Recension : "Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern" (2014)

I detta inlägg recenserar jag journalisten Niclas Sennertegs bok Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern (2014). Jag har läst pocketutgåvan från 2016. Det är en stadig bok med ett tillsynes gediget forskningsarbete bakom sig. Dessutom genom egen arkivforskning! Fotnoterna med förklaringar och källhänvisningar uppgår till 926 stycken. Litteraturförteckningen är också omfattande.

Eftersökta krigsförbrytare under efterkrigstiden

Att Sennerteg ansträngt sig inom ett viktigt ämne är förstås bra. Ämnen som berör Andra världskriget kan aldrig bli slutdiskuterade. I bokens fokus finns de krigsförbrytare från Andra världskriget som istället för de välkända områdena i Sydamerika valde att bosätta sig i muslimska länder. Många gånger var det mycket säkrare för dem att leva fritt där än i Sydamerika. Detta faktum konstaterades även av representanter för Simon Wiesentahlscenter som kartlade de gamla nazisternas flyktvägar bort från Europa.

Sydamerika blev deras främsta tillflyktsort, men som Sennerteg påpekar blev mellanöstern den näst största tillflyktsorten för nazisterna. Många av dem hade undangått rättvisan, men vissa bosatte sig frivilligt. De flesta av dem hade varit anknutna till Wehrmacht, dvs varit officerare och övrig militär personal. Kairo och Damaskus var populära orter att gömma sig på. I Kairo levde t ex Aribert Heim, SS-läkare i koncentrationslägret Mauthausen och eftersökt för massmord. Han konverterade till islam och antog namnet Tarek Hussein och levde i Kairo fram tills sin död 1992. I Damaskus återfinns SS-mannen Alois Brunner som också levde under ett annat namn och försörjde sig på vapenhandel. Ytterligare en person med nazibakgrund som arbetade för den syriska regeringen var diplomaten Franz Rademacher.

Sennerteg har valt att teckna personporträtt av några av dem däribland Wilhelm Fahrmbacher som var general i Wehrmacht och efter krigsslutet misstänkt krigsförbrytare. Sina nazistiska övertygelser tog han med sig till Egypten där han snabbt nådde stjärnstatus som många andra militärer verksamma i Nazityskland. I Egypten lyckades Fahrmbacher samla ett 100-tal tyskar med militär bakgrund som skulle hjälpa den egyptiska armén i kriget mot Israel. Läsaren får därtill en omfattande djupdykning i 1950/1960-talets historia. Vi får även följa det Muslimska brödraskapets utveckling i Egypten.

Mellanöstern kommer alltid att vara en krutdurk för olika konflikter, däribland Israel-Palestina frågan. Just denna konflikt är Sennerteg noga med att ställning till, att han är helt för en tvåstatslösning i frågan (nämns för övrigt tidigt i boken). Själv tycker jag han kunde lämnat personliga ställningstagandet helt åt sidan. Som läsare av boken utgår jag från att han är neutral oavsett vilket ämne han forskat inom. Men, eftersom detta är Sverige där allt som rör Israel-Palestina är extremt infekterat så blir hans förklaring desto mer begriplig. Boken handlar ju dessutom inte om hur konflikten ser just idag, däremot får läsaren veta mer om vilka omständigheter som historiskt har format konflikten.

Begynnelser: Om stormuftin från Jerusalem

Nazismen i arabvärlden kom dock inte med de tyska krigsförbrytarna i efterkrigstiden. Den fanns där långt innan och fick spridning mycket tack vare stormuftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Husseini (1895 eller 1897-1974). Det är bra att Sennerteg valt att ta med honom i boken. Mohammed Amin var en ökänd antisemit och politisk aktivist som tidigt visste att utnyttja sina kontakter med det antisemitiska NSDAP i Tyskland. Mohammed Amin al-Husseini kom från en framstående palestinsk familj som hade flera religiösa nyckelfunktioner i Jerusalem. Med tiden blev Mohammed Amin en betydande palestinsk nationalist. Han skaffade sig en militär utbildning. Han tjänstgjorde även i osmanska armén och deltog 1941 i ett irakiskt uppror.

