Recension : Liljegrens Winston Churchill Del 1 och 2 (2013)

Nu var det ett tag sedan jag bloggade, men jag har ännu inte givit upp denna syssla helt. Idag är jag åter inne på ett av mina favoritområden, historia. Denna bokrecension kommer att handla om författaren Bengt Liljegrens biografi över Winston Churchill (2013). Jag har den i skrivandets stund framför mig. Jodå, här ligger den läst. Ett litet lustigt utvalt Churchill-citat får inleda den första delen. Ska vi utgå ifrån att Liljegren antar böckerna endast blir utsatta till prydnad på var mans bokhylla och inte lästa? Jag har återvunnit citatet annorstädes och återger det i original: 

“If you cannot read all your books...fondle them---peer into them, let them fall open where they will, read from the first sentence that arrests the eye, set them back on the shelves with your own hands, arrange them on your own plan so that you at least know where they are. Let them be your friends; let them, at any rate, be your acquaintances.”

Det var tänkvärt sagt av bokälskaren Churchill. Han hade andra hobbies också förutom att läsa och skriva, som t.ex måla tavlor och mura väggar. Biografin antyder vid en första blick ett "monumentalt" upplägg och har blivit utgiven i två pocketdelar av förlaget Historiska Media. Båda upplagorna har omslag med porträtt av den yngre respektive åldrande statsmannen. Kan nog upplevas lite traditionellt. Första delen omfattar åren 1874-1939 och del två åren 1939-1965. Det indikerar att Liljegren valt att jobba med Churchills liv utifrån Andra världskrigets katastrofala inverkan på historien och han delar helt sonika in den biografiska kronologin därefter. Andra världskriget får bli den avgörande händelsen som definierar huvudpersonens liv i det här upplägget.

Prologen i första delen börjar kring omständigheterna kring Winstons begravningsgudstjänst i London 1965. Jag har hittat filmklipp från just den dagen med begravningskortegens färd genom London. Tar du fram din mobil och scannar taggen på sid 16 i första delen kommer du också fram till scenerna. Jag återger dock filmklippet från British Paté här.

Uppläget blir därmed en slags cirkelkomposition. Därefter följer en traditionell biografisk struktur med barndomsåren beskrivna. Churchill föddes som bekant in i den brittiska aristokratin. Många förfäder hade utmärkt sig på både slagfältet och den politiska arenan. Det var från början att likna vid en nästintill utstakad karriär. Tittar man på tidiga bilder av Churchill så kan man skönja något av den självmedvetna redan hos barnet. Han trivdes dock inte i skolan och på internat. Erfarenheten därifrån tycks ha skapat både oro och ängslan. Kanske upptäcker familjen redan under hans unga år fröet till en kommande psykisk ohälsa som vuxen. Det har diskuterats om Winston Churchill kan ha varit bipolär. Efter skoltiden gick han in i armén och hamnade i Sydafrika. Där blev han under dramatiska former tillfångatagen men han lyckades rymma. 1900 var han tillbaka i England och valdes in i parlamentet.

Förutom den politiska karriären så var Winston Churchill nästan maniskt kreativ i sitt levnadssätt. Han läste och skrev oerhört mycket, författade flera böcker, skrev tidningsartiklar och brev. Vi får inte glömma att han 1953 fick Nobelpriset i litteratur och den meriten är det nog idag inte många som kan sammankoppla honom med. Han blev även känd som en stor talare och kunde uttrycka sig väl i de mest kritiska stunderna i Europas historia. Ett av de mest kända är krisen juni månad 1940 när Storbritannien hotades av Nazityskland. Då gav han sitt kanske mest kända tal i parlamentet "We shall fight on the beeches". Landet stod inför en hotande tysk invasion. Det finns många kända citat av Churchill som ännu lever kvar i det kollektiva medvetandet. Lägg även till det konstnärliga intresset och tavelmålandet. Det mesta av de politiska talen finns också att tillgå online. Den som önskar fördjupa sig kan ha god nytta av att besöka http://www.churchillarchive.com/ 

Där finns mycket bevarat och tillgängligt tack vare digitaliseringen.Jag har också undersökt Liljegrens källor och de består av Churchills egna biografiska arbeten och Oxfordhistorikern Martin Gilberts omfattande Churchillforskning. Men överlag är skrivprocessen att likna vid ett svepande. Det blir mest fokus på människan Churchill, inte det politiska livet och dess konsekvenser ur ett utrikespolitiskt perspektiv. Visst är det lätt att instämma i bilden av Winston Churchill som hjälte och stor statsman särskilt i bekämpandet av Nazityskland. Men det finns även andra händelser kopplade till Churchills politiska karriär som är mindre smickrande. Det finns luckor som Liljegren hoppar över. Krisen och svältkatastrofen i Bengalen 1942-43 nämns inte trots att den är känd och dokumenterad. Därför blir det fyra starkt lysande stjärnor av fem möjliga.

Recension : "Ediths brev" av Hagar Olsson. En nytryckning från 2016

I denna recension återkommer jag till finlandssvenska poeten Edith Södergran (1892-1923) som redan uppmärksammats här på bloggen. År 2016 utgav nämligen förlaget Schildts & Söderströms (finskt) en nytryckning av Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Nu med den förkortade titeln "Ediths brev". Vännen och litteraturkritikern Hagar Olsson (1893-1978) gav ut brevsamlingen 1955 och sedan dess har det varit några strödda utgivningar av titeln.   En samling gavs ut under 1990-talet om jag inte minns helt fel; så det är välkommet med en färsk nytryckning.

Det är bra att Hagar Olssons eget förord till förstaupplagan, 1955 finns medtagen. Nytryckningen kommer även med ett inledande förord av Karolina Ramqvist, som jag tyckte var ganska så intetsägande, men troligen viktig för en yngre generation läsare som kanske inte är så insatta i Edith Södergrans liv och diktning. Baksidestexten pryds med orden "Girl crush på 1920-talet". Det är svårt att veta hur relationen mellan Olsson och Södergran såg ut, men vårt postmoderna sätt att tolka relationer ur ett hbqt-perspektiv kommer ändå med. Man ska även komma ihåg att det även handlar om en mycket tillrättalagd brevsamling. Olsson har själv varit den enrådande redaktören till vad som ska tas med i samlingen, vad som ska censureras eller läggas till rätta. Först kommer Ediths brev med datum och plats angivet och efter brevet en kommentar av Hagar. Dessutom var det endast en kort period och i slutet av Ediths liv som de kände varandra. Första brevet från Edith ankom Hagar i januari månad 1919.

För egen del hade jag stor nytta av samlingen då den verkligen beskriver hur Edith jobbade som författare. Här finns gott om nedslag i den dåtida litteraturdebatten, om poesins betydelse, olika litterära strömningar och om konflikter mellan olika författare. Mer jordnära saker som utlovade pengar som inte betalas ut från förlaget när hon som bäst behöver dem. Brevsamlingen beskriver många gånger en arbetsrelation snarare än en vänskapsrelation. Enda minus med denna utgåva är att det inte finns någon tydlig avgränsning mellan Ediths brev och den efterföljande kommentaren till brevet av Hagar Olsson. Många gånger som jag suttit och läst och helt plötsligt kommit på mig själv med att det var kommentarsdelen jag hamnat i istället för själva brevet.

Författarporträtt: Umberto Eco författaren till romanen ”Rosens namn”(1980)

I detta inlägg tänkte jag presentera den italienske författaren Umberto Eco (1932-2016) lite närmare. Eco gjorde sig under sin levnad känd som litteraturvetare, historiker och romanförfattare. Han var professor i semiotik vid universitetet i Bologna och var även kunnig i medeltida handskrifter. Eco har också skrivit mycket facklitteratur, men jag kommer här endast att uppmärksamma hans romaner som även har blivit översatta till svenska. Fokus kommer särskilt att ligga på romanen Rosens namn (1980), som blev litet av hans mer offentliga genombrott. Utgivningen gjorde Eco känd för den stora massan. Boken utkom i svensk översättning 1983 och tre år senare kom den lika berömda filmatiseringen med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna. 1985 skrev Eco även ett litet komplement till boken PS till Rosens namn.

Varför gillar jag då Ecos roman Rosens namn? Jo, den ger en fin inledning till medeltiden och dess skolastiska filosofi. Den är en "idéhistorisk" roman inramad efter deckargenrens alla kännetecken. I handlingen finns en mordgåta i ett gammalt munkkloster. Omkring offret och mördaren spinner flertalet intriger som berör läsningen av förbjudna böcker. Klostret har också ett berömt bibliotek som är känt över hela den kristna världen. Men att få tillgång till samlingarna blir inte lätt för romanens protagonister berättarrösten Adso från Melk och "mästerdetektiven" fransiskanermunken William från Baskerville. I det valda efternamnet får vi oss genast en ledtråd till brittiske författaren Sir Arthur Conan Doyles berömde detektiv. Tillsammans ankommer de till det berömda klostret och dras in i en mordgåta. Abboten som personligen ber William om hjälp att lösa de många oroligheter kring de olösta dödsfallen ger får ytterligare problem när representanter från den fruktade inkvistitionen anländer. En rad konflikter som berör samtidens teologiska stridigheter mellan kyrkan och avfälliga inriktningar är mycket tydliga i hela romanen. Vi får känna munkarnas egna tankar och motiveringar, men också faran i att ha tillhört avvikande läror.

Recension: "H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993)" av Sigrid Kahle

Idag har turen kommit till Sigrid Kahles monumentala minnesanteckning över fadern och orientalisten H.S Nyberg. Den fullständiga titeln lyder H.S Nyberg – En vetenskapsmans biografi (1993) utgiven av Svenska Akademien.



Jag har tidigare nämnt titeln på bloggen i samband med bokinköp på Myrorna i Skärholmen. Drar mig till minnes att jag betalade 25kr för den; vilket är ett rimligt pris för såpass mycket text. Finns för övrigt i nytryck från 2011 för den som är intresserad. Jag har inte läst ut hela, utan bara valda stycken ur boken som för övrigt ingår i Svenska Akademiens minnesanteckningar.



H.S Nyberg (1889-1974) var professor i orientaliska språk vid Uppsala Universitet. och han satt sedan 1948 i Svenska Akademien på stol nummer 3. Han var även Kahles pappa vilket gör framställningen blir något partisk. Sigrid Kahle var gift med den västtyske diplomaten John H. Kahle (1920–2003). Han var i sin tur son till Paul E. Kahle som var professor vid Bonns universitet. Jag vill understryka att Sigrid Kahle inte skriver om sig själv i boken. Hon har författat en annan självbiografi om sitt liv som diplomathustru och jag får ta upp den vid ett annat tillfälle.



Mitt huvudsakliga intresse för boken har varit den svenska orientalismens historia under det tidiga 1900-talet och under de båda världskrigen. Kahle lyckas hyfsat med olika nedslag inte bara kring pappans liv då hon även fångar upp tidens politiska tendenser, den sociala samhällsutvecklingen, den internationella forskningen och diverse samarbeten. Detta har gjorts i relativt korta och koncentrerade kapitel.



H.S Nyberg var en mycket mångsidig forskare som reste mycket och hade med tiden ett bra internationellt forskningsrykte. Han utmärkte sig själv främst inom filologins område, språkforskningen och hans forskning inom de semitiska språken fick stor spridning även under hans levnad. Han talade 28 språk! Nybergs avhandling handlade om Ibn Al-Arabis text Tadbīrāt där han lyckats spåra gnostisk-hellenistiska influenser i texten. För att hålla igång brödfödan och familjeförsörjningen skrev han även recensioner i tidningen ”Le Monde Oriental”. Chefredaktör var K.V Zetterstéen också orientalist och professor vid Uppsala universitet. För övrigt så får läsaren göra sig bekant med flera betydande svenska - och internationellt erkända forskare inom orientaliska studier från denna tidsperiod. H.S Nybergs forskning har påverkat vår syn på judendomen, kristendomen, islam, manikeismen och zoroatrismen ur ett religionshistoriskt perspektiv. Särskilt betydelsefull har synen på dessa religioners heliga texter som Nyberg skärskådade och forskade kring blivit bestående. Särskilt betydelsefull har han varit för den persiska språkforskningen och han besökte Iran under 1950-talet. Många Uppsalateologer har genom årtiondena även bekantat sig med hans nybörjarbok i gammaltestamentlig hebreiska.



Det är spännande läsning vill jag lova, för den som vill fördjupa sig i vårt historiska kulturarv och fin de sicle. Sigrid Kahle (1929-2013) har ansträngt sig och utarbetat boken från sina minnesanteckningar. Biografin har ett traditionellt upplägg efter årtal. De tidiga barndomsåren 1889-1908 i prästhemmet. Hans liv som student i Uppsala 1908-1917, men det är först i det tredje kapitlet som Kahle kommer in på uppsalatidens stora forskningsområden, viktiga svenska personer inom teologi och filologi. Under denna tid gifter sig Nyberg och bildar familj. Personligen var han troende kristen och var medlem i Svenska kyrkan där han deltog i kyrkomötets överläggningar kring en ny psalmbok, bland annat.



Nyberg satt för övrigt som medlem i en rad olika föreningar och organisationer, däribland Svenska Akademien. Han var även ledamot av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934, Vitterhetsakademien 1935, Nathan Söderblom-sällskapet 1940, Vetenskapsakademien 1943, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab 1940, Egypt Academy of the Arabic Language 1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare flera utländska vetenskapliga sällskap. Han var ordförande i styrelsen för Svenska teologiska institutet i Jerusalem 1954–1971. Han var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund 1938, i Royal Asiatic Society 1946.



Det märks i efterordet att Kahle varit ute i sista sekunden och påpekar att de personer som hade varit viktiga att intervjua sedan länge varit döda. Min sparsamma kritik berör Kahles beskrivningar av antisemitismen vid de svenska universiteten under 1930-talet. Här blir hennes historiska översikt något bristfällig och kan uppfattas som något tillrättalagd. Den som ytterligare önskar fördjupa sig i H.S Nybergs biografi och spännande liv kan söka vidare i Svenskt biografiskt Lexikon som förmedlar exakta årtal, boktitlar och övriga händelser.



Övriga källor

Svenskt biografiskt lexikon.

Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: "Bildhuggarens dotter" av Tove Jansson

I denna recension rekommenderar jag "Bildhuggarens dotter" av vår finlandssvenska storhet, Tove Jansson (1914-2001). De flesta av oss känner till Tove Jansson främst genom Mumintrollen, men hon var även konstnär och illustratör.

Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.

I "Bildhuggarens dotter" som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.

Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!

Bokinköp på Myrorna - En minneanteckning över H.S Nyberg, samthistorisk litteratur av Alfred M. de Zayas

Idag blev det en blandad kompott vad gäller bokinköp från Myrorna. Snart är det fullt i även i de mindre bokhyllorna här hemma. Inte mycket att göra åt detta. En vacker dag får jag väl helt enkelt plocka fram flyttkartonger för att säkra en framtida förvaring.

Dagens införskaffade titlar blev något utöver det vanliga. En biografi om Uppsalaprofessorn H.S Nyberg, skriven av dottern Sigrid Kahle samt en historisk fackbok om det rättsliga efterspelet vad gäller de allierades kränkningar av folkrätten på tysk mark under andra världskriget.

H.S Nyberg (1889-1974) var en svensk orientalist, professor i semitiska språk och verksam vid teologiska institutionen i Uppsala. Nyberg var även ledamot av Svenska Akademien. Hans talade 28 språk och gjorde omfattande efterforskningar om det forntida Iran. Sigrid Kahle (1928-2013) blev sedemera gift med en diplomat och fick väl faderns intresse för Mellanöstern i arv på något sätt. Hon har även skrivit om honom i sin självbiografi. Denna bok är en del av Svenska Akademiens minnesteckningar.



Die Wehrmacht-Untersuchungsstelle - Deutsche Ermittlungen über allierte Völkerrechtsverletzungen im Zweiten Weltkrieg (1980) är skriven av professor Alfred M. de Zayas. Han är en kubansk-amerikansk folkrättsjurist, historiker och författare. de Zayas är professor i folkrätt vid Geneva School of Diplomacy and International Relations och född 1947. Titeln på just detta omslag lyder översatt: Icke offentliggjorda dokument över de allierades kränkningar av folkrätten under andra världskriget.

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).

Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta

Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor

wikipedia.org

"Kung Salomo och Morolf" - Om en diktsamling av Oscar Levertin

I detta inlägg skriver jag om författaren och diktaren Oscar Levertin (1862-1906). Han är tyvärr inte lika känd som han kanske borde vara, men under svenskt sekelskifte var han en framstående kulturpersonlighet. Han var även professor i litteraturhistoria från och med 1899 vid Stockholms högskola.

Jag ska i detta inlägg försöka fånga något av honom. Som många andra författare var han produktiv. Dikterna är kanske inte längre lika kända så jag väljer att fokusera litet kring en samling som gavs ut 1905. Den bär titeln "Kung Salomo och Morolf" och handlar förmodligen om Oscar Levertins djupa vänskapsrelation till sin diktarkollega och vän Verner von Heidenstam.

Det är Oscar som är Morolf i dikten och Heidenstam är kung Salomo. Morolf är dock den levnadsglade och positiva medan kung Salomo i dikten är mer svårmodig och melankolisk. I samlingen finns också den gråtmilda separationen gestaltad. Vänskap är det största temat genom hela samlingen. I nedanstående utdrag "Brödravakan" ser vi något av andra teman: vin, kvinnor och sång.

Den som önskar läsa den spännande fortsättningen på dikturvalet nedan får söka titeln i Litteraturbanken, som tillhandahåller samlingen.

Ur: "Kung Salomo och Morolf"

Brödravakan

Höge skaldebror,
jag i sömnen biktar
mer än någon tror.
Af min snarkning lär du
lifvets lof och pris
och i morgon är du
mer än vanligt vis.

Salomo.

Broder, löftet minns,
natten med mig vaka.

Morolf.

Ack, min dyre prins,
barnet, som får kaka,
sångarn, som får vin,
lofva, hvad som äskas.
Helst jag som ett svin
sof, men skall ej tredskas.
Låt oss vaka, tala
vers och äfventyr.

Snart skall hanen gala.
Säg blott hvi dig flyr
hvilan, tröstarinnan
med sin glömskas frid.

Salomo.

Morolf, det är kvinnan,
som i all min tid
har i midnattsvakan
städs mitt hufvud brytt.

Morolf.

Tycks att mellan lakan
du det undret tydt.
Dina älskarinnor
man ej räkna kan.
Längtar du till kvinnor,
lek med dem, välan!
Men allt grubbel på dem
rök är i det blå.

Källor

Litteraturbanken

Stockholmskällan

wikipedia.org

"Slottet" - Några tankar kring Kafkas oavslutade roman från 1926

Den tyskspråkige författaren Franz Kafka (1883-1924) har jag redan skrivit om här på bloggen och det finns många sidor av hans författarskap som är värdiga att uppmärksamma. Idag har jag valt att fokusera på en av hans mest kända romaner, nämligen Slottet (Das Schloss). Romanen anses ofullbordad och gavs ut 1926, postumt då Kafka hade avlidit till följd av lungsjukdomen tbc två år tidigare. Det dröjde dock tjugo år innan den blev översatt till svenska. Det faktum att romanen betraktas som oavslutad kan ju locka fram många tankar hos en läsare. Hur ville Kafka att handlingen skulle avslutas? Vad hade han planerat och varför gav han upp?

Enligt vad som framkommer i ett brev till vännen Max Brod från 1922 ville Kafka inte återvända till att arbeta med romanen som mer eller mindre slutar mitt i en mening. I titeln lockar en underliggande semantisk motsägelse. Den korrekta grammatiska termen på ordet är homonym. Substantivet 'das Schloss' kan nämligen betyda både "slott" och "lås". Med tanke på vad som utspelas under handlingen kan det vara värt att hålla titeln i minnet. Huvudtemat är det förfrämligande i tillvaron som drabbar handlingens protagonist, den anonymiserade lantmätaren herr K. Ur romanen möter oss följande meningar vilka till en viss grad ger uttryck för detta svårkategoriserade psykologiska tillstånd:

/.../ då fick K. en känsla av att man nu klippt alla band med honom, och att han visserligen var friare än någonsin och kunde stanna hur länge han ville på denna plats, som annars var förbjuden för honom, och att han kämpat för denna frihet, såsom knappt någon annan skulle förmått, och att ingen hade rätt att röra vid eller köra bort honom, nej, knappt ens tala med honom, men – och den övertygelsen var minst lika stark – att det samtidigt inte fanns något mer meningslöst, något mer förtvivlat än denna frihet, denna väntan, denna okränkbarhet.

Det har gjorts flera litteraturstudier om staden Prags betydelse i Kafkas skrivande och romaner. Samtidigt har han varit noga med att anonymisera både personer och de fysiska platserna. Alla som besökt Prag vet att där finns ett slott som dominerar omgivningen och Pragborgen är fortfarande en kulturell och historisk symbol för Tjeckien som nation. Numera har Tjeckiens president sina arbetslokaler där.



Franz Kafka föddes i Prag den 3 juli 1883. Fadern, som han kom att ha en komplicerad relation till, var en judisk köpman. Mellan 1901 och 1906 studerade Kafka olika ämnen inom germanistiken och efter detta läste han juridik vilket resulterade i en examen. 1917 fick han sin första blodstörtning och man kunde konstatera lungsjukdomen tuberkulos. Han avled 1926 och ligger begraven på judiska kyrkogården i Prag.

Romanens huvudperson är Herr K. kanske Kafka själv för den som vill fantisera vidare och dra biografiska kopplingar mellan författaren och verket. En dimmig vinterdag kommer Herr K till en by som ligger belägen intill ett slott. Man behöver kanske inte sätta ett likhetstecken mellan byn och stadskärnan i Prag, men jag väljer ändå att skriva ut detta även om det kan betraktas som övertydligt. Läsaren får själv bestämma hur det ska tolkas. Byborna är indirekt misstänksamma mot herr K. Han berättar att han är en lantmätare, men detta vill invånarna inte riktigt acceptera och de anser inte att de är i behov av någon lantmätare. Vid ankomsten telefoneras det även till slottet där det bekräftas att herr K. har en laglig rätt att vistas i byn. Redan här ser vi skymten av invecklad byråkrati och absurda juridiska processer som dessutom är ett av Kafkaromanens kännetecken. Byinvånarna förblir fortsatt misstänksamma mot herr K:s närvaro. Stämningen är tryckande och surrealistisk. Herr K. blir till slut såpass uttröttad att han inte förmår att ta till sig den hjälp som i romanslutet erbjuds honom. Byråkratin i romanen kommer att utveckla sig till en absurd fars innan allting tar slut mitt i en mening. Läsaren lämnas ovetande om fortsättningen. Helt klart är det en mycket annorlunda läsupplevelse. Romanen översattes ånyo 2006 till svenska av Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Källor och övrigt

Böcker av Kafka på Bokus

wikipedia.org (olika inlägg; bilder)

Recension: ”Hans Scherfig som ung” och om romanen ”Det forsømte forår”

Detta inlägg är delvis en recension av en dansk biografi över författaren och bildkonstnären Hans Scherfig (1905-1979). Jag kommer även att skriva litet om hans roman Det forsømte forår (1940). Biografin är skriven av Hans Egholm Andersen och ingår i serien Stora danska författare som unga, del 7. Det kanske inte är så många svenskar som idag känner till Scherfig? Boken lägger ett stort fokus vid Scherfigs barn- och ungdomsår. Han föddes i en borgerlig familj där pappan var direktör vid ett tryckeri. Scherfig hade flera minnen av tryckeriet och hur han följde med dit som barn. Även om hemmet var konservativt tycks föräldrarna varit milda och i hemmet läste man både Charles Dickens och Nexøs verk. I sin ungdom skrev han även dikter. En dikt som inte givits ut beskriver något av förhållandet till fadern. Jag översätter verserna här:

När min far dör

vill jag minnas,

att vi låg tillsammans på golvet

och lekte med tennsoldater.

Att han all den tid som jag levde

bara tänkte på att glädja mig.

Att han sjöng för mig

och skar flöjter till mig.

I skolan gick det inte så bra, men när han var 13 år lyckades han ändå få ett alster tryckt i Barnens Magasin. Tio år senare tar han studenten, men han var tvungen att gå om ett skolår. Sedan studerade han vid Köpenhamns universitet där han läste tyska, litteraturhistoria och zoologi.

En av hans mer kända romaner är Det forsømte forår (1940), en form av deckarbiografi som tar oss tillbaka till det tidiga sekelskiftets danska skolvärld med pennalism och mobbing. Scherfig var ju en röd författare, kommunist och samhällskritiker. Han gick även med i det danska kommunistpartiet och satt en tid under det tidiga 1930-talet fängslad för politisk aktivism. Hans engagemang för socialismen går säkert att tolka som en revolt mot den borgerliga uppfostran. Kritiken av borgerligheten är också ett återkommande tema i flera av hans romaner. 1931 gifte han sig med den österrikiska konstnären Elisabeth Karlinsky. Att han i romanen Det forsømte forår (1940) ger sig på det danska skolväsendet är inte överraskande. Det blev dock lite problematiskt med karaktärerna i romanen eftersom många i det offentliga kunde känna igen personerna bakom dem. Flera karaktärer återkommer dessutom i andra romaner. En sån huvudkaraktär i boken var latinläraren lektor Blomme. Problemet var att lektor Blomme lätt gick att identifiera i verkliga livet och särskilt efter filmatiseringen, 1993 av filmen var det en del släkt till honom som hördes av media. Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen här, men lärarna slog barnen och lektor Blomme var värst i sin mobbning av eleverna. I filmen från 1993 gestaltas han av skådespelaren Frits Helmuth (1931-2004).

Anledningen till att jag som svensk överhuvudtaget hörde talas om Scherfigs roman Det forsømte forår, var tack vare filmatiseringen av den 1993. Filmen sändes flera gånger i svensk kabel-TV (TV 1000?) under slutet av samma årtionde när jag fortfarande var tonåring. Jag har därför haft möjlighet att se den mer än en gång. Filmen är lite annorlunda än boken, men följer på det hela handlingen relativt bra. Jag skulle vilja påstå att filmen är mycket bättre än boken.

Här är ett klipp ur filmen som visar lektor Blommes latintimme.

Hans Scherfig avled den 28 januari, 1978 och ligger begraven på Assistens kyrkogård i Köpenhamn. Gravstenen består av en sköldpadda.

Snabba bokfakta

Titel: Hans Scherfig som ung

Författare: Frank Egholm Andersen

Förlag: Her&Nu

År: 2006 (1., uppl.)

Sidantal: 167 i eboken som finns att köpa i iBooks/iphone.

Georg Stiernhielm och Hercules

Georg Stiernhielm föddes som Göran Olofsson 1598 i Vika socken, Dalarna. Han är en av de mest kända personligheterna från den svenska stormaktstiden. 1631 adlades han med namnet Stiernhielm och fick några platser i Livland, nuvarande Lettland som gåva i samband med utnämningen. Han föddes in i en priviligerad familj där fadern tillhörde bergsadeln. Den tidiga skolgången hade han i Västerås stad och senare skrevs han in vid Uppsala Universitet. Han begav sig även till Tyskland och studerade vid universitetet i Greifswald. 1649 blev Stiernhielm riksarkivarie och fick även en fördjupad kontakt med hovet. Hans hustru var kyrkoherdedottern Cecilia Bure och de fick en dotter tillsammans. Stiernhielm avled 1672 i Stockholm.

Stiernhielm brukar ofta kallas för "den svenska skaldekonstens fader". Han skrev flertalet dikter med olika tema sprungna ur den medeltida sångtraditionen samt ur de svenska folkvisorna. År 1668 kom första upplagan av Stiernhielms Musæ Suethizantes, en titel som gör anspråk på att de grekiska sånggudinnorna först diktat dessa på svenska. Att Sverige vid denna tid ansågs ha kopplingar till både hebreer och gamla greker hör samman med stormaktspolitiken vid denna tid. Professor Rudbeck i Uppsala gjorde "forskning" på att Sverige var det forna sjunkna Atlantis och svensken själv var släkt med både Adam och Eva. Enligt wikipedia ville Stiernhielm med hjälp av diktsamlingen grunda en nationell vitterhet i huvudsakligen antik form, med värderingar kopplade till renässanshumanism och den antika stoicismen.

Till Stiernhielms mest berömda alster hör dikten Hercules. Något som skiljer honom från de samtida strömningarna inom det litterära skrivandet är hans profana skrivande då han inte riktar in sig på religiös litteratur. Däremot finns det förstås referenser till grekiska och romerska gudasagor och myter. Vissa menar att Stiernhielm tillhör renässansen, andra tillskriver honom barockens epok.

De inledande verserna till Hercules

Lägg märke till hexametern i de följande raderna. Stiernhielms Hercules är ett hjälteepos och därtil duger endast hexametern som versmått. Det är utifrån den grekiske diktaren Xenofons dikt om Hercules som Stiernhielm hämtat sin inspiration. Lägg märke till 1600-talssvenskans inlån av tyska och nederländska ord. "Arla" betyder tidigt och "wijf" är ett nederländskt ord som betyder kvinna, jämför med engelskans "wife". Handlingen är här förlagd att passa svenska stormaktsideal där den unge adelsmannen står i centrum. Han är redo att börja sin livsresa mot ära och berömmelse. Han är förstås orolig, enligt texten fylld av ångest och tvekan. En speciell kvinna dyker dock upp tidigt i handlingen.

---

HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom, Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra. I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber; Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend, Til honom an; blomerad i margfals-färgade kläder; Glimmand' i Pärlor, och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar; Skön aff Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad; Som een drijwa sniö-hwijt, medh rosen-färgade kinner; Käck-ögd, diärf vtaf upsyn; af huld war hon fyllig och frodig Gull-gåhl-blänkiandes håår, bekrönt medh Roser i Pärlor.



Källor

Projekt Runeberg

Wikipedia.Org

Kulturcentret Assistens i Köpenhamn

I detta inlägg kommer jag med en kulturell rekommendation, ifall du kära läsare av bloggen är intresserad av dansk kulturhistoria så följ gärna kanalen Kulturcentret Assistens på youtube.com Det är ett ypperligt tillfälle för allmänbildning om än i ett kortfattat videoformat. Men vad är då detta för ett kulturcentrum?

Kulturcentret Assistens finns beläget på Nørrebro i Köpenhamn. Det är faktiskt en kyrkogård. Nära kyrkogården finns också ett litet museum och forskningscenter. Det finns även möjlighet till visningar. Kyrkogården som började användas redan 1760 rymmer 300,000 individer och här vilar även författaren H.C Andersen samt den kände filosofen Kirkegaard. Här får du som besökare en unik inblick i Köpenhamns sociala och kulturella historia. Tycker du dessutom om kyrkogårdar och att vandra där bland minnena av så många okända och kända människor kan du redan nu påbörja din resa genom att se några videos om kända Köpenhamnares sista viloplats och om deras liv genom att följa kulturcentrets youtubekanal.

Källor

vimeo

Wikipedia.org

Youtube.org

Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson

Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). "Penseln, pennan och hjärtat - om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.

Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.

Källor

BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland

wikipedia.org (olika inlägg samt bild)

Yle Areena

Recension: "Finding John Rae" en biografisk dagboksroman

Jag har tidigare på bloggen skrivit om skotten och Orkneybon Dr. John Rae (1813-1893) som var en känd upptäcktsresande och den person som avslöjade hemligheterna kring den försvunna Franklinexpeditionens olyckliga öde. Men hans efterforskningar om besättningen och de metoder han använt sig av för att tillskansa sig informationen godkändes aldrig av admiralitetet eller av det viktorianska samhället. Bland annat tyckte man illa om hans intervjuer med ursprungsbefolkningen, inuiterna i de kanadensiska områdena vid Arktis. Rae hade lärt sig deras språk och deras överlevnadsmetoder som kom till god hjälp när han gjorde sina kartor i området för Hudson Bay kompaniet. Så småningom utvecklades ett ömsesidigt förtroende och de gav honom efter tid ett inuitiskt namn.

Men inuiterna ansågs vara opålitliga vildar enligt viktorianerna och sättet John Rae valt att ta till sig deras vittnesmål på ansågs förkastligt. Särskilt farligt och oacceptabelt ansågs John Raes slutsats att besättningen i sitt slutskede hemfallit åt kannibalism efter att ha kört fast med bombskeppen Erebus och Terror i isvärlden. Sin främste motståndare hade han kanske i änkan efter Sir John Franklin, Lady Jane Franklin som lät bekosta ett antal expeditioner efter maken. Rae hade även en skoningslös motståndare i författaren Charles Dickens som drev förtalsliknande kampanjer mot honom i pressen. Vad letade de efter i denna ogästvänliga miljö? Det handlade förstås om en internationell tävlan mellan flera länder där målet var att först upptäcka Nordvästpassagen som skulle underlätta handelsvägarna till havs.

Finding John Rae (2017) är författad av Alice Jane Hamilton som även är släkt med John Rae genom hans syster (barnbarns barnbarn) och släktskapet har säkert varit den drivande inspirationskällan till bokens tillkomst. Jag klassificerar den som en biografisk roman. Det biografiska perspektivet är ett spännande grepp för en författare att jobba med! Den är bitvis skriven utifrån "första berättarperspektivet" där vi som läsare får handlingen berättad genom John Raes röst. Hon lyckas rätt så väl med detta, anser jag. Upplägget är efter dagboksromanen och det är genom dagboksanteckningar vi lär känna John Rae. Nu har jag ju själv läst mycket facklitteratur relaterad både till John Rae och den viktorianska eran som är så spännande. Ibland kan jag tycka att det haltar litet i dialogerna. Och jag tänker ut frågor för mig själv: sade man verkligen så på 1800-talet? eller gjorde man verkligen så på den tiden? Dock, det är bara vid några få tillfällen såna frågor dyker upp hos mig som läsare. Till sin hjälp i byggandet av storyn har hon haft nytta av primärlitteratur i form a brev, litteratur och dagböcker. Det märks tydligt hon varit grundlig i detta efterforskningsarbete då en rad arkiv och institutioner tackas.

Snabba bokfakta

Titel: Finding John Rae

Författare: Alice Jane Hamilton

Förlag: Ronsdale Press

År: 2017

Sidantal: 222

Augustpriset 2017 - Fackbokskategorin

Nyligen tillkännagavs vilka författare som är nominerade till Årets Augustpris inom en rad olika kategorier. Jag kommer att hålla extra koll på årets svenska fackbok och har redan två favoriter som jag hoppas det kommer att gå bra för. Med så många intressanta titlar inom just detta område så tror jag nog att det kan bli svårt att få en given mottagare av priset.

De nominerade titlarna

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström

Skriven av Fatima Bremmer och är en biografi om journalisten Ester Blenda Nordström som nog väldigt få har hört talas om. Ej läst.

