Boken Den sårade divan : om psykets estetik var nominerad till Augustpriset 2015, men fick redan innan en del uppmärksamhet. Idéhistorikern Karin Johannisson (Uppsala Universitet) har skrivit denna bok. Det är inte den första titeln jag läser av Johannisson då hon skrivit mycket inom västerländsk idétradition tidigare. Det var genom studier i Idé-och vetenskapshistoria som jag kom i kontakt med denna form av facklitteratur. Det är svårt att klassificera boken men biografi ligger nära till hands tillsammans med litteraturvetenskapen och försök till biografisk rekonstruktion.
I denna bok möter vi tre kända författare och konstnärer. Det som är gemensamt för dem är förstås att de är kvinnor och förmodligen väl kända av majoriteten. Produktiva författare och konstnärer som många gånger belönats med litterära priser, men samtidigt hånats och varit utstötta. En gemensam nämnare med kvinnorna i denna biografi är att de alla hade problem med sitt psykiska välmående. På sjukhusen diagnostiserades de och vårdades. Det var inte alltid lätt och det bidrog till både och fördomar om deras liv. Dessa perioder kom även att påverka författarskapet. Ibland fanns starka perioder av kreativitet och skapande.
I bokens inledning presenteras dess utgångspunkter och de frågeställningar som ligger till grund för arbetet. Metoden är en form av ”närläsning” av patientjournaler. Det tidiga 1900-talets psykvård och dess ”huvuddiagnoser” hysteri, schizofreni och paranoia tolkas utifrån vår tids postmoderna tradition av identitetspolitik och feministiska tankeströmmar (kön, kropp, sexualitet, klass, queer). Huvudtemat är kvinnlig galenskap, vad är galet? Hur har idétraditionens tankar och föreställningar om kvinnors galenskap inverkat på våra uppfattningar om dem? Många fördomar måste raseras.
Med postmodernistiska teorier och läs-metoder blir resultatet sådär fritt och svävande som man kan förvänta sig. Det behöver förvisso inte vara fel, men känner man inte till dessa konstnärssjälar sedan innan kan det vara svårt att få ett bra grepp. I mångt och mycket håller jag med i den kritik som framförs i Göteborgs-Postens recension av boken. Recensent Lisbet Larsson summerar bra:
Samtidigt är det omöjligt att läsa om kvinnorna i Den sårade divan utan att komma ihåg de konstverk som de skapade. Genom sitt djärva sätt att bryta med konventionerna var de litteraturens och konstens förnyare. Och jag skulle säga att hur instruktiv Karin Johannisson än är när det gäller att få oss att se och förstå det existentiella minfält de beträdde så lämnar hon oss helt i sticket när det gäller att förstå denna gåta.
Ibland kan det vara direkt knivigt att ta del av utdragen ur patientjournalerna när ingen uppföljning eller djupare förklaring till utdraget kommer. Jag upplevde det som lite förvirrande och kanske även något utlämnande av deras liv trots att de allesammans varit avlidna länge. Oavsett så hoppas jag att avslöjandena i boken kan komma framtida litteraturforskare till nytta. Förhoppningsvis kan också framtida biografiker av Krusenstjerna, Hjertén och Sachs hämta något ur boken. Angående titeln så läste jag titeln fel första gången jag såg boken. Jag läste div
an istället för divan, som i diva. Ja, förmodligen ett freudianskt feltänk. Jag associerade väl till kända kvinnor som bytt åsikter om litteratur och kultur till skenet av en skrivande analytiker och legat på varsin soffa i ett illa belyst rum hos sin psykoanalytiker medan de pratat om sina egna problem.
I bokens notkapitel uppges att det är en tysk utställning med titeln ”Die verletzte Diva: Hysterie, Körper, Technik in der Kunst der 20. Jahrhunderts” (2000) som inspirerat till namnvalet. Jag själv tänkte ganska mycket på Gilbert & Gubars
The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the nineteenth-Century Literary Imagination (1979) medan jag läste. Den handlar mycket om kvinnliga författares försök till identitetsskapande under den viktorianska epoken. Jag sökte flitigt i notkapitlet efter titeln, men lyckades inte finna den. Ibland stort mörker. Ibland nyttjade de även sina diagnoser till att vinna fördelar som t ex Agnes von Krusenstjerna som patient fick använda sina egna kläder och klaga över osexiga sjuksköterskor. Nelly Sachs trivdes på Beckomberga trots elchocksbehandlingar kunde hon ägna sig åt skrivandet som hon såg som ett arbete till överlevnad. Hon hade det bästa och varmaste rummet på avdelningen. Sachs upplevde Beckomberga som en ”stor trygghet” då hon i sin vardag hade stora problem med vanföreställningar och förföljelsemani.
Det är utifrån patientjournalerna som Johannisson arbetat fram kvinnan bakom diagnosen. En människa är alltid större än den diagnos den bär med sig. Diagnosen behöver inte alltid vara ett hinder den kan även användas på ett positivt sätt av patienten. Förstås ligger mycket tolkning bakom slutsatserna. Det presenteras också tre olika fallberättelser. För ett känsligt öga påminner det lite om hur fallberättelser brukar presenteras i t ex Freuds verk. Detta faktum konstaterades även i Lisbet Larsson recension i GP.
Jag är främst bekant med Agnes von Krusenstjerna och den långa romansviten
Fröknarna von Pahlen. Den läste jag som tonåring, med allt som det innebar. Det mesta som jag läst av Krusenstjerna läste jag i tjugoårsåldern, så även
Den blå rullgardinen (som startar upp romansviten om Fröknarna von Pahlen) och
Tonys läroår. Den sistnämnda påminde mig ganska mycket om Colette och
Claudine i skolan. Förmodligen för att temat är det samma. Förhoppningsvis kommer
Den sårade divan : om psykets estetik av Karin Johannisson (inbunden, 2015), om dessa kvinnor också öka på intresset för vad de skrivit och skapat.
Något jag noterade under läsningens gång var de återkommande bitarna till Karin Boye. De återkommer på ett par sidor. Det är intressant och utmanande. Kanske fanns ursprungligen en önskan att skriva även om henne? Jag önskar professor Karin Johannisson ville skriva mera om Karin Boye framöver. Låt inte pennan tystna.
Boken är läsvärd för alla som på något sätt är intresserade av dessa kvinnors liv och litterära alster. Den går också in i beskrivningar av 1920- och 1930-talets svenska och internationella kulturscener.
