Arkeologiskt fynd 2019 - Lerskärva med namnet Jerubba'al inskrivet i bläck

Under 2019 återfanns vid Khirbet al- Rai i närheten av Tel-Lakhish vid de judeiska bergen namnet på en biblisk domare som förekommer i Gamla testamentet. Namnet Jerubba'al finns återgivet på en lerskärva och blev återfunnen i en gammal kornsilo på en tidigare känd arkeologisk utgrävningsplats som härstammar från järnåldern. Inskriptionen har gjorts med bläck och är skriven med det proto-kanaaneiska alfabetet. Skärvan med inskriften dateras till 1100-1200 före vår egen tideräkning. Under denna tidsperiod var domarna verksamma i området Juda. Namnet förekommer i Gamla testamentet, men först nu får man även bekräftelse på namnet Jerubba'als existens utanför de religiösa texterna.  Jerubba'al innehåller även namnet på den gamle stormguden Ba'al. Den som önskar fördjupa sig ytterligare kring detta arkeologiska fynd uppmanas läsa artikeln nedan där man får reda på mera om fyndet, utgrävningsplatsen och forskarnas slutsatser. 

Domareboken 6:32 (Bibel 2000)

”Den dagen fick Gideon namnet Jerubbaal, ty man sade: »Må Baal försvara sig mot den som river hans altare.«

Bild: Gideons kallelse (i träsnitt, von Karolsfeld 1860).

Källa

Rollston, C., et al., 2021. The Jerubba‘al Inscription from Khirbet al-Ra‘i:A Proto-Canaanite (Early Alphabetic) Inscription. Jerusalem Journal of Archaeology , 2 , pp. 1-15. 

Arkeologiskt fynd 2021 - Farao Apries stele återfunnen i Egypten

 En stele som bär namnet efter den egyptiska faraon Apries har återfunnits i Ismailia, Egypten. Fyndet upptäcktes i år utanför nordöstra Kairo av en bonde i färd med att bruka sin åkermark. Bonden förstod omgående fyndets historiska värde och kontaktade "Egyptian Tourism and Antiquities police" som förde med sig den två meter höga stelen till stadsmuséet i Ismailia. Den undersöks nu av egyptologer på plats.

Stelen är väldigt typisk för sin egen samtid då den troligen har rests som ett minnesmärke över en krigskampanj utförd av farao Apries. På stelen förekommer namnet Apries, inristad i en så kallad kartouch följt av femton rader med hieroglyfisk text. En fullständig översättning är ännu ej klar.

Apries är även känd under namnet Wahibre Haaibre och han var en egyptisk farao från den 26 dynastin. Han regerade Egypten ca. 589-570 före vår tideräkning. Han ärvde tronen från sin far. Den antika grekiska historikern Herodotus beskrev en kupp mot Apries där en general som  id namn Amasis förklarades farao och Apries gjorde ett misslyckat försök att återfå makten.

Enligt nyhetsrapporteringen uppfördes stelen sannolikt av Apries under en av hans kampanjer i Levanten. Det är dock ännu inte känt i vilken militär kampanj den spelar in. Under sin regeringstid genomförde Apries flera militära expeditioner i Levanten, inklusive en kampanj mot de feniciska städerna Tyrus och Sidon, liksom hans berömda kampanj mot babylonierna under deras belägring av Jerusalem.

Han förekommer i Jeremia 44:30 under namnet Hophra och kommer till Jerusalems undsättning i samband med den babyloniska belägringen som också finns omnämnd i Jeremia 37:5.

Jeremia 44:30 (enligt den Svenska Folkbibelns översättning, 2015)

Så säger Herren: Se, jag ska utlämna farao Hofra, Egyptens kung, till hans fiender och till dem som vill ta hans liv, liksom jag har utlämnat Juda kung Sidkia till Babels kung Nebukadressar, som var hans fiende och ville ta hans liv.”

Jeremia 37:5 (enligt den Svenska Folkbibelns översättning, 2015)

Faraos här hade dragit ut från Egypten, och när kaldeerna som belägrade Jerusalem fick höra ryktet om dem drog de sig tillbaka från Jerusalem.

Faraon Apries lät även uppföra en obelix vid staden Sais, men under 200 talet lät den romerske kejsaren Diocletianus (ca. 243-316) föra bort obelixen till Rom där den placerades i gudinnorna Isis och Seraphis tempel. Än idag kan obelixen beskådas i Rom, den eviga staden.

Källor

https://www.smithsonianmag.com/smart-news/farmer-stumbles-2600-year-old-egyptian-carving-180978045/

Svenska Folkbibeln 2015

"Apries stele", Egyptian Antiquities Ministry, Fair use here i.e non commercial blog.

wikipedia.commons

Ramses II:s tempel "Abu Simbel" och återupptäckten 1813

Ramses II påbörjade omkring 1244 före vår tideräkning ett tempelprojekt i Övre Egypten som skulle tillägnas gudomen Amon. Byggprojektet startade nära Nilfloden i Nubien.

Historiskt blev platsen känd som Ramses II:s tempel. Han lät uppresa hela sex stycken klipptempel i Nubien. Ramses II:s långa regeringstid gjorde detta möjligt och inuti templet finns han själv som staty föreställande guden Osiris. Templens syfte var att politiskt markera mot Egyptens sydliga grannar. De var inte enbart kultplatser för de tjänade även den politiska propagandan eftersom Egypten var en stormakt under Ramses II levnad. 

Men historiens gång och tidens rand skulle komma att täcka över Ramses II tempel med hjälp av glömskan och ökensanden. Historikerna vet idag att redan under 600-talet före vår tideräkning, så täckte sanden statyerna upp till knäna. 

Ovan en skiss av hur det ser ut inuti Abu Simbel. Längst in finns ytterligare några avbildningar av gudomar uthuggna direkt ur självaste berget. Wikipedia upplyser oss om att templets axel var lagd på så sätt att två gånger om året, nämligen den 20 oktober och 20 februari, så skulle solens strålar nå in i helgedomens innersta rum och därmed belysa gudomligheterna. Alla gudomarna hamnar i ljus utom dödsrikets gudom, Ptah, som ligger i ständig skugga.

Det blev först år 1813 som den schweiziske orientalisten Johann Ludwig Burckhardt (1784-1817) återfann den översta frisen på huvudtemplet. Burckhardt berättade om sin upptäckt för den italienska upptäckaren Giovanni Belzoni (1778-1823), som även reste till platsen. Belzoni klarade dock inte att gräva fram templets ingång, men han återkom 1817 och avlägsnade samtidigt en del fynd från platsen. Idag bär den lilla byn som tillhandahåller tempelkomplexet Abu Simbel och platsen ligger 280 km söderut om Aswan och inte långt ifrån Sudans gräns. Man kan lätt förvirras av begreppen Övre och Nedre Egypten. Det är norra gränsområdet mot Medelhavet, Nildeltat och väst som kallas för Nedre Egypten medan Övre Egypten ligger betydligt längre söderut. Kända historiska platser såsom Luxor, Karnak, Thebe, Koptos, Abydos, Konungarnas- och drottningarnas dal med sina omfattande begravningskomplex återfinns i Övre Egypten.

En legendbildning uppstod som handlade om att det var en ung pojke vid namn Abu Simbel som ledde fram västerlänningarna till platsen. I samband med det stora och omfattande byggandet av Assuandammen så måste Abu Simbels tempel flyttas för att inte dränkas av Nilflodens vatten. Återigen hotades statyerna och templet av förstörelse, men man lyckades rädda templet genom att bit för bit frakta bort stora delar av det. Detta projekt blev mycket kostsamt. Idag är Abu Simbel med på UNESCOs omfattande världsarvslista. 

Nedan gudomen Amons hieroglyfer.

Källor 

Wikipedia.org 

Om Mesha-stelen och de mytomspunna moabiterna

Jag fortsätter i det här inlägget att skriva om lite mer spännande arkeologiska fynd, tyvärr inte dagsfärska, men det kan kanske trots allt intressera någon läsare. Idag skriver jag om Meshastelen och om Bibelns moabiter som vi tyvärr fortfarande inte vet alltför mycket om.

Fyndet av Meshastelen år 1868

Mesha-stelen är namnet på en viktig monumental inskription som hittades 1868. Inskriptionen är utförd på det moabitiska språket och inmejslat på en stor och svart sten av basalt. Stelen tillverkades ca år 840 före vår tideräkning. Den befinner sig numera för allmän beskådan på Louvren i Paris. 

Men hur gick det egentligen till när Meshastelen upptäcktes? Stelar restes ju för att markera gränser eller gravar; och på dem markerades att man ville ära gudar eller härskare och deras bedrifter. Fyndet gjordes 1868 av den franske arkeologen Clermont-Ganneau (1846-1923) som genom skickliga diplomatiska handläggningar med beduinstammar i området lyckades spåra upp delar av stenen. 

Bild ovan av hur Meshastelen ser ut idag med dess många lagningar (källa: Wikipedia.commons).

Beduinerna hade nämligen tagit isär stenen i bitar och försökt att sälja av delarna på svarta marknaden. Även om de ville tjäna en hacka så kom med tiden fler bitar att upptäckas och även efter Clermont-Ganneu tillkom nya fragment. Clermont-Ganneau förvärvade två av de största bitarna och andra fragment; senare följde andra efter med nya fynd. På grund av Clermont-Ganneaus framställningar av hela stelen kunde experter sammanföra fragmenten och fylla i luckorna.

Inskriptionen berömmer kung Mesha av Moab som segrat över Israel. På själva stelen nämns viktiga historiska händelser i landet Israel och bibliska personer; däribland Omri som var dåvarande kungen av Israel. Mesha själv omnämns i Gamla testamentet (2 Konungaboken 3:4-7). Omri som även var kung Ahabs far, men även hänvisningar till stammen Gad och till och med YHWH förekommer!

Meshastelen är även unik ur ett annat perspektiv. Den är numera en av tre existerande stelar som uttryckligen nämner Bibelns kung David vid namn. Kungen av Mesha skryter nämligen med att han genom sin seger tagit betesmark från huset David och att han där placerat ut sina egna herdar. Roten som bildar namnet David är D-V-D, men en stavelse saknas trots allt i namnet vilket förstås ger upphov till viss osäkerhet. Det är inte heller alla som accepterar "David" som giltig utläsning. Den 31 linjen på stelen där roten d-v-d förekommer rekonstruerades år 1994 av den franske arkeologen André Lemaire som påpekade i en intervju med tidningen "Watch Jerusalem" (2018.06.30) att även om det saknas en stavelse, så är det svårt att få det till något annat än att det är just namnet David som avses. 

Framförallt bekräftar fyndet av Mesha-stelen moabiternas historia.

Moab var belägen på en platå cirka 910 meter över Medelhavet, eller 1300 meter över Döda havet och steg gradvis från norr till söder. I norr finns ett antal långa, djupa raviner och berget Nebo, känt som platsen för Moses död (5 Mos 34: 1–8). Bibeln beskriver flera konflikter mellan moabiterna och Israel. De fanns i områden som idag tillhör Jordanien. Deras rike varade omkring 1200 till år 400 före vår tideräkning och det finns flera arkeologiska lämningar efter dem. På en stor pelare i templet Luxor i Egypten omtalas moabiterna såsom ett folk erövrat av farao Ramses II. 

Den franske arkeologen Clermont-Ganneau (1846-1923). Han lyckades sammanfoga de största delarna av meshastelen, men fler bitar skulle med tiden tillkomma. Bildkälla: Wikipedia.commons.

Det är inte bara Meshastelen och Bibeln som ger belägg för deras existens. Kulturellt var moabiterna högstående i och med att de hade skriftspråk och de dyrkade en gud vid namn Chemosh. Chemosh är också omnämnd på Meshastelen. 

Moabiterna i Gamla testamentet 

Enligt 1 Mosebok 19: 30–38 var moabiternas stamfader Lot. Han fick barn med sina döttrar som överlevde förstörelsen av Sodom och Gomorra. Döttrarna bestämde sig för att fortsätta sin fars linje genom att skaffa barn med sin far. Den äldsta dottern fick honom full för att underlätta gärningen och Moab blev gravid. Den yngre dottern gjorde detsamma och födde en son vid namn Ben-Ammi, som blev förfader till ammoniterna.

Slaget vid Ziz är det sista viktiga datumet i moabiternas historia, som det har blivit upptecknat i Bibeln. Under året som Elisa dog så invaderade moabiterna Israel (2 Kung 13:20) och de hjälpte senare Nebukadnessar i sin expedition mot Jojakim (2 Kung 24: 2).

Även om anspelningar på Moab är vanliga i profeternas böcker från Gamla Testamentet (Jes 25:10; Hes 25: 8–11; Amos 2: 1–3; Sefanja 2: 8–11), och även om två kapitel i Jesaja (15 och 16) och en av Jeremia (48) ägnar sig åt "Moabs börda", ger de sammantaget mycket lite information om landet. Dess välstånd och stolthet, som israeliterna trodde orsakade Guds vrede, nämns ofta (Jes 16: 6; Jer 48: 11–29; Sefanja 2:10), och deras förakt för grannen Israel noteras mer än en gång uttryckligen (Jer 48:27). Noterbart är även hur moabitiskan Ruth i Bibeln konverterar till sin israeliska svärmors religion och blir judinna. Genom Ruths efterlevande ska enligt traditionen Messias komma. Hon var också direkt besläktad med kung David.

Källor

Bibeln, det Gamla testamentet. Olika referenser till bibelcitat.

Watch Jerusalem, "Mesha Stele", 2018.03.30. 

Wikipedia.commons

Wikipedia.org

Arkeologisk nyhet - Utgrävningar av Herodes palatsområde i Machareus

 I detta inlägg skriver jag om en arkeologisk nyhet och den handlar om utgrävningen och restaureringen av kung Herodes tron i Machareus. Han hade där ett palats som även tjänade såsom en försvarsborg och lämningarna ligger idag belägna öster om Döda havet. Detta gjordes av arkeologer i Jordanien under 2019, men utgrävningar av själva platsen har gjorts sedan flera år tillbaka. Fortet byggdes ca 90 före vår tideräkning av en av de hasmoneska kungarna. Det var Herodes den Store som lät bygga till militära befästningar år 30. 

