Michał Waszyński "Dybuk" (1937)

FILM OCH LITTERATUR är inte samma sak, men filmen som verktyg kan skapa fantastiska tolkningar av stor, liten och medioker litteratur. Den har ett eget språk. I detta inlägg uppmärksammar jag den polske regissören Michal Waszynskis film Dybuk, från förkrigsåret 1937. Det är två år kvar innan helvetet ska bryta loss i Europa och Andra världskriget blir ett faktum. Snart kommer Polen att invaderas av Hitlertyskland och hela landet blir en slavkoloni där vanliga polacker arresteras direkt på gatan och kastas i koncentrationsläger. Samma omänskliga förhållanden kommer också att drabba Polens stora judiska befolkning som systematiskt kommer att utrotas i förintelselägrens gaskammare och genom slavarbete. Sedan flera hundra tillbaks finns också i Europa den östeuropeiska ashkenazikulturen med sitt eget språk, jiddisch och religiösa inriktningar. Stora grupper lever tillsammans ute på landsbygden, eller inne i storstäderna som antigen assimilerade eller troende, eller en blandning av allting. Det finns tidningar på jiddisch. Allt detta kommer successivt raderas genom hela 30-talet fram tills krigsslutet 1945.

Offer för nationalsocialismen är också dess politiska opponenter och andra kategorier av grupper som inte anses rasrena. Kristna polacker ansågs inte heller rasrena, men deras nya herrar ställer dem ändå något högre i rashierakin. Polska barn med ariska attribut stjäls från sina föräldrar för att skickas till ariska familjer i Tyskland. Längst ner på skalan finns judar och romer. Antisemitismen eskalerar under förkrigsåren och det finns sedan ingen återvändo. Den har normaliserats under årtionden och även före nationalsocialismen. Därför reagerar inte folk när det blir normalt att arrestera människor på grund av deras utseende, kultur och religion. De reagerade inte heller på diskrimineringen och förintelsen kommer att bli en öppen hemlighet i Tyskland genom hela regimen.

Dybuk

Regissören Michał Waszyński, född som Mosze Waks (1904-1965) i nuvarande Ukraina lyckades rädda sig från Förintelsen. Hans film Dybuk utspelar sig i Polen och i en judisk shtetl. Två unga män som är bästa vänner sedan barndomen lovar en dag bort sina ofödda barn till vararandra. Men en mystisk vandringsman dyker plötsligt upp och varnar dem för detta tilltag. Det är inte tillåtet att slå vad om sina ofödda barns liv. De ignorerar främslingens varning. Efter en tid dör en av vännerna och den kvarvarandes hustru dör i barnsäng. Barnen från deras äktenskap växer upp i olika städer. De vet heller inte om att deras fäder en gång lovat bort dem åt varandra. Men mystiska krafter är i verkan och deras öden dras oundvikligt till varandra. Den unga kvinnan, Leah är redan bortlovad åt en annan man. Sonen till den andra vännen, vid namn Channon praktiserar mystiken och försöker genom den vinna sin rättmätiga brud.


En tysk utgåva Der Dybuk dramatische Legende in vier Akten finns tillgänglig via den spännande sajten archive.org. Där kan man läsa den i sin helhet och glöm inte att skaffa ett digitalt lånekort om du ändå besöker sajten. Där finns tusentals titlar att läsa GRATIS!

Övriga källor

Imdb.com

wikipedia.org (olika inlägg)

Recension: "Förbjuden kärlek" - Om Axel Munthe och drottning Victoria. En finstämd dokumentär om kärlek och livslång vänskap

Jag fortsätter att fokusera på det svenska sekelskiftet och 1900-talet. Blev därför glad häromdan då jag upptäckte att SvtPlay ånyo visar filmdokumentären "Förbjuden kärlek". Den handlar om relationen mellan läkaren Axel Munthe och drottning Victoria. Många känner redan till Axel Munthe och Victoria, men just denna film har något särskilt som gör att jag gärna ser den mer än en gång.

Dokumentären är fint varvad med film- och bilder från sekelskiftet tillsammans med uppläsningar ur Anders Wahlgrens tolkning av brevväxlingen mellan kärleksparet. Det är viktigt att understryka att vi endast har ett fåtal brev bevarade. Därför har Anders Wahlgren själv valt att tolka hur breven mellan dem kunde ha sett ut. Under de nära 40 år Munthe och Victoria kände varande måste de ha utväxlat hundratals brev. Sekelskiftets strikta och oskrivna regler mellan gifta och ogifta personer gör det svårt att i nutid avgöra hur relationen kan ha sett ut. Victoria skriver i ett brev från 1893: "Vet Du, jag börjar tro att det är helt naturligt & precis som det skall vara, att jag inte kan sova, då Du inte heller kan det! Och eftersom det finns en viss kommunikation mellan våra själar, antar jag att det är en naturlig konsekvens."

Vi får även se nutida bilder från Capri och villa San Michele idag. Genom dokumentären får vi även lära känna något av öns historia och de människor som levde där nära Munthe. Villa San Michele blev även ett arkeologiskt projekt för Munthe då en del historiska artefakter från antiken såg dagens ljus genom alla byggnationer han lät genomföra.

Men de skulle aldrig få varandra på riktigt då skilsmässa var otänkbart för drottningen. Trots dessa försvårande omständigheter fortsatte de relationen. Det är väl högst troligt att även kung Gustav V var medveten om detta, men lät dem vara. Hon var inte lycklig  i äktenskapet med Gustav V men födde ändå hans barn. I kvarlämnade brev skriver hon till Munthe om hur ointresserad han är av henne. Ordet homosexuell vågar hon inte riktigt skriva ut, eftersom det enligt henne är något brottsligt och mot naturen. Hon refererar enligt Anders Wahlgrens tolkning även till Oscar Wilde. Munthe i sin tur verkar ha förklarat situationen för henne. Han var ju också en liberal person till skillnad från Victoria.

I samband med den yngste sonens födelse fick hon förlossningsskador. Det är tydligt hon led svårt av sina lungproblem som var förklaringen till att hon behövde vistas i varmare klimat än vad Sverige kunde erbjuda. Även Munthe hade problem med sina lungor och ingen tycks ha vetat om ifall de hade tbc eller inte.

Victoria var från Karlsrühe och vande sig aldrig vid de svenska vintrarna som inte heller var gynsamma för hennes hälsa. Hon saknade även det sydländska klimatet. För Munthes del blev villa San Michele på Capri under flera årtionden hans hemvist. Dokumentären berättar hur han första gången fick syn på den idylliska platsen. På platsen fanns ett kapell som var tillägnat ärkeängeln Mikael.

Victoria avled 1931. År 1943 flyttade Munthe på grund av andra världskriget tillbaka till Sverige och fick bo på Stockholms slott. Dokumentären slutar med frågan om han och kungen någonsin talade med varandra om drottningen. En rimlig fråga att ställa i en historisk dokumentär. Det gjorde de förmodligen. Mycket av brevsamlingen mellan Munthe och Victoria förstördes, men filmen lyckas ändå rama in deras livsberättelser på ett trovärdigt sätt. Munthe avled 1949 på Stockholms slott och han återsåg aldrig San Michele igen och lät bränna upp sin brevsamling mellan dem innan sin bortgång.

Övriga källor

wikipedia.org

Filmrec. - Mordet på Orientexpressen (2017)

Under tisdagskvällen lyckades jag komma iväg på en bio och såg en så kallad remake, eller nyinspelning av "Mordet på Orientexpressen". Denna film är dagsfärsk och regisserad av Kenneth Branagh, producent är Ridley Scott. Det är även regissören som spelar Mr. Poirot. Filmen är förstås baserad på Agatha Christies (1890-1976) deckarroman med samma titel från 1934. Den utgavs på svenska två år senare och är troligen en av Christies mest kända deckare.



