Recension: "Befrielsen av Bergen Belsen" av Ben Shepard (2005)

I denna recension tar jag upp och rekommenderar Ben Shepards bok Befrielsen av Bergen Belsen (2005). Denna bok fokuserar på den medicinska räddningsaktion som med en gång drogs igång av britterna i april 1945. Efter att ha gått in i koncentrationslägret Bergen-Belsen och befriat fångarna insåg britterna vidden av de omänskliga förbrytelser som ägt rum där och de stod samtidigt inför en humanitär katastrof.

Bland överlevarna fanns omkring 60,000 människor svårt sjuka på grund av svält, tyfus och dysenteri. Hur skulle detta hanteras? Ben Shepards bok ställer en rad historiska frågor. Ska vi fortsätta att betrakta den stora hjälpaktionen som en medicinsk hjältesaga? Britterna betraktade sin insats i Belsen som ett hjältedåd, men hur hållbart är perspektivet med tanke på att England flera år tidigare redan hade väsentlig kunskap om judarnas situation under den tyska nationalsocialismen. Kunde de ha handlat annorlunda? Vad hade hänt om man valt att militärt angripa koncentrationslägren? Det är tydligt att Shepard vill behandla så många ämnen som möjligt som går att relatera till Bergen-Belsens historia.

Vad var Bergen-Belsen?

Bergen Belsen var ett av de hundratals koncentrationsläger som upprättades i Nazityskland och i länder ockuperade av Nazityskland. Ursprungligen var Bergen Belsen ett krigsfångeläger upprättat av den tyska krigsmakten Wehrmacht och huserade tiotusentals krigsfångar från Sovjetunionen; samt andra militärer och soldater från ockuperade länder. Lägret utvecklades till att bli ett fullskaligt koncentrationsläger 1943 då SS-administrationen tog över en sektion och började internera judar från hela Europa.

Den 15 april 1945 befriades Bergen Belsen av brittiska styrkor. Lägret var då totalt överbefolkat. Sjukdomar grasserade och döda kroppar låg omkring överallt. Pressen rapporterade ohyggliga scener med högar av döda kroppar och de allierade fick sätta igång med massbegravningar på området. Så småningom brändes även barackerna ned.



Bilden ovan visar levnadsvillkoren inne i en av kvinnobarackerna i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Britterna dokumenterade mycket med kamerans hjälp, men de värsta förhållandena fotograferades aldrig.

Det rättsliga efterspelet kring Bergen-Belsen

Ben Shepard tar även upp Belsenrättegången i ett kapitel. Denna rättegång tillhör en av de mest kända i andra världskrigets efterspel och avslöjade inte enbart nazismens grymheter utan ställde även förövare inför rätta. Rättegångar mot förövare som arbetat i koncentrationslägren pågick ända in på 1950-talet i både väst och öst. Senare tillkom ytterligare större rättegångar bland annat mot personal verksam vid Auschwitz, 1965. Simon Wiesental Centre spårade också upp många krigsförbrytare och lyckades ställa några av dem inför rätta. Ett sextiotal avrättades för sina brott, men det blev i ett större perspektiv endast ett fåtal dödsdomar med tanke på att omkring 7,000 personer var anställda i koncentrationslägren. Shepard tar även upp vad som hände med folk efter Bergen-Belsen. Vi känner förstås till att många hamnade i Sverige tack vare de vita bussarna.

Snabba bokfakta

Författare: Ben Shepard

Originalets titel: After Daybreak. The Liberation of Belsen, 1945

Översättning till svenska: Hans Dalén

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 2005

Sidantal: 286

Faktagranskning av den svenska utgåvan: Ulf Zander och Bodil Persson.

Övriga källor

Wikipedia.org [olika inlägg; Bergen Belsen; Belsen trial]

Om Fritz Lang och Thea von Harbous Metropolis (1927)

Fritz Lang kom att bli en välkänd representant för Film noir, och ses av många som genrens egentliga skapare. 1920 träffade han manusförfattaren och skådespelerskan Thea von Harbou. Onekligen en kvinna med samma brinnande intresse för filmskapande. De skrev flera manus tillsammans, däribland till klassikern Dr Mabuses testamente, Spelaren, vilken bestod av två delar som tillsammans var fyra timmar långa i originalversionen. Tillsammans skrev de också Nibelungen Del 1. Siegfried Drakdödaren (1924), Metropolis (1927) och M (1931). Tyvärr fick von Herou inget offentligt erkännande för sitt manusarbete med M.

Jag rekommenderar en relativt färsk biografi om Fritz Lang som är skriven av Patrick McGillian och publicerad första gången 1997.  Boken Fritz Lang: The Nature of the Beast gick i nytryck 2013 hos University of Minnesota Press. McGillian tar upp myterna och de många historierna som uppstått kring Fritz Lang. Däribland den obehagliga historien om hans första hustru Lisa Rosenthals död. Enligt den officiella versionen som backats upp av paret Lang & von Harbou sprang Rosenthal ut i badrummet och sköt ihjäl sig med Langs gevär efter att ha avslöjat kärleksparet. Lang & von Herou nekade ihärdigt till någon inblandning i dödsfallet. Tydligen accepterade rättsväsendet deras förklaring, men andra personer som t ex Hans Feld och cinematografen Karl Freund var misstänksamma. Märkliga är också paret Langs turer med nationalsocialismen eftersom både propagandminister Goebbels och även Hitler var positiva till åtminstone Metropolis. Fritz och Thea gifte sig ett år senare.

Fritz Lang gjorde dock klart relativt tidigt att han inte ville göra film åt Nazityskland. Därför blev det Hollywood. von Harbou gick med i Nationalsocialistiska tyska Arbetarpartiet (NSDAP) redan 1932. Langs judiskhet stod kanske i vägen för von Harbou och det finns inget som tyder på att de hade någon fortsatt kontakt efter skilsmässan. 1933 lämnade han Tyskland, men återvände några gånger som besökare. Efter nationalsocialisternas maktövertagande var det nästintill omöjligt för honom att resa till Tyskland. von Harbou verkar ha varit en märklig person. Ena stunden beundrade hon Hitler och andra stunden beundrade hon Mahatma Ghandi och allt som hade med Indien och indisk kultur att göra. Efter kriget var von Harbou noga med att poängtera att hon aldrig var politiskt övertygad, utan gick med i nazistpartiet för att kunna hjälpa flyktingar(!). Det låter idag förstås som en hemskt dålig ursäkt; dessutom med all historisk facit i handen. De få  faktorer som talar till von Herous fördel i frågan är hennes relativt långa relation med Fritz Lang trots hans kulturella bakgrund och relationen med den 17 år yngre indiske journalisten som hon enligt nationalsocialismens raslagar var förbjuden att gifta sig med. Vid ett tillfälle var hon också delaktig i protesterna mot Tysklands abortförbud. Hon fick också medalj för sina hjälpinsatser bland civila och i samband krigsslutet blev hon en av Berlins många Trümmerfrauen, som röjde gatorna fria efter de allierades sönderbombningar. Hon avled 1954 vid en ålder av 65 år. Fritz Lang avled 1976 i sitt hem i Hollywood.

Metropolis (1927)

Filmen Metropolis är en futuristisk film där handlingen är förlagd till 2026. Den är också samhällskritisk och synliggör skillnaderna mellan fattig och rik. Handlingen bygger på Thea von Herous roman med samma namn. Boken gavs ut 1925 och placerar sig väl som expressionistisk litteratur. Staden Metropolis är tekniskt avancerad, men också dystopisk. Vissa mönster i handlingen avslöjar litterära influenser från Karel Capek och H.G Wells. Samhällsklasserna lever separat från varandra och arbetarna håller till under jorden. De anses vara mindre värda medan de rikare delen, symboliserat av ett kaotiskt far-och son förhållande där karaktären Freder Fredersen son till hjärnan bakom staden hamnar på kant med fadern. Freder förälskar sig i arbetaraktivisten Maria som håller gudstjänstliknande sammankomster för arbetarna och lovar dem bättre tider. Fadern ser detta som ett hot och ber uppfinnaren order om att skapa maskinmänniskan. Uppfinnaren ger maskin-människan Marias anlete för att denna ska kunna kontrollera arbetarna. Han hyser dock ett personligt agg mot Johannes Fredersen som styr Metropolis och lyckas få maskinen Maria till att hetsa arbetarna mot Fredersen. Arbetarna lyckas förstöra samtliga maskiner, även Metropolis hjärtmaskin varpå vattentankarna svämmar över och arbetarnas bostadsområden dränks. Barnen blir dock räddade. Arbetarna vill därefter lyncha Maria då hon ska ha drivit dem till dådet. Mobben griper den de tror är Maria och bränner henne på bål. Den äkta Maria jagas av  uppfinnaren som fruktar att själv bli ett offer om den andra Marias existens blir känd. Hon räddas av Fredersen junior. Slutligen försonas fabrikanten Fredersen och arbetarna genom Fredersens sons förmedling. Lang sades vara nöjd med själva arbetetoch skapandet av filmen än själva resultatet.

Fakta om filmproduktionen

Metropolis är en av de dyraste produktionerna i filmhistorien. Ursprungligen var budgeten satt till 5,000,000 riksmark men på grund av inflationen skenade kostnaderna iväg till 200,000,000 riksmark. Till följd av detta var tyska filmbolaget UFA nära på att ruineras. Den tog cirka ett och ett halvt år att filma. Skådespelerskan Birgitte Helm (1906-1996) som spelar Maskin-Kvinnan var tvungen att bära en mycket tung och obekväm robotkostym som gav henne blåmärken. Scenen när Molok sväljer de nakna arbetarna spelades in under vinterhalvåret och statisterna utgjordes till större del av arbetslösa män. Det var extremt kallt i filmstudion och Fritz Lang blev tillsist ombedd av försöka avsluta filmandet och inte dra ut på tiden. 25,000 statister var engagerade i produktionen.

Filmer i modern tid som inspirerats av Metropolis

Filmen Blade Runner (1982) är inspirerad av Metropolis.

Filmerna Star Wars och Matrix likaså.

Rockbandet Queens video till låten "Radio Ga-Ga" har inklippta sekvenser från filmen.

Madonnas video till låten "Express Yourself" bygger på filmsekvenser ur Metropolis.

Källor

McGilligan, Patrick. 2013. Fritz Lang : The Nature of the Beast. University of Minnesota Press.

wikipedia.org [olika artiklar; samt bild på makarna Lang]

Metropolis (1927) [finns tillgänglig via YouTube.com i olika versioner]

Recension: "Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget" (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som "drogernas land".  Det andra kapitlet med titeln "Sieg High" tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet "Sena excesser-blod och droger" behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler - a crass and dangerously inaccurate account - recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin - Wikipedia.org

 



 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Recension : 'Skärvor av ett liv - Vägen till och från Auschwitz' (1992)av Hédi Fried

Boken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz (1992) är författad av psykologen Hédi Fried (f. 1924) och är en självbiografi. Den beskriver hennes erfarenheter av Förintelsen och framförallt tiden i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Den beskriver även hennes uppväxt, barndomsmiljön i den lilla transylvanska staden Sighet och familjen.

Fried kommer ursprungligen från Rumänien, men har levt och bott större delen av sitt liv i Sverige dit hon kom i samband med krigsslutet 1945. Hennes sista vistelse före krigets slut var koncentrationslägret Bergen-Belsen som i samband med krigets sista månader blev helt överbefolkat. Trots att kriget gick allt sämre för Nazityskland ville Hitler inte sluta med det parallella utrotningskriget och lät evakuera dödslägren i öst, däribland Auschwitz, Gross-Rosen m.fl. läger. Allt för att förhindra de allierades försök till befrielse av lägren. När Auschwitz tillsist befriades av Röda armén hade merparten av fångarna redan skickats iväg. SS-administrationen gjorde sitt yttersta för att förstöra bevis på det utrotningsmaskineri som pågått i Auschwitz bland annat genom att spränga gaskamrarna och bränna upp dokument. Kvarvarande lägerfångar skickades iväg på dödsmarscher för att interneras i lägret Bergen-Belsen. I lägret dog folk av svält, arbete och sjukdomar som t. ex den i lägren vanligt förekommande bakteriesjukdomen tyfus. Enligt den minnessten (Gedänkstätte) som finns uppsatt på platsen dog ca. 52 000 män, kvinnor och barn, samt 19 700 krigsfångar i Bergen-Belsen.

Hédi Fried har länge varit verksam i den offentliga debatten och under större delen av sitt liv berättat om Förintelsen och sin judiska bakgrund offentligt. Boken hamnar i genren vittneslitteratur. Termen vittneslitteratur användes första gången av författaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel (1928-2016) och betecknar den enskilda individens litterära skildringar av svåra självupplevda händelser i livet. Vittneslitteratur idag täcker inte bara överlevare från Förintelsens erfarenheter, det kan handla om erfarenheter av livet i totalitära regimer eller om folkmordet i Ruwanda.

Men att skildra och återberätta det traumatiska är inte lätt. För den drabbade är det en smärtsam process att behöva konfrontera sina minnen. Jag har en stark beundran för alla som har skrivit om det svåra, då vi som medmänniskor behöver ta till oss av andras livshistorier och ge oss själva tid att lyssna. Förintelsen är ett såpass hemskt minne i Europas historia att det aldrig får glömmas bort eller förringas. Det lever vidare i vårt gemensamma kollektiva minne. Därför behöver vi plocka fram överlevarnas erfarenheter. Läsa dem och ta till oss dem. Lämpligt nog börjar hennes livshistoria med ett citat av poeten Gunnar Ekelöf: "Endast som vittne är människan till. Tag och skriv." Orden kommer ur dikten Färjesång. Hon påbörjade arbetet med boken under 1980-talet, men det dröjde ändå länge innan den gavs ut. En vän lät översätta den till engelska och den utkom först i Storbritannien och det tog två år innan bokförlaget Natur & Kultur tryckte den. Hédi Fried beskriver dessutom hela processen i Förintelsen, som hon och hennes familj fick gå igenom tillsammans med tusentals andra. Den processen handlar om antisemitismen i Europa före nazisternas maktövertagande och hur den genom år av normalisering ute i samhället lyckades vänja folk vid brutaliseringen och till sist utrotandet av judar.

Fried berättar om ghettot, boskapsvagnarna och selektionen i Auschwitz-Birkenau. Båda föräldrarna dog och det är hemskt att läsa hennes återgivna minnesbild av dr. Mengele som selekterar bort hennes mamma vid ankomsten till Auschwitz. Ögonvittnesskildringen beskriver även tiden i Belsen, de vita bussarna som skickades av Sverige och återanpassningen till ett nytt liv i frihet. År 2015 kom boken i nytryck av Natur & Kultur och pocketutgåvan har ett förord som innehåller några särskilt viktiga ord jag vill citera här. Skulle något som Förintelsen kunna hända idag? Fried skriver: "Tyvärr måste jag besvara frågan jakande. Skulle jag kunna lita på mina grannar, mina vänner? Jag, jag vill våga hoppas och tro det, men eftersom det återigen blivit comme il faut att vara nazist, rasist, fascist och antisemit både från vänster och höger, börjar jag tvivla."

Mer litteratur av Hedi Friéd

Livet tillbaka (1995)

Ett tredje liv: Från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro (2000)

Livets pendel. Fragment, erfarenheter, insikter (2003)

Frågor jag fått om Förintelsen (2017) - Denna bok är mycket viktig idag och här sammanfattar Fried frågor hon själv fått om förintelsen genom åren när hon varit ute i skolorna. Många barn och ungdomar har ställt frågor.

Litteratur skrivna av överlevare

Förintelsen och litteratur skrivna av överlevare är viktigt att återkomma till därför att de är första ögonvittnen. Därför måste vi se efter att deras arv bevaras och att deras skildringar finns tillgängliga i det allmänna rummet och i samtalet. I detta inlägg nämner jag endast ett fåtal, men det finns en enorm uppsjö av biografisk litteratur skrivna eller återberättade av människor som satt internerade i koncentrationslägren. Alla har inte översatts och det finns flera titlar som förtjänar en bredare publik och bör översättas.

Den som letar efter mer vittneslitteratur att läsa kan exempelvis finna uppslag hos wikipedias artikel Bibliography of the Holocaust. Ytterligare exempel på mer känd vittneslitteratur om förintelsen är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?  Fler personer som skrivit om sina erfarenheter av förintelsen är Elie Wiesel som genom sin bok "Night" skildrar sina egna -och faderns erfarenheter av lägren Auschwitz och Buchenwald. Jag vill också rekommendera läsning av Paul Celan (1920-1970) som uttryckt sina erfarenheter i diktform.