Uppe på toppen av berget, som omger själva fortet, byggde Herodes en fästningsmur, 100 meter lång och 60 meter bred med tre hörntorn, vardera sextio alnar höga. Palatset byggdes i mitten av det befästa området. Många vattencisterner tillfogades också för att smidigt kunna samla upp regnvatten.

Gårdsplanen i palatset har en s.k apsidal formad nisch som förmodligen är resterna av tronen där Herodes Antipas satt. Efter kung Herodes död delades hans kungarike mellan hans söner och Herodes Antipas kontrollerade ett kungarike som inkluderade Galileen och en del av Jordanien. 

För den som är intresserad av biblisk historia så var det i just detta palats som Salome dansade inför Herodes Antipas och där Johannes Döparen blev halshuggen. Både Nya Testamentet (Markus 6:24; Matteus 14:8), samt historikern Josefus Flavius omnämner dessa händelser. Nya testamentet omnämner flera historiska personligheter med anknytning till platsen såsom Herodes den store; hans son Tetrarken Herodes Antipas; hans andra hustru prinsessan Herodias, samt hennes dotter, prinsessan Salome.

Halshuggningen av Johannes Döparen ska ha ägt rum ca. år 32 enligt vår nuvarande tideräkning. Josefus född 37-38 i Jerusalem beskriver också själva palatsets struktur och som byggnad i båda sina historiska verk "Om det judiska kriget" (Φλαυίου Ἰωσήπου ἱστορία Ἰουδαϊκοῦ πολέμου πρὸς Ῥωμαίους βιβλία); samt i "Judiska fornminnen" (Ἰουδαϊκὴ ἀρχαιολογία). Båda dessa titlar är välkända verk och tillhör idag klassikerna från den denna tidsepok. Fortet erövrades av romarna år 44 men år 66 lyckades man återerövra fortet under den första judiska revolten mot Rom. Det första judisk romerska kriget ägde rum i det ockuperade området Judeen mellan 66-73 och slutade med stor katastrof för det judiska folket som skingrades och fick sina byar nedbrända. Även det andra templet i Jerusalem förstördes av romarna som straff. Ännu idag hålls minnet av templets förstörelse levande genom sorgehögtiden Tisha beAv. Kriget var ett av tre stora upproren mot Romarriket. 

Tidigare har det ungerska arkeologiska teamet restaurerat en dorisk kolumn från den kungliga palatsgården. En längre artikel om forskningen kring platsen finns publicerad av arkeologen och forskaren G. Vörös i tidningen "Biblical Archeaology Review."

Den antika staden Machareus är idag känd som Muqāwir مكاور

Ruinerna efter den ligger i dagens Jordanien.

Källor

Bild: wikipedia, Machareus.

Bohstrohm, P. "King Herod’s Throne Room Where ‘Salome Danced’ Found in Jordan", Haaretz, 13.12.2020. 

Vörös, Győző. “Machaerus: Where Salome Danced and John the Baptist Was Beheaded.” Biblical Archaeology Review, Sep/Oct 2012, 30–41, 68

Recension : The Dead Sea Scrolls Bible - the oldest known Bible translated for the first time into English (2002)

I denna recension presenterar jag en bok som handlar om de bibliska texterna i det arkeologiska fyndet som är känt såsom de döda havsrullarna.  De första fynden gjordes 1947 och de sista fynden omkring tio år senare. Den "mytologiska" versionen om hur skrifterna återfanns är att det var en herde som kastade sten i en grotta och hörde hur det krasade till och man gick dit för att undersöka ljudet. I grottan fann man krukor med skrifter som kunde dateras kring 600 talet. Hur det i själva verket gick till är höljt i dunkel. Ett inte okänt fenomen är att beduinstammar letar antikviteter i dessa områden. 

Qumran och grotta nummer fyra där mer ön 90% av textfynden gjordes.

Som titeln på verket lyder är det fråga om en sammanställd Bibel som underförstått skiljer sig från den vanliga masoretiska texten eftersom stora stycken saknas. Denna sammanställning av texter är dock viktig eftersom den är att betrakta såsom en variant som kan läsas med stor behållning av alla som är intresserade av Bibelns utvecklingshistoria. Författaren berättar även om vilka grottor de olika rullarna hittades i och ger mycket bakgrundshistorik som jag inte har sett någon annanstans. Intressant är också anteckningar om skrivfel som gjordes av dem som en gång skrev i rullarna. Översättningen fungerar bra såsom korsreferens till de olika versionerna av den hebreiska bibeln som finns idag. 

