Recension: ”Hans Scherfig som ung” och om romanen ”Det forsømte forår”

Detta inlägg är delvis en recension av en dansk biografi över författaren och bildkonstnären Hans Scherfig (1905-1979). Jag kommer även att skriva litet om hans roman Det forsømte forår (1940). Biografin är skriven av Hans Egholm Andersen och ingår i serien Stora danska författare som unga, del 7. Det kanske inte är så många svenskar som idag känner till Scherfig? Boken lägger ett stort fokus vid Scherfigs barn- och ungdomsår. Han föddes i en borgerlig familj där pappan var direktör vid ett tryckeri. Scherfig hade flera minnen av tryckeriet och hur han följde med dit som barn. Även om hemmet var konservativt tycks föräldrarna varit milda och i hemmet läste man både Charles Dickens och Nexøs verk. I sin ungdom skrev han även dikter. En dikt som inte givits ut beskriver något av förhållandet till fadern. Jag översätter verserna här:

När min far dör

vill jag minnas,

att vi låg tillsammans på golvet

och lekte med tennsoldater.

Att han all den tid som jag levde

bara tänkte på att glädja mig.

Att han sjöng för mig

och skar flöjter till mig.

I skolan gick det inte så bra, men när han var 13 år lyckades han ändå få ett alster tryckt i Barnens Magasin. Tio år senare tar han studenten, men han var tvungen att gå om ett skolår. Sedan studerade han vid Köpenhamns universitet där han läste tyska, litteraturhistoria och zoologi.

En av hans mer kända romaner är Det forsømte forår (1940), en form av deckarbiografi som tar oss tillbaka till det tidiga sekelskiftets danska skolvärld med pennalism och mobbing. Scherfig var ju en röd författare, kommunist och samhällskritiker. Han gick även med i det danska kommunistpartiet och satt en tid under det tidiga 1930-talet fängslad för politisk aktivism. Hans engagemang för socialismen går säkert att tolka som en revolt mot den borgerliga uppfostran. Kritiken av borgerligheten är också ett återkommande tema i flera av hans romaner. 1931 gifte han sig med den österrikiska konstnären Elisabeth Karlinsky. Att han i romanen Det forsømte forår (1940) ger sig på det danska skolväsendet är inte överraskande. Det blev dock lite problematiskt med karaktärerna i romanen eftersom många i det offentliga kunde känna igen personerna bakom dem. Flera karaktärer återkommer dessutom i andra romaner. En sån huvudkaraktär i boken var latinläraren lektor Blomme. Problemet var att lektor Blomme lätt gick att identifiera i verkliga livet och särskilt efter filmatiseringen, 1993 av filmen var det en del släkt till honom som hördes av media. Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen här, men lärarna slog barnen och lektor Blomme var värst i sin mobbning av eleverna. I filmen från 1993 gestaltas han av skådespelaren Frits Helmuth (1931-2004).

Anledningen till att jag som svensk överhuvudtaget hörde talas om Scherfigs roman Det forsømte forår, var tack vare filmatiseringen av den 1993. Filmen sändes flera gånger i svensk kabel-TV (TV 1000?) under slutet av samma årtionde när jag fortfarande var tonåring. Jag har därför haft möjlighet att se den mer än en gång. Filmen är lite annorlunda än boken, men följer på det hela handlingen relativt bra. Jag skulle vilja påstå att filmen är mycket bättre än boken.

Här är ett klipp ur filmen som visar lektor Blommes latintimme.

Hans Scherfig avled den 28 januari, 1978 och ligger begraven på Assistens kyrkogård i Köpenhamn. Gravstenen består av en sköldpadda.

Snabba bokfakta

Titel: Hans Scherfig som ung

Författare: Frank Egholm Andersen

Förlag: Her&Nu

År: 2006 (1., uppl.)

Sidantal: 167 i eboken som finns att köpa i iBooks/iphone.

Recension: "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East"

Idag är det Prideparadens dag i Stockholm så jag uppmärksammar Pride i detta blogginlägg genom att ta upp boken "Unspeakable love: Gay and Lesbian Life in the Middle East" (i sv. övers. 2007). Även om Prideparaden är mest fest så är Prideveckan ett sätt att uppmärksamma HBTQ-personers sociala villkor genom olika seminarier, teman och föreläsningar. Det finns många viktiga frågor att ta hänsyn till och debatten om t.ex hedersförtryck brukar vara synlig i svensk media. Vi har också många duktiga politiker och debattörer som för fram frågan! Kvinnors röster i förorten måste få höras och inte glömmas bort. HBTQ-personer i Sverige är också många gånger drabbade av en form av hedersförtryck som liknar kvinnors situation om de kommer från patriarkala kulturer. Det offentliga samtalet om just deras situation kan jag tycka är osynlig och borde uppmärksammas mer under t.ex Pride. Homosexualitet i arabvärlden är ett starkt tabu. Människor från Mellanöstern som är HBTQ har det inte lätt alla gånger med sina familjer i väst även om inte staten dödar dem. Whitakers bok handlar dock inte om muslimska HBTQ personer i västvärlden. Han beskriver bögars och lesbiskas situation i länder som Egypten, Libanon och Saudiarabien. I många av dessa länder är homosexualitet belagt med dödsstraff. De stränga lagarna bygger i sin tur på religionen islam där imamerna har en mycket traditionell och intolerant syn. En konservativ tolkning av texterna i Koranen och Profetens Sunna innebär ett tydligt nej till samkönat sex.  Det är t.o.m belagt med dödsstraff att ha samkönat sex och detta tillämpas också idag av flera arabiska länder. Jag tycker att Brian Whitaker som är en känd journalist från tidningen The Guardian förhåller sig nyanserat till sitt studieområde och boken belyser flera sociala problem och svårigheter som HBTQ-personer i Mellanöstern måste leva med idag. De måste leva "undanskymda" i garderoben i rädsla för både familjen och staten. Whitaker hittar dock några ljusglimtar även om läget är svårt och på sikt tror han även att förändring kan ske i synen på HBTQ personer även i Mellanöstern. Överlag är boken ändå ett mycket litet bidrag till ett stort område och som läsare vill man gärna veta mera.



Tryckår: 2006 [jag recenserar den engelska utgåvan]

Sidantal: 264

Förlag: University of California Press

Nyckelord: islam, sociologi, queer, gender studies

Besök gärna Brian Whitakers hemsida Al-Bab: An open door to the Arab World! Den har många intressanta artiklar och kommenterar fortlöpande arabiska nyheter. Uppmärksammar även hbtq.

Recension : 'Karin Boye och människorna omkring henne' (2011)

Återigen blev det tid att söka igenom bokhyllorna efter lite nostalgikickar. Jag hittade titeln Karin Boye och människorna omkring henne (2011), utgiven av bokförlaget ellerströms och skriven av Pia-Kristina Garde. Den är en fotobok där bilderna har främsta utrymmet och talan. Den inleds med ett kortfattat förord där författaren beskriver en dröm som hon hade för många år sedan medan hon bodde i USA. I drömmen framgick det att hon skulle skriva tre böcker om författaren och diktaren Karin Boye (1900-1941). Garde tog drömmen på allvar och ett genuint intresse för Boyes liv och verk utvecklades därefter. Hon var inte särskilt intresserad av författaren innan drömmen. Hon skrev till sin mamma som var journalist och kanske kunde förmedla litterära kontakter kring människor som känt Karin Boye. 1976 verkar Garde på allvar kommit igång med sina efterforskningar, ihopsamlandet av foton, kontakter, intervjuer.  Jag tycker boken i sig är läsvärd då den innehåller flera ihopsamlade fakta om Boye som jag inte kände till sedan tidigare. På ett sätt kan man ju även betrakta den som en mindre biografi! Jag gillar starkt sammankopplingen mellan text och valda bilder. Jag är mycket nöjd med bildurvalet och rekommenderar den till alla nya och gamla läsare av Boyes verk!

Sapfo från Mytilini och hennes biografiker

I detta inlägg fokuserar jag på Sapfos tidigaste biografiker från antiken och vad de nedtecknat om henne. Jag tar också en titt på kvinnans roll i det grekiska samhället under den arkaiska perioden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde under. Eftersom kvinnor och män inte betraktades som jämställda var den enskilda kvinnans frihet mycket begränsad. Hon hade ingen särskild position i samhället annat än den som hustru och mor. Det fanns dock religiösa sammanhang och återkommande högtider som var reserverade för kvinnan och som ansågs verka positivt på hela samhället. Jag skriver därför litet om den berömda kvinnohögtiden thesmophoria som även firades på Lesbos trots att ön befinner långt bort från Aten.

I. Världen som Sapfo föddes till

Idag vet vi mycket lite om Sapfos egen uppväxt och tidigaste år. Om föräldrarna vet vi inget förutom att hennes mamma hette Klëis och antikens källor listar upp till åtta namnförslag på fadern. Hennes far var troligen en lesbisk köpman som handlade med viner, eller någon som ägde mark. Det är troligt han tillhörde det övre samhällskiktet eftersom han kostade på Sapfo en utbildning vilket var ovanligt ifråga om döttrar. Förmodligen var han precis som sina barn bördig från Lesbos. Hon lär ha haft tre bröder Charaxos, Erigyius och Larichus. I fragmenten tycks hon ha föredragit den yngre brodern som brukade hälla upp vin åt besökare i stadshuset i Mytilini. Detta var en förmån reserverad enbart för aristokratins ynglingar. Hon klagar ofta över den äldre brodern Charaxos vilken var en handelsresande och förebrår honom för hans affär med en känd prostituerad kvinna i Egypten. Han ska ha slösat mycket av familjens pengar på denna kända kvinna och det är troligen därför Sapfo förebrår honom.


Under den arkaiska tiden (ca. 750 f.Kr - 480 f.kr) som Sapfo levde i försämrades kvinnans sociala, juridiska och ekonomiska ställning drastiskt. Tidigare kunde den grekiska kvinnan äga både land och egendom. Under den arkaisk perioden började könssegregerande lagar tillämpas och kvinnan var inte längre tillåten att lämna hemmet. Även i hemmet var hon tvungen att uppehålla sig i kvinnozonen (gynaikon) där hon utförde mer traditionellt kvinnliga saker som matlagning och tvätt. Männens zon (andros) var också separat och helt avskild från kvinnornas uppehållsplatser i huset.

Under den arkaiska perioden var en form av infanticid vanligt förekommande bland grekerna. Föräldrarna mördade inte barnet direkt, men för att slippa skuldkänslan av direkt förorsakat ett oönskat barns död lät de istället gudarna avgöra barnets öde. Den nyfödde sattes helt enkelt ut på en ödslig plats. Detta hemska öde drabbade främst flickebarn då söner var mer önskvärda både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Hade bebisen tur kanske något par som själva var barnlösa ta hand om det. I Sparta var det däremot de äldre som först undersökte levnadsdugligheten hos bebisen. De som inte bestod provet lämnades att dö ensamma i skogen eller kastades helt enkelt bort utmed ett berg eller ner i en mörk håla. Så småningom kom flera stadsstater i attiska förbundet att införa ett förbud mot den grymma sedvänjan. Hur vanlig den var på Lesbos vet man idag inte. Alla spädbarn oavsett kön togs emot i sitt hem under en speciell ceremoni (amphidromia) som innebar en introduktion till övriga medlemmar. Denna ceremoni legitimerade barnet som en fullvärdig medlem i familjen. Detta var en glad festlighet som firades med mat och vin och familjen namngav barnet.

Artemis : de grekiska kvinnornas främsta beskyddare

Gravida kvinnors främsta beskyddare var Artemis, jaktens gudinna. Hon kunde förvandla sig till en livmoder och på detta sätt hjälpa kvinnan genom en säker graviditet. Artemis var tvillingsyster till den vise Apollo och människosläktets - och alla djurens moder. Hon beskyddade särskilt kvinnor och flickor. Artemis var också en förebild genom sin kyskhet. När Orion försökte våldta Artemis skickade hon skorpioner på honom som dödade honom och hans hund. Han blev sedan tillsammans med hunden en stjärnbild på himlen. I religiösa högtider kopplade till Artemis kunde flickor klä ut sig i till björnar. Romarna identifierade henne som Diana och prisade henne som fruktbarhetsgudinna. Sapfo prisar Artemis i flera fragment. Det är förmodligen ur dessa fragment föreställningen om Sapfo som prästinna till någon kvinnlig grekisk gudom har tillkommit. Det finns inga bevis för detta utan tillhör den romantiserade bilden av Sapfo som främst spreds under 1800-talet. I ett av fragmenten som riktas till flickor (korai) återberättar Sapfo för dem hur Artemis flydde från Alpheios.

Sapphos grupp och föreställningarna om den

Det är svårt att veta vad Sapfo sysselsatte sig med under sin levnad. Vi vet att hon skrev lyrik ackompanjerad till lyra, samt att lyriken hade varierande tema och innehåll. Det är troligt hon själv var någon form av lärare och att hon hade kvinnliga studenter till sin grupp. Ellen Greene tar upp denna föreställning om Sapfo i sin bok Reading Sappho: Contemporary Approaches (1996).Huruvida gruppen är studenter är svårt att avgöra. Märk också att den berömde antika historikern Plutarkos säger om kvinnan i Sapfos fragment att hon antingen tillhör dem som är amousai eller amatheis, nämligen de som inte vet vad musik är eller de som är ignoranta! Det är en relativ hård bedömning, men behöver inte vara felaktig.

Thesmophoria : kvinnohögtid till gudinnan Demeters ära

Thesmophoria var en kvinnohögtid som firades i grekiska städer till gudinnan Demeters ära. Vi vet att den även firades på Lesbos då arkeologiska bevis återfunnits. Den som vill veta mera om hur thesmophoria firades på Lesbos kan se det länkade youtubeklippet som visar delar av en utgrävning som gjordes på 1980-talet. Som gift kvinna deltog säkert Sapfo även i denna återkommande tillställning. Högtiden firades endast av gifta kvinnor och var till minnet av gudinnan Demeter när hon övergav sina gudomliga plikter för att leta efter sin försvunna dotter.

Demeter, grek. Δήμητρα (démetra) var en fruktbarhetsgudinna med koppling till skörderiterna. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hennes bröder var Hades och och Poseidon. Myten om Demeter och hennes dotter Persefone förklarar hur årstiderna uppstod. En dag förälskade sig Hades i Persefone och han rövade bort henne med våld ner till sitt hem i underjorden. Demeter började leta över hela jorden efter sin dotter, men kunde inte finna henne. En förtvivlan av  sorg och klagan gjorde att hon misskötte sina åtaganden som skörde- och fruktbarhetsgudinna. Naturen vissnade och hamnade i ett förfall medan människorna svalt. Hon hamnar så småningom i Elysium där hon försöker adoptera ett barn, men detta misslyckas medan svälten bland människorna ökar. Tillsist befaller Zeus att Hades ska släppa Persefone fri så hon kan återförenas med sin mor. Detta sker, men Persefone har redan ätit av ett äpple i dödsriket som periodvis tvingar henne tillbaka.

Särskilt grisar offrades under denna högtid och deras kadaver grävdes ned för att vid nästa års högtid grävas upp igen och brännas till aska tillsammans med offrade fallossymboler. Askan efter kadavren spreds därefter ut över åkrarna för att frambringa en lyckad skörd. En ritual som tydligt kan förknippas med fertilitet. Högtiden firades endast en gång om året och det gav den gifta kvinnan en chans att ensam få lämna hemmet. Deras makar förväntades betala för alla utgifterna i samband med högtiden. Vare sig ogifta kvinnor, flickor, män eller barn fick närvara. Män som ertappades med spionage kunde bestraffas hårt. Riterna gick i arv genom muntliga traditioner och vi vet mycket litet om hur högtiden firades. Trots att den är starkt förknippad med fertilitet så förberedde sig den gifta kvinnan genom sexuell avhållsamhet.

II. Sapfo i Sudais : Den stora Suda-biografin

Ett av de brittiska arkeologerna Grenfell & Hunts fynd i Oxyrhynchus var ett papyrus från sent 100-tal eller tidigt 200-tal som beskriver diktaren Sapfo. Biografin Suda (Sudais) från 900-talet är en bysantinsk biografi med ca 30.000 uppslag. Den skriver att Sapfo var en lesbisk [invånare] från födseln och att hon kom från Mytilene. Hennes fader var Scamander, eller enligt vissa, Scamandronymus och hon hade tre bröder; Erigyius, Larichus och Charaxus. Den äldste Charaxus seglade till Egypten och associerade sig med kvinnan Doricha, vilken han lade stora summor pengar på. Sapfo tyckte bäst om den yngre brodern Larichus. Hon hade en dotter vid namn Kleis precis [samma namn] som sin mamma. Hon har anklagats av vissa för sin felaktiga levnadssätt och att hon var en kvinnoälskare. Till sitt yttre ska hon ha varit liten och ganska ful, med mörk hy. Det samma har sagts om {Alcaeus?} som var småväxt.

Ytterligare en notis i Suda [S:107] säger att Sapfo var dotter till Simon eller Eumenus, eller Eerigyius, Ercytus, Semus, Camon, Etarchus eller Scamandronymus. Hennes mamma var Kleis; Hon [Sapfo] en lesbisk [invånare] från Eresus, en kvinnlig lyriker som levde under 42:a olympiaden (612/608 f.Kr) då Alcaeus, Stesichors och Pittachus levde. Hon hade tre bröder: Larichus, Charaxus och Eurygius. Här kommer några mer skämtsamma påståenden om Sapfos man. Enligt Suda var hon gift med en mycket rik man, Kerkylas (av kerkos >> penis )som var en handelsman från Andros ['männens ö'] i kykladerna. Detta är förstås inte ett särskilt troligt påstående och kommer förmodligen från en av de romerska komedierna som behagat skämta om den berömda skaldinnan från Lesbos. Namnet Keryklas förekommer dessutom endast i källor om Sapfos liv. Tillsammans med honom hade hon dottern Kleis. Vidare fortsätter Suda: Hon hade tre kompanjoner eller väninnor - Atthis, Telesippa, Megara och att hon fick ett dåligt rykte på grund av sin 'orena' vänskap med dem. Hennes studenter var Anagora från Miletus, Gongyla från Kolofon och Eunica från Salamis. Hon skrev nio böcker med dikter och hon uppfann plektrumet. Hon skrev även epigram, elegier, jamber och solosånger.

III. Sapfo i Strabos stora Geografi

Strabo (ca. 62-24 f.kr) var en grekisk historiker och geograf. Han var född i Amaseia, nuvarande Turkiet och levde i en omvälvande tid när det romerska riket övergick från konungadöme till kejsardöme. Trots att Sapfo varit död sedan mer än 400 år var hennes rykte och berömmelse ännu stor i den antika världen. Förmodligen kom han från en välbärgad familj och tycks ha levt som ekonomiskt oberoende vilket möjliggjorde hans skrivande och resande. H.C Hamilton har i den engelska utgåvan Geography påpekat i bokens inledning att han främst använder sig av grekiska källor. Mer anmärkningsvärt är att Strabo citerar okritiskt och betraktade t ex Homeros som en auktoritet i fråga om geografi och platser. Strabo beskriver Lesbos som en uppseendeväckande ö i fråga om dess geografiska läge skriver han om dess småöar och kust. Han nämner flera städer och även Mytilini.

Övrig antik testimonia om Sapfo : inskription på marmor

På ett stycke bevarat marmor finns en historisk-kronologisk datering bevarad och den låter oss veta att Sapfo hamnade i exil på Sicilien mellan 604-594 f.Kr. Om uppgiften i Fragment 98 går att tolka som självbiografiskt hade hon innan exilen redan fött sin dotter Kleis. Om det nyfunna fragment 98 stämmer med biografisk data så uppnådde hon även en hög ålder.

Författaren Menander : Sapfos påstådda självmord

Enligt en antik tradition efter författaren och dramatikern Menander ska hon begått sjävmord genom att kasta sig utför den Levkadiska klippan på grund av obesvarad kärlek till färjkarlen Faon. Moderna historiker sätter ingen tilltro till denna tradition och den betraktas av vissa som ett försök att få Sapfo att framstå såsom heterosexuell. Vi har ju även det nyfunna fragmentet där hon tycks hänvisa till sin egen ålderdom som motsätter sig denna historia.

Bernadette J. Brooten har i boken Love Between Women: Early Christian Responses to Female Homoeroticism (1996) tagit upp just denna föreställning om Sapfo. I essän 'Introduction: Of Sappho, Woman-Woman Marriage, and the ways of the Egyptians' har visserligen ett bredare perspektiv än bara Sapfo, men hon tar upp det historiska och kulturella perspektivet kring hur kvinnlig homoeroticsm betraktades under antiken och den bysantinska perioden. Brooten tolkar inte Sapfos poesi utan utgår från vad de tidigaste källorna avslöjar om henne. Brooten menar att de romerska utsagorna om henne också speglar dess samtids uppfattning.


III. Maximus av Tyre skriver i sina tal (Filosofiska orationer) från 100-talet om Sapfo

Cassius Maximus Tyrius (Μάξιμος Τύριος) var en grekisk retoriker och filosof som levde under slutet av 100-talet och i samband med kejsar Commodus regeringstid. Han skrev följande om Sapfo och bilden av henne som homosexuell tycks här väl etablerad i hans samtid:

"Vad annat kan man säga om den lesbiska kvinnans kärlek annat än att den är ett uttryck för den sokratiska kärleken? För enligt mig tycks det att båda praktiserat kärlek efter sitt eget sätt, hon med kärlek till kvinnor och han med kärlek till män. För de sade att de älskade många och berördes av allting som var vackert. Vad Alkibiades och Charmides och Faidon för honom; så var Gyrinna, Atthis och Anactoria för henne. Vad rivalerna Prodikus och Gorgias och Thrasymachus och Protagoras var för Sokrates, så var Gorgo och Andromeda för Sapfo. Ibland censurerar hon dem, vissa gånger korsförhör hon dem och hon använder sig av ironi precis som Sokrates gjorde."

Det finns fler testimonia, tidiga vittnen om Sapfo.

I ett av fragmenten talar Sapfo till oss med en tydlig stämma som sträcker sig över generationer och århundraden:

”Μνάσεσθαί τινά φαμι καὶ ὔστερον ἀμμέων. - Jag tror att man kommer att minnas oss i framtiden.”

Och visst fick Sapfo rätt?

Vi minns fortfarande Sapfo.

Litteratur- och källförteckning

Brooten, B. J. (1996). Love between women: Early Christian responses to female homoeroticism. Chicago [Ill.: Univ. of Chicago Press.

Campbell, D. A. (1990). Greek lyric. Cambridge, Mass: Harvard University Press.

Freeman, P., & Sappho, . (2016). Searching for Sappho: The lost songs and world of the first woman poet : including new translations of all of Sappho's surviving poetry.

Greene, E. (1996). Reading Sappho: Contemporary approaches. Berkeley: University of California Press.

Strabo, ., Hamilton, H. C., & Falconer, W. (1854). The geography of Strabo. London: H.G. Bohn.




Thesmorphoria - Kvinnohögtid som firades i den grekiska övärlden. Den årliga festivalen omnämns i denna dokumentär om arkeologiska utgrävningar i Lesbos.

Recension: Dr. James Barry-A Woman Ahead of Her Time

BILD: Dr James Barry med hunden Psyche och betjänten John, ca. 1860 

I denna recension rekommenderar jag Michael du Preez och Jeremy Dronefields biografi Dr. James Barry - A Woman Ahead of Her Time (2016). Det är ett fascinerande människoöde och det är ett omfattande arkivforskning som ligger bakom denna biografi. Michael du Preez är idag en av de främsta experterna på Dr James Barrys liv. I biografin lyckas man levandegöra inte bara personen Barry utan även en hel tidsepok. Dr James Barry (1789-1865) fick leva ett långt liv mellan den georgianska- och den tidiga viktorianska epoken.

I. Några milstolpar i kvinnohistorien

Efter att tidningarna i samband med Barrys död avslöjat att han en gång varit kvinna smällde armén igen arkivet och hemligstämplade allt material under 100 år. Först 1950 kunde historikerna få tillgång till arméns arkiv. 

Margaret Ann Bulkley alias James Barry åstadkom några intressanta milstolpar i kvinnohistorien:

• Första kvinnan att skriva in sig vid Edinburgh Medical University, 1809.


• Första kvinnan att ta läkarexamen i Storbritannien, 1813. Mer än femtio år före Elizabeth Garrett Anderson (1836-1917) som efter privata studier fick sin legitimation 1865. Intressant nog var båda kirurger.


• Första kvinnan i brittiska armén att utnämnas till Inspector General of Hospitals, 1857.

II. Vad Barry åstadkom under sin tid som läkare

James Barry blev den första läkaren som utförde ett lyckat kejsarsnitt på den afrikanska kontinenten där både mamman och barnet överlevde. Barry hade flera åsikter om förbättringar av sanitära förhållanden i armén och på sjukhus. Han lyfte frågor kring vad vi idag skulle kalla för patientsäkerhet. Han förbjöd en person som inte kunde visa läkarlegitimation från att praktisera yrket.

Berömt blev också mötet mellan dr Barry och sjuksköterskan Florence Nightingale under Krimkriget där Barry skällde ut Nightingale efter noter. Nightingale glömde aldrig denna oförätt och hennes omdöme om Barry i ett odaterat brev var inte positivt. Jag kommer att skriva mera om konflikten mellan Barry och Nightingale längre ner i inlägget.

 

Konspirationen som möjliggjorde Dr. James Barry

Dr James Barry föddes ca 1789 och växte upp som Margaret Ann Bulkley i Cork, Irland. Margaret var dotter till Jeremy och Mary Anne Bulkley (ogift Barry). Fadern var en relativt framgångsrik grosshandlare, men blev senare i livet svårt skuldsatt.

En bekant till mammans bror, general Francisco de Miranda ansåg Margaret var alltför begåvad för att behöva sluta som guvernant. Läkaryrket var ännu stängt för kvinnor i Storbritannien, men tillåtet i Venezuela. General Miranda öppnade sitt hem för den unge Barry som fick tillgång till hans bibliotek. Vid denna tid hade kvinnor vare sig rösträtt eller självbestämmande. Kvinnor hade inte ens tillträde till universiteten. En rad omständigheter främst grundade i ekonomiska dilemman möjliggjorde situationen. Med hjälp av sin mamma, morbror och en rad inflytelserika vänner till morbrodern konstprofessorn James Barry d.ä vid London University sattes en konspiration igång. Ur den konspirationen föddes Dr. James Barry som tjugo år gammal skickades till universitet i Edinburgh för att studera medicin och så småningom ta sin läkarexamen.

Barry blev därmed Storbritanniens första kvinnliga student och första kvinnan i landet som 1813 tog läkarexamen (University of Edinburgh Medical School) med kirurgi som specialitet.

Tyvärr dog generalen i fångenskap och drömmen om att åka till Venezuela för att praktisera läkaryrket som kvinna blev aldrig av. Barry hade inte längre några alternativ och valde att fortsätta leva som man de följande 56 åren av sitt liv. Hur detta påverkade Barry själv vet vi inget om. Vi har bara våra egna spekulationer, för Barry skrev ingenting om detta och av döma av Barrys egna handlingar ville han aldrig få sin verkliga identitet avslöjad.

Dr. Barrys hemlighet avslöjas

När Dr James Barry avled i sitt hem i London 1865 på grund av dysenteri eller kolera fanns endast betjänten John till hands. Han hade följt dr Barry från Jamaica och tjänat den gode doktorn under några år. Dr Barry hade varit en besvärlig patient under sin sista tid i livet, men begravningsentrepenören behövde bara ta hänsyn till en sista önskan. Dr Barry hade uttryckligen bett om att få begravas direkt i vad han hade på sig. Enligt historien kom en kvinna vid namn Sophia Bishop till Barrys hem för att förbereda liket inför begravningen. När hon ändå tog av kläderna såg hon att det var liket efter en kvinna och som dessutom hade cellulitmärken över magen vilket hon genast förknippade med barnafödande. Sophia Bishop ska ha avslöjat hemligheten först efter Barrys begravning. Du Preez & Dronefield ifrågasätter i biografin att Sophia Bishop ska ha varit den som avslöjat dr Barrys riktiga identitet. De spårar istället historien om Sophia Bishop till en novell författad av Charles Dickens under samma period.

The Lancet gör en eftersökning

Studietiden vid Edinburgh Medical University, 1809-1813

Michael du Preez har författat några artiklar i ämnet och har redogjort grundligt för James Barrys läkarutbildning i "James Barry (1789-1865): The Edinburgh Years". Under hela studietiden bodde Barry med sin mamma och hon presenterades i offentliga sammanhang som Barrys faster. Båda hade regelbunden kontakt med sin gamla familjeadvokat.

 

Vad hände med James Barrys mamma?

Enligt biografin finns inga källor som kan styrka att James Barry hade någon kontakt somhelst med sin mamma Mary Anne Bulkley efter examen 1813.

Källor:

Dr James Barry - A Woman Ahead of Her time

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Virginia Kent Catherwood - Verklighetens Carol Aird

I ett tidigare inlägg skrev jag en recension om Patricia Highsmiths roman The Price of Salt (1952) som långt senare utgavs med titeln Carol (1990). I blogginlägget uppmärksammade jag även den historiska bakgrunden kring romanen och de faktiska omständigheter som gömmer sig i manuskriptet. I detta inlägg tänkte jag skriva om Carol Aird, en av protagonisterna i romanen. Bakom den fiktiva karaktären döljer sig nämligen en kvinna som Patricia Highsmith (1921-1995) hade en kortvarig relation med under 1946-1947.

Highsmith träffade 1946 den amerikanska miljonärskan Virginia Kent Catherwood (1915-1966) på en fest i New York. Catherwood var frånskild sedan två år tillbaka och hade förlorat vårdnaden om sin dotter. Det finns inget som tyder på att de efter relationens avslut hade någon kontakt alls. Däremot kom Patricia Highsmith att aktivt använda henne i sitt skrivande. 1946-1947 var det fortfarande ett par år kvar till succédebuten Strangers on a train (1950).

Handlingens huvudperson, Carol Aird är en 30+ kvinna ur överklassen som ligger i skilsmässa och en vårdnadstvist är under uppsegling. Carol vill gärna ha vårdnaden om dottern och har en advokat som sköter de kommande förhandlingarna mot maken Harge. Carol möter av en slump det yngre butiksbiträdet Therese Belivet, 19, och de inleder en relation. Första mötet äger rum på Frankenburgs varuhus där Therese är anställd. Handlingen är förlagd till sent 1940-tal. Det är Therese Belivet som är Patricia Highsmiths alter ego i berättelsen. Romanen utkom 1952 under pseudonymen Claire Morgan och var Highsmiths andra bok. Den betraktas som banbrytande på grund av det öppna slutet och fick ett positivt mottagande då den bröt med 1950-talets krav på hur lesbiska framställs i litteraturen.

Highsmith arbetade också i unga år som butiksbiträde vid Bloomingdale's för att kunna finansiera sin psykoanalys. Hon gick också i analys 1948. Målsättningen med psykoanalysen var att bli heterosexuell. Highsmith ville väldigt gärna bli straight och försökte också bota sig själv genom att ha relationer med män. Dock utan att lyckas. I Highsmiths dagböcker från den aktuella tidsperioden går att läsa att hon hoppas att psykoanalysen skulle kunna göra henne redo för äktenskap.

Kate Hart har skrivit om synen på homosexuella i efterkrigstidens USA och den period som brukar kallas för det kalla krigets år. I artikeln "The inner Life of Patricia Highsmith" publicerad 2011.08.15 i nättidningen This Recording berättar Hart om sina efterforskningar. Hon besökte nationalbiblioteket i Bern, Schweiz där Patricia Highsmiths litterära kvarlåtenskap (brev, dagböcker, anteckningar m.m) förvaras. Hart noterar hur stereotypa föreställningar om homosexuella förekommer både i fiktionen och privata anteckningsböcker hos Highsmith. Hon påpekar även hur Highsmith hela livet hade starka skuldkänslor kring sin homosexualitet. 1950-talet innebar dubbelliv vilket Highsmith var väl medveten om och det kunde också plåga henne. I sina dagböcker klagade Highsmith över sin dubbelmoral och på känslor av overklighet.

Ett av de mer säregna dragen i Patricia Highsmiths författarskap är hennes sätt att använda sin egen biografi i sitt skrivande. Highsmith tycks nästan ha varit besatt av sig själv i den meningen och analyserade gärna sina relationer och stalkade sina flickvänner. De slutade många gånger som karaktärer eller mordoffer i hennes böcker. Under hela livet skrev hon även dagbok och älskade att sammanställa listor. Joan Schenkar nämner i biografin att manuskriptet till Strangers on a train (ej den tryckta bokversionen) var tillägnad "all the Virginias", eftersom många av hennes partners burit detta förnamn. I pocketversionen var hon mer öppenhjärtlig och tillägnade boken "all the virginians." Highsmiths inspirationskälla till novellen var den tidigare relationen med Virginia Catherwood som kom från en av de finaste familjerna i Philadelphia. Hon var dotter till radiomagnaten och uppfinnaren Arthur Atwater Kent (1873-1949) som även var en framgångsrik affärsman med 93 patent på olika motorrelaterade produkter. I Philadelphia finns ett stadsmuseum uppkallat efter honom. Virginia fick utbildning och studerade skulptur i Paris. Hon gifte sig 1935 med bankiren Cummins Catherwood och fick en dotter med honom. De bodde på en lantegendom i Bryn Mawr, Pennsylvania. Paret skilde sig i Idaho 1941. Vi har bara Highsmiths beskrivningar av relationen och den är blandad med fiktiva inslag. Det finns inga uppfattningar om vad. Virginia, eller Ginnie, tyckte om relationen med Highsmith. Inget tyder på fortsatt kontakt efter uppbrottet 1947.

Tyvärr blev det ingen rast eller ro för Virginia Catherwood. Den 27 november 1959 skrev tidningen The Age om hur den georgiske prinsen och amerikanske medborgaren David Mdiviani lämnat in en stämningsansökan mot den rika arvtagerskan. David Mdiviani var en känd playboy och f d rysk prins med rötter i Georgien. Han var gift med Virginia Sinclair (1915-1979) men i stämningsansökan mot Virginia Catherwood anklagade han den sistnämnda för att ha tagit frun i från honom. Mycket riktigt framgår det i The Age att Mdiviani stämmer Catherwood på en miljon dollar. Idag är det lätt att skratta åt prinsens skadeståndskrav, men 1950-talet var ingen dans på rosor om man råkade vara gay. Virginia Catherwood blev utsatt för ett klassiskt försök till utpressning och mot sig hade hon en man som öppet anklagade henne för att ha en relation med hans fru. Mr Diviani återtog så småningom sin stämningsansökan och Catherwood själv svarade att hon inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Denna artikel från 1959 är det sista vi hör i det offentliga om Catherwood.

Den som närmare vill bekanta sig med Patricia Highsmiths liv och skrivande bör genast sätta sig att läsa Joan Schenkars biografi The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith (2009). Det tog Schenkar 8 år att skriva biografin och det går även att söka hennes namn på Youtube där hon föreläser om boken och Highsmith. Den är okonventionell och ickekronologisk. Trots detta fångar Schenkar ändå en hel del av vem Highsmith var. Vid något tillfälle säger Schenkar att Highsmith är en av de mest freudianska författarna i den amerikanska litteraturen. Jag instämmer i detta. Det finns flertalet freudianska bilder eller associationer i The Price of Salt. Ytterligare ett mycket realistisk porträtt av Highsmith har publicerats av en av hennes föredetta. Författaren Marijane Meaker hade en relation med Highsmith under 1950-talet och är en av dem som kan bekräfta Highsmiths xenofobiska och misantropiska föreställningar. Meaker (pseudonym Vin Packer) har också talat om detta i samband med intervjuer. Titeln på Meakers självbiografi är Highsmith: A romance of the 1950s. För den som söker en biografi med ett mer traditionellt upplägg rekommenderas journalisten Andrew Wilsons biografi Beautiful Shadow: A life of Patricia Highsmith (2010).

 

Källor:

Hart, K. (2011) "The inner life of Patricia Highsmith". This Recording.

Schenkar, J. (2009). The talented Miss Highsmith: The secret life and serious art of Patricia Highsmith. New York: St. Martin's Press.

Talbot, M. (2015) Forbidden love : The passions behind Patricia Highsmith’s “The Price of Salt.” The New Yorker.

BBC Radio 4: Patricia Highsmiths 'Carol' (radioversionen)

Nu går vi så sakteligen mot hösten och det finns inte alltid tid att slå sig ner med en god bok. Idag rekommenderar jag lite radiolyssning via Mixcloud som tillhandahåller diverse poddar och uppladdningar av våra klassiker. Det är den prisbelönta BBC-producerade radioversionen av Patricia Highsmiths bok Carol [The price of Salt (1952)] som är på tur nu. Den släpptes i november 2014. Uppladdningen på Mixcloud innehåller 5 spår om 13 min. vardera. Som Carol hör vi skådespelerskan Miranda Richardson och det är Andrea Deck som tolkar karaktären Therese.

 

Recension : The Price of Salt 'Carol' av Patricia Highsmith

Jag vill förvarna läsaren om att denna recension innehåller s.k 'spoilers'. Om du inte har sett filmen Carol eller läst romanen The Price of Salt (1952), så finns anledning att överväga stoppa din läsning här. Romanen The Price of Salt 'Carol', har nu främst blivit aktuell tack vare en filmatisering av Todd Haynes (manus Phyllis Nagy) där Cate Blanchett och Rooney Mara innehar huvudrollerna. Trots att den utspelar sig under 1950-talet kommer filmen bli en klassiker inom hbtq-genren. Framförallt tack vare den fina skådespelarinsatsen mellan Rooney Mara och Cate Blanchett. Angående tidsperspektivet så utspelar sig romanen under andra världskriget eller tätt inpå efterkrigstiden. Omkring 1945-46. Det finns också flera igenkännbara paralleller mellan författaren Patricia Highsmith och själva handlingen. Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare som är mest känd för sina psykologiska thrillers och många läsare känner säkert till karaktären Tom Ripley som förekommer i flera romaner och noveller. Hennes debutroman Strangers on a train (1950) fick ett bra mottagande och två år senare filmatiserade Alfred Hitchcock boken. Han är dock inte den ende som filmatiserat Strangers on a train, då tolkningar av texten än idag förekommer i en rad artistiska sammanhang och uppsättningar. Då filmen Strangers on a train blev en biosuccé kan man nog säga att Hitchcock blev den regissör som gav Patricia Highsmith stjärnstatus.

Romanen The price of Salt handlar om den unga Therese Belivet som nyligen flyttat till New York. Hon är tillsammans med Richard som hon inte älskar. Hon jobbar även som affärsbiträde och under en ganska trist arbetsdag får hon syn på en kvinna i butiken som hon blir intresserad av. Kvinnan heter Carol och är i trettioårsåldern. Hon gör en beställning med hemkörning av Therese. Carol har en liten dotter och ligger även i skilsmässa. De börjar trots de komplicerade omständigheterna att umgås och trivs i varandras sällskap. Therese anklagas av Richard för att ha en "skolflicksförälskelse", men hon verkar desto mer säker på sin sak. Carols man Harge blir misstänksam mot hennes relation till Therese eftersom hon vid ett tidigare tillfälle avslöjat hon haft en kärleksrelation med sin bästa väninna Abby. För att undvika Harges vrede bestämmer hon sig för att göra en länge resa västerut, en road trip där även Therese bjuds att resa med. Det är under resan som deras relation fördjupas. De vet dock inte att Harge ordnat en privatdetektiv som hela tiden följer dem. Tillsist får Harge de yttersta bevisen på en sexuell relation som han utnyttjar i vårdnadstvisten om parets dotter, Rindi. Romanen är berättad ur Thereses perspektiv och det blir inte så mycket information om den lilla dottern då nittonåringar inte brukar vara så intresserade av hemmafruliv och barnuppfostran. Åldersskillnaden mellan protagonisterna blir också påtaglig även om hela historien faktiskt är ganska romantisk. Nog märker man av Thereses fascination för den eleganta och enigmatiska Carol som också är very, very posh. Romanen andas också av den historiska tidsandan. Ordet lesbisk förekommer inte, men däremot kan flera stycken i texten och beskrivningar av händelser associeras med psykoanalytiska perspektiv. Det är tydligt att Patricia Highsmith kan sin Freud. Homosexualitet under 1940 och 1950-talet var mer eller mindre klassad som psykisk sjukdom, men samtidigt något som i allmänhetens ögon kunde "fixas" med hjälp av terapi. Highsmith verkar själv ha varit enig i den åsikten, men det hindrade henne inte från kärleksrelationer med kvinnor även om de allesammans var kortvariga.

The Price of Salt publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. Först 1990 kom romanen att utges med titeln 'Carol' och med Patricia Highsmiths namn. Highsmith själv var dock inte redo att komma ut och snäste av alla journalistiska antydningar om eventuell läggning. Highsmith skrev över tjugo romaner och kortnoveller, men denna är den enda som tar upp kvinnlig homosexualitet och dessutom i en positiv bemärkelse. Hon valde att ge ut boken under pseudonym eftersom hon inte ville bli stämplad som en lesbisk författare och dels därför att handlingen berörde personer och händelser som hade verklighetsförankring. Temat är att betrakta såsom unikt då den författats i en tidsanda där hbtq-kvinnor i litteraturen var tvungna att framställas enligt ett visst mönster. Kvinnliga protagonister dör, begår självmord eller återförenas tillsist med sina män enligt 1950-talets synsätt. För många år sedan läste jag en intervju med 'lesbian pulp-fiction' författaren Marijane Meaker (f. 1927) och hon kunde bekräfta förläggarnas syn på kvinnlig homosexualitet under denna tidsperiod. Förlagschefer kunde stoppa litteratur - eller tvinga författaren att ändra i storyn om det givna mönstret inte följdes. Trots att Highsmith var en relativt produktiv författare så är detta den enda romanen med ett hbtq-tema.

Eftersom jag själv är intresserad av att göra kopplingar mellan författaren och den skrivna texten gjorde jag en grundlig research efter ha sett filmen på bio. Jag ville veta hur Highsmith arbetat med manuskriptet och vilka eventuella paralleller det fanns mellan henne själv och romanen. Samt eventuella kopplingar mellan olika karaktärer i handlingen och verkliga personer. Det var också intressant att ta del av manusförfattaren Phyllis Nagys erfarenheter av att skapa filmen. Några artiklar ur bland annat The Telegraph och The Guardian gav resultat. Historien bakom 'Carol' är långt mer tragisk än vad som framkommer i filmen. Jill Dawson publicerade i The Guardian 2015-05-13 en längre artikel Carol: the women behind Patricia Highsmith's lesbian novel där några av källorna till romanen diskuterades. Enligt Dawson ska Highsmith ha arbetat som affärsbiträde på Macy's, New York när en blond kvinna i päls på jakt efter en docka till sin dotter, uppenbarar sig i julruschen. Hon lämnar sitt namn och sin adress på en lapp. När Highsmith avslutat sitt arbetspass tar hon bussen till New Jersey där kvinnan bor. Vad som händer sedan är något oklart men Highsmith går förbi huset. Ytterligare en källa till manuskriptet och inspiration till karaktären Carol var Highsmiths relation med Virginia Kent Catherwood (1915-1966). Hon var dotter till radiopionjären Arthur Atwater Kent, gift 1935-1941 med bankmannen Cummins Catherwood (1910-1990) och nämns i Highsmiths dagböcker i mitten av 1940-talet. Catherwood förlorade i samband med sin skilsmässa vårdnanden om sin dotter. På ett hotellrum där Catherwood befann sig med en älskarinna riggade maken en dold bandinspelning som avslöjade henne som lesbisk under rättegången. I biografin The Talented miss Highsmith av Joan Schenkar avslöjas att The Price of Salt aldrig skulle ha sett dagens ljus om det inte var tack vare relationen med Virginia Kent Catherwood. De var tillsammans under ett år och detta gav Highsmith möjlighet att fullt ut koncentrera sig på skrivandet. Tyvärr fick hon också på nära håll bevittna alkoholismen då Catherwoods drickande hade gett upphov till nervskador i form av blindhet och röstbortfall. Hon kunde också bli våldsam. Catherwood dog ung förmodligen till följd av alkoholrelaterade sjukdomar. En del av henne finns dock bevarad i karaktären Carol Aird gift med Harge Aird. Highsmith skulle ofta återkomma till Catherwood i sitt skrivande, men det finns inget som tyder på att de någonsin talade med varandra igen efter uppbrottet 1947 där Catherwood var den som tog initiativ till uppbrottet. De historiska omständigheterna gör att romanen är klart läsvärd än idag.

-

Recension : ' Oscar Wilde' av Richard Ellmann

I detta blogginlägg kommer jag att recensera och rekommendera Richard Ellmanns stora Oscar Wide-biografi från 1987. Oscar Wilde (1854-1900) är just en sån där författare som det hela tiden ges ut nya biografier om. Aldrig tycks de många olika infallsvinklarna på hans liv och böcker sina ut. Alltid tycks det som om det finns något nytt att beslysa. Detta sker fortlöpande ibland med bra och mindre bra resultat. Därför tycker jag det finns god anledning att ta upp Ellmanns vetenskapliga biografi som på många sätt utgör en del av grundforskningen om Oscar Wilde idag. För en svensk läsare är biografin guld värd att ha i sin egen bokhylla eller att läsa på biblioteket då den även är översatt. Den svenska översättningen utkom 1990 på bokförlaget Forum och översättningen gjordes av Gun R. Bengtsson. Bland alla biografier jag själv läst genom åren är den en personlig favorit. Jag läste den svenska överättningen som ung gymnasist under många ensamma eftermiddagar och kvällar på det lokala biblioteket i Kristinehamn. Jag vet inte hur det ser ut med den svenska tillgången nu, men det engelska originalet är lätt att få tag på om man beställer på nätet. Det är också det engelska originalet som recenseras här.

Richard Ellman (1918-1987) var en amerikansk professor i engelska språket och var verksam vid Oxford University. Han skrev även om Yeats, Joyce och Beckett, men biografin om Wilde blev hans sista och avslutades kort före hans död 1987. Postumt tilldelades boken Pulitzer Prize for biography 1989. Även Brian Gilberts prisade film 'Wilde' från 1997 bygger på Ellmans bok. Den är dessutom en vetenskaplig biografi och därtill starkt faktaorienterad och minutiöst grundlig. Ellmann lyckas hålla distansen till sitt studieobjekt ifråga. Han använder citat ur brev och citerar även delar ur Wildes texter. Fokus är dock på biografi och inte på litteraturvetenskap. Ellmanns Wildebiografi är uppdelad i fem stora huvudavdelningar med påföljande kapitel. Det första kapitlet är en genomgång av Wildes tidigaste år, den irländska barndomen och förstås familjebakgrunden. Även hans tidiga skolår i Portora tas upp. För den som undrar över om Wilde hade en irländsk dialekt är svaret ja, det hade han. I Oxford gjorde han sitt yttersta för att slipa bort den. Hur väl han lyckades med detta är okänt.

En hel del information lämnas om föräldrarna och det irländska kulturarvet som var viktigt för båda makarna Wilde. Särkilt modern Speranza lyfte den irländska nationalismen till nya höjder genom sin poesi. Wilde kom särskilt att likna sin mor ifråga om litterära och kulturella intressen. Hon hade också i sitt hem en s.k 'litterär salong' där hon vissa kvällar samlade människor till gemenskap och samtal om olika saker. Speranza var en mycket färgstark personlighet. Fadern, ögonläkaren Sir William Wilde hade också litterära intressen och särskilt keltisk historia. Han lät också redigera och publicera ett par böcker om irländska folksägner. Han var också erkänd som skicklig ögonläkare. Han kurerade även den svenske kungens ögonåkomma, något som ledde fram till att han tilldelades den svenska Nordstjärneorden. Ytterligare en koppling finns till Sverige i familjen Wilde. Den unga skribenten Lotten von Kraemer (1828-1912) besökte tillsammans med sin far baronen och landshövdingen Robert von Kraemer makarna Wilde i Dublin (1857).

