Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.
Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.
Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.
Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:
Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar