Recension: Walt Whitman - Lives and Legacies (2005)

Walt Whitman (1819-1892) tillhör de mest kända poeterna i den amerikanska litteraturhistorien.
I Sverige är han förstås inte lika uppmärksammad, men nämns i flera antologier och ingår i skolboksundervisningen. Det är Whitman som skrivit 'O Captain! my captain!' och 'America'. Bortsett från Emily Dickinson och Henry Wadsworth Longfellow är han den poet i amerikansk litteraturhistoria vars dikter tonsatts flest gånger. Han är även känd som 'The bard of Democracy' och dikterna är starkt präglade av realismen till tema och innehåll. Den mest kända diktsamlingen är Leaves of Grass som ansågs mycket kontroversiell när den gavs ut på grund av de många erotiska motiven och den fria versen som Whitman släppte lös. Många amerikaner har fått dikter av Whitman i samband med födelsedagar och högtidsdagar. Bland annat sägs Bill Clinton ha gett sin fru Hillary Rodham Clinton ett exemplar av Whitmans Leaves of Grass i bröllopsgåva, men 1998 gav han även Monica Lewinsky ett exemplar av samma diktsamling. I detta inlägg recenserar jag David S. Reynolds biografi om den amerikanske poeten. Biografin omfattar sju kapitel och fångar även in hans författarskap på ett lyckat tillvägagångssätt. Reynolds lyckas också placera Whitman i hans egen samtid och visar på hur hans skrivande svarade på samtidens föreställningar om teater, musik, konst, fotografi, vetenskap, religion och sexualitet. Det är många teman, men man ska nu inte glömma bort att Whitman även var verksam som journalist och han skrev inte enbart lyrik. Reynolds fokus är dock lyriken.

De tidiga åren

Walt Whitman föddes 31 maj 1819 på hemmagodset i West Hills, Long Island i New York och familjen tillhörde inte det övre samhällsskiktet. Visserligen hade de varit ägare av stora markområden, men vid Whitmans födelse hade det mesta av lantegendomarna sålts av. När Walt Whitman debuterade litterärt hade familjen blivit desto mer dysfunktionell på grund av alkoholism och psykisk ohälsa. Vid sju års ålder flyttade familjen in till Brooklyn, en stadsdel som då hade sjutusen invånare. Där fick Whitman sin tidigaste skolgång som var mycket elementär och kunskapsmässigt begränsad. Den omfattande endast undervisning i läsning, skrivning, matematik och geografi. Ett av hans starkaste minnen från denna barndomstid är besöket av den amerikanske revolutionshjälten Marquis de Lafayette och hur hjälten lyft upp flera av barnen. När han var elva år avslutades hans skolgång och efter den fick han ingen mer utbildning. Reynolds skriver att Whitmans uppväxt och tidiga år präglades av liberala strömningar som deismen och den kristna kväkarrörelsen. Fadern var dessutom prenumerant på tidningen Free Enquirer och han var dessutom Thomas Paines (1737-1809) vän. Mycket av de mystiska strömningarna i Whitmans poesi kommer från kväkarrörelsen. Whitman blev springpojke hos en advokatbyrå och fick i samband med detta en bokprenumeration som ivrigt läste. Genom bokprenumerationen kunde han läsa världslitteraturens klassiker. Detta hade utan tvekan betydelse för hans egen fantasi och skrivande. Han började även ge ut en egen tidskrift som han också delade ut till häst till sina prenumeranter. 1837 återvände han till Long Island eftersom en storbrand ödelagt stora delar av New Yorks tryckeridistrikt. På Long Island arbetade han en tid som skollärare och hade en långt mer avslappnad attityd till undervisningen än vad han själv erfarit som ung skolpojke. Han fortsatte dock i sin bana som tidningsman och lämnade skolundervisningen efter fyra år som lärare.

Debut 1850 - Leaves of Grass

Omkring 1850 började han skriva på sin berömda diktsamling Leaves of Grass som han aldrig slutade editera. 1855 lät han trycka samlingen i 795 exemplar och skrev samtidigt tre anonyma recensioner där han berättade för allmänheten hur fantastiska dikterna var (!). Men han fick även beröm av Ralph Waldo Emerson. I samlingen återfinns t ex dikten Song of Myself som innehåller starka drag av realism. Den är alldeles för lång för att läggas upp här, men här följer första versen som är mer introspektiv:

I Celebrate myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, form’d from this soil, this air,
Born here of parents born here from parents the same, and their parents the same,
I, now thirty-seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

I Leaves of Grass finns flera teman, men det realistiska brukar åsyfta hans mer konkreta beskrivningar av stadslivet, samhället och Amerika under denna tidsperiod. Det stora inbördeskriget (1861-1865) och kampen för slaveriets upphörande var två viktiga historiska händelser Whitman fick uppleva. Under det amerikanska inbördeskriget anmälde han sig som frivillig sjuksköterska och voluntärarbetade under en längre period som sjuksköterska med krigsskadade soldater. Han såg över 100,000 krigsskadade på sjukhusen runtom i Washington. Samtidigt som han arbetade som frivillig var han även anställd kontorist vid Buerau of Indian Affairs. Men 1865 fick han sparken från byrån efter att dess konservativa sekreterare James Harlan fått syn på en kopia av Leaves of Grass på Whitmans bord. Detta kunde inte accepteras av den stränge metodisten Harlan som sparakde Whitman på moraliska grunder. Whitman beundrade Abraham Lincoln stark och dikten 'O Captain! my Captain!' handlar enbart om president Lincoln. Han beundrade även den kände Cassius Clay som var vida berömd för sin retorik och sin kamp för slaveriets avskaffande. Under Whitmans samtid fanns även antisuperirörelsen the temperance movement vars idéer om nykert liv han sympatiserade med. Alkoholismen var svårt utbredd inom flera samhällsgrupper och även inom Whitmans familj. Reynolds skriver i biografin att hans personliga liv var turbulent liksom hans känsloliv. Whitman hade kärleksaffärer med både kvinnor och män. Han gifte sig aldrig och dog barnlös. I sina dikter är han öppen med det homoerotiska perspektivet som synliggörs i t ex "Song of Myself" och i dikten "Live Oak with Moss". Med tiden blev han något av ett 'byoriginal' och ansågs vara lite socialt avvikande med sitt oklippta och ovårdade hår och långa skägg. Walt Whitman avled i sitt hem i Camden, New Jersey den 26 mars 1892. Reynolds biografi rekommenderas!

Recension: Stefan Zweigs 'Världen av igår - En europés minnen' (2011)och om de nationalsocialistiska bokbålen i Nazityskland 1933

I. Om Stefan Zweig och Världen av igår

Nu har pocketversionen av Stefan Zweigs memoarer givits ut i svensk översättning. Stefan Zweig (1881-1942) var en österrikisk författare som skrev romaner, dikter och skådespel; men han ägnade sig även åt historiskt forskningsarbete och biografier. Zweig etablerade sig som författare i Wien under 1920-talet och blev ett känt namn. Under hela sitt författarliv var han mycket produktiv. Några av hans mest kända verk är:

• Amok: noveller om den stora lidelsen (1933)


• Marie Antoinette: en olycklig drottnings historia (1933)


• Maria Stuart (1935)


• Erasmus av Rotterdam (1935)


• Den outgrundliga hemligheten: romantiska och andra berättelser (1935)

Världen av igår skrevs mellan 1939-1941 och författades i landsflykt. Efter Hitlers tvångsanslutning (Anschluss) av Österrike till Nazityskland tvingades Zweig fly landet tillsammans med sin hustru Lotte. Hans böcker som tidigare varit populära i flera länder förbjöds i Tyskland och Österrike. Längre ned i detta inlägg skriver jag om de bokbål som nationalsocialisterna höll i flera tyska och österrikiska städer under 1930-talet. Jag förklarar också varför nationalsocialisterna valde att bränna upp just Stefan Zweigs litteratur - och flera andra författares böcker.

Paret bodde en tid i London och Bath, men när Nazityskland började avancera militärt 1939 upplevdes inte längre England som tryggt och de flyttade till New York där paret bodde som gäster via Yale University. Till sist gick emigrationen till Brasilien där de några år senare begick kollektiv självmord i en tysk koloni belägen utanför Rio de Janeiro. I sitt självmordsbrev skrev Zweig att han inte längre hade någon kraft att börja om ett nytt liv, i ett nytt land. Såhär i efterhand kan det tyckas märkligt att de inte orkade med att vänta ut kriget när de till och med lyckats fly till en annan världsdel. Men man måste se situationen som den faktiskt var, en traumatiserad människa orkar i längden inte hur mycket som helst och vi reagerar alla olika i ett katastrofläge. Man ska inte heller glömma bort att efter kriget blev flera sydamerikanska länder hemvist för naziförbrytare som försökte hålla sig undan rättvisan. Flera sydamerikanska länder  tog öppet emot de nazistiska förbrytarna och massmördare som Josef Mengele kunde leva klart sina liv utan att någonsin få sina brott mot mänskligheten konfronterade i domstol!

Memoarerna beskriver den stora undergången och en hel kulturs fall i samband med de båda världskrigen, inflationen, den förlorade tryggheten, nazismens brutalisering och nationalsocialismens intåg. Zweig lyckas beskriva den politiska situationen, men det finns även kulturminnen av Freud, poeten Rainer Maria Rilke och flera andra kända tyskspråkiga kulturpersonligheter. Boken inleds med ett citat ur Shakespeares Cymbeline "Vi möter tiden så som den söker oss". I förordet kan man läsa:

Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk tid.

Han börjar med att beskriva sin barndom i Wien som vid hans födelse var den habsburgska monarkin som han beskriver som "hopplöst bortsopad". Det är en pessimistisk och sorglig skildring. Samtidigt sann och överväldigande. Människan tycks aldrig lära sig något av historien och allting upprepas.Boken är översatt av Hugo Hultenberg och reviderad av Anna Bengtson.

II. Vad var de nazistiska bokbålen och varför brändes Stefan Zweigs böcker?

Den 6 april 1933 gav den Tyska studentkåren, som var under uppsikt av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, order om en nationell uppslutning kring rensning av "otysk" litteratur. Det är inte troligt att ölkällarkillarna själva läste särskilt mycket litteratur överhuvudtaget så det blev en bibliotekarie och nazist vid namn Wolfgang Herrmann som först skapade en lista med böcker som skulle brännas.


Bokbålen arrangerades sedan med hjälp av studentföreningarna runtom i landet. Den 8 april satte studenterna igång förberedelserna med att spika upp 12 stycken teser (Zwölf Thesen wider den undeutschen Geist, April 14, 1933) som uppmanade till aktion för ett renat språk och renad kultur. Den 6 maj 1933 satte studenterna fart mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut i Berlin. Där plundrade studenterna bibliotekets böcker och institutets arkiv. Den 10 maj gick studenterna med bibliotekets böcker till Opernplatz. Allting utfördes ceremoniellt kring fackeltåg och 40.000 människor hade samlats för att se bokbålet och lyssna på Goebbels, professorernas och studenternas tal. Josef Goebbels talade till studenterna i Berlin och förklarade att det nu skulle bli slut på judisk intellektualism. Även litteratur av Albert Einstein brändes upp. Herrmann föll dock senare i onåd hos Hitler, men arbetet med att förbjuda böcker fortsatte utan bibliotekariens hjälp och i slutet av 1934 var Propagandaministeriet uppe i ca 5000 titlar. Herrmann skrev även en manual  (Die Bücherei) för hur judisk litteratur och litteratur av andra 'förrädare' skulle identifieras och den skickades ut till biblioteken 1935.  Musik, sånger och besvärjelser förekom medan Hirschfeldsinstitutets samlingar brann upp. 20,000 böcker och tidningar samt 5000 bilder slukades av lågorna. Studenternas heta önskan var att alla universitetsstäder skulle ha bålen på samma datum, men det var omöjligt på grund av regn. Därför upprepades aktionen i trettiofyra studentstäder den 21 juni (midsommar). Det var inte bara sexologernas böcker som brann, även psykoanalysen och Freuds böcker var av nazisterna hatade verk. Böcker av politiska motståndare som kommunister (Marx och Lenin), pacisfister (Bertha von Suttner) eldades upp. Böcker av judiska författare: Zweig, Kafka m.fl men även utländska som t ex Ernst Hemingway. Även den genuint tyske poeten Heinrich Heine brändes upp. Det var Heine som skrev raderna "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen". Hans ord fick en profetisk uppfyllelse trots att han levde och dog hundra år före nazismen.

I flera tyska städer finns idag minnesplakat uppsatta vid platser som anordnade dessa bokbål.

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_book_burnings


• http://www.library.arizona.edu/images/burnedbooks/

Recension : Joyce Carol Oates - Samtal med Stig Björkman (2003)

Denna bok är speciell på många sätt. Den är att betrakta som ett fantastiskt resultat av ett stort intervjuprojekt. Det är filmaren och författaren Stig Björkman som närmat sig den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. I förordet kan man läsa om arbetssättet och hur kontakten mellan Björkman och Oates utvecklades. Man märker ett genuint intresse för Oates författarskap. Björkman besöker hennes gamla lärosäte vid Syracuse University (New York) där han får hjälp av bibliotekarien att söka i samlingarna/arkivet kring Oates.

Den första delen i boken heter "Samtal med Joyce Carol Oates" och den andra delen "En samlerska av hjärtan". Samtalen rör sig kring intervjufrågor om familjebakgrunden, skrivandet i allmänhet till mer enkla, hur ser en vanlig dag ut för dig? Jag tyckte den inledande delen i boken var mycket intressant när Joyces berättar om sin familjs ursprung. Hon bjuder också generöst på sig själv och det är kul när kommer in på detaljer av kring hur hon faktiskt arbetar som författare. Hon skriver t ex sina manuskript för hand innan hon börjar ordbehandla dem på dator. Den andra delen har en mer litteraturvetenskaplig inriktning där Björkman presenterar Oates författarskap genom ett urval av romaner. Oates har ju skrivit ofantligt mycket och många gånger har hon nämnts i samband med Nobepriset i litteratur. Jag kan inte tänka mig en mer värdig vinnare av priset.

 



Trots att intervjufrågorna har översatts och transkriberats (från ljudband) direkt i anslutning till Oates svar kan jag inte låta bli att betrakta boken som en biografi. Stig Björkman ställer dessutom de rätta frågorna på ett bra sätt som många gånger möjliggör ett öppet svar där intervjuobjektet fritt tillåts att associera. Det är ett snillrikt upplägg och det märks att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan dem. Ibland blir det personligt och Oates ställer även frågor till Björkman. Denna grundförutsättning gör att det blir trevligt för läsaren att gå vidare. Många gånger märker jag hur jag går fram och tillbaka i texten just därför det är såpass spännande. Jag söker nya infallsvinklar och bli sugen på mer fakta. Det förekommer också flera intressanta bilder ur Oates arkiv och flera av dem har jag inte sett tidigare. Oates har jag alltid uppfattat som en mycket närvarande och samhällskritisk författare. Det förekommer flera intressanta jämförelser mellan det svenska och det amerikanska samhället. Jag har suttit och läst flera timmar i sträck och funderat över Joyces böcker och hennes liv. Boken passar utmärkt för alla som vill bekanta sig med hennes författarskap.