikoner) och de som ville göra sig av med bilder.

Kejsarinnan Irene född 752 kom från Aten där fadern förmodligen hade en politisk position. Irene var från början satt som förmyndare åt sin omyndige son Konstantin IV. Det var hon under några år tills han blev myndig och i sin tur förvisade henne från hovet. Det blev hans främsta politiska misstag då Irene var populär hos folket. Irene återvände, men när sonen försköt sin hustru och begick bigami utnyttjade hon skandalen som legitimt skäl att avsätta honom.  Sedan regerade Irene ensam Bysans mellan 797-802. Hennes största politiska bedrift var sammankallandet av de två kyrkomöten som avslutade av den ikonoklastiska bildstriden. Hon valde att stödja användandet av religiösa bilder i liturgin. Mötet beslutade att religiösa bilder skulle vara kvar.

[caption id="attachment_852" align="alignleft" width="162"] Irene av Bysans. Bildkälla: Wikipedia[/caption]

Det abbasidiska kalifatet gav Bysans stora problem framförallt militärt. Harun al-Rashid ödelade den bysantinska delen av Anatolien 780-782. Målsättningen var inte att erövra Östrom, men däremot var syftet att demonstrera kalifatets makt och militära förmåga. Därför stördes gränserna med militära provokationer. År 786 vägrade dock  Irene att betala tribut för ett förlorat slag fyra år tidigare till kalifatet och ett nytt storkrig bröt ut till följd av detta. Kriget blev till stor framgång för Bysans och staden Hadath i Kilikien kunde återerövras från abbasiderna. I samband med utnämningen till kalif startade Harun al-Rashid år 798 ett nytt krig mot Bysans och denna gång förlorade Bysans.

Påven i Rom vägrade dock att erkänna Irene som rättmätig härskare över Bysans på grund av att hon var kvinna. En rad teologiska motiveringar låg bakom beslutet. Själv hade hon nog inte varit främmande för ett samarbete mellan de kristna imperierna. Vad hade kunnat hända med historiens gång ifall Irene gift sig med Karl den Store? Eller om hon hade lyckats få sin dotter bortgift med Karl den Stores son? Problemet var återigen religionen. Bysans kejsardöme betraktades enligt påven i Västrom som vakant och utan någon riktig regent. Istället utnämnde påven i Rom år 800 Karl den Store till härskare även över Östrom. Kanske hade kalifen Harun al-Rashid bättre diplomatiska förbindelser med kejsar Karl den Store än med Bysans? De skickade gåvor till varandra. Harun sände bland annat ett vattenur till kejsaren och den berömda elefanten Abul-Abbas. Han blev den första elefanten på nordeuropeisk mark sedan romarrikets tid. Abul-Abbas var tydligen en omtyckt gåva, användes i hovceremonier och skickades runt i Frankerriket på olika uppdrag. Bland annat skickades elefanten ut i strid mot den danske kungen som hade gjort uppror mot Karl den Store. Detta tycks ha blivit elefantens sista strid. Abul-Abbas som uppnått en aktningsvärd ålder av fyrtio år fick tyvärr lunginflammation och avled.

Trots att Irene inte var den första kvinna som regerat Bysans var hon ändå krönt kejsare och regerade imperiet på de kejserliga villkor som tillkom män inom den ortodoxa traditionen. Östrom kom inte heller att falla på grund av att Irene var en kvinnlig regent. Istället röjdes hon ur vägen genom en intern maktkamp och avsattes. Genom en sammansvärjning kom Nikeforos I till makten i Östrom. Nikeforos I förde krig mot Harun al-Rashid men stupade i ett annat mot bulgarerna, vars kung enligt traditionen, gjorde en skål av Nikeforos huvud. Irene försattes i exil och slutade sina dagar på grekiska ön Lesbos. Enligt vissa källor överlevde hon där genom att spinna ull till försäljning. Hon dog också i exilen efter bara ett år.

Något som jag funderat över är varför hon aldrig kanoniserades, eller helgonförklarades av den ortodoxa kyrkan då hon gick den till viljes i alla teologiska frågor och avslutade bildstriden. Någon som har en teori varför det blev så? 

Källor & referenser

Abbasid Dynasty


The Abbasid Caliphs - In Our Time with Melvyn Bragg, BBC Radio (2006.02.02)

Charlemagne : Holy Roman emperor Harun al-Rashid


Irene : Byzantine empress


Sindbad the Sailor


The Thousand and One Nights


 

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Virginia Kent Catherwood - Verklighetens Carol Aird

I ett tidigare inlägg skrev jag en recension om Patricia Highsmiths roman The Price of Salt (1952) som långt senare utgavs med titeln Carol (1990). I blogginlägget uppmärksammade jag även den historiska bakgrunden kring romanen och de faktiska omständigheter som gömmer sig i manuskriptet. I detta inlägg tänkte jag skriva om Carol Aird, en av protagonisterna i romanen. Bakom den fiktiva karaktären döljer sig nämligen en kvinna som Patricia Highsmith (1921-1995) hade en kortvarig relation med under 1946-1947.

Highsmith träffade 1946 den amerikanska miljonärskan Virginia Kent Catherwood (1915-1966) på en fest i New York. Catherwood var frånskild sedan två år tillbaka och hade förlorat vårdnaden om sin dotter. Det finns inget som tyder på att de efter relationens avslut hade någon kontakt alls. Däremot kom Patricia Highsmith att aktivt använda henne i sitt skrivande. 1946-1947 var det fortfarande ett par år kvar till succédebuten Strangers on a train (1950).

Handlingens huvudperson, Carol Aird är en 30+ kvinna ur överklassen som ligger i skilsmässa och en vårdnadstvist är under uppsegling. Carol vill gärna ha vårdnaden om dottern och har en advokat som sköter de kommande förhandlingarna mot maken Harge. Carol möter av en slump det yngre butiksbiträdet Therese Belivet, 19, och de inleder en relation. Första mötet äger rum på Frankenburgs varuhus där Therese är anställd. Handlingen är förlagd till sent 1940-tal. Det är Therese Belivet som är Patricia Highsmiths alter ego i berättelsen. Romanen utkom 1952 under pseudonymen Claire Morgan och var Highsmiths andra bok. Den betraktas som banbrytande på grund av det öppna slutet och fick ett positivt mottagande då den bröt med 1950-talets krav på hur lesbiska framställs i litteraturen.

Highsmith arbetade också i unga år som butiksbiträde vid Bloomingdale's för att kunna finansiera sin psykoanalys. Hon gick också i analys 1948. Målsättningen med psykoanalysen var att bli heterosexuell. Highsmith ville väldigt gärna bli straight och försökte också bota sig själv genom att ha relationer med män. Dock utan att lyckas. I Highsmiths dagböcker från den aktuella tidsperioden går att läsa att hon hoppas att psykoanalysen skulle kunna göra henne redo för äktenskap.

Kate Hart har skrivit om synen på homosexuella i efterkrigstidens USA och den period som brukar kallas för det kalla krigets år. I artikeln "The inner Life of Patricia Highsmith" publicerad 2011.08.15 i nättidningen This Recording berättar Hart om sina efterforskningar. Hon besökte nationalbiblioteket i Bern, Schweiz där Patricia Highsmiths litterära kvarlåtenskap (brev, dagböcker, anteckningar m.m) förvaras. Hart noterar hur stereotypa föreställningar om homosexuella förekommer både i fiktionen och privata anteckningsböcker hos Highsmith. Hon påpekar även hur Highsmith hela livet hade starka skuldkänslor kring sin homosexualitet. 1950-talet innebar dubbelliv vilket Highsmith var väl medveten om och det kunde också plåga henne. I sina dagböcker klagade Highsmith över sin dubbelmoral och på känslor av overklighet.

Ett av de mer säregna dragen i Patricia Highsmiths författarskap är hennes sätt att använda sin egen biografi i sitt skrivande. Highsmith tycks nästan ha varit besatt av sig själv i den meningen och analyserade gärna sina relationer och stalkade sina flickvänner. De slutade många gånger som karaktärer eller mordoffer i hennes böcker. Under hela livet skrev hon även dagbok och älskade att sammanställa listor. Joan Schenkar nämner i biografin att manuskriptet till Strangers on a train (ej den tryckta bokversionen) var tillägnad "all the Virginias", eftersom många av hennes partners burit detta förnamn. I pocketversionen var hon mer öppenhjärtlig och tillägnade boken "all the virginians." Highsmiths inspirationskälla till novellen var den tidigare relationen med Virginia Catherwood som kom från en av de finaste familjerna i Philadelphia. Hon var dotter till radiomagnaten och uppfinnaren Arthur Atwater Kent (1873-1949) som även var en framgångsrik affärsman med 93 patent på olika motorrelaterade produkter. I Philadelphia finns ett stadsmuseum uppkallat efter honom. Virginia fick utbildning och studerade skulptur i Paris. Hon gifte sig 1935 med bankiren Cummins Catherwood och fick en dotter med honom. De bodde på en lantegendom i Bryn Mawr, Pennsylvania. Paret skilde sig i Idaho 1941. Vi har bara Highsmiths beskrivningar av relationen och den är blandad med fiktiva inslag. Det finns inga uppfattningar om vad. Virginia, eller Ginnie, tyckte om relationen med Highsmith. Inget tyder på fortsatt kontakt efter uppbrottet 1947.

Tyvärr blev det ingen rast eller ro för Virginia Catherwood. Den 27 november 1959 skrev tidningen The Age om hur den georgiske prinsen och amerikanske medborgaren David Mdiviani lämnat in en stämningsansökan mot den rika arvtagerskan. David Mdiviani var en känd playboy och f d rysk prins med rötter i Georgien. Han var gift med Virginia Sinclair (1915-1979) men i stämningsansökan mot Virginia Catherwood anklagade han den sistnämnda för att ha tagit frun i från honom. Mycket riktigt framgår det i The Age att Mdiviani stämmer Catherwood på en miljon dollar. Idag är det lätt att skratta åt prinsens skadeståndskrav, men 1950-talet var ingen dans på rosor om man råkade vara gay. Virginia Catherwood blev utsatt för ett klassiskt försök till utpressning och mot sig hade hon en man som öppet anklagade henne för att ha en relation med hans fru. Mr Diviani återtog så småningom sin stämningsansökan och Catherwood själv svarade att hon inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Denna artikel från 1959 är det sista vi hör i det offentliga om Catherwood.

Den som närmare vill bekanta sig med Patricia Highsmiths liv och skrivande bör genast sätta sig att läsa Joan Schenkars biografi The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith (2009). Det tog Schenkar 8 år att skriva biografin och det går även att söka hennes namn på Youtube där hon föreläser om boken och Highsmith. Den är okonventionell och ickekronologisk. Trots detta fångar Schenkar ändå en hel del av vem Highsmith var. Vid något tillfälle säger Schenkar att Highsmith är en av de mest freudianska författarna i den amerikanska litteraturen. Jag instämmer i detta. Det finns flertalet freudianska bilder eller associationer i The Price of Salt. Ytterligare ett mycket realistisk porträtt av Highsmith har publicerats av en av hennes föredetta. Författaren Marijane Meaker hade en relation med Highsmith under 1950-talet och är en av dem som kan bekräfta Highsmiths xenofobiska och misantropiska föreställningar. Meaker (pseudonym Vin Packer) har också talat om detta i samband med intervjuer. Titeln på Meakers självbiografi är Highsmith: A romance of the 1950s. För den som söker en biografi med ett mer traditionellt upplägg rekommenderas journalisten Andrew Wilsons biografi Beautiful Shadow: A life of Patricia Highsmith (2010).

