Lästips - Det Finska Klassikerbiblioteket

 Hej igen, 

Detta inlägg blir ett av de allra sista innan vi vänder blad och går in i nästa år, 2021. Jag vill pånytt påpeka för mina läsare att det finns väldigt mycket gratis litteratur att tillgå att läsa på internet. Idag har turen kommit till Det Finländska Klassikerbiblioteket. Ja, som ni nog förstår finns det numera en finsk motsvarighet till Projekt Runeberg och den svenska sajten Litteraturbanken.

På deras hemsida kan man att dom fokuserar på att digitalisera förstaupplagor och verk som inte längre omfattas av upphovsrätt. 

Läs gärna om det finska klassikerbiblioteket i den bifogade länken nedan. Deras vision är att digitalisera inte bara finsk litteratur utan även svenskspråkig sådan. För övrigt kommer Finskt biografiskt lexikon att kunna läsas där, men även annan bibliografi. 

De har även ett annorlunda gränssnitt på sajten.

Källor

Det finska klassikerbiblioteket

Stormaktstidens musik

 Hej igen, 

Detta inlägg kan kanske ses som en fortsättning på det föregående där jag skrev om Gustav II Adolf dagen, den 6 november som är allmän flaggdag i Sverige och Finland (fast där kallas den för Svenska dagen). 

Nedan följer ett klipp från Youtube som får statuera exempel på hur det kunde låta vid svenska hovet under den här tiden. Det är Göteborgs kammarkör som låtit tolka musiken från Gustav II Adolf och senare från hans dotter, Drottning Kristinas hov.

Publicerat på YouTube av NAXOS of America. Stycket heter Salve decus suecorum Rex Gustave Adolphe. I översättning från latinet blir det ungefärligt: Länge leve svenskarnas konung, äran åt konung Gustav Adolf.

Lützen 1632 - en av våra bemärkelsedagar i kalendern

Jag skrev tidigare här på bloggen om Agneta Horn och fortsätter göra nerslag i svensk 1600-talshistoria. Idag är det den 6 november och allmän flaggdag i Sverige och Finland till minnet av kung Gustav II Adolf. Han stupade ju denna dag vid slaget vid Lützen i Tyskland år 1632. Det ska ha varit en dimmig dag och konungen hade ju även anförskaffat sig en ny häst vid namn Streif som han kanske var lite styrovan med. Ur bokhyllorna har jag tagit fram Bo Erikssons fina arbete om slaget vid Lützen. Titeln "Lützen 1632  - Ett ödesdigert beslut" utgavs 2006 av bokförlaget Norstedts. Men boken handlar inte enbart om just denna ödesdag. Eriksson ger en inledande bakgrund till själva Vägen till Lützen som är mycket omfattande och tar upp stormaktstidens utrikespolitik, dess krig och hur krigen påverkade samhällets ekonomi och  kultur på hemmaplan. Den militärhistoriska biten kring Lützen ger en överblicksbild av vad som hände därute på slagfältet nära staden Leipzig. Den svarar även på frågan vem som egentligen vann slaget. Den sista delen av boken, Vägen bort är en mycket kortfattad beskrivning av vad som hände efter slaget.

När jag bodde i Stockholm brukade jag besöka Livrustkammaren på denna dagen. Det går också att fira dagen med Gustav II Adolf bakelse. En tradition som funnits sedan 1850-talet och som ska ha uppfunnits i Göteborg i samband med invigningen av Gustav II Adolfstatyn på torget. Det finns dock ingen standardmall för hur bakelsen ska se ut och det finns många varianter. I avisen "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning" kunde man 1854 läsa följande om bakverkstraditionen nära juletiden: 

"Man finner här artiklar, vilka kunna kallas verkliga små konstverk i sitt slag, som t.ex. små avbildningar av Gustav Adolfsstatyen, medaljonger innehållande kopior av kända genremålningar, utförda i choklad och socker etc." 

"Natthimmelen" en dikt av Erik Gustaf Geijer

Nedan följer en ganska så känd och tonsatt dikt av den värmländske författaren Erik Gustaf Geijer (1783-1847) som handlar om hur den ljusa dagen övergår till den mörka natten, stjärnorna och dom existentiella funderingar denna tid på dygnet väcker upp hos oss människor. Kanske är de alla stjärnorna och mörkret runtomkring som försätter oss människor i just denna stämning och ger oss tankar om livet. Frågorna som vi har ställt oss i generationer.

Ensam jag skrider fram på min bana.

Längre och längre sträcker sig vägen.

Ack, uti fjärran döljes mitt mål!

Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.

Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag ej klagar den flyende dagen.

Ej mig förfärar stundande natten.

Ty av den kärlek, som går genom världen, 

föll ock en strimma in i min själ.

 

Erik Gustaf Geijer var född på Ransäters bruk i Värmland. Familjen var frisinnad, men ändå religiös. Sin första undervisning fick han vid Karlstads gymnasium. Senare skrevs han in vid Uppsala universitet och disputerade efter ett par år som historiker. Han var också politiskt aktiv och verkade för liberalismen. Tack vare Geijer blev den svenska debatten kring liberalismen inte lika revolutionärt präglad som t ex i Frankrike under denna tiden. Geijer var även med och utvecklade skolväsendet i landet. Under några år var han även rektor för universitetet och medlem av Svenska Akademin, Svea Ordern och det Götiska förbundet. Han var som sagt verksam inom många samhälleliga områden.

Källa 

Wikipedia.org

 

1600-talskvinnan Agneta Horns dagbok

 Hej igen. Idag har turen kommit till 1600-talets Sverige. Från stormaktstiden finns en kvinnoröst som kanske aldrig skulle ha blivit hörd om inte historikern Ellen Fries (1855-1900) som av en ren slump lyckades finna ett slitet häfte i gömmorna på Kungliga biblioteket i Stockholm. Fries upptäckte 1600-talskvinnan och den adliga soldathustrun Agneta Horn (1629-1672) under året 1885. Återigen får jag tipsa om Litteraturbanken som har en nedladdningsbar utgåva av Agneta Horns dagbok. Såhär inleds dagboken:

"Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter. "

Agneta Horn tillhörde en av Sveriges mäktigaste familjer. Kanslern Axel Oxenstierna var hennes morfar. Fadern var ofta ute på fälttåg i norra Tyskland. Hustrun och barnen var ofta med. Hennes mamma dog av pesten under ett av fälttågen och den tvååriga Agneta Horn fick stanna med elaka pigor som gav henne stryk dagligen. Horn berättar att hon som litet barn kunde bli slagen av tjänstefolket upp til tre gånger om dan. Just barnmisshandeln påverkade Horn djupt eftersom hon skriver mycket kring detta. Särskilt plågsamt var upplevelsen med pigan Ingrid som slog henne svårt. Ingrid hade dessutom vid mammans dödsbädd lovat att inte skada Agneta. Historien om Ingrid fick dock ett förfärligt slut då pigan ogift och gravid tog sitt eget liv med hjälp av gift.

Agneta Horn. 

Så vad är speciellt med Agneta Horns dagbok? Den är skriven av en kvinna i en tid när kvinnan var omyndig helalivet och knappt hade någon utbildning alls. 

Själv blev jag tilltalad av språket i Agneta Horns text. Det är personligt och direkt. Även starkt religiöst präglat men ändå oblygt. Det var ju även så att det hon skrev ned inte var menat för en större allmänhet utan något som hon ville förmedla till sina närmaste inom familjen Horn. Spännande är att läsa alla uttryck som användes i 1600-talets Sverige. Intressant att uttrycket "dra åt helvete" fanns redan då och det kunde tydligen folk be varandra att göra även på den tiden. Ytterligare exempel är uttrycket att hålla sitt löfte "såsom en hund håller fastan", dvs inte alls förekommer. Fries fräschade till språket och det kan inte alltid ha varit lätt att tolka och transkribera Horns anteckningar.  Tyvärr har manliga litteraturkritiker m fl och även historiker genom tiderna undervärderat och förminskat Agneta Horns dagbok.

  Historikern Ellen Fries fann av en ren slump anteckningarna efter Agneta Horn i Kungliga biblioteket.

    

Ellen Fries var inte vemsomhelst. Hon var historiker och utbildad vid Uppsala universitet. Wikipedia upplyser oss att Fries blev filosofie kandidat den 24 maj 1879, filosofie licentiat den 24 februari 1883 och den 31 maj 1883 Sveriges första kvinnliga filosofie doktor. Hennes avhandling i historia hade titeln "Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering". Det måste ha känts stort när hon fann Agneta Horns dagbok och papperen var från en tidsepok hon själv doktorerat inom. Fries var pionjär i en tid när svenska kvinnor på allvar började kämpa för självklara rättigheter i samhället och sin självständighet. Men 1900 när Fries hastigt avled skulle det dröja ytterligare ca 20 år till innan 

kvinnor fick rösträtt.

Källor

Litteraturbankens utgåva av Agneta Horns leverne

Wikipedia

Recension : The Dead Sea Scrolls Bible - the oldest known Bible translated for the first time into English (2002)

I denna recension presenterar jag en bok som handlar om de bibliska texterna i det arkeologiska fyndet som är känt såsom de döda havsrullarna.  De första fynden gjordes 1947 och de sista fynden omkring tio år senare. Den "mytologiska" versionen om hur skrifterna återfanns är att det var en herde som kastade sten i en grotta och hörde hur det krasade till och man gick dit för att undersöka ljudet. I grottan fann man krukor med skrifter som kunde dateras kring 600 talet. Hur det i själva verket gick till är höljt i dunkel. Ett inte okänt fenomen är att beduinstammar letar antikviteter i dessa områden. 

Qumran och grotta nummer fyra där mer ön 90% av textfynden gjordes.

Som titeln på verket lyder är det fråga om en sammanställd Bibel som underförstått skiljer sig från den vanliga masoretiska texten eftersom stora stycken saknas. Denna sammanställning av texter är dock viktig eftersom den är att betrakta såsom en variant som kan läsas med stor behållning av alla som är intresserade av Bibelns utvecklingshistoria. Författaren berättar även om vilka grottor de olika rullarna hittades i och ger mycket bakgrundshistorik som jag inte har sett någon annanstans. Intressant är också anteckningar om skrivfel som gjordes av dem som en gång skrev i rullarna. Översättningen fungerar bra såsom korsreferens till de olika versionerna av den hebreiska bibeln som finns idag. 

Dead Sea Scrolls Bible (2002) är uppfriskande komplett och tydlig att läsa. Dessutom förklaras metodiken för användning och läsning utav fotnoter och andra verktyg för att gräva djupare in i den fulla betydelsen av texten, platser, korsreferenser och definitioner i detalj och kompletterar textflödet. Denna bok har en bra analys av de olika avläsningarna från den masoretiska texten som de flesta översättningarna bygger på och är mycket grundlig. Det skulle dock vara mer användbart för personligt bibelstudium att ha en bok som infogar mellanliggande avsnitt som saknas i rullfragmenten. Då kan du läsa ett avsnitt genom helt, samtidigt som du har kunskap om textvarianterna.

Man behöver ha litet läsvana och erfarenhet av liknande översättningar av biblar för att till fullo kunna uppskatta den.

Yahoo Groups stänger ner

 Idag ramlade det in en tråkig nyhet i inkorgen. Meddelandet var riktat till Yahoo Group Moderators and Members. I meddelandet går att läsa att Yahoo Groups stänger ned sin verksamhet helt och hållet den 15 December 2020. Yahoo Groups tillhör ett av mina tidigaste minnen från InterNets barndom. Tjänsten fanns i över 20 år. Man kunde lära sig om allt möjligt i dessa läroplattformar och man fick emails så fort någon gjort ett inlägg eller en kommentar. Å andra sidan gjorde Yahoo inte särskilt mycket för att utveckla Yahoo Groups unde åren. Verksamheten kändes övergiven och många grupper har nog inte haft så mycket aktivitet de senaste åren. Grupperna var en av världens största samlingar av diskussionsforum på nätet.

Nu är det alltså slut på denna tjänsten.

Recension av Heroes (2018) författad av Stephen Fry

Nu är det åter höst och snart kommer vintern. Jag har lagt en särskild hög med brittisk litteratur vid sidan om tidningsstället på vardagsrumsgolvet. De flesta av er är kanhända redan bekanta med alltiallomannen Stephen Fry som numera är både comedian, regissör, filmstjärna, poddare och författare. Fry tycks ha hunnit med väldigt mycket i sitt liv.  Personligen tröttnar jag aldrig på att läsa om myter och legender från världens alla hörn. Fry har i boken Heroes : Volume II of Mythos (2018) fokuserat på grekernas myter om hjälten. Tilläggas bör att den är helt självständig från sin föregångare Mythos som utgavs litet tidigare. "There are heroes - and then there are Greek heroes." Fry är munter i sin framställning och presentation av hjälterollen och hjältedåden i de grekiska legenderna. Det känns trevligt. 

Boken är en utmärkt och lättsam introduktion följd av kartor, personbeskrivningar. Boken avhandlar främst berättelsen om Perseus, Herakles, Bellerophon, Orfeus, Jason, Atlanta, Oidepus, samt avslutningsvis Theseus. Västerländska målningar i färg från olika tidsepoker får tolka den konstnärliga framställningen genom tiderna.

En läsvärd bok väl värd att spara för återkommande läsning!

Samaritanerna lever ännu vidare vid det heliga berget Gerizim

 I detta blogginlägg skriver jag om den lilla etniska gruppen samaritaner, eller samarierna som än idag lever vidare om än i ett begränsat antal mitt i den politiska och etnoreligiösa smältdegeln på Västbanken. I det lilla geografiska området som omfattar det heliga berget Gerizim har de existerat i mer än 2000 år. Många känner idag igen ordet "samarit" och "samarier" från Nya Testamentet i Bibeln. Där finns några berättelser som berättar om dem i positiva ordalag. Men gruppen har en lång historia bakom sig och finns omnämnd i både judiska och kristna källor. 

Ett romerskt mynt från antiken som visar samariernas heliga berg Gerizim. (Bildkälla wikipedia).

Samariernas huvudstad var belägen cirka 75 kilometer norr om Jerusalem och kallades för Samaria under senantiken. Shamerim (שַמֶרִים) är det hebreiska namnet för gruppen och det ordet kommer från det hebreiska verbet att vakta och att bevaka. Det som vaktas är förstås de Fem Moseböckerna (Torah). År 722 f.Kr. gjorde assyrierna slut på samariernas självständighet. Assyrierna intog Israel och förde bort delar av dess befolkning, israeliterna, i fångenskap i Babylon. Riket Israel förstördes och Salmanassar V, assyriernas konung, lät människor från andra länder bosätta sig där. Jerusalems tempel förstördes av babylonierna år 586 f. Kr. I samband med kristendomens uppkomst och under Bysans marginaliserades gruppen kraftigt. De är även kända under den arabiska beteckningen al-Sāmiriyyūn. Under medeltiden och i samband med Islams uppkomst så blev samarierna under 700-talet arabisktalande. Några av deras viktigaste religiösa urkunder är skrivna på arabiska.

Ytterligare en intressant aspekt är att de faktiskt delar DNA med många muslimer i närområdet vilket styrker deras identitet och naturliga anknytning till området. Det finns även några intressanta dokumentärer där samarier berättar om sina liv, sin familjehistoria och om svårigheter att leva vidare som etnisk minoritet mitt emellan två dominerande religioner rabbinsk judendom och sunnitisk islam. 

Bild från wikipedia visar en vägskylt på hebreiska och arabiska som visar vägen till en av samariernas bosättningar nära det heliga berget Gerizim. Man ska inte heller glömma bort att gruppen har ett eget skriftpråk också (samaritansk hebreiska).

Samariernas religion är monoteistisk och baseras helt på de fem Moseböckerna. De erkänner inga andra skrifter ur Tanakh (Gamla Testamentet) annat än de fem Moseböckerna. En egen version av Joshuas bok finns, men den tillskrivs inte gudomligt ursprung. Samarierna har dessutom egen halacha (om hur religionen och olika ritualer ska tolkas och praktiseras, exempelvis vid omskärelse, giftermål, begravning, konvertering); de har en egen liturgi med olika böner och egna legendariska berättelser kring de mest framstående bibliska personligheterna som återfinns i Torah. Dessa berättelser kan jämföras med den rabbinska traditionens midrash. Precis som den rabbinska judendomen firas flera religiösa högtider som finns omnämnda i Torah. Pesach, påskfirandet på berget Gerezim är den främsta högtiden och då offras under högtidliga former det årliga påsklammet. 

Man räknar även omer, de dagar som följer mellan de bibliska högtiderna. Familjerna firar och äter tillsammans. Sabbaten är förstås också en viktig återkommande högtid och man följer de bibliska reglerna kring mat. Moses är den främste profeten till vilken Gud gav lagtavlorna. Torah existerade före begynnelsen är några av deras principer. Den samariska versionen av de fem Moseböckerna är den enda gudomligt inspirerade texten och inga andra bibliska böcker erkänns. Den samariska Pentateuken skiljer sig på cirka 6,000 versställen från den rabbinska textversionen (Masoretiska texten) av Moseböckerna. Skillnadena ligger främst i grammatiska utläsningar och tolkningar av ord. Men i den samariska pentateuken (SP) finns exempelvis berget Gerezims helighet betonad. Berget är den heligaste platsen, inte Moriah berg eller staden Jerusalem. Denna fråga om platsens helighet var också den avgörande när gruppen splittrades från judendomen. Några bibliska referenspunkter kan skönjas i  5 moseboken 11:29; 27:12; Josua 8:33. Av Israels ursprungliga tolv stammar anser sig samarierna komma från Efraim och Mansses stammar. Från denna stam kommer Messias att framträda i en apokalyptisk framtid.  Det var först under 1600-talet som västvärlden fick kunskap om den samaritiska versionen av de fem Moseböckerna. Detta är en mycket sen upptäckt! Textspår i form av fragment har även hittats från den samariska pentateuken i samband med dödahavsrullarnas upptäckt. 

Samarierna är idag en knapp minoritet på knappt 800 personer och de flesta familjerna lever omkring området vid Västbanken men även i Holon finns familjer. Av vad man förstod ur dokumentären kommer familjerna belägna på Västbanken bra överens med sina muslimska grannar  men ibland kan missförstånd och okunskap om den andre bli till en nackdel. De har det inte heller så lätt politiskt eftersom gruppen är arabisktalande och i många avseenden kanske identifierar sig mer med sina muslimska grannar i området. Då gäller det förstås kulturella värderingar och inte religiösa värderingar. Samarierna är ju mycket tydliga med sin religion och vad de tror på. En positiv sak som på sikt kan bidra till deras överlevnad är en välkomnande syn på konvertiter till religionen. Många kvinnor har från de gamla länderna i forna Östblocket flyttat till Israel och gift sig med samariska män efter att ha genomgått konvertering enligt samarisk religiös lag. Det är ändå fantastiskt att en såpass marginaliserad grupp lyckats överleva intill våra dagar och även om svårigheter finns tycks utsikten ljus och framtiden positiv. På olika sätt och i olika sammanhang är det bra om samarierna fortsatt blir erkända och uppmärksammade.

Pesach, samarierna firar påsken på berget Gerizim (bild från Wikipedia).

Källor/ dokumentärer och repotage som finns tillgängliga på YouTube.com

Samaritan (2018) - prisbelönad dokumentär om samarierna idag.

Intervju kring frågor om hälsa och överlevnad som en liten, men kämpande minoritet. Uppmärksammat av Al Jazeera.

Övriga källor

Wikipedia.org

Youtube.com

Recension : Liljegrens Winston Churchill Del 1 och 2 (2013)

Nu var det ett tag sedan jag bloggade, men jag har ännu inte givit upp denna syssla helt. Idag är jag åter inne på ett av mina favoritområden, historia. Denna bokrecension kommer att handla om författaren Bengt Liljegrens biografi över Winston Churchill (2013). Jag har den i skrivandets stund framför mig. Jodå, här ligger den läst. Ett litet lustigt utvalt Churchill-citat får inleda den första delen. Ska vi utgå ifrån att Liljegren antar böckerna endast blir utsatta till prydnad på var mans bokhylla och inte lästa? Jag har återvunnit citatet annorstädes och återger det i original: 

“If you cannot read all your books...fondle them---peer into them, let them fall open where they will, read from the first sentence that arrests the eye, set them back on the shelves with your own hands, arrange them on your own plan so that you at least know where they are. Let them be your friends; let them, at any rate, be your acquaintances.”

Det var tänkvärt sagt av bokälskaren Churchill. Han hade andra hobbies också förutom att läsa och skriva, som t.ex måla tavlor och mura väggar. Biografin antyder vid en första blick ett "monumentalt" upplägg och har blivit utgiven i två pocketdelar av förlaget Historiska Media. Båda upplagorna har omslag med porträtt av den yngre respektive åldrande statsmannen. Kan nog upplevas lite traditionellt. Första delen omfattar åren 1874-1939 och del två åren 1939-1965. Det indikerar att Liljegren valt att jobba med Churchills liv utifrån Andra världskrigets katastrofala inverkan på historien och han delar helt sonika in den biografiska kronologin därefter. Andra världskriget får bli den avgörande händelsen som definierar huvudpersonens liv i det här upplägget.

Prologen i första delen börjar kring omständigheterna kring Winstons begravningsgudstjänst i London 1965. Jag har hittat filmklipp från just den dagen med begravningskortegens färd genom London. Tar du fram din mobil och scannar taggen på sid 16 i första delen kommer du också fram till scenerna. Jag återger dock filmklippet från British Paté här.

Uppläget blir därmed en slags cirkelkomposition. Därefter följer en traditionell biografisk struktur med barndomsåren beskrivna. Churchill föddes som bekant in i den brittiska aristokratin. Många förfäder hade utmärkt sig på både slagfältet och den politiska arenan. Det var från början att likna vid en nästintill utstakad karriär. Tittar man på tidiga bilder av Churchill så kan man skönja något av den självmedvetna redan hos barnet. Han trivdes dock inte i skolan och på internat. Erfarenheten därifrån tycks ha skapat både oro och ängslan. Kanske upptäcker familjen redan under hans unga år fröet till en kommande psykisk ohälsa som vuxen. Det har diskuterats om Winston Churchill kan ha varit bipolär. Efter skoltiden gick han in i armén och hamnade i Sydafrika. Där blev han under dramatiska former tillfångatagen men han lyckades rymma. 1900 var han tillbaka i England och valdes in i parlamentet.

Förutom den politiska karriären så var Winston Churchill nästan maniskt kreativ i sitt levnadssätt. Han läste och skrev oerhört mycket, författade flera böcker, skrev tidningsartiklar och brev. Vi får inte glömma att han 1953 fick Nobelpriset i litteratur och den meriten är det nog idag inte många som kan sammankoppla honom med. Han blev även känd som en stor talare och kunde uttrycka sig väl i de mest kritiska stunderna i Europas historia. Ett av de mest kända är krisen juni månad 1940 när Storbritannien hotades av Nazityskland. Då gav han sitt kanske mest kända tal i parlamentet "We shall fight on the beeches". Landet stod inför en hotande tysk invasion. Det finns många kända citat av Churchill som ännu lever kvar i det kollektiva medvetandet. Lägg även till det konstnärliga intresset och tavelmålandet. Det mesta av de politiska talen finns också att tillgå online. Den som önskar fördjupa sig kan ha god nytta av att besöka http://www.churchillarchive.com/ 

Där finns mycket bevarat och tillgängligt tack vare digitaliseringen.Jag har också undersökt Liljegrens källor och de består av Churchills egna biografiska arbeten och Oxfordhistorikern Martin Gilberts omfattande Churchillforskning. Men överlag är skrivprocessen att likna vid ett svepande. Det blir mest fokus på människan Churchill, inte det politiska livet och dess konsekvenser ur ett utrikespolitiskt perspektiv. Visst är det lätt att instämma i bilden av Winston Churchill som hjälte och stor statsman särskilt i bekämpandet av Nazityskland. Men det finns även andra händelser kopplade till Churchills politiska karriär som är mindre smickrande. Det finns luckor som Liljegren hoppar över. Krisen och svältkatastrofen i Bengalen 1942-43 nämns inte trots att den är känd och dokumenterad. Därför blir det fyra starkt lysande stjärnor av fem möjliga.

Sprängningen av profeten Jonahs grav i Nineveh

Detta blogginlägg kommer fokusera på en arkeologisk nyhet som är kopplad till vår bibliska historia. Ingen av oss har väl undgått hur den islamiska terrorstaten daesh härjat sönder Irak och Syrien under de föregående åren. Daesh ägnade sig även åt ett aktivt folkmord på de kristna yazidis i området och rensade hela Ninevehslätten på kristna vars hus och egendomar de först lät märka med den arabiska konsonanten nun, en kortning av det arabiska ordet för kristen Naṣrani (nasaré) innan mördandet började.

Förutom sina olagliga krig i Syrien och Irak lät daesh även plundra och vandalisera det irakiska folkets kulturarv och arkeologiska skatter. Antingen såldes dessa för att finansiera terrorsektens krig eller så förstördes de i syfte att håna befolkningens historia som också via det judisk-kristna arvet även är västerlandets historia. Detta var förstås en medveten strategi av daesh. I flera fall var även statyer och minnesmärken haram, enligt daeshs egen islamtolkning och det var därför rätt att förstöra dem. Enligt en intervju gjord av iraqi.com (juli 2014) har en polisman i Mosul lämnat följande redogörelse för daeshs härjningar:

“They torched 11 churches and monasteries out of 35 scattered across the city of Mosul, and hours later destroyed statues of poets, literary and historical figures of which Mosul has long been proud,” he said.

Förutom förstörelsen av de kristnas heliga platser utplånades många shiitiska och sunnitiska moskéer; samt platser kopplade till sufiska helgedomar. Men en intervju med en ortodox präst i Nineveh som gjorts av iraqi.com klargör även att daeshs krig inte lyckats förstöra den broderliga samhörigheten mellan muslimer och kristna som funnits där sedan lång tid tillbaka. Några judar finns inte kvar i dagens Mosul då samtliga fick fly för sina liv redan 1948, då i rädsla för muslimska progromer och på grund av det Israelisk-Arabiska kriget. 

Sprängningen av profeten Jonahs grav

Den 24 juli 2014 kom det alltså till allmän kännedom att daesh sprängt sönder profeten Jonahs grav i Mosul. För att förtydliga bloggrubriken ska jag även nämna att Nineveh är en del av Mosul. Det är också stadsdelen som den bibliske profeten Jonah skickades till enligt den profetbok i Tanakh (Gamla Testamentet) som bär hans namn. Han vördas också inom islam där han nämns några gånger i Koranen. Enligt daesh stränga islamtolkning var dock hela gravplatsen haram och måste förstöras trots att muslimer och kristna i området vördat platsen under flera århundraden.


Både judendomen och kristendomen är äldre än islam och jag kommer fortsättningsvis i inlägget mestadels fokusera på den judisk-kristna traditionen i fråga om religiösa tolkningar av Jonah därför att det arkeologiska fyndet under gravplatsen, som förvisso varit en moské i flera hundra år är mycket äldre än islam.


Bild: Profeten Jonah predikar för folket i Nineveh.//fair use

Enligt Gamla Testamentet var Jonah en profet som skickats av Gud för att predika för folket i Nineveh. Den rabbinska litteraturen identifierar Jonah med den Jonah som kallas för Amittajs son i Andra Konungaboken 14:25. Han är också en av judendomens 48 erkända profeter, där Moses erkänns som den främste bland alla profeterna.

Den moderna textforskningen angående Bibelns och Koranens berättelser om profeten Jonah

Den moderna textforskningen kring religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen tar inte hänsyn till religiös övertygelse utan arbetar på ett vetenskapligt sätt när det gäller att datera och utvärdera gamla texter och deras ursprung. Det är fullt möjligt att det funnits en historisk person som hette Jonah, men detta kan man inte med säkerhet verifiera. Dessutom är Jonahs bok såpass full med satir att det förvånat forskarna i modern tid hur rabbinerna kunde låta boken ingå i den litterära profetkanon. Enligt Hirsch & Buddes artikel om Jonahs bok i den omfattande litterturen somm finns med i Jewish Encyclopedia (1906) är berättelsen en så kallad midrash. Vidare konstateras följande om textens ursprung:

It has long since been held that it is one of the latest books of the Hebrew canon. This is proved in the first place by the language, as considered lexically, grammatically, and stylistically (comp. on this point the commentaries, and books like S. R. Driver's "Introduction"). Only Esther, Chronicles, and Daniel are of later date. Again, the way in which Nineveh is referred to shows that the city had long since vanished from the face of the earth and had faded into legend (comp. iii. 3). The King of Nineveh, also (iii. 6), could have been referred to only in a late myth; and the legendary atmosphere of the whole story, from beginning to end, is in accord with the length of time that had elapsed since the events recounted took place.

Enligt den historisk-kritiska forskningen är profeten Jonah en icke-historisk berättelse som kan tolkas som en satirskrift och är ur ett texthistoriskt perspektiv av ett yngre tillkomstdatum än flera andra texter som idag ingår i den judisk-kristna kanon, dvs judendomens Tanakh eller de kristnas Gamla Testamentet. Egentligen två olika beteckningar för samma böcker. Förmodligen tillkom Jonahs bok enligt dagens forskning under de persiska akemeniderna som hade ett blomstrande rike under 556 f.Kr.–330 f.Kr. Akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till de persiska storkungarna. En av dess mest framträdande kungar var Dareios I.

För min egen del följer jag forskningens övertygelse om att Jonahs bok i Bibeln är en berättelse, ett narrativ fyllt av ett spännande symbolspråk och liknelser som sedan kom att tolkas separat av judar och kristna till att passa deras teologi. Koranen har inte gett Jonah någon surah, men han nämns några gånger och Koranen tycks känna till att Jonah i berättelsen svaldes av den stora fisken.
För att bli ännu mer specifik i avgränsande syfte är de arkeologiska rester i form av palatsbyggnader under gravplatsen lämningar som också relaterar till Israel och det judiska folkets historia.

De arkeologiska resterna som kom fram i ljuset relaterar till historiska händelser som även finns beskrivna i på flera ställen i den antika litteraturen och i Bibeln.

Terroriststaten Daesh försökte förstöra 2000 års historia, men de misslyckades!

Källor

Akameniderna - wikipedia.org

Hirsch, Emil & Budde, Karl. The Book of Jonah. Jewish Encyclopedia, 1906.

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av profeten Jonahs grav och det arkeologiska fyndet under gravplatsen.)

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av flera sunnitiska och shiitiska moskéer runtom i Mosul)

iraqinews.com

(artikel om hur medlemmar i terrorsekten daesh lät piska irakier som offentligt protesterat mot sprängningen av profeten Jonahs grav. Obehagliga bilder!)

Jewish Encyclopedia - Olika artiklar, utgåvan är från 1906.

wikipedia.org [artiklar; bilder]

Branagh Theatre: The Winter's Tale (recension)

Igår gick jag på bio här i stan och såg en uppsättning av William Shakespeares komedi En vintersaga (The Winter's Tale). Den är kanske inte helt känd för allmänheten så det får bli en recension av hur jag upplevde den framför bioduken. Den sändes från anrika The Branagh Theatre i Londons West End. Byggnaden har stått där sedan 1890-talet och det bjöds endast på några få inblickar av interiören och det såg nog ganska så trångt ut bland sittplatserna. Föreställningen och koregrafin var dock färgstark till det yttersta för att inte tala om skådespelarna. Judi Dench var mest lysande i sin tolkning men flera andra av huvudrollerna gjorde en rejäl insats. Hur bär de sig åt för att minnas alla replikerna? Jag tyckte klart det var sevärt. Likaså dansen och uppsättningen kring herdarnas lek.

Som wikipedia upplyser oss tillhör En vintersaga tillsammans med Cymbeline, Pericles och Stormen sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Den utkom i tryck första gången 1623 vilket är sent. En vintersaga handlar om oresonlig svartsjuka, om ånger och bot och om ung kärlek som är hotad. Shakespeare återanvänder olika tema från tidigare verk. Handlingen är ganska rörig. Jag låter wikipedia återberätta handlingen i sin helhet.

"Polixenes, kung av Böhmen, hälsar på sin vän Leontes, kung av Sicilien. Polixenes tänker återvända hem, men Leontes vill att han skall stanna längre. Leontes sänder sin havande hustru, Hermione för att övertyga Polixenes. Leontes blir misstänksam när Hermione lyckas så lätt och tror att hon varit otrogen och det blivande barnet en oäkting. Leontes skickar ädlingen Camillo för att förgifta Polixenes, men istället varnar han honom och Polixenes återvänder till Böhmen. Detta gör Leontes rasande och han spärrar in Hermione i fängelse, där hon föder en dotter. Leontes vänder sig till oraklet i Delfi för att få Hermiones skuld bekräftad. Oraklets besked är dock att hon är oskyldig, vilket Leontes trotsar. Ädlingen Antigonus gömmer dottern hos en herde i Böhmen innan han själv blir förtärd av en björn. Antigonus hustru Paulina, som är en trogen vän till Hermione, gömmer även henne och föreger att hon är död. När också sonen Mamillus dör ångrar sig Leontes och tror att det är Apollons straff. Han bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv sörjande.
Herden ger dottern namnet Perdita. 16 år förflyter. Polixenes son, prins Florizel, träffar Perdita och blir kär i henne. Nu är det Polixenes som blir rasande och hotar herden och Perdita med tortyr. Florizel och Perdita flyr till Sicilien där Florizel utger sig för att vara på diplomatiskt uppdrag. När fadern Polixenes också anländer till Sicilien blir sonen avslöjad. Sällskapet beger sig till fest hos Paulina, där en staty av Hermione skall avtäckas. Inför Leontes häpna och överlyckliga ögon blir statyn levande och Florizel och Perdita förlovar sig."

Hänger ni med?