Visar inlägg med etikett Kultur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kultur. Visa alla inlägg

måndag 25 maj 2020

Sprängningen av profeten Jonahs grav i Nineveh

Detta blogginlägg kommer fokusera på en arkeologisk nyhet som är kopplad till vår bibliska historia. Ingen av oss har väl undgått hur den islamiska terrorstaten daesh härjat sönder Irak och Syrien under de föregående åren. Daesh ägnade sig även åt ett aktivt folkmord på de kristna yazidis i området och rensade hela Ninevehslätten på kristna vars hus och egendomar de först lät märka med den arabiska konsonanten nun, en kortning av det arabiska ordet för kristen Naṣrani (nasaré) innan mördandet började.

Förutom sina olagliga krig i Syrien och Irak lät daesh även plundra och vandalisera det irakiska folkets kulturarv och arkeologiska skatter. Antingen såldes dessa för att finansiera terrorsektens krig eller så förstördes de i syfte att håna befolkningens historia som också via det judisk-kristna arvet även är västerlandets historia. Detta var förstås en medveten strategi av daesh. I flera fall var även statyer och minnesmärken haram, enligt daeshs egen islamtolkning och det var därför rätt att förstöra dem. Enligt en intervju gjord av iraqi.com (juli 2014) har en polisman i Mosul lämnat följande redogörelse för daeshs härjningar:

“They torched 11 churches and monasteries out of 35 scattered across the city of Mosul, and hours later destroyed statues of poets, literary and historical figures of which Mosul has long been proud,” he said.

Förutom förstörelsen av de kristnas heliga platser utplånades många shiitiska och sunnitiska moskéer; samt platser kopplade till sufiska helgedomar. Men en intervju med en ortodox präst i Nineveh som gjorts av iraqi.com klargör även att daeshs krig inte lyckats förstöra den broderliga samhörigheten mellan muslimer och kristna som funnits där sedan lång tid tillbaka. Några judar finns inte kvar i dagens Mosul då samtliga fick fly för sina liv redan 1948, då i rädsla för muslimska progromer och på grund av det Israelisk-Arabiska kriget

Sprängningen av profeten Jonahs grav



Den 24 juli 2014 kom det alltså till allmän kännedom att daesh sprängt sönder profeten Jonahs grav i Mosul. För att förtydliga bloggrubriken ska jag även nämna att Nineveh är en del av Mosul. Det är också stadsdelen som den bibliske profeten Jonah skickades till enligt den profetbok i Tanakh (Gamla Testamentet) som bär hans namn. Han vördas också inom islam där han nämns några gånger i Koranen. Enligt daesh stränga islamtolkning var dock hela gravplatsen haram och måste förstöras trots att muslimer och kristna i området vördat platsen under flera århundraden.


Både judendomen och kristendomen är äldre än islam och jag kommer fortsättningsvis i inlägget mestadels fokusera på den judisk-kristna traditionen i fråga om religiösa tolkningar av Jonah därför att det arkeologiska fyndet under gravplatsen, som förvisso varit en moské i flera hundra år är mycket äldre än islam.


Bild: Profeten Jonah predikar för folket i Nineveh.//fair use

Enligt Gamla Testamentet var Jonah en profet som skickats av Gud för att predika för folket i Nineveh. Den rabbinska litteraturen identifierar Jonah med den Jonah som kallas för Amittajs son i Andra Konungaboken 14:25. Han är också en av judendomens 48 erkända profeter, där Moses erkänns som den främste bland alla profeterna.

Den moderna textforskningen angående Bibelns och Koranens berättelser om profeten Jonah



Den moderna textforskningen kring religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen tar inte hänsyn till religiös övertygelse utan arbetar på ett vetenskapligt sätt när det gäller att datera och utvärdera gamla texter och deras ursprung. Det är fullt möjligt att det funnits en historisk person som hette Jonah, men detta kan man inte med säkerhet verifiera. Dessutom är Jonahs bok såpass full med satir att det förvånat forskarna i modern tid hur rabbinerna kunde låta boken ingå i den litterära profetkanon. Enligt Hirsch & Buddes artikel om Jonahs bok i den omfattande litterturen somm finns med i Jewish Encyclopedia (1906) är berättelsen en så kallad midrash. Vidare konstateras följande om textens ursprung:

It has long since been held that it is one of the latest books of the Hebrew canon. This is proved in the first place by the language, as considered lexically, grammatically, and stylistically (comp. on this point the commentaries, and books like S. R. Driver's "Introduction"). Only Esther, Chronicles, and Daniel are of later date. Again, the way in which Nineveh is referred to shows that the city had long since vanished from the face of the earth and had faded into legend (comp. iii. 3). The King of Nineveh, also (iii. 6), could have been referred to only in a late myth; and the legendary atmosphere of the whole story, from beginning to end, is in accord with the length of time that had elapsed since the events recounted took place.


Enligt den historisk-kritiska forskningen är profeten Jonah en icke-historisk berättelse som kan tolkas som en satirskrift och är ur ett texthistoriskt perspektiv av ett yngre tillkomstdatum än flera andra texter som idag ingår i den judisk-kristna kanon, dvs judendomens Tanakh eller de kristnas Gamla Testamentet. Egentligen två olika beteckningar för samma böcker. Förmodligen tillkom Jonahs bok enligt dagens forskning under de persiska akemeniderna som hade ett blomstrande rike under 556 f.Kr.–330 f.Kr. Akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till de persiska storkungarna. En av dess mest framträdande kungar var Dareios I.

För min egen del följer jag forskningens övertygelse om att Jonahs bok i Bibeln är en berättelse, ett narrativ fyllt av ett spännande symbolspråk och liknelser som sedan kom att tolkas separat av judar och kristna till att passa deras teologi. Koranen har inte gett Jonah någon surah, men han nämns några gånger och Koranen tycks känna till att Jonah i berättelsen svaldes av den stora fisken.
För att bli ännu mer specifik i avgränsande syfte är de arkeologiska rester i form av palatsbyggnader under gravplatsen lämningar som också relaterar till Israel och det judiska folkets historia.

De arkeologiska resterna som kom fram i ljuset relaterar till historiska händelser som även finns beskrivna i på flera ställen i den antika litteraturen och i Bibeln.

Terroriststaten Daesh försökte förstöra 2000 års historia, men de misslyckades!

Källor



Akameniderna - wikipedia.org

Hirsch, Emil & Budde, Karl. The Book of Jonah. Jewish Encyclopedia, 1906.

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av profeten Jonahs grav och det arkeologiska fyndet under gravplatsen.)

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av flera sunnitiska och shiitiska moskéer runtom i Mosul)

iraqinews.com

(artikel om hur medlemmar i terrorsekten daesh lät piska irakier som offentligt protesterat mot sprängningen av profeten Jonahs grav. Obehagliga bilder!)

Jewish Encyclopedia - Olika artiklar, utgåvan är från 1906.

wikipedia.org [artiklar; bilder]

torsdag 8 augusti 2019

Ett välbevarat manuskript av Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) publicerade sina romaner anonymt och tidigt hade hon en trogen skara av läsare. Bland hennes starkaste supportrar fanns hennes närmaste släktingar och hon hade starkt stöd av sin far, syster och broder i skrivandet. Hennes bror hjälpte dessutom till med att betala tryckkostnaderna för flera romaner som sedan såldes för 15 skilling styck. Själv hann Jane Austen aldrig åtnjuta någon vida berömmelse och hon dog 41 år gammal.

Nedan finns ett inslag via youtube.com där British Library presenterar ett av de många bevarade manuskripten av Jane Austen. Austen är en författare som man mer eller mindre har alla manuskript bevarade av. Därtill finns olika sparade anteckningar och tidiga ungdomsförsök. Lyssna till hur man hanterar samlingarna och hur just denna visning kommenteras. Jane Austen levde i en tid då papper dyrbart. Hennes utläggningar "drafts" består av pyttesmå anteckningsböcker där hon gjort sitt yttersta för att inte slösa med papper. Hennes kommentarer får knappt plats på den lilla skrivytan. Precis som presentatören uttrycker det får man intrycket att Jane nog redan visste vad hon skulle skriva innan det kom ut på papper. Det är nämligen mycket få ändringar i fråga om språk och grammatik.





Källor

youtube.com

onsdag 7 augusti 2019

Michał Waszyński "Dybuk" (1937)

FILM OCH LITTERATUR är inte samma sak, men filmen som verktyg kan skapa fantastiska tolkningar av stor, liten och medioker litteratur. Den har ett eget språk. I detta inlägg uppmärksammar jag den polske regissören Michal Waszynskis film Dybuk, från förkrigsåret 1937. Det är två år kvar innan helvetet ska bryta loss i Europa och Andra världskriget blir ett faktum. Snart kommer Polen att invaderas av Hitlertyskland och hela landet blir en slavkoloni där vanliga polacker arresteras direkt på gatan och kastas i koncentrationsläger. Samma omänskliga förhållanden kommer också att drabba Polens stora judiska befolkning som systematiskt kommer att utrotas i förintelselägrens gaskammare och genom slavarbete. Sedan flera hundra tillbaks finns också i Europa den östeuropeiska ashkenazikulturen med sitt eget språk, jiddisch och religiösa inriktningar. Stora grupper lever tillsammans ute på landsbygden, eller inne i storstäderna som antigen assimilerade eller troende, eller en blandning av allting. Det finns tidningar på jiddisch. Allt detta kommer successivt raderas genom hela 30-talet fram tills krigsslutet 1945.

Offer för nationalsocialismen är också dess politiska opponenter och andra kategorier av grupper som inte anses rasrena. Kristna polacker ansågs inte heller rasrena, men deras nya herrar ställer dem ändå något högre i rashierakin. Polska barn med ariska attribut stjäls från sina föräldrar för att skickas till ariska familjer i Tyskland. Längst ner på skalan finns judar och romer. Antisemitismen eskalerar under förkrigsåren och det finns sedan ingen återvändo. Den har normaliserats under årtionden och även före nationalsocialismen. Därför reagerar inte folk när det blir normalt att arrestera människor på grund av deras utseende, kultur och religion. De reagerade inte heller på diskrimineringen och förintelsen kommer att bli en öppen hemlighet i Tyskland genom hela regimen.

Dybuk



Regissören Michał Waszyński, född som Mosze Waks (1904-1965) i nuvarande Ukraina lyckades rädda sig från Förintelsen. Hans film Dybuk utspelar sig i Polen och i en judisk shtetl. Två unga män som är bästa vänner sedan barndomen lovar en dag bort sina ofödda barn till vararandra. Men en mystisk vandringsman dyker plötsligt upp och varnar dem för detta tilltag. Det är inte tillåtet att slå vad om sina ofödda barns liv. De ignorerar främslingens varning. Efter en tid dör en av vännerna och den kvarvarandes hustru dör i barnsäng. Barnen från deras äktenskap växer upp i olika städer. De vet heller inte om att deras fäder en gång lovat bort dem åt varandra. Men mystiska krafter är i verkan och deras öden dras oundvikligt till varandra. Den unga kvinnan, Leah är redan bortlovad åt en annan man. Sonen till den andra vännen, vid namn Channon praktiserar mystiken och försöker genom den vinna sin rättmätiga brud.


En tysk utgåva Der Dybuk dramatische Legende in vier Akten finns tillgänglig via den spännande sajten archive.org. Där kan man läsa den i sin helhet och glöm inte att skaffa ett digitalt lånekort om du ändå besöker sajten. Där finns tusentals titlar att läsa GRATIS!






Övriga källor



Imdb.com

wikipedia.org (olika inlägg)

söndag 28 oktober 2018

Om Viktor Rydbergs roman Singoalla (1857) - några reflexioner

Hej kära Läsare, jag har tidigare skrivit om Viktor Rydberg här och nu har turen kommit till hans kända roman Singoalla som publicerades för första gången i göteborgskalendern Aurora (1857) med undertiteln "Romantisk sagodikt". Kalendertidningen Aurora utgavs 1855-1856; 1858,1861. Några år senare, 1865 kom den första bokupplagan och då i omarbetad form.

Bildresultat för singoalla

Handlingens huvudtema gestaltar kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den romska flickan Singoalla. Handlingen är förlagd till det medeltida 1300-talet där riddarsonen Erland som av en slump får skåda Singoalla när hennes familj tillfälligt slagit upp sitt läger nära slottet.  Deras första möte sker hastigt intill en bäck som flyter fram nära slottet. Mötet blir knappt eftersom Singoallas familj ska bege sig bort redan samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och ett år senare återvänder hon till trakten med sin familj och har då tillåtelse att slå upp sitt läger i skogen nära slottet. Erland förälskar sig i henne och hon i honom.

Såhär beskrivs hon, enligt mångas uppfattning i något av överjordiska och eteriska drag. Intressant nog väljer Rydberg att använda ordet "natursymboliskt":

Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt...[...]

söndag 9 september 2018

Intressanta tidsskrifter om böcker och reviews

Det är inte bara #val2018 som man kan bevaka idag. Jag tipsar nu om ett antal intressanta kulturtidningar och siter som fokuserar på reviews som man kan välja att följa framöver. Först tänkte jag lista några personliga favoriter som man kan lägga till i sin feeder, eller bokmärka:


The New York Review of Books - En klassiker värd att följa.

Literary Review - Londonbaserad kulturtidning.

Book Review - New York Times, igen.

Book Reviews - brittiska The Telegraph.

Book Reviews The Guardian - brittisk.

Recent Reviews of all Books - En tjänst via sajten Goodreads.com



söndag 10 juni 2018

Recension : "Ediths brev" av Hagar Olsson. En nytryckning från 2016

I denna recension återkommer jag till finlandssvenska poeten Edith Södergran (1892-1923) som redan uppmärksammats här på bloggen. År 2016 utgav nämligen förlaget Schildts & Söderströms (finskt) en nytryckning av Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Nu med den förkortade titeln "Ediths brev". Vännen och litteraturkritikern Hagar Olsson (1893-1978) gav ut brevsamlingen 1955 och sedan dess har det varit några strödda utgivningar av titeln.   En samling gavs ut under 1990-talet om jag inte minns helt fel; så det är välkommet med en färsk nytryckning.

Det är bra att Hagar Olssons eget förord till förstaupplagan, 1955 finns medtagen. Nytryckningen kommer även med ett inledande förord av Karolina Ramqvist, som jag tyckte var ganska så intetsägande, men troligen viktig för en yngre generation läsare som kanske inte är så insatta i Edith Södergrans liv och diktning. Baksidestexten pryds med orden "Girl crush på 1920-talet". Det är svårt att veta hur relationen mellan Olsson och Södergran såg ut, men vårt postmoderna sätt att tolka relationer ur ett hbqt-perspektiv kommer ändå med. Man ska även komma ihåg att det även handlar om en mycket tillrättalagd brevsamling. Olsson har själv varit den enrådande redaktören till vad som ska tas med i samlingen, vad som ska censureras eller läggas till rätta. Först kommer Ediths brev med datum och plats angivet och efter brevet en kommentar av Hagar. Dessutom var det endast en kort period och i slutet av Ediths liv som de kände varandra. Första brevet från Edith ankom Hagar i januari månad 1919.

För egen del hade jag stor nytta av samlingen då den verkligen beskriver hur Edith jobbade som författare. Här finns gott om nedslag i den dåtida litteraturdebatten, om poesins betydelse, olika litterära strömningar och om konflikter mellan olika författare. Mer jordnära saker som utlovade pengar som inte betalas ut från förlaget när hon som bäst behöver dem. Brevsamlingen beskriver många gånger en arbetsrelation snarare än en vänskapsrelation. Enda minus med denna utgåva är att det inte finns någon tydlig avgränsning mellan Ediths brev och den efterföljande kommentaren till brevet av Hagar Olsson. Många gånger som jag suttit och läst och helt plötsligt kommit på mig själv med att det var kommentarsdelen jag hamnat i istället för själva brevet.

tisdag 22 maj 2018

Recension: "Hemlig historia" - Ett senantikt försök tillhistorieskrivning i översättning och kommentar av Sture Linnér (2000)

I detta inlägg återkommer jag till Sture Linnérs arbeten med de grekiska klassikerna.   Nu har turen kommit till den bysantinska senantiken (dvs 500-talet) och verket Hemlig historia. Översättningen ingår i Wahlström & Widstrands klassikerserie. Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat titlar ur deras klassikerserie och då skrivit om Ingemar Lagerströms översättningar av klassikerna. Sture Linnér har i jämförelse ett någorlunda annat sätt att skriva och tycks betona det litteraturvetenskapliga perspektivet. Detta förhållningssätt märks även i detta arbete. Hemlig historia, eller Anecdota som den ursprungliga grekiska titeln lyder, handlar om Östroms kejsare Justinanus I och hans hustru Theodora. Justianus I var född utanför Skopje i nuvarande Makedonien. Båda var ortodoxt kristna i en turbulent tid där Östrom eller Bysans skakades av både inre och yttre konflikter. Det fanns många med politiska intressen som hade behov av att ifrågasätta Justianus I:s styre. Idag upplever många i samhället att vi har allvarliga problem med "näthat" mot enskilda och offentliga personer. Problematiken bakom fenomenet är i historisk bemärkelse inget nytt. Såhär har man alltid hållit på, med den viktiga skillnaden att idag har vi sociala medier där rykten sprids på ett helt annat sätt än under antiken. Läser man i de gamla klassikerna så återfinns samma problematik med illvillig rykesspridning och vad som juridiskt klassas som förtal. De gamla historieskrivarna var duktiga på att sprida förtalskampanjer. Många gånger var deras verk politiskt motiverade med syfte att tillfoga skada på en annan persons rykte. Så även författaren till detta verk, den östromerske historieskrivaren Prokopios. Särskilt illa behandlad blev Justianus hustru Theodora. Det finns egentligen ingen historisk grund till Prokopios påståenden om Thedoras liv. Det går inte att verifiera hans påståenden i Hemlig historia som sanna. Skriften hade dessutom ett politiskt syfte men blev aldrig publicerad under kejsar Justinianus levnad. Theodora avled dessutom långt före sin make. Så vem var denne Prokopios? Han var troligen född i Caecarea i nuvarande Israel och dog troligen omkring 554 e v t. Prokopios var jurist och sekreterare åt general Belisarius och följde med honom på ett flertal fälttåg mot perserna, vandalerna och östgoterna. Han skrev sju böcker om dessa krig. Om han senare liv vet man mycket lite, men troligen hade han någon form av ämbetstitel.

Istället för att fokusera på maktkvinnan och politikern Theodora valde Prokopios att skriva om hennes liv som prostituerad. Han hade mycket svårt att förstå varför Justinianus, som kunde ha fått vilken fin aristokratisk flicka somhelst, valde att gifta sig med Theodora som enligt Prokopios en gång varit prostituerad. Att hon i själva verket var dotter till en syriansk präst tycks vara en omständighet Prokopios inte känner till. Trots att Prokopios var en ganska ljum kristen och är inte särskilt teologiskt motiverad i sina angrepp på kejsarparet väljer han ändå att särskilt fördöma Theodora som en djupt omoralisk kvinna. Prokopios gjorde sitt yttersta för att få en henne att framstå i dålig dager. I Hemlig historia kryddar han de historiska omständigheterna kring Theodoras liv med skandaler.

Kejsarinnan Theodora blev upphöjd till helgon inom den ortodoxa kyrkan. Hon var dotter till en syriansk prästman från Manbij. Andra antika källor berättar att hon kom från en familj av cirkusartister. I egenskap av kejsarinna såg hon bland annat till att införa dödsstraff för våldtäkt. Så vem vet vad hon fått vara med om i sitt eget liv?





Snabba bokfakta



Titel: Hemlig historia: Översättning från grekiskan med inledning och kommentarer av Sture Linnér

Författare: Prokopios

Översättare: Sture Linnér

År: 2000

Förlag:  Wahlström & Widstrand

Sidantal: 153

fredag 23 mars 2018

FILM! Svensk Filmindustris veckorevy 1933 visar Elin Wägner, Karin Boye, Prins Wilhelm, Einar Malm och Agnes von Krusenstjerna i julmarknaden!

Som jag har letat under åren efter just detta filmklipp från Svensk Filmindustris veckorevy, anno 1933! Klippet är dryga två minuter och visar några av 1900-talets mest kända författare delta i PUB:s årliga julmarknad. I klippet syns bl a Karin Boye, Elin Wägner och Agnes von Krusenstjerna. Mig veterligen är detta klipp det enda som visar rörliga bilder av dem. De besöker allså julmarknaden på PUB:s bokavdelning. Om ni känner till några fler får ni gärna kommentera detta inlägg.

Filmarkivet

måndag 19 mars 2018

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a MarriageFörutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs NicolsonDärför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor



Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

tisdag 20 februari 2018

Recension: "Bildhuggarens dotter" av Tove Jansson

I denna recension rekommenderar jag "Bildhuggarens dotter" av vår finlandssvenska storhet, Tove Jansson (1914-2001). De flesta av oss känner till Tove Jansson främst genom Mumintrollen, men hon var även konstnär och illustratör.

Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.

I "Bildhuggarens dotter" som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.

Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!

måndag 5 februari 2018

Lyssnartips: Walter Kaufmanns föreläsningar om Nietzsche, Kirkegaard och Sartre (1960)

Prof. Walter Kaufmann (1947-1980) undervisade i filosofi vid Princeton och skrev flera böcker och artiklar i ämnet. Open Culture har numera tillgång till hans inspelade föreläsningar om Friedrich Nietzsche, Sören Kirkegaard, samt Jean Paul Sartre. Rekommenderas!



Länk

http://www.openculture.com/2011/04/walter_kaufmanns_lectures.html

fredag 19 januari 2018

Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.


Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.



Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.


Övriga källor



DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

lördag 13 januari 2018

Hur såg Jane Austen ut i verkliga livet?

Vid Jane Austencentret i Bath har man under 2014 presenterat en vaxdocka av författaren. Enligt information från tidningen The Guardian är det "forensic artist" (hittar tyvärr ingen svensk motsvarighet till denna yrkestitel) Melissa Dring som tolkat författarens utseende. Dring har arbetat utifrån polisens kriminalteknik vad gäller framställningen av utseendet och ansiktskonstruktionen. 

Såhär tror man Jane Austen såg ut när hon levde. Jag tycker själv dockan är ganska så fascinerande och kanske hade Janes egen släkt och bekanta känt igen något av sin idag så berömda kamrat i dockan. Vem vet?





article_update_img.jpg ITV News West Country/Charlie Souter-Phillips //fair use.




fredag 12 januari 2018

Bokinköp på Myrorna - En minneanteckning över H.S Nyberg, samthistorisk litteratur av Alfred M. de Zayas

Idag blev det en blandad kompott vad gäller bokinköp från Myrorna. Snart är det fullt i även i de mindre bokhyllorna här hemma. Inte mycket att göra åt detta. En vacker dag får jag väl helt enkelt plocka fram flyttkartonger för att säkra en framtida förvaring.

Dagens införskaffade titlar blev något utöver det vanliga. En biografi om Uppsalaprofessorn H.S Nyberg, skriven av dottern Sigrid Kahle samt en historisk fackbok om det rättsliga efterspelet vad gäller de allierades kränkningar av folkrätten på tysk mark under andra världskriget.

H.S Nyberg (1889-1974) var en svensk orientalist, professor i semitiska språk och verksam vid teologiska institutionen i Uppsala. Nyberg var även ledamot av Svenska Akademien. Hans talade 28 språk och gjorde omfattande efterforskningar om det forntida Iran. Sigrid Kahle (1928-2013) blev sedemera gift med en diplomat och fick väl faderns intresse för Mellanöstern i arv på något sätt. Hon har även skrivit om honom i sin självbiografi. Denna bok är en del av Svenska Akademiens minnesteckningar.



