Stormaktstidens musik

 Hej igen, 

Detta inlägg kan kanske ses som en fortsättning på det föregående där jag skrev om Gustav II Adolf dagen, den 6 november som är allmän flaggdag i Sverige och Finland (fast där kallas den för Svenska dagen). 

Nedan följer ett klipp från Youtube som får statuera exempel på hur det kunde låta vid svenska hovet under den här tiden. Det är Göteborgs kammarkör som låtit tolka musiken från Gustav II Adolf och senare från hans dotter, Drottning Kristinas hov.

Publicerat på YouTube av NAXOS of America. Stycket heter Salve decus suecorum Rex Gustave Adolphe. I översättning från latinet blir det ungefärligt: Länge leve svenskarnas konung, äran åt konung Gustav Adolf.

Recension: "Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnenvärld" (2006)

Olof Rudbeck d.ä (1630-1702) var en svensk läkare, forskare och historiker. Som 23 åring upptäckte Rudbeck lymfkärlssystemet vilket gav Sverige internationell ryktbarhet. Tillsist blev han även professor i medicin vid Uppsala Universitet och höll till i Gustavianum, en av Uppsalas mest kända byggnader genom tiderna. Där finns även den berömda anatomiska teatern. Han hade dock andra sidor och ägnade sig gärna åt "historieforskning". Inom historieforskningen blev han inte lika framgångsrik som inom medicinens område för han drog nämligen slutsatsen att grekernas gamla Atlantismyt var sann och att Atlantis hemvist aldrig var Medelhavet utan i låg i Sverige. Sina tankar och vetenskapliga "bevis" för detta presenterade han i verket "Atland" eller "Manheim". En skrift som trycktes 1679 och vars text förmedlade sagolika fantasier om att stormakten Sverige historiskt hade sitt ursprung i den storslagna civilisation som de gamla grekerna kallade för Atlantis. Och var låg då Atlantis enligt Rudbeck? Uppsala! I det gamla Uppsala fanns enligt Rudbeck resterna av det verkliga Atlantis. Rudbeck satsade stora summor i tryckningen av verket och hans professorslön räckte tillsist inte till. Han sökte pengar av Magnus De La Gardie och av kungahuset. 1675 kröntes Karl XI men några utlovade pengar till Rudbecks Atlantisprojekt kom aldrig. Tillsist började Rudbeck sälja av familjesilvret. Såpass mycket trodde han på sitt projekt att det nästan ruinerade honom.

I boken Drömmen om Atlantis (2006) skriven av David King, får vi möta 1600-talsmänniskan Olof Rudbeck. Han var läkaren som upptäckte lymfkärlssystemet, men som idag är mer känd för sina galna teorier om Sveriges ursprung. Han var också vad vi idag skulle kalla för populärhistoriker och hans historieforskning och önskan att vilja göra ytterligare en insats för Sveriges "storhet" ledde honom ut på villovägar i tröstlöst sökande. I Rudbecks Atlantis var det de fornnordiska gudarna Tor, Oden och Frigg som härskade. Han kopplade samman Tor med grekernas Zeus och Oden med Hades. King presenterar Atlantismyten och förklarar hur den fick fäste i den svenska stormaktstidens drömmar om storhet. En väldigt engagerande, spännande och allmänbildande bok!

Snabbfakta

Titel: Drömmen om Atlantis - Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld

Originalets titel: Finding Atlantis

Författare: David King

Förlag: Månpocket

Översättare: Frederik Sjögren

Sidantal: 285

Om bergtagna jungfrur och knektar i Johan Bures kladdebok Sumlen

Mångsysslaren Johan Bure : En man från stormaktstiden

I detta blogginlägg skriver jag om Johannes Thomae Agrivillensis Bureus, mer känd som 'Johan Bure' (1568-1652). Han var stormaktstidens kanske mest kände riksbibliotekarie och riksantikvarie. Johan Bure hade många intressen däribland språk och äldre svensk historia. Under sin uppväxt i Åkerby socken (Uppsala län) kom han i kontakt med hembygdens många runstenar. I vuxen ålder utvecklades hans intresse och han började på allvar kartlägga och beskriva olika runstenar ute i landet. Senare i livet kom han att fortsätta ha arkivvårdande uppdrag. Han var son till kyrkoherden Thomas Matthiae och Malin Andersdotter. Föräldrarna dog unga, men det hindrade inte hans framtida utbildning först i Uppsala (1577) och senare vid Gråmunkeholmen (1583), våra dagars Riddarholmen.

[caption width="175" id="attachment_1468" align="alignleft"]I Sumlen lät Johan Bure anteckna sina tankar, erfarenheter och en del annat som forskningen ännu inte lyckats utläsa betydelsen av. Det är en märklig anteckningsbok och det är ibland svårt att förstå för en människa som lever på 2000-talet vad Bure egentligen menar alla gånger i sina anteckningar. Inläggen är dessutom för det mesta odaterade och för ett vaket öga i mångt och mycket ostrukturerade och tillsynes röriga. Han skriver om olika platser i Sverige, naturalia, folklore, kyrkobyggnader, böner, ramsor, dikt, texter, avskrifter av texter i och på kyrkobyggnader, var runstenar finns, om Gustaf Wasa och hans söner, inblickar i det vardagliga ute på sina resor i landet. I Sumlen får vi  t ex veta följande om vargars beteende i Norrbotten:

I Norbotn vanka lijtet varghar. the göra sällan skadha på boskapen. men mehr tähr södher.

1856 lät man trycka upp delar av Sumlen och det är ur denna utgåva ovanstående och följande citat i inlägget är taget.

Om bergtagna jungfrur och knektar i Sumlen

1600-talet var en märklig tid fylld av religiösa föreställningar, religionskrig, hunger och mycket mörker för vardagens enkla män och kvinnor. Livslängden var inte lång och det fanns sjukdomar och döden ständigt närvarande. Att ha nära till det övernaturliga var inte konstigt. Världen och samhället var uppdelat i ljus och mörker, kampen mellan Gud och Djävulen, gott mot ont. Det individualistiska stråket i Martin Luthers kristendom drog också in den enskilde i kampen. Det handlade om en evighet i himlen eller i helvetet. Självklart måste det ha varit stressande föreställningar i en redan så hård tillvaro. Kyrkan var byarnas och de mindre städernas centrum. Här tog hög som låg emot prästens undervisning i kristendom, men man fick också höra nyheter och träffa släkt och bekanta. Att även vanligt folk såg syner i form av jättar, spöken, gastar, troll, häxor och annat oförklarligt hörde till det vardagliga. Johan Bure har en del sånt antecknat.

Men man fick också passa sig för att inte bli alltför teologisk i sina beskrivningar av det övernaturliga. Det kunde vara farligt. Att hävda andliga resor in i himlen eller i helvetet var mer eller mindre ett snabbt sätt att skriva under sin egen dödsdom på. Exempelvis skriver Bure i en anteckning från 30 dec. 1601:

Sadhe en gamal quinna i Wassunda hafva denne natt wardit ledhsagat bådhe til Himelrijkes och helwetes, hon blef sedhan derföre bränd. /.../ 1602 [8. Nov.] Den dagen som Blasius Brijta i Ala i Wassunda stektes för thet hon hade sagt sigh waridt i Himelen och Helfwetet.

Historien om den uppbrända häxan Blasius Brita tar inte slut här. Det visar sig i påföljande dagboksnotiser att Bures egna närmaste står drabbade av häxeriet. Det verkar som en av Bures manliga släktingar pekats ut av två häxor som deras läromästare. Mannen var Johan Bures svärfar Martinus Johannis:

Togh iagh 2 rijspapeer til Tapete Inventionen, s.d blef (Martinus Johannis min Swär och sträkt utstruket) efter de helvetes quinnorne skulle hafva bekent på honom at han hade instrueret dem.

Johan Bure berättar att mannen avrättades. Den bakomliggande orsaken var att han varit ledare för en förbjuden väckelserörelse där "helveteskvinnorna" varit medlemmar. Rörelsen beskylldes även för att vara katolsk i sin natur och det var skäl nog att bli avrättad och bedömd som häxa. Att däremot berätta om läskiga skogsrån, hemskheter man sett i skogen, troll och bergtagna var däremot historier som kunde godtas av allmänheten och kyrkan.

Att bli bergtagen betyder i folktron att en levande person lockats in i ett berg av något övernaturligt väsen. I nordisk folktro är det oftast trollen som sysslar med att bergta människor. Föreställningen går ut på att den bergtagna människan måste leva inne i själva berget. Nedan följer två historier nedtecknade i Sumlen. Jag har själv försökt översätta så gott som möjligt från 1600-talssvenskan.

I. En piga berättar om sin upplevelse av att bli bergtagen

I Läckö framför Huset finns en gråsten som alltid är våt och aldrig torr. Den låg där vid sjön under fru Elsas mormors tid. En piga hade kommit in i ett berg och var där några dagar. Därinne fanns inget annat än utgamla och spädunga. Där fanns en kärring som hade varit där i mer än tjugo år. Hon satt där och vaggade en hög med barn i en vagga av järn. Hon kved denna visan: Lulla, Säve, lulla. Labbe Lerfot, Agnil och Magnil. Hon bad pigan att inte äta av deras mat och särskilt inte av deras korv som de ofta ville hon skulle äta. Om brödet sade hon att det inte var lika farligt som korven.

II. En knekts upplevelse av att bli bergtagen

Vid Öland på Jungfrun finns ett hål inne i berget såsom en välvd kyrka med en hög dörr. Därinne bodde ett rån och hon gick sedan in i ett annat rum dit hon tog en knekt som var där i tre dygn och när han kom tillbaka sade han att därinne fanns endast kvinnfolk. Strax därefter dog han. Detta hände ett dygn innan kriget kom till södra Ölandsudden.

Källor:

Bure, J. (1886). Sumlen där vthi ähro åtskillighe collectaneer, som vthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternes excolerande. Stockholm: Kongl. Boktryckeriet, P.A. Norstedt & söner.

Litteraturbanken - skrifter av Johan Bure.

Project Runeberg - Om Johan Bure

Svenskt Biografiskt Handlexikon - Om Johan Bure

Edited with BlogPad Pro

'Venerid är min sol som vederkvicker allt' : Om 1600-talspoeten Skogekär Bergbo

Vem var Skogekär Bergbo?

I detta blogginlägg skriver jag om juristen Gustaf Rosenhane (1619-1684) som var samtida med drottning Kristina (1626-1689). Det är högst troligt att Gustaf Rosenhane ligger bakom pseudonymen Skogekär Bergbo även om det till 100% inte går att fastställa att det var denna adelsman som författade 100 sonetter i den italienska poeten Petrarcas anda. Titeln på samlingen är Wenerid : För mer än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680. Om det förhåller sig så som den tryckta upplagan upplyser oss om, så skrevs dikterna omkring 1650 dvs under drottning Kristinas regering. Hon abdikerade i juni 1654. Eftersom det efterlämnade manuskriptet är såpass anonymt så är vi utlämnade till våra fantasier om vem som skrev sonetterna och vem som är den besjungna och efterlängtade Venerid. Min bokblogg tar sig därför friheten att spekulera vidare. Pseudonymen Skogekär Bergbo ligger bakom följande verk:

• Thet Swenska Språketz Klagemål, At thet, som sigh borde, icke ährat blifwer Tryckt i Stockholm, hoos Henrich Keyser, Åhr 1658


• Wenerid. För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680


• Fyratijo små Wijsor, Til Swänska Språketz öfningh, för 30. Åhr sädan skrifwin Aff Skogekiär Bärgbo 1682

Den som önskar fördjupa sig i frågan om diktverkets upphovsman och dess innehåll hänvisar jag till Lars Burmans inledning till diktsamlingen Wenerid som återfinns hos Litteraturbanken. Burman redogör för både författarfrågan, efterforskningen och inte minst diktens innehåll. Detta på ett mycket tydligt sätt, för den som önskar stå stadigare, bland de många alternativen.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna några texter som vi idag vet vi bär Gustaf Rosenhanes namn. Han är upphovsman till Res publica glacialis och en text som handlar om det svenska vinterfisket, De hyberna piscatione apud Svecos. Han är också författare till ett mindre teologiskt arbete - Förklaring öfver den 103:dje konung Davids psalm (1666).

Gustaf Rosenhane : En man med många talanger

Gustaf Rosenhane var bördig från Husby-Oppunda socken i Nyköpings kommun. Han var son till ståthållaren på Nyköpings slott, Johan Rosenhane och föddes 1619 på Torpa egendom. Han utbildades vid Strängnäs gymnasium där han fick undervisning av den berömde orientalisten Ludolph och studerade sedan vid Uppsala Universitet. Som hovman gjorde han intryck på den unga drottningen tack vare sin allmänbildning och många resor ute i Europa däribland Frankrike och Italien. Förmodligen var det i dessa länder han inhämtade den kulturella och litterära allmänbildning drottningen eftersökte till sitt hov. Kristina själv var starkt orienterad mot franskan och franska var det språk hon behärskade som bäst efter svenska och tyska.

Även Rosenhane var språkkunnig vilket imponerade på Kristina. Detta gav honom många förmåner vid Kristinahovet och han blev till sist 1650 president för Svea Hovrätt. Fyra år senare upphöjdes han tillsammans med sina bröder till friherre.

Tillsammans med läkaren Urban Hjärne (1641-1724) blev Gustaf Rosenhane en av de frontfigurer som lyckades få slut på de så kallade häxprocesserna i Sverige. Rosenhane hade själv ordförandeposten i kommisionen över Hälsningland där många miste livet på rund av häxeri. Både Rosenhane och Hjärne ansåg att detta var ett utbrott av masshysteri, men det var samtidigt svårt att lugna ner allmänheten. Bönderna var särskilt uppretade när det inte blev fällande dödsdomar över häxorna. Gustaf Rosenhane gjorde säkert sitt yttersta men det gick inte att stoppa samtliga dödsdomar över häxorna. Främst lyckades han fria dem som ihärdigt förnekade häxeri och det var i Hälsingland man på allvar började ifrågasätta barnens berättelser om resor till Blåkulla.

Svenskt Biografiskt Lexikon beskriver Gustaf Rosenhane som en konservativ person i juridiska frågor. Han förblev ogift och barnlös. Bertil Sundberg ger i sin bok om Venerid (1951) ingen smickrande bild av bröderna Rosenhane. Landshövdingen Schering Rosenhane (1609-1663) beskrivs som en intrigant med riktigt dåligt humör och därtill en opålitlig ämbetsman som mer eller mindre öppet misskötte sin tjänst som ambassadör i Paris där han hamnade i gräl med den berömde kardinalen Mazarin (1602-1661). Han kallades även hem från denna tjänst, men tjänstgjorde fortsättningsvis som riksråd. Bröderna hade också en syster, Märta Rosenhane som blev gravid med en lycksökare och bedragare vid namn Per Andersson. Familjen fick stora problem med bedragaren. Denna intressanta familjehistoria har efterforskats av Bertil Sundborg och presenteras i sin helhet i boken "'Den skiten Per Andersson' : En lycksökare från Christinas tid" (1967).

Jag tyckte det var intressant att Lars Burman hänvisar till Peter Englunds bok Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden i den omfattande inledningen till Wenerid (Litteraturbankens elektroniska utgåva). Englunds bok bygger på hans avhandling och är ett fint komplement för alla som av olika anledningar vill bekanta sig med svensk stormaktstid och kanske framförallt 1600-talsmänniskan. Burmans egen avhandling behandlar sonetten under den svenska stormaktstiden (1990).

Wenerid: Om textens tillkomst och sociala kontext

Om diktsamlingen Wenerid har det sagts att om den publicerats när den var färdigsskriven så hade Skogekär Bergbo och inte Georg Stiernhielm (1598-1672) kallats den svenska diktkonstens fader. Detta omdöme ger diktsamlingen den finaste litterära legitimitet som kan fås.

I. Den fysiska texten

Den första tryckningen innehåller ett kort förord på en sida där signaturen Skogekär Bärgbo (stavning enligt tryckningen) riktar sig direkt till läsaren och motiverar dikternas tillkomst. Wenerid består av 100 sonetter, ett versmått som användes av den italienske skalden Petrarca, men som här modifierats något. Variationen vad gäller stavning av särskilda ord påpekas hos Burmans inledning. Det korta förordet följs direkt av sonetterna.

II. Varför skrevs diktsamlingen Wenerid?

I det korta förordet motiveras något kring varför dikterna skrivits. Författaren uttrycker sin mening om att det svenska språket i likhet med de gamla latinska språket visst kan uttrycka sig med hjälp av poesin. Mycket av Skogekär Bergbos skrifter handlar just om det svenska språkets ställning under hans samtid. Han ville också verka för en förnyelse av det svenska språket.

