Lützen 1632 - en av våra bemärkelsedagar i kalendern

Jag skrev tidigare här på bloggen om Agneta Horn och fortsätter göra nerslag i svensk 1600-talshistoria. Idag är det den 6 november och allmän flaggdag i Sverige och Finland till minnet av kung Gustav II Adolf. Han stupade ju denna dag vid slaget vid Lützen i Tyskland år 1632. Det ska ha varit en dimmig dag och konungen hade ju även anförskaffat sig en ny häst vid namn Streif som han kanske var lite styrovan med. Ur bokhyllorna har jag tagit fram Bo Erikssons fina arbete om slaget vid Lützen. Titeln "Lützen 1632  - Ett ödesdigert beslut" utgavs 2006 av bokförlaget Norstedts. Men boken handlar inte enbart om just denna ödesdag. Eriksson ger en inledande bakgrund till själva Vägen till Lützen som är mycket omfattande och tar upp stormaktstidens utrikespolitik, dess krig och hur krigen påverkade samhällets ekonomi och  kultur på hemmaplan. Den militärhistoriska biten kring Lützen ger en överblicksbild av vad som hände därute på slagfältet nära staden Leipzig. Den svarar även på frågan vem som egentligen vann slaget. Den sista delen av boken, Vägen bort är en mycket kortfattad beskrivning av vad som hände efter slaget.

När jag bodde i Stockholm brukade jag besöka Livrustkammaren på denna dagen. Det går också att fira dagen med Gustav II Adolf bakelse. En tradition som funnits sedan 1850-talet och som ska ha uppfunnits i Göteborg i samband med invigningen av Gustav II Adolfstatyn på torget. Det finns dock ingen standardmall för hur bakelsen ska se ut och det finns många varianter. I avisen "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning" kunde man 1854 läsa följande om bakverkstraditionen nära juletiden: 

"Man finner här artiklar, vilka kunna kallas verkliga små konstverk i sitt slag, som t.ex. små avbildningar av Gustav Adolfsstatyen, medaljonger innehållande kopior av kända genremålningar, utförda i choklad och socker etc." 

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Om författaren Viktor Rydberg och hans vampyr

Viktor Rydberg (1828-1898) var en mångsidig man, med många strängar på sin konstnärliga lyra. Han var verksam som författare, journalist, språkman, kulturkritiker och religionsfilosof. För mig utgör han en spännande länk till det svenska 1800-talet. Han översatte också skönlitteratur och fick pris för sin insats med Johann W. Goethes Faust till svenska. Just den översättningen levde kvar länge och lästes även under 1900-talet. Rydberg skrev även dikter och idag är det förmodligen "Tomten" som ännu lever kvar i det kollektiva minnet hos många svenskar. Han skrev även romanen Singoalla. Viktor Rydberg började sin litterära bana vid Jönköpingsbladet och under några veckor i juli månad 1848 fick läsarna ta del av hans följetongsroman Vampyren. Skräckromantiken och det gotiska inslaget i litteraturen var populärt hos den breda allmänheten. Äventyr och deckare har alltid gått hem även om dessa teman vanligtvis inte står pall för den finare litteraturkritiken. Rydbergs vampyr platsade inte ens bland hans samlade verk och han skämdes troligen för den. Den store Karl Warburg som under längre tid satte sin prägel på skandinavisk litteraturkritik tog heller aldrig med Vampyren bland Viktor Rydbergs samlade verk. Vampyren utspelar sig i Italien och Rom med flera platser. Protagonisten heter Henry Masham och är ditrest på semester. Såhär djupsinnigt blir det när Masham funderar vid den obligatoriska cigarrökningen:

I de blå dunsterna som fantastiskt formade sig, tyckte sig Henry igenkänna gestalter, gamla kära gestalter, vilka ovillkorligt drogo hans tankar tillbaka till det hem som han lämnat bland Skottlands berg. 

Såhär fortsätter det och det slösas generöst med adjektiven genom hela berättelsen. Det känns förstås inte helt övertygande, men faktum är att Rydbergs vampyr är ett startskott för den svenska skräckromantiken. Fundera över hur handlingen kunde ha utvecklat sig om vampyren utspelade sig i svenska förhållanden med svenska protagonister? Hade det gått hem under Rydbergs egen samtid? Rydberg lånade friskt idéer från Lord Byron som också gillade Italien; och låt oss inte glömma Rydbergs översättning av Edgar A. Poes dikt "The Raven" till svenska. Poe är den moderna skräckromantikens fader. Betänk även att detta är före Bram Stokers Dracularoman, som trycktes 1897. Vampyren (1848) är i egentlig mening i avsaknad av flera klassiska teman vi vanligtvis förknippar med vampyrer i litteraturen. Deckargenren i boken är också tydligt framträdande då det handlar om ett olöst mord. Vampyren finns tillgänglig gratis hos litteraturbanken.se

Källor

litteraturbanken

wikipedia

Recension : 'Skärvor av ett liv - Vägen till och från Auschwitz' (1992)av Hédi Fried

Boken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz (1992) är författad av psykologen Hédi Fried (f. 1924) och är en självbiografi. Den beskriver hennes erfarenheter av Förintelsen och framförallt tiden i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Den beskriver även hennes uppväxt, barndomsmiljön i den lilla transylvanska staden Sighet och familjen.

Fried kommer ursprungligen från Rumänien, men har levt och bott större delen av sitt liv i Sverige dit hon kom i samband med krigsslutet 1945. Hennes sista vistelse före krigets slut var koncentrationslägret Bergen-Belsen som i samband med krigets sista månader blev helt överbefolkat. Trots att kriget gick allt sämre för Nazityskland ville Hitler inte sluta med det parallella utrotningskriget och lät evakuera dödslägren i öst, däribland Auschwitz, Gross-Rosen m.fl. läger. Allt för att förhindra de allierades försök till befrielse av lägren. När Auschwitz tillsist befriades av Röda armén hade merparten av fångarna redan skickats iväg. SS-administrationen gjorde sitt yttersta för att förstöra bevis på det utrotningsmaskineri som pågått i Auschwitz bland annat genom att spränga gaskamrarna och bränna upp dokument. Kvarvarande lägerfångar skickades iväg på dödsmarscher för att interneras i lägret Bergen-Belsen. I lägret dog folk av svält, arbete och sjukdomar som t. ex den i lägren vanligt förekommande bakteriesjukdomen tyfus. Enligt den minnessten (Gedänkstätte) som finns uppsatt på platsen dog ca. 52 000 män, kvinnor och barn, samt 19 700 krigsfångar i Bergen-Belsen.

Hédi Fried har länge varit verksam i den offentliga debatten och under större delen av sitt liv berättat om Förintelsen och sin judiska bakgrund offentligt. Boken hamnar i genren vittneslitteratur. Termen vittneslitteratur användes första gången av författaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel (1928-2016) och betecknar den enskilda individens litterära skildringar av svåra självupplevda händelser i livet. Vittneslitteratur idag täcker inte bara överlevare från Förintelsens erfarenheter, det kan handla om erfarenheter av livet i totalitära regimer eller om folkmordet i Ruwanda.

Men att skildra och återberätta det traumatiska är inte lätt. För den drabbade är det en smärtsam process att behöva konfrontera sina minnen. Jag har en stark beundran för alla som har skrivit om det svåra, då vi som medmänniskor behöver ta till oss av andras livshistorier och ge oss själva tid att lyssna. Förintelsen är ett såpass hemskt minne i Europas historia att det aldrig får glömmas bort eller förringas. Det lever vidare i vårt gemensamma kollektiva minne. Därför behöver vi plocka fram överlevarnas erfarenheter. Läsa dem och ta till oss dem. Lämpligt nog börjar hennes livshistoria med ett citat av poeten Gunnar Ekelöf: "Endast som vittne är människan till. Tag och skriv." Orden kommer ur dikten Färjesång. Hon påbörjade arbetet med boken under 1980-talet, men det dröjde ändå länge innan den gavs ut. En vän lät översätta den till engelska och den utkom först i Storbritannien och det tog två år innan bokförlaget Natur & Kultur tryckte den. Hédi Fried beskriver dessutom hela processen i Förintelsen, som hon och hennes familj fick gå igenom tillsammans med tusentals andra. Den processen handlar om antisemitismen i Europa före nazisternas maktövertagande och hur den genom år av normalisering ute i samhället lyckades vänja folk vid brutaliseringen och till sist utrotandet av judar.

Fried berättar om ghettot, boskapsvagnarna och selektionen i Auschwitz-Birkenau. Båda föräldrarna dog och det är hemskt att läsa hennes återgivna minnesbild av dr. Mengele som selekterar bort hennes mamma vid ankomsten till Auschwitz. Ögonvittnesskildringen beskriver även tiden i Belsen, de vita bussarna som skickades av Sverige och återanpassningen till ett nytt liv i frihet. År 2015 kom boken i nytryck av Natur & Kultur och pocketutgåvan har ett förord som innehåller några särskilt viktiga ord jag vill citera här. Skulle något som Förintelsen kunna hända idag? Fried skriver: "Tyvärr måste jag besvara frågan jakande. Skulle jag kunna lita på mina grannar, mina vänner? Jag, jag vill våga hoppas och tro det, men eftersom det återigen blivit comme il faut att vara nazist, rasist, fascist och antisemit både från vänster och höger, börjar jag tvivla."

Mer litteratur av Hedi Friéd

Livet tillbaka (1995)

Ett tredje liv: Från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro (2000)

Livets pendel. Fragment, erfarenheter, insikter (2003)

Frågor jag fått om Förintelsen (2017) - Denna bok är mycket viktig idag och här sammanfattar Fried frågor hon själv fått om förintelsen genom åren när hon varit ute i skolorna. Många barn och ungdomar har ställt frågor.

Litteratur skrivna av överlevare

Förintelsen och litteratur skrivna av överlevare är viktigt att återkomma till därför att de är första ögonvittnen. Därför måste vi se efter att deras arv bevaras och att deras skildringar finns tillgängliga i det allmänna rummet och i samtalet. I detta inlägg nämner jag endast ett fåtal, men det finns en enorm uppsjö av biografisk litteratur skrivna eller återberättade av människor som satt internerade i koncentrationslägren. Alla har inte översatts och det finns flera titlar som förtjänar en bredare publik och bör översättas.

Den som letar efter mer vittneslitteratur att läsa kan exempelvis finna uppslag hos wikipedias artikel Bibliography of the Holocaust. Ytterligare exempel på mer känd vittneslitteratur om förintelsen är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?  Fler personer som skrivit om sina erfarenheter av förintelsen är Elie Wiesel som genom sin bok "Night" skildrar sina egna -och faderns erfarenheter av lägren Auschwitz och Buchenwald. Jag vill också rekommendera läsning av Paul Celan (1920-1970) som uttryckt sina erfarenheter i diktform.

Recension : 'När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innanriket splittrades' (2013)

I detta inlägg recenseras När Finland var Sverige - Historien om de 700 åren innan riket splittrades (2013). Den är skriven av Herman Lindqvist och fick positiva reaktioner när den kom ut i bokhandlarna. Herman Lindqvist har själv en speciell relation till vårt kära grannland i öst, för han växte nämligen upp i Helsingfors.

Allas vår historiker Herman Lindqvist har väl hittills lyckats skriva om det mest vad gäller Sveriges historia genom tiderna. Ibland har hamnat i blåsväder och kritiserats när det varit lite si och så med källhänvisningar med mera. Han har också synts mycket i TV under åren och hjälpt många med den historiska allmänbildningen. Jag tycker trots diverse kontroverser att Hermans böcker kan upplevas som intressanta och engagerande för olika läsargrupper. Allt som kan stimulera och uppmuntra till läsning och läsarens kunskapstörst tycker jag är bra! För den äkta vetgirige finns alltid möjlighet att via annan referenslitteratur söka sig vidare inom olika områden. Den litteraturlista som presenteras i slutet av boken är mycket mager för att försöka täcka 700 år av historia.

Denna bok är ett stycke beskrivande historia, om än i ganska svepande drag, som handlar om Finland och Finlands svenska historia. En gång var vi samma land och de flesta av oss känner säkert redan till att landet var hertigdöme under lång tid. Svenska adelsmän som Peter Brahe hade gods och egendomar i Finland under 1600-talet. Som titeln antyder handlar den om sju hundra år av gemensam historia fram till 1809 då Finland slutligen togs av Ryssland. Berättelsen tar sin början under senmedeltiden och slutar med det svensk-ryska kriget som Sverige förlorade.

Boken om Sverige-Finland har 23 kapitel i kronologisk ordning. Redan i inledningen beskrivs den 700-åriga perioden som konfliktfylld. Under denna tid utkämpade Sverige 120 krig. 23 av dessa krig var inbördeskrig där strider utkämpades mellan olika landskap. 34 krig ägde rum mot Danmark och 33 krig mot Novgorod/Ryssland. Slutligen utkämpade Sverige två krig mot Norge. Militära konflikter i de tyska områdena verkar Lindqvist inte beaktat här, vilket drar ner pluspoängen för boken. I Finland gjordes inga interna resningar och uppror mot Sverige. Länderna tycks ha varit så pass tätt sammanknutna att några skäl till konflikt inte kunde ges. Boken börjar med 1100-talet och vid denna tid bodde ca 10,000 människor i det område som skulle bli den finska nationen. Folket var indelade i tre grupper - finnar, tavaster och karelare. Folkgrupperna stred även mot varandra. Lindqvist tar även om lite teorier kring deras ursprung och framförallt det finska språkets ursprung. "Fenni" nämns av den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania och givetvis tar Lindqvist även upp nationaleposet Kalevala. Jag gillar denna typ av essäpräglad, populärvetenskaplig "facklitteratur" och kan själv välja mellan olika avsnitt ur tidsepokerna.

Trots att bokens titel vill antyda att den handlar om Finland, så tycker jag ändå det finska förpassas många gånger till förmån för fördjupningar kring svenska kungar, adelsmän, samhälle och politik. Dick Harrisson påpekar något av detta i sin recension av boken och jag tar mig friheten att citera Harrissons kritik (2013.09.13) ur Svenska Dagbladet:

Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.