Die Wehrmacht-Untersuchungsstelle - Deutsche Ermittlungen über allierte Völkerrechtsverletzungen im Zweiten Weltkrieg (1980) är skriven av professor Alfred M. de Zayas. Han är en kubansk-amerikansk folkrättsjurist, historiker och författare. de Zayas är professor i folkrätt vid Geneva School of Diplomacy and International Relations och född 1947. Titeln på just detta omslag lyder översatt: Icke offentliggjorda dokument över de allierades kränkningar av folkrätten under andra världskriget.

torsdag 11 januari 2018

Om Jane Austens sista tid och Addisons sjukdom

Jane Austen (1775-1817) hör till den brittiska litteraturens mest lästa författare. Hon gav oss sex berömda romaner vilka alla relaterar till hennes egen samtid ifråga om upplägg och innehåll. Även om Janes romaner inte nådde stor ryktbarhet medan hon levde så skaffade de sig tidigt en trogen läsekrets. Jane Austens romaner utkom anonymt i följande ordning: Sense and Sensibility (1811), Pride and Prejudice (1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1815), samt de postumt tryckta novellerna Northanger Abbey och Persuasion, vilka gavs ut 1818. Det finns idag otaliga filmatiseringar av hennes böcker.

Jane Austen blev inte gammal och avled i en ålder av 41 år. Det är högst troligt hon avled i Addisons sjukdom som gör att binjurarna inte kan producera de livsviktiga hormonerna kortisol och aldosteron. På Austens tid kunde man inte behandla sjukdomen vilket ledde till döden. Genom Janes egna beskrivningar av sitt hälsotillstånd och olika symptom i brev har forskningen idag kommit fram till denna slutsats. Det finns inga anteckningar bevarade från de läkare som försökte behandla henne så forskningen har helt enkelt fått nöja sig med Janes egna beskrivningar av sin hälsa. Dessa återfinns bevarade i brev till olika vänner och släktingar. Hennes närmsta släkt tycks inte velat kommentera offentligt om hennes hälsa. Sir Zachary Hope har i tidskriften British Medical Journal (1964) sammanställt några slutsatser och även citerat ur Jane Austens brev. Det går förstås idag inte att till hundra procent ställa den korrekta diagnosen. Kanske hade hon Addisons, men det går även att associera hennes symptom till andra sjukdomar som exempelvis cancer, tbc och Hodkins lymfom.


Breven som vittnar om Jane Austens sista tid



Det var i juli månad 1816 som Jane Austen tydligt började känna sig allt sämre, men hon försökte också behandla sig själv vilket framkommer i ett brev till vännen Althea Biggs:

"I have certainly gained strength through the winter and am not far from being well; and I think I understand my own case now so much better than I did, as to be able by care to keep off any serious return of illness.  I am more and more convinced that bile is at the bottom of all I have suffered which makes it easy to know how to treat myself."

Ordet "bile" i brevet syftar troligen på magen då hon hade problem med kräkningar och illamående. Austen plågades även vid denna tid av ryggsmärtor och hon har även försökt behandla ett knä som gjorde ont. I ett brev till sin syster i september 1816 har den allmänna tröttheten gjort att hon tackat nej til en stor middagsbjudning. Prognosen var inte bra och det blir aldrig tillfälle för någon återhämtning.

Pigmentförändringar var ett av de många symptomen och om detta skriver Austen i ett av sina brev i februari 1817:

"Recovering my looks a little, which have been bad enough, black and white and every wrong colour. I must not depend upon ever being blooming again.  Sickness is a dangerous indulgence at my time of life."

Två månader senare skriver hon igen att hon tyvärr inte återfått sin normala hy. Det är också troligt hon hade sjukdomen i kombination med tuberkulos. I april 1817 skriver hon följande om sitt hälsotillstånd: 

"I have been really too unwell the last fortnight to write anything that was not absolutely necessary, I have been suffering from a bilious attack attended with a good deal of fever....  I was so ill on Friday and thought myself so likely to be worse that I could not but press for Cassandra's return with Frank."

Cassandra var hennes syster som också gjorde det enda kända teckande porträttet av henne. Till vännen Anne Sharp skriver hon i maj månad 1817:

"In spite of my hopes and promises when I wrote to you I have since been very ill indeed.  An attack of my sad complaint seized me within a few days afterwards - the most severe I ever had and coming upon me after weeks of indisposition, it reduced me very low....  My head was always clear, & I had scarcely any pain; my chief sufferings were from feverish nights, weakness and languor."

Den 18 juli 1817 avled Jane Austen i Winchester, Hampshire. Om hennes sista timmar i livet skrev hennes syster Cassandra Austen följande rader i ett brev:

"On Thursday I went into the town to do an errand your dear Aunt was anxious about.  I returned about a quarter before six & found her recovering from faintness and oppression, she got so well as to be able to give me a minute account of her seizure and when the clock struck 6 she was talking quietly to me.  I cannot say how soon afterwards she was seized again with the same faintness, which was followed by sufferings she could not describe, but Mr. Lyford had been sent for, had applied something to give her ease & she was in a state of quiet insensibility by seven at the latest.  From that time till half past four, when she ceased to breathe, she scarcely moved a limb."

Källor



COPE Z (1964). JANE AUSTEN’S LAST ILLNESS. British medical journal, 2 (5402), 182-3


wikipedia.org




torsdag 28 december 2017

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).




Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta



Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor



wikipedia.org

tisdag 26 december 2017

Tidens avtryck: Oscar Wilde på den stora världsutställningen i Paris 1900?


Relaterad bild 
Jag antar att den som trodde Wilde uppenbarar sig i Edisonfilmen från utställningen har associerat till denna berömda bild av Wilde från 1893. Här lätt coloriserad. Guillot de Saix collection/Fair use.

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat Oscar Wilde i två inlägg. I detta inlägg tar jag min utgångspunkt i den urgamla Thomas Edison-filmen från 1900-talets Paris som sägs innehålla en rörlig bild av Oscar Wilde. Filmen är extremt otydlig och det går ju inte riktigt att se vem det kan vara som rör sig där snabbt inne i folkmängden. Det är förstås spännande och man vill verkligen läsa in en möjlighet. Det finns gott om fotografier på Oscar Wilde och fler än ett femtiotal biografier. Ändå stillas inte vår nyfikenhet.


Wikipedia upplyser oss om att Vues spéciales de l'Exposition de 1900 var en världsutställning som ägde rum i Paris mellan den 14 april och 12 november 1900 för att fira framgångar under 1800-talet, "La Belle Epoque" och för att påskynda utvecklingen under 1900-talet. Utställningen präglades allmänt av Art Nouveau. Utställningen sågs av 50 miljoner personer och visade upp maskiner, uppfinningar och arkitektur som kom att bli bestående under lång tid. Däribland fanns rulltrappor, Eiffeltornet (från 1889), pariserhjul, ryska dockor, dieselmotorer och ljudfilm, telegrafonen.

Oscar Wilde gjorde flera resor till Paris mellan 1883-1890 och var en sann vän av det franska språket och den franska kulturen. Efter den förnedrande fängelsetiden i Reading ur vilket han släpptes i  maj 1897 och den allmänna "shunning" han utsattes för i det viktorianska England blev Paris hans sista tillflyktsort. Han dog där den 30 november 1900 i ett rum på Hôtel d'Alsace i Paris om vars väggar han lät fälla följande omdöme: 'Jag och tapeten utkämpar en strid på liv och död.'

Jag har personligen svårt att lämna något särskilt omdöme om filmen och slutsatserna om huruvida det kan vara Oscar Wilde som rör sig där. Visserligen är det omtalat att hans gång var som en elefants, men det hjälper inte mycket här. Dessutom finns anledning att fundera kring hans hälsotillstånd vid denna tiden. Wilde ådrog sig flera hälsoproblem under fängelsetiden. Dödsorsaken är något svårbestämd i hans fall. Troligen rörde det sig om någon form av hjärnhinneinflammation; s.k meningitis. Filmen är troligen tagen någon gång mellan 14 april och den 12 november. Wilde avled den 30 november och hans sista tid i livet var svår. Hur kan man med säkerhet fastställa att han besökte utställningen en såpass kort tid före sin död?

En av de sista bilderna på Oscar Wilde är från hans resa i Rom 1900. Han är där mycket fetlagd, men kan ha rasat ned i vikt de sista månaderna i livet. Han är begraven i Paris på den kända kyrkogården, Pere Lachaise. Oscar Wilde blev postumt benådad för sitt brott 2017 tillsammans med 55,000 män som genom historiens gång dömts för sodomi i brittisk domstol. Detta är något sent kan man tycka då Alan Turing (1912-1954) emottog sin kungliga benådning redan 2013.

Bildresultat för oscar wilde last photo Wilde i Rom, 1900.

Och filmen ifråga:




Källor


Thousands of gay men pardoned for past convictions

youtube.com

wikipedia.org

måndag 25 december 2017

"Liten fabel" - En dikt av Franz Kafka

Idag har jag åter suttit och funderat över Franz Kafka (1883-1923) och hittat en liten dikt "Kleine Fabel" av honom som jag har översatt från tyskan. Temat är litet av vad man kan återfinna i hans romaner, nämligen närvaron av det klaustrofobiska och absurda.

Liten fabel



"Ack," sade musen,
»Världen blir trängre för varje dag.
Först var den så bred
att jag blev rädd.
Jag sprang på och var glad
att jag tillsist från vänster och höger
såg väggarna på avstånd,
men dessa långa murar rusade
så snabbt mot varandra,
att jag redan är i det sista rummet,
och det finns i en vinkel en fälla,
Jag går in. "-
»Du behöver bara ändra färdriktningen«,
sa katten
och åt den.


söndag 17 december 2017

"Kung Salomo och Morolf" - Om en diktsamling av Oscar Levertin

I detta inlägg skriver jag om författaren och diktaren Oscar Levertin (1862-1906). Han är tyvärr inte lika känd som han kanske borde vara, men under svenskt sekelskifte var han en framstående kulturpersonlighet. Han var även professor i litteraturhistoria från och med 1899 vid Stockholms högskola.

Jag ska i detta inlägg försöka fånga något av honom. Som många andra författare var han produktiv. Dikterna är kanske inte längre lika kända så jag väljer att fokusera litet kring en samling som gavs ut 1905. Den bär titeln "Kung Salomo och Morolf" och handlar förmodligen om Oscar Levertins djupa vänskapsrelation till sin diktarkollega och vän Verner von Heidenstam.

Det är Oscar som är Morolf i dikten och Heidenstam är kung Salomo. Morolf är dock den levnadsglade och positiva medan kung Salomo i dikten är mer svårmodig och melankolisk. I samlingen finns också den gråtmilda separationen gestaltad. Vänskap är det största temat genom hela samlingen. I nedanstående utdrag "Brödravakan" ser vi något av andra teman: vin, kvinnor och sång.

Den som önskar läsa den spännande fortsättningen på dikturvalet nedan får söka titeln i Litteraturbanken, som tillhandahåller samlingen.

Ur: "Kung Salomo och Morolf"



Brödravakan

Höge skaldebror,
jag i sömnen biktar
mer än någon tror.
Af min snarkning lär du
lifvets lof och pris
och i morgon är du
mer än vanligt vis.

Salomo.

Broder, löftet minns,
natten med mig vaka.

Morolf.

Ack, min dyre prins,
barnet, som får kaka,
sångarn, som får vin,
lofva, hvad som äskas.
Helst jag som ett svin
sof, men skall ej tredskas.
Låt oss vaka, tala
vers och äfventyr.

Snart skall hanen gala.
Säg blott hvi dig flyr
hvilan, tröstarinnan
med sin glömskas frid.

Salomo.

Morolf, det är kvinnan,
som i all min tid
har i midnattsvakan
städs mitt hufvud brytt.

Morolf.

Tycks att mellan lakan
du det undret tydt.
Dina älskarinnor
man ej räkna kan.
Längtar du till kvinnor,
lek med dem, välan!
Men allt grubbel på dem
rök är i det blå.

Källor



Litteraturbanken

Stockholmskällan

wikipedia.org


måndag 11 december 2017

Fotografen Edith Södergran

Hej igen, i detta inlägg tänkte jag presentera fotografen Edith Södergran (1892-1923). De flesta av oss känner förstås enbart till henne som diktare, men hon fotograferade gärna. En kortare period i sitt liv försörjde hon sig även som fotograf. Det blev en liten inkomst för henne och hennes mor vars familj förlorat det mesta i samband med ryska revolutionen. Alla bilder nedan är tagna av Edith med undantag av den första och sista. Alla bilder i detta inlägg hänvisas till Svenska litteratursällskapet i Finland.



Idag är det nämligen Svenska litteratursällskapet i Finland som vårdar kvarlåtenskapen efter Ediths bilder och de har lagt ut dem på Flickr.com. Originalen finns bevarade i Edith Södergrans arkiv. Det finns inte längre någon upphovsrätt. Ovan ser vi Edith tillsammans med familjevännen Olga Fabritius omkring 1910-1920. Bilden är från Södergrans hem i karelska Raivola utanför St Petersburg, men här är det Ediths mamma som är fotografen. Notera att Edith håller sina glasögon i handen.



Bilden ovan är tagen av Edith när hon och mamman Helena Södergran befinner sig i Schweiz. Notera det dramatiska landskapet! Bergen och vägen som går genom en tunnel. I Schweiz fick Edith bland annat behandling för sin tuberkulos och hon vistades tidvis på sanatorium, däribland det kända sanatoriumet i Davos där många kulturkändisar som t ex Robert Luis Stevenson, vårdats. Den klara alpluften hade en positiv verkan på de lungsjukas hälsa och vid bättre hälsoperioder kunde de även göra korta utflykter i området. Bilden är troligen tagen vid ett sådant tillfälle. Sammanlagt vistades Edith i två år i Schweiz. Troligen var vistelserna uppdelade i flera perioder.



Alla som någon gång läst ur Ediths dikter vet att katten ofta förekommer som motiv. Edith älskade katter och tog hand om flera stycken som fick vara ifred på hennes mark. Denna katt hette Totti och var en favorit. Tyvärr sköt hennes grannar ihjäl Totti eftersom de störde sig på Ediths katter.



Edith Södergran skymtar fram vid ett träd.



Lyckokatt


Ur samlingen Dikter från 1916


Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!


Källor

Bildkällor: Svenska litteratursällskapet i Finland.

"Lyckokatt" från samlingen Dikter via Project Runeberg