Handlingens huvudtema gestaltar kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den romska flickan Singoalla. Handlingen är förlagd till det medeltida 1300-talet där riddarsonen Erland som av en slump får skåda Singoalla när hennes familj tillfälligt slagit upp sitt läger nära slottet. Deras första möte sker hastigt intill en bäck som flyter fram nära slottet. Mötet blir knappt eftersom Singoallas familj ska bege sig bort redan samma kväll. Erland kan inte glömma Singoalla och ett år senare återvänder hon till trakten med sin familj och har då tillåtelse att slå upp sitt läger i skogen nära slottet. Erland förälskar sig i henne och hon i honom.
Såhär beskrivs hon, enligt mångas uppfattning i något av överjordiska och eteriska drag. Intressant nog väljer Rydberg att använda ordet "natursymboliskt":
Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den - något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt...[...]
