onsdag 23 november 2016

Recension : 'Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle'

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan - Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter 'Bilder av kvinnans sjuklighet'. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen "blick". Informationen kommer från flera håll - läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet - läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller 'problemet' med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och "kvinnosjukligheten". Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar