Om Jane Austens sista tid och Addisons sjukdom

Jane Austen (1775-1817) hör till den brittiska litteraturens mest lästa författare. Hon gav oss sex berömda romaner vilka alla relaterar till hennes egen samtid ifråga om upplägg och innehåll. Även om Janes romaner inte nådde stor ryktbarhet medan hon levde så skaffade de sig tidigt en trogen läsekrets. Jane Austens romaner utkom anonymt i följande ordning: Sense and Sensibility (1811), Pride and Prejudice (1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1815), samt de postumt tryckta novellerna Northanger Abbey och Persuasion, vilka gavs ut 1818. Det finns idag otaliga filmatiseringar av hennes böcker.

Jane Austen blev inte gammal och avled i en ålder av 41 år. Det är högst troligt hon avled i Addisons sjukdom som gör att binjurarna inte kan producera de livsviktiga hormonerna kortisol och aldosteron. På Austens tid kunde man inte behandla sjukdomen vilket ledde till döden. Genom Janes egna beskrivningar av sitt hälsotillstånd och olika symptom i brev har forskningen idag kommit fram till denna slutsats. Det finns inga anteckningar bevarade från de läkare som försökte behandla henne så forskningen har helt enkelt fått nöja sig med Janes egna beskrivningar av sin hälsa. Dessa återfinns bevarade i brev till olika vänner och släktingar. Hennes närmsta släkt tycks inte velat kommentera offentligt om hennes hälsa. Sir Zachary Hope har i tidskriften British Medical Journal (1964) sammanställt några slutsatser och även citerat ur Jane Austens brev. Det går förstås idag inte att till hundra procent ställa den korrekta diagnosen. Kanske hade hon Addisons, men det går även att associera hennes symptom till andra sjukdomar som exempelvis cancer, tbc och Hodkins lymfom.

Breven som vittnar om Jane Austens sista tid

Det var i juli månad 1816 som Jane Austen tydligt började känna sig allt sämre, men hon försökte också behandla sig själv vilket framkommer i ett brev till vännen Althea Biggs:

"I have certainly gained strength through the winter and am not far from being well; and I think I understand my own case now so much better than I did, as to be able by care to keep off any serious return of illness.  I am more and more convinced that bile is at the bottom of all I have suffered which makes it easy to know how to treat myself."

Ordet "bile" i brevet syftar troligen på magen då hon hade problem med kräkningar och illamående. Austen plågades även vid denna tid av ryggsmärtor och hon har även försökt behandla ett knä som gjorde ont. I ett brev till sin syster i september 1816 har den allmänna tröttheten gjort att hon tackat nej til en stor middagsbjudning. Prognosen var inte bra och det blir aldrig tillfälle för någon återhämtning.

Pigmentförändringar var ett av de många symptomen och om detta skriver Austen i ett av sina brev i februari 1817:

"Recovering my looks a little, which have been bad enough, black and white and every wrong colour. I must not depend upon ever being blooming again.  Sickness is a dangerous indulgence at my time of life."

Två månader senare skriver hon igen att hon tyvärr inte återfått sin normala hy. Det är också troligt hon hade sjukdomen i kombination med tuberkulos. I april 1817 skriver hon följande om sitt hälsotillstånd: 

"I have been really too unwell the last fortnight to write anything that was not absolutely necessary, I have been suffering from a bilious attack attended with a good deal of fever....  I was so ill on Friday and thought myself so likely to be worse that I could not but press for Cassandra's return with Frank."

Cassandra var hennes syster som också gjorde det enda kända teckande porträttet av henne. Till vännen Anne Sharp skriver hon i maj månad 1817:

"In spite of my hopes and promises when I wrote to you I have since been very ill indeed.  An attack of my sad complaint seized me within a few days afterwards - the most severe I ever had and coming upon me after weeks of indisposition, it reduced me very low....  My head was always clear, & I had scarcely any pain; my chief sufferings were from feverish nights, weakness and languor."

Den 18 juli 1817 avled Jane Austen i Winchester, Hampshire. Om hennes sista timmar i livet skrev hennes syster Cassandra Austen följande rader i ett brev:

"On Thursday I went into the town to do an errand your dear Aunt was anxious about.  I returned about a quarter before six & found her recovering from faintness and oppression, she got so well as to be able to give me a minute account of her seizure and when the clock struck 6 she was talking quietly to me.  I cannot say how soon afterwards she was seized again with the same faintness, which was followed by sufferings she could not describe, but Mr. Lyford had been sent for, had applied something to give her ease & she was in a state of quiet insensibility by seven at the latest.  From that time till half past four, when she ceased to breathe, she scarcely moved a limb."

Källor

COPE Z (1964). JANE AUSTEN’S LAST ILLNESS. British medical journal, 2 (5402), 182-3

wikipedia.org

Recension: "Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget" (2016)

DENNA bok berör läkemedlet Pervitins nyttjande och missbruk under Nazitysklands invasion av Frankrike. När Nazityskland anföll Frankrike 1940 var soldaterna i Wehrmacht höga på Pervitin, ett metaamfetamin som har likheter med vår egen tids Crystal Meth. Enligt författarens beräkningar rör det sig om cirka 35 miljoner doser av Pervitin som de tyska soldaterna ska ha fått i sig. Enligt författaren ska Pervitin kommit att bli en folkdrog i det nationalsocialistiska Tyskland och var lätt att införskaffa på Apoteken.

Boken Droger i Tredje riket är skriven av Norman Ohler och lutar sig tillbaka på en redan väl etablerad forskning, då det redan skrivits massvis om ämnet. Ohler skriver själv att det tog honom fem års studier av arkiven. Dock blir det en ganska spretig framställning. Det är inte enbart Wehrmachts nyttjande av Pervitin, Hitlers drogmissbruk beskrivs också, samt den allmänt lättillgängliga sättet att som vanlig medborgare tillförskaffa sig drogen.

Det första kapitlet beskriver massdrogen metaamfetamin under 1933-1938 där Tyskland beskrivs som "drogernas land".  Det andra kapitlet med titeln "Sieg High" tar upp nyttjandet av droger under blixkriget, 1939-1941. Det tredje kapitlet handlar om Hitlers missbruk och hans läkare, Theodor Morell som skrev ut och ordinerade hans läkemedel. Här beskrivs både kokain och drogen Eukodal. Det fjärde och avslutande kapitlet "Sena excesser-blod och droger" behandlar krigsslutet 1944-1945.

Berättigad kritik mot boken

Boken har fått en del kritik och man ska i sammanhanget ha klart för sig att Norman Ohler inte är någon historiker utan romanförfattare. Förmodligen beror hans misslyckanden angående tolkning av historiska dokument och vetenskapliga slutsatser i stor del på just detta. Dessutom är det hans första fackbok, men därtill har jag också tagit del av annan kritik mot boken och de slutsatser Norman Ohler drar i den. Det finns svepande generaliseringar och det är allvarligt. Jag ska strax påpeka dessa, men vill först nämna vad som jag funnit positivt.

Jag tyckte det var intressant att se hur han arbetat med arkivmaterial och för den som verkligen blir intresserad av ämnet finns redan en stor och omfattande forskning. Du kan ta del av denna genom att studera bokens bibliografi och fotnoter. Några svepande generaliseringar ur boken påpekas i en recension publicerad i The Guardian (Nov. 2016). Norman Ohler påstår att vanliga tyskar nyttjade droger i stora mängder, vilket inte har något historiskt belägg:

This sweeping generalisation about a nation of 66 to 70 million people has no basis in fact. No doubt a number of Germans took, or were even prescribed, opium derivatives for medical conditions, or took them to alleviate the growing stress of living in a country that by mid-1944 was being invaded from all sides and buckling under the strain of intense aerial bombardment. But to claim that all Germans, or even a majority of them, could only function on drugs in the Third Reich is wildly implausible.

Vidare tycks Norman Ohler dra slutsatsen att det kraftiga drogintaget bland vanliga tyska medborgare ska ha påverkat deras omdöme att inte kunna ta avstånd från Hitlerregimens uppenbara fasor! Detta falsifarium kommenteras också av recensenten i The Guardian:

What’s more, it is morally and politically dangerous. Germans, the author hints, were not really responsible for the support they gave to the Nazi regime, still less for their failure to rise up against it. This can only be explained by the fact that they were drugged up to the eyeballs. No wonder this book has been a bestseller in Germany. And the excuses get even more crass when it comes to explaining the behaviour of the Nazi leader.

Ja, det finns en del märkliga slutsatser, som sagt. Jag återupprepar vad jag skrev tidigare att den som vill ta del av den seriösa forskningen kring ett annars mycket viktigt och engagerande ämne ska läsa igenom bokens bibliografi och fotnoter.

Övrigt

Blitzed: Drugs in Nazi Germany by Norman Ohler - a crass and dangerously inaccurate account - recension av Richard J. Evans, publicerad den 16 November, 2016 i tidningen The Guardian.

Metaamfetamin - Wikipedia.org

 



 

Snabbfakta

 

Titel: Droger i Tredje riket - Det dopade blixtkriget

Originalets titel: Der totale Rausch - Drogen im Dritten Reich

Författare: Norman Ohler

Översättare: Henrik Lindberg, 2016

Förlag: Fisher & Co

Årtal: 2015; 2016

Sidantal: 255

 

Recension : 'Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle'

Idag nåddes jag av beskedet att Karin Johannisson inte längre är med oss. Hon gick bort efter en tids sjukdom.  Hennes senaste och sista bok Den sårade divan - Om psykets estetik (2015) var den första boken jag recenserade här på bloggen. Karin Johannisson var mycket produktiv som författare. Hennes böcker fokuserar mycket på medicinens historia och hon var även professor i Idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet. I detta inlägg kommer jag att ta upp och recensera Den mörka kontinenten - Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle. Den skildrar kvinnosynen inom medicinen och biologin under slutet av sekelskiftet. Boken trycktes 1994 men har utkommit i flera nytryck under årens gång. Titeln anspelar förstås på Sigmund Freuds yttrande om att kvinnan är den mörka kontinenten och en outforskad gåta.

Den mörka kontinenten var en av de första böckerna jag läste som ung student av Johannisson. Mycket på grund av att jag var intresserad av psykoanalysens historia. Boken är förstås, i stora drag, en skrämmande redogörelse för hur kvinnosynen såg ut under denna tiden. Vi rör oss i den tidsperiod då rösträttskvinnorna och kampen för jämställdhet mellan könen, lika rättigheter precis hade tagit sin början. Kvinnorna som engagerade sig i dessa frågor och gick samman i grupp motarbetades förstås. Motståndet kom inte enbart från religiöst håll, utan även från läkarkåren och domstolarna. Boken tar  upp den sidan av problematiken och kan vara bra att hålla i minnet när man väl sätter sig ned och läser den. Den mörka kontinenten är indelad i fyra kapitel. Det första kapitlet heter 'Bilder av kvinnans sjuklighet'. Johannisson påpekar i inledningen att hon betraktar detta utifrån samhällets, vetenskapens, gynekologins och kvinnans egen "blick". Informationen kommer från flera håll - läkarrapporter, statistik, vetenskapssyn, studier i psykiatri och sexologi från denna tidsperiod. Med hjälp av den historiska erfarenheten lyckas Johannisson rita upp de strukturer i synen på kvinnans sjuklighet under denna tid. Hon tar även hänsyn till det fysiska rummet - läkarmottagningen, hemmet, föreläsningssalarna. Det första kapitlet ringar in kvinnan under denna tidsepok. Hon skriver att under 1800-talet formades två bilder av kvinnan. Det var den svaga, sjukliga överklasskvinnan och den fysiskt starka, farliga och smittsamma underklasskvinnan. I diskussionen kring dessa bilder tillför Johannisson det viktiga sociologiska perspektivet.

