'Venerid är min sol som vederkvicker allt' : Om 1600-talspoeten Skogekär Bergbo

Vem var Skogekär Bergbo?

I detta blogginlägg skriver jag om juristen Gustaf Rosenhane (1619-1684) som var samtida med drottning Kristina (1626-1689). Det är högst troligt att Gustaf Rosenhane ligger bakom pseudonymen Skogekär Bergbo även om det till 100% inte går att fastställa att det var denna adelsman som författade 100 sonetter i den italienska poeten Petrarcas anda. Titeln på samlingen är Wenerid : För mer än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680. Om det förhåller sig så som den tryckta upplagan upplyser oss om, så skrevs dikterna omkring 1650 dvs under drottning Kristinas regering. Hon abdikerade i juni 1654. Eftersom det efterlämnade manuskriptet är såpass anonymt så är vi utlämnade till våra fantasier om vem som skrev sonetterna och vem som är den besjungna och efterlängtade Venerid. Min bokblogg tar sig därför friheten att spekulera vidare. Pseudonymen Skogekär Bergbo ligger bakom följande verk:

• Thet Swenska Språketz Klagemål, At thet, som sigh borde, icke ährat blifwer Tryckt i Stockholm, hoos Henrich Keyser, Åhr 1658


• Wenerid. För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, Nu mehra tryckt i Stockholm 1680


• Fyratijo små Wijsor, Til Swänska Språketz öfningh, för 30. Åhr sädan skrifwin Aff Skogekiär Bärgbo 1682

Den som önskar fördjupa sig i frågan om diktverkets upphovsman och dess innehåll hänvisar jag till Lars Burmans inledning till diktsamlingen Wenerid som återfinns hos Litteraturbanken. Burman redogör för både författarfrågan, efterforskningen och inte minst diktens innehåll. Detta på ett mycket tydligt sätt, för den som önskar stå stadigare, bland de många alternativen.

I sammanhanget kan det vara värt att nämna några texter som vi idag vet vi bär Gustaf Rosenhanes namn. Han är upphovsman till Res publica glacialis och en text som handlar om det svenska vinterfisket, De hyberna piscatione apud Svecos. Han är också författare till ett mindre teologiskt arbete - Förklaring öfver den 103:dje konung Davids psalm (1666).

Gustaf Rosenhane : En man med många talanger

Gustaf Rosenhane var bördig från Husby-Oppunda socken i Nyköpings kommun. Han var son till ståthållaren på Nyköpings slott, Johan Rosenhane och föddes 1619 på Torpa egendom. Han utbildades vid Strängnäs gymnasium där han fick undervisning av den berömde orientalisten Ludolph och studerade sedan vid Uppsala Universitet. Som hovman gjorde han intryck på den unga drottningen tack vare sin allmänbildning och många resor ute i Europa däribland Frankrike och Italien. Förmodligen var det i dessa länder han inhämtade den kulturella och litterära allmänbildning drottningen eftersökte till sitt hov. Kristina själv var starkt orienterad mot franskan och franska var det språk hon behärskade som bäst efter svenska och tyska.

Även Rosenhane var språkkunnig vilket imponerade på Kristina. Detta gav honom många förmåner vid Kristinahovet och han blev till sist 1650 president för Svea Hovrätt. Fyra år senare upphöjdes han tillsammans med sina bröder till friherre.

Tillsammans med läkaren Urban Hjärne (1641-1724) blev Gustaf Rosenhane en av de frontfigurer som lyckades få slut på de så kallade häxprocesserna i Sverige. Rosenhane hade själv ordförandeposten i kommisionen över Hälsningland där många miste livet på rund av häxeri. Både Rosenhane och Hjärne ansåg att detta var ett utbrott av masshysteri, men det var samtidigt svårt att lugna ner allmänheten. Bönderna var särskilt uppretade när det inte blev fällande dödsdomar över häxorna. Gustaf Rosenhane gjorde säkert sitt yttersta men det gick inte att stoppa samtliga dödsdomar över häxorna. Främst lyckades han fria dem som ihärdigt förnekade häxeri och det var i Hälsingland man på allvar började ifrågasätta barnens berättelser om resor till Blåkulla.

Svenskt Biografiskt Lexikon beskriver Gustaf Rosenhane som en konservativ person i juridiska frågor. Han förblev ogift och barnlös. Bertil Sundberg ger i sin bok om Venerid (1951) ingen smickrande bild av bröderna Rosenhane. Landshövdingen Schering Rosenhane (1609-1663) beskrivs som en intrigant med riktigt dåligt humör och därtill en opålitlig ämbetsman som mer eller mindre öppet misskötte sin tjänst som ambassadör i Paris där han hamnade i gräl med den berömde kardinalen Mazarin (1602-1661). Han kallades även hem från denna tjänst, men tjänstgjorde fortsättningsvis som riksråd. Bröderna hade också en syster, Märta Rosenhane som blev gravid med en lycksökare och bedragare vid namn Per Andersson. Familjen fick stora problem med bedragaren. Denna intressanta familjehistoria har efterforskats av Bertil Sundborg och presenteras i sin helhet i boken "'Den skiten Per Andersson' : En lycksökare från Christinas tid" (1967).

Jag tyckte det var intressant att Lars Burman hänvisar till Peter Englunds bok Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden i den omfattande inledningen till Wenerid (Litteraturbankens elektroniska utgåva). Englunds bok bygger på hans avhandling och är ett fint komplement för alla som av olika anledningar vill bekanta sig med svensk stormaktstid och kanske framförallt 1600-talsmänniskan. Burmans egen avhandling behandlar sonetten under den svenska stormaktstiden (1990).

Wenerid: Om textens tillkomst och sociala kontext

Om diktsamlingen Wenerid har det sagts att om den publicerats när den var färdigsskriven så hade Skogekär Bergbo och inte Georg Stiernhielm (1598-1672) kallats den svenska diktkonstens fader. Detta omdöme ger diktsamlingen den finaste litterära legitimitet som kan fås.

I. Den fysiska texten

Den första tryckningen innehåller ett kort förord på en sida där signaturen Skogekär Bärgbo (stavning enligt tryckningen) riktar sig direkt till läsaren och motiverar dikternas tillkomst. Wenerid består av 100 sonetter, ett versmått som användes av den italienske skalden Petrarca, men som här modifierats något. Variationen vad gäller stavning av särskilda ord påpekas hos Burmans inledning. Det korta förordet följs direkt av sonetterna.

II. Varför skrevs diktsamlingen Wenerid?

I det korta förordet motiveras något kring varför dikterna skrivits. Författaren uttrycker sin mening om att det svenska språket i likhet med de gamla latinska språket visst kan uttrycka sig med hjälp av poesin. Mycket av Skogekär Bergbos skrifter handlar just om det svenska språkets ställning under hans samtid. Han ville också verka för en förnyelse av det svenska språket.

Hos Latinerna Virgilius Horatius/ och så många flera hafwa låtit see i första påseende dömes om Swänskan thet är ett grofft/ ofatt/ oböyligt Språk särdeles til rijmande des infinitiva lychtas inthet alla på are, ere, ire, uthan ähra nästan terminationes infinitae.

Samlingen trycktes i ett begränsat antal och det går att fundera över vem som är adressaten. En del av dessa frågor kan besvaras av dikten själv. Huvudtemat är förstås kärleken till Venerid som diktaren går och längtar efter. Namnet har förstås en koppling till kärleksgudinnan, Venus.


III. Versmåttet

Lars Gustafsson beskriver i boken Strandhugg i svensk poesi : Femton diktanalyser (1976) sonettens utformning i Wenerid. Han menar att sonetterna i dikten följer samma upplägg som hos den italienska sonetten med det rimmande mönstret ABBA-ABBA. Gustafsson påpekar även att renässansidealet bakom sonetten också kräver att oktaven (de 2 första grupperna av 4:a raderna ska motsägas av sextetten, de 2 grupper av 3 rader som avslutar sonetten):

SÅ snart the swarta moln med dimman tiok förswina

Och lemna luffter reen och Himmelen all klar

Då frögdas thet igen som för bedröfwat war

När inthet Solsens lius them kunde stängia hinna
Så mycket mehra täckt och gladt the skenen brinna

Then tijdh emellan migh och then iagh älskat har

Thet hennes ögons skeen förhindrad något war

Då war och så alt mörkt och skumt uthi mitt sinne
Så war iagh och medh Sorg och ängzlan så beswärad

Och för thet mörkret så aff all min hugh förfärad,

At iagh had’ inthet mehr til önsk’ än få igen
The sköne ögons sken/ uthaf min bäste wän/

Ty Venerid är min Sool som wederqwecker alt

Lijf gifwer / wärmer/ röör/ thet watnat är/ och kalt.

Vem var Venerid?

Det är fullt rimligt att det var den vid Kristinahovet firade skönheten Ebba Sparre som var föremål för Gustaf Rosenhanes hemliga längtan i sonetterna. Denna teori lades fram av Bertil Sundborg, 1951 där han försökte dra flera paralleller mellan dikten Venerid och Ebba Sparres liv. Mellan familjerna Rosenhane och Sparre af Rossvik fanns redan äktenskapsband. Ebba Sparre var troligen ingen främling för honom. Ebba Larsdotter Sparre af Rossvik var född 1629 i Stockholm, död 19 mars 1662. Hon var en svensk grevinna och hovfröken vid Kristinas hov.

Hon kallades "la belle comtesse". I breven från drottning Kristina, enbart Belle.  Sparre var vida berömd för sin skönhet och spelade ofta Venus i hovets många baletter. Sven Stolpe beskriver henne som en förfinad, om än något nervös dam. Detta utifrån iakttagelser han gjort genom att läsa bevarade brev skrivna av Sparre. Breven från drottning Kristina till Sparre kallar Stolpe för 'veritabla kärleksbrev'. Förmodligen det närmaste vi kommer ett homosexuellt erkännande av relationen från den konservative historikern Sven Stolpe (1905-1996). Sparre är också omnämnd i den brittiske ambassadören i Stockholms skrifter. Han beskriver henne som drottning Kristinas "bedfellow". I brev från Rom framkommer det att Sparre var någon som Kristina verkligen saknade från Sverige. Hon gjorde också ett försök att få träffa henne igen, men det gick om intet. Förmodligen därför att makens familj förbjöd det eller att Ebba själv var för sjuk att kunna närvara i Hamburg. Relationen mellan Ebba Sparre och drottning Kristina förtjänar en egen text och det finns anledning att fördjupa sig i den, men då i ett annat inlägg. Ebba Sparre gifte sig 1652 med greve Jakob Kasimir De la Gardie (1629-1658). De fick tre barn men ingen överlevande till vuxen ålder.

Källförteckning:

Burman, L. (1990). Den svenska stormaktstidens sonett. Uppsala: Uppsala universitet.

Englund, P. (1989). Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Stockholm: Atlantis.

Gustafsson, L. (1976). Strandhugg i svensk poesi: Femton diktanalyser. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.

Skogekär, B., & Burman, L. (1993). Wenerid. Stockholm: Svenska vitterhetssamf. (SVS.

Skogekär, B., & In Sundborg, B. (1951). Venerid. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna.

Skogekär, B. (1680). Wenerid för mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1680 [Elektronisk resurs]. Stockh.[Litteraturbanken.se]

Stolpe, S. (1960). Drottning Kristina, den svenska tiden. Stockholm: Bonnier.

Sundborg, B. (1967). Den skiten Per Andersson: En lycksökare från Christinas tid. Stockholm: Bonnier.

Svenskt Biografiskt Handlexikon : - Detta verk finns numera tillgänglig som app och utges av Riksarkivet.