Mohammed Amin flyttade senare under 1941 till Berlin där han blev aktiv i en tyskmuslimsk organisation. Tyskland hade vid denna tiden ca 3000 muslimer varav 400 konvertiter. Han träffade både Ribbentrop, Adolf Hitler och Heinrich Himmler personligen och bad dem hjälpa honom. I sin tur hjälpte muftin Wehrmacht med att rekrytera soldater i Balkan och 1944 hade han avancerade planer på att förgifta dricksvattnet för Tel Avivs invånare. Detta terrorattentat misslycklades dock. Stormuftin var också aktiv i att stoppa judar från att fly Nazityskland under denna tiden. I juli 1944 skrev han brev till Ungerns utrikesminister och motsatte sig beslutet att 900 judiska barn och 100 vuxna judar skulle få tillåtelse att lämna Ungern. Muftin var nämligen orolig för att dessa skulle kunna ta sig till det Palestinska mandatet.

Snabba bokfakta

Titel: Hakkorset och halvmånen - Nazister i Mellanöstern

Författare: Niclas Sennerteg

År: 2014

Bokförlag: Natur & Kultur

Sidantal: 494 / pocketversionen

Recension: "Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget" (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som "drogernas land".  Det andra kapitlet med titeln "Sieg High" tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet "Sena excesser-blod och droger" behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler - a crass and dangerously inaccurate account - recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin - Wikipedia.org

 



 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Recension: Stefan Zweigs 'Världen av igår - En europés minnen' (2011)och om de nationalsocialistiska bokbålen i Nazityskland 1933

I. Om Stefan Zweig och Världen av igår

Nu har pocketversionen av Stefan Zweigs memoarer givits ut i svensk översättning. Stefan Zweig (1881-1942) var en österrikisk författare som skrev romaner, dikter och skådespel; men han ägnade sig även åt historiskt forskningsarbete och biografier. Zweig etablerade sig som författare i Wien under 1920-talet och blev ett känt namn. Under hela sitt författarliv var han mycket produktiv. Några av hans mest kända verk är:

• Amok: noveller om den stora lidelsen (1933)


• Marie Antoinette: en olycklig drottnings historia (1933)


• Maria Stuart (1935)


• Erasmus av Rotterdam (1935)


• Den outgrundliga hemligheten: romantiska och andra berättelser (1935)

Världen av igår skrevs mellan 1939-1941 och författades i landsflykt. Efter Hitlers tvångsanslutning (Anschluss) av Österrike till Nazityskland tvingades Zweig fly landet tillsammans med sin hustru Lotte. Hans böcker som tidigare varit populära i flera länder förbjöds i Tyskland och Österrike. Längre ned i detta inlägg skriver jag om de bokbål som nationalsocialisterna höll i flera tyska och österrikiska städer under 1930-talet. Jag förklarar också varför nationalsocialisterna valde att bränna upp just Stefan Zweigs litteratur - och flera andra författares böcker.

Paret bodde en tid i London och Bath, men när Nazityskland började avancera militärt 1939 upplevdes inte längre England som tryggt och de flyttade till New York där paret bodde som gäster via Yale University. Till sist gick emigrationen till Brasilien där de några år senare begick kollektiv självmord i en tysk koloni belägen utanför Rio de Janeiro. I sitt självmordsbrev skrev Zweig att han inte längre hade någon kraft att börja om ett nytt liv, i ett nytt land. Såhär i efterhand kan det tyckas märkligt att de inte orkade med att vänta ut kriget när de till och med lyckats fly till en annan världsdel. Men man måste se situationen som den faktiskt var, en traumatiserad människa orkar i längden inte hur mycket som helst och vi reagerar alla olika i ett katastrofläge. Man ska inte heller glömma bort att efter kriget blev flera sydamerikanska länder hemvist för naziförbrytare som försökte hålla sig undan rättvisan. Flera sydamerikanska länder  tog öppet emot de nazistiska förbrytarna och massmördare som Josef Mengele kunde leva klart sina liv utan att någonsin få sina brott mot mänskligheten konfronterade i domstol!

Memoarerna beskriver den stora undergången och en hel kulturs fall i samband med de båda världskrigen, inflationen, den förlorade tryggheten, nazismens brutalisering och nationalsocialismens intåg. Zweig lyckas beskriva den politiska situationen, men det finns även kulturminnen av Freud, poeten Rainer Maria Rilke och flera andra kända tyskspråkiga kulturpersonligheter. Boken inleds med ett citat ur Shakespeares Cymbeline "Vi möter tiden så som den söker oss". I förordet kan man läsa:

Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.

Han börjar med att beskriva sin barndom i Wien som vid hans födelse var den habsburgska monarkin som han beskriver som "hopplöst bortsopad". Det är en pessimistisk och sorglig skildring. Samtidigt sann och överväldigande. Människan tycks aldrig lära sig något av historien och allting upprepas.Boken är översatt av Hugo Hultenberg och reviderad av Anna Bengtson.

II. Vad var de nazistiska bokbålen och varför brändes Stefan Zweigs böcker?

Den 6 april 1933 gav den Tyska studentkåren, som var under uppsikt av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, order om en nationell uppslutning kring rensning av "otysk" litteratur. Det är inte troligt att ölkällarkillarna själva läste särskilt mycket litteratur överhuvudtaget så det blev en bibliotekarie och nazist vid namn Wolfgang Herrmann som först skapade en lista med böcker som skulle brännas.


Bokbålen arrangerades sedan med hjälp av studentföreningarna runtom i landet. Den 8 april satte studenterna igång förberedelserna med att spika upp 12 stycken teser (Zwölf Thesen wider den undeutschen Geist, April 14, 1933) som uppmanade till aktion för ett renat språk och renad kultur. Den 6 maj 1933 satte studenterna fart mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut i Berlin. Där plundrade studenterna bibliotekets böcker och institutets arkiv. Den 10 maj gick studenterna med bibliotekets böcker till Opernplatz. Allting utfördes ceremoniellt kring fackeltåg och 40.000 människor hade samlats för att se bokbålet och lyssna på Goebbels, professorernas och studenternas tal. Josef Goebbels talade till studenterna i Berlin och förklarade att det nu skulle bli slut på judisk intellektualism. Även litteratur av Albert Einstein brändes upp. Herrmann föll dock senare i onåd hos Hitler, men arbetet med att förbjuda böcker fortsatte utan bibliotekariens hjälp och i slutet av 1934 var Propagandaministeriet uppe i ca 5000 titlar. Herrmann skrev även en manual  (Die Bücherei) för hur judisk litteratur och litteratur av andra 'förrädare' skulle identifieras och den skickades ut till biblioteken 1935.  Musik, sånger och besvärjelser förekom medan Hirschfeldsinstitutets samlingar brann upp. 20,000 böcker och tidningar samt 5000 bilder slukades av lågorna. Studenternas heta önskan var att alla universitetsstäder skulle ha bålen på samma datum, men det var omöjligt på grund av regn. Därför upprepades aktionen i trettiofyra studentstäder den 21 juni (midsommar). Det var inte bara sexologernas böcker som brann, även psykoanalysen och Freuds böcker var av nazisterna hatade verk. Böcker av politiska motståndare som kommunister (Marx och Lenin), pacisfister (Bertha von Suttner) eldades upp. Böcker av judiska författare: Zweig, Kafka m.fl men även utländska som t ex Ernst Hemingway. Även den genuint tyske poeten Heinrich Heine brändes upp. Det var Heine som skrev raderna "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen". Hans ord fick en profetisk uppfyllelse trots att han levde och dog hundra år före nazismen.

I flera tyska städer finns idag minnesplakat uppsatta vid platser som anordnade dessa bokbål.

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_book_burnings


• http://www.library.arizona.edu/images/burnedbooks/