Under 1870-talet började männen tala om kvinnornas situation för första gången. Frågan eller 'problemet' med kvinnan utmynnade i två punkter. Det var kvinnoemancipationen och "kvinnosjukligheten". Dessa två punkter sammanblandades gärna. Johannisson skriver hur hon använder flera tolkningsinstrument som t ex sociala konstruktioner. Det andra kapitlet går in på hur sekelskiftets sjukvård och biologi valde att förhålla sig till kvinnans sjukdomar. Under dessa årtionden var sjukvården mycket noga med att rapportera kring kvinnosjuklighet. Här går Johannisson in på både det faktiska (frekvens, spridning, dödlighet) och sätter det i relation till det upplevelsemässiga. Hon påpekar samtidigt att kvinnan under denna tidsperiod inte var mycket sjukare än under tidigare perioder, men vetenskapen och populärmedicinen vid sekelskiftet ville inte betrakta situationen som sådan. Det tredje kapitlet beskriver kvinnomedicinen under denna tidsepok. Johannisson ger exemplet Anders Andersson. Han var Sveriges första professor i gynekologi. I uppsatsen Hygeia från 1875 radade han upp orsakerna till den ökade kvinnosjukligheten i samtiden. Han ansåg att medvetenhet om eventuell sjukdom låg bakom ökningen. Det avslutande kapitlet handlar om kvinnan och sjukrollen, däribland kvinnan som patient.

Recension: Dr. James Barry-A Woman Ahead of Her Time

BILD: Dr James Barry med hunden Psyche och betjänten John, ca. 1860 

I denna recension rekommenderar jag Michael du Preez och Jeremy Dronefields biografi Dr. James Barry - A Woman Ahead of Her Time (2016). Det är ett fascinerande människoöde och det är ett omfattande arkivforskning som ligger bakom denna biografi. Michael du Preez är idag en av de främsta experterna på Dr James Barrys liv. I biografin lyckas man levandegöra inte bara personen Barry utan även en hel tidsepok. Dr James Barry (1789-1865) fick leva ett långt liv mellan den georgianska- och den tidiga viktorianska epoken.

I. Några milstolpar i kvinnohistorien

Efter att tidningarna i samband med Barrys död avslöjat att han en gång varit kvinna smällde armén igen arkivet och hemligstämplade allt material under 100 år. Först 1950 kunde historikerna få tillgång till arméns arkiv. 

Margaret Ann Bulkley alias James Barry åstadkom några intressanta milstolpar i kvinnohistorien:

• Första kvinnan att skriva in sig vid Edinburgh Medical University, 1809.


• Första kvinnan att ta läkarexamen i Storbritannien, 1813. Mer än femtio år före Elizabeth Garrett Anderson (1836-1917) som efter privata studier fick sin legitimation 1865. Intressant nog var båda kirurger.


• Första kvinnan i brittiska armén att utnämnas till Inspector General of Hospitals, 1857.

II. Vad Barry åstadkom under sin tid som läkare

James Barry blev den första läkaren som utförde ett lyckat kejsarsnitt på den afrikanska kontinenten där både mamman och barnet överlevde. Barry hade flera åsikter om förbättringar av sanitära förhållanden i armén och på sjukhus. Han lyfte frågor kring vad vi idag skulle kalla för patientsäkerhet. Han förbjöd en person som inte kunde visa läkarlegitimation från att praktisera yrket.

Berömt blev också mötet mellan dr Barry och sjuksköterskan Florence Nightingale under Krimkriget där Barry skällde ut Nightingale efter noter. Nightingale glömde aldrig denna oförätt och hennes omdöme om Barry i ett odaterat brev var inte positivt. Jag kommer att skriva mera om konflikten mellan Barry och Nightingale längre ner i inlägget.

 

Konspirationen som möjliggjorde Dr. James Barry

Dr James Barry föddes ca 1789 och växte upp som Margaret Ann Bulkley i Cork, Irland. Margaret var dotter till Jeremy och Mary Anne Bulkley (ogift Barry). Fadern var en relativt framgångsrik grosshandlare, men blev senare i livet svårt skuldsatt.

En bekant till mammans bror, general Francisco de Miranda ansåg Margaret var alltför begåvad för att behöva sluta som guvernant. Läkaryrket var ännu stängt för kvinnor i Storbritannien, men tillåtet i Venezuela. General Miranda öppnade sitt hem för den unge Barry som fick tillgång till hans bibliotek. Vid denna tid hade kvinnor vare sig rösträtt eller självbestämmande. Kvinnor hade inte ens tillträde till universiteten. En rad omständigheter främst grundade i ekonomiska dilemman möjliggjorde situationen. Med hjälp av sin mamma, morbror och en rad inflytelserika vänner till morbrodern konstprofessorn James Barry d.ä vid London University sattes en konspiration igång. Ur den konspirationen föddes Dr. James Barry som tjugo år gammal skickades till universitet i Edinburgh för att studera medicin och så småningom ta sin läkarexamen.

Barry blev därmed Storbritanniens första kvinnliga student och första kvinnan i landet som 1813 tog läkarexamen (University of Edinburgh Medical School) med kirurgi som specialitet.

Tyvärr dog generalen i fångenskap och drömmen om att åka till Venezuela för att praktisera läkaryrket som kvinna blev aldrig av. Barry hade inte längre några alternativ och valde att fortsätta leva som man de följande 56 åren av sitt liv. Hur detta påverkade Barry själv vet vi inget om. Vi har bara våra egna spekulationer, för Barry skrev ingenting om detta och av döma av Barrys egna handlingar ville han aldrig få sin verkliga identitet avslöjad.

Dr. Barrys hemlighet avslöjas

När Dr James Barry avled i sitt hem i London 1865 på grund av dysenteri eller kolera fanns endast betjänten John till hands. Han hade följt dr Barry från Jamaica och tjänat den gode doktorn under några år. Dr Barry hade varit en besvärlig patient under sin sista tid i livet, men begravningsentrepenören behövde bara ta hänsyn till en sista önskan. Dr Barry hade uttryckligen bett om att få begravas direkt i vad han hade på sig. Enligt historien kom en kvinna vid namn Sophia Bishop till Barrys hem för att förbereda liket inför begravningen. När hon ändå tog av kläderna såg hon att det var liket efter en kvinna och som dessutom hade cellulitmärken över magen vilket hon genast förknippade med barnafödande. Sophia Bishop ska ha avslöjat hemligheten först efter Barrys begravning. Du Preez & Dronefield ifrågasätter i biografin att Sophia Bishop ska ha varit den som avslöjat dr Barrys riktiga identitet. De spårar istället historien om Sophia Bishop till en novell författad av Charles Dickens under samma period.

The Lancet gör en eftersökning

Studietiden vid Edinburgh Medical University, 1809-1813

Michael du Preez har författat några artiklar i ämnet och har redogjort grundligt för James Barrys läkarutbildning i "James Barry (1789-1865): The Edinburgh Years". Under hela studietiden bodde Barry med sin mamma och hon presenterades i offentliga sammanhang som Barrys faster. Båda hade regelbunden kontakt med sin gamla familjeadvokat.

 

Vad hände med James Barrys mamma?

Enligt biografin finns inga källor som kan styrka att James Barry hade någon kontakt somhelst med sin mamma Mary Anne Bulkley efter examen 1813.

Källor:

Dr James Barry - A Woman Ahead of Her time