Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Nicolai Sinai (2017). En ny fackbok om Koranen som text i ett religionsvetenskapligt sammanhang

Jag har tidigare på bloggen uppmärksammat litteratur av flera kända tyska islamologer. Idag har turen kommit till Nicolai Sinai och hans bok "Der Koran - Eine Einführung", från 2017 och utgiven av förlaget Reclam. Tyvärr är boken av någon outgrundlig anledning och i likhet med annan internationell facklitteratur om Koranens ursprung, inte översatt till svenska. Här i Sverige får vi fortfarande nöja oss med med de gamla Uppsalateologernas något utdaterade Koranforskning från det tidiga 1900-talet eller icke-disputerade Karens Armstrongs "islamforskning". Det tycker jag är trist.

Dessutom borde det ligga i allmänhetens intresse att få veta mera om andra kulturer och religioner genom kunskapens väg avdramatisera religion med hjälp av vetenskapliga fakta kring textens historia och tillkomst. Denna bok är alltså en inledning och tar upp en del av de frågor som jag tagit upp i andra böcker jag recenserat här, bland annat Hartmut Bobzins böcker om islam och Koranen. Därför finns likheter mellan författarna, men skillnaderna i mina litteratururval består egentligen av vilka områden de väljer att belysa.

 Koranen - Ett stycke arabisk poesi från senantiken


I detta inlägg tänkte jag anknyta till min tidigare bloggpost om Theodor Nöldekes schema över surornas tillkomst. Förhoppningsvis kan min läsare följa med i forskningsutvecklingen sedan Nöldeke. Sinai har nämligen lagt upp ett schema kring hur man idag tror att surorna kommit till. I likhet med de bibliska texterna har forskningen kunnat lägga fram att Korantexten efter Uthman inte är någon fullständig text. Att korantexten innehåller tillägg av verser och inklusioner av ord som lagts till vid senare tillfällen. Ord som inte hör ihop med ursprungstexten.

Jag rekommenderar även min intresserade läsare att ta del av min recension av Hartmut Bobzins bok Der Koran - Eine Einführung, från 2015 (9:e upplagan). Ja, jag vet att de har samma titelsättning! Bobzin var dock först med sin utgivning och Sinais förlag borde haft bättre fantasi vad gäller rubriksättningen!

Ytterligare en tysk islamolog som jag hoppas få presentera här på bloggen framöver är Angelika Neuwirths forskning. Det får bli av vid ett annat tillfälle.

Ett av de äldsta Koranmanuskripten

Jag avslutar recensionen med ett litet fristående tillägg som handlar om koranmanuskriptet från Uzbekistan. Ett av de äldsta Koranmanuskripten som ännu existerar återfinns idag i Tashkent, nuvarande Uzbekistan. Den tros ha kommit dit i samband med Tamerlanes erövringar i nuvarande Irak under 1300-talet. Från den irakiska staden Kufa ska just denna Koran blivit förd av Tamerlane till det gyllene Samarkand som då var huvudstad i hans rike. Enligt en annan tradition ska denna Koran först ha blivit förd till irakiska Kufa av kalifen Ali.

Det var dock kalifen Uthman som lät sammanställa fem Koraner 19 år efter Muhammeds död; vilka senare spreds över den muslimska världen. Tyvärr innebar Uthmans sammanställning av en ultimat version att en massa manuskript förstördes.

Just denna Koran ska enligt traditionen innehålla några stänk som sägs komma från Uthmans eget blod eftersom han blev mördad medans han satt och läste i den. En tredjedel finns idag kvar av manuskriptet. Skrivstilen är Hejazi, en stil som liknar den kufiska; men anses vara äldre än den kufiska skriften.

År 1868 erövrade tsarryssland Samarkand och förde Koranmanuskriptet till St Petersburg där den förvarades i det kejserliga biblioteket. Det var Lenin som tillsist beslutade att ge tillbaka Koranen till uzbekerna som en välvillig politisk gest. Numera är manuskriptet sedan 1924 tillbaka i Tashkent och förvaras säkert vilandes innesluten i ett glasskåp i ett av stadens bibliotek.

Någon gång hoppas även jag precis som den brittiske poeten James E. Flecker kunna göra den gyllene resan till Samarkand. Även om bara i fantasin!

Källor

"Tashkent's hidden Islamic relic", av Ian MacWilliam. Jan. 2006. BBC News, in Tashkent.

wikipedia.org (bild ovan)

Författarporträtt: Umberto Eco författaren till romanen ”Rosens namn”(1980)

I detta inlägg tänkte jag presentera den italienske författaren Umberto Eco (1932-2016) lite närmare. Eco gjorde sig under sin levnad känd som litteraturvetare, historiker och romanförfattare. Han var professor i semiotik vid universitetet i Bologna och var även kunnig i medeltida handskrifter. Eco har också skrivit mycket facklitteratur, men jag kommer här endast att uppmärksamma hans romaner som även har blivit översatta till svenska. Fokus kommer särskilt att ligga på romanen Rosens namn (1980), som blev litet av hans mer offentliga genombrott. Utgivningen gjorde Eco känd för den stora massan. Boken utkom i svensk översättning 1983 och tre år senare kom den lika berömda filmatiseringen med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna. 1985 skrev Eco även ett litet komplement till boken PS till Rosens namn.

Varför gillar jag då Ecos roman Rosens namn? Jo, den ger en fin inledning till medeltiden och dess skolastiska filosofi. Den är en "idéhistorisk" roman inramad efter deckargenrens alla kännetecken. I handlingen finns en mordgåta i ett gammalt munkkloster. Omkring offret och mördaren spinner flertalet intriger som berör läsningen av förbjudna böcker. Klostret har också ett berömt bibliotek som är känt över hela den kristna världen. Men att få tillgång till samlingarna blir inte lätt för romanens protagonister berättarrösten Adso från Melk och "mästerdetektiven" fransiskanermunken William från Baskerville. I det valda efternamnet får vi oss genast en ledtråd till brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyles berömde detektiv. Tillsammans ankommer de till det berömda klostret och dras in i en mordgåta. Abboten som personligen ber William om hjälp att lösa de många oroligheter kring de olösta dödsfallen ger får ytterligare problem när representanter från den fruktade inkvistitionen anländer. En rad konflikter som berör samtidens teologiska stridigheter mellan kyrkan och avfälliga inriktningar är mycket tydliga i hela romanen. Vi får känna munkarnas egna tankar och motiveringar, men också faran i att ha tillhört avvikande läror.

Recension: "H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993)" av Sigrid Kahle

Idag har turen kommit till Sigrid Kahles monumentala minnesanteckning över fadern och orientalisten H.S Nyberg. Den fullständiga titeln lyder H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993) utgiven av Svenska Akademien.



Jag har tidigare nämnt titeln på bloggen i samband med bokinköp på Myrorna i Skärholmen. Drar mig till minnes att jag betalade 25kr för den; vilket är ett rimligt pris för såpass mycket text. Finns för övrigt i nytryck från 2011 för den som är intresserad. Jag har inte läst ut hela, utan bara valda stycken ur boken som för övrigt ingår i Svenska Akademiens minnesanteckningar.



H.S Nyberg (1889-1974) var professor i orientaliska språk vid Uppsala Universitet. och han satt sedan 1948 i Svenska Akademien på stol nummer 3. Han var även Kahles pappa vilket gör framställningen blir något partisk. Sigrid Kahle var gift med den västtyske diplomaten John H. Kahle (1920–2003). Han var i sin tur son till Paul E. Kahle som var professor vid Bonns universitet. Jag vill understryka att Sigrid Kahle inte skriver om sig själv i boken. Hon har författat en annan självbiografi om sitt liv som diplomathustru och jag får ta upp den vid ett annat tillfälle.



Mitt huvudsakliga intresse för boken har varit den svenska orientalismens historia under det tidiga 1900-talet och under de båda världskrigen. Kahle lyckas hyfsat med olika nedslag inte bara kring pappans liv då hon även fångar upp tidens politiska tendenser, den sociala samhällsutvecklingen, den internationella forskningen och diverse samarbeten. Detta har gjorts i relativt korta och koncentrerade kapitel.



H.S Nyberg var en mycket mångsidig forskare som reste mycket och hade med tiden ett bra internationellt forskningsrykte. Han utmärkte sig själv främst inom filologins område, språkforskningen och hans forskning inom de semitiska språken fick stor spridning även under hans levnad. Han talade 28 språk! Nybergs avhandling handlade om Ibn Al-Arabis text Tadbīrāt där han lyckats spåra gnostisk-hellenistiska influenser i texten. För att hålla igång brödfödan och familjeförsörjningen skrev han även recensioner i tidningen ”Le Monde Oriental”. Chefredaktör var K.V Zetterstéen också orientalist och professor vid Uppsala universitet. För övrigt så får läsaren göra sig bekant med flera betydande svenska - och internationellt erkända forskare inom orientaliska studier från denna tidsperiod. H.S Nybergs forskning har påverkat vår syn på judendomen, kristendomen, islam, manikeismen och zoroatrismen ur ett religionshistoriskt perspektiv. Särskilt betydelsefull har synen på dessa religioners heliga texter som Nyberg skärskådade och forskade kring blivit bestående. Särskilt betydelsefull har han varit för den persiska språkforskningen och han besökte Iran under 1950-talet. Många Uppsalateologer har genom årtiondena även bekantat sig med hans nybörjarbok i gammaltestamentlig hebreiska.



Det är spännande läsning vill jag lova, för den som vill fördjupa sig i vårt historiska kulturarv och fin de sicle. Sigrid Kahle (1929-2013) har ansträngt sig och utarbetat boken från sina minnesanteckningar. Biografin har ett traditionellt upplägg efter årtal. De tidiga barndomsåren 1889-1908 i prästhemmet. Hans liv som student i Uppsala 1908-1917, men det är först i det tredje kapitlet som Kahle kommer in på uppsalatidens stora forskningsområden, viktiga svenska personer inom teologi och filologi. Under denna tid gifter sig Nyberg och bildar familj. Personligen var han troende kristen och var medlem i Svenska kyrkan där han deltog i kyrkomötets överläggningar kring en ny psalmbok, bland annat.



Nyberg satt för övrigt som medlem i en rad olika föreningar och organisationer, däribland Svenska Akademien. Han var även ledamot av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934, Vitterhetsakademien 1935, Nathan Söderblom-sällskapet 1940, Vetenskapsakademien 1943, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab 1940, Egypt Academy of the Arabic Language 1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare flera utländska vetenskapliga sällskap. Han var ordförande i styrelsen för Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1954–1971. Han var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund 1938, i Royal Asiatic Society 1946.



Det märks i efterordet att Kahle varit ute i sista sekunden och påpekar att de personer som hade varit viktiga att intervjua sedan länge varit döda. Min sparsamma kritik berör Kahles beskrivningar av antisemitismen vid de svenska universiteten under 1930-talet. Här blir hennes historiska översikt något bristfällig och kan uppfattas som något tillrättalagd. Den som ytterligare önskar fördjupa sig i H.S Nybergs biografi och spännande liv kan söka vidare i Svenskt biografiskt Lexikon som förmedlar exakta årtal, boktitlar och övriga händelser.



Övriga källor

Svenskt biografiskt lexikon.

Recension : "Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern" (2014)

I detta inlägg recenserar jag journalisten Niclas Sennertegs bok Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern (2014). Jag har läst pocketutgåvan från 2016. Det är en stadig bok med ett tillsynes gediget forskningsarbete bakom sig. Dessutom genom egen arkivforskning! Fotnoterna med förklaringar och källhänvisningar uppgår till 926 stycken. Litteraturförteckningen är också omfattande.

Eftersökta krigsförbrytare under efterkrigstiden

Att Sennerteg ansträngt sig inom ett viktigt ämne är förstås bra. Ämnen som berör Andra världskriget kan aldrig bli slutdiskuterade. I bokens fokus finns de krigsförbrytare från Andra världskriget som istället för de välkända områdena i Sydamerika valde att bosätta sig i muslimska länder. Många gånger var det mycket säkrare för dem att leva fritt där än i Sydamerika. Detta faktum konstaterades även av representanter för Simon Wiesentahlscenter som kartlade de gamla nazisternas flyktvägar bort från Europa.

Sydamerika blev deras främsta tillflyktsort, men som Sennerteg påpekar blev mellanöstern den näst största tillflyktsorten för nazisterna. Många av dem hade undangått rättvisan, men vissa bosatte sig frivilligt. De flesta av dem hade varit anknutna till Wehrmacht, dvs varit officerare och övrig militär personal. Kairo och Damaskus var populära orter att gömma sig på. I Kairo levde t ex Aribert Heim, SS-läkare i koncentrationslägret Mauthausen och eftersökt för massmord. Han konverterade till islam och antog namnet Tarek Hussein och levde i Kairo fram tills sin död 1992. I Damaskus återfinns SS-mannen Alois Brunner som också levde under ett annat namn och försörjde sig på vapenhandel. Ytterligare en person med nazibakgrund som arbetade för den syriska regeringen var diplomaten Franz Rademacher.

Sennerteg har valt att teckna personporträtt av några av dem däribland Wilhelm Fahrmbacher som var general i Wehrmacht och efter krigsslutet misstänkt krigsförbrytare. Sina nazistiska övertygelser tog han med sig till Egypten där han snabbt nådde stjärnstatus som många andra militärer verksamma i Nazityskland. I Egypten lyckades Fahrmbacher samla ett 100-tal tyskar med militär bakgrund som skulle hjälpa den egyptiska armén i kriget mot Israel. Läsaren får därtill en omfattande djupdykning i 1950/1960-talets historia. Vi får även följa det Muslimska brödraskapets utveckling i Egypten.

Mellanöstern kommer alltid att vara en krutdurk för olika konflikter, däribland Israel-Palestina frågan. Just denna konflikt är Sennerteg noga med att ställning till, att han är helt för en tvåstatslösning i frågan (nämns för övrigt tidigt i boken). Själv tycker jag han kunde lämnat personliga ställningstagandet helt åt sidan. Som läsare av boken utgår jag från att han är neutral oavsett vilket ämne han forskat inom. Men, eftersom detta är Sverige där allt som rör Israel-Palestina är extremt infekterat så blir hans förklaring desto mer begriplig. Boken handlar ju dessutom inte om hur konflikten ser just idag, däremot får läsaren veta mer om vilka omständigheter som historiskt har format konflikten.

Begynnelser: Om stormuftin från Jerusalem

Nazismen i arabvärlden kom dock inte med de tyska krigsförbrytarna i efterkrigstiden. Den fanns där långt innan och fick spridning mycket tack vare stormuftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Husseini (1895 eller 1897-1974). Det är bra att Sennerteg valt att ta med honom i boken. Mohammed Amin var en ökänd antisemit och politisk aktivist som tidigt visste att utnyttja sina kontakter med det antisemitiska NSDAP i Tyskland. Mohammed Amin al-Husseini kom från en framstående palestinsk familj som hade flera religiösa nyckelfunktioner i Jerusalem. Med tiden blev Mohammed Amin en betydande palestinsk nationalist. Han skaffade sig en militär utbildning. Han tjänstgjorde även i osmanska armén och deltog 1941 i ett irakiskt uppror.

Mohammed Amin flyttade senare under 1941 till Berlin där han blev aktiv i en tyskmuslimsk organisation. Tyskland hade vid denna tiden ca 3000 muslimer varav 400 konvertiter. Han träffade både Ribbentrop, Adolf Hitler och Heinrich Himmler personligen och bad dem hjälpa honom. I sin tur hjälpte muftin Wehrmacht med att rekrytera soldater i Balkan och 1944 hade han avancerade planer på att förgifta dricksvattnet för Tel Avivs invånare. Detta terrorattentat misslycklades dock. Stormuftin var också aktiv i att stoppa judar från att fly Nazityskland under denna tiden. I juli 1944 skrev han brev till Ungerns utrikesminister och motsatte sig beslutet att 900 judiska barn och 100 vuxna judar skulle få tillåtelse att lämna Ungern. Muftin var nämligen orolig för att dessa skulle kunna ta sig till det Palestinska mandatet.

Snabba bokfakta

Titel: Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern

Författare: Niclas Sennerteg

År: 2014

Bokförlag: Natur & Kultur

Sidantal: 494 / pocketversionen

Bokinköp på Myrorna - En minneanteckning över H.S Nyberg, samthistorisk litteratur av Alfred M. de Zayas

Idag blev det en blandad kompott vad gäller bokinköp från Myrorna. Snart är det fullt i även i de mindre bokhyllorna här hemma. Inte mycket att göra åt detta. En vacker dag får jag väl helt enkelt plocka fram flyttkartonger för att säkra en framtida förvaring.

Dagens införskaffade titlar blev något utöver det vanliga. En biografi om Uppsalaprofessorn H.S Nyberg, skriven av dottern Sigrid Kahle samt en historisk fackbok om det rättsliga efterspelet vad gäller de allierades kränkningar av folkrätten på tysk mark under andra världskriget.

H.S Nyberg (1889-1974) var en svensk orientalist, professor i semitiska språk och verksam vid teologiska institutionen i Uppsala. Nyberg var även ledamot av Svenska Akademien. Hans talade 28 språk och gjorde omfattande efterforskningar om det forntida Iran. Sigrid Kahle (1928-2013) blev sedemera gift med en diplomat och fick väl faderns intresse för Mellanöstern i arv på något sätt. Hon har även skrivit om honom i sin självbiografi. Denna bok är en del av Svenska Akademiens minnesteckningar.



Die Wehrmacht-Untersuchungsstelle - Deutsche Ermittlungen über allierte Völkerrechtsverletzungen im Zweiten Weltkrieg (1980) är skriven av professor Alfred M. de Zayas. Han är en kubansk-amerikansk folkrättsjurist, historiker och författare. de Zayas är professor i folkrätt vid Geneva School of Diplomacy and International Relations och född 1947. Titeln på just detta omslag lyder översatt: Icke offentliggjorda dokument över de allierades kränkningar av folkrätten under andra världskriget.

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).

Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta

Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor

wikipedia.org

Recension: "Befrielsen av Bergen Belsen" av Ben Shepard (2005)

I denna recension tar jag upp och rekommenderar Ben Shepards bok Befrielsen av Bergen Belsen (2005). Denna bok fokuserar på den medicinska räddningsaktion som med en gång drogs igång av britterna i april 1945. Efter att ha gått in i koncentrationslägret Bergen-Belsen och befriat fångarna insåg britterna vidden av de omänskliga förbrytelser som ägt rum där och de stod samtidigt inför en humanitär katastrof.

Bland överlevarna fanns omkring 60,000 människor svårt sjuka på grund av svält, tyfus och dysenteri. Hur skulle detta hanteras? Ben Shepards bok ställer en rad historiska frågor. Ska vi fortsätta att betrakta den stora hjälpaktionen som en medicinsk hjältesaga? Britterna betraktade sin insats i Belsen som ett hjältedåd, men hur hållbart är perspektivet med tanke på att England flera år tidigare redan hade väsentlig kunskap om judarnas situation under den tyska nationalsocialismen. Kunde de ha handlat annorlunda? Vad hade hänt om man valt att militärt angripa koncentrationslägren? Det är tydligt att Shepard vill behandla så många ämnen som möjligt som går att relatera till Bergen-Belsens historia.

Vad var Bergen-Belsen?

Bergen Belsen var ett av de hundratals koncentrationsläger som upprättades i Nazityskland och i länder ockuperade av Nazityskland. Ursprungligen var Bergen Belsen ett krigsfångeläger upprättat av den tyska krigsmakten Wehrmacht och huserade tiotusentals krigsfångar från Sovjetunionen; samt andra militärer och soldater från ockuperade länder. Lägret utvecklades till att bli ett fullskaligt koncentrationsläger 1943 då SS-administrationen tog över en sektion och började internera judar från hela Europa.

Den 15 april 1945 befriades Bergen Belsen av brittiska styrkor. Lägret var då totalt överbefolkat. Sjukdomar grasserade och döda kroppar låg omkring överallt. Pressen rapporterade ohyggliga scener med högar av döda kroppar och de allierade fick sätta igång med massbegravningar på området. Så småningom brändes även barackerna ned.



Bilden ovan visar levnadsvillkoren inne i en av kvinnobarackerna i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Britterna dokumenterade mycket med kamerans hjälp, men de värsta förhållandena fotograferades aldrig.

Det rättsliga efterspelet kring Bergen-Belsen

Ben Shepard tar även upp Belsenrättegången i ett kapitel. Denna rättegång tillhör en av de mest kända i andra världskrigets efterspel och avslöjade inte enbart nazismens grymheter utan ställde även förövare inför rätta. Rättegångar mot förövare som arbetat i koncentrationslägren pågick ända in på 1950-talet i både väst och öst. Senare tillkom ytterligare större rättegångar bland annat mot personal verksam vid Auschwitz, 1965. Simon Wiesental Centre spårade också upp många krigsförbrytare och lyckades ställa några av dem inför rätta. Ett sextiotal avrättades för sina brott, men det blev i ett större perspektiv endast ett fåtal dödsdomar med tanke på att omkring 7,000 personer var anställda i koncentrationslägren. Shepard tar även upp vad som hände med folk efter Bergen-Belsen. Vi känner förstås till att många hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Snabba bokfakta

Författare: Ben Shepard

Originalets titel: After Daybreak. The Liberation of Belsen, 1945

Översättning till svenska: Hans Dalén

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 2005

Sidantal: 286

Faktagranskning av den svenska utgåvan: Ulf Zander och Bodil Persson.

Övriga källor

Wikipedia.org [olika inlägg; Bergen Belsen; Belsen trial]

Augustgalan 2017

Nu är det endast några timmar kvar tills Augustgalan börjar sändas. Själv hoppas jag på att Hédi Fried eller Johan Svedjedal kommer att tilldelas pris inom den viktiga fackbokskategorin. Jag har uppmärksammat dem båda här i bloggen. Det finns förstås många värdiga vinnare och mycket bra litteratur har åstadkommits inom en rad olika områden. Läs gärna mer om nomineringarna på Augustprisets hemsida.

Recension: "Jüdische Geschichte" av Kurt Schubert (2012)

Hej, kära läsare! Detta blir den sista recensionen av tysk litteratur på ett tag. Sen lovar jag återgå att recensera bara svenska böcker och kanske någon engelsk titel också. Ni som följt med i inläggen vet att de tre senaste inläggen och recensionerna behandlade religionsvetenskapliga presentationer av heliga texter (en om Gamla testamentet, två om Koranen).

Nu har jag kommit till tredje boken som jag köpte under min Kielresa. Den är också utgiven av förlaget C.H Beck och ingår i Wissen-serien. Titeln betyder översatt - Judendomens historia. Detta är 7:e upplagan från 2012 och den är skriven av Kurt Schubert (1923-2007) som var professor i judaistik vid universitetet i Wien. Wikipedia definierar kortfattat judaistiken enligt följande: "Judaistik är den vetenskapliga disciplin som studerar judendom samt det judiska folkets historia, kultur och erfarenheter. Ämnet är tvärvetenskapligt och spänner bland annat över sociologi, religionsvetenskap och historia."

Wissen-serien följer samma koncept när det gäller upplägget av böckerna och varje bok tycks följa mönstret med ca. 20 kapitel. Schuberts bok är inte något undantag. Schubert är trots de ansträngda marginalerna mycket koncis och koncentrerad i sitt upplägg att få med det viktigaste.

Huvudsakliga syftet i redogörelsen för den tidiga historien är att framställa den judiska historien utifrån verfierbara historiska fakta ur de bibliska skrifterna, i judendomen kallad Tanakh, en akronym som åsyftar böckerna i T[orah]=Lagen, K[etuviim]=Skrifterna N[eviim]=Profeterna.

I det första kapitlet "Förutsättningar" påpekar Schubert att det sedan länge finns ett rikt och omfattande forskningsfält som redogör för det bibliska Israels historia fram tills romarrikets förstörelse av Jerusalem år 70. Detta omskakande skede påverkade även hur den efterbibliska judendomen kom att utvecklas och hur den efter den romerska erfarenheten valt att identifiera sig. I den 5 Mosebok. 26:5-8 står att läsa:

»Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom ett stort, mäktigt och talrikt folk. Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och lade hårt arbete på oss. Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck. Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och under. Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung.”

Att landet som "flyter av mjölk och honung" avser Israel behöver kanske inte påpekas idag? Utifrån ovanstående citat ur 5 Moseboken förstår man varför romarna efter sin erövring gav landet Israel (eretz Israel) namnet Palestina. Det var ett högst medvetet och antijudiskt namnval eftersom romarna kände till att filistéerna i judarnas religiösa skrifter var ett fiendefolk till dem. Dock, judarnas historia börjar inte med romarna. Schubert nämner de bibliska patriarkerna Abraham, Isak och Jakob som protoisraeliter vilka härstammade från de västsemitiska folken till vilka bland annat den kände kung Hammurabi från Babylon i nuvarande Irak tillhörde. De levde runt mitten av 1000 talet före vår kristna tideräkning. Judendomens heliga böcker, som hos de kristna heter Gamla testamentets såsom vi känner dem idag är förstås av ett mycket yngre datum.

Boken omfattar den tidiga bibliska historien, judarnas ställning under antiken, de religiösa och kulturella spänningarna mellan judar och kristna, de kristna förföljandet av judar under medeltiden. Den judiska historiens reaktioner på detta. Hit räknas korstågstiden då folkmord på judar utfördes av kristna riddare på väg till Det heliga landet för att återerövra det från muslimska härskare.

Antisemitismen under medeltiden omfattande inte enbart förföljelser och mord på judar utan även konspiratoriska beskyllningar och religiöst motiverat hat. Just antisemitismens ständiga närvaro genom historiens gång gör att det är omöjligt att bortse från den i historieforskningen. Självklart skriver Schubert även om hur den kulminerar i förintelsen som ligger så nära vår egen samtid, inte ens hundra år bort!

Schubert tar även hänsyn till den sociala kontexten och har med ett kapitel om judars sociala ställning under medeltiden. Även livet under islams styre av den iberiska halvön tas upp i självständigt kapitel. En reaktion på alla förföljelser var de messianska rörelser som uppstod under 1500-1600 talen i Europa. Då började man andligen längta efter rättvisa, hopp och upprättelse genom att aktivt söka efter den riktige Messias, som i Torah och skrifterna utlovats det judiska folket.

En falsk Messias uppträdde dock under 1600-talet och lockade många in i avfällighet. En man som hette Sabbatai Zevi lyckades dra med sig många anhängare och fick stor ryktbarhet. Många trodde verkligen han var Messias. Han var dock bara en falsk profet och vilseledare. Efter Sabbatai Zevi och hans framgångar har det inte varit några fler som försökt anskaffa sig titeln. Schubert skriver ett kapitel om sabbataismen i Europa.

Sedan kommer han in på 1700-talet och upplysningstidens moderna ideer om frihet, jämlikhet, broderskap nådde även judar i diasporan och en egen reaktion, den så kallade haskala uppstod i samband med den. Många ville reformera religionen och sin kulturella tillhörighet utan att behöva ge avkall på den. Detta nya moderna synsätt nådde inte alla och särskilt ute på landsbygden ville man behålla sitt mer traditionella levnadssätt. Chassidismen under 1700-1800 talen blev en motreaktion på moderniseringen, assimileringen och anpassningen. Den var en religiös fromhetstradition som lever kvar än idag om än i små minoriteter. Nazityskland tog dock knäcken av de flesta religiösa småsamhällena i Europa genom sitt systematiska utrotande av allt judiskt liv i förintelselägren. Kapitel 18 handlar om antisemitismen under 1800-talet som sin tur kuliminerade i 1900-talets folkmord. Lämpligt nog är det näst sista kapitlet tillägnat sionismen och sionismens betydelse under olika perioder.

Trots att boken är kortfattad och tänkt att reflektera en rad historiska händelser och ämnesområden kring dessa är boken krävande. Det kan förvisso bero på att man läser den på tyska men jag tycker ändå läsaren bör ha gott om grundläggande kunskaper i historia och religion för att fullt ut kunna uppskatta den.
‭‭

Snabba bokfakta

Titel: Jüdische Geschichte

Författare: Kurt Schubert

Bokförlag: C.H Beck

Upplaga: 7

Sidantal: 143

Inköpspris:  8,95 €

Övriga källor

wikipedia.org

Om det tyska Coranica-projektet och Corpus coranicum!

I tidigare inlägg har jag fokuserat på religionsvetenskaplig litteratur och jag tänkte fortsätta kring temat i detta inlägg. Jag kommer inte att recensera en boktitel, men vill gärna presentera ett viktigt samtida forskningsprojekt som i dagarna bedrivs från Tyskland. I vanlig ordning kommer jag att få möjlighet att berömma den tyska religionsvetenskapen. Den bästa gåvan till omvärlden är att få en modern koranutgåva liknande Revised Standard Version av Bibeln där man tagit hänsyn till den moderna hermeneutiken och historisk-kritisk forskning av texterna.

Korantexten är nämligen inte så stabil som den officiella Kairoversionen idag vill göra gällande och har en tillkomsthistoria full av tillrättalägganden som inte stämmer överens med den traditionella uppfattningen av islams urkund där texten påstås traderats ord för ord. Den okritiska tolkningen av Koranens ursprung gör gällande att kalifen Uthmans version är den ofelbara Koranen. Vi har i själva verket att göra med en i efterhand redigerad och tillrättalagd text. Men som jag även hoppas kunna visa behöver religionsvetenskapen inte alltid stå i opposition. När man arbetade som intensivast med Kairoversionen under det tidiga 1920-talet tog man bland annat hänsyn till Theodor Nöldekes kronologi över surornas tillkomst. Nu över till Coranica-projektet, igen!

Från och med 2007 har ansvaret för projektet tilldelats professor Angelika Neuwirth (Freie Universität Berlin). Projektets huvudsakliga syfte är att dokumentera Koranens handskrifter och manuskript. Projektet kartlägger även Koranens muntliga tradition; vilket inkluderar en omfattande kommentar tolka texten i samband med dess historiska utveckling. Projektet befaras vara avslutat 2025, men det är möjligt det blir fördröjningar.

Radiokarbondatering av gamla koranmanuskript och fragment 

En viktig gren som berör projektet är computatio radiocarbonica (radiokarbon datering) där man genom palaleografisk analys och datering av de äldsta Koranmanuskripten arbetar utifrån vetenskapliga metoder och hjälpmedel. Datering med radiokarbon gjordes på Birmingham Qur'an Manuscript och det konstaterades att sidorna var mycket gamla. The University of Birmingham skriver om dateringen på sin hemsida och citerar professor David Thomas (University of Birmingham):

‘The tests carried out on the parchment of the Birmingham folios yield the strong probability that the animal from which it was taken was alive during the lifetime of the Prophet Muhammad or shortly afterwards. This means that the parts of the Qur’an that are written on this parchment can, with a degree of confidence, be dated to less than two decades after Muhammad’s death. These portions must have been in a form that is very close to the form of the Qur’an read today, supporting the view that the text has undergone little or no alteration and that it can be dated to a point very close to the time it was believed to be revealed.’

Observera citatet ovan "supporting the view that the text has undergone little or no alteration" ger endast stöd för vad som framkommit ur Birminghammanuskriptet. Läser man wikipedias artikel om manuskriptet framgår att forskarna världen över är långt ifrån överens om både dateringen och ursprunget. En liknande datering med hjälp av radiokarbon har gjorts på manuskriptet Ma. VI 165 vid Universität Tübingen. Man har fastslagit att manuskriptet går att dateras till 649-675 e.Kr. Ma VI 165 är därmed jämte Sanaa-manuskripten bland de äldsta vi har kännedom om. En digitaliserad utgåva av Ma VI 165 är tillgänglig via universitetsbiblioteket i Tübingen och kan läsas online här. Hur man inom projektet arbetar med dateringar går att läsa i abstract "Zu den Datierungen von Koranhandschriften durch die 14C-Methode" (Marx & Jocham).

Glossarium Coranicum - Om lingvistisk språkforskning i Koranfragmenten

En annan del av projektet fokuserar på språket. Under arbetstiteln Glossarium coranicum placerar man in Koranen i sitt lingvistiska och kulturella sammanhang. Koranen har låneord från hebreiska, judeo-arameiska, syriska, ge'ez, persiska, grekiska, Latin och sabeiska. Tidig forskning inom området utfördes av Arthur Jeffrey och finns publicerad i hans arbete The Foreign Vocabulary of the Qur'an (1938). Inom det lingvistiska forskningsområdet tar man stor hänsyn till epigrafiken. Som wikipedia korrekt upplyser oss om handlar epigrafin om inskrifter. Epigrafik, eller kunskapen om inskrifter är även ett område inom arkeologin, "som sysselsätter sig med tolkningen av de inskrifter, vilka bevarats från antiken, samt med deras bearbetande för arkeologins ändamål." Inom projektet har man hunnit titta på himyaritiska och aksumitiska epigram. Ord som salat [bön] och zakat [allmosa] användes i det himyaritiska kungadömet, nuvarande Jemen 200 år före islams ankomst. Dessa ord är exempel på hur islam lånat vissa språkliga element och gjort dem till sina. Projektet kommer även att skapa en tabula arabicae antiquae, en karta över islam. Tanken är väl att förutom det geografiska även täcka in politiska - och språkliga delar. Det finns inte så mycket information om just denna del av projektet ännu, men det kanske kommer mer framöver.

Vägen till sammanställningen av en samtida textkritisk Koranutgåva

Nu till den sista och mest spännande delen av hela projektet. Detta berör området Corpus Coranicum!! Förmodligen är det tänkt att alla projektdelar leder oss fram till Corpus Coranicum, men som en fristående del. Coranica stöttar Corpus Coranicum med sina forskningsresultat. Corpus Coranicum projektet skapades 2007 vid Berlin-Brandenburg akademin. Som jag nämnde i inledningen är det tänkt att projektet ska vara färdigt 2024. Några målsättningar sattes  upp i samband med starten:

• Textdokumentation genom insamlandet av koranmanuskript och hänsyn till den muntliga traderingsform som ägde rum under  900-talet och 1000-talet e.Kr.


• Analys av senantikens litterära och religiösa skrifter som viktig bakgrund till koranens tillkomst och utveckling. En rekonstruktion av den religiösa kontexten i de tidiga muslimska samhällena i västra Arabien.


• I enlighet med den forskningstradition från och med Theodor Nöldeke (1836-1930) till Angelika Neuwirth kommer projektet att skapa en litterär kommentar, utformad med hänvisning till textens "textualitet" och kontextuell dokumentation; för att beskriva litterära former inom Koranens uppenbarelser. Frågan om intern kronologi av den koraniska texten är också täckt i den här delen av projektet.

Förmodligen kommer Corpus Coranicum leda fram till en kritisk utgåva av Koranen.

Källmaterial och forskarnas synpunkter

Mycket av Corpus Coranicums källmaterial utgörs av fotografier av manuskript som insamlats före andra världskriget av orientalisten och arabisten Gotthelf Bergsträsser och Otto Pretzl (1893-1936). Bergsträsser var för övrigt en av Theodor Nöldekes studenter. Anton Spitaler hävdade att fotosamlingen hade förstörts. Olika teorier finns om varför Spitaler valde att ljuga om samlingens existens. Mot slutet av sitt liv erkände han att han hade gömt bilderna under nästan ett halvt sekel. Efter Spitalers död övertog Angela Neuwirth ansvaret för arkivet. De så kallade manuskripten från jemenitiska Sanaa är ytterligare en viktig källa då dessa texter återupptäcktes av en slump 1972 i en moské i Sanaa som skulle renoveras. Det var ett omskakande fynd eftersom materialet innehöll stora variationer gentemot den vedertagna Kairotexten. Lyssna till tyske forskaren Gerd Puin som berättar om textfynden i Sanaa här. Gerd Puin har även intervjuats av tidningen Atlantic Monthly (1999). I intervjun lämnar han sin synpunkt på Koranens tillkomst och utveckling. Jag klipper in två citat ur intervjun som speglar denna åsikt och som även har publicerats på wikipedias artikel om Gerd Puin och hans forskning:

My idea is that the Koran is a kind of cocktail of texts that were not all understood even at the time of Muhammad. Many of them may even be a hundred years older than Islam itself. Even within the Islamic traditions there is a huge body of contradictory information, including a significant Christian substrate; one can derive a whole Islamic anti-history from them if one wants.

Som vi kan läsa påpekar Puin att Koranen har tagit intryck av andra religioners texter. Han nämner specifikt kristendomen i ovanstående citat. Detta ämnesområde har redan åtnjutnit väsentlig kartläggning av tidiga tyska islamologer och Thomas barndomsevangelium brukar anges som källa till Sura 5:110 där Jesus, eller Isa enligt islams tradition skapar en lerduva som väcks till liv. I påföljande citat kommenterar Puin Korantextens eget "sanningsanspråk".

The Koran claims for itself that it is 'mubeen,' or 'clear,' but if you look at it, you will notice that every fifth sentence or so simply doesn't make sense. Many Muslims—and Orientalists—will tell you otherwise, of course, but the fact is that a fifth of the Koranic text is just incomprehensible. This is what has caused the traditional anxiety regarding translation. If the Koran is not comprehensible—if it can't even be understood in Arabic—then it's not translatable. People fear that. And since the Koran claims repeatedly to be clear but obviously is not—as even speakers of Arabic will tell you—there is a contradiction. Something else must be going on.

I ovanstående citat påpekas en del av de uppenbara motsägelser som Korantexten bjuder på. Detta är inte specifikt enbart för Koranen utan problematiken återfinns i flera religioners urkunder. För övrigt är det ju helt mänskligt att både religioner och kulturer påverkar varandra på olika sätt under historiens gång. Det behöver man inte vara religionsvetare för att själv lista ut. Men jag listar ytterligare en artikel, från The Indian Express (2017)där en forskare kommer in på dessa frågor om historiska kulturella utbyten, under intervjun:

Elites of the Himyar kingdom, spanning from south of Sana’a to Riyadh, converted to some form of Judaism around 380CE, the eminent French scholar Christopher Robin has shown, in an effort to ward off expansion by Ethiopian and Byzantine Christians, as well as Persian Zoroastrians. “Today we think of religions as neatly sundered from one another,” says David Kiltz, another scholar involved in the Corpus Coranicum, “but in the time of Muhammad, the boundaries between beliefs weren’t so neat.” In ancient Mecca, he points out, “traders and pilgrims would have encountered an array of believers, from pagans to Zoroastrians, from Jews to Nestorian Christians.”

Avslutningsvis hoppas jag att Coranica-projektet ska lyckas fördjupa vår förståelse av textens ursprung och tillkomst.


Forskaren Gerd Puin fotograferade Sanaa manuskripen under 1970-talet.
(Bild från wikipedia)

Källor

Corpus Coranicum, Berlin-Brandenburgische Akademie der Wissenschaften.

Decades after earliest Quran was discovered, scholars to share full text of the Sana’a manuscript - Artikel från The Indian Express, 2017.

Datering av The Birmingham Qur'an Manuscript - Artikel från universitetet i Birmingham.

http://www.corpuscoranicum.de/- Betaversionen av projektet som är under utveckling.

wikipedia.org (olika inlägg; bilder)

Recension: "Das alte Testament" av Christoph Levin (2010)

Jag recenserar ytterligare en boktitel införskaffad under en resa till Kiel. Bokens titel är Das alte Testament, skriven av Christoph Levin. Han är verksam som professor i Gamla testamentet vid Ludwig-Maximilian Universität i München. Rekommenderar den till alla som vill veta mera om judendomen och kristendomens heliga böcker utifrån ett sakligt och religionsvetenskapligt perspektiv. Kreationister lär inte uppskatta titeln. Även historieintresserade personer kan ha nytta av boken, men kom ihåg att språket är starkt akademiskt och kanske inte passar sig för alla. Levin presenterar ur ett historiskt perspektiv hur det gick till när den litterära kanon som benämns Gamla testamentet blev till.



Boken ingår i Wissen-serien (C.H Beck) och behandlar den judisk-kristna traditionens heliga böcker som ingår i den litterära kanon vilka de kristna kallar för gamla testamentet. I judendomen är dessa böcker kända under den hebreiska akronymen Tanakh. En hebreisk kortning av Torah (de fem moseböckerna), Neviim (profetböckerna); samt Kethuviim (skrifterna). Boken är indelad i tjugo korta kapitel med inledning, litteraturförteckning och tidstavlor som separata delar. Det första kapitlet går igenom de grundtexter som Gamla testamentet består av. Levin nämner den masoretiska hebreiska grundtexten samt den grekiska text som går under namnet Septauginta. Den masoretiska texten (MT) vars namn kommer från hebreiska ordet masorah (tradering) är den judiska standardversionen av Gamla testamentet. Codex Aleppo var sedan länge känd som som den äldsta handskriften av MT men saknar idag de fem moseböckerna. Codex Leningradensis är det äldsta kompletta manuskriptet baserad på MT. Vidare nämner Levin den hellenistiska skriften Septauginta. Denna grekiska text är den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet och tillkom i Alexandria 200 år före vår tideräkning. Ytterligare viktiga tidiga översättningar är den latinska Vulgata samt de manuskript och fragment av GT som hör samman med Qumran. Dessa texter återfanns gömda i grottor i Judah öken mellan 1947-1956. Qumrantexterna räknas idag som ett av de viktigaste arkeologiska fynden i modern tid. Levin beskriver utvecklingen tills bildandet av den litterära kanon. Detta tas upp i bokens andra kapitel som går igenom den hebreiska bibeln, septauginta samt de deuterokanoniska skrifterna. Det tredje kapitlet går igenom Gamla testamentet utifrån perspektivet religiös överlevnadslitteratur för judar levandes i postexilens tid, med fokus på tiden under antiken och i det persiska riket. Det judiska folket formade sin religion och sin kultur utifrån sina historiska erfarenheter. Det är under dessa historiska perioder texterna som utgör GT når sin kulmen och under romartiden är texterna mer eller mindre fixerade även om uttolkningen av dem fortgår än idag. Levin nämner även hur både tolkningsprocessen och den litterära analysen ser ut. Det fjärde kapitlet tar upp resterna av den gammalisraelitiska litteraturen, exempelvis vishetsböcker, annaler och historieskrivningar; domarböckerna; kultlyriken i Tehillim (Psaltaren); präst och profetböcker. Det femte kapitlet tar upp den stora redaktörsarbetet av texterna som ägde rum under 500-talet före vår tideräkning. Levin tar där upp det Jahvistiska historieverket och det Deutoromenistiska historieverket. Det sjätte kapitlet tar upp den gammaltestamentliga teologin som den kommer till uttryck i Jeremias bok. Det sjunde kapitlet tar upp Torahs, dvs Lagens teologi med exempel ur dekalogen (de tio budorden) och den femte moseboken. Det åttonde kapitlet går igenom dispyten mellan exilens teologi och den jerusalemitiska tempelskolan med fokus på Hesekiels bok. Templet som diasporans medelpunkt är temat för det nionde kapitlet och då med utgångspunkt i prästsskriften. Läsaren bör vara närmare bekant med Wellhausens fyrkällshypotes. Det underlättar betydligt läsningen. Boken kräver trots allt en del förkunskaper av sin läsare.

Snabba bokfakta

Titel: Das alte Testament

Författare: Cristoph Levin

Förlag: Beck

År: 2010

Sidantal: 127

Källor

wikipedia.org (bild)

Om Fredrik Crusenstolpe och hans Koranöversättning

I föregående inlägg skrev jag en recension över en tysk boktitel som förutom recensionen delvis handlar om islamologen Hartmut Bobzins tyska koranforskning och i recensionen nämnde jag även hans nyöversättning. Bobzins bok gick även igenom flera tidiga europeiska koranöversättningar från och med medeltiden och med fokus på det tyska språkområdena. I detta inlägg tar jag upp den första svenska översättningen av Koranen från arabiskan. Den utfördes av ämbetsmannen och konsuln Fredrik Johan Crusenstolpe och gick i tryck första gången 1843. Förhoppningsvis kommer bloggen i framtiden även ta upp Muhammed Knut Bernströms moderna översättning Koranens budskap (1998) vars tafsir i sin tur bygger på den österrikiske konvertiten Leopold Weiss' [Muhammad Asad] (1900-1992) tyska utgåva och översättning. Weiss' tafsir blev aldrig auktoriserad i Saudiarabien och var förbjuden där; så det är märkligt svenskmuslimer idag så okritiskt tagit till sig Bernströms utgåva (1998) eftersom Bernström även översatt Weiss' tafsir. Men nu över till historien om den första svenska översättningen som såg dagens ljus 1843 i Fredrik Crusenstolpes tolkning.

Vem var Fredrik Crusenstolpe?

Fredrik Johan Crusenstolpe (1801-1882) var en svensk ämbetsman och ursprungligen verksam inom det militära innan han fick konsulattjänst. Han var son till vice presidenten vid Göta Hovrätt, Johan Magnus Crusenstolpe, och modern var Christina Charlotta Nymansson. Hon var i sin tur dotter till hovpredikanten Nils Jacob Nymansson och Ulrica Grawe. Fredrik Crusenstolpe hade även en berömd bror som var historiker. De växte upp i Jönköping. Nordisk Familjebok samt Svenskt biografiskt lexikon ger några exakta upplysningar angående Fredrik Crusenstolpes karriär i det militära. År 1818 blev han fänrik vid Karlbergs krigshögskola i Stockholm och 1824 var han löjtnant vid Andra livgardet. Under sommaren 1824 hade han som befälhavare vid högvakten gjort sig skyldig till upprörande misshandel av en orolig fånge och dömdes därför till fjorton dagars sträng arrest. Crusenstolpe undgick dock arrest av någon oförklarlig anledning, men skandalen var ett faktum. Man vet inte heller vart han befann sig under rättsprocessen eller varför han undgick straff för den brutala misshandeln av fången. Domen och dess utslag finns bevarad! Något år senare deltog han i det grekiska frihetskriget, där han under general Fabvier vid Aten kämpade mot turkarna och det Ottomanska riket. Så småningom fick han anställning på de svenska generalkonsulaten i Tripolis, Brasilien och Marocko samt utnämndes 1842 till konsulatsekreterare på sistnämnda plats. Det var 1843 som han översatte Koranen till svenska från originalspråket. Den utgavs av dåvarande Norstedts förlag. 1847 blev han tillförordnad konsul och 1858 generalkonsul i Alger. 1860 utnämndes han till chargé d’affaires och generalkonsul i Lissabon och 1866 till ministerresident därstädes. Han avled 23 juli 1882 under ett tillfälligt besök i Stockholm. Fredrik Crusenstolpe blev 81 år gammal.

