Om författaren Viktor Rydberg och hans vampyr

Viktor Rydberg (1828-1898) var en mångsidig man, med många strängar på sin konstnärliga lyra. Han var verksam som författare, journalist, språkman, kulturkritiker och religionsfilosof. För mig utgör han en spännande länk till det svenska 1800-talet. Han översatte också skönlitteratur och fick pris för sin insats med Johann W. Goethes Faust till svenska. Just den översättningen levde kvar länge och lästes även under 1900-talet. Rydberg skrev även dikter och idag är det förmodligen "Tomten" som ännu lever kvar i det kollektiva minnet hos många svenskar. Han skrev även romanen Singoalla. Viktor Rydberg började sin litterära bana vid Jönköpingsbladet och under några veckor i juli månad 1848 fick läsarna ta del av hans följetongsroman Vampyren. Skräckromantiken och det gotiska inslaget i litteraturen var populärt hos den breda allmänheten. Äventyr och deckare har alltid gått hem även om dessa teman vanligtvis inte står pall för den finare litteraturkritiken. Rydbergs vampyr platsade inte ens bland hans samlade verk och han skämdes troligen för den. Den store Karl Warburg som under längre tid satte sin prägel på skandinavisk litteraturkritik tog heller aldrig med Vampyren bland Viktor Rydbergs samlade verk. Vampyren utspelar sig i Italien och Rom med flera platser. Protagonisten heter Henry Masham och är ditrest på semester. Såhär djupsinnigt blir det när Masham funderar vid den obligatoriska cigarrökningen:

I de blå dunsterna som fantastiskt formade sig, tyckte sig Henry igenkänna gestalter, gamla kära gestalter, vilka ovillkorligt drogo hans tankar tillbaka till det hem som han lämnat bland Skottlands berg. 

Såhär fortsätter det och det slösas generöst med adjektiven genom hela berättelsen. Det känns förstås inte helt övertygande, men faktum är att Rydbergs vampyr är ett startskott för den svenska skräckromantiken. Fundera över hur handlingen kunde ha utvecklat sig om vampyren utspelade sig i svenska förhållanden med svenska protagonister? Hade det gått hem under Rydbergs egen samtid? Rydberg lånade friskt idéer från Lord Byron som också gillade Italien; och låt oss inte glömma Rydbergs översättning av Edgar A. Poes dikt "The Raven" till svenska. Poe är den moderna skräckromantikens fader. Betänk även att detta är före Bram Stokers Dracularoman, som trycktes 1897. Vampyren (1848) är i egentlig mening i avsaknad av flera klassiska teman vi vanligtvis förknippar med vampyrer i litteraturen. Deckargenren i boken är också tydligt framträdande då det handlar om ett olöst mord. Vampyren finns tillgänglig gratis hos litteraturbanken.se

Källor

litteraturbanken

wikipedia

Boktips: "Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen"

Är du sugen på lite skräck i sensommaren? Det finns förstås massor av boktips och om du befinner dig i kungliga Hufvudstaden kanske du vågar dig ut på en egen spökvandring? I så fall rekommenderar jag boken Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen (1994), av Stig Linnell. Där kan du själv göra lite bakgrundsresearch på de platser du är nyfiken på. Jag gillar denna typ av böcker därför att det gärna blir fokus på lokalhistoria. Dessutom finns ju även den fysiska platsen kvar i någon bemärkelse trots tidens rand och omgivningens förändring.

Spöken och annat övernaturligt

Boken har 8 kapitel och börjar lämpligt nog med Gamla stan som har en del spännande historiska händelser. Linnell presenterar Gideon som Stockholms äldsta spöke. Han tar även upp mordet i Gråmunkekyrkan, 1382. Vidare presenteras här några historier relaterade till Stockholms blodbad. Vita frun och den Grå mannen är vålnader förknippade med Stockholms slott. Det är tvära kast genom historens gång. Det andra kapitlet går igenom Söders platser, däribland Södra Stadshuset där många dödsdömda väntade på sin avrättning uppe på Stigberget. I Södra Stadshuset huserades även många kvinnor som dömts till döden för häxeri. Ganska många sidor ägnas åt 1600-talets häxprocesser. I närbelägna Schönborgska huset eller Ebba Brahes palats på Götgatan 16 sägs kung Gustav II Adolf spöka.


I kvarteret Mullvaden/Hornsgatan 45 sägs mystikern Emanuel Swedenborg spöka i sin egen trädgård. Några andra ruskiga gator på Söder är Bödelsbacken, Slemgränden, Fyllbacken och Näsbultarbacken. Norrmalm och Vasastan tar upp spöken som finns på kyrkogården vid Johannes kyrka. Träsktorget vid nuvarande Eriksbergsplan var inget bra område under 1800-talet då Stockholmarna hade sin sopstation där. Bostäderna kring Träsktorget var usla och 1810 tillkom spöpålen på torget med Kopparmatte på toppen. Idag är Träsktorget med omgivande gator som t ex Birgerjarlsgatan "fina områden", men under 1700/1800-talet var det fattigt folk som bodde där. Träsktorget var också pudrettdamernas tillhåll. En pudrettdam eller "pudrettkärring" var en viktig del i stadens sophantering. De tömde stadens skittunnor och kallades även för skitbärarkärringar. Oftast var det tidigare straffade kvinnor som innehade detta olyckliga jobb. Inte hade de 60,000kr i månadslön som dagens sophämtare kan komma upp i, men ofta fick de gratis sprit och kunde vara ganska så fulla när de kom för att bära iväg med tunnorna. Sedan 1830-talet använde kvinnorna en trappa som ledde ned mot Träsket och ibland var de såpass fulla, både tunnor och kvinnor, att de tappade allt. Under 1900-talet var de flesta kåkstäderna omkring Träsktorget rivna. Linnell går igenom samtliga stadsdelar inom tullarna.

Några kända Stockholmsmord genom historien

Linnell använder sig av essäskrivandets upplägg när han beskriver Stockholms spökplatser. Därtill finns även många intressanta bilder. Även några kända och ibland mindre kända svenska mordfall finns medtagna. Linnell tar upp det s.k vampyrmordet i Atlasområdet vid Sankt Eriksplan 11 där en prostituerad kvinna vid namn Lilly bodde i en liten etta. Hennes lägenhet hade även telefon. Detta var tidigt 1930-tal och det var ovanligt att det fanns telefoner i folks lägenheter. Med tanke på Lillys jobb var det säkert en fördel då hon lätt kunde komma i kontakt med sina kunder och väninnor som förmodligen jobbade i samma branch. 1932 hittades Lilly brutalt mördad i sin lägenhet och mördaren togs aldrig fast. Det uppstod ett rykte om att han kan ha druckit offrets blod eftersom en rödfärgad soppslev senare hittades. Hade mördaren druckit offrets blod? Förmodligen är vampyr-delen i mordgåtan endast en myt som uppstått tidigt. Dessutom hade många svenskar 1932 sett premiären av en ny Draculafilm och associerat fritt utifrån detta när sleven hittades. Däremot var mördaren högst troligt en så kallad sexualsadist som tog god tid på sig att städa upp i lägenheten. Mellan offrets ben fanns också en använd kondom kastad, en så kallad mördarsignatur. Detta var på trettiotalet långt före DNA-teknikens genombrott. Idag hade Lillys mördare inte kunnat gå fri. Mera om detta mordfall kan ni läsa om på sajten Stockholmskällan.

Recension: 'Rummet, Virveln och den döda flickan' (2009)

Rummet, Virveln och den döda flickan: Edgar Allan Poe i urval, översättning och med inledning av Paul Soares (1999) är en boktitel ur Vertigoserien och innehåller tolv titlar av den amerikanske deckar- och skräckförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849). Boktiteln är namnet på den inledande essän som presenterar Poes texter och översättningen av Paul Soares. Om Soares tidigare vedermödor med andra oinspirerande översättningsuppdrag kan ni läsa om på Vertigomannens blogg. Det är ett märkligt och fascinerande urval som Soares valt att arbeta med. Jag är övertygad om att läsningen av dessa texter väcker upp en fortsatt läslust även hos den mest kräsne.

Svenska översättningar av Edgar Allan Poe

Det är förstås bra att få möta Poe i nya svenska översättningar. Bara för några år sen kom ett till nytryck av hans berättelser ut i flera band. Hans poesi tycker jag ännu är relativt ointroducerad för en bredare svensk publik och gör sig kanske bäst oöversatt. Många läsare har säkert mött Poes litteratur i bokslukaråldern. Anna Pyk gjorde 1981 en översättning av Tales of Mystery and Imagination publicerad av Niloe förlag under titeln Sällsamma berättelser. Den har även en del fina illustrationer av Arthur Rackham.

I Soares version utmärker sig det poetiska draget i Poes berättelser. Han skriver även i inledningen att Poe främst såg sig som en poet. Soares urval baserar sig även på den iakttagelsen. Jag tycker nog allra bäst om Berenicë i denna utgåva. Dessutom min favorit bland Poes berättelser. Soares fångar in både känslan och rytmen i språket som visst kan att mäta sig med det engelska originalet. Berenicë är en underbar berättelse i den rätta gotiska skräckandan! Passar sig utmärkt för läsning under höstblåsig novemberkväll. En engelsk översättning från 1835 finns publicerad här.

För en skön lyssnarupplevelse av novellen i original hör Dr. John läsa upp den här. Flera bilder till Poes berättelser utförda av illustratören Arthur Rackman går lätt att finna genom ett vanligt bildsök på google eller på Pinterest och Tumblr.

Vertigoseriens utgåva

1. Eleonora


2. Avtalat möte


3. Handskrift funnen i en flaska


4. En nedfärd i Malströmmen


5. Ligeia


6. Feens ö


7. Mannen i mängden


8. Maskeradbalen


9. Berenicë


10. Samtalet mellan Monos och Una


11. Det ovala porträttet


12. Den avlånga lådan

Kvinnan som litterärt objekt i Poes texter

I detta inlägg tänkte jag även nämna något om kvinnan som litterärt objekt i några av de ovanstående berättelserna, nämligen följande: Eleonora, Ligeia, Berenicë, Det ovala porträttet. Dessa berättelser fångar in ett återkommande litterärt tema hos Poe. Som litterär figur och som objekt i sig symboliserar kvinnan i Poes noveller oftast döden. Camille Paglia (University of Philadelphia) har delvis sammanställt och redogjort för detta litterära tema i Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson (1990). I essän "American Decadents: Poe, Hawthorne, Melville" vill Paglia inte kalla Poe för en författare inom den gotiska traditionen. Han har desto mer gemensamt med romantikerna eftersom han starkt identifierar sig med sin berättare (Paglia 1990, s. 573). Poes kvinnor blir aldrig 'sexiga' i ordets traditionellt heterosexuella, eller 'normativa' sammanhang. Paglia hänvisar till Joris-Karl Huysmans estetiska novell À rebours (1884) som beskriver Poes kvinnor som "unsexed" medan Paglia själv tolkar dem som hermafroditiska gudomligheter med många ansikten (ibid.). Paglia tillåter den freudianska associationen i tolkningen av tema, bilder och symboler flöda fritt i studiet av Poes berättelser. Hos Poe kan kvinnan endast betraktas som ett sexobjekt som död (Paglia 1990, s.575). Poes berättelser är samtidigt fyllda av kvinnor som återvänder från döden i form av det farliga, vampyrliknande och övernaturliga. Sexualiteten i Poes berättelser följer ändå strikta regler. Enligt hennes utläggning är det den kristna puritanismen som spökar hos författaren. (Paglia 1990, s. 573) :

The sexual laws of Poe's world are so strict that a normal, feminine woman cannot survive in it.

Det är inte enbart Paglia som gjort efterforskningar i ämnet. Mycket av hennes tankegångar kan återfinnas i boken Love and Death in the American Novel (1966). Den som närmare vill studera det litterära motivet kan läsa Leonard Engels  "Obsession, Madness, and Enclosure in Poe's 'Ligeia' and 'Morella'." College Literature 9.2 (1982): 140-46. Även Aspasia Stephanou "Lovely Apparitions and Spiritualized Corpses: Consumption, Medical Discourse, and Edgar Allan Poe’s Female Vampire.", The Edgar Allan Poe Review 14.1 (2013): 36-54., kan vara av intresse. Poe själv skriver i sin essä "The Philosophy of Composition" som handlar om hans syn på skrivandet och hur sammanställningen av en litterär text bör se ut. I denna essä återfinns orden:

The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world.

Mycket av texten i essän "The Philosophy of Composition" handlar om Poes eget sätt att framställa t ex poesi och en viss del handlar om hur han författade dikten The raven och vilka litterära principer som varit styrande. Hur man får fram en önskad reaktion på en skriven text. Hur man bör använda sig av effekter i den skrivna texten är frågor som han försöker besvara.

Källor

Paglia, C. (1990). Sexual personae. New Haven: Yale University Press.

Poe, E. A., & Quinn, P. F. (1984). Poetry and tales. New York, N.Y: Literary Classics of the U.S.

Poe, E. A., & Soares, P. (1999). Rummet, virveln och den döda flickan. Stockholm: Vertigo.

Poe, E. A (1846). The Philosophy of Composition. Graham’s Magazine, vol. XXVIII, no. 4, April 1846, 28:163-167

Recension : 'The Hunger' av Whitley Streiber

Bokbloggen kan inte låta bli vampyrerna! Därför tipsar jag igen om en bok i genren. Ni som läst bloggen vet att jag tidigare har skrivit om unika vampyrskildringar som antingen bryter med traditionen om hur den klassiska vampyren skrivs och framställs. Det kan även handla om hur skildringen av vampyren tillför någonting nytt inom vampyrgenren eller om den väljer ett mer klassiskt mönster. Bloggen har tidigare uppmärksammat de Le Fanus Carmilla (1872) och John Ajvides Låt den rätte komma in (2004) som banbrytande litteratur inom genren. Denna gång tar jag upp Whitley Streibers roman The Hunger (1981). Den är kanske mest känd tack vare Tony Scotts (1944-2012) film med samma namn och jag misstänker en svensk publik kan vara något främmande inför både Whitley Streiber och filmen. Jag vill verkligen understryka att om du har sett filmen så är handlingen inte fullt ut densamma som i boken. Det är fråga om några drastiska ändringar som jag inte tänker avslöja här. Whitley Streiber (f. 1945) är en amerikansk författare som skrivit inom genrerna skräck och science-fiction sedan 1978. Böckerna The Wolfen (1978) och The Hunger filmatiserades med stor framgång.  Det var i varje fall Catherine Deneuve (f. 1943), Susan Sarandon (f. 1946) och David Bowie (1947-2016) som hade huvudrollerna i denna nagelbitare. Whitley Streibers roman handlar om vampyren Miriam Blaylock som hängt med i några århundraden. Vi får inblickar i hennes liv under den romerska antiken, men större delen av handlingen utspelar sig i vår tids New York City. Hon är tillsammans med John och har varit så en längre tid (till skillnad från filmen). Miriam blir handlöst förälskad i - för att inte säga - besatt av läkaren och sömnforskaren Sarah. Miriam gör sitt yttersta för att fånga in Sarah. Miriam är också huvudvampyren med förmågan att skapa nya, men svagare varianter av vampyrer.

The Hunger skiljer sig något från den traditionella vampyrromanen. Streiber har tagit vara på vampyrlivets komplexa sidor. Nämligen det besvärliga med att behöva jaga sin föda och hur man gör sig av med sina offer utan att undgå upptäckt. Vampyrens väsen är också annorlunda ur både fysiskt och psykologisk bemärkelse. Den är halvmänsklig och ett slags mellanting mellan vampyr och människa samtidigt som den livnär sig från de levandes blod. Vampyrens ålder och åldrande är ett huvudtema i handlingen. Streiber bryter här mot klassiska föreställningar om vampyren som näst intill odödlig och osårbar. Vampyren presenterar visserligen en överlägsen styrka mot sina mänskliga offer samtidigt som den har sårbara sidor främst kopplade till sömn, livslängd och med tiden försvagat allmäntillstånd. Den här boken har helt klart sin lilla charm för alla som är intresserade av vampyrromaner.

Recension : 'Green Tea' av Sheridan Le Fanu

Jag befinner mig fortfarande i Skottland och vad passar bättre en regnig kväll än en viktoriansk spökhistoria? I ett tidigare inlägg nämnde jag ett par bokinköp här. Nu har jag hunnit avsluta Sheridan Le Fanus kortnovell Green Tea. Bloggen har tidigare nämnt Sheridan Le Fanu (1814-1873) och vampyrnovellen Carmilla. Han är mest känd som en författare av mysterier på temat skräck, men utan överdrifter och gärna med fokus på mer rationella förklaringar till det spöklika och oförklarliga i handlingen. Le Fanu återkom gärna till sina tidigare publikationer och omarbetade sina gamla berättelser till nya historier. Le Fanus kortnoveller innehåller gärna en prolog, så även denna historia. I Green Tea introducerar prologen handlingens berättare, den eccentriske tyske läkaren Martin Hesselius. Dr. Hesselius är även prototypen för Bram Stokers Van Helsing. Personen som talar i prologen är den framlidne dr. Hesselius medicinske sekreterare. Han har sammanställt den gode doktorns litterära kvarlåtenskap som består av brev, minnesanteckningar och annan memoria. Berättaren i prologen tycks vara en stor beundrare av dr. Hesselius trots åldersskillnaden på trettiofem år. Han tycks själv vara en ganska speciell person och prologen inleds med följande, något märkliga påstående:

Though carefully educated in medicine and surgery, I have never practiced either.

Läsaren får dock snart klart för sig att det är dr. Hesselius själv som är handlingens protagonist. En kväll möter dr. Hesselius prästen Robert Lynden Jennings hemma hos en gemensam bekant. De träffas första gången hemma hos Lady Mary Heyduke som försäkrar att prästen är en mycket omtyckt person i församlingen. Trots att Jennings verkar vara en trevlig person är han svårt plågad av en oförklarlig åkomma där han plötsligt kastas omkull och hallucinerar. I samtalet med dr. Hesselius berättar Jennings själv hur han läst dr. Hesselius texter om 'metafysisk medicin'. Efter detta formella möte beslutar sig dr. Hesselius att först fråga ut Lady Heyduke om omständigheterna. Green Tea är ingen ruskig historia, men har förstås sina inslag av mystiska omständigheter som inte kommer att avslöjas i denna recension. Novellen har sin egen stil, men den som letar efter sensation och en spökhistoria i traditionell bemärkelse kan bli besviken.

Recension : 'Låt den rätte komma in' av John Ajvide Lindqvist

Romanen Låt den rätte komma in (2004) belönades med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2008. Motiveringen till priset lyder: ”För ett författarskap som rymmer ett mästerligt berättande och en känsla för skräckens och inbillningens djupa krafter.” Lindqvist beskrivs som en förnyare inom genren skräckromantik och det är inte svårt att förstå efter ha läst Låt den rätte komma in. Många har även sett filmen, men en film kan inte täcka alla aspekter av en roman. Jag skrev tidigare här i bloggen att jag ville lägga fram två exempel på modernt sätt att skriva en vampyrhistoria på och nämnde då Låt den rätte komma in tillsammans med The Moth Diaries. Romanerna kommer med förnyande perspektiv och tolkar om den klassiska vampyrnovellen helt enkelt genom att tillföra något nytt. Framförallt bryts traditionen genom att låta ett barn inneha rollen som vampyren. Det finns också andra skillnader.

Huvudpersonerna i romanen är Oskar och hans nyfunne vän Eli. Oskar är tolv år och bor i Blackeberg tillsammans med sin ensamstående mamma. Flera av er känner säkert redan igen er i de förortsmiljöer handlingen skildrar. Till Blackeberg flyttar också den jämnårige Eli den 18 oktober 1981. Eli kommer från Norrköping tillsammans med en medelålders man som alla verkar tro är Elis pappa. Oskar har problem i skolan, men det är inget som han berättar om hemma. Han får stryk och mobbas varje dag under skolåret. Han lider också av en obehandlad inkontinens. Romanen har en extern berättare som redogör för både platser, miljöer och dialoger genom hela handlingen. Den är indelad i fem delar med underordnade kapitel arrangerade efter datum. Detta ger en snygg ram till själva berättelsen.

Första kapitlet inleds med citat, bl a från en låttext. Användandet av just citat från låttexter kan antyda att författaren varit inspirerad av Stephen Kings sätt att öppna upp sina romaner på. Detta minns jag tydligt av mina egna läsningar av King i tonåren. Oftast var det citaten som satte stämningen för resten av läsupplevelsen. Förutom att Oskar är ett mobboffer har karaktären en mörkare sida. Oskar kompenserar en dålig dag i skolan genom att snatta godis inne på Konsum. Vid ett tillfälle tas han på bar gärning och Polismyndigheten skickar hem ett brev; Oskar hinner öppna och skickar tillbaka brevet med en förfalskad ’målsmans underskrift’. Karaktären Oskar har allt som passar in på en blivande ersättare för Håkan Bengtsson. Vampyren kommer med förförelsen och Oskar blir den som tar över rollen som Elis framtida beskyddare. Oskar och Eli träffas ute på gården där Oskar gärna befinner sig eftersom det inte bor några klasskamrater i närheten. Eli ger Oskar modet att kunna hämnas på sina mobbare. Tillsist uppstår det förtroende som avslöjar Elis verkliga identitet och de blir ett par. Oskar röjer sin fascination över åldersskillnaden; och att det i Eli i själva verket bor en uråldrig människa. Något som ofta missas i diskussioner om boken är kopplingen mellan Oskar och hans tidigare föregångare Håkan. Det framkommer på ett kusligt sätt mellan raderna hur Oskar tar platsen som vampyrens slav och ”älskare”. Vampyrens sexualitet kan tyckas övernaturlig och en magisk upplevelse (i denna handling i form av beröring) för den mänskliga motparten. Eli tycks använda den som ett vapen att förtrolla eller förföra en människa. För Eli lever i en kämpande existens och måste ha en människas hjälp för att kunna klara av tillvaron. Oskar blir insatt i dessa regler och är snart en frivillig adept. Vad romanen inte avslöjar är att Oskar förmodligen kommer att tröttas ut, bli oförsiktig och sluta som som sina föregångare.

Eli uppfattas ofta i diskussioner kring boken som en transgender person, någon som ger ett odefinierbart intryck. I boken finns litterära kopplingar till detta, bl a till Carl Johan Love Almquists kända roman Drottningens juvelsmycke. Könsneutrala vampyrer och vampyrer med en oklar sexualitet finns det gott om ur ett litteraturhistoriskt perspektiv. Det som utmanar i denna historia är dock faktum att vampyren Eli är ett barn. Oskar har problem med inkontinens, men romanen är tydlig med att Eli har förlorat sina manliga könsdelar. Den skadade kroppen och de genomgående beskrivningarna av vad som platsar som ’gore’ kännetecknar denna roman. Går det att problematisera ytterligare varför just queer, eller transgender ges plats i den moderna vampyrromanen?

Recension: 'The Moth Diaries' av Rachel Klein

Bokbloggen rör sig vidare i vampyrens tecken och vampyrlitteraturen. I ett tidigare inlägg skrev jag om en gotisk föregångare i genren, nämligen Sheridan Le Fanus kortnovell Carmilla (1872). Bram Stokers Dracula (1897) tog starkt intryck av Carmilla. I detta inlägg kommer jag att rekommendera en modern tolkning av kortnovellen. För läsaren är det helt klart att Rachel Kleins tonårsroman The Moth Diaries (2002) i hög grad bygger på Le Fanus bok. Klein gör det dessutom mycket bra vilket jag hoppas blir tydligt i min recension av hennes bok. Säkert finns här nu många läsare av bloggen som redan sett en filmatisering av The Moth Diaries (2011) med Sarah Gadon och Sarah Bolger i huvudrollerna (tyvärr bara 38 i Metascore/critics reviews). I detta fall såg jag filmen innan jag läste boken. Båda har sin lilla charm.

Romanen har ett dagboksupplägg. Ett berättargrepp som jag själv gillar mycket. Inledningen låter läsaren få veta att berättaren är en anonym kvinna som ser tillbaka på sitt liv och sin tonårstid. Hon gör detta med hjälp av sin dagbok från denna tiden. I förordet får vi genom berättaren veta att det är hennes läkare som först kommit med förslaget att publicera tonårsdagboken. Det ska tilläggas att det är en oberäknelig berättare läsaren har att göra med eftersom det inte går att ifrågasätta hennes berättelse. Klein leker skickligt med detta berättargrepp genom hela berättelsen. Vad är fantasi och vad är verklighet? Det finns också tillfällen när berättaren tvivlar på sina egna ord:

My journal is being ruined by lies. I should go back and cross out everything I wrote about Ernessa last friday.

Läkaren som gett henne diagnosen borderline har haft tillgång till dagböckerna i trettio år, men har aldrig tagit om dem till diskussion förrän nu. Berättaren har även en dotter (16)  som hon önskar skydda, men ger ändå efter för läkarens önskan. Han övertygar henne dock och lovar anonymitet. Namn på personer och platser byts ut. Berättaren låter oss få veta vilken syn hon har på dagböckerna idag. Att hon ser det som en resa tillbaka till sitt 16-åriga ’jag’:

I have always been intrigued by the journals that girls keep. They are like dollhouses. Once you look inside of them, the rest of the world seems very far away, even unbelievable.

Hon låter oss få veta att hon skickats till ett internat efter faderns självmord. Miljön är ett gammalt amerikanskt internat med det brittiskt klingande namnet Brangwyn Hall och Rachel Kleins roman utspelar sig i USA under 1960-talet. De flesta av hennes klasskamrater har frånvarande föräldrar. Berättarjaget redogör i sina dagboksanteckningar sin längtan och fascination för klasskamraten Lucy Blake.

Till klassen kommer en ny elev, Ernessa Bloch. Berättaren låter läsaren ta del av sina iakttagelser. Ernessas ankomst förstör relationen till vännen Lucy som alieneras från berättaren. Fler märkligheter kring Ernessa rapporteras notoriskt i dagboken. Biter hon inte Lucy i halsen? Är hon en vampyr?

Fantiserar berättaren och hur mycket blir det i så fall kvar av sanningen? Hur frisk är vår berättare? Är hon själv plågad av sin psykiska ohälsa till den grad att hon inte längre förmår skilja mellan fantasi och verklighet? Klein har också arbetat med tonårsperspektivet på ett övertygande sätt. Identitetssökande, eskapism, vänskap och rivalitet är centrala teman. Berättaren beskriver sina klasskamrater, t ex plugghästen Dora som skriver en essä om Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra och Johannes Brahms. Doras personlighet tilltalar protagonisten till den grad att hon själv skaffar sig ett exemplar av boken. Nietzsches filosofi kommer att passa berättarjaget som bitvis förtärs av svartsjuka gentemot vampyren Ernessas avancemang i relationen till Lucy.

Precis som i Le Fanus Carmilla är berättelsen fylld av lesbiska undertoner. Protagonisterna i båda berättelserna har frånvarande eller döda föräldrar - ett berättargrepp som förstäker inte enbart utsattheten utan möjliggör också vampyrens entré.

Recension : 'Carmilla' av Sheridan Le Fanu

I detta inlägg recenserar jag en klassiker från 1872 som inspirerat och fortsätter att inspirera inom genren skräck. Nämligen kortnovellen Carmilla av irländaren Sheridan Le Fanu (1814-1873). Jag kommer att rekommendera en svensk översättning (Typ Förlag) och förstås det engelska originalet. Men denna gång blir det i form av en ljudbok, nämligen Tracy Childs inläsning av texten! Det är väl ytterst lämpligt att höra en kvinnlig röst läsa in Carmilla och nog tycker jag inläsningen är enigmatisk och ger liv åt handlingen. Ljudboken går att hitta på audible och på Spotify. Den svenska texten återfinns som e-bok via bokus eller itunes. Se till att hitta rätt e-bok då det finns många utgåvor.

Den svenska översättning som jag har valt är Sam J.Lundwalls översättning från 1992. Den finns dock en nyare utgåva, översatt av Charlotte Hjukström. Själv berömmer jag Sam J. Lundwalls fina inledning och kommentar till Carmilla (Typ Förlag) där han bjuder läsaren på en kortfattad litteraturhistorisk översikt kring vampyrgenren. Vampyren som litterärt tema uppfanns dock inte av den gotiska litteraturen utan fanns närvarande i litteraturen långt tidigare. Lundwall nämner även Goethes dikt Bruden från Korinth (1797) som ingår i Goethes ballader som en tidig föregångare [Översatt till svenska av Carl Snoilsky, min anm.]. Sheridan le Fanu var född i Dublin 1814 och han studerade i sin ungdom juridik vid Trinity College, men övergav senare juridiken för journalistiskt arbete. Le Fanu var bl a verksam på tidningen All the Year Round, en viktoriansk långkörare och veckomagasin som grundandes av Charles Dickens. Han debuterade relativt sent, men debutromanen, en deckare med titeln Uncle Silas blev en succé.

Carmilla trycktes första gången i tidskriften ”The Dark Blue” som gavs ut mellan 1871-1873. Rossetti Archive tillhandahåller idag inskanningar från tidningen via sin hemsida. Le Fanu publicerade Carmilla som en fristående novell i In a Glass Darkly (titel efter 1 Kor. 12:13) tillsammans med fyra andra noveller. Den innehåller också en prolog där en viss Dr. Martin Hesselius ger sig till känna. Dr. Hesselius är doktor i de ockulta vetenskaperna och har förstås vissa gemensamma drag med Van Helsing-karaktären i Bram Stokers Dracula. Stokers stora vampyrroman utgavs nästan trettio år efter Carmilla och han tros ha inspirerats av novellen. Tilläggas bör att prologen är utlämnad i de flesta fristående publiceringar av Carmilla jag varit i kontakt med. Prologen låter oss veta genom dr Hesselius’ att den som författat Carmilla  är död och att han själv ombesörjt offentliggörandet av manuskriptet.

Handlingens huvudperson är Laura som också är berättarrösten och därtill en berättare i första person. Hon lämnar ingående beskrivningar om sin familjebakgrund och det österrikiska slott ('the schloss', som det står i originalet) hon växt upp på. Hon lever där tillsammans med sin far och tjänstefolk och försäkrar läsaren att hennes liv “har varit ensamt”. Slottet ligger nära en liten by men är ändå belägen på en enslig plats där naturen alltid tycks ödslig. Redan i mycket unga år erfar hon ett möte med en vampyr som hon långt senare i livet kommer att identifiera som Carmilla. Här märks de typiska dragen hos den gotiska litteraturen. Det är ingående beskrivningar av hur naturfenomenen inverkar på den mänskliga naturen och adjektiven tycks aldrig ta slut när det gäller att beskriva månen, hur dess faser inverkar på den mänskliga temperamentet eller hur ensliga omgivningarna är. När Laura läst färdigt generalens brev och berörts av dotterns plötsliga död under kvällspromenaden har solen hunnit gå ner. Laura sörjer kort den avlidna, men hennes längtan efter en vän kommer snart att uppfyllas i samband med vampyrens ankomst. Trots att Laura känner igen Carmilla från sin barndoms nattliga mardrömmar byts snart denna erfarenhet ut mot en växande besatthet. Förförelsen låter inte vänta på sig. Carmilla svarar nästan omgående med fysisk kontakt. 


Namnet Carmilla är dessutom ett anagram som till sist avslöjar vampyrens verkliga identitet. Trots att intensiteten i deras vänskap ökar vägrar Carmilla lämna några detaljer om sig själv eller sin familj. Istället blir hon irriterad över Lauras frågor. Laura noterar fler märkligheter. Carmilla deltar aldrig i de gemensamma bönerna på slottet och tycks sova hela dagarna. Under tiden bryter en oförklarlig sjukdom ut i byarna omkring, men det är bara unga kvinnor som insjuknar och dör. Laura börjar få tillbaka sina nattliga mardrömmar och i en dröm visar sig hennes döda mor och varnar henne. Till sist insjuknar även Laura.  Vad som därefter händer kommer inte att avslöjas i denna recension.


Den som vill fördjupa sig ytterligare i skräckdramat Carmilla kan Googla David Henry Friston och Michael Fitzgerald, som gjort flera illustrationer till romantexten. Dessa bilder kan säkert försätta läsaren iden rätta stämningen. Jag lägger upp en här på bloggen eftersom de numera är under “Public Domain”.



Mycket tolkning har tillskrivits relationen mellan protagonisterna Laura och Carmilla. Hur uppfattades relationenunder den viktorianska perioden och kan le Fanu rent av ha varit en tidig feministisk föregångare? Även om drottning Viktoria kan ha utropat att sex mellan kvinnor inte existerade så var viktorianerna inte främmande inför företeelsen. Tvärtom. Det är också i den kontexten man måste placera romanen. I dess egen tidsanda. Tyvärr har kulturpersonligheter som Lytton Strachey och Virginia Woolf hjälpt till att sprida de anti-viktorianska myterna om tidsandans uppfattning kring sexualitet överlag. Dagens forskning är desto mer objektiv kring dessa frågor. 



 

TV Nostalgi från 1980- talet : Tales of the Unexpected

Hela förmiddagen har jag suttit framför IPaden och kollat gamla serier. Har en ny favorit sedan en tid tillbaka. Brukar hitta dem via YouTube även om de flitigt raderar nya uppladdningar. En riktig klassiker! För alla er som gillar skräckmysterier, på gränsen till det absurda The Tales of the Unexpected. Serien var brittisk-producerad och hade sin storhetstid mellan 1979-1988 (Anglia Television). Flera av er minns nog även Ron Greiners öppningsmelodi. 1980 fick avsnittet Skin det prestigefyllda Edgar Allan Poe-priset för bästa TV-episod. Ur denna serie finns det gott om små pärlor att njuta av. Alla avsnitt inleds med en liten kort presentation av Roald Dahl som får tittaren att hamna i rätt stämning. Finns ju en del intressanta skådisar som passerar revy i den också även om kanske avsnitten många gånger lämnar mycket i övrigt att önska :) Själv gillar jag de inspelade scenerna från brittiska hus, stadsomgivningar och landskap. Samt det oförglömliga sjuttio/-åttiotalets sprakiga färgstilar och frisyrer. Men det var som sagt en annan tid. Jag var ännu barn men fick ändå sitta uppe och titta. Minns du själv denna serie när Sveriges Television sände? Vad tyckte du?

Här följer ett av mina av mina favoritavsnitt : The man from the South och missa förstås inte läskiga avsnittet Skin.