I denna recension rekommenderar jag "Bildhuggarens dotter" av vår finlandssvenska storhet, Tove Jansson (1914-2001). De flesta av oss känner till Tove Jansson främst genom Mumintrollen, men hon var även konstnär och illustratör.
Under en längre tid även anställd som serietecknare vid tidningen Garm och blev omtyckt under krigstiden för sina karikatyrer av Hitler och Stalin. Tove växte upp i en konstnärsfamilj i Helsingfors. Hennes mamma Signe Hammarsten-Jansson var en bildkonstnär från Sverige (tidvis även serietecknare) och pappan Viktor Jansson, kallad Faffan var skulptör.
I "Bildhuggarens dotter" som utkom första gången 1968, tar hon upp olika aspekter ur sin egen barndom, men från barnets perspektiv. Det handlar alltså om korta och fristående berättelser. Den som söker det självbiografiska i Toves eget liv blir inte besviken. Barndomsmiljön och skildringar av konstnärshemmet och skärgårdslivet finns medtagna. Denna utgåva består av 19 berättelser på 135 sidor och är utgiven av Förlaget.
Tove har dessutom ett rakt och okomplicerat språk, genomsyrat av berättarglädje!
Visar inlägg med etikett Finland. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finland. Visa alla inlägg
tisdag 20 februari 2018
lördag 18 november 2017
Tips! Radiodokumentär om Tove Jansson
Ni som har Yle Areena-appen installerade i era smartphones och plattor har en hel finsk kulturvärld att njuta av. Idag tänkte jag rekommendera ett helt biografiprogram på svenska om Tove Jansson (1914-2001). "Penseln, pennan och hjärtat - om Tove Jansson” är dess titel. Den är uppdelad i 8 avsnitt och behandlar alla sidor av Tove Janssons författarliv och konstnärsliv. Ni kan även söka fram radiodokumentären i Acast -appen.
Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.
Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.
BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland
wikipedia.org (olika inlägg samt bild)
Yle Areena
Ni som är lite nyfikna på Tove Janssons karriär bör få veta att Tove främst definierade sig som bildkonstnär, även om skrivandet var viktigt. Ur programmet framgår även hur berömmelsen till följd av Muminsagorna blev henne till belastning och hindrade henne i arbetet. Jansson svarade på varje beundrarbrev och det fick hon massvis från hela världen. År efter år strömmade brev in från världens alla barn. Hon målade och gjorde illustrationer till Tolkiens verk och efter sista muminboken började hon skriva vanlig litteratur och noveller. Bildhuggarens dotter (1968) var första vuxenboken och hade ett självbiografiskt tema. I den beskriver Jansson sina barndomsminnen. Hon tycks haft bra relationer till sina föräldrar, men stod sin mamma närmast. Grundtryggheten i hemmet under barndomen trots pappans psykiska besvär efter första världskrigets strider där han deltog på de Vita tsarvänligas sida mot rödgardisterna påverkade hela familjen. Pappan kunde väcka upp barnen mitt i natten och ta med dem ut när det var full storm eller för att titta på bränder. Tilläggas bör att Tove flyttade hemifrån när hon var 28. Hemmet som plats är också centralt i Janssons litteratur.
Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors. Hon var dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson. Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33; samt på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris. Under studietiden som kantades av flera avhopp reste hon även runt i Tyskland och Italien. I Paris fördjupas relationen till fadern något som tycks ha stöttat Tove på flera sätt även om han också kunde vara kritisk. Deras relation stördes dock av politiska konflikter under hela trettio- och fyrtiotalet. Fadern var ju protysk och Tove hade många konstnärsvänner som var socialister eller judar. Trots detta med politiken sökte hon ofta hans synpunkter på de konstnärliga illustrationer hon gjort. Efter hemkomsten började Tove att arbeta för satir - och skämttidningen Garm i Helsingfors. På Garm hade även hennes mamma jobbat som tecknare. Hennes karikatyrer av både Hitler och Stalin var populära. Karikatyrerna av Hitler ogillades av hennes tyskvänlige far och han motsatte sig senare att hon inlett en relation med den judiske konstnären Sam Vanni (1908-1992). Under 1940-talet var hon under en kort tid förlovad med den politiskt verksamme Atos Wirtanen. Enligt wikipedia blev det 500 satirteckningar samt illustrationer; och 100 bokomslag hos Garm. 1956 träffade hon grafikern Tuulikki Pietilä (1917-2009) som blev hennes livskamrat. Hon var även lärare i grafik vid Konstakademins skola i Helsingfors. I muminböckerna är det figuren Too-ticki som baserats på Pietilä. Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948 som gav framgång.
Källor
BLF- Bibliografiskt Lexikon Finland
wikipedia.org (olika inlägg samt bild)
Yle Areena
söndag 27 november 2016
Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)
I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.
Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.
Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.
Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.
Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:
Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.
Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.
Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.
Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:
Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)