Jag vet i nuläget inte hur många film och TV-tolkningar som gjorts genom åren, men jag tyckte om just denna version. Dessutom var det roligt att se Judi Dench i en av rollerna. Hon är ju dessutom född 1934 och har fortfarande en strålande filmkarriär vid denna höga ålder. Efter jag sett filmen kollade jag lite recensioner på nätet samt imdb.com och just denna version har fått ett blandat mottagande. Kanske blir en del kritiker mer negativa om det redan finns äldre inspelningar som är bra? Jag tyckte om alla skådespelarna i filmen och effekterna. I rollerna kan man se:

Kenneth Branagh - Hercule Poirot
Penélope Cruz - Pilar Estravados
Willem Dafoe - Gerhard Hardman
Judi Dench - Prinsessan Dragomiroff
Johnny Depp - Edward Ratchett
Josh Gad - Hector MacQueen
Leslie Odom Jr. - Dr. Arbuthnot
Michelle Pfeiffer - Mrs. Hubbard
Daisy Ridley - Mary Debenham
Derek Jacobi - Edward Masterman
Marwan Kenzari - Pierre Michel
Olivia Colman - Hildegarde Schmidt
Lucy Boynton - Grevinnan Andrenyi
Manuel Garcia-Rulfo - Biniamino Marquez
Sergei Polunin - Greve Andrenyi
Tom Bateman - Bouc
Miranda Raison - Sonia Armstrong

Intervju med dr. Carl Gustaf Jung!

Idag tänkte jag uppmärksamma Carl Gustaf Jung (1875-1961) ur ett idéhistoriskt perspektiv. De flesta av oss känner till C.G Jung som en av västerlandets främsta psykologer genom historien. Vi känner också till att han började i psykoanalysen som lärjunge till Sigmund Freud, men som senare valde att bryta med Freud och gå sin egen väg. Jung hade sina egna idéer och tankar om människans psykologi. Däribland hans beskrivningar av psykologiska typer och teorier om människans undermedvetna. Jung tog även hjälp av religionen, religiösa traditioner och olika kulturers myter och föreställningar. Om han inte blivit en viktig förgrundsgestalt och banbrytare inom psykologin hade Jung blivit en utmärkt religionshistoriker. Han skrev oerhört mycket och flera av oss har säkert läst något av Jung eller på annat sätt kommit i kontakt med hans texter. En av hans mest kända böcker är Människan och hennes symboler (övers. 1966) och Litteratur, myter och symboler (nyövers., 2003). Psykologer idag som är anhängare av C.G. Jungs teorier brukar kallas jungianer.

Brittiska BBCs intervju med C.G Jung (1959)

År 1959 gjorde brittiska BBC en intervju med C.G Jung i hans hem i Schweiz. Det är en mycket öppenhjärtlig intervju där Jung berättar om sitt liv, sin bakgrund och åren med Freud. Programserien hette Face to Face och programledare var vänsterjournalisten John Freeman. Märk även hur Freeman försöker pressa Jung om fakta om Freud! Bland annat frågar Freeman om vilka drömmar Freud hade. Tilläggas bör att Jung som också var läkarutbildad gjorde psykoanalys med Freud som patient. Men Jung vägrar svara på journalistens fråga och bryter inte sin läkared. Freeman pressar på ytterligare och menar att Freud varit död länge och att sådan information inte skulle skada honom idag. Men Jung lämnade inte ut någon information om sin berömde patient.

Intervjun i sin helhet kan ses nedan:

Bibliografi i urval; eng. övers.,

• 1. Psychiatric Studies (1904-1905)
• 2. Experimental Researches (1904-1910, 1937)
• 3. The Psychogenesis of Mental Disease (1907-1958)
• 4. Freud and Psychoanalysis (1906-1917, 1930, 1949)
• 5. Symbols of Transformation (1911-1912, 1952)
• 6. Psychological Types (1921)
• 7. Two Esseys on Analytical Psychology
• 8. The Structure and Dynamics of the Psyche
• 9:I The Archetypes and the Collective Unconscious
• 9:II Aion (1951)
• 10. Civilization in Transition
• 11. Psychology and Religion: West and East
• 12. Psychology and Alchemy (1944)
• 13. Alchemical Studies
• 14. Mysterium Coniunctionis (1955-1956)
• 15. The Spirit in Man, Art, and literature
• 16. The Practice of Psychotherapy
• 17. The Development of Personality
• 18. The Symbolic Life - Miscellaneous writings

Källor

wikipedia.org [olika inlägg; bilder]
BBC interview with Jung for Face to Face with John Freeman at Jung's home in Zurich. 1959

Om Fritz Lang och Thea von Harbous Metropolis (1927)

Fritz Lang kom att bli en välkänd representant för Film noir, och ses av många som genrens egentliga skapare. 1920 träffade han manusförfattaren och skådespelerskan Thea von Harbou. Onekligen en kvinna med samma brinnande intresse för filmskapande. De skrev flera manus tillsammans, däribland till klassikern Dr Mabuses testamente, Spelaren, vilken bestod av två delar som tillsammans var fyra timmar långa i originalversionen. Tillsammans skrev de också Nibelungen Del 1. Siegfried Drakdödaren (1924), Metropolis (1927) och M (1931). Tyvärr fick von Herou inget offentligt erkännande för sitt manusarbete med M.

Jag rekommenderar en relativt färsk biografi om Fritz Lang som är skriven av Patrick McGillian och publicerad första gången 1997.  Boken Fritz Lang: The Nature of the Beast gick i nytryck 2013 hos University of Minnesota Press. McGillian tar upp myterna och de många historierna som uppstått kring Fritz Lang. Däribland den obehagliga historien om hans första hustru Lisa Rosenthals död. Enligt den officiella versionen som backats upp av paret Lang & von Harbou sprang Rosenthal ut i badrummet och sköt ihjäl sig med Langs gevär efter att ha avslöjat kärleksparet. Lang & von Herou nekade ihärdigt till någon inblandning i dödsfallet. Tydligen accepterade rättsväsendet deras förklaring, men andra personer som t ex Hans Feld och cinematografen Karl Freund var misstänksamma. Märkliga är också paret Langs turer med nationalsocialismen eftersom både propagandminister Goebbels och även Hitler var positiva till åtminstone Metropolis. Fritz och Thea gifte sig ett år senare.

Fritz Lang gjorde dock klart relativt tidigt att han inte ville göra film åt Nazityskland. Därför blev det Hollywood. von Harbou gick med i Nationalsocialistiska tyska Arbetarpartiet (NSDAP) redan 1932. Langs judiskhet stod kanske i vägen för von Harbou och det finns inget som tyder på att de hade någon fortsatt kontakt efter skilsmässan. 1933 lämnade han Tyskland, men återvände några gånger som besökare. Efter nationalsocialisternas maktövertagande var det nästintill omöjligt för honom att resa till Tyskland. von Harbou verkar ha varit en märklig person. Ena stunden beundrade hon Hitler och andra stunden beundrade hon Mahatma Ghandi och allt som hade med Indien och indisk kultur att göra. Efter kriget var von Harbou noga med att poängtera att hon aldrig var politiskt övertygad, utan gick med i nazistpartiet för att kunna hjälpa flyktingar(!). Det låter idag förstås som en hemskt dålig ursäkt; dessutom med all historisk facit i handen. De få  faktorer som talar till von Herous fördel i frågan är hennes relativt långa relation med Fritz Lang trots hans kulturella bakgrund och relationen med den 17 år yngre indiske journalisten som hon enligt nationalsocialismens raslagar var förbjuden att gifta sig med. Vid ett tillfälle var hon också delaktig i protesterna mot Tysklands abortförbud. Hon fick också medalj för sina hjälpinsatser bland civila och i samband krigsslutet blev hon en av Berlins många Trümmerfrauen, som röjde gatorna fria efter de allierades sönderbombningar. Hon avled 1954 vid en ålder av 65 år. Fritz Lang avled 1976 i sitt hem i Hollywood.

Metropolis (1927)

Filmen Metropolis är en futuristisk film där handlingen är förlagd till 2026. Den är också samhällskritisk och synliggör skillnaderna mellan fattig och rik. Handlingen bygger på Thea von Herous roman med samma namn. Boken gavs ut 1925 och placerar sig väl som expressionistisk litteratur. Staden Metropolis är tekniskt avancerad, men också dystopisk. Vissa mönster i handlingen avslöjar litterära influenser från Karel Capek och H.G Wells. Samhällsklasserna lever separat från varandra och arbetarna håller till under jorden. De anses vara mindre värda medan de rikare delen, symboliserat av ett kaotiskt far-och son förhållande där karaktären Freder Fredersen son till hjärnan bakom staden hamnar på kant med fadern. Freder förälskar sig i arbetaraktivisten Maria som håller gudstjänstliknande sammankomster för arbetarna och lovar dem bättre tider. Fadern ser detta som ett hot och ber uppfinnaren order om att skapa maskinmänniskan. Uppfinnaren ger maskin-människan Marias anlete för att denna ska kunna kontrollera arbetarna. Han hyser dock ett personligt agg mot Johannes Fredersen som styr Metropolis och lyckas få maskinen Maria till att hetsa arbetarna mot Fredersen. Arbetarna lyckas förstöra samtliga maskiner, även Metropolis hjärtmaskin varpå vattentankarna svämmar över och arbetarnas bostadsområden dränks. Barnen blir dock räddade. Arbetarna vill därefter lyncha Maria då hon ska ha drivit dem till dådet. Mobben griper den de tror är Maria och bränner henne på bål. Den äkta Maria jagas av  uppfinnaren som fruktar att själv bli ett offer om den andra Marias existens blir känd. Hon räddas av Fredersen junior. Slutligen försonas fabrikanten Fredersen och arbetarna genom Fredersens sons förmedling. Lang sades vara nöjd med själva arbetetoch skapandet av filmen än själva resultatet.

Fakta om filmproduktionen

Metropolis är en av de dyraste produktionerna i filmhistorien. Ursprungligen var budgeten satt till 5,000,000 riksmark men på grund av inflationen skenade kostnaderna iväg till 200,000,000 riksmark. Till följd av detta var tyska filmbolaget UFA nära på att ruineras. Den tog cirka ett och ett halvt år att filma. Skådespelerskan Birgitte Helm (1906-1996) som spelar Maskin-Kvinnan var tvungen att bära en mycket tung och obekväm robotkostym som gav henne blåmärken. Scenen när Molok sväljer de nakna arbetarna spelades in under vinterhalvåret och statisterna utgjordes till större del av arbetslösa män. Det var extremt kallt i filmstudion och Fritz Lang blev tillsist ombedd av försöka avsluta filmandet och inte dra ut på tiden. 25,000 statister var engagerade i produktionen.

Filmer i modern tid som inspirerats av Metropolis

Filmen Blade Runner (1982) är inspirerad av Metropolis.

Filmerna Star Wars och Matrix likaså.

Rockbandet Queens video till låten "Radio Ga-Ga" har inklippta sekvenser från filmen.

Madonnas video till låten "Express Yourself" bygger på filmsekvenser ur Metropolis.

Källor

McGilligan, Patrick. 2013. Fritz Lang : The Nature of the Beast. University of Minnesota Press.

wikipedia.org [olika artiklar; samt bild på makarna Lang]

Metropolis (1927) [finns tillgänglig via YouTube.com i olika versioner]

Kommande litteratur och film

Lagom till nästa vecka kommer ett specialinlägg på bloggen...vi beger oss till 20-talets tyska filmindustri. Håll ut tills dess!

Recension: Twin Peaks - The Return (2017)

I detta inlägg recenserar jag de första avsnitten av TWIN PEAKS: The return (2017) skapad av David Lynch och Mark Frost. Omfattar 18 episoder varav de fyra första ligger ute på HBO Nordic. Jag har försökt vara noga med att inte avslöja handlingen i detalj så du kan läsa vidare. Ingen har väl undgått de senaste månadernas skriverier om att 90-talsserien skulle få en uppföljare. Lynchs beslut att återuppta arbetet med serien har resulterat i spaltmeter av artiklar i media. Reklamen kring lanseringen kan ingen klaga på. Den har minst sagt varit intensiv. Men håller sig resultatet? Är det ett mästerverk? Tja, även 90-talsserien hade en trogen skara av tittare till att börja med, men det var också många som tröttnade tillslut. David Lynch är inte lätt att begripa sig på. Han har en egen stil så även i nylanseringen. Återigen är det dax för märkliga dialoger, konstiga möten och Lynchspråket med sin kryptiska symbolik. Det är 25 år sen det sista avsnittet sändes och det är också där första avsnittet tar vid. Ja, det är nog nödvändigt för de flesta av oss att repetera och se om 90-talsserien innan man börjar kolla de senaste avsnitten. Vi möter också de gamla skådisarna i sina gamla roller. Dale Cooper sitter fortfarande fast i the black lodge ute i de mörka Twin Peaksskogarna; men först i det andra avsnittet återser han Laura Palmer. Ibland blir kopplingen mellan dåtiden och nutiden i serien lite otydlig. Det skarvas rejält och lämnar ett lite blekt resultat kan jag tycka. Det gäller att bevara tålamodet! Trots detta har den toppbetyg på imdb.com

I första avsnittet är The black lodge ersatt med en glasbox; eller glasbur. Den befinner sig i New York och är i en rik miljardärs ägo. Vem miljardären är avslöjas inte, men buren befinner sig under hårdbevakning. Samtidigt är den mycket hemlig och få tycks känna till dess existens förutom den unga vaktmästaren som ser till den. Vaktmästaren har order om att aldrig lämna den obevakad. Den ska vara under uppsikt. Vi får också veta att buren haft tidigare övervakare samt att saker och ting kan uppenbaras i den. En ung kvinna som kommer med lattemuggar är mer än lovligt intresserad av vad som gömmer sig i rummet och vill gärna bli insläppt. Det händer tillsist att övervakaren släpper in henne och de myser till framför buren. Tydligen blir samvaron en katalysator för de krafter som glasburen besitter och någon uppenbarar sej därinne. Att använda sig av glasbur tycker jag känns lite snott från andra klassiska skräckfilmer och jag associerade genast till Clive Barkers Hellraiser; som också använt sig av boxen som katalysator för diverse onda krafter (de helvetiska BDSM-cenobiterna och Pinhead; för den som behöver friska upp minnet). Är det värt att kolla på serien då? Ja, om du gillade 90-talsserien kan det vara värt det. Gillar du Lynchs filmer i övrigt? Så definitivt!


Glasburen, The Black Lodge

Filmatiseringen av Jane Eyre (2011)

Bloggen har talat mycket om systrarna Brontë och särskilt Charlotte, som skrev romanen Jane Eyre. Genom hela filmhistorien har det gjorts massor av filmatiseringar av boken. Jag vill särskilt rekommendera Cary Joji Fukunagas fina tolkning från 2011, som är helt underbar! Dessutom följer den slaviskt handlingen i romanen, så den som ännu inte läst romanen kommer verkligen inte bli besviken på en lika stark läsupplevelse efter filmen. Det är Mia Wasikowska (Jane) och Michael Fassbender (Rochester) som har huvudrollerna i detta unika 'kostymdrama'.

Länkar en nyckelscen i handlingen (youtube). Filmens trailer (metacritic).

 

 

TV-nostalgi från 80-talet : The Ray Bradbury Theater

Som jag tidigare nämnt kommer bloggen vara lite mer än bara en bokblogg. Jag har tidigare skrivit om TV-nostalgi och fortsätter på temat i detta inlägg. Kopplingen är återigen litteraturens väg in i visuella medier. Den amerikanske författaren Ray Bradbury (1920-2012) är säkert flera läsare bekanta med. Bradbury är kanske mest känd för sin dystopiska novell Fahrenheit 451. Han skrev även korta berättelser på temat horror/fantasy alla samlade i The Martian Chronicles (2012) och boken Something wicked this way comes (en titel baserad på en replik ur Shakespeares Macbeth). Hans ämnesområden, eller genrer var skräck, fantasy, science fiction, men han hade också under 80-talet en egen TV-serie : The Ray Bradbury Theater producerad av HBO ch USA Network. HBO bidrog endast till de två första säsongerna. Sammanlagt blev det sex säsonger med 64 episoder mellan åren 1985-1992. Samtliga avsnitt var skrivna av Bradbury och varje avsnitt inleddes med en presentation av Bradbury i sin skrivarstudio omgiven av diverse historiska föremål som inspirerat hans berättelser. Under åren hann också ett flertal kändisar passera revy: Peter O Toole, Drew Barrymoore m fl. Serien sändes även i Sverige. Sättet att återanvända kortnoveller och skriva om dem för televisionen föranledde kritik. I en intervju lämnande Bradbury följande intressanta kommentar:

What I'm doing is respecting my younger self. I've published four hundred short stories that most people haven't read, and I'm using them. If you write things you love, and do it with love, you can't go wrong. It's exciting to translate those stories from the printed page to TV. It brings things out of your subconscious that are new and fresh... We try to relax and do a nice, easy show. It's my idea theater.

Återigen blir det dax för djupdykning i 80-talets spännande klädstilar och frisyrer!

Kommande recensioner juli/augusti

Under juli/augusti månad kommer en recension av Patricia Highsmiths roman The Price of Salt publiceras här på bloggen. Jag kommer att recensera den engelska utgåvan. Håll även utkik efter en liten kommentar till filmen Carol i samband med detta.

TV Nostalgi från 1980- talet : Tales of the Unexpected

Hela förmiddagen har jag suttit framför IPaden och kollat gamla serier. Har en ny favorit sedan en tid tillbaka. Brukar hitta dem via YouTube även om de flitigt raderar nya uppladdningar. En riktig klassiker! För alla er som gillar skräckmysterier, på gränsen till det absurda The Tales of the Unexpected. Serien var brittisk-producerad och hade sin storhetstid mellan 1979-1988 (Anglia Television). Flera av er minns nog även Ron Greiners öppningsmelodi. 1980 fick avsnittet Skin det prestigefyllda Edgar Allan Poe-priset för bästa TV-episod. Ur denna serie finns det gott om små pärlor att njuta av. Alla avsnitt inleds med en liten kort presentation av Roald Dahl som får tittaren att hamna i rätt stämning. Finns ju en del intressanta skådisar som passerar revy i den också även om kanske avsnitten många gånger lämnar mycket i övrigt att önska :) Själv gillar jag de inspelade scenerna från brittiska hus, stadsomgivningar och landskap. Samt det oförglömliga sjuttio/-åttiotalets sprakiga färgstilar och frisyrer. Men det var som sagt en annan tid. Jag var ännu barn men fick ändå sitta uppe och titta. Minns du själv denna serie när Sveriges Television sände? Vad tyckte du?

Här följer ett av mina av mina favoritavsnitt : The man from the South och missa förstås inte läskiga avsnittet Skin.