Lotten von Kraemer kom att bli en tidig feministisk föregångare i Sverige. Hon blev också en betydelsefull kulturpersonlighet och instiftade Samfundet de Nio och har ett pris uppkallat efter sig. På många sätt kom Oscar Wilde att likna båda föräldrarna ifråga om intressen och ödesdigra misstag. Fadern kom i knipa i trettioårsåldern när en kvinnlig patient till honom anmälde honom för ärekränkning, ett svårt brott under denna period och det hela ledde fram till en rättegång där Sir William Wilde förlorade och fick betala rättegångskostnaderna. Något som blev ekonomiskt kännbart för familjen.

Detta var inte enda gången temat sexualitet, otrohet och barn utanför äktenskapet kom ifråga. Sir William Wilde hade två 'oäkta' döttrar som båda omkom i en brand samma kväll. Han hade också en oäkta son, Henry Wilson ' Williams son'. Han försörjde dock samtliga barnen genom underhåll och betalade Henrys läkarstudier och hjälpte honom att få en praktikplats vid ett sjukhus. Onekligen tänker man på Oscar Wildes egen rättegång och hur han skandaliserade sin egen samtid när han dömdes och fängslades för sin läggnings skull. Manlig homosexualitet var straffbart i drottning Victorias England, kvinnlig homosexualitet trodde hon inte att den existerade. Wildes föräldrar var verkligen färgstarka personligheter och man undrar om inte mycket av Oscar Wildes egen genius kom till just tack vare dem?

Oscar Wilde var en mycket intelligent och kreativ personlighet och detta visade sig också under hans tidiga skolår. I Portora vann han 1870 Carpenter Prize for Greek Testament. De klassiska studierna hade en central roll och ett år senare vann han ett stipendium till prestigefyllda Trinity College, Dublin. De akademiska framgångarna nådde sitt yttersta när han tillsist kunde ansöka till Magdalen College vid Oxfords universitet.Biografin följer en strikt och traditionell kronologisk ordning. Vid Oxford kom han att influeras av Oxfordrörelsen vars syfte var att försöka bryta det protestantiska inflytandet vid de brittiska lärosätena. Oxfordåren blev enormt betydelsefulla för Wilde. Ellmann kommer också in på debuten, Dorian Gray, Wildes dramer och hans plats i societeten. En stor plats ges även Wildes uppgång och fall. Samt den plågsamma rättegången och de påföljande åren i fängelse. I epilogen avslutar Ellman biografin med en hänvisning till Jorge Luis Borges uppfattning om Wilde såsom den kommer till uttryck i essän 'About Oscar Wilde', publicerad i Other Inquisitions 1937-1952:

He belongs to our world more than to Victoria's. Now, beyond the reach of scandal, his best writings validated by time, he comes before us still, a towering figure, laughing and weeping, with parables and paradoxes, so generous, so amusing, and so right.

Biografin rekommenderas till alla som vill ha en nyanserad bild av människan och kulturpersonligheten Oscar Wilde.

Recension : 'Låt den rätte komma in' av John Ajvide Lindqvist

Romanen Låt den rätte komma in (2004) belönades med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2008. Motiveringen till priset lyder: ”För ett författarskap som rymmer ett mästerligt berättande och en känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter.” Lindqvist beskrivs som en förnyare inom genren skräckromantik och det är inte svårt att förstå efter ha läst Låt den rätte komma in. Många har även sett filmen, men en film kan inte täcka alla aspekter av en roman. Jag skrev tidigare här i bloggen att jag ville lägga fram två exempel på modernt sätt att skriva en vampyrhistoria på och nämnde då Låt den rätte komma in tillsammans med The Moth Diaries. Romanerna kommer med förnyande perspektiv och tolkar om den klassiska vampyrnovellen helt enkelt genom att tillföra något nytt. Framförallt bryts traditionen genom att låta ett barn inneha rollen som vampyren. Det finns också andra skillnader.

Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.

Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.

Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?

Recension: 'The Moth Diaries' av Rachel Klein

Bokbloggen rör sig vidare i vampyrens tecken och vampyrlitteraturen. I ett tidigare inlägg skrev jag om en gotisk föregångare i genren, nämligen Sheridan Le Fanus kortnovell Carmilla (1872). Bram Stokers Dracula (1897) tog starkt intryck av Carmilla. I detta inlägg kommer jag att rekommendera en modern tolkning av kortnovellen. För läsaren är det helt klart att Rachel Kleins tonårsroman The Moth Diaries (2002) i hög grad bygger på Le Fanus bok. Klein gör det dessutom mycket bra vilket jag hoppas blir tydligt i min recension av hennes bok. Säkert finns här nu många läsare av bloggen som redan sett en filmatisering av The Moth Diaries (2011) med Sarah Gadon och Sarah Bolger i huvudrollerna (tyvärr bara 38 i Metascore/critics reviews). I detta fall såg jag filmen innan jag läste boken. Båda har sin lilla charm.

Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:

My journal is being ruined by lies. I should go back and cross out everything I wrote about Ernessa last friday.

Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16)  som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:

I have always been intrigued by the journals that girls keep. They are like dollhouses. Once you look inside of them, the rest of the world seems very far away, even unbelievable.

Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.

Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?

Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.

Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.

Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Pagliaoch Hart

Här kommer den utlovade uppföljningen om poeten Emily Dickinson (1830–1886) . Jag recenserade en biografi om henne här på bloggen. I detta inlägg går jag djupare in på olika tolkningar. Jag inleder med en reflexion kring de religiösa inslagen i dikterna, sedan Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart. Jag avrundar med en rekommendation, nämligen en svensk översättning.

Emily Dickinson hör till de stora poeterna eftersom hon faktiskt lyckades hitta ett eget uttryckssätt och en egen ordstil som bryter med tidigare konventioner i den amerikanska litteraturhistorien. På något sätt ligger hennes stil i kollision med den egna samtiden. Detta i sig uttrycker själva förutsättningen för att lyckas och hamna på "topplistan" bland litteraturhistoriens stora namn. Med Dickinsons ankomst inträder det berömda paradigmskiftet. Här tillkommer nämligen något nytt, radikalt och förnyande i poesin. Det handlar inte att skriva för att bli gillad. Som med många andra författare det är lätt att fastna för, de som blir våra favoriter infaller sig känslan av att här läses någonting nytt och man landar i slutsatsen - den här författaren har verkligen det där lilla extra. Det är inte alltid lätt att veta vad poeterna menar med sin dikt alla gånger. Så är även fallet med Dickinson. Orden tycks många gånger främmande och arkaiska. Som många stora författare bidrog hon till mytbildningen om sig själv. I introduktionen till How to write about Emily Dickinson (2008) påpekar Harold Bloom följande som fångar något av det jag försöker säga:

Like Shakespeare, Dickinson and Blake thought everything through again for themselves, almost as if there had been no philosophers before them. (Priddy & Bloom 2008, Intro.)

Puritanismen hade stort inflytande på hennes språkstil. Psalmsånger och religiös musik kan ha påverkat rytmen i dikterna. Under en längre period var Dickinson också djupt troende i en mer traditionell och puritansk bemärkelse. Hennes kristna religionsuppfattning starkt präglad av puritanismen kan inte ha skilt sig märkvärdigt i den egna samtiden. Kristendomen var en naturlig del av samhället på ett helt annorlunda sätt än idag. Det har spekulerats mycket kring hennes uppbrott från traditionell kristendom och orsakerna till den. Själv tycker jag denna dikt är representativ i sammanhanget, nummer 236:

Some keep the Sabbath going to Church –
I keep it, staying at Home –
With a Bobolink for a Chorister –
And an Orchard, for a Dome –

Some keep the Sabbath in Surplice –
I, just wear my Wings –
And instead of tolling the Bell, for Church,
Our little Sexton – sings.

God preaches, a noted Clergyman –
And the sermon is never long,
So instead of getting to Heaven, at last –
I’m going, all along.

I hemstaden Amherst, Massachusetts var det stor 'revival' och väckelserörelse på gång. Flera inom familjen Dickinson går med i väckelserörelsen. Senare i livet övergav Dickinson den traditionella religiösa livsstilen och slutade även att gå i kyrkan. Något som måste ha uppfattats som mycket märkligt för att inte säga ovanligt under denna tid. Det bakomliggande orsakerna till denna religiösa kris har det spekulerats mycket kring. Dickinson utvecklade istället en egen livsåskådning som hade religiösa färgningar och ligger nära den kristna mystiken. Jesusgestalten blir dock utbytt mot en mer jordiskt inspirerad person "master" (mästaren). Mycket tid och spekulation har gått åt att försöka namnge personen som kan tänkas vara Dickinsons "master" i dikterna. Den biologiska litteraturforskningen som söker jämförelser mellan författarens eget liv och de författade texterna gör sig påmind.

Perspektiv på Dickinson idag – radikala läsningar av Patterson, Paglia och Hart

Som jag skrev i början av detta inlägget är det inte alla sidor av ett författarskap som prioriteras av litteraturvetare vilka ofta även agerar biografiker. Särskilt missgynnade relationer i Emily Dickinsons liv har varit den hon hade med sin svägerska Sue Dickinson och Sue Dickinsons väninna Kate Turner. För några år sedan framkom ett fotografi som vissa tror föreställer Emily Dickinson och Kate Turner. Flera amerikanska tidningar uppmärksammade fyndet. Det går inte att bekräfta huruvida det är damerna i fråga på bilden trots att man med hjälp av rättsmedicinska metoder försökt jämföra och avgöra med hjälp av andra porträtt. Kate Turner återfinns också i litteraturforskningen hos Rebecca Patterson (Pittsburgh University).

Jag väljer att uppmärksamma Rebecca Patterson för att visa hur svårt det var att diskutera nya sidor av Emily Dickinsons poesi under 1940- och 1950-talet. Rebecca Patterson var doktor i litteraturvetenskap och hon fick mycket kritik för sin teori. I boken The riddle of Emily Dickinson (1951) försöker Patterson visa hur flera av kärleksdikterna i själva verket var riktade till väninnan Kate Turner, ’Katie’. Hon hade tidvis tillgång till familjen Turners familjearkiv där brev och dagböcker av Kate Turner fanns bevarade. Släktingar till Katie blev så upprörda när de fick reda på Pattersons teori samt att den skulle publiceras i en doktorsavhandling att de förstörde breven. Istället för att ge Patterson fortsatt tillgång till familjearkivet brände släktingar till Kate Turner upp breven mellan henne och Emily Dickinson. Provocerade av att ha haft en död kvinnlig släkting som kunde haft en lesbisk relation med en av de mest kända och framgångsrika poeterna någonsin i den amerikanska litteraturhistorien. Patterson hade dock hunnit med kopiera det mesta ur breven och de hade tidigare aldrig studerats av någon litteraturvetare.

Självklart blev även övriga intellektuella av denna tid upprörda på Patterssons slutsatser. Detta var 1950-talet! I en review av nyutgåvan 1980 hade uppfattningen inte ändrat på sig. Även idag gör flera av de främsta inom litteraturforskningen sitt yttersta för att förneka dylika tolkningar. Vilka männen kan ha varit i dikterna spekulerats det vilt omkring trots att det inte alls går att säga med säkerhet vem eller vad som inspirerat en viss dikt, men i de fall när litteraturforskning söker koppling till väninnor bortförklaras detta och ignoreras. Märkligast är kanske Habegger som själv skrivit en biografi över Dickinson. Hör honom i denna föreläsning tillgänglig via youtube: WGHB Forum där han förklarar sina problem kring hur förhålla sig till författarens sexualitet och lesbisk tolkning av dikterna som han känner sig ’uncomfortable with’ (ca 51:30 i föreläsningen). Men liknande tankar förekommer även hos litteraturprofessorn Harold Blooms i introduktionen till How to Write about Emily Dickinson (riktar sig för övrigt till studenter och hur man bör närma sig litterära teman/författare):

Writing about Emily Dickinson tends not to engage her agile believings and disbelievings, her deliberate evasions of our prosy explanation. Did she ever carnally embrace her unstable sister-in-law Sue? I doubt it, but scarcely believe it matters in apprehending the elusive Miss Dickinson of Amherst. Did she embrace Christ? I more than doubt it, though she saw in him a paradigm for her own sufferings, which were mostly in the realm of what Freud was to term “Mourning and Melancholia.”

Camille Paglia är en amerikansk kulturkritiker och professor i litteraturvetenskap (University of Philadelphia). För en amerikansk publik är hon även känd som koluminst i tidningen Salon. Professor Paglia har utvecklat ett eget system för att tolka den västerländska kanon och idétradtionen där motpolerna, diktomin i vårt västerlänska tänkande motsvaras av det apolloninska (manligt) och dionysiska (kvinnligt). Trots den biologistiskt färgade synen på manligt och kvinnligt finns ändå ett intresse av att ta upp Paglia här. För teorin har hon även applicerat på den västerländska litteraturkanon. Paglia är själv en stor beundrare av Dickinsons poesi. Därför är ett helt kapitel tillägnad Dickinson i Sexual Personae: Art & Decadence from Nefertiti to Emily Dickinson med titeln "Amherst Madame de Sade " där kritiserar framförallt Paglia den sentimentala uppfattningen av Emily Dickinson hos moderna läsare. I Dickinsons dikter är det nämligen mycket som kryper omkring, perfekt för freudianska tolkningar och utläggningar. Namn på växter och inte minst insekter förekommer bland stickande blommor och bin. Dickinson skriver inte någon vanlig ”blomsterpoesi”. Vad försiggår egentligen i denna dikt?

So bashful when I spied her!
So pretty—so ashamed!
So hidden in her leaflets
Lest anybody find—
So breathless till I passed here—
So helpless when I turned
And bore her struggling, blushing,
Her simple haunts beyond!
For whom I robbed the Dingle—
For whom betrayed the Dell—
Many, will doubtless ask me,
But I shall never tell!


Dickinson hade ett mycket intressant sätt att skriva brev på. Breven till Susan Dickinson är skrivna med hjälp av poesins språk. Skrivsättet blir förstås extra effektfullt och intressant för mottagaren. Hart har tillsammans med Nell Smith givit ut en del av breven. De finns publicerade och kommenterade i Open Me Carefully: Emily Dickinson's Intimate Letters to Susan Huntington Dickinson (1998). Tyvärr har vi bara Emilys brev kvar. Susan Dickinsons brev till Emily brändes efter hennes död. Detta påpekas även i inledningen.

Dickinson på svenska

Hur fungerar det att läsa diktaren Emily Dickinson i svensk översättning? Jag avslutar inlägget med en rekommendation. För några år sen kom den kända amerikanskan ut i svensk översättning och nyutgåva. Ann-Marie Vinde har översatt och tolkat ett sextiotal dikter till svenska. Innehåller även kommentarer till varje dikt.


Denna översättning från 2010 är viktig eftersom det inte utkommit några nytolkningar av dikterna på svenska sedan 1930-talet. Det finns inga anledningar till att förringa en översättnings betydelse oavsett verk och språk. Dickinson kan vara svårtillgänglig på grund av språket då engelskan i detta fall är ålderdomlig och innehåller ord som inte används idag. Här fyller Vindes tolkning en viktig funktion.

Källor:

DICKINSON, E., HART, E. L., & SMITH, M. N. (1998). Open me carefully: Emily Dickinson's intimate letters to Susan Huntington Dickinson. Ashfield, Mass: Paris Press.
PAGLIA, C. (1990). Sexual personae. New Haven, Yale University Press.
PATTERSON R. (1951). The riddle of Emily Dickinson. Boston: Houghton Mifflin.
PRIDDY, A., & BLOOM, H. (2008). Bloom's how to write about Emily Dickinson. New York, Bloom's Literary Criticism.