Frågor jag fått om Förintelsen

Hédi Fried har skrivit flera titlar om sin egen och familjens upplevelser av Förintelsen. Vi får aldrig glömma! Jag har i tidigare inlägg på bloggen recenserat hennes böcker. Denna titel är viktig och värd att läsas och uppmärksammas.

Brandvakten

Skriven av Sven Olov Karlsson, journalist och romanförfattare. Boken berör den stora branden 2014 som rasade i Sverige och hur den påverkade människor, djur och naturen. Ej läst.

Nära fåglar

Skriven av Roine Magnusson, Mats Ottosson & Åsa Ottosson. Som titeln avslöjar handlar boken om sällsynta fåglar och jag tycker det är jättekul att en naturbok får ta plats bland nomineringarna.

Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv

Denna nya Boyebiografi är skriven av Johan Svedjedal och har tidigare recenserats här på bloggen.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater

Författad av Per Wirtén, en politisk resa genom dagens Europa. Har själv inte läst boken ännu, men den tycks vara ett viktigt samtidsrepotage.

Källa

Augustpriset.se

Intervju med dr. Carl Gustaf Jung!

Idag tänkte jag uppmärksamma Carl Gustaf Jung (1875-1961) ur ett idéhistoriskt perspektiv. De flesta av oss känner till C.G Jung som en av västerlandets främsta psykologer genom historien. Vi känner också till att han började i psykoanalysen som lärjunge till Sigmund Freud, men som senare valde att bryta med Freud och gå sin egen väg. Jung hade sina egna idéer och tankar om människans psykologi. Däribland hans beskrivningar av psykologiska typer och teorier om människans undermedvetna. Jung tog även hjälp av religionen, religiösa traditioner och olika kulturers myter och föreställningar. Om han inte blivit en viktig förgrundsgestalt och banbrytare inom psykologin hade Jung blivit en utmärkt religionshistoriker. Han skrev oerhört mycket och flera av oss har säkert läst något av Jung eller på annat sätt kommit i kontakt med hans texter. En av hans mest kända böcker är Människan och hennes symboler (övers. 1966) och Litteratur, myter och symboler (nyövers., 2003). Psykologer idag som är anhängare av C.G. Jungs teorier brukar kallas jungianer.

Brittiska BBCs intervju med C.G Jung (1959)

År 1959 gjorde brittiska BBC en intervju med C.G Jung i hans hem i Schweiz. Det är en mycket öppenhjärtlig intervju där Jung berättar om sitt liv, sin bakgrund och åren med Freud. Programserien hette Face to Face och programledare var vänsterjournalisten John Freeman. Märk även hur Freeman försöker pressa Jung om fakta om Freud! Bland annat frågar Freeman om vilka drömmar Freud hade. Tilläggas bör att Jung som också var läkarutbildad gjorde psykoanalys med Freud som patient. Men Jung vägrar svara på journalistens fråga och bryter inte sin läkared. Freeman pressar på ytterligare och menar att Freud varit död länge och att sådan information inte skulle skada honom idag. Men Jung lämnade inte ut någon information om sin berömde patient.

Intervjun i sin helhet kan ses nedan:

Bibliografi i urval; eng. övers.,

• 1. Psychiatric Studies (1904-1905)
• 2. Experimental Researches (1904-1910, 1937)
• 3. The Psychogenesis of Mental Disease (1907-1958)
• 4. Freud and Psychoanalysis (1906-1917, 1930, 1949)
• 5. Symbols of Transformation (1911-1912, 1952)
• 6. Psychological Types (1921)
• 7. Two Esseys on Analytical Psychology
• 8. The Structure and Dynamics of the Psyche
• 9:I The Archetypes and the Collective Unconscious
• 9:II Aion (1951)
• 10. Civilization in Transition
• 11. Psychology and Religion: West and East
• 12. Psychology and Alchemy (1944)
• 13. Alchemical Studies
• 14. Mysterium Coniunctionis (1955-1956)
• 15. The Spirit in Man, Art, and literature
• 16. The Practice of Psychotherapy
• 17. The Development of Personality
• 18. The Symbolic Life - Miscellaneous writings

Källor

wikipedia.org [olika inlägg; bilder]
BBC interview with Jung for Face to Face with John Freeman at Jung's home in Zurich. 1959

Om Sir Walter Scott och romanen Ivanhoe

Idag är det säkert inte många som väljer att plocka fram en historisk roman av sir Walter Scott (1771-1832). Det arkaiska språket, de många sidorna och de många gånger ytligt icke-psykologiserande karaktärerna kan vara en nackdel för moderna läsare. Vi i Sverige är dock bortskämda med Sir Walter Scotts roman Ivanhoe (1820) då filmatiseringen från 1982 sänts otaliga gånger i statstelevisionen genom åren. Dessutom alltid i samband med nyårsdagen!

Flera generationer av svenskar har fått bekanta sig med riddaren Ivanhoe och hans kamp för rättvisan och kärleken. Huvudrollsinnehavaren i 1982 års inspelning, Anthony Andrews tycker i en intervju med Josephine Bornebush (2016) att det är bisarrt, men ändå smickrande på vilket sätt svenskarna tagit till sig Ivanhoe.

Som barn missade jag aldrig chansen att bänka mig framför TV:n och tyckte det var oerhört spännande att se. Under gymnasietiden visade även min historialärare oss filmen under en lektion. Själv tycker Anthony Andrews att rollen som hjälten var tråkig att göra. Tilläggas bör att det genom filmhistorien gjorts otaliga inspelningar av filmen.

Under femtio- och sextiotalet förekom Ivanhoe även som tecknad serie då det var populärt att ta ha med kända romaner.

Om Sir Walter Scott och hans historiska romaner

Skotten Sir Walter Scott är känd som den historiska romangenrens upphovsman. Han föddes 1771 i Edinburgh och blev en av de mest lästa författarna under 1800-talet. Hans böcker nådde ryktbarhet och allmänhetens erkännande även under hans livstid. Sammanlagt skrev Scott 29 historiska romaner varav Ivanhoe är den mest kända för oss idag. Scott var verksam under den litterära period som brukar kallas för romantiken.