 

Källor:

Hart, K. (2011) "The inner life of Patricia Highsmith". This Recording.

Schenkar, J. (2009). The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith. New York: St. Martin's Press.

Talbot, M. (2015) Forbidden love : The passions behind Patricia Highsmith’s “The Price of Salt.” The New Yorker.

BBC Radio 4: Patricia Highsmiths 'Carol' (radioversionen)

Nu går vi så sakteligen mot hösten och det finns inte alltid tid att slå sig ner med en god bok. Idag rekommenderar jag lite radiolyssning via Mixcloud som tillhandahåller diverse poddar och uppladdningar av våra klassiker. Det är den prisbelönta BBC-producerade radioversionen av Patricia Highsmiths bok Carol [The price of Salt (1952)] som är på tur nu. Den släpptes i november 2014. Uppladdningen på Mixcloud innehåller 5 spår om 13 min. vardera. Som Carol hör vi skådespelerskan Miranda Richardson och det är Andrea Deck som tolkar karaktären Therese.

 

Recension : The Price of Salt 'Carol' av Patricia Highsmith

Jag vill förvarna läsaren om att denna recension innehåller s.k 'spoilers'. Om du inte har sett filmen Carol eller läst romanen The Price of Salt (1952), så finns anledning att överväga stoppa din läsning här. Romanen The Price of Salt 'Carol', har nu främst blivit aktuell tack vare en filmatisering av Todd Haynes (manus Phyllis Nagy) där Cate Blanchett och Rooney Mara innehar huvudrollerna. Trots att den utspelar sig under 1950-talet kommer filmen bli en klassiker inom hbtq-genren. Framförallt tack vare den fina skådespelarinsatsen mellan Rooney Mara och Cate Blanchett. Angående tidsperspektivet så utspelar sig romanen under andra världskriget eller tätt inpå efterkrigstiden. Omkring 1945-46. Det finns också flera igenkännbara paralleller mellan författaren Patricia Highsmith och själva handlingen. Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare som är mest känd för sina psykologiska thrillers och många läsare känner säkert till karaktären Tom Ripley som förekommer i flera romaner och noveller. Hennes debutroman Strangers on a train (1950) fick ett bra mottagande och två år senare filmatiserade Alfred Hitchcock boken. Han är dock inte den ende som filmatiserat Strangers on a train, då tolkningar av texten än idag förekommer i en rad artistiska sammanhang och uppsättningar. Då filmen Strangers on a train blev en biosuccé kan man nog säga att Hitchcock blev den regissör som gav Patricia Highsmith stjärnstatus.

Romanen The price of Salt handlar om den unga Therese Belivet som nyligen flyttat till New York. Hon är tillsammans med Richard som hon inte älskar. Hon jobbar även som affärsbiträde och under en ganska trist arbetsdag får hon syn på en kvinna i butiken som hon blir intresserad av. Kvinnan heter Carol och är i trettioårsåldern. Hon gör en beställning med hemkörning av Therese. Carol har en liten dotter och ligger även i skilsmässa. De börjar trots de komplicerade omständigheterna att umgås och trivs i varandras sällskap. Therese anklagas av Richard för att ha en "skolflicksförälskelse", men hon verkar desto mer säker på sin sak. Carols man Harge blir misstänksam mot hennes relation till Therese eftersom hon vid ett tidigare tillfälle avslöjat hon haft en kärleksrelation med sin bästa väninna Abby. För att undvika Harges vrede bestämmer hon sig för att göra en länge resa västerut, en road trip där även Therese bjuds att resa med. Det är under resan som deras relation fördjupas. De vet dock inte att Harge ordnat en privatdetektiv som hela tiden följer dem. Tillsist får Harge de yttersta bevisen på en sexuell relation som han utnyttjar i vårdnadstvisten om parets dotter, Rindi. Romanen är berättad ur Thereses perspektiv och det blir inte så mycket information om den lilla dottern då nittonåringar inte brukar vara så intresserade av hemmafruliv och barnuppfostran. Åldersskillnaden mellan protagonisterna blir också påtaglig även om hela historien faktiskt är ganska romantisk. Nog märker man av Thereses fascination för den eleganta och enigmatiska Carol som också är very, very posh. Romanen andas också av den historiska tidsandan. Ordet lesbisk förekommer inte, men däremot kan flera stycken i texten och beskrivningar av händelser associeras med psykoanalytiska perspektiv. Det är tydligt att Patricia Highsmith kan sin Freud. Homosexualitet under 1940 och 1950-talet var mer eller mindre klassad som psykisk sjukdom, men samtidigt något som i allmänhetens ögon kunde "fixas" med hjälp av terapi. Highsmith verkar själv ha varit enig i den åsikten, men det hindrade henne inte från kärleksrelationer med kvinnor även om de allesammans var kortvariga.

The Price of Salt publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Först 1990 kom romanen att utges med titeln 'Carol' och med Patricia Highsmiths namn. Highsmith själv var dock inte redo att komma ut och snäste av alla journalistiska antydningar om eventuell läggning. Highsmith skrev över tjugo romaner och kortnoveller, men denna är den enda som tar upp kvinnlig homosexualitet och dessutom i en positiv bemärkelse. Hon valde att ge ut boken under pseudonym eftersom hon inte ville bli stämplad som en lesbisk författare och dels därför att handlingen berörde personer och händelser som hade verklighetsförankring. Temat är att betrakta såsom unikt då den författats i en tidsanda där hbtq-kvinnor i litteraturen var tvungna att framställas enligt ett visst mönster. Kvinnliga protagonister dör, begår självmord eller återförenas tillsist med sina män enligt 1950-talets synsätt. För många år sedan läste jag en intervju med 'lesbian pulp-fiction' författaren Marijane Meaker (f. 1927) och hon kunde bekräfta förläggarnas syn på kvinnlig homosexualitet under denna tidsperiod. Förlagschefer kunde stoppa litteratur - eller tvinga författaren att ändra i storyn om det givna mönstret inte följdes. Trots att Highsmith var en relativt produktiv författare så är detta den enda romanen med ett hbtq-tema.

Eftersom jag själv är intresserad av att göra kopplingar mellan författaren och den skrivna texten gjorde jag en grundlig research efter ha sett filmen på bio. Jag ville veta hur Highsmith arbetat med manuskriptet och vilka eventuella paralleller det fanns mellan henne själv och romanen. Samt eventuella kopplingar mellan olika karaktärer i handlingen och verkliga personer. Det var också intressant att ta del av manusförfattaren Phyllis Nagys erfarenheter av att skapa filmen. Några artiklar ur bland annat The Telegraph och The Guardian gav resultat. Historien bakom 'Carol' är långt mer tragisk än vad som framkommer i filmen. Jill Dawson publicerade i The Guardian 2015-05-13 en längre artikel Carol: the women behind Patricia Highsmith's lesbian novel där några av källorna till romanen diskuterades. Enligt Dawson ska Highsmith ha arbetat som affärsbiträde på Macy's, New York när en blond kvinna i päls på jakt efter en docka till sin dotter, uppenbarar sig i julruschen. Hon lämnar sitt namn och sin adress på en lapp. När Highsmith avslutat sitt arbetspass tar hon bussen till New Jersey där kvinnan bor. Vad som händer sedan är något oklart men Highsmith går förbi huset. Ytterligare en källa till manuskriptet och inspiration till karaktären Carol var Highsmiths relation med Virginia Kent Catherwood (1915-1966). Hon var dotter till radiopionjären Arthur Atwater Kent, gift 1935-1941 med bankmannen Cummins Catherwood (1910-1990) och nämns i Highsmiths dagböcker i mitten av 1940-talet. Catherwood förlorade i samband med sin skilsmässa vårdnanden om sin dotter. På ett hotellrum där Catherwood befann sig med en älskarinna riggade maken en dold bandinspelning som avslöjade henne som lesbisk under rättegången. I biografin The Talented miss Highsmith av Joan Schenkar avslöjas att The Price of Salt aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte var tack vare relationen med Virginia Kent Catherwood. De var tillsammans under ett år och detta gav Highsmith möjlighet att fullt ut koncentrera sig på skrivandet. Tyvärr fick hon också på nära håll bevittna alkoholismen då Catherwoods drickande hade gett upphov till nervskador i form av blindhet och röstbortfall. Hon kunde också bli våldsam. Catherwood dog ung förmodligen till följd av alkoholrelaterade sjukdomar. En del av henne finns dock bevarad i karaktären Carol Aird gift med Harge Aird. Highsmith skulle ofta återkomma till Catherwood i sitt skrivande, men det finns inget som tyder på att de någonsin talade med varandra igen efter uppbrottet 1947 där Catherwood var den som tog initiativ till uppbrottet. De historiska omständigheterna gör att romanen är klart läsvärd än idag.

-

Recension : 'Green Tea' av Sheridan Le Fanu

Jag befinner mig fortfarande i Skottland och vad passar bättre en regnig kväll än en viktoriansk spökhistoria? I ett tidigare inlägg nämnde jag ett par bokinköp här. Nu har jag hunnit avsluta Sheridan Le Fanus kortnovell Green Tea. Bloggen har tidigare nämnt Sheridan Le Fanu (1814-1873) och vampyrnovellen Carmilla. Han är mest känd som en författare av mysterier på temat skräck, men utan överdrifter och gärna med fokus på mer rationella förklaringar till det spöklika och oförklarliga i handlingen. Le Fanu återkom gärna till sina tidigare publikationer och omarbetade sina gamla berättelser till nya historier. Le Fanus kortnoveller innehåller gärna en prolog, så även denna historia. I Green Tea introducerar prologen handlingens berättare, den eccentriske tyske läkaren Martin Hesselius. Dr. Hesselius är även prototypen för Bram Stokers Van Helsing. Personen som talar i prologen är den framlidne dr. Hesselius medicinske sekreterare. Han har sammanställt den gode doktorns litterära kvarlåtenskap som består av brev, minnesanteckningar och annan memoria. Berättaren i prologen tycks vara en stor beundrare av dr. Hesselius trots åldersskillnaden på trettiofem år. Han tycks själv vara en ganska speciell person och prologen inleds med följande, något märkliga påstående:

Though carefully educated in medicine and surgery, I have never practiced either.

Läsaren får dock snart klart för sig att det är dr. Hesselius själv som är handlingens protagonist. En kväll möter dr. Hesselius prästen Robert Lynden Jennings hemma hos en gemensam bekant. De träffas första gången hemma hos Lady Mary Heyduke som försäkrar att prästen är en mycket omtyckt person i församlingen. Trots att Jennings verkar vara en trevlig person är han svårt plågad av en oförklarlig åkomma där han plötsligt kastas omkull och hallucinerar. I samtalet med dr. Hesselius berättar Jennings själv hur han läst dr. Hesselius texter om 'metafysisk medicin'. Efter detta formella möte beslutar sig dr. Hesselius att först fråga ut Lady Heyduke om omständigheterna. Green Tea är ingen ruskig historia, men har förstås sina inslag av mystiska omständigheter som inte kommer att avslöjas i denna recension. Novellen har sin egen stil, men den som letar efter sensation och en spökhistoria i traditionell bemärkelse kan bli besviken.

Semester och bokinköp

Just nu befinner jag mig på resande fot i Skottland (för övrigt ett utmärkt resemål för alla som vill resa EU-vänligt i dagens Storbritannien) och självklart passar jag även på att göra bokinköp!

Nedan tre klassiska 'finingar' och därtill nyöversättningar av kända klassiker.

Sheridan Le Fanu har bloggen tidigare uppmärksammat. Denna utgåva innehåller novellen Green Tea handlar om en präst som får problem med en demonisk varelse. En av de mer kända viktorianska spökhistorierna (1£).

Den andra boken innehåller ett kapitel av den romerska historikern Livius 'Hannibal' (History of Rome) där Livius berättar om gladiatorn Hannibals märkliga bedrifter och hur hans armé av slavar gjorde uppror (1£).

Nästa fina kortis The Madness of Cambyses är ett fristående avsnitt ur Herodotus The Histories som 2013 blev översatt av den kände brittiske historikern Tom Holland. I denna 'historiska' redogörelse berättar Herodotus (c. 484-425 f v t) om perserkonungen Kambyses som härskade över det akemendiska riket och var även farao över Egypten även om han personligeb visade stort förakt mot all egyptisk religion bl a genom att skända den heliga Aspis-tjuren. Han blev ökänd för sin grymhet. Herodotus redogör här för hans biografi där historiska händelser är starkt blandade med mytens målande beskrivningar (80p.)

[caption id="attachment_448" align="alignnone" width="300"] Bokinköp på semestern behöver inte alltid bli en dyr historia.[/caption]

Recension : Charlotte Brontë - A Passionate Life

Här följer en recension av Lyndall Gordons biografi Charlotte Brontë - A Passionate Life. Den publicerades första gången 1995, men har sedan dess utkommit i uppdaterade utgåvor. Den utgåva som jag recencerar är från 2008. Boken har emottagit positiva omdömen i både Observer samt Independent. Gordon fick ta emot The Cheltenham Prize for Literature för sitt arbete med biografin. Här på bloggen har jag tidigare recencerat en biografi om amerikanska poeten Emily Dickinson som är skriven av Lyndall Gordon. Jag tycker Gordon har skapat en fin och välskriven biografi över Charlottes liv.

Charlotte Brontë (1816-1855) växte upp i västra Yorkshire tillsammans med sina tre systrar och en bror. Fadern, som var präst gav dem adekvat utbildning och det påpekas gärna i biografier hur det ödsliga landskapet påverkade barnens fantasi och kreativitet. Hemmet var inte och rikt och barnen miste sin mor i tidiga år. Medan brodern var konstnärligt intresserad var systrarna desto mer intresserade av eget skrivande. Mellan 1846-1853 publicerade systrarna Brontë under manliga pseudonymer ett flertal dikter, men även ett stort antal romaner som än idag klassas som några av främsta verken inom brittisk litteratur (Agnes Grey, Jane Eyre, Wuthering Heights, The Tenant of Wildfell Hall, Shirley, Vilette).



Charlottes finaste bidrag är berättelsen om Jane Eyre - den föräldralösa från Lowood. Här kommer den biografiska läsningen av romen till stor nytta för Gordon. Olika jämförelsen mellan Charlottes liv och handlingen i romanen görs. Charlotte lät dedicera boken till författaren William M. Thackeray (1811-1863) [Vanity Fair, Barry London] som också röjde pseudonymen bakom boken. Ofta framhåller man gärna Charlottes frihetslängtan och önskan att vara obunden. Hon gifte sig dock tillsist, 1854 med en kollega till fadern och blev prästfru. Charlotte hade dålig hälsa och fadern direkt emot äktenskapet av denna anledningen. Han menade att dotterns svaga hälsa skulle vara det största hindret. Tyvärr fick pappan sina misstankar bekräftade. Äktenskapet blev mycket kort eftersom hon dog i samband med den första graviditeten.Bara några månader efter bröllopet. Biografin är rikligt försedd med källhänvisningar till tidigare biografiker, litteraturvetare och Brontë-kännare. Gordon använt sig av World's Classics utgivning av Charlotte Brontës romaner. Dessa bygger i sin tur på kritiska utgåvor. Hon redovisar också annan sekundär litteratur kring Charlottes liv och hur dessa har använts.

Kommande recensioner

Framöver blir det fler recensioner och blogginlägg om främst brittisk litteratur. Jag kommer att uppmärksamma klassiker och det lovas litteratur och fördjupningar kring #Jane Austen, systrarna #Brontë och förmodligen #Oscar Wilde. Det finns även intressant och bra efterkrigslitteratur, men jag vill försöka ha en djupdykning kring 1800-tal fram till fin de siècle. Just nu läser jag en biografi om #charlotte brontë så håll utkik efter en kommande recension.

Recension : 'Låt den rätte komma in' av John Ajvide Lindqvist

Romanen Låt den rätte komma in (2004) belönades med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2008. Motiveringen till priset lyder: ”För ett författarskap som rymmer ett mästerligt berättande och en känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter.” Lindqvist beskrivs som en förnyare inom genren skräckromantik och det är inte svårt att förstå efter ha läst Låt den rätte komma in. Många har även sett filmen, men en film kan inte täcka alla aspekter av en roman. Jag skrev tidigare här i bloggen att jag ville lägga fram två exempel på modernt sätt att skriva en vampyrhistoria på och nämnde då Låt den rätte komma in tillsammans med The Moth Diaries. Romanerna kommer med förnyande perspektiv och tolkar om den klassiska vampyrnovellen helt enkelt genom att tillföra något nytt. Framförallt bryts traditionen genom att låta ett barn inneha rollen som vampyren. Det finns också andra skillnader.

Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.

Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.

Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?

Recension: 'The Moth Diaries' av Rachel Klein

Bokbloggen rör sig vidare i vampyrens tecken och vampyrlitteraturen. I ett tidigare inlägg skrev jag om en gotisk föregångare i genren, nämligen Sheridan Le Fanus kortnovell Carmilla (1872). Bram Stokers Dracula (1897) tog starkt intryck av Carmilla. I detta inlägg kommer jag att rekommendera en modern tolkning av kortnovellen. För läsaren är det helt klart att Rachel Kleins tonårsroman The Moth Diaries (2002) i hög grad bygger på Le Fanus bok. Klein gör det dessutom mycket bra vilket jag hoppas blir tydligt i min recension av hennes bok. Säkert finns här nu många läsare av bloggen som redan sett en filmatisering av The Moth Diaries (2011) med Sarah Gadon och Sarah Bolger i huvudrollerna (tyvärr bara 38 i Metascore/critics reviews). I detta fall såg jag filmen innan jag läste boken. Båda har sin lilla charm.

Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:

My journal is being ruined by lies. I should go back and cross out everything I wrote about Ernessa last friday.

Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16)  som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:

I have always been intrigued by the journals that girls keep. They are like dollhouses. Once you look inside of them, the rest of the world seems very far away, even unbelievable.

Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.

Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?

Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.

Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.

Recension : 'Carmilla' av Sheridan Le Fanu

I detta inlägg recenserar jag en klassiker från 1872 som inspirerat och fortsätter att inspirera inom genren skräck. Nämligen kortnovellen Carmilla av irländaren Sheridan Le Fanu (1814-1873). Jag kommer att rekommendera en svensk översättning (Typ Förlag) och förstås det engelska originalet. Men denna gång blir det i form av en ljudbok, nämligen Tracy Childs inläsning av texten! Det är väl ytterst lämpligt att höra en kvinnlig röst läsa in Carmilla och nog tycker jag inläsningen är enigmatisk och ger liv åt handlingen. Ljudboken går att hitta på audible och på Spotify. Den svenska texten återfinns som e-bok via bokus eller itunes. Se till att hitta rätt e-bok då det finns många utgåvor.

Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.

Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla  är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.

Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt. 


Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura.  Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.


Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.



Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor. 



 

Kommande recensioner juli/augusti

Under juli/augusti månad kommer en recension av Patricia Highsmiths roman The Price of Salt publiceras här på bloggen. Jag kommer att recensera den engelska utgåvan. Håll även utkik efter en liten kommentar till filmen Carol i samband med detta.