Recension: "Passenger to Teheran" av Vita Sackville-West (1926) enreseskildring i nytryck! Samt lite om Gertrude Bell och andra historiska personligheter hon mötte på sin resa...

Jag är väldigt förtjust i reseskildringar och särskilt äldre sådana, och gärna från det tidiga 1900-talets århundrade. Vita Sackville-West (1892-1962) var gift med den kände diplomaten Harold Nicolson (1886-1968). Jag har redan uppmärksammat dem i tidigare inlägg. Båda kom från familjer som man idag benämner "british upperclass".  Deras okonventionella äktenskap är troligen mest känt och det gjordes under det tidiga 90-talet en dramaserie om deras liv. Fritt tolkat efter sonen Nigel Nicolsons (1917-2004) redogörelse av alla stormar i biografin Portrait of a Marriage. Förutom sitt äktenskap med Harold Nicolson var Vita som författare och amatörhistoriker nära knuten till den så kallade Bloomsburygruppen. Hon var också en nära vän till Virginia Woolf. Hon lät även ge ut en del av sin litteratur hos Hogarth Press, makarna Woolfs eget lilla förlag.

Harold Nicolson tillträdde sin diplomattjänst i Teheran i november 1925 där han blev en viktig del i ett litet team. Landet var ingalunda någon främmande kontinent för honom. Han var själv född i Teheran, 1886 och i sin tur son till en diplomat. Vita vägrade låta sig bli kallad för en diplomathustru och tituleras Mrs Nicolson. Därför flyttade hon aldrig med honom till Teheran, men hon valde istället att komma på besök vilket hon gjorde i två omgångar under 1926 och 1927. Under det sistnämnda året företog hon tillsammans med honom och hans expedition en vandring över Bakhtiaribergen. Passenger to Teheran (1926) som för övrigt är dedicerad till maken beskriver endast hennes första besök under 1926 medan det påföljande året blev viktigt skrivstoff för hennes bok Twelve Days som också beskriver hennes tid i Persien.

Den första resan blev lång och omfattande, troligen därför hon själv ville detta. Målsättningen var att få se och uppleva så mycket som möjligt. Hon lämnade England den 20 januari 1926 och var tillbaka fem månader senare. En väldigt lång tid för en kvinna på resande fot under 20-talet som dessutom reste okonventionellt. När man tar sig an att läsa äldre reseskildringar stöter man ofta på en rad problematiska områden. Jag listar två av dem här, nämligen tidsandan och personbiografin. Tidandan kan vara svårtolkad utifrån det egna perspektivet som läsare om man är obekant med områdets historia och kulturgeografi.  Dessa eventuella kunskapsluckor kan man dock lätt förbättra. Det andra problemområdet är personbiografin och om man inte vet så mycket om personen som valt att skriva om resan blir det ju svårare att förstå motiven bakom den. Problemet är dock inte omöjlig att hantera då man precis som med historiska kunskapsluckor kan öva sig genom att läsa på och ta till sig sekundärlitteratur inom området.

Reseskildringar kan också vara kontroversiella då de tydligt blottlägger personens egna åsikter och skildringar av subjektiva upplevelser i en obekant miljö. Jag minns också min lektor i religionshistoria, hans ansiktsuttryck när han öppet stod och varnade oss för missionärernas skildringar, och de många äventyrarnas skildringar i mötet med nya kulturer. Deras reseskildringar har ofta vad man idag kallar för etnocentriska drag. Men missionärerna och äventyrarna hade nog inte heller räknat med att få sina resebiografier lästa med hjälp av "feministiska glasögon", hbtq-perspektiv och genusteori. De etnocentriska dragen och xenofobin i reseskildringar från gamla tider kan man många gånger själv läsa sig fram till utan att använda någon speciell teori. Man märker själv när det går överstyr och blir plumpt, eller inskränkt.

Vitas reseskildringar har också inslag av plumpa uppfattningar. Det får man nästan räkna med när den brittiska överklassen är ute och reser i en tid då kolonialismen ännu var en realitet. Sackville kallade exempelvis Indien för en "loathsome place" i ett brev till Virginia Woolf och lovade dyrt och heligt att aldrig besöka landet igen. Detta inskränkta synsätt hade förstås inte gått för sig att dryfta offentligt idag.

Med sig på resan har hon även älskarinnan Dorothy Wellesley (1889-1956) som var en brittisk poet och tidningskvinna. De träffades redan 1922 med följd att Wellesley separerad från sin man och deras gemensamma barn. Någon laglig eller formell skilsmässa var det aldrig tal om, men de levde istället separata liv. Wellesley dyker upp då och då i breven till Virginia Woolf, men hon uteslöts helt ur reseskildringen. Tillsammans besöker de Egypten och Indien innan resan går vidare utan Dorothy mot Persien. 

Men låt oss nu återgå till 1926 och Vitas reseskildring. Förutom Dorothy Wellesley träffade hon många intressanta personligheter som lämnat betydelsefulla historiska avtryck genom sina liv. En av dessa var Gertrude Bell (1868-1926) som hon faktiskt nämner i boken. Bell har jag även nämnt tidigare i bloggen i ett inlägg om den senmedeltida persiske diktaren Hafez. Bell var en fantastisk kvinna, som tyvärr avled alltför tidigt. Hon avled plötsligt i Baghdad i juli 1926 bara några månader efter Vitas hemkomst från resan. Sömnmedel var orsaken, men någon depression har aldrig gått att fastställa och Bell hade dessutom ombett hushållerskan att väcka henne på morgonen. Bell var en brittisk forskare och arkeolog.  Hon var under och efter första världskriget en av det brittiska imperiets främsta diplomatiska representanter i arabvärlden då hon agerade medlare mellan olika etniska grupper i regionen. Hennes närvaro spelade därmed en viss roll vid skapandet av den moderna staten Irak. Bell var även närvarande tillsammans med Winston Churchill under den betydelsefulla Kairokonferensen, 1921. På bilden nedan syns från vänster sittande på kameler Winston Churchill i solglasögon, Gertrude Bell och T.E Lawrence tillsammans utgör gruppen de trettionio delegater som formade planerna för den moderna staten Irak och Transjordanien.

Källor

Glendinning, Victoria, Vita: the life of V. Sackville-West, Weidenfeld and Nicolson, London, 1983

Sackville-West, Vita, Passenger to Teheran, 2. ed., Cockbird Press, Heathfield, 1990

Recension: 'Persiska antologin : Eric Hermelins tolkningar i urval'(2004)

Tidigare har jag på bloggen recenserat en utgåva av The Seven Voyages of Sindbad the Sailor (1995). Jag fortsätter i samma äventyrliga anda och rekommenderar Eric Hermelins översättningar av persisk poesi och sufism som är islams mystiska- och esoteriska tradition. Persiska antologin : Eric Hermelins tolkningar i urval (2004) är en klassiker. Den första utgåvan utkom 1976 på Bo Cavefors Bokförlag AB. Antologin introducerar den persiska litteraturen tillsynes för första gången i svensk språkdräkt; åtminstone för den breda och ointroducerade allmänheten. Denna pocketversion är dock utgiven 2004 av Ordfront. Någon uppdatering av det ålderdomliga språket som Eric Hermelin (1860-1944) brukade har tyvärr inte gjorts. Kanske utgör den något gammalmodiga svenskan i översättningen ett hinder för den ovane läsaren idag. Urvalet baseras på ett par medeltida sufiska poeter som samtliga levde och verkade i Turkiet, Persien och Afghanistan.

Ett härjande och oroligt liv

Men vem är vår översättare i detta fall? Eric Hermelin var en svensk friherre med en brokig bakgrund. Hans familj var ganska så välbeställd och fadern Axel framgångsrik. Modern, Eugenia var dotter till prästen Peter Fjellstedt som gjorde stora insatser för kristendomen i Sverige och utomlands. Eric fick tidigt i livet problem med alkoholism och fick avbryta sina studier i Uppsala. För att hjälpa sonen sattes han istället i jordbrukslära hemma på gården, men även detta misslyckades.

Tidvis levde han ett mycket hektiskt liv och emigrerade 1883 till USA. Men han var också familjens svarta får som visserligen tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén, men fick avsked på grund av fylleri och oberäknelighet. Under tiden som soldat stationerades han i Indien där hans hälsa snabbt försämrades av malaria och fängelsevistelser. Av de fem år han tillbringade i Indien satt han två år fängslad där på grund av begångna brott och förseelser inom armén. Det enda positiva var att Hermelin under denna tid lärde sig att behärska persiska och den persiska litteraturen.

Hermelin blev med tiden gravt alkoholiserad och insjuknade i tyfus och syfilis. 1893 avskedades han med ett vanärande betyg från armén. Trots detta fortsatte han sina irrfärder både i USA och på Jamaica. 1897 var han åter i Sverige på ett kortare besök där familjen lyckades skaffa en förmyndare åt honom. 1906 var han dock på väg till Australien där han snabbt hamnade i klammeri med rättvisan och dömdes för stöld. Enligt polisens uppgifter om svensken hann han dömas för minst 21 företeelser under sin relativt korta tid i landet. Utifrån alla dessa händelser får man lov att dra slutsatsen att Hermelin levde ett mycket självdestruktivt liv och det insåg även hans familj som tyckte det var nödvändigt att få in honom under vård. Hans förmyndare var under denna tid brodern som även var riksdagsman och nykterhetsivrare.

Livslång sjukhusvistelse på S:t Lars och översättningsarbetet

1908 återkom han till Sverige och skulle aldrig mer lämna landet. Hermelin skrevs 1909 in på Lunds hospital för psykiatrisk tvångsvård. Han förklarades sinnessjuk och i behov av vård, enligt sjukjournalen. Eric Hermelin var satt i tvångsvård i Lund från 1909 till och med sin död 1944 och är förmodligen en av de mest berömda patienterna i S:t Lars sjukhushistoria. Under dessa år översatte Eric Hermelin flera tusentals sidor persisk poesi. Dessa trycktes på Håkan Ohlssons tryckeri i Lund och det blev sammanlagt ett trettiotal volymer utgivna. Ett helt livsverk. Hermelin fascinerades inte bara av persisk litteratur för han läste även Emanuel Swedenborg och Jacob Böhme. Han tyckte även om Gustaf Fröding och särskilt dikten "En fattig munk på Skara" tilltalade Hermelin. I Fröding kunde han se paralleller med sufiern Omar Khayyams diktning. Precis som de sufiska poeter han valde att intressera sig för betraktade han både Swedenborg och Böhme som själsfränder. Även dessa var att betrakta som sanningssökande sufier trots den kristna bakgrunden. Men för vem gjorde han alla dessa översättningsprojekt? Hermelin var övertygad om att sufismen innehöll "metafysiska" sanningar som kunde vara till nytta för alla människor. Han ville gärna sprida dessa föreställningar. Såhär motiverar han sitt översättningsarbete:

Jag översätter för att tina upp vår frusna tankeförmåga och för att sätta våra hjärtans vågor i svallning.

Sufiernas levnad liknade många gånger Erics liv. De hade många gånger levt lika ansvarslöst, hamnat i den totala sociala förnedringen och använt rusmedel för att komma i djupare kontakt med det andliga. Hos sufierna återfinner vi många gånger kritiken av den organiserade religionen. I översättningarna av Omar Khayyams dikter skriver han Vinet med stor bokstav för att visa på vinets storhet, som när man i äldre svenska skrev ut pronomenet han med stor begynnelsebokstav när det var Gud eller Jesus åsyftades i texten. Förutom grav alkoholism fanns även annan psykisk ohälsa närvarande hos Eric. Han led av paranoida föreställningar, oro, depressioner och vredesutbrott. Han gjorde också rymningsförsök och lyckades vid ett tillfälle rymma från sjukhuset en längre period. Han greps i Stockholm. De biografiker som arbetat med arkiven tycks vara överens om att översättningsarbetet och litteraturen var den bästa terapin för honom. Vid två tillfällen ska hans arbete direkt ha räddat honom från återfall. Han fick även ha undervisning och undervisade exempelvis Gunnar Jarring (1907-2002) i persiska. Jarring blev senare svensk ambassadör och docent i turkiska språk. Ett år före sin bortgång hedrades Eric med ett besök från Irans ambassad i Sverige. Ambassadören tackade Hermelin för hans insatser för den persiska litteraturen. Han dekorerades i samband med besöket med Irans Lejon-och Solorden. Den som önskar läsa mer om Eric Hermelin och hans liv rekommenderas att läsa Lars Sjögrens artikel "Eric Hermelin 'hospitalshjonet' som översatte persisk poesi" publicerad i Läkartidningen (2008-09-02).

Om översättaren Hermelin

Som översättare var Hermelin lika orädd som i vanliga livet. Han censurerar inte sina studieobjekt och översätter allt, även det lustfyllda och erotiska. Eftersom han var inskriven för psykiatrisk tvångsvård hade han under denna tid inte någon juridisk rätt att låna böcker på universitetsbiblioteket i Lund. Istället byggde han upp sitt eget bibliotek på sjukhusrummet tack vare korrespondens med olika bokhandlare ute i Europa. Enligt Sjögrens artikeln äger i dag Lunds universitetsbibliotek stora delar av Hermelins boksamling! I kulturella avseenden var Hermelin mycket traditionell vilket kan uppfattas som motsägelsefullt då Erics egen livsbana bröt mot otaliga konventioner. Som kulturarbetare, eller kulturman var Heremlin konservativ och godkände aldrig språkreformen 1906. Han ogillade även 1917 års svenska bibelöversättning. Man bör också ha klart för sig att Hermelin inte översatte direkt från persiskan då han arbetade med hjälp av redan tryckta översättningar, däribland från engelskan. Hela översättningsarbetet med Attars poesi utgår från Reynold A. Nicholsons (University of Cambridge) översättning. I denna pocketsamling ingår Shaiykh Farid-Ud-Din-'Attar, samt Jalad-Din Rumi. Den innehåller även texter ur Kalilah, en stor sagobok som utgavs i tre band mellan 1938-1942.Även texter av Jacob Böhme har tryckts i denna utgåva. Från Omar Khayyams dikter finns utdrag ur hans stora diktepos Rubaiyat [رباعیات عمر خیام‎‎]. Förmodligen den mest kända av Omars arbeten bestående av ett cirka tusental verser. Den som verkligen vill uppleva en ultimat och vacker översättning av Omar Khayyams Rubaiyat rekommenderar jag att läsa Edward Fitzgeralds vackra tolkning. Denna kan kanske uppfattas mer lättillgänglig språkmässigt. Vidare presenterar pocketutgåvan texter av Shaiykh Saadi och Hakim Sana'i. Storheten hos dessa poeter begränsas något av urvalet som redaktören ifråga har gjort.

Källor:

Hermelin, E. (1976). Persiska antologin. Lund: Cavefors.

Lindahl, P.-E. (1976). "Ångest-hjulets svängningar": En biografi om Eric Hermelin. Lund: Cavefors.

Sjögren, L. (2008) "Erik Hermelin 'Hospitalshjonet' som översatte persisk poesi", Läkartidningen, 2008