Förutom sina historiska romaner skrev han även dikter. Några av hans mest kända dikter på temat riddarromantik är The Lay of the Last Mistrel (1805) och Lady of the Lake (1804). Scott utbildade sig till advokat (1792) och och blev några år senare vicesheriff i Selkirk. 1796 ingick han äktenskap och fick så småningom två barn.

1811 köpte han privat mark och byggde på den ett slottsliknande hem. Nio år senare adlades Scott, men 1826 kom smällen i form av en svår ekonomisk kris. Han drogs in i en bokhandlarkonkurs och hans privata skulder uppgick till 130,000 pund vilket var en svindlande summa under hans egen samtid. Krisen påverkade även hans hälsa. Mot slutet av sitt liv fick han flera strokes och avled i en ålder av 61 år.

Ivanhoe

Ivanhoe: A Romance utkom första gången 1820 i tre volymer med undertiteln A Romance. Huvudpersonen är korsfararen och riddaren Wilfred of Ivanhoe som återvänder till England från fångenskap i det Heliga Landet. Efter honom kommer kung Richard. Berättelsen handlar om hur Ivanhoe hjälper Richard att ta tillbaka makten som hans bror prins John försökt tillskansa sig. Bakgrundshandlingarna handlar om motsättningar mellan normander och saxare. Berättartekniskt är Ivanhoe en avancerad roman med många parallella händelser. Till den parallella handlingen hör även Ivanhoes svårigheter att känslomässigt välja mellan den vackra Rebecca och hans barndomskärlek, Lady Rowena. Han förälskar sig i Rebecca men kan inte gifta sig med henne på grund av hennes judiska bakgrund. Berättelsen ger dem ett olyckligt slut efter att hon räddats undan häxerianklagelserna väljer hon och fadern Isak att lämna England för Granada. Ivanhoe gifter sig med barndomskärleken Lady Rowena.

Bibliografi i urval

Waverley (1814)
Guy Mannering (1815)
The Antiquary (1816)
The Black Dwarf &The Tale of Old Mortality (1816)
Rob Roy (1817)
The Heart of Midlothian (1818)
The Bride of Lammermoor & A Legend of Montrose (1819)
Ivanhoe (1820)
The Monastery & The Abbot (1820)
Kenilworth (1821)
The Pirate (1822)
The Fortunes of Nigel (1822)
Peveril of the Peak (1822)
Quentin Durward (1823)
St. Ronan's Well (1824)
Redgauntlet (1824)
The Betrothed & The Talisman (1825)
Woodstock (1826)
The Fair Maid of Perth & Chronicles of the Canongate (1828)
Anne of Geierstein (1829)
Count Robert of Paris & Castle Dangerous (1832)

Källor

Anthony Andrew - "Det är bisarrt att svenskarna älskar Ivanhoe" - Intervju med Josephine Bornebusch, 2016.

IMDB.COM

Litteratur av Sir Walter Scott - Samlingsverk tillgängliga via Gutenberg Project.

wikipedia.org [olika inlägg]

wikipedia.commons

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Recension: "Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentar av Ingemar Lagerström" (2001)

Bloggen har tidigare recenserat en engelsk utgåva och nyöversättning av Suetonius kejsarbiografier. Den gjordes av prof. Catharine Edwards, men i detta inlägg tar jag upp Ingemar Lagerströms svenska översättning av Suetonius. Tilläggas bör att denna utgåva från 2001 av Suetonius på svenska är slutsåld i de stora nätbokhandlarna; men för er som kanske stöter på exemplar av boken i andra sammanhang ute i handeln kan jag bara rekommendera ett inköp. Dessutom samlar jag själv på Lagerströms översättningar vilket säkert märks då jag recenserat fler översättningar här.

I bokens förord går Lagerström igenom tidigare översättningar till svenska av Suetonius kejsarbiografier. Han nämner den första översättningen och tryckningen, 1832 och tar upp den efterföljande från 1918-1919. Den översättning som föregår Lagerströms egen är från 1961. Vidare tar han upp bruket av latinet i översättningarna med några allmänt hållna kommentarer till språket. Han påpekar att han har varit noga med att inte lägga till eller ta bort från textens innehåll. En bra tumregel som kan vara värd att understrykas! Bilderna på kejsarna i boken kommer från Beckers världshistoria, tryckt i Stockholm 1897.

Värt att påpeka i denna recension är att Lagerström grundar sin översättning på Maximilian Ihms utgåva av den latinska texten som i sin tur även har använts av Loeb's Classical Library utgåvor 1951; 1979. Det lilla kapitel som avslutar inledningen handlar enbart om Suetonius och hans verk. De kejsare som Suetonius valde att skriva om är enligt följande rangordning:

Caesar

Augustus

Tiberius

Caligula

Claudius

Nero

Galba

Otho

Vitelius

Vespasianus

Titus

Domitianus

Efter översättningen följer stamtavlor över den julisk-claudiska ätten, Forntidens Italien; samt Rom under kejsartiden. Lagerström avslutar med Lästips! Några frågor man som läsare kan ställa till boken är varför den kan uppfattas som tidlös. Alla generationer tycks ha kännedom om Suetonius verk. Den är en av den antika litteraturens klassiker som läses än idag annars skulle vi inte ha något behov av nya översättningar. Att boken dessutom är slutsåld borde väl om något tyda på att den ännu väcker ett slags behov hos olika läsare och skilda sammanhang. Jag rekommenderar denna nyöversättning å det varmaste!

Snabbfakta

 

Titel: Suetonius Kejsarbiografier - Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström

Originalets titel: De vita Ceasarum

Författare: Suetonius & Ingemar Lagerström [övers.]

Förlag: Wahlström & Widstrand [klassikerserie]

Tryckår: 2001

Sidantal: 503