SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina
Och lemna luffter reen och Himmelen all klar
Då frögdas thet igen som för bedröfwat war
När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna
Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har
Thet hennes ögons skeen förhindrad något war
Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad
Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,
At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/
Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt
Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar