[caption id="attachment_1868" align="alignleft" width="197"]
John Donne (Bild:Wikipedia)[/caption]
I denna recension rekommenderar jag eboken
How to believe - John Donne (2013) som ingår i serien
Guardian Shorts och är författad av journalisten Roz Kaveney som är en känd skribent från tidningen
The Guardian. Vanligtvis är hennes fokus modern popkultur, men här gör hon en djupdykning ner i 1600-talet. John Donne (1572-1631) är en av mina favoritpoeter och han var en av den brittiska barockpoesins mest lysande diktare. Som författare var han produktiv och varierande för Donne skrev både sonetter, dikter på temat kärlek och religion. Flera av dikterna bär spår av det sinnliga och erotiska. Han gjorde även översättningar, skrev epigram, elegier, sånger, satirer och senare i livet predikningar. Tydligen ska han ha varit en karismatisk predikant. I denna lilla skrift, uppmärksammas diktaren och människan John Donne. Det är en trevlig introduktion till ett spännande författarskap och Kaveney kommenterar både Donnes liv och diktning. Här finns även den biografiska tolkningen närvarande och det dras ibland paralleller medan det skrivna och poetens samtid och egna erfarenheter. Jag gillar hennes urval bland dikterna vilket är viktigt i en mindre introduktionsskrift som denna. De flesta kommer från samlingen
Holy Sonnets. John Donne är inte någon lättbegriplig poet. Mellan diktaren och vår egen tid ligger århundraden och det kan finnas en språkförbistring där ord och sammanhang är svåra att koppla samman. Boken består av åtta korta avsnitt med olika tema.
John Donne och hans poesi - En fördjupningJohn Donnes föräldrar var katoliker och mamman var barnbarn till den av Henrik VIII avrättade Thomas More. Han gavs en gedigen utbildning och skrevs tidigt in vid Hertford College (
Oxfords universitet) där han studerade i tre år. Han fortsatte sedan vid Cambridge och 1591 antogs han som juridikstuderande vid Thavies Inn. Han kunde inte ta examen på grund av sin katolska religionstillhörighet. En examen krävde en lojalitetsförsäkran (
Oath of Supremacy) som han inte kunde avlägga på grund av religiösa skäl. Efter studierna arbetande Donne vid Inns of Court, London. Under några år var han även parlamentsledamot. I 40-årsåldern konverterade han till protestantismen och lät prästviga sig i den anglikanska kyrkan år 1615. För en ämbetsman i en dominerande protestantisk miljö var detta förmodligen ett klokt val, men det är mer troligt att John Donne blev tvungen att böja sig för kungens vilja. Efter konverteringen skrev han tillsammans med Thomas Morton en del anti-katolsk propaganda vilka trycktes som pamfletter. Dessutom var Donne, som Kavenley påpekar, en socialt osäker person. Han kan ha haft det svårt att placera sig själv utifrån samhällets normer. Under 1600-talet var den sociala ställningen och familjens plats i samhällshierarkin något självklart som alla individer måste rätta sig efter. Protestantismen förstärkte dessa ideal och det var självklar skillnad mellan hög och låg, rik och fattig, mellan frälse och ofrälse. Föreställningen var grundad på en tydlig holistisk ordning som tillskrevs gudomligt ursprung. Orsaken bakom osäkerheten i Donnes fall kan ha varit föräldrarnas olika sociala bakgrund.
Han var tidigt faderlös och slösade bort pengarna efter fadern på resor, böcker, damer och en mer utåtriktad livsstil. Hans resmål tros ha varit Spanien och Italien, men det har varit svårt att belägga i arkivforskningen. Hans utåtriktade livsstil gör sig även påmind i ungdomspoesin. Tidvis levde han utan egna inkomster, men väl understödd av många vänner. Först i samband med tjänsten som domprost i St. Pauls Cathedral, 1621, stabiliserades ekonomin. År 1601 träffade hans sitt livs stora kärlek Anne More och de gifte sig i hemlighet eftersom hennes far vägrade erkänna deras äktenskap. Det tog flera år innan han kunde få ut hennes hemgift. De hann få tolv barn innan hon själv dog i barnsäng. Under hela äktenskapet var hon mer eller mindre konstant gravid. Flera av kärleksdikterna kan ha varit skrivna med Anne i åtanke. De flesta tycks även eniga i att de levde tillsammans i ett lyckligt äktenskap. Efter Anne död ändras tema och perspektivet i hans diktning. Donne blir mer religiöst orienterad och den treenige guden är en vanligt förekommande adressat i dikterna. En av de mest kända av dessa är Holy Sonett 14 med de inledande orden: 'Batter my heart, three-person’d God' ur samlingen
Holy Sonnets:
Batter my heart, three-person'd God, for you
As yet but knock, breathe, shine, and seek to mend;
That I may rise and stand, o'erthrow me, and bend
Your force to break, blow, burn, and make me new.
I, like an usurp'd town to another due,
Labor to admit you, but oh, to no end;
Reason, your viceroy in me, me should defend,
But is captiv'd, and proves weak or untrue.
Yet dearly I love you, and would be lov'd fain,
But am betroth'd unto your enemy;
Divorce me, untie or break that knot again,
Take me to you, imprison me, for I,
Except you enthrall me, never shall be free,
Nor ever chaste, except you ravish me.
Tilltalet i dikten är starkt personligt och diktaren ger uttryck för en innerlig önskan om att Gud ska invadera hans väsen. Läsaren kanske för tankarna kring hur de kristna mystikerna brukade uttrycka sig i sina meditationer där den inre dialogen med Gud är i fokus. Donnes sätt är lite annorlunda för här begärs invasion, attack och belägring. Det är en ganska våldsam förnyelse diktaren vill utsätta sig för: 'Your force to break, blow, burn, and make me new'. 1623 insjuknade Donne i något som kan ha varit tyfys, men under återhämtningstiden var han mycket produktiv och skrev några av sina mest kända dikter. Däribland 'No man is an island'. Samlingen gavs ut 1624 under namnet Devotions upon Emergent Occasions. Donne levde i en samtid där religionen hade förklaringar på allting, så även svåra sjukdomar och lidande som sågs som Guds straff för ett syndigt liv. Samlingen Devotions...är typisk för vad man kallar för kristen uppbyggelselitteratur och dess teman inte avvikande från vad som framkommer i litteratur från denna tiden. Strukturen i Devotions...är uppdelad efter de 23 dagar han låg svårt sjuk och påverkad av en kraftig feber som gjorde honom helt orkeslös. Meditations XVII som motsvarar dag 17 i hans sjukdomsförlopp lyder enligt originalets skrift och punktering:
No man is an Iland, intire of it selfe; every man is a peece of the Continent, a part of the maine; if a Clod bee washed away by the Sea, Europe is the lesse, as well as if a Promontorie were, as well as if a Mannor of thy friends or of thine owne were; any mans death diminishes me, because I am involved in Mankinde; And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee
[caption id="attachment_1936" align="alignleft" width="227"]
John Donne inför uppståndelsen (Bild: wikipedia)[/caption]
Dikten präglas av humanistiska tankegångar där individens isolering ses som något negativt och att individen tillsammans med andra utgör den gemenskap som är mänskligheten. Donne jämför människans situation med det geografiska perspektivet och säger varje människa är en del av kontinenten. En individ kan inte vara en ö. Varje människas död berör diktaren som anser sig vara involverad i mänskligheten. Det är en fin hyllning till kollektivet, samhället och den enskilda människans naturliga plats i det.
De sista åren av sitt liv blev Donne alltmer fixerad vid döden och det tog sig ibland märkliga uttrycksformer. Han lät beställa ett porträtt av sig själv iförd en liksvepning och hängde sedan porträttet på sin vägg för att bli påmind hur han skulle se ut på den stora uppståndelsens dag när han levande steg upp ur graven. John Donne insjuknade förmodligen i magcancer, men det har inte riktigt kunnat gå att fastställa någon diagnos. Han ligger begravd i St. Paul's Cathedral.
Wilde i Rom, 1900.
