Recension: "Förbjuden kärlek" - Om Axel Munthe och drottning Victoria. En finstämd dokumentär om kärlek och livslång vänskap

Jag fortsätter att fokusera på det svenska sekelskiftet och 1900-talet. Blev därför glad häromdan då jag upptäckte att SvtPlay ånyo visar filmdokumentären "Förbjuden kärlek". Den handlar om relationen mellan läkaren Axel Munthe och drottning Victoria. Många känner redan till Axel Munthe och Victoria, men just denna film har något särskilt som gör att jag gärna ser den mer än en gång.

Dokumentären är fint varvad med film- och bilder från sekelskiftet tillsammans med uppläsningar ur Anders Wahlgrens tolkning av brevväxlingen mellan kärleksparet. Det är viktigt att understryka att vi endast har ett fåtal brev bevarade. Därför har Anders Wahlgren själv valt att tolka hur breven mellan dem kunde ha sett ut. Under de nära 40 år Munthe och Victoria kände varande måste de ha utväxlat hundratals brev. Sekelskiftets strikta och oskrivna regler mellan gifta och ogifta personer gör det svårt att i nutid avgöra hur relationen kan ha sett ut. Victoria skriver i ett brev från 1893: "Vet Du, jag börjar tro att det är helt naturligt & precis som det skall vara, att jag inte kan sova, då Du inte heller kan det! Och eftersom det finns en viss kommunikation mellan våra själar, antar jag att det är en naturlig konsekvens."

Vi får även se nutida bilder från Capri och villa San Michele idag. Genom dokumentären får vi även lära känna något av öns historia och de människor som levde där nära Munthe. Villa San Michele blev även ett arkeologiskt projekt för Munthe då en del historiska artefakter från antiken såg dagens ljus genom alla byggnationer han lät genomföra.

Men de skulle aldrig få varandra på riktigt då skilsmässa var otänkbart för drottningen. Trots dessa försvårande omständigheter fortsatte de relationen. Det är väl högst troligt att även kung Gustav V var medveten om detta, men lät dem vara. Hon var inte lycklig  i äktenskapet med Gustav V men födde ändå hans barn. I kvarlämnade brev skriver hon till Munthe om hur ointresserad han är av henne. Ordet homosexuell vågar hon inte riktigt skriva ut, eftersom det enligt henne är något brottsligt och mot naturen. Hon refererar enligt Anders Wahlgrens tolkning även till Oscar Wilde. Munthe i sin tur verkar ha förklarat situationen för henne. Han var ju också en liberal person till skillnad från Victoria.

I samband med den yngste sonens födelse fick hon förlossningsskador. Det är tydligt hon led svårt av sina lungproblem som var förklaringen till att hon behövde vistas i varmare klimat än vad Sverige kunde erbjuda. Även Munthe hade problem med sina lungor och ingen tycks ha vetat om ifall de hade tbc eller inte.

Victoria var från Karlsrühe och vande sig aldrig vid de svenska vintrarna som inte heller var gynsamma för hennes hälsa. Hon saknade även det sydländska klimatet. För Munthes del blev villa San Michele på Capri under flera årtionden hans hemvist. Dokumentären berättar hur han första gången fick syn på den idylliska platsen. På platsen fanns ett kapell som var tillägnat ärkeängeln Mikael.

Victoria avled 1931. År 1943 flyttade Munthe på grund av andra världskriget tillbaka till Sverige och fick bo på Stockholms slott. Dokumentären slutar med frågan om han och kungen någonsin talade med varandra om drottningen. En rimlig fråga att ställa i en historisk dokumentär. Det gjorde de förmodligen. Mycket av brevsamlingen mellan Munthe och Victoria förstördes, men filmen lyckas ändå rama in deras livsberättelser på ett trovärdigt sätt. Munthe avled 1949 på Stockholms slott och han återsåg aldrig San Michele igen och lät bränna upp sin brevsamling mellan dem innan sin bortgång.

Övriga källor

wikipedia.org

Recension: "Karin Boye - De fyra årstiderna" (2017). En ljudbok med samlade dikter

I detta inlägg recenserar jag en ljudbok. Jag gillar ljudböcker och poddar som kommer till stor användning när man är ute i skogen eller slumrar på tåget. Dessutom är diktläsning något underskattat idag och det ges inte ut så mycket ny lyrik i jämförelse med andra former av litteratur. Därför känns det nu bra att åter få ta itu med en svensk klassiker. Karin Boye (1900-1941) skrev både prosa och dikter. Hon är ganska så mångsidig av sig som författare och diktaren Boye är inte densamma som romanförfattaren. Det finns ständigt nya sidor att upptäcka! Personligen föredrar jag många gånger att läsa lyrik framför romaner. Bra lyrik skapar närvaro mellan texten och läsaren. Den får oss att börja reflektera på ett annat sätt. Dessutom bjuder lyriken många gånger till fler tolkningsmöjligheter än en skriven romantext. Jag tycker dessutom det är mycket roligare att analysera dikter än romaner.

Det är Grammofonbolaget som satt ihop denna antologi av inlästa dikter. Jag får börja med att berömma uppläsaren som jag tycker har ett balanserat förhållningssätt till texterna. Hon har även en jämn och bra rytm under inläsningarna utan att lägga till några egna överdrifter. Ljudboken har en inledning som tar upp några viktiga årtal kring Boyes liv. Det blir även några korta nedslag kring boktitlar, romaner och diktsamlingar. Jag hade gärna sett att inledningen kunde ha varit något längre även om jag inte har något särskilt att anmärka på angående vilka delar av Boyes författarliv man valt att lägga tyngd vid.

De utvalda dikterna kommer från samlingarna Moln, Gömda land, Härdarna och För trädets skull. Det hade varit intressant att redan i inledningen fått veta något om hur man motiverat sitt urval. Jag tycker ändå att urvalet är intressant eftersom man får uppleva andra dikter än de traditionellt kända ("Sköldmön", "Ja, visst gör det ont...") vilket är upplyftande. Boye är bra på att använda både naturmotiv och mytologi i sina dikter, men hon har också en egen stil som gör henne unik bland våra svenska 1900-talsförfattare.

Diktläsning kan upplevas på olika sätt och den vanligaste formen är förmodligen läsning för egen hand. Man glömmer idag lätt bort att lyriken i ett litteraturhistoriskt perspektiv, i sin ursprungliga form var till för att avlyssnas i offentliga sammanhang —  av en stor grupp. Vår tid är tyvärr såpass individualistisk att diktläsning för det mesta får ske på egen hand. Ta därför vara på poesifestivaler och andra sammanhang där lyriken kommuniceras direkt från människa till människa.

Självklart förs också lyriken och det skrivna ordet till en annan dimension när man hör den uppläst. Jag vill därför rekommendera mina bloggläsare att ta sig tid för den upplästa lyriken och införskaffa sig en ljudbok med dikter! Jag tycker det blir lämpligt att avsluta med en ny favorit efter att ha lyssnat på ljudboken:

"Vandraren" från samlingen Gömda land.

Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!

Ensam med dig, du örnögda,
vandrar jag långt, så långt ut,
frusna vägar, klirrande vägar
utan ett mål eller slut.

Alla heliga kärleksdagar
känner sin kväll och sin ensamhet.
Trogen väntar i kvällsljuset
du, som spejar och vet.

Allt jag möter lämnar jag åter.
Dis, du läker brinnande sår.
Klirrande vägar, klirrande vägar
glad med dig jag går.

Följ mig fram genom livsdagarna,
lär mig säga vid mörkrets dörr:
"Intet visste jag, litet vet jag --
mer dock än förr!"

Snabba ljudboksfakta

Titel: Karin Boye - De fyra årstiderna

Författare: Karin Boye

Förlag: Grammofonbolaget

År: 2017

Dikter: Trädet under jorden, Ja visst gör det ont, Källvattnet, I rörelse, Unga viljor viner, Moln, Gräsets sång, Gudarna, Små ting, Kunskap, Vandraren, Tillfrisknande, Via Media, Sköldmön, Nu vet jag, Bål, Svalorna, De dödsdömda, Ögonen är vårt öde, Vägen hem och Asar och alfer.

FILM! Svensk Filmindustris veckorevy 1933 visar Elin Wägner, Karin Boye, Prins Wilhelm, Einar Malm och Agnes von Krusenstjerna i julmarknaden!

Som jag har letat under åren efter just detta filmklipp från Svensk Filmindustris veckorevy, anno 1933! Klippet är dryga två minuter och visar några av 1900-talets mest kända författare delta i PUB:s årliga julmarknad. I klippet syns bl a Karin Boye, Elin Wägner och Agnes von Krusenstjerna. Mig veterligen är detta klipp det enda som visar rörliga bilder av dem. De besöker allså julmarknaden på PUB:s bokavdelning. Om ni känner till några fler får ni gärna kommentera detta inlägg.

Filmarkivet

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension : "Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern" (2014)

I detta inlägg recenserar jag journalisten Niclas Sennertegs bok Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern (2014). Jag har läst pocketutgåvan från 2016. Det är en stadig bok med ett tillsynes gediget forskningsarbete bakom sig. Dessutom genom egen arkivforskning! Fotnoterna med förklaringar och källhänvisningar uppgår till 926 stycken. Litteraturförteckningen är också omfattande.

Eftersökta krigsförbrytare under efterkrigstiden

Att Sennerteg ansträngt sig inom ett viktigt ämne är förstås bra. Ämnen som berör Andra världskriget kan aldrig bli slutdiskuterade. I bokens fokus finns de krigsförbrytare från Andra världskriget som istället för de välkända områdena i Sydamerika valde att bosätta sig i muslimska länder. Många gånger var det mycket säkrare för dem att leva fritt där än i Sydamerika. Detta faktum konstaterades även av representanter för Simon Wiesentahlscenter som kartlade de gamla nazisternas flyktvägar bort från Europa.

Sydamerika blev deras främsta tillflyktsort, men som Sennerteg påpekar blev mellanöstern den näst största tillflyktsorten för nazisterna. Många av dem hade undangått rättvisan, men vissa bosatte sig frivilligt. De flesta av dem hade varit anknutna till Wehrmacht, dvs varit officerare och övrig militär personal. Kairo och Damaskus var populära orter att gömma sig på. I Kairo levde t ex Aribert Heim, SS-läkare i koncentrationslägret Mauthausen och eftersökt för massmord. Han konverterade till islam och antog namnet Tarek Hussein och levde i Kairo fram tills sin död 1992. I Damaskus återfinns SS-mannen Alois Brunner som också levde under ett annat namn och försörjde sig på vapenhandel. Ytterligare en person med nazibakgrund som arbetade för den syriska regeringen var diplomaten Franz Rademacher.

Sennerteg har valt att teckna personporträtt av några av dem däribland Wilhelm Fahrmbacher som var general i Wehrmacht och efter krigsslutet misstänkt krigsförbrytare. Sina nazistiska övertygelser tog han med sig till Egypten där han snabbt nådde stjärnstatus som många andra militärer verksamma i Nazityskland. I Egypten lyckades Fahrmbacher samla ett 100-tal tyskar med militär bakgrund som skulle hjälpa den egyptiska armén i kriget mot Israel. Läsaren får därtill en omfattande djupdykning i 1950/1960-talets historia. Vi får även följa det Muslimska brödraskapets utveckling i Egypten.

Mellanöstern kommer alltid att vara en krutdurk för olika konflikter, däribland Israel-Palestina frågan. Just denna konflikt är Sennerteg noga med att ställning till, att han är helt för en tvåstatslösning i frågan (nämns för övrigt tidigt i boken). Själv tycker jag han kunde lämnat personliga ställningstagandet helt åt sidan. Som läsare av boken utgår jag från att han är neutral oavsett vilket ämne han forskat inom. Men, eftersom detta är Sverige där allt som rör Israel-Palestina är extremt infekterat så blir hans förklaring desto mer begriplig. Boken handlar ju dessutom inte om hur konflikten ser just idag, däremot får läsaren veta mer om vilka omständigheter som historiskt har format konflikten.

Begynnelser: Om stormuftin från Jerusalem

Nazismen i arabvärlden kom dock inte med de tyska krigsförbrytarna i efterkrigstiden. Den fanns där långt innan och fick spridning mycket tack vare stormuftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Husseini (1895 eller 1897-1974). Det är bra att Sennerteg valt att ta med honom i boken. Mohammed Amin var en ökänd antisemit och politisk aktivist som tidigt visste att utnyttja sina kontakter med det antisemitiska NSDAP i Tyskland. Mohammed Amin al-Husseini kom från en framstående palestinsk familj som hade flera religiösa nyckelfunktioner i Jerusalem. Med tiden blev Mohammed Amin en betydande palestinsk nationalist. Han skaffade sig en militär utbildning. Han tjänstgjorde även i osmanska armén och deltog 1941 i ett irakiskt uppror.

Mohammed Amin flyttade senare under 1941 till Berlin där han blev aktiv i en tyskmuslimsk organisation. Tyskland hade vid denna tiden ca 3000 muslimer varav 400 konvertiter. Han träffade både Ribbentrop, Adolf Hitler och Heinrich Himmler personligen och bad dem hjälpa honom. I sin tur hjälpte muftin Wehrmacht med att rekrytera soldater i Balkan och 1944 hade han avancerade planer på att förgifta dricksvattnet för Tel Avivs invånare. Detta terrorattentat misslycklades dock. Stormuftin var också aktiv i att stoppa judar från att fly Nazityskland under denna tiden. I juli 1944 skrev han brev till Ungerns utrikesminister och motsatte sig beslutet att 900 judiska barn och 100 vuxna judar skulle få tillåtelse att lämna Ungern. Muftin var nämligen orolig för att dessa skulle kunna ta sig till det Palestinska mandatet.

Snabba bokfakta

Titel: Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern

Författare: Niclas Sennerteg

År: 2014

Bokförlag: Natur & Kultur

Sidantal: 494 / pocketversionen