Dead Sea Scrolls Bible (2002) är uppfriskande komplett och tydlig att läsa. Dessutom förklaras metodiken för användning och läsning utav fotnoter och andra verktyg för att gräva djupare in i den fulla betydelsen av texten, platser, korsreferenser och definitioner i detalj och kompletterar textflödet. Denna bok har en bra analys av de olika avläsningarna från den masoretiska texten som de flesta översättningarna bygger på och är mycket grundlig. Det skulle dock vara mer användbart för personligt bibelstudium att ha en bok som infogar mellanliggande avsnitt som saknas i rullfragmenten. Då kan du läsa ett avsnitt genom helt, samtidigt som du har kunskap om textvarianterna.

Man behöver ha litet läsvana och erfarenhet av liknande översättningar av biblar för att till fullo kunna uppskatta den.

Sprängningen av profeten Jonahs grav i Nineveh

Detta blogginlägg kommer fokusera på en arkeologisk nyhet som är kopplad till vår bibliska historia. Ingen av oss har väl undgått hur den islamiska terrorstaten daesh härjat sönder Irak och Syrien under de föregående åren. Daesh ägnade sig även åt ett aktivt folkmord på de kristna yazidis i området och rensade hela Ninevehslätten på kristna vars hus och egendomar de först lät märka med den arabiska konsonanten nun, en kortning av det arabiska ordet för kristen Naṣrani (nasaré) innan mördandet började.

Förutom sina olagliga krig i Syrien och Irak lät daesh även plundra och vandalisera det irakiska folkets kulturarv och arkeologiska skatter. Antingen såldes dessa för att finansiera terrorsektens krig eller så förstördes de i syfte att håna befolkningens historia som också via det judisk-kristna arvet även är västerlandets historia. Detta var förstås en medveten strategi av daesh. I flera fall var även statyer och minnesmärken haram, enligt daeshs egen islamtolkning och det var därför rätt att förstöra dem. Enligt en intervju gjord av iraqi.com (juli 2014) har en polisman i Mosul lämnat följande redogörelse för daeshs härjningar:

“They torched 11 churches and monasteries out of 35 scattered across the city of Mosul, and hours later destroyed statues of poets, literary and historical figures of which Mosul has long been proud,” he said.

Förutom förstörelsen av de kristnas heliga platser utplånades många shiitiska och sunnitiska moskéer; samt platser kopplade till sufiska helgedomar. Men en intervju med en ortodox präst i Nineveh som gjorts av iraqi.com klargör även att daeshs krig inte lyckats förstöra den broderliga samhörigheten mellan muslimer och kristna som funnits där sedan lång tid tillbaka. Några judar finns inte kvar i dagens Mosul då samtliga fick fly för sina liv redan 1948, då i rädsla för muslimska progromer och på grund av det Israelisk-Arabiska kriget. 

Sprängningen av profeten Jonahs grav

Den 24 juli 2014 kom det alltså till allmän kännedom att daesh sprängt sönder profeten Jonahs grav i Mosul. För att förtydliga bloggrubriken ska jag även nämna att Nineveh är en del av Mosul. Det är också stadsdelen som den bibliske profeten Jonah skickades till enligt den profetbok i Tanakh (Gamla Testamentet) som bär hans namn. Han vördas också inom islam där han nämns några gånger i Koranen. Enligt daesh stränga islamtolkning var dock hela gravplatsen haram och måste förstöras trots att muslimer och kristna i området vördat platsen under flera århundraden.


Både judendomen och kristendomen är äldre än islam och jag kommer fortsättningsvis i inlägget mestadels fokusera på den judisk-kristna traditionen i fråga om religiösa tolkningar av Jonah därför att det arkeologiska fyndet under gravplatsen, som förvisso varit en moské i flera hundra år är mycket äldre än islam.


Bild: Profeten Jonah predikar för folket i Nineveh.//fair use

Enligt Gamla Testamentet var Jonah en profet som skickats av Gud för att predika för folket i Nineveh. Den rabbinska litteraturen identifierar Jonah med den Jonah som kallas för Amittajs son i Andra Konungaboken 14:25. Han är också en av judendomens 48 erkända profeter, där Moses erkänns som den främste bland alla profeterna.

Den moderna textforskningen angående Bibelns och Koranens berättelser om profeten Jonah

Den moderna textforskningen kring religiösa urkunder som t ex Bibeln och Koranen tar inte hänsyn till religiös övertygelse utan arbetar på ett vetenskapligt sätt när det gäller att datera och utvärdera gamla texter och deras ursprung. Det är fullt möjligt att det funnits en historisk person som hette Jonah, men detta kan man inte med säkerhet verifiera. Dessutom är Jonahs bok såpass full med satir att det förvånat forskarna i modern tid hur rabbinerna kunde låta boken ingå i den litterära profetkanon. Enligt Hirsch & Buddes artikel om Jonahs bok i den omfattande litterturen somm finns med i Jewish Encyclopedia (1906) är berättelsen en så kallad midrash. Vidare konstateras följande om textens ursprung:

It has long since been held that it is one of the latest books of the Hebrew canon. This is proved in the first place by the language, as considered lexically, grammatically, and stylistically (comp. on this point the commentaries, and books like S. R. Driver's "Introduction"). Only Esther, Chronicles, and Daniel are of later date. Again, the way in which Nineveh is referred to shows that the city had long since vanished from the face of the earth and had faded into legend (comp. iii. 3). The King of Nineveh, also (iii. 6), could have been referred to only in a late myth; and the legendary atmosphere of the whole story, from beginning to end, is in accord with the length of time that had elapsed since the events recounted took place.

Enligt den historisk-kritiska forskningen är profeten Jonah en icke-historisk berättelse som kan tolkas som en satirskrift och är ur ett texthistoriskt perspektiv av ett yngre tillkomstdatum än flera andra texter som idag ingår i den judisk-kristna kanon, dvs judendomens Tanakh eller de kristnas Gamla Testamentet. Egentligen två olika beteckningar för samma böcker. Förmodligen tillkom Jonahs bok enligt dagens forskning under de persiska akemeniderna som hade ett blomstrande rike under 556 f.Kr.–330 f.Kr. Akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till de persiska storkungarna. En av dess mest framträdande kungar var Dareios I.

För min egen del följer jag forskningens övertygelse om att Jonahs bok i Bibeln är en berättelse, ett narrativ fyllt av ett spännande symbolspråk och liknelser som sedan kom att tolkas separat av judar och kristna till att passa deras teologi. Koranen har inte gett Jonah någon surah, men han nämns några gånger och Koranen tycks känna till att Jonah i berättelsen svaldes av den stora fisken.
För att bli ännu mer specifik i avgränsande syfte är de arkeologiska rester i form av palatsbyggnader under gravplatsen lämningar som också relaterar till Israel och det judiska folkets historia.

De arkeologiska resterna som kom fram i ljuset relaterar till historiska händelser som även finns beskrivna i på flera ställen i den antika litteraturen och i Bibeln.

Terroriststaten Daesh försökte förstöra 2000 års historia, men de misslyckades!

Källor

Akameniderna - wikipedia.org

Hirsch, Emil & Budde, Karl. The Book of Jonah. Jewish Encyclopedia, 1906.

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av profeten Jonahs grav och det arkeologiska fyndet under gravplatsen.)

iraqinews.com

(artikel om förstörelsen av flera sunnitiska och shiitiska moskéer runtom i Mosul)

iraqinews.com

(artikel om hur medlemmar i terrorsekten daesh lät piska irakier som offentligt protesterat mot sprängningen av profeten Jonahs grav. Obehagliga bilder!)

Jewish Encyclopedia - Olika artiklar, utgåvan är från 1906.

wikipedia.org [artiklar; bilder]

Recension: "Das alte Testament" av Christoph Levin (2010)

Jag recenserar ytterligare en boktitel införskaffad under en resa till Kiel. Bokens titel är Das alte Testament, skriven av Christoph Levin. Han är verksam som professor i Gamla testamentet vid Ludwig-Maximilian Universität i München. Rekommenderar den till alla som vill veta mera om judendomen och kristendomens heliga böcker utifrån ett sakligt och religionsvetenskapligt perspektiv. Kreationister lär inte uppskatta titeln. Även historieintresserade personer kan ha nytta av boken, men kom ihåg att språket är starkt akademiskt och kanske inte passar sig för alla. Levin presenterar ur ett historiskt perspektiv hur det gick till när den litterära kanon som benämns Gamla testamentet blev till.



Boken ingår i Wissen-serien (C.H Beck) och behandlar den judisk-kristna traditionens heliga böcker som ingår i den litterära kanon vilka de kristna kallar för gamla testamentet. I judendomen är dessa böcker kända under den hebreiska akronymen Tanakh. En hebreisk kortning av Torah (de fem moseböckerna), Neviim (profetböckerna); samt Kethuviim (skrifterna). Boken är indelad i tjugo korta kapitel med inledning, litteraturförteckning och tidstavlor som separata delar. Det första kapitlet går igenom de grundtexter som Gamla testamentet består av. Levin nämner den masoretiska hebreiska grundtexten samt den grekiska text som går under namnet Septauginta. Den masoretiska texten (MT) vars namn kommer från hebreiska ordet masorah (tradering) är den judiska standardversionen av Gamla testamentet. Codex Aleppo var sedan länge känd som som den äldsta handskriften av MT men saknar idag de fem moseböckerna. Codex Leningradensis är det äldsta kompletta manuskriptet baserad på MT. Vidare nämner Levin den hellenistiska skriften Septauginta. Denna grekiska text är den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet och tillkom i Alexandria 200 år före vår tideräkning. Ytterligare viktiga tidiga översättningar är den latinska Vulgata samt de manuskript och fragment av GT som hör samman med Qumran. Dessa texter återfanns gömda i grottor i Judah öken mellan 1947-1956. Qumrantexterna räknas idag som ett av de viktigaste arkeologiska fynden i modern tid. Levin beskriver utvecklingen tills bildandet av den litterära kanon. Detta tas upp i bokens andra kapitel som går igenom den hebreiska bibeln, septauginta samt de deuterokanoniska skrifterna. Det tredje kapitlet går igenom Gamla testamentet utifrån perspektivet religiös överlevnadslitteratur för judar levandes i postexilens tid, med fokus på tiden under antiken och i det persiska riket. Det judiska folket formade sin religion och sin kultur utifrån sina historiska erfarenheter. Det är under dessa historiska perioder texterna som utgör GT når sin kulmen och under romartiden är texterna mer eller mindre fixerade även om uttolkningen av dem fortgår än idag. Levin nämner även hur både tolkningsprocessen och den litterära analysen ser ut. Det fjärde kapitlet tar upp resterna av den gammalisraelitiska litteraturen, exempelvis vishetsböcker, annaler och historieskrivningar; domarböckerna; kultlyriken i Tehillim (Psaltaren); präst och profetböcker. Det femte kapitlet tar upp den stora redaktörsarbetet av texterna som ägde rum under 500-talet före vår tideräkning. Levin tar där upp det Jahvistiska historieverket och det Deutoromenistiska historieverket. Det sjätte kapitlet tar upp den gammaltestamentliga teologin som den kommer till uttryck i Jeremias bok. Det sjunde kapitlet tar upp Torahs, dvs Lagens teologi med exempel ur dekalogen (de tio budorden) och den femte moseboken. Det åttonde kapitlet går igenom dispyten mellan exilens teologi och den jerusalemitiska tempelskolan med fokus på Hesekiels bok. Templet som diasporans medelpunkt är temat för det nionde kapitlet och då med utgångspunkt i prästsskriften. Läsaren bör vara närmare bekant med Wellhausens fyrkällshypotes. Det underlättar betydligt läsningen. Boken kräver trots allt en del förkunskaper av sin läsare.

Snabba bokfakta

Titel: Das alte Testament

Författare: Cristoph Levin

Förlag: Beck

År: 2010

Sidantal: 127

Källor

wikipedia.org (bild)

Siloainskriften - Ett arkeologiskt fynd från Bibelns tid

​
Siloainskriften כתובת השילוח [katavat ha-Shilo] är idag en relativt okänd arkeologisk upptäckt som gjordes i Jerusalem 1880. Precis som hebreiskan i Gamla testamentet är äldre inskriptioner svårtolkade och en översättare idag saknar i vissa sammanhang kunskapen om ordens rätta innebörd. Inskriptionen är skriven på paleo-hebreiska som var en lokal variant av det fenisiska alfabetet och därtill daterad till 700-talet f.Kr. Siloainskriptionen uppäcktes 1880 medan Jerusalem tillhörde det Ottomanska riket och själva stenblocket med texten är idag en del av de arkeologiska artefakterna i Istanbul. Själva tunneln upptäcktes av arkeologerna redan 1838 och inskriptionen först 1880. Upptäckten gjordes av Jacob Spafford som tillhörde samma religiösa sekt (amerikanska kolonin) som de Jerusalemfarare Selma Lagerlöf skrev en roman om.

Om Siloatextens historiska bakgrund 

Inskriften redogör för hur man under kung Hiskia (ca.727-696) arbetade med att anlägga en tunnel som skulle leda vatten in till Jerusalem. Denna vattenled skulle dras från Gihonkällan som låg utanför Jerusalems stadsmurar. Man arbetade med vattenledningen från båda hållen och vid dagens sklut möttes arbetarna inne i berget. För att bevara minnet av händelsen lät arbetarna rista in händelseförloppet på bergsväggen. Inskriptionen från Siloa är unik eftersom tunnels existens bekräftas i Bibeln då 2 Konungaboken 20:20 och 2 Krönikeboken 32:30 också hänvisar byggandet av tunneln:

"Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter, och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars krönika" (2 Kon. 20:20; enligt 1917 års översättning)

Samt:

"Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var lyckosam i allt vad han företog sig." (2 Krön.32:30; enligt 1917 års övers.)

Siloainskriften till svenska

Detta är genombrottet.
Och detta var [?] förhållandet med genombrottet
då [sten]huggarna ännu svängde
yxan (?) mot varandra,
och då det ännu var tre alnar att genombryta
hördes ljudet av den ene ropande till den andre,
ty det var en (?) i klippan
till höger och till vänster.
Och på genombrottets dag slog huggarna
den ene den andre tillmötes,
yxa mot yxa.
Och vattnet gick från utgången
till dammen
200 och 1000 alnar.
Och hundra alnar var bergets höjd
över huggarnas huvud.

Källor

wikipedia.org [olika inlägg]

Den svenska översättningen är något modiferad efter Helmer Ringgrens version i Hebreisk nybörjarbok, 1992.

Arkeologin och biblisk historia: Om Tel Dan-stelen

I detta blogginlägg diskuterar jag kring ett intressant arkeologiskt fynd som gjordes under 1993-1994 i staden Tel Dan som ligger i norra Israel nära gränsen till Libanon.

Tel Dan-stelen : Arkeologiskt fynd i vår tid

Staden kallas i Gamla Testamentet för bara Dan och var den nordligaste staden i kungariket Israel. Här återfanns 1993-1994 en inskription på ett stenblock, en s.k stele vars gammal-arameiska text nämner två intressanta ord - Huset David. Detta är första gången utanför de bibliska skrifterna som orden 'Huset David' nämns. Så fyndet är att betrakta såsom mycket viktigt för den historisk-kritiska forskningen kring berättelserna i Bibeln. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är fyndet kanske ännu viktigare. Texten på stelen bekräftar ju även att det judiska folket, Israels folk bodde i området under den uppskattade dateringen av stelen, ca. 700-850 f.Kr. Inskriptionen är dessutom från den tid då människan ännu saknade 'papper', eller papyrus. Hur bevarades texter med berättelser innan vi fick papyrus? Ja, de kunde exempelvis dyka upp på framgångsrika kungars monument i sten. I Egypten finns en hel del mytologi och regentlängder noggrant karvade på obelisker, på gravkammares väggar och i vissa fall på föremål av olika slag. I området kring staden Tel Dan har tusenåriga keramikskärvor återfunnits. Flera arkeologiska fynd kan dateras till ca 4500 f.Kr.
I Tel Dan har även en stadsport från bronsåldern återupptäckts. Den är gjord av lertegel och är från 1750 f.Kr. Denna stadsport kallas även för Abrahams port och anspelar på bibelversen i Första Moseboken 14:14: "När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan." Observera namnet Abram, som Gud senare ändrade till Abraham efter att han konverterat till judendomen. Brorsonen som skulle befrias var Lot. Idag är Abrahams port en populär turistattraktion då man rekonstruerat den under 2000-talet.

Beskrivning av stelen


Stelen som består av naturämnet basalt är delvis trasig, men det går ändå att utläsa större delen av sammanhanget. Texten handlar om ett krig mot araméerna i området. När den återfanns bestod den av tre separata delar, nu kallade fragment A, B1 och B2. Orden och hela texten i fråga är förstås ovokaliserad och skriven på en arameisk variant, hebr. בית דוד [bjt dwd] och förekommer tillsammans med en regentlängd över kungar i Damaskus. Ovanför raden med Huset David finns även orden [mlk Jisr'l], transkriberad melech Israel, som betyder kung [av] Israel. Det som förvånat forskarna något är att de båda orden är ihopskrivna utan någon särskiljande markör. De flesta är dock överens om att där står Huset David. Stelen dateras till ca. 750 f.Kr. Författaren och forskaren Niels P Lemke skriver i The Israelites in History and Tradition (1998) följande om fyndet:

“ No other inscription from Palestine, or from Transjordan in the Iron Age, has so far provided any specific reference to Israel... The name of Israel was found in only a very limited number of inscriptions, one from Egypt, another separated by at least 250 years from the first, in Transjordan. A third reference is found in the stele from Tel Dan - if it is genuine, a question not yet settled. The Assyrian and Mesopotamian sources only once mentioned a king of Israel, Ahab, in a spurious rendering of the name.”

Det var den israeliske arkeologen Avraham Biran (1909-2008) som hittade stelen och han ledde också utgrävningarna i området. Professor Amnon ben-Tor vid arkeologiska institutionen vid Hebrew University har i The Bible Unearthed (2001) sammanfattat fyndet med dessa ord:

"In this inscription, which dates to around 800 BCE, Biran believe that a king from the House of David is mentioned as being struck down in the battle with the Arameans. This is the only extra-Biblical source ever found to date that mentions the existence of the Davidic dynasty and it indeed is an extra-Biblical source that confirms the existence of David as a real historical figure. During the last few years a number of English and Scandinavian researchers have published works suggesting that the kingdoms (and figures) of David and Solomon are literary inventions rather than historical facts."

Källor

• Lemche, Niels Peter (1998). The Israelites in History and Tradition. Westminster John Knox Press.
• Svenska och engelska wikipedia.