Hos Latinerna Virgilius Horatius/ och så många flera hafwa låtit see i första påseende dömes om Swänskan thet är ett grofft/ ofatt/ oböyligt Språk särdeles til rijmande des infinitiva lychtas inthet alla på are, ere, ire, uthan ähra nästan terminationes infinitae.

Samlingen trycktes i ett begränsat antal och det går att fundera över vem som är adressaten. En del av dessa frågor kan besvaras av dikten själv. Huvudtemat är förstås kärleken till Venerid som diktaren går och längtar efter. Namnet har förstås en koppling till kärleksgudinnan, Venus.


III. Versmåttet

Lars Gustafsson beskriver i boken Strandhugg i svensk poesi : Femton diktanalyser (1976) sonettens utformning i Wenerid. Han menar att sonetterna i dikten följer samma upplägg som hos den italienska sonetten med det rimmande mönstret ABBA-ABBA. Gustafsson påpekar även att renässansidealet bakom sonetten också kräver att oktaven (de 2 första grupperna av 4:a raderna ska motsägas av sextetten, de 2 grupper av 3 rader som avslutar sonetten):

SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina

Och lemna luffter reen och Himmelen all klar

Då frögdas thet igen som för bedröfwat war

När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna

Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har

Thet hennes ögons skeen förhindrad något war

Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad

Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,

At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/

Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt

Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.

Vem var Venerid?

Det är fullt rimligt att det var den vid Kristinahovet firade skönheten Ebba Sparre som var föremål för Gustaf Rosenhanes hemliga längtan i sonetterna. Denna teori lades fram av Bertil Sundborg, 1951 där han försökte dra flera paralleller mellan dikten Venerid och Ebba Sparres liv. Mellan familjerna Rosenhane och Sparre af Rossvik fanns redan äktenskapsband. Ebba Sparre var troligen ingen främling för honom. Ebba Larsdotter Sparre af Rossvik var född 1629 i Stockholm, död 19 mars 1662. Hon var en svensk grevinna och hovfröken vid Kristinas hov.

Hon kallades "la belle comtesse". I breven från drottning Kristina, enbart Belle.  Sparre var vida berömd för sin skönhet och spelade ofta Venus i hovets många baletter. Sven Stolpe beskriver henne som en förfinad, om än något nervös dam. Detta utifrån iakttagelser han gjort genom att läsa bevarade brev skrivna av Sparre. Breven från drottning Kristina till Sparre kallar Stolpe för 'veritabla kärleksbrev'. Förmodligen det närmaste vi kommer ett homosexuellt erkännande av relationen från den konservative historikern Sven Stolpe (1905-1996). Sparre är också omnämnd i den brittiske ambassadören i Stockholms skrifter. Han beskriver henne som drottning Kristinas "bedfellow". I brev från Rom framkommer det att Sparre var någon som Kristina verkligen saknade från Sverige. Hon gjorde också ett försök att få träffa henne igen, men det gick om intet. Förmodligen därför att makens familj förbjöd det eller att Ebba själv var för sjuk att kunna närvara i Hamburg. Relationen mellan Ebba Sparre och drottning Kristina förtjänar en egen text och det finns anledning att fördjupa sig i den, men då i ett annat inlägg. Ebba Sparre gifte sig 1652 med greve Jakob Kasimir De la Gardie (1629-1658). De fick tre barn men ingen överlevande till vuxen ålder.

Källförteckning:

Burman, L. (1990). Den svenska stormaktstidens sonett. Uppsala: Uppsala universitet.

Englund, P. (1989). Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm: Atlantis.

Gustafsson, L. (1976). Strandhugg i svensk poesi: Femton diktanalyser. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Skogekär, B., & Burman, L. (1993). Wenerid. Stockholm: Svenska vitterhetssamf. (SVS.

Skogekär, B., & In Sundborg, B. (1951). Venerid. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna.

Skogekär, B. (1680). Wenerid för mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1680 [Elektronisk resurs]. Stockh.[Litteraturbanken.se]

Stolpe, S. (1960). Drottning Kristina, den svenska tiden. Stockholm: Bonnier.

Sundborg, B. (1967). Den skiten Per Andersson: En lycksökare från Christinas tid. Stockholm: Bonnier.

Svenskt Biografiskt Handlexikon : - Detta verk finns numera tillgänglig som app och utges av Riksarkivet.