Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: "Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries"(1972)

Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries (1972); edited by Joan Russel Noble innehåller 28 minnesanteckningar av relativt framstående brittiska litteraturpersonligheter, vänner och samtida med Virginia Woolf (1882-1941). Jag köpte denna bok i Stockholm 1998 och har väl egentligen inte öppnat den de senaste tjugo åren. Men nu har jag ju skrivit en del om folk från denna tiden på bloggen, så jag har åter öppnat boken. Bland dessa minnesanteckningar har jag valt ut några stycken att fokusera på.
Boken är väldigt utelämnande och Woolf som död har ju själv inget att säga till om när bilan faller över hennes personlighet, sätt att vara och inte minst böckerna hon skrev. Det finns inte heller någon kontinuitet i upplägget kring boken. Minnena är plockade från lite överallt. Vita Sackville-Wests minnesanteckning består av ett utvalt brev till en väninna som endast delvis berör Woolfs död. Leonard Woolfs (mannen som var gift med henne) minne utgörs av en TV-intervju för BBC (Malcom Muggeridge's BBC Conversations, 1967). John Lehmanns minnesanteckning består av en föreläsning som hållits i USA och diverse andra platser. Så det är en ganska svag framställning trots allt. Om du som läsare ändå vill fördjupa dig i Virginia Woolfs liv och hennes samtid tycker jag ändå du har nytta av boken. Framför allt är de bitar som ger liv åt hennes sätt att skapa litteratur intressanta.

Många av minnena beskriver en person med elakt humör. Troligen till följd av hennes psykiska ohälsa. Men Woolf levde före psykofarmakans tid och hade hon haft tillgång till rätt medicinering och terapi hade detta förmodligen räddat henne undan ett självmord. För svårt sjuk var hon periodvis och av hennes självmordsbrev att döma orkade hon inte längre då hon kände att hon åter var på väg mot en mörk period. Det är tydligt när man läser i andra källor om henne (biografier m.m) att hon hade svåra depressioner med psykotiska inslag. På Woolfs tid fanns inte heller någon bra behandling. Virginia Woolf var också en överlevare av sexuella övergrepp som hon utsattes för som barn. Både hon och hennes syster Vanessa utsattes för sexuella övergrepp av sina två halvbröder. Denna hemska erfarenhet lär säkert ha påverkat hennes psykiska ohälsa, men det är först i modern tid detta har uppmärksammats i biografier om Woolf. Själv var Virginia Woolf mycket medveten om vad hon fått vara med om som barn. Hon skriver nämligen mycket fritt om dessa övergrepp i både brev och anteckningar. Hon kallar perioden med incest för sina "grekiska slavår". Övergreppen pågick från dess hon var 6 år fram tills hon var 23 år då hon och Vanessa fick möjlighet att flytta hemifrån. Först då kunde de slippa undan sina plågoandar. Jag har också läst i en annan bok att någon av dessa bröder hjälpte Virginia och Leonard ekonomiskt när de skulle sätta upp Hogarth Press och genom förlaget på allvar försörja sig genom skrivandet. Detta faktum med tillfälligt ekonomiskt beroende från en plågoande tror jag kan ha stört henne mycket. Skrivandet var ju hennes levebröd dessutom den viktigaste formen av egenterapi för Virginia Woolf. Inga vittnesbörd från Recollections of Virginia Woolf by her contemporaries berör denna viktiga aspekt av Woolfs liv.

Nigel Nicolson som var barn när han mötte henne minns Woolf som social och barnvänlig i denna bok. Den som har DVD:n "The Hours" hemma kan kolla extramaterialet där han förekommer i en minidoku. om Woolf. Där är han mer frispråkig om hennes person. En av bokens mest intressanta bidrag kommer från litteraturkritikern Rebecca West (1892-1983). Medan vi idag hyllar det litterära geniet Woolf fanns det personer som också var kritiska. West påpekar redan tidigt i sin lilla essä att Bloomsburygruppen aldrig gillade henne och att hon i sin tur aldrig gillat Bloomsburygruppen! Hon är också kritisk till helgonglorian som tidigt tycks ha klistrats på Woolf. West kallar Woolfs roman The Waves för ett stycke "pre-raphaelite kitsch" som man kan ta och glömma. Det är ett strängt omdöme från en vass tunga, eller penna. A Room of One's Own tycker hon är bra litteratur, men inte tillräckligt bra för att läras ut i skolorna! West drar även slutsatsen att medan stora författare som Joyce, Proust och Kafka fick imitatörer nästan direkt efter sin död hände detta aldrig med Woolfs böcker för enligt West hade man redan tagit sin skrivmetod the stream of conscioussness till det yttersta. Något jag tyckte var tragiskt att läsa om var den transkriberade intervjun med Leonard Woolf från 1967. När han blev tillfrågad what do you think about suicide? svarar Leonard Woolf att han inte ser några problem med att folk vill ta livet av sig och att samhället inte ska sätta sig emot om folk vill begå självmord. Jag håller verkligen inte med om detta. Tvärtom ska ju samhället arbeta preventivt mot suicid och jobba förebyggande mot det på olika sätt. Virginia Woolf blev 59 år gammal.

Övriga källor

DeSalvo, Louise A. 1991. Virginia Woolf: the impact of childhood sexual abuse on her life and work. London: Women's Press.

wikipedia.org //bilder, artiklar

Hur såg Jane Austen ut i verkliga livet?

Vid Jane Austencentret i Bath har man under 2014 presenterat en vaxdocka av författaren. Enligt information från tidningen The Guardian är det "forensic artist" (hittar tyvärr ingen svensk motsvarighet till denna yrkestitel) Melissa Dring som tolkat författarens utseende. Dring har arbetat utifrån polisens kriminalteknik vad gäller framställningen av utseendet och ansiktskonstruktionen. 

Såhär tror man Jane Austen såg ut när hon levde. Jag tycker själv dockan är ganska så fascinerande och kanske hade Janes egen släkt och bekanta känt igen något av sin idag så berömda kamrat i dockan. Vem vet?

ITV News West Country/Charlie Souter-Phillips //fair use.

Recension: "Harold Nicolson" av Norman Rose (2006)

Jag är väl själv i viss utsträckning något av en anglofil och förutom att semestra i England, eller Skottland för att precisera mig något angående preferenser så läser jag också gärna brittisk litteratur. Historiskt föredrar jag litteratur av och om British Regency, Victorian Era och Edwardian England.

I Sverige är det nog inte så många idag som är bekanta med författaren, diplomaten och trädgårdsanläggaren sir Harold Nicolson. Född 1886 i Teheran, död 1968 på Sissinghurst Castle i Kent. Jag anbefaller därför denna biografi om honom, skriven av Norman Rose. Tillgänglig för inköp hos Kindle eller iBooks för den som föredrar elektronisk utgåva.

Författaren Norman Rose (Hebrew University of Jerusalem) har även skrivit biografier över Winston Churchill och Chaim Weitzman. Harold Nicolson är idag mest känd för sitt äktenskap med författaren Vita Sackville-West som stod Bloomsbury gruppen nära. Detaljer kring deras dramatiska äktenskap har delvis skildrats genom sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) biografi Portrait of a marriage som långt senare kom att bli TV-serie under 90-talet. Nigel tyckte inte om filmatiseringen och ansåg att skildringarna av föräldrarna blev stereotypa och vulgära porträtt.

Själv var jag väl i tidiga tonåren och tyckte det var väldigt spännande med sexscenerna mellan Janet McTeer och Cathryn Harisson. Efter denna upplevelse var jag ju bara tvungen att ta mig till lokala biblioteket nästa dag och låna den svenska översättningen. Minns fortfarande bokomslaget. Porträtt av ett äktenskap bygger på Vitas dagbok som påträffades av en slump av sonen, väl undanstoppad i en hattkartong.

Ur dagboksutdragen följer även Nigel Nicolsons kommentarer till föräldrarnas äktenskap som var ett så kallat öppet äktenskap där båda hade relationer vid sidan om. Enligt brittisk lag, olagliga relationer med personer av samma kön. Det blev en stor skandal när biografin kom ut och många ansåg att Nigel borde låtit mammans dagbok vara otryckt. Just den biten tycker jag i nutiden suddar ut Harold och Vita, för man väljer många gånger att bara fokusera på sexualiteten och glömmer bort övriga delar av deras tid, liv ihop och allt som de skrev och tänkte. Men låt mig nu återgå till Norman Roses biografi som i jämförelse är mer sakligt utförd och objektiv.

Roses biografi har ett klassiskt upplägg där vi först får möta den tidiga barndomens Harold Nicolson som var son till en baron och vars pappa var utsänd diplomat i Teheran. Ur ett sociologiskt perspektiv var familjen Nicolson brittisk överklass rakt igenom sedan generationer tillbaka. Med den familjebakgrunden är det inte heller särskilt märkligt att även sonen blev diplomat som vuxen.

År 1895 började han i en privatskola i Grange, en s k preparatory school där han var nervös, olycklig och mobbad av de äldre eleverna. Där blev han kvar i fyra år och hade endast begränsad kontakt med familjen under denna skoltid. Men han var inte enbart tystlåten utan utmärkte sig i andra sammanhang. Bland annat uttryckte han sympati för Dreyfus och tog ställning i Boerkriget. Men när britterna led svårt nederlag vid Nicholsen's Nek, så tilltog mobbningen igen. Även om det var besvärligt med den sociala anpassningen under de tidiga skolåren var han en duktig elev. Harold Nicolsons ungdom bestod av långa utbildningar. Efter Grange följde Wellington College och efter Wellington kom han 1903 till Oxford University. Då hade han redan hunnit utveckla ett genuint intresse för poesi och litteratur.

1909 blev han anställd av Her Majesty's Diplomatic Service (HMDS) och började sin bana som attaché i Madrid och något senare sändes han till Konstantinopel. I samband med första världskrigets slut var han närvarande vid Versaillefreden 1919 och skrev utförligt om sina erfarenheter där. 1913 gifte han sig med författaren Vita Sackville-West. De fick två söner, Ben och Nigel. Intresset för historia och biografi delade han med sin hustru Vita. Nicolson senare att skriva mer populärvetenskapligt inriktade biografier. Han skrev om Paul Verlaine (1921), Alfred Tennyson (1923), Lord Byron (1924) och Algernon Swinburne (1926).

Ovan en ögonblicksbild från 1913; från vänster Harold Nicolson, Vita Sackville-West, hennes älskarinna Rosamund Grosvenor som avled under blitzen, samt Vitas far Lionel Sackville-West (1867-1928). Harold Nicolson är förstås översatt till svenska. Nicolson var i sin egenskap av diplomat närvarande när Versaillefreden slöts. Om dessa historiska omständigheter kan man läsa i boken Efter Versaillesfreden: lord Curzon och efterkrigsdiplomatin (Curzon: the last phase: a study in post war diplomacy) (översättning Ragnar Svanström, Bonnier, 1935).

Snabba bokfakta

Original Title: Harold Nicolson

Publish Date: 1 February 2006

Publisher: Random House, UK

Pages: Paperback, 400 pages

Editions: 4 editions

Language: English

Charachters: Harold Nicolson

Övriga källor

wikipedia.org

Sonett 108 av William Shakespeare jämte Nybloms översättning

Jag har tidigare uppmärksammat både William Shakespeare och Carl Rupert Nyblom (1832-1907). Nyblom var en svensk diktare och estetiker, men även ledamot av den Svenska Akadmien. Han satt sedan 1879 på stol nummer 14 i tjugoåtta år fram tills sin död i Stockholm, 1907. År 1865 lät Nyblom grunda Svensk litteraturtidsskrift och hade några novellsamlingar bakom sig innan han år 1876 lät översätta och ge ut Shakespeares sonetter. Personligen tycker jag hans översättning blir ett fint komplement till Poolers engelska text från 1918. Nödrimmen får man le lite åt, men passade säkert den sentida 1800-talsmänniskan. Lägg märke till att sonetten riktar sig till en ung man. I det engelska originalet från 1609 står "sweet boy", vilket Nyblom här översatt som "hulda sven". Ordet sven betyder enligt fornsvenskan ung man och själva ordet härstammar från runsvenskans svaeinn, enligt wiktionary. Ordet kan ha syftat på en ung manlig tjänare vid hov eller hos storman. En synonym är yngling.

Alla sonetter mellan 1-126 är tillägnade denne mystiske yngling "Fair youth" och man vet inte vem som åsyftas. Shakespeare skriver ju även till "Dark lady" i sonetterna, men hon är också anonym. Dikten följer Shakespeares sonettmönster och inleds med tre quatriner för att avslutas med en rimmande couplett. Diktens tema är skönhet och kärlek.

Sonnet 108

(Q1) What’s in the brain, that ink may character,
Which hath not figur’d to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love, or thy dear merit?
(Q2) Nothing, sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallowed thy fair name.
(Q3) So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page;
(C) Finding the first conceit of love there bred,
Where time and outward form would show it dead.

Sonett 108 i Nybloms svenska tolkning

Kan väl med bläck en tanke skrifvas opp,
Som ej för dig min trohet uppenbarar?
Fins något nytt att klä' i ordets kropp,
Som med min kärlek och din dygd sig parar?

Nej, hulda sven! Och dock hvar enda dag
Liksom en bön jag säger om det samma;
Det lyder: du är min och din är jag,
Som då jag först ditt namn begynte stamma.

En evig kärlek i sin friska skrud
Nedtryckes ej af tidens små bekymmer;
Den lär den gamle lyda sina bud,
Och för dess vink hvart veck från pannan rymmer;

Den finner just, att kärleks knopp slog ut,
Der tid och form nu säga, den är slut.

Källor

Charles Knox Pooler, The Works of Shakespeares Sonnets, 1918.

Runeberg.org

Svenska Akademien

wikipedia.org

Recension: "When God spoke English - The making of the King James Bible"

I DENNA bokrecension tänkte jag reflektera litet kring brittisk litteratur- och kulturhistoria. Boken When God spoke English - The making of the King James Bible (2011) är skriven av Adam Nicolson (yes, barnbarn till Harold N. & Vita Sackville-West) och blev tryckt lagom till 400-års jubiléet av slutarbetet med den engelska bibelöversättningen som engagerade ett femtiotal brittiska teologer från Oxford, Cambridge och London mellan 1604-1611. Man måste kanske inte vara britt för att förstå just denna utgåvas betydelse för anglikanska kyrkans utveckling, men också i kulturhistorisk bemärkelse är King James Bible unik inte minst ur ett språkhistoriskt sammanhang. Men en bibeltext kan lätt framstå som anonymiserad. Bakom det mäktiga översättningsarbetet fanns många framstående teologer och framförallt individer och det är deras namn, röster och personhistoria som Adam Nicolson delvis synliggör i denna bok. 

Förlag: Harper Press
Tidigare tryckt som: "God's Secretaries: The Making of the King James Bible", 2003

Sidantal:  281 [inklusive appendix; index]

Priser/utmärkelser: W.H. Heinemann Award, 2004

Ännu idag används King James Bible flitigt bland engelsktalande, främst konservativa kristna och översättningen har sedan länge förlorat sin copyright utom i England där det fortfarande existerar restriktioner ifråga om publicering och äganderätt.  Jag uppmärksammade under förra året Shakespearejubileet och skrev då att få omständigheter har haft så stort inflytande på det engelska språkets utveckling som William Shakespeare och King James Bible.

King James Bible är förstås även en bit viktig kyrkohistoria och 2017 som också markerar Lutherjubileet i den protestantiska världen sätter gärna Bibeln och översättningar av Bibeln i centrum. Att varje kristen skulle ha möjlighet till att själv läsa Bibeln var den reformatoriska rörelsens främsta kännetecken och en stötesten för den katolska världen som inte tillät bibelöversättningar eller att någon annan utom prästen skulle få läsa Bibeln och dessutom bara på latin. Dessutom var protestanterna utsatta för en förföljelse utan dess like innan Henry VIII gjorde den engelska kyrkan till statskyrka med  sig själv som överhuvud. Protestanter brändes ihjäl på bål och föräldrar som lärt barnen be Fader Vår på engelska istället för latin dömdes till döden under häxliknande processer. Allt urartade tillslut och förföljelser pågick intensivt på båda sidor. 

Författaren Adam Nicolson bidrog även i den BBC producerade TV-dokumentären med sina kunskaper. Kontexten och de historiska sammanhangen bakom King James Bible tillblivelse ligger dock djupare än vad som kan komma till uttryck genom en enda bok som denna. En rad historiska omständigheter finns att ta djupare hänsyn till. Bibelöversättningen tillkom i en tidsanda starkt präglad av social oro och politisk konflikt. Det Jacobitiska England med sin starkt utpräglade puritanism (och vars kyrkoanknutna föredrog Geneva-Bibeln (1560) framför en nyöversättning); stod många gånger i skarp kontrast till den protestantiska statskyrka kung James I ville återskapa och vara överhuvud för. Boken fokuserar desto mer på dessa politiska omständigheter som ledde fram till King James Version än de teologiska dispyterna i samtiden. Som läsare har man även stor nytta av den appendix i boken som även genom en kronologi presenterar bibelkommissionens arbete år för år i parallell med samtida historiska händelser mellan 1604-1611.

Vad innehåller King James Bible?

King James Bible, även känd som King James Version är en fullständig översättning av Bibelns alla böcker från det gamla (GT)- och nya testamentet (NT). Den tog sju år att färdigställa hela Bibeln och den skulle vara för allmänheten, dvs läsas i kyrkorna. Översättningarna ur GT bygger på den masoretiska texten, med spår från LXX/Septauginta och den latinska Vulgatan. NT:s böcker är översatta från Textus Receptus, med inslag från den latinska Vulgatan och de apokryfiska böckerna härrör från den grekiska Septauginta och latinska Vulgatan. Vidare konsulterade översättarna tidigare engelska översättningar och Geneva Bibeln från 1560. Nedan titelbladet för den första tryckningen, 1611. 

Den mångsidiga bibelkommissionen

JAMES I (1566-1625) hade inte någon lätt uppgift framför sig när han beslutade sig för att en ny översättning av Bibeln till engelska var nödvändig. Men han var inte enfaldig, istället för att bara bruka en översättare, som dessutom med stor sannolikhet inte skulle hinna med ett sådant mastodontarbete under en hel livstid tillsatte James I en "bibelkommission" bestående av ett femtiotal män. Och det var många viljor i landet som skulle tillfredsställas genom nyöversättningen - puritaner, kalvinister och inte minst James I måste blidkas. James I var inte någon religiös fundamentalist, men han var noga med den världsliga ordningen och i den ordningen var det han och ingen annan som med Guds hjälp var satt att regera landet. Kyrkans överhuvud var inte längre påven utan konungen. Dessutom fortsatte den kulturella blomstringen som tog fart under Elizabeth I:s regeringstid. Men vilka var männen bakom översättningen? Allesammans var förstås teologer, språkvetare, universitetsanknutna och många präster. Kommissionen delade in dem i olika lag där varje lag utförde ett visst antal översättningar. 

Den första laguppställningen från Westminister översatte de fem Moseböckerna, Josua, Domarboken, Ruts bok, 1-2 Samuelsböckerna; samt 1-2 Konungaböckerna. Den första laguppställningen från Cambridge översatte 1-2 Krönikeböckerna, Esras bok, Nehemja, Esters bok, Jobs bok, Psaltaren, Ordsspråksboken, Predikaren och Höga Visan. Den första laguppställningen från Oxford översatte Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jonas bok, Mikah, Nahum, Habackkuk, Sefanja, Haggaj; samt Malaki. Den andra laguppställningen från Cambridge översatte enbart apokryferna. Den andra laguppställningen från Oxford översatte de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken. Den andra laguppställningen från Westminister översatte enbart breven, de så kallade epistlarna i NT. 

Första tryckningen, 1611

Men det gick inte så bra när nyöversättningen gick ut i tryck 1611. Tryckfelsnisse var framme och ställde till det rejält. För en människa på 1600-talet som många gånger såg annat framför rationella, mänskliga felsteg bakom ett feltryck i en så viktig bok som Bibeln skyllde naturligtvis på Djävulens inblandning. Mitt i Moseboken kunde de kristna nämligen utläsa "Thou shalt commit adultry". Sättaren hade helt enkelt glömt bort att placera in ordet "not" mellan "shalt" och "commit". 



 

Shakespeares sonett 154 i Carl Rupert Nybloms översättning

Det är fortfarande några veckor kvar av 2016 och ännu pågår det stora Shakespeareåret. Vi firar att det är 400 år sedan den brittiske barden gick ur tiden. Efter sig lämnade Shakespeare en enorm kulturskatt i form av dramer och poesi. Vid sidan av King James' Bible är han en av få personer som haft ett betydande inflytande över det engelska språket. Under 2016 har han över hela världen uppmärksammats på olika sätt genom nya olika uppsättningar och tolkningar av hans dramer och lyrik. Jag hoppas att du själv haft möjlighet att uppleva några av dem under året. Själv gillade jag att se Ralph Fiennes som Richard III. För dig som inte hinner med någon teater, eller inte gillar teater, kan jag i skrivandets stund rekommendera Roman Polanskis Macbeth (1971). Filmatiseringen har några år på nacken, men är fortfarande sevärd och följer relativt troget hela handlingen, enligt pjäsen. Jag vill återigen uppmärksamma Shakespeares lyrik genom de sonetter han skrev. Den italienska sonetten fick ett stort genomslag under 1500-talet. Den blev också ett populärt versmått under Elizabeth I:s regeringstid. Jag har valt ut en sonett lite sådär direkt på måfå. Dessutom utgör sonetten den sista i samlingen och jag tyckte det kunde vara lämpligt om det nu blir så att detta blogginlägg blir det sista som relaterar till Shakespeare 2016 för min del. Carl Rupert Nyblom var en litterär kulturpersonlighet under tidigt 1900-tal. Han var även ledamot av den Svenska Akademin. Jag har i tidigare inlägg använt mig av Carl Rupert Nybloms översättning av Shakespeares sonetter. Nyblom har även skrivit anmärkningar till varje sonett. Kring de två avslutande sonetterna, 153-154 påpekar han kopplingen till antikens mytologi.

Shakespeares lyrik sedd genom sonett 154.

Huvudtemat i sonett 154 är inte helt oväntat kärlek och hur kärleken drabbar gestaltas här direkt genom att Cupid själv är huvudperson. Han kallas här enbart för "den lille kärleksguden" (vers 1) och vi finner honom i en scen tillsammans med sina nymfer. Den skönaste av "votarys" (vers 5) dyker upp. En votary, för övrigt i maskulinum (på andra ställen hos Shakespeare enbart omnämnd i rätt genus votaress) är en person som avlagt kyskhetslöften. Trots sina löften plockar hon upp Cupids kärlekseld och håller den i sin hand.

Shakespeare's Sonett 154.

The little Love-god lying once asleep
Laid by his side his heart-inflaming brand,

Whilst many nymphs that vow’d chaste life to keep

Came tripping by; but in her maiden hand

The fairest votary took up that fire

Which many legions of true hearts had warm’d;

And so the general of hot desire

Was sleeping by a virgin hand disarm’d.

This brand she quenched in a cool well by,

Which from Love’s fire took heat perpetual,

Growing a bath and healthful remedy

For men diseas’d; but I, my mistress’ thrall,

Came there for cure, and this by that I prove,

Love’s fire heats water, water cools not love.

***

Carl Rupert Nybloms översättning, 1871

Den lille kärleksguden sof en dag; -

Vid sidan facklan stod med itänd låga.

Då gick förbi af kyska nymfers lag

En liten tropp; den skönsta utan fråga




Tog upp från marken Amors heta brand,

Hvars makt var mot legioner hjertan pröfvad.

Så blef i sömnen af en jungfrus hand

Begärets gud sitt bästa värn beröfvad.




Hon släckte branden i en källas våg,

Och den blef het som eld ifrån den stunden,

Blef helsokälla, der man bada såg

Hjertsjuka män. I kärleks fjettrar bunden,
Kom jag ock dit, fann älskog värma vågor,

Men ingen våg, som släcker älskogs lågor.

Källor

Shakespeare, W. & Nyblom, C.R. (1871). William Shakspeares sonetter [Elektronisk resurs]. Upsala: W. Schultz.

 

Recension : ' Oscar Wilde' av Richard Ellmann

I detta blogginlägg kommer jag att recensera och rekommendera Richard Ellmanns stora Oscar Wide-biografi från 1987. Oscar Wilde (1854-1900) är just en sån där författare som det hela tiden ges ut nya biografier om. Aldrig tycks de många olika infallsvinklarna på hans liv och böcker sina ut. Alltid tycks det som om det finns något nytt att beslysa. Detta sker fortlöpande ibland med bra och mindre bra resultat. Därför tycker jag det finns god anledning att ta upp Ellmanns vetenskapliga biografi som på många sätt utgör en del av grundforskningen om Oscar Wilde idag. För en svensk läsare är biografin guld värd att ha i sin egen bokhylla eller att läsa på biblioteket då den även är översatt. Den svenska översättningen utkom 1990 på bokförlaget Forum och översättningen gjordes av Gun R. Bengtsson. Bland alla biografier jag själv läst genom åren är den en personlig favorit. Jag läste den svenska överättningen som ung gymnasist under många ensamma eftermiddagar och kvällar på det lokala biblioteket i Kristinehamn. Jag vet inte hur det ser ut med den svenska tillgången nu, men det engelska originalet är lätt att få tag på om man beställer på nätet. Det är också det engelska originalet som recenseras här.

Richard Ellman (1918-1987) var en amerikansk professor i engelska språket och var verksam vid Oxford University. Han skrev även om Yeats, Joyce och Beckett, men biografin om Wilde blev hans sista och avslutades kort före hans död 1987. Postumt tilldelades boken Pulitzer Prize for biography 1989. Även Brian Gilberts prisade film 'Wilde' från 1997 bygger på Ellmans bok. Den är dessutom en vetenskaplig biografi och därtill starkt faktaorienterad och minutiöst grundlig. Ellmann lyckas hålla distansen till sitt studieobjekt ifråga. Han använder citat ur brev och citerar även delar ur Wildes texter. Fokus är dock på biografi och inte på litteraturvetenskap. Ellmanns Wildebiografi är uppdelad i fem stora huvudavdelningar med påföljande kapitel. Det första kapitlet är en genomgång av Wildes tidigaste år, den irländska barndomen och förstås familjebakgrunden. Även hans tidiga skolår i Portora tas upp. För den som undrar över om Wilde hade en irländsk dialekt är svaret ja, det hade han. I Oxford gjorde han sitt yttersta för att slipa bort den. Hur väl han lyckades med detta är okänt.

En hel del information lämnas om föräldrarna och det irländska kulturarvet som var viktigt för båda makarna Wilde. Särkilt modern Speranza lyfte den irländska nationalismen till nya höjder genom sin poesi. Wilde kom särskilt att likna sin mor ifråga om litterära och kulturella intressen. Hon hade också i sitt hem en s.k 'litterär salong' där hon vissa kvällar samlade människor till gemenskap och samtal om olika saker. Speranza var en mycket färgstark personlighet. Fadern, ögonläkaren Sir William Wilde hade också litterära intressen och särskilt keltisk historia. Han lät också redigera och publicera ett par böcker om irländska folksägner. Han var också erkänd som skicklig ögonläkare. Han kurerade även den svenske kungens ögonåkomma, något som ledde fram till att han tilldelades den svenska Nordstjärneorden. Ytterligare en koppling finns till Sverige i familjen Wilde. Den unga skribenten Lotten von Kraemer (1828-1912) besökte tillsammans med sin far baronen och landshövdingen Robert von Kraemer makarna Wilde i Dublin (1857).

Lotten von Kraemer kom att bli en tidig feministisk föregångare i Sverige. Hon blev också en betydelsefull kulturpersonlighet och instiftade Samfundet de Nio och har ett pris uppkallat efter sig. På många sätt kom Oscar Wilde att likna båda föräldrarna ifråga om intressen och ödesdigra misstag. Fadern kom i knipa i trettioårsåldern när en kvinnlig patient till honom anmälde honom för ärekränkning, ett svårt brott under denna period och det hela ledde fram till en rättegång där Sir William Wilde förlorade och fick betala rättegångskostnaderna. Något som blev ekonomiskt kännbart för familjen.

Detta var inte enda gången temat sexualitet, otrohet och barn utanför äktenskapet kom ifråga. Sir William Wilde hade två 'oäkta' döttrar som båda omkom i en brand samma kväll. Han hade också en oäkta son, Henry Wilson ' Williams son'. Han försörjde dock samtliga barnen genom underhåll och betalade Henrys läkarstudier och hjälpte honom att få en praktikplats vid ett sjukhus. Onekligen tänker man på Oscar Wildes egen rättegång och hur han skandaliserade sin egen samtid när han dömdes och fängslades för sin läggnings skull. Manlig homosexualitet var straffbart i drottning Victorias England, kvinnlig homosexualitet trodde hon inte att den existerade. Wildes föräldrar var verkligen färgstarka personligheter och man undrar om inte mycket av Oscar Wildes egen genius kom till just tack vare dem?

Oscar Wilde var en mycket intelligent och kreativ personlighet och detta visade sig också under hans tidiga skolår. I Portora vann han 1870 Carpenter Prize for Greek Testament. De klassiska studierna hade en central roll och ett år senare vann han ett stipendium till prestigefyllda Trinity College, Dublin. De akademiska framgångarna nådde sitt yttersta när han tillsist kunde ansöka till Magdalen College vid Oxfords universitet.Biografin följer en strikt och traditionell kronologisk ordning. Vid Oxford kom han att influeras av Oxfordrörelsen vars syfte var att försöka bryta det protestantiska inflytandet vid de brittiska lärosätena. Oxfordåren blev enormt betydelsefulla för Wilde. Ellmann kommer också in på debuten, Dorian Gray, Wildes dramer och hans plats i societeten. En stor plats ges även Wildes uppgång och fall. Samt den plågsamma rättegången och de påföljande åren i fängelse. I epilogen avslutar Ellman biografin med en hänvisning till Jorge Luis Borges uppfattning om Wilde såsom den kommer till uttryck i essän 'About Oscar Wilde', publicerad i Other Inquisitions 1937-1952:

He belongs to our world more than to Victoria's. Now, beyond the reach of scandal, his best writings validated by time, he comes before us still, a towering figure, laughing and weeping, with parables and paradoxes, so generous, so amusing, and so right.

Biografin rekommenderas till alla som vill ha en nyanserad bild av människan och kulturpersonligheten Oscar Wilde.

Läsning : The Brontës (2010)

Jag har i dagarna påbörjat ett stort läsäventyr. Juliet Barkers monumentala biografi över familjen Brontë lär ta ett bra tag att läsa färdigt. Biografin innehåller förmodligen den mest omfattande forskningen kring Brontës idag. Den har fått utmärkta omdömen i Literary Review, Independent och i Daily Mail. Denna utgåva är den andra i ordningen och är utökad till 1158 sidor läsfest! Notkapitlet omfattar mer än ett hundratal sidor och Barker skriver själv i förordet att biografin betraktades som en revolutionerade bok när den utkom 1994.

 



Hon nämner också att  forskningen om familjen Brontë gjort framsteg sedan 1990-talet. Hon nämner särskilt utgivningen av The Letters of Charlotte Brontë samt The Works of Patrick Brownwell Brontë som särskilt banbrytande. Fysiskt material, såsom nyupptäckta brev eller andra skrifter, har det dock varit dåligt med. Det mesta finns redan att tillgå i arkiven. Juliet Barkers mångåriga arbete har gett ett intressant resultat! I Acknowledgments tackar hon särskilt sin familj och sin gynekolog (!) och det är många som tackas för synpunkter på manuskriptet. Det är tydligt att boken är en historisk biografi och sysslar inte med litteraturvetenskaplig tolkning.

Recension: Shakespeare - The World as a Stage

Jag har i ett tidigare inlägg uppmärksammat att det är 400 år sedan Willam Shakespeare gick ur tiden. Hans bortgång firas därför i år över hela världen med nya uppsättningar av dramerna. Jag recenserar här en bok om hans liv och verk författad av journalisten Bill Bryson.

Shakespeare : The World as a Stage

Boken är vad man kan klassificera som en kortfattad biografi och ingår i Harper Collins Eminent Lives Series. Bryson har en bakgrund som journalist vid brittiska The Times och har emottagit prestigefyllda Aventis priset, dock inte för denna bok. I stora drag en biografi som är mycket typisk för vår samtid. Snabb, koncis och kortfattad. Ibland dock något spekulativ...Texten är rapp i språket, skriven på den lättfattligaste engelska man kan tänka sig och är förmodligen en titel många kommer att hämta sin enda information om Shakespeare ifrån. Boken är uppdelad i åtta kapitel. Det första kapitlet ”In search of William Shakespeare” har sin utgångspunkt i Chandos-porträttet av William Shakespeare och sätter fokus hur lite vi egentligen vet om Shakespeares liv idag. Exempelvis faktum att vi trots århundranden av efterforskningar endast har ett hundratal historiska dokument som vittnar om den historiska personen William Shakespeare (dopbevis, skattelängder). Sedan följer ett mer traditionellt biografiskt upplägg och kapitlen följer en strikt kronologisk ordning. Det andra kapitlet: ”The Early Years, 1564-1585”, tredje kapitlet ”The Lost Years, 1585-1592”, följd av två fristående ”In London”, samt ”The Plays”. Denna typ av upplägg är tacksamt för alla som har bråttom med böcker. En historisk expose kring tidsandan ges i sjätte och sjunde kapitlen ”Years of Fame, 1596-1603” och i ”The Reign of King James, 1603-1616”. Det näst sista kapitlet ”Death” är en blandning av händelser om alltting, t ex. nu skriver Shakespeare sitt testamente till en diskussion om författarskap, utgåvor och First Folios. Det sista och avslutande kapitlet är dedikerad till en sammanfattning av den återkommande diskussionen om författarskap då många än idag tycks ifrågasätta Shakespeare som verklig upphovsman till den stora uppsjö av dramer och poesi som han påstås författat. Bryson diskuterar kring detta och spårar varifrån dessa negativa och förstås anakronistiska föreställningar kommer ifrån. En som spred en dylik teori var en färgstark personlighet vid namn Delia Bacon (1811-1859) och senare en skollärare vid namn J. Thomas Looney som 1918 identiferade en Earl som den verklige Shakespeare. Mycket av dessa suspekta teorier lever ännu kvar i populärkultuen och 2011 kom filmen Anonymous som anspelar på samma tema vad gäller upphovsfrågan. Tilläggas bör att Brysons bok inte tar upp filmen Anonymous, men för den som vill fördjupa sig i ämnet kan följande klipp från YouTube vara till hjälp:

'Anonymous' - Prof Carol Rutter & Prof Stanley Wells discuss the Shakespeare authorship question
. Klippet kommer från University of Warwick.