Fredrik Crusenstolpe avporträtterad 1843 i Wien, samma år som översättningen gick ut i tryck hos bokförlaget Norstedts & Söner. [bild:wikipedia.commons]

Om Crusenstolpes Koranöversättning

REDAN 1843 kunde en begränsad del av den svenska allmänheten få kännedom om Koranens innehåll tack vare diplomaten Fredrik Crusenstolpes eleganta översättning av urkunden. Kostnaden för boken var satt till fem riksdaler och fyrtio skilling banco; vilket var ett högt pris för den som ville köpa. Man ska i sammanhanget minnas att Crusenstolpe var militär och inte någon orientalist med  vare sig adekvat utbildning eller universitetsanknytning i ämnet. För detta faktum fick hans översättning kritik och en skarp sådan förmedlades av den svenske orientalisten och prästen H.G Lindgren i en recension i tidsskriften Frey (1844: n:o 2, s. 151—158). Ur recensionen går att läsa följande rader angående den språkliga kritiken:

”Första raden i första noten innehåller redan två oriktiga uppgifter. Först underrättas nemligen läsaren att det arabiska ordet (Fâtihah) bör uttalas Fatsihah, då likväl allmänt kändt är, att det tvåpunkterade T af ingen arab uttlas med S-ljud.”

Vidare förklarar Lindgren i sin recension att Crusenstolpe förmodligen översatt direkt från George Sales engelska översättning och Marraccis latinska text. Han påpekar även att om han i recensionen skulle behöva analysera hela översättningen så skulle han behöva skriva en bok om den på grund av alla fel och brister han funnit! Frey - Tidsskrift för vetenskap och konst var populärvetenskapligt orienterad och gav ut sina nummer mellan 1841-1850. Den var inte opinionsdrivande. Några kända Uppsalaakademiker och orientalisten Tornberg skrev regelbundet. Crusenstolpe som var stationerad i Marocko hade visserligen kunskaper i det arabiska språket, men han förlitade sig till stor del på tidigare översättningar. Han redogör för sina källor i den första utgåvans förord där George Sales (1697-1736) engelska översättning från 1734 omnämns tillsammans med den franska översättningen.


George Sale är idag ingalunda någon bortglömd orientalist. I januari månad 2007 svors den förste muslimen in i United States Congress och han hade med sig GeorgeSales Koranutgåva som sålts till Library of Congress 1815 av president Thomas Jefferson. George Sale arbetade för övrigt med översättningar av Nya Testamentet till arabiska och korrigerade 1727 års utgåva av Nya Testamentet på arabiska. Utöver dessa två texter hade Crusenstolpe även tagit hjälp av den italienske orientalisten Ludvico Marraccis översättning från arabiska till latin. Ludvico Marracci (1612-1701) sammanställde en översättning av den arabiska texten till latin, Alcorani Textus Universus. Den innehåller en vokaliserad Korantext åtföljd av Marraccis egna kommentarer. Crusenstolpe nyttjade även ett eget exemplar av Koranen på arabiska och påpekar själv att han tagit hjälp av en troende muslim för att efterfråga om hans uttydning av något särskilt svårt ord eller textsammanhang varit korrekt. Det framgår inte i förordet vem denne muslimske man kan ha varit och vilken anknytning han hade till Crusenstolpe, men det kan inte tolkas på annat sätt än att Crusenstolpe hade den godaste av intentioner när han på detta sätt valde att rådfråga om sina tvivel kring olika översättningsmoment. Crusenstolpe skrev även religionshistoriska kommentarer till sin översättning. Ibland med någon anekdot kring vad han själv sett och upplevat i Marocko, men oftast är de teologiska kommentarerna följda av en hänvisning till George Sales utgåva. Översättningen inleds med ett kapitel som heter "En blick på Muhammed och hans religion". Först 1874 kom en andra svensk tolkning och översättning utförd av orientalisten Tornberg vid Uppsala universitet.

Surat at-Takwir i Crusenstolpes översättning (1843)

Jag återger här sura 81 enligt Crusenstolpes utgåva. Några teologiska kommentarer kan vara värda att påpeka i sammanhanget. Sura 81 innehåller 29 ayat, verser och dess huvudtema är domens dag och några scenarier som då sägs äga rum. Bland dessa nämns ett par dramatiska naturfenomen, men här återfinns även koppling till Muhammeds uppdrag som profet; förkunnare av islam och suran upplyser oss om att han inte är någon galning utan förmedlar ett trovärdigt budskap. Sura 81 vers 8 tar också upp traditionen med att begrava nyfödda flickebarn levande. Koranen tar här starkt avstånd från denna tradition av infanticid. Enligt traditionen ska suran ha uppenbarats för Muhammed i Mecka. Vers 23 har en koppling till ängeln Gabriel som enligt islam är den som förmedlar Allahs budskap till Muhammed. En reflexion över den poetiska framställningen behövs nämnas. Surat at Takwiir är starkt präglad av rimmad vers som inte går att efterhärma i svensk översättning. Så här yttrar sig versmåttet i Sura 81 och lägg märke till de rimmade verbändelserna i verserna 1-8 här hastigt återgiven med en förenklad transkribering:

Izash shamsu kuwwirat
Wa izan nujoomun kadarat
Wa izal jibaalu suyyirat
Wa izal 'ishaaru 'uttilat
Wa izal wuhooshu hushirat
Wa izal bihaaru sujjirat
Wa izan nufoosu zuwwijat
Wa izal maw'oodatu su'ilat

Kapitlet LXXXI.

Hoplindningen.

Uti Guds namn, den Mildes, den Barmhertiges

1) Då solen skall ihoplindas,

2) Och då stjärnorna skola nedfalla,

3) Och då bergen skola sättas i gång,

4) Och då tio månaders drägtiga kamelinnor

skola försummas,

5) Och då vilddjuren skola församlas,

6) Och då skola hafven göras kokande,

7) Och då skola själarne förenas,

8) Och då den lefvande begrafna flickan

skall frågas:

9) För hvad brott hon blef dräpt,

10) Och då böckerna skola öppnas,

11) Och då himmelen skall borttagas

12) Och då helvitet skall påtändas,

13) Och då paradiset skall bringas nära,

14) Skall en själ erfara hvad hon frambragt,

15) Jag svär vid planeterna,

16) Som löpa att dölja sig,

17) Och natten då hon börjar mörkna,

18) Och morgonen när han randas,

19) Sannerligen är detta ett ädelt

Sändebuds ord,

20) Försedt med magt, hos thronens

Innehafvare iklädt myndighet,

21) Åtlydt och trovärdigt.

22) Och eder följeslagare Mohammed är

icke vansinnig:

23) Sannerligen har han sett honom i den

klara synkretsen.

24) Och han är ej beträffande det hemlighetsfulla

förbehållsam.

25) Ej heller är detta en med stenar

fördrifven djefvuls ord.

26) Hvart flyn J då?

27) Detta är icke annat än allom människom

en erinran,

28) Åt den bland eder som vill handla rätt;

29) Men J skolen ej vilja om icke Gud vill,

verldarnes Herre.

...Professor Lindgren (Uppsala Universitet) var inte imponerad av Crusenstolpes Koranöversättning och skrev en negativ recension om den.

Källor

Koranen öfversatt från arabiska originalet, historisk inledning. Sthm 1843

Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15725, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Hj. Uggla.), hämtad 2017-07-24.

Henrik Gerhard Lindgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10561, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Dedering), hämtad 2017-11-05.

Nordiska muséet, beskärd bild av Fredrik Crusenstolpe. I Nordiska Muséets ägo.

Riksarkivet.se

wikipedia.org

Recension: "Der Koran - Eine Einführung" av Hartmut Bobzin (2014)

Idag gör jag ett undantag och recenserar en tysk boktitel. Hartmut Bobzin, f. 1946 är professor i semitisk filologi och islamisk vetenskap vid universitet i Erlangen-Nürnberg. Han är en av de mest betydelsefulla orientalisterna idag och har skrivit flera böcker och vetenskapliga artiklar i ämnet. Der Koran - Eine Einführung (2014) är riktad till en allmän publik och vanliga läsare som vill veta mer om islams urkund Koranen.

Jag rekommenderar Der Koran - Eine Einführung (2014) till alla som vill veta mera om religionen islam ur ett religionsvetenskapligt perspektiv. Det viktigaste i sammanhanget är att boken är skriven för en bredare allmänhet. Den är alltså icke-polemisk och därtill vetenskapligt orienterad i sin framställning. Detta perspektiv är förmodligen det allra bästa i en tid av intensiv polarisering mellan politiska krafter i frågor om tolkning av religion och integration. Anknyt gärna till hur samhällsdebatten kring islam brukar se ut i Sverige så förstår även du vikten av att förhålla sig nyktert och vetenskapligt när man presenterar fakta kring hur en religions viktigaste text uppstod för mer än 1000 år sedan. Nedan kommer jag ta upp några av bokens teman.

Der Koran - Eine Einführung (2014)

Den tyska titeln betyder översatt Koranen - En inledning och trycktes första gången 1999. Den har sedan dess utkommit i flera omarbetade upplagor. Bobzin poängterar tidigt att han forskar kring islam utifrån ett icke-religiöst och vetenskapligt orienterat perspektiv. Detta betyder bland annat att han utgår ifrån historiska och kulturella förklaringar till korantextens tillkomst. Bobzin diskuterar även kring flera Koranverser som västerlänningar vanligtvis känner till och ger ett balanserat och förklarande perspektiv.

Det första kapitlet tar upp temat om Koranen som en missförstådd text i västerlandet. Det blir en väsentlig fokus på västerländska koranutläggningar i form av åsikter och kommentarer; försök till översättningar i ett historiskt perspektiv med start i Ricaldo da Monte Croces lilla teologiska stridsskrift Contra legem Saracenorum. Ricaldo var dominikanermunk och levde nära Florens under 1200-talet. Han hade gjort flera resor i Orienten och varit i kontakt med muslimska lärde. Trots att Ricaldo lärde sig arabiska var han mycket negativt inställd till islam. Vi får även veta att Koranen översattes första gången till latin av Petrus Venerabilis (1092-1156) som var av den radikala åsikten att islam skulle besegras med Ordets makt (dvs med kristendomens lära) istället för med vapenmakt. Betänk att hans översättning tillkom kort efter det första korståget (1096-1099).

Ytterligare en medeltida koranöversättning gjordes av engelsmannen Robert av Chester (även känd under namnet Robert von Ketton). Den är starkt präglad av Chesters negativa uppfattningar. Tilläggas bör att Bobzin även påpekar de etnocentriska dragen i dessa tidiga texter och översättningar. I samband med uppfinnandet av boktryckarkonsten under Renässansen tillkom fler europeiska översättningar på olika språk. En betydelsefull översättning till fransk gjordes 1647 av André du Ryer (död. 1672). Den översättningen berömdes även av upplysningsmannen Voltaire. Bobzins fokus blir förstås det tyska språkområdet. 1772 utkom Mergelins koranöversättning där försättsbladet omnämnde Muhammed som en falsk profet och Koranen sågs av Mergelin som ’en sämre bibel’. Lägg märke till hur dessa teologer betraktade islam som en konkurrent till kristendomen Han gav även översättningen den märkliga undertiteln: Den turkiska bibeln. Det andra kapitlet är mer analytiskt ifråga om begreppsdefinitioner och Bobzin fördjupar sig i koranrelaterade ord. Han kommenterar även den viktiga skillnaden mellan att betrakta Koranen som skriven text och framförandet, recitationen av den. Dessa är två sidor av samma mynt men påverkar vår förståelse av den. Han går igenom surornas indelning, hur man ska förstå versindelningen och namngivningen av surorna. Det tredje kapitlet tar upp Muhammed och hans sändning, hur man ska förstå surornas kronologiska rangordning i ett historiskt perspektiv.

Det fjärde kapitlet tar upp huvudteman i de tidigaste uppenbarelserna. Påföljande kapitel går igenom utvecklingen i vad Koranen förkunnar. Det följs av teologiska grundläror. Det sjunde kapitlet är mer juridiskt orienterad och påpekar koranens juris och hur man kan förstå den som lagbok. Det åttonde kapitlet tar upp Koranens språkliga och litterära former. Nionde kapitlet berör direkt Koranens tillkomst som bok. Ihopsamlande och värdering av surorna, koranens redaktionella tillkomst och texthistoria. Tionde kapitlet berör koranen som kommenterad text samt tar upp muslimsk koranfilologi. Det avslutande kapitlet tar upp problematiken med översättningar.

Övrig litteratur av prof. Bobzin [endast tyska titlar]

Der Koran. Aus dem Arabischen neu übertragen von Hartmut Bobzin unter Mitarbeit von Katharina Bobzin. München: C. H. Beck 2010 (Neue Orientalische Bibliothek) -- Se även länkar med intervjuer och föreläsningar hållna av Bobzin längre ned i detta inlägg.

Koranlesebuch. Die schönsten Texte des Korans neu übersetzt und kommentiert. Freiburg: Herder 2008. -- I samarbete med Katharina Bobzin också en känd tysk orientalist.

Mohammed. München: C. H. Beck (C. H. Beck-Wissen in der Beck'schen Reihe, 2144) 2000; 2. durchgesehene Aufl. 2002; 3. durchges. Aufl. 2006; 4. durchgeseh. Auflage 2011 -- En biografi över religionsgrundaren Muhammed. Finns även tillgänglig som ebok via iBooks.

Länkar med intervjuer samt föreläsningar hållna av prof. Bobzin

Intervju med Bobzin angående hans nyöversättning av Koranen (2010) - Intervju gjord av tidningen Börsenblatt. Några av frågorna i intervjun handlar om huruvida en icke-muslim får översätta Koranen. Han får också frågor om burqa och integration.

Intervju med Bobzin i Fokus.de (2010) - Angående nyöversättningen av Koranen. Han får frågor om både översättningen och särskilda Koranverser. Bland annat uppmärksammar journalisten Sūra 4 och vers 34 som legitimerar hustrumisshandel. Bobzin svarar att många muslimer idag anser att just denna mening ur Koranen är "pinsam". Svängningarna i uppfattningen av denna vers visar på att vi kan betrakta Koranen som en historisk text. Samtidigt påpekar han att en muslimsk feminist från Köln nyligen översatt den kontroversiella versen med uppmaningen "skilj er"; alltså begär ur skilsmässa. Bobzin påpekar dock att feministens översättning är i strid med vad Koranversen egentligen förordar i sammanhanget [--Eine muslimische Feministin aus Köln übersetzt statt schlagen „Trennt Euch“. Aber das ist nicht vom arabischen Text gedeckt.]. Angående versen om hustrumisshandel, se Sūra 4:34 "Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem." --Bernströms svenska översättning

Spiegel Abendländischer Koranrezeptionen - Intervju med Bobzin gjord av tysk-muslimska tidningen Qantara.de

Vortrag - Der Koran: Eine Einführung (St. Remberti Gemeinde Bremen) - Föredrag med Bobzin. Se till att spola fram ca. 10 minuter.

Freie Tagung 2016 - Föredrag med prof. Bobzin om Koranen (Franken Akademie)

Snabba bokfakta

Titel: Der Koran - Eine Einführung

Författare: Hartmut Bobzin

Årtal: 2014; den första upplagan tryckt 1999

Utgåva: 8

Förlag: Verlag C.H. Beck

Sidantal: 143

Övriga källor till inlägget

wikipedia.org [olika inlägg]

Koranens budskap [Bernströms översättning av Sūra 4:34]

Bokshopping i Tyskland

Jag var nyligen över till hamnstaden Kiel [kryssning via Göteborg] och hade förstås möjligheten att gå igenom lite tysk litteratur medan jag var förbi järnvägsstationen. Man märker genast att tyskarna överlag är ett läsande folk precis som britterna och de har ett stort utbud och variation vad gäller både böcker och tidningar. Det blev några intressanta inköp och för er som är tyskspråkiga tänkte jag passa på att rekommendera inköp av prisvärd facklitteratur genom bokförlaget C.H Beck. Några köpta titlar inom det religionsvetenskapliga området kommer upp här på bloggen som recension/fördjupning inom kort.



Besök gärna Becks hemsida för att få en överblick av spännande titlar! 8,95 Euro bok, om du handlar direkt på plats. Vet inte hur priserna varierar om du besöker svensk nätbokhandel. Styckpriset 8,95 Euro/bok tyckte jag var överkomligt ur Wissen-serien. Några titlar finns även att införskaffa via iBooks för den som föredrar läsning på platta eller mobil.

Augustpriset 2017 - Fackbokskategorin

Nyligen tillkännagavs vilka författare som är nominerade till Årets Augustpris inom en rad olika kategorier. Jag kommer att hålla extra koll på årets svenska fackbok och har redan två favoriter som jag hoppas det kommer att gå bra för. Med så många intressanta titlar inom just detta område så tror jag nog att det kan bli svårt att få en given mottagare av priset.

De nominerade titlarna

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström

Skriven av Fatima Bremmer och är en biografi om journalisten Ester Blenda Nordström som nog väldigt få har hört talas om. Ej läst.

Frågor jag fått om Förintelsen

Hédi Fried har skrivit flera titlar om sin egen och familjens upplevelser av Förintelsen. Vi får aldrig glömma! Jag har i tidigare inlägg på bloggen recenserat hennes böcker. Denna titel är viktig och värd att läsas och uppmärksammas.

Brandvakten

Skriven av Sven Olov Karlsson, journalist och romanförfattare. Boken berör den stora branden 2014 som rasade i Sverige och hur den påverkade människor, djur och naturen. Ej läst.

Nära fåglar

Skriven av Roine Magnusson, Mats Ottosson & Åsa Ottosson. Som titeln avslöjar handlar boken om sällsynta fåglar och jag tycker det är jättekul att en naturbok får ta plats bland nomineringarna.

Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv

Denna nya Boyebiografi är skriven av Johan Svedjedal och har tidigare recenserats här på bloggen.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater

Författad av Per Wirtén, en politisk resa genom dagens Europa. Har själv inte läst boken ännu, men den tycks vara ett viktigt samtidsrepotage.

Källa

Augustpriset.se

Recension: "Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget" (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som "drogernas land".  Det andra kapitlet med titeln "Sieg High" tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet "Sena excesser-blod och droger" behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler - a crass and dangerously inaccurate account - recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin - Wikipedia.org

 



 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Recension: "Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström" (2001)

Bloggen har tidigare recenserat en engelsk utgåva och nyöversättning av Suetonius kejsarbiografier. Den gjordes av prof. Catharine Edwards, men i detta inlägg tar jag upp Ingemar Lagerströms svenska översättning av Suetonius. Tilläggas bör att denna utgåva från 2001 av Suetonius på svenska är slutsåld i de stora nätbokhandlarna; men för er som kanske stöter på exemplar av boken i andra sammanhang ute i handeln kan jag bara rekommendera ett inköp. Dessutom samlar jag själv på Lagerströms översättningar vilket säkert märks då jag recenserat fler översättningar här.

I bokens förord går Lagerström igenom tidigare översättningar till svenska av Suetonius kejsarbiografier. Han nämner den första översättningen och tryckningen, 1832 och tar upp den efterföljande från 1918-1919. Den översättning som föregår Lagerströms egen är från 1961. Vidare tar han upp bruket av latinet i översättningarna med några allmänt hållna kommentarer till språket. Han påpekar att han har varit noga med att inte lägga till eller ta bort från textens innehåll. En bra tumregel som kan vara värd att understrykas! Bilderna på kejsarna i boken kommer från Beckers världshistoria, tryckt i Stockholm 1897.

Värt att påpeka i denna recension är att Lagerström grundar sin översättning på Maximilian Ihms utgåva av den latinska texten som i sin tur även har använts av Loeb's Classical Library utgåvor 1951; 1979. Det lilla kapitel som avslutar inledningen handlar enbart om Suetonius och hans verk. De kejsare som Suetonius valde att skriva om är enligt följande rangordning:

Caesar

Augustus

Tiberius

Caligula

Claudius

Nero

Galba

Otho

Vitelius

Vespasianus

Titus

Domitianus

Efter översättningen följer stamtavlor över den julisk-claudiska ätten, Forntidens Italien; samt Rom under kejsartiden. Lagerström avslutar med Lästips! Några frågor man som läsare kan ställa till boken är varför den kan uppfattas som tidlös. Alla generationer tycks ha kännedom om Suetonius verk. Den är en av den antika litteraturens klassiker som läses än idag annars skulle vi inte ha något behov av nya översättningar. Att boken dessutom är slutsåld borde väl om något tyda på att den ännu väcker ett slags behov hos olika läsare och skilda sammanhang. Jag rekommenderar denna nyöversättning å det varmaste!

Snabbfakta

 

Titel: Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström

Originalets titel: De vita Ceasarum

Författare: Suetonius & Ingemar Lagerström [övers.]

Förlag: Wahlström & Widstrand [klassikerserie]

Tryckår: 2001

Sidantal: 503

 

Recension: "Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv" (2017)

Jag har tidigare på bloggen skrivit om Karin Boye (1900-1941) i olika inlägg. I dagarna kom en ny och till storleken mycket omfattande Boyebiografi ut till bokhandlarna. Då jag inte vill ha fler tegelstenar i hyllorna köpte jag den istället som ebok (Bokus). Trots att det går ekonomiskt bra för nätbokhandlarna görs det inte mycket från Bokus sida för att underlätta läsningen av digitala böcker. Bokus tillhandahåller en läsapp (Dito) tillgänglig för både Android och Apple-mobiler; men den har inte ens någon inbyggd sökfunktion åtminstone inte för denna ebok baserad på PDF-formatet. Skulle biografin dyka upp hos iBooks eller amazon/Kindle i framtiden råder jag er att köpa den från dem istället. Dessa appar har åtminstone sökfunktion m.m. Faktum är att jag inte ens kan se innehållsförteckningen, så det gäller att kunna bläddra manuellt i PDF:en utan att tröttna. Det samma gäller dess behandling av notsystemet för denna bok. Noter i texten är inte ens siffermarkerade och man får leta upp citeringar längst bak vilket innebär ett ihärdigt bläddrande. Lite trist, eftersom facklitteratur numera pressas att ha så litet notutrymme som möjligt trots det finns folk som faktiskt vill läsa noter och källhänvisningar.

Boye enligt biografikerna

Svedjedal är en välrenommerad akademiker och professor i litteratursociologi som skrivit mycket inom ämnet. Han har ifrångått akademiskt språk i boken vilket gör att den kan uppfattas som lättläst och locka en bredare publik. Det framgår att just denna biografi tagit cirka två år att färdigställa. Svedjedal har dessutom haft en separat och relativt nyligen publicerad forskning kring Clarté och tidsskriften "Spektrum" där Boye var en betydande och bidragande medlem. Troligen har han även haft god hjälp av samtal med Pia-Kristina Garde som redan färdigställt tre Boyeböcker och är mycket kunnig på området. En av bokens förtjänster är lite nya bilder på Boye m fl. som han lånat ur Gardes egen samling. Däribland en tidigare för mig osedd på livskamraten Margot Hanel, som annars är ganska så undanskymd i Boyebiografierna. Svedjedal har valt ett traditionellt upplägg där årtal i Boyes liv och levnadsplatser representerar kapitelindelningen: Göteborg 1900-1909; Stockholm 1909-1915 etc, etc. I det inledande kapitlet "Förutsättningar" går Svedjedal igenom Boyebilden och hur den har förändrats genom tiderna. Han presenterar även den tidigare forskningen om Boye mycket grundligt och det konstateras att det sedan 1950 inte har utkommit någon mer Boyebiografi. Det är förstås Margit Abenius biografi Drabbad av renhet (1950) som åsyftas. Abenius var litteraturvetare, publicerade en avhandling om Kellgrens lyrik, men slutade som expertis på Karin Boyes liv och författarskap. Det har dock utkommit biografiska alster före Svedjedals bok, men inte lika omfattande eller övergripande. Flera är dessutom produkten av journalistiskt arbete och inte direkt akademisk forskning. Värt att nämna i sammanhanget är Camilla Hammarströms "sammanställande" biografi Karin Boye (2001) vilken Svedjedal omnämner tillsammans med Pia-Kristina Gardes artiklar och böcker. Garde är förmodligen vår främsta kännare av Boye och hon intervjuade flera personer omkring Boye; både familj och vänner. Hennes insats har varit oumbärlig för Boyeforskningen och detta tycks Svedjedal vara medveten om. Även Paulina Helgesons insatser nämns inte minst när det gäller kommentar och utgivning av Boyes brev. För övrigt nämns ytterligare ett par doktorsavhandlingar. När det ges ut ett såpass monumentalt biografiskt verk funderar man försås som läsare över vad som är nytt. Svedjedal lyckas ändå sammanställa och sammanfatta utifrån redan tidigare kända fakta vilket ger ett lyckat resultat. I det inledande kapitlet tar han upp en viktig punkt; nämligen biografins uppgift. Där lämnar Svedjedal sina egna utgångspunkter för arbetet och påpekar att skriva biografi handlar om "både summering och nytolkning". Och det är precis vad som sysselsätter honom genom hela boken! Är positivt överraskad. Svedjedal kommenterar även kring den biografiska läsningen av författares livsverk och hur den kan påverka själva skrivandet av en biografi. Personligen, när jag jämför Abenius och Svedjedal tycker Abenius sätter för stora likhetstecken mellan det skrivna och Boyes liv när hon försöker sig på att analysera Boye. Inte minst relationen Boye-Hanel.

Camilla Hammarströms Boyebiografi riktade in sig på att försöka förstå mamman, Signe Boyes alkoholism, som hon påstås utvecklat i samband med att en läkare ordinerade henne att dricka porter. Bilden av mammans alkoholism bekräftas senare i Pia-Kristina Gardes Boyebok (2011). Garde publicerade i sin Boyebiografi författarens självbiografiska anteckningar från en psykologikurs som Boye deltog i för Emilia Fogelklou. Där skrev Boye väldigt utlämnande om sig själv och sin barndom. Signe Boyes alkoholism nämndes tydligt. Förmodligen kan även Margit Abenius ha läst skriften, men av hänsynsskäl mot mamman [och samhällsnormen] valt att inte skriva om detta i sin Boyebok. Abenius biografi gavs ut på 50-talet som var en helt annan tid, helt olik vår egen. Homosexualitet var på 50-talet extremt tabu, ett socialt stigma och fortfarande klassad som psykisk sjukdom. I modern tid har Margit Abenius (1899-1970) Boyebiografi Drabbad av renhet (1950) fått utstå mycket stark kritik. I de flesta fall berättigad sådan. Men som jag nyss påpekade var 50-talets tidsanda helt olik vår och man bör tillsammans med kritiken ställa sig frågan på vilket annat sätt kunde Abenius ha skrivit sin bok?

Svedjedals bok har ingen särskild vinkel mer än att den vill vara just en biografi. Jag reagerar dock på att han väljer att kalla Boye för "feminist". Hon var säkert medveten om tidens kvinnosaksfrågor och fick säkert tidigt känna på vad diskriminering p g a kön innebar som student i Uppsala på 20-talet. Men någon feminist med vår tids mått tror jag aldrig att hon var; inte speciellt "vänster" heller för den delen även om hon tydligt förekom i 1930-talets kulturella vänsterkretsar har jag aldrig känt mig övertygad om att Boye var särskilt politiskt medveten. Den som idag försöker kalla Boye för queerfeminist riskerar klistra på henne epitet hon förmodligen aldrig själv skulle stå för. Även om hon levde i en samkönad relation under flera år försökte hon även med hjälp av psykoanalysen bota sin homosexualitet.

Biografier är viktiga. Då och då brukar jag titta igenom dem allesammans och fundera över om det finns några vinklar som ännu inte belysts, frågor som ännu inte har svar. Utifrån den önskan är det även med förhoppning Svedjedals nytryckta Boyebok ska komma fler läsare till glädje och användning. Jag hoppas verkligen biografin vinner Augustpriset!

Snabbfakta

Titel: Den nya dagen gryr - Karin Boyes författarliv 

Författare: Johan Svedjedal

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sidantal ebok: 684 [Bokus/Dito]