Om bergtagna jungfrur och knektar i Johan Bures kladdebok Sumlen

Mångsysslaren Johan Bure : En man från stormaktstiden

I detta blogginlägg skriver jag om Johannes Thomae Agrivillensis Bureus, mer känd som 'Johan Bure' (1568-1652). Han var stormaktstidens kanske mest kände riksbibliotekarie och riksantikvarie. Johan Bure hade många intressen däribland språk och äldre svensk historia. Under sin uppväxt i Åkerby socken (Uppsala län) kom han i kontakt med hembygdens många runstenar. I vuxen ålder utvecklades hans intresse och han började på allvar kartlägga och beskriva olika runstenar ute i landet. Senare i livet kom han att fortsätta ha arkivvårdande uppdrag. Han var son till kyrkoherden Thomas Matthiae och Malin Andersdotter. Föräldrarna dog unga, men det hindrade inte hans framtida utbildning först i Uppsala (1577) och senare vid Gråmunkeholmen (1583), våra dagars Riddarholmen.

[caption width="175" id="attachment_1468" align="alignleft"]I Sumlen lät Johan Bure anteckna sina tankar, erfarenheter och en del annat som forskningen ännu inte lyckats utläsa betydelsen av. Det är en märklig anteckningsbok och det är ibland svårt att förstå för en människa som lever på 2000-talet vad Bure egentligen menar alla gånger i sina anteckningar. Inläggen är dessutom för det mesta odaterade och för ett vaket öga i mångt och mycket ostrukturerade och tillsynes röriga. Han skriver om olika platser i Sverige, naturalia, folklore, kyrkobyggnader, böner, ramsor, dikt, texter, avskrifter av texter i och på kyrkobyggnader, var runstenar finns, om Gustaf Wasa och hans söner, inblickar i det vardagliga ute på sina resor i landet. I Sumlen får vi  t ex veta följande om vargars beteende i Norrbotten:

I Norbotn vanka lijtet varghar. the göra sällan skadha på boskapen. men mehr tähr södher.

1856 lät man trycka upp delar av Sumlen och det är ur denna utgåva ovanstående och följande citat i inlägget är taget.

Om bergtagna jungfrur och knektar i Sumlen

1600-talet var en märklig tid fylld av religiösa föreställningar, religionskrig, hunger och mycket mörker för vardagens enkla män och kvinnor. Livslängden var inte lång och det fanns sjukdomar och döden ständigt närvarande. Att ha nära till det övernaturliga var inte konstigt. Världen och samhället var uppdelat i ljus och mörker, kampen mellan Gud och Djävulen, gott mot ont. Det individualistiska stråket i Martin Luthers kristendom drog också in den enskilde i kampen. Det handlade om en evighet i himlen eller i helvetet. Självklart måste det ha varit stressande föreställningar i en redan så hård tillvaro. Kyrkan var byarnas och de mindre städernas centrum. Här tog hög som låg emot prästens undervisning i kristendom, men man fick också höra nyheter och träffa släkt och bekanta. Att även vanligt folk såg syner i form av jättar, spöken, gastar, troll, häxor och annat oförklarligt hörde till det vardagliga. Johan Bure har en del sånt antecknat.

Men man fick också passa sig för att inte bli alltför teologisk i sina beskrivningar av det övernaturliga. Det kunde vara farligt. Att hävda andliga resor in i himlen eller i helvetet var mer eller mindre ett snabbt sätt att skriva under sin egen dödsdom på. Exempelvis skriver Bure i en anteckning från 30 dec. 1601:

Sadhe en gamal quinna i Wassunda hafva denne natt wardit ledhsagat bådhe til Himelrijkes och helwetes, hon blef sedhan derföre bränd. /.../ 1602 [8. Nov.] Den dagen som Blasius Brijta i Ala i Wassunda stektes för thet hon hade sagt sigh waridt i Himelen och Helfwetet.

Historien om den uppbrända häxan Blasius Brita tar inte slut här. Det visar sig i påföljande dagboksnotiser att Bures egna närmaste står drabbade av häxeriet. Det verkar som en av Bures manliga släktingar pekats ut av två häxor som deras läromästare. Mannen var Johan Bures svärfar Martinus Johannis:

Togh iagh 2 rijspapeer til Tapete Inventionen, s.d blef (Martinus Johannis min Swär och sträkt utstruket) efter de helvetes quinnorne skulle hafva bekent på honom at han hade instrueret dem.

Johan Bure berättar att mannen avrättades. Den bakomliggande orsaken var att han varit ledare för en förbjuden väckelserörelse där "helveteskvinnorna" varit medlemmar. Rörelsen beskylldes även för att vara katolsk i sin natur och det var skäl nog att bli avrättad och bedömd som häxa. Att däremot berätta om läskiga skogsrån, hemskheter man sett i skogen, troll och bergtagna var däremot historier som kunde godtas av allmänheten och kyrkan.

Att bli bergtagen betyder i folktron att en levande person lockats in i ett berg av något övernaturligt väsen. I nordisk folktro är det oftast trollen som sysslar med att bergta människor. Föreställningen går ut på att den bergtagna människan måste leva inne i själva berget. Nedan följer två historier nedtecknade i Sumlen. Jag har själv försökt översätta så gott som möjligt från 1600-talssvenskan.

I. En piga berättar om sin upplevelse av att bli bergtagen

I Läckö framför Huset finns en gråsten som alltid är våt och aldrig torr. Den låg där vid sjön under fru Elsas mormors tid. En piga hade kommit in i ett berg och var där några dagar. Därinne fanns inget annat än utgamla och spädunga. Där fanns en kärring som hade varit där i mer än tjugo år. Hon satt där och vaggade en hög med barn i en vagga av järn. Hon kved denna visan: Lulla, Säve, lulla. Labbe Lerfot, Agnil och Magnil. Hon bad pigan att inte äta av deras mat och särskilt inte av deras korv som de ofta ville hon skulle äta. Om brödet sade hon att det inte var lika farligt som korven.

II. En knekts upplevelse av att bli bergtagen

Vid Öland på Jungfrun finns ett hål inne i berget såsom en välvd kyrka med en hög dörr. Därinne bodde ett rån och hon gick sedan in i ett annat rum dit hon tog en knekt som var där i tre dygn och när han kom tillbaka sade han att därinne fanns endast kvinnfolk. Strax därefter dog han. Detta hände ett dygn innan kriget kom till södra Ölandsudden.

Källor:

Bure, J. (1886). Sumlen där vthi ähro åtskillighe collectaneer, som vthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternes excolerande. Stockholm: Kongl. Boktryckeriet, P.A. Norstedt & söner.

Litteraturbanken - skrifter av Johan Bure.

Project Runeberg - Om Johan Bure

Svenskt Biografiskt Handlexikon - Om Johan Bure

Edited with BlogPad Pro

'Venerid är min sol som vederkvicker allt' : Om 1600-talspoeten Skogekär Bergbo

Vem var Skogekär Bergbo?

I detta blogginlägg skriver jag om juristen Gustaf Rosenhane (1619-1684) som var samtida med drottning Kristina (1626-1689). Det är högst troligt att Gustaf Rosenhane ligger bakom pseudonymen Skogekär Bergbo även om det till 100% inte går att fastställa att det var denna adelsman som författade 100 sonetter i den italienska poeten Petrarcas anda. Titeln på samlingen är Wenerid : För mer än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680. Om det förhåller sig så som den tryckta upplagan upplyser oss om, så skrevs dikterna omkring 1650 dvs under drottning Kristinas regering. Hon abdikerade i juni 1654. Eftersom det efterlämnade manuskriptet är såpass anonymt så är vi utlämnade till våra fantasier om vem som skrev sonetterna och vem som är den besjungna och efterlängtade Venerid. Min bokblogg tar sig därför friheten att spekulera vidare. Pseudonymen Skogekär Bergbo ligger bakom följande verk:

• Thet Swenska Språketz Klagemål, At thet, som sigh borde, icke ährat blifwer Tryckt i Stockholm, hoos Henrich Keyser, Åhr 1658


• Wenerid. För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680


• Fyratijo små Wijsor, Til Swänska Språketz öfningh, för 30. Åhr sädan skrifwin Aff Skogekiär Bärgbo 1682

Den som önskar fördjupa sig i frågan om diktverkets upphovsman och dess innehåll hänvisar jag till Lars Burmans inledning till diktsamlingen Wenerid som återfinns hos Litteraturbanken. Burman redogör för både författarfrågan, efterforskningen och inte minst diktens innehåll. Detta på ett mycket tydligt sätt, för den som önskar stå stadigare, bland de många alternativen.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna några texter som vi idag vet vi bär Gustaf Rosenhanes namn. Han är upphovsman till Res publica glacialis och en text som handlar om det svenska vinterfisket, De hyberna piscatione apud Svecos. Han är också författare till ett mindre teologiskt arbete - Förklaring öfver den 103:dje konung Davids psalm (1666).

Gustaf Rosenhane : En man med många talanger

Gustaf Rosenhane var bördig från Husby-Oppunda socken i Nyköpings kommun. Han var son till ståthållaren på Nyköpings slott, Johan Rosenhane och föddes 1619 på Torpa egendom. Han utbildades vid Strängnäs gymnasium där han fick undervisning av den berömde orientalisten Ludolph och studerade sedan vid Uppsala Universitet. Som hovman gjorde han intryck på den unga drottningen tack vare sin allmänbildning och många resor ute i Europa däribland Frankrike och Italien. Förmodligen var det i dessa länder han inhämtade den kulturella och litterära allmänbildning drottningen eftersökte till sitt hov. Kristina själv var starkt orienterad mot franskan och franska var det språk hon behärskade som bäst efter svenska och tyska.

Även Rosenhane var språkkunnig vilket imponerade på Kristina. Detta gav honom många förmåner vid Kristinahovet och han blev till sist 1650 president för Svea Hovrätt. Fyra år senare upphöjdes han tillsammans med sina bröder till friherre.

Tillsammans med läkaren Urban Hjärne (1641-1724) blev Gustaf Rosenhane en av de frontfigurer som lyckades få slut på de så kallade häxprocesserna i Sverige. Rosenhane hade själv ordförandeposten i kommisionen över Hälsningland där många miste livet på rund av häxeri. Både Rosenhane och Hjärne ansåg att detta var ett utbrott av masshysteri, men det var samtidigt svårt att lugna ner allmänheten. Bönderna var särskilt uppretade när det inte blev fällande dödsdomar över häxorna. Gustaf Rosenhane gjorde säkert sitt yttersta men det gick inte att stoppa samtliga dödsdomar över häxorna. Främst lyckades han fria dem som ihärdigt förnekade häxeri och det var i Hälsingland man på allvar började ifrågasätta barnens berättelser om resor till Blåkulla.

Svenskt Biografiskt Lexikon beskriver Gustaf Rosenhane som en konservativ person i juridiska frågor. Han förblev ogift och barnlös. Bertil Sundberg ger i sin bok om Venerid (1951) ingen smickrande bild av bröderna Rosenhane. Landshövdingen Schering Rosenhane (1609-1663) beskrivs som en intrigant med riktigt dåligt humör och därtill en opålitlig ämbetsman som mer eller mindre öppet misskötte sin tjänst som ambassadör i Paris där han hamnade i gräl med den berömde kardinalen Mazarin (1602-1661). Han kallades även hem från denna tjänst, men tjänstgjorde fortsättningsvis som riksråd. Bröderna hade också en syster, Märta Rosenhane som blev gravid med en lycksökare och bedragare vid namn Per Andersson. Familjen fick stora problem med bedragaren. Denna intressanta familjehistoria har efterforskats av Bertil Sundborg och presenteras i sin helhet i boken "'Den skiten Per Andersson' : En lycksökare från Christinas tid" (1967).

Jag tyckte det var intressant att Lars Burman hänvisar till Peter Englunds bok Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden i den omfattande inledningen till Wenerid (Litteraturbankens elektroniska utgåva). Englunds bok bygger på hans avhandling och är ett fint komplement för alla som av olika anledningar vill bekanta sig med svensk stormaktstid och kanske framförallt 1600-talsmänniskan. Burmans egen avhandling behandlar sonetten under den svenska stormaktstiden (1990).

Wenerid: Om textens tillkomst och sociala kontext

Om diktsamlingen Wenerid har det sagts att om den publicerats när den var färdigsskriven så hade Skogekär Bergbo och inte Georg Stiernhielm (1598-1672) kallats den svenska diktkonstens fader. Detta omdöme ger diktsamlingen den finaste litterära legitimitet som kan fås.

I. Den fysiska texten

Den första tryckningen innehåller ett kort förord på en sida där signaturen Skogekär Bärgbo (stavning enligt tryckningen) riktar sig direkt till läsaren och motiverar dikternas tillkomst. Wenerid består av 100 sonetter, ett versmått som användes av den italienske skalden Petrarca, men som här modifierats något. Variationen vad gäller stavning av särskilda ord påpekas hos Burmans inledning. Det korta förordet följs direkt av sonetterna.

II. Varför skrevs diktsamlingen Wenerid?

I det korta förordet motiveras något kring varför dikterna skrivits. Författaren uttrycker sin mening om att det svenska språket i likhet med de gamla latinska språket visst kan uttrycka sig med hjälp av poesin. Mycket av Skogekär Bergbos skrifter handlar just om det svenska språkets ställning under hans samtid. Han ville också verka för en förnyelse av det svenska språket.

Hos Latinerna Virgilius Horatius/ och så många flera hafwa låtit see i första påseende dömes om Swänskan thet är ett grofft/ ofatt/ oböyligt Språk särdeles til rijmande des infinitiva lychtas inthet alla på are, ere, ire, uthan ähra nästan terminationes infinitae.

Samlingen trycktes i ett begränsat antal och det går att fundera över vem som är adressaten. En del av dessa frågor kan besvaras av dikten själv. Huvudtemat är förstås kärleken till Venerid som diktaren går och längtar efter. Namnet har förstås en koppling till kärleksgudinnan, Venus.


III. Versmåttet

Lars Gustafsson beskriver i boken Strandhugg i svensk poesi : Femton diktanalyser (1976) sonettens utformning i Wenerid. Han menar att sonetterna i dikten följer samma upplägg som hos den italienska sonetten med det rimmande mönstret ABBA-ABBA. Gustafsson påpekar även att renässansidealet bakom sonetten också kräver att oktaven (de 2 första grupperna av 4:a raderna ska motsägas av sextetten, de 2 grupper av 3 rader som avslutar sonetten):

SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina

Och lemna luffter reen och Himmelen all klar

Då frögdas thet igen som för bedröfwat war

När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna

Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har

Thet hennes ögons skeen förhindrad något war

Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad

Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,

At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/

Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt

Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.

Vem var Venerid?

Det är fullt rimligt att det var den vid Kristinahovet firade skönheten Ebba Sparre som var föremål för Gustaf Rosenhanes hemliga längtan i sonetterna. Denna teori lades fram av Bertil Sundborg, 1951 där han försökte dra flera paralleller mellan dikten Venerid och Ebba Sparres liv. Mellan familjerna Rosenhane och Sparre af Rossvik fanns redan äktenskapsband. Ebba Sparre var troligen ingen främling för honom. Ebba Larsdotter Sparre af Rossvik var född 1629 i Stockholm, död 19 mars 1662. Hon var en svensk grevinna och hovfröken vid Kristinas hov.

Hon kallades "la belle comtesse". I breven från drottning Kristina, enbart Belle.  Sparre var vida berömd för sin skönhet och spelade ofta Venus i hovets många baletter. Sven Stolpe beskriver henne som en förfinad, om än något nervös dam. Detta utifrån iakttagelser han gjort genom att läsa bevarade brev skrivna av Sparre. Breven från drottning Kristina till Sparre kallar Stolpe för 'veritabla kärleksbrev'. Förmodligen det närmaste vi kommer ett homosexuellt erkännande av relationen från den konservative historikern Sven Stolpe (1905-1996). Sparre är också omnämnd i den brittiske ambassadören i Stockholms skrifter. Han beskriver henne som drottning Kristinas "bedfellow". I brev från Rom framkommer det att Sparre var någon som Kristina verkligen saknade från Sverige. Hon gjorde också ett försök att få träffa henne igen, men det gick om intet. Förmodligen därför att makens familj förbjöd det eller att Ebba själv var för sjuk att kunna närvara i Hamburg. Relationen mellan Ebba Sparre och drottning Kristina förtjänar en egen text och det finns anledning att fördjupa sig i den, men då i ett annat inlägg. Ebba Sparre gifte sig 1652 med greve Jakob Kasimir De la Gardie (1629-1658). De fick tre barn men ingen överlevande till vuxen ålder.

Källförteckning:

Burman, L. (1990). Den svenska stormaktstidens sonett. Uppsala: Uppsala universitet.

Englund, P. (1989). Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm: Atlantis.

Gustafsson, L. (1976). Strandhugg i svensk poesi: Femton diktanalyser. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Skogekär, B., & Burman, L. (1993). Wenerid. Stockholm: Svenska vitterhetssamf. (SVS.

Skogekär, B., & In Sundborg, B. (1951). Venerid. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna.

Skogekär, B. (1680). Wenerid för mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1680 [Elektronisk resurs]. Stockh.[Litteraturbanken.se]

Stolpe, S. (1960). Drottning Kristina, den svenska tiden. Stockholm: Bonnier.

Sundborg, B. (1967). Den skiten Per Andersson: En lycksökare från Christinas tid. Stockholm: Bonnier.

Svenskt Biografiskt Handlexikon : - Detta verk finns numera tillgänglig som app och utges av Riksarkivet.

Kristina

Varje tid har sin Kristinatolkning : Om filmen The Girl King (2015)
Scenografiskt och innehållsmässigt har det lånats ganska friskt från Shekar Kapurs filmer om Elizabeth I av England.
I Sven Stolpes böcker om Kristina, som skrevs på 1950-talet, är ryktesfloran kring svenskarnas drottning djupt undantryckt. Många gånger satt jag på min tonårskammare och undrade just vad slags information (läs: skvaller) som dolde sig bakom de finstilta fotnoterna och varför Stolpe var så ovillig att redogöra för deras innehåll. Därför var det något av en befrielse att få läsa Kjell Lekebys okonventionella genomgång av de franska, tyska och italienska källorna i Kung Kristina: Drottningen som ville byta kön (2011). Även hennes intresse för astrologi och inte minst alkemin kommer till uttryck i boken. Det går säkert att lasta den gamle Sven Stolpe för att han var ett barn av sin egen tid, katolik och djupt värdekonservativ på alla plan. Det satte säkert spår i hans bedömning av relationen mellan drottningen och Sparre.
Bokomslag Kung Kristina : drottningen som ville byta kön (häftad)

I filmen får relationen mellan drottning Kristina och hennes hovdam, grevinnan Ebba Sparre av Rossvik, äntligen blomma ut efter cirka 350 års väntan och spekulationer. Här får vi lösningen på den historiska gåtan om de verkligen var ett kärlekspar eller inte. Självklart! Här visar sig också en annan tolkning av den försynta hovdamen Ebba.Filmen får i övrigt med en hel del från Kristinas liv i Sverige. Däribland inbjudningen av Descartes till det svinkalla slottet Tre Kronor, där filosofen insjuknade i lunginflammation och dog, har även kallats för Sveriges enda bidrag till filosofihistorien. Kristinas intresse för konst och litteratur finns också med. Djävulsbibeln som de svenska soldaterna hemförde som krigsbyte från Prag får en alldeles särskild ställning i filmen :)

Vad jag skulle vara lycklig, om det vore mig tillåtet att råka er, Belle, men jag är dömd att för evigt älska och dyrka er utan att någonsin få råka er; den avundsjuka som stjärnorna känner mot mänsklig lycka hindrar mig att bli helt lycklig, eftersom jag icke kan vara detta, så länge jag är er fjärran.

Källor:

Kommande inlägg: Svensk 1600-tals poesi i fokus

SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina

Och lemna luffter reen och Himmelen all klar

Då frögdas thet igen som för bedröfwat war

När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna

Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har

Thet hennes ögons skeen förhindrad något war

Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad

Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,

At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/

Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt

Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.

Recension : Arrianos Alexander den Store i svensk översättning

Bloggen fortsätter på temat klassiker med en recension av den romerske politikern och författaren Arrianos biografi över Alexander den Store, troligen författad under kejsar Hadrianus tid. Idag fokuserar jag på en svensk utgåva där översättningen från grekiska till svenska gjorts av Ingemar Lagerström (2003). Han har även översatt Suetonius kejsarbiografier till svenska, en titel som bloggen skrivit om men i engelsk översättning. Ingemar Lagerström utkommer relativt regelbundet med översättningar till svenska av grekiska och latinska klassiker. Denna utgåva är en del av Wahlström & Widstrands klassikerserie. Alexander den Store (356-323 f.v.t) är en av den antika världens mest omskrivna personer. Född och uppvuxen i det lilla kungariket Makedonien avancerade han politiskt och militärt tills han blev en av världshistoriens mest framgångsrika fältherrar. Alexander erövrade det Persiska imperiet genom att bekämpa Dareios III och Egypten. Han grundade också städer, däribland Alexandria i Egypten. Hans många fälttåg gav upphov till hellenismen som innebar ett stort uppsving internationellt för både det grekiska språket och grekisk kultur.

Den svenska nyutgåvan av Alexanders verk har en lång, men för läsaren en välbehövlig inledning om ca 50 sidor. Lagerström påpekar att det finns flera verk om Alexander som överlevt intill vår tid. Trots detta är det ändå greken Arrianos bok som betraktas som den mest tillförlitliga ur ett historiskt perspektiv. Än idag är den värdefull för politikens historia, kulturhistoria och krigshistorien, skriver Lagerström.

Arrianos (ca 75/74) hade grekiskt ursprung och med en bakgrund i armén avancerade han till general och sedan till ståthållare i Kappadokien. Han började skriva på sin Alexanderbok 500 år efter den store fältherrens död. Intressant är att se hur Arrianos själv valde att förhålla sig till tidigare historiska källor om Alexander. Förutom introduktionen kring Arrianos och hans verk ger Lagerström en längre historisk översikt. Lagerström går igenom Makedoniens historia vid tiden omkring Alexanders födelse och förstås Alexander själv. Även en kortare översikt av perserriket ges följt av fälttågen, riket efter hans död och hellenismen. Ett relativt omfattande kapitel ges 'Hären' med noggranna men ändå översiktliga beskrivningar av infanteriet, rytteriet, flottan, persernas här, striden, flodövergångar, lägret och trossen samt Arrianos terminologi avseende titlar inom armén. Lagerström fortsätter sedan med en kortare kommentar till det grekiska språket i översättningen. Där beskriver han en del av sitt översättningsarbete och tillvägagångssätt. Avslutningsvis kommer en kapitelöversikt över boköversättningen som är mycket överskådlig för den som inte via läsning kommer igenom alla de sju böcker som Arrianos verk består av.

Recension : Suetonius' Lives of the Caesars - Translated with an Introduction and Notes by Catharine Edwards

Idag presenterar bloggen en äkta klassiker, en riktig sådan skulle jag vilja påstå. Vi beger oss in i den romerska antiken och bekantar oss med historieskrivaren Suetonius (ca 69-140). Han är mest känd för verket De vita Caesarum (Lives of the Caesars), en samling kejsarbiografier över romarrikets kanske mest framträdande regenter. Verket såg dagens ljus omkring 121 efter vår tideräkning. Suetonius är under inga omständigheter någon bortglömd författare. Hans verk tillhör litteraturhistorien och är ett namn som förkommer i många olika sammanhang. Främst är han att betrakta som en grundkälla för de tidigaste historikerna i väst. När man läser Suetonius kan man många gånger fångas av känslan att man sitter med ett lösnummer av The National Enquirer eller The Sun och läser det senaste skvallret om respektive regent. Han är också känd för sina anekdotiskt färgade beskrivningar av dessa kejsare när det gäller politik, galenskaper och privatliv. Det är hos Suetonius vi kan läsa om hur Caligula ville utnämna sin häst till konsul, eller hur Nero sjöng när Rom brann. Vi får också veta hur illa omtyckt kejsar Tiberius var och hur missnöjet yttrade sig i samband med begravningen. 'Till Tibern med Tiberius!' lär folk ha utropat tillsammans med önskningar om att han inte skulle ha någon lugn och ro nere i dödsriket. Denna nyutgåva ingår i Oxford World's Classics och är därtill en nyöversättning från latinet av historikern Catharine Edwards (University of London).

Flera av er läsare känner säkert till Catharine Edwards genom History Channel där hon presenterat BBC-programmet Mothers, Murderers and Mistresses: Empresses of Ancient Rome. Tyvärr skrev Suetonius inga kejsarbiografier över kvinnliga regenter och medregenter. Flera av kvinnorna i programmet är dock omnämnda i hans bok. Då boken är publicerad av Oxford University Press är den mycket faktaorienterad. Förutom anmärkningar om själva texten och översättningen finns en bibliografi, kronologi och kartor. Det julianska-claudinska släktträdet finns med följt av notförklaringar, en glosdel och index. Med andra ord är det en generöst påkostad utgåva (Oxford University Press) då förlagen även börjat tumma på dessa regler vid utgivning av facklitteratur. Åtminstone vad jag sett i Sverige (gäller förstås inte all litteratur). Oxford World's Classics har levererat bra bokkvalitet i över hundra år och idag brukar man uppmärksamma serien för sina vetenskapligt orienterade utgåvor ifråga om översättningsarbete och textkommentarer.

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Virginia Kent Catherwood - Verklighetens Carol Aird

I ett tidigare inlägg skrev jag en recension om Patricia Highsmiths roman The Price of Salt (1952) som långt senare utgavs med titeln Carol (1990). I blogginlägget uppmärksammade jag även den historiska bakgrunden kring romanen och de faktiska omständigheter som gömmer sig i manuskriptet. I detta inlägg tänkte jag skriva om Carol Aird, en av protagonisterna i romanen. Bakom den fiktiva karaktären döljer sig nämligen en kvinna som Patricia Highsmith (1921-1995) hade en kortvarig relation med under 1946-1947.

Highsmith träffade 1946 den amerikanska miljonärskan Virginia Kent Catherwood (1915-1966) på en fest i New York. Catherwood var frånskild sedan två år tillbaka och hade förlorat vårdnaden om sin dotter. Det finns inget som tyder på att de efter relationens avslut hade någon kontakt alls. Däremot kom Patricia Highsmith att aktivt använda henne i sitt skrivande. 1946-1947 var det fortfarande ett par år kvar till succédebuten Strangers on a train (1950).

Handlingens huvudperson, Carol Aird är en 30+ kvinna ur överklassen som ligger i skilsmässa och en vårdnadstvist är under uppsegling. Carol vill gärna ha vårdnaden om dottern och har en advokat som sköter de kommande förhandlingarna mot maken Harge. Carol möter av en slump det yngre butiksbiträdet Therese Belivet, 19, och de inleder en relation. Första mötet äger rum på Frankenburgs varuhus där Therese är anställd. Handlingen är förlagd till sent 1940-tal. Det är Therese Belivet som är Patricia Highsmiths alter ego i berättelsen. Romanen utkom 1952 under pseudonymen Claire Morgan och var Highsmiths andra bok. Den betraktas som banbrytande på grund av det öppna slutet och fick ett positivt mottagande då den bröt med 1950-talets krav på hur lesbiska framställs i litteraturen.

Highsmith arbetade också i unga år som butiksbiträde vid Bloomingdale's för att kunna finansiera sin psykoanalys. Hon gick också i analys 1948. Målsättningen med psykoanalysen var att bli heterosexuell. Highsmith ville väldigt gärna bli straight och försökte också bota sig själv genom att ha relationer med män. Dock utan att lyckas. I Highsmiths dagböcker från den aktuella tidsperioden går att läsa att hon hoppas att psykoanalysen skulle kunna göra henne redo för äktenskap.

Kate Hart har skrivit om synen på homosexuella i efterkrigstidens USA och den period som brukar kallas för det kalla krigets år. I artikeln "The inner Life of Patricia Highsmith" publicerad 2011.08.15 i nättidningen This Recording berättar Hart om sina efterforskningar. Hon besökte nationalbiblioteket i Bern, Schweiz där Patricia Highsmiths litterära kvarlåtenskap (brev, dagböcker, anteckningar m.m) förvaras. Hart noterar hur stereotypa föreställningar om homosexuella förekommer både i fiktionen och privata anteckningsböcker hos Highsmith. Hon påpekar även hur Highsmith hela livet hade starka skuldkänslor kring sin homosexualitet. 1950-talet innebar dubbelliv vilket Highsmith var väl medveten om och det kunde också plåga henne. I sina dagböcker klagade Highsmith över sin dubbelmoral och på känslor av overklighet.

Ett av de mer säregna dragen i Patricia Highsmiths författarskap är hennes sätt att använda sin egen biografi i sitt skrivande. Highsmith tycks nästan ha varit besatt av sig själv i den meningen och analyserade gärna sina relationer och stalkade sina flickvänner. De slutade många gånger som karaktärer eller mordoffer i hennes böcker. Under hela livet skrev hon även dagbok och älskade att sammanställa listor. Joan Schenkar nämner i biografin att manuskriptet till Strangers on a train (ej den tryckta bokversionen) var tillägnad "all the Virginias", eftersom många av hennes partners burit detta förnamn. I pocketversionen var hon mer öppenhjärtlig och tillägnade boken "all the virginians." Highsmiths inspirationskälla till novellen var den tidigare relationen med Virginia Catherwood som kom från en av de finaste familjerna i Philadelphia. Hon var dotter till radiomagnaten och uppfinnaren Arthur Atwater Kent (1873-1949) som även var en framgångsrik affärsman med 93 patent på olika motorrelaterade produkter. I Philadelphia finns ett stadsmuseum uppkallat efter honom. Virginia fick utbildning och studerade skulptur i Paris. Hon gifte sig 1935 med bankiren Cummins Catherwood och fick en dotter med honom. De bodde på en lantegendom i Bryn Mawr, Pennsylvania. Paret skilde sig i Idaho 1941. Vi har bara Highsmiths beskrivningar av relationen och den är blandad med fiktiva inslag. Det finns inga uppfattningar om vad. Virginia, eller Ginnie, tyckte om relationen med Highsmith. Inget tyder på fortsatt kontakt efter uppbrottet 1947.

Tyvärr blev det ingen rast eller ro för Virginia Catherwood. Den 27 november 1959 skrev tidningen The Age om hur den georgiske prinsen och amerikanske medborgaren David Mdiviani lämnat in en stämningsansökan mot den rika arvtagerskan. David Mdiviani var en känd playboy och f d rysk prins med rötter i Georgien. Han var gift med Virginia Sinclair (1915-1979) men i stämningsansökan mot Virginia Catherwood anklagade han den sistnämnda för att ha tagit frun i från honom. Mycket riktigt framgår det i The Age att Mdiviani stämmer Catherwood på en miljon dollar. Idag är det lätt att skratta åt prinsens skadeståndskrav, men 1950-talet var ingen dans på rosor om man råkade vara gay. Virginia Catherwood blev utsatt för ett klassiskt försök till utpressning och mot sig hade hon en man som öppet anklagade henne för att ha en relation med hans fru. Mr Diviani återtog så småningom sin stämningsansökan och Catherwood själv svarade att hon inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Denna artikel från 1959 är det sista vi hör i det offentliga om Catherwood.

Den som närmare vill bekanta sig med Patricia Highsmiths liv och skrivande bör genast sätta sig att läsa Joan Schenkars biografi The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith (2009). Det tog Schenkar 8 år att skriva biografin och det går även att söka hennes namn på Youtube där hon föreläser om boken och Highsmith. Den är okonventionell och ickekronologisk. Trots detta fångar Schenkar ändå en hel del av vem Highsmith var. Vid något tillfälle säger Schenkar att Highsmith är en av de mest freudianska författarna i den amerikanska litteraturen. Jag instämmer i detta. Det finns flertalet freudianska bilder eller associationer i The Price of Salt. Ytterligare ett mycket realistisk porträtt av Highsmith har publicerats av en av hennes föredetta. Författaren Marijane Meaker hade en relation med Highsmith under 1950-talet och är en av dem som kan bekräfta Highsmiths xenofobiska och misantropiska föreställningar. Meaker (pseudonym Vin Packer) har också talat om detta i samband med intervjuer. Titeln på Meakers självbiografi är Highsmith: A romance of the 1950s. För den som söker en biografi med ett mer traditionellt upplägg rekommenderas journalisten Andrew Wilsons biografi Beautiful Shadow: A life of Patricia Highsmith (2010).

 

Källor:

Hart, K. (2011) "The inner life of Patricia Highsmith". This Recording.

Schenkar, J. (2009). The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith. New York: St. Martin's Press.

Talbot, M. (2015) Forbidden love : The passions behind Patricia Highsmith’s “The Price of Salt.” The New Yorker.

BBC Radio 4: Patricia Highsmiths 'Carol' (radioversionen)

Nu går vi så sakteligen mot hösten och det finns inte alltid tid att slå sig ner med en god bok. Idag rekommenderar jag lite radiolyssning via Mixcloud som tillhandahåller diverse poddar och uppladdningar av våra klassiker. Det är den prisbelönta BBC-producerade radioversionen av Patricia Highsmiths bok Carol [The price of Salt (1952)] som är på tur nu. Den släpptes i november 2014. Uppladdningen på Mixcloud innehåller 5 spår om 13 min. vardera. Som Carol hör vi skådespelerskan Miranda Richardson och det är Andrea Deck som tolkar karaktären Therese.

 

Recension : The Price of Salt 'Carol' av Patricia Highsmith

Jag vill förvarna läsaren om att denna recension innehåller s.k 'spoilers'. Om du inte har sett filmen Carol eller läst romanen The Price of Salt (1952), så finns anledning att överväga stoppa din läsning här. Romanen The Price of Salt 'Carol', har nu främst blivit aktuell tack vare en filmatisering av Todd Haynes (manus Phyllis Nagy) där Cate Blanchett och Rooney Mara innehar huvudrollerna. Trots att den utspelar sig under 1950-talet kommer filmen bli en klassiker inom hbtq-genren. Framförallt tack vare den fina skådespelarinsatsen mellan Rooney Mara och Cate Blanchett. Angående tidsperspektivet så utspelar sig romanen under andra världskriget eller tätt inpå efterkrigstiden. Omkring 1945-46. Det finns också flera igenkännbara paralleller mellan författaren Patricia Highsmith och själva handlingen. Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare som är mest känd för sina psykologiska thrillers och många läsare känner säkert till karaktären Tom Ripley som förekommer i flera romaner och noveller. Hennes debutroman Strangers on a train (1950) fick ett bra mottagande och två år senare filmatiserade Alfred Hitchcock boken. Han är dock inte den ende som filmatiserat Strangers on a train, då tolkningar av texten än idag förekommer i en rad artistiska sammanhang och uppsättningar. Då filmen Strangers on a train blev en biosuccé kan man nog säga att Hitchcock blev den regissör som gav Patricia Highsmith stjärnstatus.

Romanen The price of Salt handlar om den unga Therese Belivet som nyligen flyttat till New York. Hon är tillsammans med Richard som hon inte älskar. Hon jobbar även som affärsbiträde och under en ganska trist arbetsdag får hon syn på en kvinna i butiken som hon blir intresserad av. Kvinnan heter Carol och är i trettioårsåldern. Hon gör en beställning med hemkörning av Therese. Carol har en liten dotter och ligger även i skilsmässa. De börjar trots de komplicerade omständigheterna att umgås och trivs i varandras sällskap. Therese anklagas av Richard för att ha en "skolflicksförälskelse", men hon verkar desto mer säker på sin sak. Carols man Harge blir misstänksam mot hennes relation till Therese eftersom hon vid ett tidigare tillfälle avslöjat hon haft en kärleksrelation med sin bästa väninna Abby. För att undvika Harges vrede bestämmer hon sig för att göra en länge resa västerut, en road trip där även Therese bjuds att resa med. Det är under resan som deras relation fördjupas. De vet dock inte att Harge ordnat en privatdetektiv som hela tiden följer dem. Tillsist får Harge de yttersta bevisen på en sexuell relation som han utnyttjar i vårdnadstvisten om parets dotter, Rindi. Romanen är berättad ur Thereses perspektiv och det blir inte så mycket information om den lilla dottern då nittonåringar inte brukar vara så intresserade av hemmafruliv och barnuppfostran. Åldersskillnaden mellan protagonisterna blir också påtaglig även om hela historien faktiskt är ganska romantisk. Nog märker man av Thereses fascination för den eleganta och enigmatiska Carol som också är very, very posh. Romanen andas också av den historiska tidsandan. Ordet lesbisk förekommer inte, men däremot kan flera stycken i texten och beskrivningar av händelser associeras med psykoanalytiska perspektiv. Det är tydligt att Patricia Highsmith kan sin Freud. Homosexualitet under 1940 och 1950-talet var mer eller mindre klassad som psykisk sjukdom, men samtidigt något som i allmänhetens ögon kunde "fixas" med hjälp av terapi. Highsmith verkar själv ha varit enig i den åsikten, men det hindrade henne inte från kärleksrelationer med kvinnor även om de allesammans var kortvariga.

The Price of Salt publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Först 1990 kom romanen att utges med titeln 'Carol' och med Patricia Highsmiths namn. Highsmith själv var dock inte redo att komma ut och snäste av alla journalistiska antydningar om eventuell läggning. Highsmith skrev över tjugo romaner och kortnoveller, men denna är den enda som tar upp kvinnlig homosexualitet och dessutom i en positiv bemärkelse. Hon valde att ge ut boken under pseudonym eftersom hon inte ville bli stämplad som en lesbisk författare och dels därför att handlingen berörde personer och händelser som hade verklighetsförankring. Temat är att betrakta såsom unikt då den författats i en tidsanda där hbtq-kvinnor i litteraturen var tvungna att framställas enligt ett visst mönster. Kvinnliga protagonister dör, begår självmord eller återförenas tillsist med sina män enligt 1950-talets synsätt. För många år sedan läste jag en intervju med 'lesbian pulp-fiction' författaren Marijane Meaker (f. 1927) och hon kunde bekräfta förläggarnas syn på kvinnlig homosexualitet under denna tidsperiod. Förlagschefer kunde stoppa litteratur - eller tvinga författaren att ändra i storyn om det givna mönstret inte följdes. Trots att Highsmith var en relativt produktiv författare så är detta den enda romanen med ett hbtq-tema.

Eftersom jag själv är intresserad av att göra kopplingar mellan författaren och den skrivna texten gjorde jag en grundlig research efter ha sett filmen på bio. Jag ville veta hur Highsmith arbetat med manuskriptet och vilka eventuella paralleller det fanns mellan henne själv och romanen. Samt eventuella kopplingar mellan olika karaktärer i handlingen och verkliga personer. Det var också intressant att ta del av manusförfattaren Phyllis Nagys erfarenheter av att skapa filmen. Några artiklar ur bland annat The Telegraph och The Guardian gav resultat. Historien bakom 'Carol' är långt mer tragisk än vad som framkommer i filmen. Jill Dawson publicerade i The Guardian 2015-05-13 en längre artikel Carol: the women behind Patricia Highsmith's lesbian novel där några av källorna till romanen diskuterades. Enligt Dawson ska Highsmith ha arbetat som affärsbiträde på Macy's, New York när en blond kvinna i päls på jakt efter en docka till sin dotter, uppenbarar sig i julruschen. Hon lämnar sitt namn och sin adress på en lapp. När Highsmith avslutat sitt arbetspass tar hon bussen till New Jersey där kvinnan bor. Vad som händer sedan är något oklart men Highsmith går förbi huset. Ytterligare en källa till manuskriptet och inspiration till karaktären Carol var Highsmiths relation med Virginia Kent Catherwood (1915-1966). Hon var dotter till radiopionjären Arthur Atwater Kent, gift 1935-1941 med bankmannen Cummins Catherwood (1910-1990) och nämns i Highsmiths dagböcker i mitten av 1940-talet. Catherwood förlorade i samband med sin skilsmässa vårdnanden om sin dotter. På ett hotellrum där Catherwood befann sig med en älskarinna riggade maken en dold bandinspelning som avslöjade henne som lesbisk under rättegången. I biografin The Talented miss Highsmith av Joan Schenkar avslöjas att The Price of Salt aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte var tack vare relationen med Virginia Kent Catherwood. De var tillsammans under ett år och detta gav Highsmith möjlighet att fullt ut koncentrera sig på skrivandet. Tyvärr fick hon också på nära håll bevittna alkoholismen då Catherwoods drickande hade gett upphov till nervskador i form av blindhet och röstbortfall. Hon kunde också bli våldsam. Catherwood dog ung förmodligen till följd av alkoholrelaterade sjukdomar. En del av henne finns dock bevarad i karaktären Carol Aird gift med Harge Aird. Highsmith skulle ofta återkomma till Catherwood i sitt skrivande, men det finns inget som tyder på att de någonsin talade med varandra igen efter uppbrottet 1947 där Catherwood var den som tog initiativ till uppbrottet. De historiska omständigheterna gör att romanen är klart läsvärd än idag.

-